Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av andra delen av "Diatribe" Gud och det onda (1 / 4)
Då jag kämpar med sådana, som diktar upp saker och ting och anlägger masker, skall jag också ta på mig en sådan. Jag antar vad som är omöjligt, nämligen att den bildliga betydelse, som »Diatribe» drömmer om, kan tillämpas på detta ställe. Jag vill se efter, hur den kryper undan vad den drivs att bejaka, att allt sker efter Guds vilja och med nödvändighet vad oss anbelangar, och hur den försöker ursäkta Gud, för att han inte skall bli upphovsman och skuld till vår förhärdelse. Om det är sant, att Gud såsom du säger förstockar, när han i sin mildhet visar tålamod och inte genast straffar, så gäller två ting. För det första att människan inte desto mindre med nödvändighet är träl under synden. Ty då det medgivits, att den fria viljan inte kan vilja nagot gott, sasom »Diatribe» antagit, så blir den inte bättre genom Guds mildhet och talamod. I stället blir den nödvändigtvis sämre, om inte Gud förbarmar sig och ger Anden. Därför sker fortfarande allt med nödvändighet, vad oss anbelangar. För det andra, att Gud synes vara lika grym, då han i sin mildhet visar tålamod, som han anses vara enligt min predikan, som säger, att han förstockar genom att vilja i överensstämmelse med sin outrann sakliga vilja. Han ser ju, att den fria viljan inte kan vilja något gott, och att den blir sämre genom hans mildhet och tålamod. Han synes alltså allra grymmast just genom denna mildhet och förefaller finna behag i vårt elände. Han kunde ju bota det, om han ville. Han kunde låta bli att visa tålamod, om han ville. Ja, vore det inte hans vilja, kunde han inte ha tålamod därmed. Vem kan tvinga honom mot hans vilja? Står alltså denna vilja fast, varförutan intet sker, och medges det, att den fria viljan inte kan vilja något gott, säges allt förgäves, vad än som säges för att ursäkta Gud och anklaga den fria viljan. Ty den fria viljan säger hela tiden: Jag kan inte, och Gud vill inte, vad skall jag göra? Han kan visserligen förbarma sig över mig genom att hemsöka mig, men jag vinner ingenting därpå, utan jag måste nödvändigtvis bli sämre, om han inte giver Anden. Den ger han mig inte. Men han skulle ge den, om han ville. Det är alltså säkert, att han inte vill ge den. Inte heller åstadkommer de liknelser, som anföres, något i sak. Det heter t.ex.: »Liksom lervällingen hårdnar och vaxen smälter på grund av samma sol och den odlade marken frambringar frukt, den ouppodlade törne efter samma regn, så förhärdas somliga medan andra blir omvända genom en och samma Guds mildhet.» Jag indelar nämligen inte den fria viljan i två skilda sinnelag, av vilka det ena är som lervälling och det andra som vax, det ena som odlad mark, det andra som ouppodlad jord. Jag talar om en enda vilja, som är lika vanmäktig i alla människor. Den är ingenting annat än lervälling och ouppodlad mark; den kan ju inte vilja det goda. Liksom lervällingen därför hela tiden blir hårdare och den ouppodlade marken mera insnärjd med törnen, så blir den fria viljan hela tiden sämre. Det spelar ingen roll, om solen milt torkar upp, eller om regnskurar mjukar upp. Om alltså den fria viljan hos alla människor har en och samma karaktär och en och samma vanmakt, finns intet skäl, varför den ene skulle söka sig till nåden, den andre inte, om ingenting annat predikas än Guds mildhet och tålamod och förbarmande, då han tuktar. Den fria viljan har ju bestämts lika i alla människor: den kan inte vilja något gott. Gud kan då inte utvälja någon, och inte heller blir det någon plats kvar för utkorelse. Det är bara den fria viljan, som mottar eller förkastar mildheten och vreden. Om Gud emellertid berövas makten och visheten att välja vad blir då kvar annat än Ödets avgud, under vars makt allt sker av slump? Slutligen kommer man då därhän, att människor frälses och fördömes, utan att Gud vet om det. Genom säker utkorelse har han inte bestämt vilka som skall frälsas och fördömas, utan åt alla har han erbjudit sin allmänna fördragande och förstockande mildhet liksom sin tuktande och straffande barmhärtighet. Så har han överlämnat åt människorna att avgöra om de vill bli frälsta eller fördömda. Själv har han kanske under tiden begett sig till etiopiernas gästabud, såsom Homeros säger.117 En sådan Gud utmålar också Aristoteles för oss 118, en Gud som sover och låter vem som helst bruka och missbruka sin godhet och straffande makt. Förnuftet kan inte heller döma på annorlunda sätt om honom än »Diatribe» gör här. Såsom det självt sover och föraktar gudomliga ting, dömer det också om Gud, såsom om han sov. Gud framställs som den som gjort avkall på visheten, genom vilken han utväljer, urskiljer och ger sin Ande, och som överlämnat åt människorna