Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av andra delen av "Diatribe" (2 / 2)
Vad vill du göra med ett samvete, som frågar på följande sätt? Gud, upphovsmannen, säger: »Jag skall förstocka Faraos hjärta.» Betydelsen av verbet »förstocka» är klar och bekant. Människan, läsaren, säger emellertid till mig: »Förstocka betyder på detta ställe att ge tillfälle till förstockelse, i det att syndaren inte genast visas till rätta.» Vad ger honom den rätten? På vilken grund sker den bedömningen? Vad är det som gör det nödvändigt att vända upp och ner den naturliga betydelsen av ordet? Om läsaren och uttolkaren tar fel? Hur kan det bevisas, att denna omvändning av ordet bör ske på detta ställe? Dct är farligt, ja det är ogudaktigt, att utan att nödvändighet föreligger och utan myndighet förvrida Guds ord. Vill du kanske ge en stackars själ i nöd råd på följande sätt: »Origenes menade så», »Låt bli att forska efter sådant, ty det är förvetet och överflödigt»? Då kommer denna själ att svara: »Den förmaningen hade bort givas åt Moses och Paulus, innan de skrev, och rentav åt Gud själv. Ty varför plågar de oss med skrifter som lockar till förvetenhet och överflödiga frågor?» Denna ömkliga tillflykt till bildliga uttryckssätt hjälper alltså inte »Diatribe». Här måste vi kraftigt hålla fast vår Proteus, så att han gör oss fullt förvissade om innebörden av den symboliska betydelsen på detta ställe, med klara skriftord eller uppenbara underverk. Vi tror ingenting bara därför, att »Diatribe» menar så och därtill kan räkna med stöd av många århundradens beskäftiga verk. Vi fortsätter och gör gentemot den gällande, att här kan det inte vara fråga om ett bildligt uttryck, utan att Guds ord skall uppfattas enkelt, såsom ordalydelsen ger vid handen. Det ligger inte heller i vår fria vilja, såsom »Diatribe» övertygar sig om, att forma och forma om Guds ord efter behag. Vad blir i så fall kvar i hela skriften, som inte kan återföras till Anaxagoras' filosofi?*115 Han säger ju att vad som helst kan uppkomma ur vad som helst. Då kan jag ju säga: »Gud skapade himmel och jord», dvs. han ordnade dem, men han frambragte dem inte ur intet. »Han skapade himmel och jord», dvs. änglarna och de onda andarna eller rättfärdiga och orättfärdiga. Vem blir då inte, frågar jag, teolog så snart han öppnar Bibeln? Det må alltså gälla som fast och säkert: då >>Diatribe» inte kan bevisa, att det föreligger bildliga uttryckssätt på dessa ställen, som den gör våld på, måste den göra oss medgivandet, att orden skall uppfattas som de Iyder. Det spelar ingen roll om den kunde bevisa, att samma bildliga uttryck förekommer i andra sammanhang på alla ställen i skriften, och att det är ytterst vanligt med dem i dagligt språkbruk. Härigenom är också en gång för alla mina påståenden försvarade, som »Diatribe» velat vederlägga. Det har framgått, att dess vederläggning ingenting uträttar, ingenting förmår, ingenting är. Den utlägger alltså ordet hos Moses: »Jag skall förstocka Faraos hjärta» på följande sätt. Min mildhet, som gör att jag fördrager syndaren, leder visserligen andra till botgöring, men den skall göra Farao ännu mer förstockad i hans ondska. Det är ett vackert tal, men det är inte bevisat, att man bör säga så. Jag är inte nöjd med blotta påståendet, jag vill ha bevis. Samma sak gäller ordet hos Paulus: »Han är barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.» Detta utlägges på följande rimliga sätt: Gud förstockar, då han inte genast straffar syndaren, och förbarmar sig, då han strax genom hemsökelser inbjuder till bot. Men varmed bevisas riktigheten av den tolkningen? Motsvarande gäller Jesajaordet: »Du har låtit oss gå vilse från dina vägar och fördärvat våra hjärtan, så att vi ej frukta dig.»1l6 Må så vara, att Hieronymus efter Origenes utlägger ordet så: den säges förföra, som inte genast återkallar från villfarelse. Men vem gör oss säkra på att Hieronymus och Origenes tolkade rätt? Vår överenskommelse gäller ju vidare, att vi inte skall kämpa med stöd av någon lärares auktoritet utan bara med stöd av skriften. Vad är det då för en Origenes och för en Hieronymus, som »Diatribe» glömsk av överenskommelsen håller fram? Bland de kyrkliga skriftställarna finns ju knappast några, som behandlat den heliga skrift oskickligare och orimligare än Origenes och Hieronymus. Kort sagt: därhän kommer man med detta självsvåld i utläggningen, att allt med hjälp av en ny och oerhörd språklära blandas om vartannat. Då Gud alltså säger: »Jag skall förstocka Faraos hjärta», kan man ändra personerna och fatta ordet så: Farao förstockar sig själv genom min mildhet. »Gud förstockar vårt hjärta», dvs. vi förstockar oss själva då Gud uppskjuter straffet. »Du, Herre, har låtit oss fara vilse», dvs. vi har själva låtit oss gå vilse, då du inte straffar. Att Gud förbarmar sig betyder då inte mer att han giver nåd, visar barmhärtighet, förlåter synd, rättfärdiggör eller befriar från det onda. Det betyder tvärtom att han sänder ont och straffar. Genom dessa symboliska uttryck uppnås till sist, att du kan säga, att