Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Paulus och Johannes talar för Luthers lära (5 / 5)
Kort sagt, Paulus jämför den, som håller sig till gärningar, med den, som inte gör det. Han lämnar ingenting emellan de två ståndpunkterna. Han förnekar, att rättfärdighet tillräknas den, som håller sig till gärningar. Han försäkrar å andra sidan, att rättfärdighet tillräknas den som inte gör det, bara han tror. Det finns intet ställe, dit den fria viljan nu kan ta sin tillflykt eller komma undan med sin strävan och sitt bemödande. Antingen räknas den till dem, som håller sig till gärningar, eller till dem, som inte gör det. Räknas den till de förra, så hör du här, att någon rättfärdighet inte tillräknas den. Räknas den åter till de senare, som tror på Gud, tillräknas den rättfärdighet. Då är den emellertid inte den fria viljans kraft utan en genom tron förnyad skapelse. Om rättfärdighet nu inte tillräknas den som låter det bero på gärningar, blir det uppenbart, att gärningarna inför Gud ingenting annat är än synder, onda och ogudaktiga ting. Här kan ingen sofist fräckt fly undan med påståendet, att även om människan är ond, är kanhända hennes gärningar inte onda. Ty just därför talar Paulus inte om människan rätt och slätt utan om den, som utför gärningar. Det sker för att han med en mycket tydlig formulering skall visa, att människans egna gärningar och strävanden fördömes, vilka de än är, vilket namn eller sken de än må ha. Han talar om goda gärningar, eftersom han diskuterar rättfärdiggörelse och förtjänst. Då han talar om den, som håller sig till gärningar, talar han allmänt om alla, som gör så och om alla deras gärningar. Men främst tänker han på deras goda och hederliga gärningar. I annat fall skulle inte hans indelning beträffande dem, som håller sig till gärningar, och dem, som inte så gör, äga giltighet. Jag lämnar här därhän de kraftigaste argumenten, som kan utläsas från Guds beslut om nåden, från löftet, lagens kraft, arvsynden, från den utkorelse Gud företagit. I allt detta finns ingenting, som inte ensamt och för sig fullständigt upphäver den fria viljan. Ty om nåden kommer efter hans beslut eller förutbestämmelse, kommer den med nödvändighet inte på grund av vårt bemödande och vår strävan, såsom jag tidigare visat. Likaså gäller, att om Gud utlovat nåden före lagen, såsom Paulus visar här och i Galaterbrevet, så kommer den inte av gärningarna eller av lagen. I annat fall omintetgöres tron, genom vilken Abraham likväl före lagen blev rättfärdiggjord, om gärningarna gäller. Vidare: Lagen är syndens kraft, den visar på mycken synd men borttar den inte. Så anklagar den samvetet inför Gud och hotar med vreden. Detta är vad Paulus säger: »Lagen kommer åstad vrede.»*176 Hur skulle det alltså kunna ske, att rättfärdighet förvärvas genom lagen? Om vi emellertid inte kan få hjälp av lagen, hur kan vi då få hjälp av viljans kraft enbart? På samma sätt måste man argumentera, om man tänker på att vi genom en enda förbrytelse av Adam är under synd och fördömelse. Hur kan vi då företa oss något, som inte är synd och fördömligt? Ty då han säger »alla», undantar han inte någon, varken den fria viljans kraft eller den som håller sig till gärningar, han må sedan utföra gärningarna eller inte, sträva eller inte sträva. I »alla» innefattas denne med nödvändighet jämte de andra. Inte heller skulle vi synda och bli fördömda på grund av den enda förbrytelsen av Adam, om det inte vore vår förbrytelse. Ty vem skulle fördömas för en annan människas förbrytelse, till på köpet inför Gud? Vår förbrytelse blir den emellertid inte genom att vi efterliknar den eller gör den. Det kunde ju inte vara en enda Adams förbrytelse, om inte han utan vi begått den. Vår blir den emellertid genom födelsen. Om det får jag dock tala i annat sammanhang. Det är alltså själva arvsynden, som inte tillåter den fria viljan att uträtta något annat än att synda och fördömas. Dessa argument, säger jag, förbigår jag därför att de är så uppenbara och kraftiga och därför att jag i det föregående uppehållit mig en del vid dem. Om jag ville räkna upp allt, som gör slut på den fria viljan, blott och bart hos Paulus, kunde jag inte göra något bättre än att åstadkomma en fortlöpande kommentar till hela Paulus. Nästan vid varje ord taget för sig skulle jag kunna visa, att den fria viljans så omskrutna kraft blivit vederlagd, såsom jag gjort här redan ifråga om Romarbrevets tredje och fjärde kapitel. Dem har jag framför allt behandlat för att visa hur sömniga vi är allesammans som läst Paulus