Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Avslutning
Här vill jag sluta boken. Jag är beredd att om så behövs behandla ämnet utförligare. Jag menar emellertid, att det här har skett mer än tillräckligt för den, som är from och som utan halsstarrighet vill finna sig i sanningen. Tror vi nämligen, att det är sant, att Gud förutser och förutbestämmer allt, att han varken kan ta fel eller bli hindrad i sitt förutseende eller förutbestämmande, att ingenting kan ske utom med hans vilja, något som förnuftet självt medger, ja, då kan det inte finnas någon fri vilja hos människan eller hos änglarna eller någon skapad varelse. Det måste förnuftet också betyga. Om vi likaledes tror att Satan är världens furste, som ständigt av alla krafter lurar på och bekämpar Kristi rike för att inte behöva släppa de fångna människorna, om han inte blir bortjagad av den gudomlige Andens kraft, så är det återigen tydligt, att det inte finns någon fri vilja. Om vi ytterligare tror, att arvsynden har fördärvat oss till den grad, att den genom sin kamp mot det goda ger även dem som, drives av Anden, oändligt mycket att skaffa, så är det klart, att det hos den på Anden blottade människan inte finns något kvar, som kan inrikta sig på det goda, utan endast på det onda. Om vidare judarna, som med uppbjudande av sina högsta krafter nitälskade för rättfärdigheten snarare hemföll åt orättfärdighet, och hedningarna, som sökte orättfärdigheten, utan förskyllan och mot varje förhoppning nådde fram till rättfärdigheten, är det på samma sätt klart av sakens påtaglighet och av erfarenheten, att människan utan nåden endast kan vilja det onda. Kort sagt, om vi tror att Kristus har återlöst människorna genom sitt blod, tvingas vi att erkänna, att hela människan varit förtappad. I annat fall gör vi Kristus överflödig eller till återlösare bara av den värdelösaste delen, något som är hädelse och gudlöshet. Dig, käre Erasmus, ber jag nu för Kristi skull, att du äntligen uppfyller vad du lovat. Du har lovat att ge vika för den, som lär dig bättre. Tag nu ingen hänsyn till person! Jag erkänner det, du är stor och av Gud prydd med många och de ädlaste gåvor - för att nu inte nämna snille, lärdom och vältalighet som leder tankarna till underverk. Jag för min del har ingenting och är ingenting, om jag nu inte skall berömma mig av att jag är en kristen. Jag prisar och lovar vidare dig högeligen för detta att du ensam och framför andra gripit dig an med själva sakfrågan, vad striden främst gäller, och för att du inte tröttat mig med ovidkommande frågor om påvedöme, skärseld, avlat och dylikt, som snarare är struntfrågor, med vilka hittills praktiskt taget alla jagat mig, låt vara förgäves. Du ensam och allena har sett vad som är sakens kärnpunkt och har satt kniven på strupen. Därför tackar jag dig av hjärtat, ty med denna fråga sysslar jag hellre, så långt tid och ledighet medger. Om de, som hittills angripit mig och än i dag gör det, de som nu skryter med andra och nya uppenbarelser, hade gjort likadant, skulle vi ha mindre tvedräkt och partisinne och mer frid och endräkt. Gud har emellertid på detta sätt genom Satan straffat vår otacksamhet. Kan du emellertid inte behandla ämnet på annat sätt än du gjort i »Diatribe», skulle jag högeligen önska, att du vore nöjd med din gåva, odlade, utvecklade och befordrade vetenskaperna och kunskapen i språken, såsom du hittills gjort med stor framgång och ära. Genom de studierna har du också gjort mig betydande tjänster. Jag erkänner alltså, att jag har dig att tacka för mycket. Det är sant, att jag på denna punkt ser upp till dig utan skrymteri. Att vara vuxen vår sak, det har emellertid Gud ännu inte velat och inte förunnat dig. Jag ber dig att inte betrakta vad jag nu säger som förmätenhet. Min bön är, att Gud snart måtte göra dig så överlägsen mig i denna sak som du är mig överlägsen i andra. Det är nämligen inte något nytt, om Gud undervisar Moses genom Jetro och upplyser Paulus genom Ananias. Beträffande vad du säger, att målet alldeles förfelats, om du skulle vara okunnig om Kristus, menar jag att du själv skall se vad det betyder. Alla skall inte heller fara vilse, om du eller jag gör det. Gud är ju den, som förkunnas som underbar i sina heliga*189, så att vi finner dem heliga, som är längst från helighet. Inte heller är det svårt att förstå att du, eftersom du är en människa, varken riktigt förstår eller nog uppmärksamt läser fädernas yttranden, under vilkas ledning du tror dig nå målet. Därom erinrar tillräckligt ditt ord, att du inte gör några bestämda påståenden utan kommer med jämförelser. Så skriver ingen, som i grunden genomskådar och riktigt förstår saken. Men jag har med denna bok inte gjort jämförelser, utan jag har giort och gör bestämda påståenden. Jag vill inte, att domen skall ligga hos någon, utan jag råder alla att öva Iydnad. Men Herren, vars sak detta är, upplyse dig och göre dig till ett kärl till heder och ära. Amen.
189 »Fruktansvärd är du, Gud, i din helgedom», kyrkobibeln. [Början av sidan] [Föregående] 26.6.2001