Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

 

Paulus och Johannes talar för Luthers lära

Johannes´vittnesbörd (2 / 3) 

Välj alltså vilket du vill av de båda alternativen! Medger du, att skriften talar i form av jämförelse, kan du ingenting annat säga om den fria viljan än att den är motsatsen till Kristus, dvs. villfarelse och död. Satan och allt ont regerar den. Medger du inte, att skriften talar i form av jämförelse, försvagar du skriften, så att den inte uträttar någonting. Den bevisar då inte, att Kristus är nödvändig. När du då fastslår den fria viljan, gör du Kristus om intet och ger hela skriften till spillo. Även om du låtsar dig bekänna Kristus med ord, förnekar du honom i sak och av hjärtat. Ty om inte den fria viljans kraft helt och hållet far vilse och är fördömlig utan ser och vill det hederliga och goda och vad som hör frälsningen till, så är den frisk och behöver inte Kristus som läkare. Då har inte Kristus återlöst denna del av människan. Vartill behöver man ljus och liv där Ijus och liv redan finns?

Om Kristus emellertid inte återlöst dem, är det bästa i människan inte återlöst utan gott och friskt i sig självt. Då är Gud också orättvis, om han fördömer någon människa; han fördömer ju då vad som är bäst hos människan och friskt, dvs. en oskyldig. Ingen människa saknar ju fri vilja. Även om en enda människa missbrukar den, läres det ju ut, att själva kraften inte slocknar ut, utan att den strävar och kan sträva efter det goda. Men om den är sådan, är den utan tvivel god, helig och rättfärdig. Därför bör den inte fördömas utan skiljas ut från människan som skall fördömas. Det kan emellertid inte ske. Om det kunde ske, så vore människan utan den fria viljan inte längre människa. Hon hade varken förtjänst eller motsatsen och kunde inte bliva frälst. Hon vore ett oskäligt djur och inte vidare odödlig. Återstår alltså möjligheten, att Gud är orättvis, som fördömer denna goda, rättfärdiga och heliga kraft, som inte behöver Kristus, i och med den onda människan.

Låt oss emellertid gå vidare i Johannesevangeliet! »Den som tror», säger han, »på honom, han bliver icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde Sons namn.» Svara mig nu, om den fria viljan hör till antalet av de troende eller inte! Hör den dit, tror den av sig själv på Kristus, som den av sig själv varken känner eller tänker på, behöver den åter igen inte nåden. Om den inte hör dit, är den redan dömd. Vad betyder det annat än att den är fördömd inför Gud? Gud fördömer emellertid blott vad som är gudlöst; alltså är den gudlös. Efter vad slag av fromhet kan de gudlösa sträva? Jag tror inte heller, att man här kan göra något undantag för den fria viljans kraft. Det talas ju om hela människan, som enligt ordet blir fördömd. Otron är inte ett grovt begär. Det är det högsta, som härskar och råder i viljans och förnuftets högborg, såsom trons motsats. Att inte tro är emellertid att förneka Gud och göra honom till en lögnare. Så heter det i I Joh. I: »Om vi icke tro, så göra vi Gud till en Ijugare.» Hur kan nu den kraft, som står Gud emot och gör honom till en lögnare, sträva efter det goda? Om den inte är otrogen och ogudaktig, borde det inte ha sagts om hela människan, att »hon är redan dömd». I stället borde det heta: »Människan är redan dömd efter sina grova begär, men efter det bästa och förträffligaste blir hon inte dömd, ty hon strävar efter tron eller är fastmer redan troende.»

