Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet Uppenbarelsen (2 / 4)
Men låt oss anta, att denna strävan och detta bemödande hos den fria viljan är något. Vad skall vi då svara dem, som med stöd av detta ställe, dvs. pelagianerna, helt och hållet förnekade nåden och tillskrev den fria viljan allt? Pelagianerna hade fullständigt segrat, om slutsatsen i »Diatribe» stode fast. Ty orden i Syraks bok talar om att hålla, inte om att sträva och bemöda sig. Om du nu bestrider pelagianernas slutsats beträffande att hålla, kommer de i sin tur med så mycket större rätt att bestrida slutsatsen om bemödande. Om du tar ifrån dem hela den fria viljan, kommer de i sin tur att ta ifrån dig den lilla del, som lämnats kvar. Du kan nämligen inte för delen hävda vad du bestrider när det gäller det hela. Vad du alltså invänt mot pelagianerna, som med stöd av detta ställe tillskriver den fria viljan allt, kan jag med mycket större kraft invända mot den ringa strävan, som du antar. Pelagianerna är såtillvida eniga med mig att - för så vitt deras ståndpunkt inte kan bevisas med stöd av detta ställe - någon annan åsikt ännu mycket mindre kan ledas i bevis med stöd därav. Ty om saken skall avgöras genom slutledningar, talar Syraks bok allra kraftigast för pelagianerna. Den talar ju med tydliga ord om att hålla allt: »om du vill hålla buden». Den säger ju också om tron: »Om du vill hålla den tro, som du funnit behag i.» Enligt samma slutledning måste det således stå i vår makt också att hålla tron, som likväl är en särskild och sällsynt Guds gåva, såsom Paulus säger. Kort sagt, då så många ståndpunkter rörande den fria viljan räknas upp, och det inte finns någon, som inte för sin del gör anspråk på detta ställe i Syraks bok; då ståndpunkterna är skiljaktiga och varandra motsatta, kan det inte undgås att de får Syraks bok emot sig, och att den avviker från deras mening i dessa samma ord. Därför kan de inte bevisa något med stöd av den, hur mycket den än, om den slutsatsen tillåtes, talar för pelagianerna allena mot alla andra. Därför talar den också mot »Diatribe», som här faller för eget svärd. Men jag hävdar, som jag gjorde i början, att detta ställe i Syraks bok inte alls ger stöd åt några, som förfäktar den fria viljan utan strider mot dem alla. Ty man kan inte tillåta slutledningen »om du vill - alltså kan du också». Stället måste tvärtom förstås så, att människan genom detta och liknande ord påminnes om sin vanmakt, vilken hon okunnig och högmodig, som hon är, inte skulle inse eller märka utan dessa gudomliga påminnelser. Jag talar här inte bara om den första människan utan om vem som helst, fastän det betyder föga, om man låter det syfta på den första människan eller på vilka andra som helst. Ty fastän den första människan genom nådens bistånd inte var vanmäktig, visade likväl Gud henne klart genom detta bud, hur vanmäktig hon var utan nådens bistånd. Om nu denna människa utan Andens närvaro inte med sin nya vilja kunde vilja det goda, som nu först framställdes för henne, dvs. Iydnaden, därför att Anden inte ingav den, vad skulle då vi förmå utan Anden, när det goda gått förlorat? På denna människa har således genom ett avskräckande exempel för att krossa vårt högmod visats, vad vår fria vilja förmår, då den lämnas åt sig själv och inte oavbrutet, allt mer och mer drivs och styrkes av Guds Ande. Denna människa hade inte kraft att växa i Ande; han hade dess förstling men avföll därifrån. Hur skall då vi, som fallit, kunna nå Andens förstling, som fråntagits oss? I synnerhet som Satan nu råder över oss med full makt, han som störtade den första människan med blotta frestelsen, innan han ännu rådde över henne? Intet kraftigare kunde sägas mot den fria viljan, än om detta ställe