Gud visade förbarmande med Israels barn, då han bortförde dem till Assyrien och Babylonien. Ty där straffade han syndarna och inbjöd genom hemsökelser till bot. När han å andra sidan förde dem tillbaka och befriade dem, då visade han inte förbarmande utan förstockade dem, dvs. genom sin mildhet och sin barmhärtighet gav han dem tillfälle att bli förstockade. Att Gud sände Kristus som Frälsare i världen, kan då inte kallas Guds barmhärtighet utan ett förstockande. Ty genom denna barmhärtighet gav han människorna ett tillfälle att förstockas. Men att han förstörde Jerusalem och lät förödelse drabba judarna ända till den dag idag är, det betyder, att han förbarmar sig över dem. Han straffar ju därmed syndare och inbjuder till bot. Att han på domens dag skall föra de heliga till himmelen, det beror inte på att han förbarmar sig utan på att han förstockar. Ty genom sin godhet ger han tillfälle till missbruk. Att han åter skall störta de ogudaktiga i helvetet, det betyder, att han skall förbarma sig, eftersom han straffar syndare. Jag frågar: Vem har någonsin hört talas om sådan barmhärtighet och vrede hos Gud? Må så vara, att de goda blir bättre både genom Guds mildhet och stränghet. Men när vi på en gång talar om goda och onda, vänder dessa symboliska uttryck Guds barmhärtighet till vrede och hans vrede till barmhärtighet, blir det ett fullständigt förvänt språkbruk. Det framställer som vrede vad Gud gör väl, och barmhärtighet säges det vara då han hemsöker. Om det skall sägas, att Gud förstockar, då han gör väl och visar tålamod, men förbarmar sig, då han hemsöker och straffar, hur kan det då sägas, att han förstockat Farao mer än Israels barn eller hela världen? Gjorde han inte väl mot Israels barn? Gör han inte väl mot hela världen? Har han inte tålamod med de onda? Låter han det inte regna över goda och onda? Varför säges han ha förbarmat sig mer över Israels barn än över Farao? Hemsökte han inte Israels barn i Egypten och i öknen? Låt vara, att somliga missbrukar och andra rätt brukar Guds godhet och vrede. Du definierar emellertid så, att »förstocka» blir detsamma som att genom mildhet och godhet visa hänsyn mot de onda. »Förbarma sig» blir åter att inte visa hänsyn utan hemsöka och straffa. Vad sålunda Gud beträffar, gör han med sin ständiga godhet ingenting annat än förstockar, och med sitt ständiga straffande gör han ingenting annat än förbarmar sig. Men det allra skönaste är följande. Gud säges förstocka, när han genom mildhet visar hänsyn mot syndare, men förbarma sig, då han hemsöker och straffar, i det han genom stränghet inbjuder till bot. Säg mig emellertid, vad underlät Gud i fråga om att hemsöka, straffa och kalla Farao till bot? Uppräknas det inte tio plågor? Om din definition står fast och att förbarma sig betyder att genast straffa och kalla syndaren, så har Gud förvisso visat förbarmande med Farao. Varför säger då Gud inte: »Jag skall förbarma mig över Farao» utan »Jag skall förstocka Faraos hjärta»? Ty i och med att han förbarmar sig över honom, dvs. enligt dina ord hemsöker och straffar honom, säger han: »Jag skall förstocka honom», dvs. efter dina ord, jag skall göra väl mot honom och ha tålamod mot honom. Kan man få höra något vidunderligare? Var är nu de symboliska uttryckssätten? Var är Origenes? Var är Hieronymus? Var är de beprövade lärare, som en enda människa, Luther, var förmäten nog att säga emot? Att tala så, därtill tvingar den brist på klokhet som är köttets. Den leker med Guds ord och tar det inte på allvar. Texten hos Moses bevisar sålunda ovedersägligt, att dessa bildliga uttryck är påhittade och på detta ställe saknar allt berätigande. Något helt annat och vida större, något som går utöver välgärningar och hemsökelse och straff, anges med orden »Jag skall förstocka Faraos hjärta». Vi kan ju inte förneka, att bägge delarna kom att prövas på Farao med största grundlighet. Vad för slags vrede eller straff skulle kunna vara häftigare än att drabbas av så många tecken och plågor? Moses själv betygar ju, att sådant aldrig funnits. Farao blir själv mer än en gång gripen av dem och kommer till besinning. Men han låter sig inte gripas helt och håller inte ut. Vilken mildhet och godhet kan också vara rikare, då Gud så lätt undanröjer plågorna och så ofta förlåter synden, så ofta bringar tillbaka det goda och skaffar undan det onda? Intetdera uträttar emellertid något, och han säger ännu alltjämt: »Jag skall förstocka Faraos hjärta.» Du finner alltså, att även om din förstockelse och ditt förbarmande (dvs. dina utläggningar och bildliga uttryck) medges och utövas i högsta grad och till det kraftigaste esempel, såsom man kan se det hos Farao, så står dock förhärdelsen kvar. Det måste vara en förhärdelse, som Moses talar om, och en annan, som du drömmer om.
115 Den grekiske filosofen från 5:e århundradet f.Kr. Här asyftas hans lära att allt finns i allt, att varje ting innehåller något av alla andra ämnen. 116 Kyrkobibeln har texten: »Varför, o Herre, låter du oss gå vilse.» [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001