det mödosamma, besvärliga arbetet att mottaga och avvisa hans mildhet och vrede. Därhän kommer vi, då vi vill mäta Gud med mänskligt förnuft och ursäkta honom. Så går det, då vi inte vördar det gudomliga majestätets hemligheter utan söker utforska dem. Överväldigade av dess härlighet utspyr vi tusen hädelser i stället för en enda ursäkt. Vi glömmer oss under tiden och pratar likt vanvettiga på en gång mot Gud och oss själva, medan vi i vår stora vishet vill tala för Gud och oss själva. Här kan man se, vad »Diatribes» ord och bildliga uttryck gör av Gud! Vidare hur utmärkt väl den stämmer överens med sig själv. Förut har den ju enligt en enda definition antagit en lika och likformig vilja hos alla människor, men medan diskussionen nu pågår låter den, glömmande sin egen definition, den ena vara odlad, den andra oodlad. Alltefter skillnader i fråga om gärningar, seder och människor antar den olika fria viljor, en som gör det goda, och en som inte gör det, och det av egna krafter nåden förutan, fastän det tidigare fastställts, att den fria viljan inte av egna krafter kunde vilja något gott. Då vi inte lämnar åt Guds vilja allena viljan och makten att förhärda och förbarma sig och utföra allt, så blir följden, att vi måste låta just den fria viljan förmå allt nåden förutan, fastän vi förnekat att den förmår något gott utan nåden. I detta sammanhang kan man alltså inte använda sig av liknelsen om solen och regnet. Med större rätt kunde en kristen bruka den liknelsen, att han kallar evangeliet sol och regn. Så gör nittonde psalmen och Hebreerbrevet kap. 6.119 De utvalda är då den odlade jorden och de förtappade den oodlade. Ty de förra uppbygges av ordet och blir bättre, de senare tar anstöt och blir sämre. Den fria viljan i sig innebär annars hos alla människor Satans rike. Låt oss nu granska argumenten för en bildlig betydelse på detta ställe. Det synes orimligt, säger »Diatribe», att Gud, som inte bara är rättvis utan också god, skulle ha förhärdat en människas hjärta för att klargöra sin makt genom dennes ondska. Därför tar »Diatribe» sin tillflykt till Origenes, som erkänner att tillfället till förhärdelse givits av Gud, men likväl kastar skulden på Farao. Han har också anmärkt, att Herren har sagt: »Just till detta har jag uppväckt dig.»120 Han säger inte: »Just till detta har jag gjort dig.» I annat fall hade Farao inte varit ogudaktig, om Gud hade skapat honom sådan Gud som »såg på allt, som han hade gjort, och det var mycket gott». Så långt »Diatribe». Orimligheten är sålunda ett av huvudskälen till att Moses och Paulus inte uppfattas enkelt efter orden. Men mot vilken trosartikel förgår sig den orimligheten? Eller vem tar anstöt av den? Det gör det mänskliga förnuftet, som här anföres som domare över Guds ord och verk fastän det ifråga om alla Guds ord och verk är blint, dövt, dåraktigt, gudlöst och fräckt. Med samma skäl kan du förneka alla trons artiklar och säga att det är alldeles orimligt. Det är ju såsom Paulus säger »för hedningarna en dårskap och för judarna en stötesten» att Gud är en människa, son till en jungfru, korsfäst, sittande på Gud Faders högra sida. Det är orimligt, säger jag, att tro på något sådant. Låt oss alltså med arianerna finna på några bildliga uttryck, så att Kristus inte utan vidare blir Gud. Låt oss med manikeerna121 finna några andra, så att han inte blir sann människa utan en skengestalt, som gått genom jungfrun liksom solstrålen genom glas och blivit korsfäst. Då skall vi just behandla skriften skönt! Ända är de bildliga uttrycken till ingen nytta, och inte heller undgår man orimligheten. Ty det förblir orimligt enligt förnuftets dom, att denne rättvise och gode Gud kräver det omöjliga av den fria viljan, och fastän den fria viljan inte kan vilja det goda utan med nödvändighet är träl under synden, likväl tillräknar den detta. Då Gud inte ger Anden, handlar han alls inte mildare eller nådigare, än om han förhärdar eller tillåter förhärdelse. Förnuftet kommer att säga, att detta hör inte en god och mild Gud till. Det övergår allt för mycket dess fattningsförmåga, och det kan inte heller ta sig självt till fånga, så att det tror att Gud är god, som gör och dömer så. Det vill bortse från tron, känna på, se och begripa, på vad sätt Gud är god och inte grym. Det skulle emellertid begripa, om man sade så om Gud: Han förhärdar ingen, han fördömer ingen, han förbarmar sig fastmer över alla och gör alla saliga; sedan nu helvetet blivit tillintetgjort och dödsfruktan avlägsnad, behöver man inte frukta för något kommande straff. Därför strävar förnuftet med sådan iver och hetta att urskulda och försvara Gud som rättvis och god. Tron och Anden dömer emellertid annorlunda. De tror, att Gud är god, även om han fördärvade alla människor. Vartill