i Syraks bok behandlades tillsammans med Adams fall. Här är emellertid inte platsen för det. Kanhända blir det i annat sammanhang tillfälle därtill. Tillsvidare är det nog att det visats, att Syraks bok inte alls säger något till stöd för den fria viljan på detta ställe, som man dock menar är huvudstället, och att detta och liknande ställen, »om du vill, om du hör, om du gör», inte visar vad människor kan utan vad de bör göra. »Diatribe» anför ett annat ställe från Gen. 4, där Herren säger till Kain: »Under dig skall lusten till synden vara, och du skall råda över henne.»*89 Härav framgår, säger »Diatribe», att själens böjelse till det onda kan övervinnas och inte medför tvång att synda. Hur tvetydigt detta - att själens böjelse till det onda kan övervinnas - än är sagt, så framgår dock av meningen, sammanhanget och innehållet den uppfattningen, att det ligger i den fria vilians makt att övervinna dragningen till det onda, och att denna böjelse inte medför tvång att synda. Vad är det, som här åter utelämnas och inte tillskrives den fria viljan? Vartill behövs Anden? Eller Kristus? Eller Gud? Om den fria viljan kan övervinna själens böjelse till det onda? Vart tog åter igen den rimliga åsikten vägen, enligt vilken den fria viljan inte ens kan vilja det goda? Här tillskrives den ju segern över det onda, den som varken vill eller önskar det goda! Alltför stor är dock bristen på tankereda i »Diatribe»! I sak förhåller det sig, kort sagt, på föliande sätt. Såsom jag sagt, visas genom sådana utsagor vad människan bör, inte vad hon förmår. Till Kain säges sålunda, att han skall råda över synden och tygla sitt begär. Men detta varken gjorde eller kunde han, då han redan var pressad till marken av Satans främmande herravälde. Det är ju väl bekant, att hebreerna ofta använder en form för framtid i stället för imperativ.*90 Så exempelvis i Ex. 20: »Du skall icke ha främmande gudar», »du skall icke dräpa», »du skall icke bega äktenskapsbrott», och i en mängd liknande fall. Annars, om de skulle uppfattas som indikativ, såsom de Iyder, vore de ju löften av Gud. Han kan ju inte Ijuga, och därför bleve följden, att ingen människa syndade, och att buden gåves utan förpliktelse. Då hade vår översättare rättare tolkat stället om han sagt: »Under dig må lusten till synden vara, och må du råda över henne.» Så borde det också heta om kvinnan: »Du må vara din man underdånig, och han må härska över dig.»*91 Att ordet till Kain inte står i indikativ betydelse, framgår av att det då varit ett gudomligt löfte. Men det var inte ett löfte, eftersom motsatsen inträffade och orsakades genom Kain. Ett tredje ställe är hämtat från Mose: »Jag har förelagt dig livets och dödens väg; välj vad gott är» osv.*92 Kunde det uttryckas tydligare, heter det. Han har givit människorna friheten att välja. Härtill svarar jag: Vad är tydligare än att du är blind? Var, frågar jag, har han givit friheten att välja? I ordet »välj»? Sker det alltså att de väljer, så snart Moses säger »välj»? Återigen är sålunda Anden överflödig. Då du så ofta upprepar samma sak, får det väl också stå mig fritt att gång på gång återkomma till samma påståenden. Om friheten att välja är en realitet, varför kan då enligt den rimliga åsikten den fria viljan inte vilja det goda? Eller kan den välja utan att vilja eller mot sin vilja? Låt oss höra din liknelse: Det vore löjligt att säga till en som står vid en korsväg: »Du ser två vägar; gå vilken du vill», fastän bara en står öppen.
89 Kyrkobibelns text: »Till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.» 90 Indikativum futurum. 91 Luthers text avviker från kyrkobibelns. 92 Luthers text avviker åter från kyrkobibelns. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6 2001