Så ofta skriften säger: »Alla människor äro lögnaktiga», skall vi på motsvarande sätt på grund av den fria viljans auktoritet säga: Nej, tvärtom. Det är fastmer skriften som Ijuger, ty människan är inte lögnaktig i sin bästa del, dvs. i förnuft och vilja, utan endast i köttet, blodet och märgen. På det sättet göres allt, som ger henne namnet människa, dvs. förnuftet och viljan, friskt och heligt. På motsvarande sätt bör man förstå Johannes Döparens ord: »Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom.» På följande sätt skall det fattas. »Över honom», dvs. Över människans grova begär, förblir Guds vrede. Men över kraften hos den fria viljan, dvs. hos viljan och förnuftet, förblir nåd och evigt liv. Med detta som modellfall kan man för att den fria viljan skall bestå sluta från det hela till delen, vrida och vränga allt, som i skriften säges mot de gudlösa människorna, så att det syftar på människans djuriska del. Så räddas den förnuftiga och i sanning mänskliga delen. Då vill jag tacka förfäktarna av den fria viljan och synda med friskt mod och vara säker på att förnuft och vilja eller den fria viljan inte kan fördömas, eftersom de aldrig kan tillintetgöras utan ständigt förblir friska, rättfärdiga och heliga. Blir blott vilja och förnuft saliga, skall jag fröjdas över att det rysliga och djuriska köttet skiljes ut och fördömes. Det vare mig fjärran att önska Kristus som återlösare av det! Här ser du varthän läran om den fria viljan för oss. Den förnekar ju allt gudomligt och mänskligt, timligt och evigt och hånar sig själv med en mängd vidunderligheter.

Johannes Döparen säger också: »En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen.» Må den här bli slut på den rikedom »Diatribe» framvisar, då den räknar upp allt vi har från himmelen! Vi diskuterar inte om naturen utan om nåden. Vi frågar inte heller efter hurudana vi är på jorden utan efter hurudana vi är i himmelen, inför Gud. Vi vet, att människan är satt till herre över de ting, som är under henne. Över dem har hon rätten och fri vilja, så att de Iyder och gör vad hon vill och tänker. Vi frågar emellertid, om hon har fri vilja gentemot Gud, så att han Iyder och gör vad människan vill, eller om Gud i stället har fri vilja gentemot människan, så att hon vill och gör, vad Gud vill, och inte kan något annat än vad han vill och gör. Här säger nu Johannes Döparen, att hon intet kan taga, om det inte blir henne givet från himmelen. Därför tillintetgöres den fria viljan. Han säger också: »Den som är från jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Den som kommer från himmelen, han är över alla.» Han låter här återigen alla vara jordiska. Han säger, att de är jordiskt sinnade och talar jordiskt. Så är det med alla, som inte hör Kristus till, och han lämnar inte rum för ett tredje alternativ. Nu är i varje fall inte den fria viljan det, som kommer från himmelen. Därför måste den nödvändigtvis vara från jorden, vara jordiskt sinnad och tala jordiskt. Om emellertid någon kraft i människan vid något tillfälle, på någon plats och genom något verk inte vore jordiskt sinnad, hade Johannes Döparen bort göra ett undantag och inte helt allmänt säga om alla, som är utom Kristus, att de är av och talar av jorden.

Så säger också Kristus senare i kap. 8: »I ären av världen, jag är icke av världen; I ären här nedifrån, jag är ovanifrån.»*182 De, som han talade till, hade emellertid den fria viljan, nämligen förnuft och vilja. Ändå säger han, att de är av världen. Vad för nytt kom han med, om han sade, att de var av världen efter köttet och de grova begären? Visste inte hela världen det tidigare? Vad var det för mening att säga, att människorna är av världen med avseende på den del genom vilken de är djuriska, då ju också djuren på det sättet är av världen?

»Ingen kan komma till mig, om icke min Fader drager honom.» Vad lämnar det ordet av Kristus i Joh. 6 kvar åt den fria viljan? Han säger ju, att det är nödvändigt, att man lär och hör av Fadern själv att alla måste få sin kunskap från Gud. Här lär han tvivelsutan inte endast, att gärningarna och den fria viljans bemödande är förgäves, utan också att det intet gagnar att höra evangeliets ord - därom talar texten - om inte Fadern själv talar, lär och drager i det inre. Ingen kan, säger han, komma. Det betyder så mycket som att den kraft, genom vilken människan i någon mån skulle kunna sträva efter Kristus, dvs. vad som hör frälsningen till, ingenting är. Inte heller hjälper det den fria viljan vad »Diatribe» här anför från Augustinus för att smäda det så tydliga och mäktiga stället. Det heter, att Gud drager såsom vi drager och lockar ett får genom att hålla fram en kvist.*183 Med den liknelsen vill »Diatribe» bevisa, att det i oss finns en förmåga att följa Guds dragande. Men i detta sammanhang duger inte liknelsen. Gud visar oss ju inte bara ett enda slag av vad som är gott utan allt sitt goda, därtill också sin Son, Kristus själv. Likväl följer ingen, om inte Fadern i det inre visar något annat och drager på annat sätt. Fastmer förföljer ju hela världen Sonen, som han visar den. På de fromma passar liknelsen utmärkt. De är ju redan får och känner Gud, sin herde. Levande i Anden och drivna av honom föler de varthän Gud vill och vad han än visar. Den

