Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

 

Paulus och Johannes talar för Luthers lära Johannes´vittnesbörd (1 / 3)
Låt oss nu komma till Johannes! Han är också väl rustad och en mäktig förstörare av den fria viljan. Redan från början tillskriver han den fria viljan en så stor blindhet, att den inte ens ser sanningens Ijus. Långt ifrån då, att den skulle kunna sträva därefter! Så säger han nämligen: »Ljuset lyser i mörkret, men mörkret begriper det icke.»*178 Vidare: »I världen var han, och världen kände honom icke. Han kom till sitt eget, och hans egna mottogo honom icke.»*179 Vad tror du att han menar med världen? Kan du skilja ut någon människa från den, för så vitt hon inte blivit pånyttfödd av den helige Ande? Denne apostel har ett egendomligt språkbruk. När han talar om världen förstår han därmed människosläktet överhuvud. Vad han alltså säger om världen, det skall förstås så, att det gäller den fria viljan, som ju är det förnämsta i människan. Enligt denne apostel känner världen sålunda inte sanningens ljus. Världen hatar Kristus och hans lärjungar. Världen varken känner eller ser den helige Ande. Hela världen är i den ondes våld. Han talar om »allt som är i världen, köttets begärelse, ögonens begärelse och högfärd över detta livets goda». »ÄIsken icke världen.» »I ären», säger han, »av denna världen.» »Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda.» Allt detta är lovsånger över den fria viljan, nämligen över den förnämsta delen, som råder i världen under Satans herravälde. Ty också Johannes talar om världen med antites: »värld» är vad som inte överförts från världen till Anden. Så säger Kristus till apostlarna: »I haven av mig blivit utvalda och tagna ut ur världen.» Om det nu funnes några i världen, som genom den fria viljans kraft strävade efter det goda, såsom de borde, om den fria viljan förmådde något, skulle Johannes av hänsyn till dem med rätta ha mildrat sina ord. Annars skulle han ju genom alltför generella formuleringar indra dem i det myckna onda, som han beskyller världen för. Eftersom han inte gör det, är det tydligt, att han anklagar den fria viljan på samma sätt som världen. Världen utför ju också vad den gör med den fria viljans kraft, dvs. genom förnuft och vilja, de främsta förmögenheterna. Nu följer: »Åt alla dem, som togo emot honom, gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn; och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.» Enligt denna perfekta uppdelning förkastar han från Kristi rike blod, köttslig vilja och mannens vilja. »Blod» menar jag vara judarna. De ville ju vara rikets barn, därför att de var söner till Abraham och fäderna. De berömde sig av blodet. Med »köttslig vilja» förstår jag folkets strävanden, varigenom de beflitade sig om lagen och gärningarna. »Kött» betecknar nämligen här de köttsliga människorna utan Anden. De har visserligen vilja och strävan, men endast pä köttsligt sätt, därför att Anden inte är med dem. Med »mans vilja» förstår jag allas strävanden i största allmänhet, antingen det sker under lagen eller utan lag. Jag menar det är fråga om hednafolken och människorna i allmänhet. Då blir meningen den, att varken genom födelse efter köttet eller genom nitälskan för lagen eller genom någon annan mänsklig strävan blir man Guds barn. Man blir det endast genom gudomlig födelse. Om Guds barn alltså inte föds efter köttet, uppfostras genom lagen eller beredes genom någon mänsklig självtukt, är det uppenbart, att den fria viljan här inte duger någonting till. Jag menar, att »man» här bör uppfattas i överensstämmelse med hebreiskt språkbruk, så att det står för en och var. Så står också »kött» antitetiskt för folket utan Anden. »Viljan» åter betecknar den högsta kraften hos människor; den står för den förnämsta delen av den fria viljan. Även om vi inte skulle rätt förstå orden i detalj, kan dock ingen tvekan råda om tolkningen av huvudsaken. Den är, att Johannes med denna uppdelning förkastar allt, som inte är av gudomlig födelse. Han säger ju, att man inte blir Guds barn på annat sätt än genom att födas av Gud. Det sker enligt hans egen utläggning genom tron i Guds namn. I denna förkastelsedom inbegripes med nödvändighet människans vilja eller den fria viljan, eftersom den varken är