tjänar det att vi tröttar oss med dessa tankar att skjuta skulden för förhärdelsen på den fria viljan? Må den fria viljan i hela världen göra allt vad den kan med alla krafter, den kan dock inte ge ett enda exempel genom vilket den kan vare sig undvika förhärdelse, om Gud inte ger Anden, eller förtjäna barmhärtighet, om den bliver lämnad åt sina egna krafter. Vad betyder det om den förhärdas eller förtjänar förhärdelse, då förhärdelsen är ofrånkomlig, så länge som den oförmåga är förhanden, som gör att den inte kan vilja det goda, såsom »Diatribe» själv säger? Orimligheten avlägsnas alltså inte genom den bildliga betydelsen. Om den avlägsnas, framkommer ännu större orimligheter, och allt tillskrives den fria viljan. Bort därför med dessa onyttiga, förföriska bildliga vändningar, och låt oss hålla fast vid Guds enkla och klara ord! Det andra skälet är, att vad Gud har gjort är mycket gott och att Gud inte sagt: »Jag har gjort dig till just detta» utan: »Jag har uppväckt dig till just detta.» För det första invänder jag, att detta sades före fallet, då det, som Gud gjort, var mycket gott. Snart följer emellertid i tredje kapitlet berättelsen om hur människan hemföll åt ondska, övergiven av Gud och överlämnad åt sig själv. Från denna så fördärvade människa är alla födda i ogudaktighet, även Farao. Paulus säger ju: »Vi voro genom vår natur hemfallna åt vredesdomen, vi likasom de andra.» Gud har alltså skapat Farao ogudaktig, dvs. av ogudaktig och fördärvad säd, såsom det heter i Salomos ordspråk: »Herren har giort var sak för dess särskilda mål, så ock den ogudaktige för olyckans dag.» Man får inte sluta: Gud har skapat den ogudaktige, alltså är han inte ogudaktig. Hur skulle det vara möjligt att han inte är ogudaktig, då han är av ogudaktig säd? Så heter det i psalmen: »Se, jag är avlad i synd.»122 Job säger också: »Som om en ren skulle kunna framgå av en oren.» Låt vara, att Gud inte verkar synd, han upphör dock inte att forma och mångfaldiga naturen, som fördärvats av synden då Anden gått förlorad. Det är, såsom om en konstnär snidar bilder av fördärvat trä. Sådan som naturen är, sådana blir också människorna, då Gud skapar och danar dem av sådan natur. Nu en andra invändning. Vill du förstå ordet »det var mycket gott» så, att det gäller Guds verk efter fallet, skall du observera, att det säges inte om oss utan om Gud. Det heter ju inte: »Människan såg vad Gud hade gjort, och det var mycket gott.» Mycket finns som synes och är gott för Gud, fastän det synes och också är mycket dåligt för oss. Dit hör hemsökelser, olyckor, villfarelser, helvetet. Ja, alla Guds bästa verk är inför världen mycket dåliga och fördömliga. Vad är bättre än Kristus och evangeliet? Men vad är mera avskyvärt för världen? På vad sätt det kan vara gott inför Gud, som är ont för oss, vet Gud allena och de, som ser med Guds ögon, dvs. de som har Anden. Men här finns inte tillräckligt skäl för en så skarpsinnig disputation. Tillsvidare räcker det första svaret. Nu frågas kanske, på vad sätt Gud kan sägas verka det onda i oss, såsom förhärdelse, överlämnande åt begärelser, förförelse och liknande. Man borde sannerligen låta sig nöja med Guds ord och tro i all enkelhet vad det säger, då ju Guds verk inte låter sig utforskas. För att likväl vara förnuftet, dvs. mänsklig dårskap, till behag, skall vi vara dåraktiga och dumma och med stammande röst försöka, om vi nu kan göra något intryck på det. För det första medger både förnuftet och »Diatribe», att Gud verkar allt i alla och att utan honom ingenting sker eller är verksamt. Ty han är allsmäktig, och detta hör till hans allmakt, såsom Paulus säger till efesierna. Nu kan Satan och människan, som fallit och övergetts av Gud, inte vilja det goda, dvs. vad som behagar Gud eller vad Gud vill. De är i stället hela tiden inriktade på sina lustar. De kan således inte låta bli att söka sitt eget. Denna deras vilja och natur, som är så bortvänd från Gud, är inte något som inte finns. Satan och den ogudaktiga människan är ju något; de saknar inte natur eller vilja, även om naturen de har är förstörd och bortvänd från Gud. Vad vi alltså säger är kvar av naturen hos den ogudaktige och Satan, är såsom Guds skapelse och verk inte mindre underkastat Guds allmakt och gudomliga verkan än alla andra Guds skapade varelser och verk.
117 Jfr Poseidon i Odyss. I, 22 ff. Uttrycket betecknar i allmänhet en plats fjärran ifrån. 118 Se Aristoteles' Metaphys. XII, 7. 119 Här citeras Ps. 18 och Hebr. 10. 120 Kyrkobibeln har avvikande text. 121 Anhängarna till Mani (3:e århundradet), som bl.a. Iärde, att Kristus endast till skenet haft kroppslig gestalt. 122 Luther hänvisar här till Ps. 50. Texten här sammandragen. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6 2001