Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

 

Paulus och Johannes talar för Luthers lära Johannes´vittnsbörd (3 / 3)
Jag lämnar därhän vad som i sanning är ett argument av Akilles' styrka och som »Diatribe» tappert gick förbi fastän det står kvar intakt, nämligen vad Paulus lär i Rom. 7 och Gal. 5 om striden mellan Anden och köttet hos de heliga och fromma. Den striden är ju så häftig, att de inte förmår göra vad de vill. Därav drog jag följande slutsats. Om människans natur är så ond, att den hos de genom Anden pånyttfödda inte endast underlåter att sträva efter det goda utan till och med kämpar och gör motstånd mot det, hur skulle den då kunna sträva efter det goda hos dem, som ännu inte är pånyttfödda, utan tjänar under Satan i den gamla människan? Paulus talar ju inte här om de grova begären. Dem brukar »Diatribe» annars använda som en vanlig utväg för att komma ifrån alla skriftställen. Paulus uppräknar bland köttets gärningar avfall, avgudadyrkan, oenighet och tvister. Sådant härskar helt och hållet i de högsta krafterna, nämligen förnuftet och viljan. Om nu köttet genom dessa böjelser kämpar mot Anden i de heliga, kommer det att mycket mer kämpa mot Gud i de ogudaktiga och i den fria viljan. Därför talar Paulus i Rom. 8 också om fiendskap mot Gud. Det argumentet, säger jag, skulle jag allt gärna se vederlagt och den fria viljan däremot försvarad! Vad mig beträffar avlägger jag följande bekännelse. Även om det kunde ske, skulle jag inte vilja, att en fri vilja skänktes mig eller att något lämnades i min hand, med vars hjälp jag kunde sträva efter frälsning. Jag tänker inte bara på, att jag inte skulle förmå hålla stånd och hålla kvar vad jag fått under så många vedervärdigheter och faror och under många anfäktelser av onda andar därutöver. En enda ond ande är ju mäktigare än alla människor, och ingen människa skulle så kunna bli frälst. Jag tänker också på att jag bleve tvungen att ständigt arbeta i ovisshet och hugga i vädret, även om inga faror, vedervärdigheter och onda andar funnes. Även om jag levde och verkade i evighet, skulle mitt samvete ju aldrig bli tryggt och veta säkert, hur mycket det borde göra för att tillfredsställa Gud. Vilka gärningar som än fullgjordes, skulle alltid tvivlet finnas kvar, om det behagade Gud eller om han fordrade något mer. Detta visar all erfarenhet hos dem som låter rättfärdigheten bero på gärningar. Själv har jag också till min stora olycka under många år nogsamt fått lära det. Nu har emellertid Gud gjort min frälsning oberoende av min egen vilja och tagit den upp i sin. Han har lovat att frälsa mig inte på grund av mitt verk och löpande utan på grund av sin nåd och barmhärtighet. Därför är jag trygg och säker på att han är trofast. Han skall inte Ijuga för mig. Han är dessutom så stor och mäktig, att inga onda andar och inga vedervärdigheter kan övervinna honom eller rycka mig ifrån honom. »Ingen», säger han, »skall rycka dem ur min hand, ty min Fader, som har givit mig den, är större än alla.» Därav följer, att om icke alla så likväl några, ja många blir frälsta. Genom den fria viljans kraft åter skulle ingen alls bli räddad, utan alla skulle gå förlorade till sista man. Då är vi trygga och vissa om att vi behagar Gud inte på grund av någon förtjänst hos oss utan genom hans bevågenhet och barmhärtighet, som utlovats oss. Vi är också vissa om att för den händelse vi giort för lite och handlat illa, förlåter han oss som en fader gör och leder oss till bättring. Detta är den berömmelse, som alla heliga äger i sin Gud. Är det emellertid inte oroande att det är svårt att försvara Guds mildhet och rättvisa? Han fördömer ju dem, som inte själva har skulden, dvs. Ogudaktiga som blivit födda i ogudaktighet och inte på något sätt kan laga så av sig själva, att de inte är och förblir gudlösa och fördömes såsom sådana. De tvingas ju med nödvändighet att synda och gå under. Paulus säger ju: »Vi voro alla vredens barn, vi liksom de andra.»*185 De skapas ju sådana de är av Gud själv ur den säd, som blivit fördärvad genom Adams synd allena. Härtill svarar jag: Här måste Gud äras och vördas, han som är så mild i fråga om dem, som han rättfärdiggör och frälsar i trots av deras stora ovärdighet. Åtminstone någon frihet måste lämnas åt hans gudomliga vishet, så att han kan tros vara rättvis, där han tycks oss vara orättvis. Ty vore hans rättfärdighet sådan, att den genom mänsklig fattningsförmåga kunde förklaras för rättfärdig, vore den överhuvud taget inte gudomlig och skulle inte alls skilja sig från mänsklig rättfärdighet. Men nu är han den ende och sanne Guden. Han är alltigenom outgrundlig och ouppnåelig för det mänskliga förnuftet. Därför är det rimligt, nej, det är nödvändigt, att också hans rättfärdighet är outgrundlig. Så säger också Paulus i sitt utrop: »O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar och huru outrannsakliga hans vägar!» Outrannsakliga skulle de inte vara, om vi i alla stycken förmådde fatta, varför de är rättfärdiga. Vad är en människa i jämförelse med Gud? Hur mycket förmår väl vår makt i jämförelse med hans? Vad är vår styrka i jämförelse med hans krafter? Vad är vår kunskap i jämförelse med hans vishet? Vad är vårt väsen i jämförelse med hans väsen? Kort sagt, vad är allt vårt, om vi