på det sättet, att vi på alla de tydliga ställena såg allt utom just de kraftiga argumenten mot den fria viljan. Jag har gjort det för att komma den förtröstan på skam, som litar till de gamla lärarnas auktoritet och skrifter, och för att på samma gång väcka till eftertanke över vad de så tydliga argumenten skulle uträtta, om de behandlades med noggrannhet och omdöme. För min del säger jag: Det finns då verkligen anledning till förundran! Paulus använder ju så ofta orden med universell betydelse: alla, ingen, inte, ingenstädes, utan. Så t.ex.: »Alla hava de avvikit»; »Ingen rättfärdig finnes»; »Ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes ingen enda»; »Alla ha de genom en endas förbrytelse blivit syndare och fördömda»; »Vi bli rättfärdiggjorda av tro, utan lag, utan gärningar». Paulus säger sådant, att om också någon ville säga det på annat sätt, kunde han likväl inte säga det klarare och tydligare. Jag förundrar mig, säger jag, hur det kan ha tillgått, att mot dessa allomfattande ord och satser andra, motsatta, ja helt och hållet motstridande, framförts. Det har alltså sagts: Några finns, som inte avviker, som inte är orättfärdiga, inte onda, inte är syndare, inte fördömda. Det finns något i människan som är gott och strävar efter det goda. Det är, som om denna människa, vem hon än är, som strävar efter det goda, inte vore innefattad i orden »alla, ingen, inte». Jag skulle, även om jag ville inte ha något att sätta emot Paulus eller att svara honom. Jag skulle tvärtom bli tvungen att inbegripa min fria viljas kraft med dess strävan i de »alla» och »inga», som aposteln talar om. I annat fall måste en ny grammatik och ett nytt språkbruk införas. Ett bildligt uttryckssätt vore det tillåtet att anta liksom att vända på orden som citeras, om Paulus en enda gång eller på ett enda ställe förutsattes bruka sådant uttryckssätt. Han använder dem emellertid fortlöpande, både påståendesats och negation. Han får fram innebörden genom jämförelser och genom indelningar, som för de universella bestämningarna åt skilda håll. Inte bara ordens natur och själva framställningen, utan också sammanhanget med det följande och föregående, omständigheterna, avsikten och hela texten i framställningen ger vid handen, att det är den vanliga ordbetydelsen som skall gälla. Paulus menar, att utom tron på Kristus finns endast synd och fördömelse. På det sättet skall också vi vederlägga den fria viljan, så att vedersakarna inte kan hålla stånd. Det anser jag mig ha gjort, även om de inte viker, erkänner sig besegrade och håller tyst. Detta ligger emellertid inte i min makt, det är en gåva av Guds Ande. Innan vi går att höra evangelisten Johannes, vill jag emellertid lägga till en paulinsk slutvinjett, beredd att om det inte är tillräckligt förse hela Paulus med en fortlöpande kommentar mot den fria viljan. I Rom. 8 delar han hela människosläktet i två delar, i kött och ande, liksom Kristus också gör i Joh. 3. Paulus säger alltså: »De som äro köttsliga, de hava ett sinne vänt till vad köttet tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till vad Anden tillhör.» Att Paulus här kallar alla, som inte är andliga, för köttsliga, är uppenbart. Det framgår av själva uppdelningen och motsatsen mellan ande och kött. Det framgår också av Paulus' ord i det följande: »I ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande, han hör honom icke till.» Vad menar han här - »I ären icke i ett köttsligt väsende, om Guds Ande bor i eder» - annat än att de nödvändigtvis är i köttsligt väsende, som inte har Anden? Den som inte hör Kristus till, vem tillhör han emellertid om inte Satan? Det står alltså fast, att de, som saknar Anden, är i köttsligt väsende och under Satan. Låt oss nu se vad Paulus menar med den fria viljans strävan och kraft hos de köttsligt sinnade. »De, som äro i ett köttsligt väsende, kunna icke behaga Gud.» »Köttets sinne är död.» »Köttets sinne är fiendskap mot Gud.» »Det är icke Guds lag underdånigt, ej heller kan det vara det.» Här må en försvarare av den fria viljan tala om för mig, hur det kan sträva till det goda, som är död, som inte behagar Gud, som är fiendskap mot Gud, inte är Iydigt mot Gud och inte kan Iyda? Paulus ville ju inte säga: Köttets sinne är dött eller fientligt mot Gud. Han talar om själva döden och fiendskapen. För den är det omöjligt att underkasta sig Guds lag eller att behaga Gud, såsom han sagt kort innan: »Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad av köttet, det gjorde Gud» osv. Också jag känner Origenes' fabel om tre