ogudaktige kommer emellertid inte, fastän han hört ordet, om inte Fadern drager och lär i det inre. Det gör han genom att förläna Anden. Det är ett annat slags dragande än det, som sker i det yttre. Kristus visas då genom Andens upplysning. Därigenom drages människan till Kristus genom den ljuvligaste dragning. Hon fogar sig efter läraren, som talar, och Gud som drager. Så kan man hellre säga, än att hon själv söker och löper.

Låt mig anföra ytterligare ett ställe ur Johannesevangeliet. Det heter i kap. I6: »Anden skall låta världen få veta sanningen i fråga om synd, ty de ha icke trott på mig.»*184 Här ser du, att det är synd att inte tro på Kristus. Den synden sitter emellertid för ingen del i huden eller håret utan i förnuftet och viljan. Han låter ju hela världen vara skyldig till den synden. Av erfarenhet vet vi, att den synden var lika obekant för världen som Kristus, då den först uppenbarades genom Anden, som låter världen få veta sanningen om den. Därav blir det tydligt, att den fria viljan med sitt förnuft och sin vilja anses fången i denna synd och skyldig till den inför Gud. Så länge den därför är okunnig om Kristus och inte tror på honom, kan den inte vilja eller företa sig något gott, utan den är nödvändigtvis träl under synden, då den inte känner Kristus.

Kort sagt, såsom jag gjort gällande förkunnar skriften överallt Kristus med hjälp av jämförelser och genom att klargöra motsatsförhållanden. Den låter allt, som är utan Kristi Ande, vara underkastat Satan, ogudaktighet, villfarelse, mörker, synd, död och Guds vrede. Allt som säges om Kristus talar därför mot den fria viljan. Men de ställena är ju otaliga, ja de utgör hela skriften. Låter vi skriften vara domare i vår diskussion, har jag således på alla sätt segrat. Inte ett enda jota eller en prick står kvar som inte fördömer den fria viljan.

Att skriften förkunnar Kristus med hjälp av jämförelser och genom att klargöra motsatsförhållanden, det vet och bekänner allmänt alla kristna, även om stora teologer och försvarare av den fria viljan är okunniga därom eller inte låtsar om att de vet det. De kristna vet, säger jag, att det finns två riken i världen, som ömsesidigt strider mot varandra. I det ena härskar Satan. Han kallas därför av Kristus för världens furste och av Paulus för denna tidsålders Gud. Han håller fången under sin vilja var och en, som inte genom Kristi Ande ryckts ifrån honom, enligt vittnesbörd av Paulus. Han låter dem inte heller frånryckas sig av någon annan kraft än Guds Ande. Det betygar Kristus i liknelsen om den starke, som bevarar sitt hus i fred. I det andra riket härskar Kristus. Det gör ständigt motstånd mot och ligger i strid med Satans rike. I Kristi rike kommer vi inte in av egen kraft utan genom Guds nåd. Därigenom blir vi fria från den nuvarande onda världen och ryckes från mörkrets makt. Vad vi får veta och bekänner om dessa båda riken, som fortfarande med sådan makt och sådan inställning bekämpar varandra borde i och för sig räcka för att vederlägga läran om den fria viljan. Vi tvingas ju göra slavtjänst i Satans rike, om vi inte ryckes bort genom den gudomliga kraften. Detta vet, säger jag, och bekänner enkelt folk nogsamt också genom ordspråk, böner, strävanden av skilda slag, ja genom hela livet.

 

182 Meningarna omkastade. Kyrkobibeln har »av denna världen».

183 Tract. in Joannis ev. 26, 5. Augustinus citeras inte av Erasmus.

184 Citatet förkortat.

[Början av sidan] [Föregående] [Nästa]

26.6.2001