av gudomlig födelse eller av tro. Om den fria viljan dög något till, borde inte en mans vilja förkastas av Jbhannes, människorna dras bort från den fria viljan och hänvisas till tron allena och den nya födelsen. I sådant fall skulle ordet i Jes. 5 träffa honom: »Ve eder, som kallen det goda ont.» Men nu, då han i lika mån förkastar blod, köttslig vilja och mans vilja, är det säkert, att mannens vilja inte duger bättre till att alstra Guds barn än blod eller födelse efter köttet. Det råder inget tvivel om att födelse efter köttet inte alstrar Guds barn. Paulus säger ju i Rom. 9: »Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet.» Han bevisar det också genom att hänvisa till Ismaels och Esaus exempel. Samme Johannes anför också Johannes Döparen, då han säger om Kristus: »Av hans fullhet hava vi alla fått, ja, nåd för nåd.»*180 Han säger, att vi mottagit nåd av Kristi fullhet. Men för vilken förtjänst eller strävan? »För nåds skull», säger han, nämligen Kristi nåd. Likaså säger också Paulus i Rom. 5: »Guds nåd och gåvan i och genom en enda människas, Jesu Kristi, nåd har blivit på ett överflödande sätt de många beskärd.»*181 Var är nu den fria viljans strävan, varigenom nåden beredes? Här inte endast förnekar Johannes, att nåden erhålles genom någon förtjänst från vår sida, utan han säger också, att vi får den genom en främmande nåd eller en främmande förtjänst, nämligen en enda människas, Jesu Kristi. Antingen är det alltså falskt, att vi får den nåd, som tillfaller oss för en främmande nåds skull, eller också är det tydligt, att den fria viljan ingenting är. Båda ståndpunkterna kan inte gälla samtidigt. Den ena säger, att Guds nåd skulle vara så värdelös, att den kan förvärvas alltjämt och överallt genom en ringa strävan av vilka människor som helst. Den andra säger, att Guds nåd är så dyrbar, att den endast kan skänkas oss i och genom en enda stor människas nåd. I det här sammanhanget skulle jag vilja rikta en förmaning till den fria viljans försvarare. De må veta, att de förnekar Kristus, då de förfäktar den fria viljan. Ty om jag med min strävan vinner Guds nåd, vartill behövs då Kristi nåd för att förvärva nåd åt mig? Vad fattas mig, om jag alltså redan har Guds nåd? »Diatribe» har dock sagt, liksom alla sofister säger, att vi kan utverka Guds nåd genom vår strävan. Vi kan bereda oss på dess mottagande, låt vara inte på fullvärdigt sätt men likväl så, att vi får en billighetsförtjänst. Detta är emellertid att fullt ut förneka Kristus, för vars nåd vi här enligt Johannes Döparens vittnesbörd får nåd. Detta påhitt om fullvärdighet och billighetsförtjänst har jag tidigare vederlagt. Det är bara tomma ord. I själva verket tänker de sig en fullvärdig förtjänst. De är, som jag ovan sagt, mer gudlösa än pelagianerna. Följden blir, att de gudlösa sofisterna tillsammans med »Diatribe» förnekar Herren Kristus, som köpt oss fria, mer än pelagianerna eller några kättare någonsin gjort. Ty nåden kan inte jämte sig tolerera någon del av den fria viljan eller någon kraft hos den. Att den fria viljans försvarare förnekar Kristus visar inte bara detta skriftställe utan också det sätt på vilket de lever. Härav har kommit, att de inte betraktar Kristus som en mild medlare utan också som sin fruktansvärde domare. De strävar efter att blidka honom genom förböner av Guds moder och helgonen och genom många verk, som de hittat på, genom riter och fromma övningar och löften. Med allt detta vill de åstadkomma att Kristus skall blidkas och ge dem nåd. De tror emellertid inte, att han manar gott för dem hos Gud och utverkar nåd åt dem genom sitt blod och-som det heter här- nåd för nåd. Ty Kristus är i sanning och med rätta deras obeveklige domare, då de överger honom som medlaren och den milde frälsaren och håller hans blod och nåd för mindre värda än den fria viljans bemödande och strävan. Låt oss också lyssna på ett exempel, som gäller den fria viljan! Nikodemus är ju en man, som inte kan lämna något övrigt att önska, då fråga är om den fria viljan och vad den förmår. Ty vad under låter den mannen ifråga om nit och strävan? Han bekänner, att Kristus är sannfärdig och har kommit från Gud. Han prisar de tecken Kristus gör, och han kommer om natten för att Iyssna och ta till sig vad han för övrigt