böjelser. Av dem säges den ena vara köttet, den andra själen, den tredje anden. Själen säges vara den mellersta med förmåga att vända sig åt båda hållen. Detta är emellertid bara drömmar. Origenes säger, men han bevisar inte detta. Paulus kallar här det som är utan ande för kött, såsom jag har visat. Därför är de högsta dygder hos de bästa människor i köttet, dvs. hör döden till, är fientliga mot Gud, inte underkastade Guds lag och inte heller i stånd att så bliva underdåniga, Gud inte välbehagliga. Paulus säger ju inte endast, att de inte är underkastade Guds lag utan också, att de inte kan vara det. Så säger också Kristus i Matt. 7: »Ett dåligt träd kan icke bära god frukt», och i kap. 12: »Hur skullen I kunna tala något gott, då I själva ären onda?» Du ser här, att vi inte endast talar ont; vi förmår inte ens att tala gott. På annat ställe säger han: »Om nu vi, som äro onda, förstå att giva våra barn goda gåvor.»*177 Han förnekar emellertid, att vi gör gott, till och med i det sammanhang, då vi ger goda gåvor. Guds skapade ting, som vi ger, är goda. Själva är vi dock inte goda och ger inte dessa goda gåvor med gott sinnelag. Detta talar han till alla, förvisso också till sina lärjungar. Därför står innebörden fast hos orden hos Paulus: »Den rättfärdige skall leva av tro», så ock: »Allt som icke sker av tro, det är synd.» Det senare yttrandets innehåll följer av det förra. Om det nämligen inte finns något annat än tron, varigenom vi blir rättfärdiggjorda, är det alldeles tydligt, att de som är utan tro ännu inte blivit rättfärdiggjorda; de som inte blivit rättfärdiggjorda är emellertid syndare. Syndare åter är dåliga träd och kan endast synda och bära dålig frukt. Därför är den fria viljan ingenting annat än en träl under synden, döden och Satan. Den gör ingenting annat och kan inte göra eller företa sig något annat än ont. Lägg nu härtill det i Rom. 10 från Jesaja anförda exemplet: »Jag har låtit mig finnas av dem, som icke sökte mig, jag har låtit mig bliva uppenbar för dem, som icke fragade efter mig.» Detta säger han om hedningarna. Dem har det blivit förunnat att höra och lära känna Kristus, fastän de tidigare inte alls hade kunnat ha honom i tankarna, ännu mycket mindre söka honom och genom den fria viljans kraft bereda sig för hans ankomst. Genom det exemplet blir det väl tillräckligt klart, att nåden till den grad kommer utan förskyllan, att inte ens tanke på den gar förut, för att inte nämna strävan och bemödande. Vad astadkom Paulus själv, sa länge han ännu var Saulus, genom den fria viljans höga kraft? Vad han hade i sinnet var det bästa och hederligaste, om man aktar pa förnuftet. I.ägg nu märke till genom vilken strävan han finner nåden! Han inte endast underlater att söka den, han får till och med mottaga den medan han rasar mot den.   Däremot säger Paulus om judarna i Rom. 9: »Hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet, som kommer av tro, under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till nagon sadan lag.» Vad kan en försvarare av den fria viljan replikera pa detta? Medan hedningarna är uppfyllda av ogudaktighet och alla slags laster, far de rättfärdigheten utan förskyllan, da Gud förbarmar sig. Judarna gar miste om rättfärdigheten medan de med iver och nit vinnlägger sig om den. Sir inte detta att säga sa mycket som att den fria viljans kraft är förgäves, då den strävar efter det bästa, att den fastmer själv förfaller till det sämre och smaningom sjunker tillbaka? Ingen kan säga, att de inte strävat med den fria viljans högsta kraft. Paulus ger dem själv i kap. I o vittnesbördet, att de nitälskar för Gud, fastän inte med rätt insikt. Alltsa fattas hos judarna ingenting av det, som tillskrives den fria viljan. Likväl följer ingenting gott. Nej, raka motsatsen följer. Hos hedningarna finns ingenting av det som tillskrives den fria viljan, och likväl följer rättfärdighet fran Gud. Vad betyder det annat än att det bekräftas med tydliga exempel fran bada folkgrupperna - därtill ocksa genom Paulus alldeles klara vittnesbörd-att nad ges utan förskyllan at dem, som inte förtjänat den och är fullständigt ovärdiga? Å andra sidan erhalles den inte genom något bemödande, nagra strävanden eller gärningar, sma eller stora. Det spelar ingen roll, om fraga är om de bästa och hederligaste människor, som med glödande nit söker och eftertraktar rättfärdigheten.
176 »Vad lagen kommer åstad, är ju vredesdom», kyrkobibeln. 177 »Om nu I, som ären onda...», i bibeltexten. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001