jämför det med allt som hör honom till? Om vi alltså med naturen som läromästare erkänner, att mänsklig makt, styrka, vishet, mänskligt väsen och allt som är vårt ingenting är i jämförelse med gudomlig makt, styrka, vishet, kunskap och med det gudomliga väsendet, vad är det då för en förvändhet hos oss, att vi endast antastar Guds rättfärdighet och dom och tillmäter vår dom och vårt omdöme så mycket, att vi vill fatta, bedöma och väga Guds dom? Hur kommer det sig att vi inte här resonerar på motsvarande sätt och säger: Vårt omdöme är ingenting i jämförelse med Guds domslut? Fråga förnuftet, om det nu inte känner sig överbevisat och tvingas erkänna, att det är dåraktigt och förmätet, då det inte låter Guds dom vara outgrundlig! Det erkänner ju, att allt annat gudomligt är outgrundligt. I allt annat tillerkänner vi Gud hans gudomliga majestät. Endast i fråga om hans domslut är vi redo att förneka, och vi kan inte tro att han är rättfärdig. Likväl har han lovat oss, att vi alla, då han uppenbarat sin härlighet, skall kunna se och gripa med händerna, att han varit och är rättfärdig. Jag skall ge ett exempel för att stärka denna tro och trösta den, som med ont öga misstänker Gud för orättvisa. Se, Gud styr ju denna materiella värld av yttre ting på det sättet, att om man ser till det mänskliga förnuftets dom och följer den, tvingas man säga, att det antingen inte finns någon Gud eller att Gud är orättvis. Så säger skalden: »Ofta jag frestas av tanken att gudar ej finns.»*186 Ty se, hur utmärkt väl det går för de onda, men hur olyckligt för de goda! Det betygas av ordspråk och av erfarenheten, som är ordspråkens moder. Ju brottsligare, ju Iyckligare! »Förhärjarens hyddor», säger Job, »åtnjuta frid.» Den 73:e psalmen klagar över att syndarna i världen har överflöd i fråga om rikedom.*187 Nu undrar jag, om det inte enligt vars och ens omdöme är högst orättvist, att de onda är lyckliga och att de goda blir hemsökta? Men sådan är världens gång. Här har också de högsta snillen kommit på fall, så att de förnekar Gud och inbillar sig, att det är ödet som driver sitt blinda spel i allt. Så gör epikureerna och Plinius. Ytterligare menar Aristoteles, att det högsta varat inte ser något av tingen utan endast sig självt för att vara befriat från elände. Han finner det nämligen högst pinsamt för det högsta varat att se så många olyckor och så många oförrätter. Profeterna, som trodde på Gud, frestades emellertid ännu mer av Guds orättvisa, t.ex. Jeremia, Job, David, Asaf. Vad tror du att Demostenes och Cicero tänkte, då de gjorde allt som stod i deras makt och likväl fick en sådan lön genom sitt ömkliga slut?*188 Denna Guds orättvisa, som ter sig så sannolik och som visats med sådana argument, som varken förnuftet eller naturens ljus kan stå emot, undanröjes likväl synnerligen lätt genom ljus från evangelium och kunskap om nåden. Därigenom får vi veta, att de ogudaktiga visserligen har framgång, när det gäller det materiella, men andligen går de under. Till hela den komplicerade härvan finns en lösning med en kort formulering: Det finns ett liv efter detta livet. Där bestraffas och vedergälles vad som här inte bestraffas och vedergälles. Ty detta livet är endast förberedelsen eller snarare en begynnelse till det kommande livet. Evangeliets Ijus, som har sin makt av ordet och tron allenast, kan redan åstadkomma så mycket, att den fråga, som diskuterats under århundraden och aldrig blivit löst, besvaras och löses helt lätt. Vad skall väl då ske, tror du, när den tid är förbi, som gäller trons och ordets Ijus och själva saken och det gudomliga majestätet i sig skall uppenbaras? Tror du inte, att härlighetens Ijus då lätt skall lösa den fråga, som är olöslig i ordets och nådens Ijus? Nådens Ijus kunde ju så lätt lösa den fråga, som tedde sig olöslig i naturens Ijus. Låt oss räkna med tre slags Ijus, naturens, nådens och härlighetens, såsom en vedertagen och god indelning Iyder. I naturens ljus är det olösligt och oförklarligt, att det kan vara rättfärdigt, att den gode hemsökes och att den onde har det bra. Men det problemet löser nådens ljus. I nådens ljus är det olösligt och oförklarligt, hur Gud kan fördöma dem, som inte av egen kraft kan göra något annat än att synda och stå i skuld. Här förklarar såväl naturens som nådens Ijus, att skulden inte kan ligga hos den stackars människan utan hos den orättvise Guden. Ty de kan inte döma på annat sätt om Gud, som belönar den ogudaktiga människan utan förskyllan, utan förtjänst, men inte belönar utan fördömer en annan, som kanske är mindre eller åtminstone inte mer ogudaktig. Men härlighetens Ijus säger något annat. Det skall visa, att Gud, vars domslut nu är uttryck för en outgrundlig rättfärdighet, lägger i dagen den mest rättfärdiga och uppenbara rättfärdighet. Låt oss under tiden tro så, manade och stärkta genom exemplet från nådens Ijus, som utför ett liknande underverk i fråga om det naturliga Ijuset.
185 »Vi voro genom vår natur hemfallna åt vredesdomen», kyrkobibeln. 186 Fritt citat efter Ovidius' Amores 3, 9, 36. 187 Luther hänvisar till psalm 72. 188 Demostenes tvingades ta sitt liv år 322 under politiska strider efter Alexanders död. Cicero mördades under politiska strider år 43. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001