behöver. Verkar det inte, som om han genom den fria viljans kraft söker vad som hör fromheten och frälsningen till? Men lägg nu märke till hur han stöter emot! Då han hör Kristus lära ut den sanna frälsningsvägen genom pånyttfödelsen, vidkännes han den väl då eller bekänner han sig någon gång ha sökt den? Nej, han ryggar tillbaka förvirrad. Han säger inte endast sig inte förstå den, utan han avvisar den också som omöjlig. »Huru kan detta ske?», säger han. Det är inte heller något att förvåna sig över. Ty vem har väl någonsin hört, att en människa måste födas på nytt av vatten och ande till frälsning? Vem har någonsin tänkt, att Guds Son måste bli upphöjd, för att var och en som sätter tro till honom inte skall förgås utan ha evigt liv? Har de skarpsinnigaste och bästa filosoferna någonsin tänkt ut det? Har de förnämsta i denna värld någonsin lärt känna den kunskapen? Har någon människas fria vilja strävat därefter? Bekänner inte Paulus, att denna världens visdom är hemlighetsfull och förborgad? Den är visserligen förutsagd av profeterna, men den har uppenbarats av evangelium. Så har den av evighet varit förseglad och okänd för världen. Vad skall jag då säga? Låt oss fråga erfarenheten! Hela världen, det mänskliga förnuftet, ja, den fria viljan tvingas alla själva erkänna, att de inte känt eller hört om Kristus, innan evangelium kom i världen. Om de inte känt honom, hade de ännu mycket mindre sökt honom eller kunnat söka honom eller sträva att komma till honom. Men Kristus är vägen, sanningen, livet och frälsningen. De bekänner alltså, vare sig de vill eller inte, att de av egen kraft varken kunnat känna eller söka vad som hör till vägen, sanningen och frälsningen. Inte desto mindre rasar vi mot den bekännelsen och mot egen erfarenhet och diskuterar med tomma ord, om det i oss finns en så betydande kraft kvar, att den både kan lära känna och ansluta sig till vad som gäller frälsningen! Detta betyder så mycket som att säga, att Kristus Guds Son blivit upphöjd för vår skull, fastän ingen någonsin vetat det eller förmått tänka det. Denna okunnighet är emellertid inte okunnighet utan kunskap om Kristus, dvs. om vad som hör frälsningen till. Ser du ännu inte och kan gripa med händerna, att den fria vilians förfäktare är fullständigt galna, då de kallar kunskap vad som de själva erkänner är okunnighet? Är inte detta att kalla mörkret för ljus enligt Jes. 5? - Så kraftigt stoppar Gud munnen till på den fria viljan, enligt dess egen bekännelse och erfarenhet. Ända kan den inte ens då tiga och ge Gud äran. Kristus kallas vägen, sanningen och livet. Det sker i en jämförelse. Vad som icke är Kristus, är alltså inte väg, utan villfarelse. Det är inte heller sanning utan lögn. Det är inte liv utan död. Därav följer nödvändigtvis, att den fria viljan, eftersom den varken är Kristus eller i Kristus, är fången i villfarelse, lögn och död. Var och varifran skall man då hämta fram det neutrala, som ligger mitt emellan och varken är det ena eller det andra, dvs. den fria viljans kraft? Den är varken Kristus, dvs. vägen, sanningen och livet, eller villfarelse, lögn eller död, och ända skall den finnas. Om inte alltihop framställdes som jämförelse, vad skulle då, frågar jag, apostlarnas alla tal och hela skriften uträtta? Nu framställs det ju så, att allt som är utom Kristus endast är Satan. Vad som är utom nåden är blott vreden. Vad som är utom Ijuset är endast mörker. Vad som är utom vägen är blott villfarelse. Vad som är utom sanningen är endast lögn. Vad som är utom livet är blott död. Utan jämförelsen vore allt förgäves sagt. Då framtvingades inte vissheten om att Kristus är nödvändig. Detta är ju vad som framför allt åsyftas. Det vore förgäves, ty i så fall skulle det finnas ett mellanting, som av sig självt varken vore ont eller gott, varken hörde till Kristus eller Satan, varken vore sant eller falskt, levande eller dött. Kanske vore det därtill varken något eller intet, och likväl skulle det kallas det förträffligaste och bästa i hela människosläktet!
178 »och mörkret har icke fått makt därmed», kyrkobibeln. 179 »världen ville icke veta av honom», kyrkobibeln. 180 Kyrkobibeln har »nåd utöver nåd». 181 Texten avviker från kyrkobibeln. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001