[Hälsning]
[Vederläggning av Erasmus' företal: Trons visshet | Skriftens klarhet |
Den trälbundna viljan och det kristna livet | Bekännelse inför världen | Lära och liv]
[Kort genomgång av Erasmus' inledning]
[Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet]
[Vederläggning av andra delen av «Diatribe»]
[Erasmus' försök att vederlägga Luthers skriftbevis]
[Paulus och Johannes talar för Luthers lära]
[Avslutning]

Vederläggning av Erasmus' företal

Trons visshet

Först vill jag nu genomgå några huvudpunkter i ditt företal, i vilka du misstänkliggör min sak och höjer upp din. För det första finner jag, att du också i andra böcker kritiserar min envisa vana att komma med bestämda, klara påståenden. I denna bok säger du, att du finner så lite behag i sådana, att du gärna skulle ställa dig på skeptikernas sida, om det bara vore förenligt med de heliga skrifternas oryggliga auktoritet och kyrkans beslut. På varje punkt underordnar du gärna ditt förnuft, antingen du förstår vad kyrkan föreskriver eller inte förstår det. Ett sådant sinnelag tilltalar dig.

Jag tar som sig bör för givet, att detta säges i välmening och av en, som älskar friden. Om någon annan hade sagt så, skulle jag emellertid på det kraftigaste ha vänt mig mot honom. Men jag bör inte heller lämna opåtalat att du, låt vara i bästa avsikt, här far vilse. Ty utmärkande för ett kristligt sinne är ingalunda att inte finna glädje i att bekänna sin tro alldeles klart. Man skall tvärtom ha sin glädje däri. Annars är man ingen kristen. Med en bekännelse eller en förpliktande teologisk utsaga menar jag – för att vi inte skall leka med orden – att ståndaktigt fasthålla, försäkra, bekänna, försvara och orubbligt hålla sig vid. Något annat betyder inte, skulle jag tro, ordet i latinet⁵ eller i vår tids språkbruk. Vidare skall det stå klart, att jag talar om saker och ting, som hör bekännelsen till, vilka är oss meddelade av Gud i de heliga skrifterna. För övrigt behöver jag varken Erasmus eller någon annan lärare för att upplysa mig om att bestämda teser, stridigheter och tvister om tvivelaktiga, onyttiga och onödiga ting är inte bara dåraktiga utan även gudlösa. Paulus fördömer sådant tal på flera ställen. Inte heller du talar därom, om jag förstår dig rätt. Det skulle betyda att du likt en löjeväckande och oskicklig talare hade för avsikt att ta upp ett ämne och ändå behandlade ett annat, såsom den bekante ad Rhombum.⁶ Eller också att du såsom en gudlös skriftställare gripen av vanvett ville göra gällande, att frågan om viljans frihet vore tvivelaktig eller icke nödvändig.

Fjärran från oss kristna vare skeptiker och akademiker!⁷ I vår krets skall vi fastmer ha bekännare, som står vid sin övertygelse dubbelt så orubbliga som stoikerna. Hur ofta, vill jag fråga, kräver inte aposteln Paulus denna starka trosövertygelse, detta samvetets vissa, fasta påstående? I Rom. 10 kallar han det bekännelse: »Genom munnens bekännelse bliver man frälst.» Och Kristus säger: »Var och en, som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader.» Petrus befaller oss att giva skäl för det hopp som vi bär på. Men varför så många ord? Ingenting är bland kristna mera bekant och vanligt än förbindande ord. Tag bort dessa klara bekännelser och du har tagit bort kristendomen. Än mer: den helige Ande ges de kristna från himmelen för att den skall förhärliga och bekänna Kristus intill döden. Är inte detta att bekänna att man dör för sin bekännelse och övertygelse? Ja, Anden gör gällande och bekänner till den grad, att den också å sin sida angriper och låter världen få veta sanningen i fråga om synd och liksom utmanar till strid. Paulus befaller Timoteus att förmana och träda fram även i otid. Vilken kuriös förmanare vore den, som själv inte bekände sig till vad han säger i sina förmaningar eller ständigt höll sig till och bejakade det! Honom skulle jag skicka till Anticyra.⁸

Men jag är ju en narr som offrar tid och ord på något, som är klarare än solen. Hur skulle en kristen kunna tolerera att fasta övertygelser klädda i ord föraktades? Det vore ju ingenting mindre än att på en gång förneka all religion och fromhet eller göra gällande, att religion och fromhet eller någon troslära vore detsamma som ingenting. Gör du inte själv bestämda paståenden? Du säger ju: Jag kan inte med bestämda påståenden. Vidare: Jag tycker mer om ett sådant sinnelag än ett motsatt.

Emellertid vill du därmed inte ha sagt någonting beträffande Kristusbekännelse och kristen lära. Jag avstår, dig till godo, från min rätt och sedvana och vill inte döma om ditt hjärta och sinne. Jag sparar mitt omdöme för annat tillfälle eller för andra. Men jag uppmanar dig att bättra tunga och penna och för framtiden avhålla dig från sådana ord. Ty hur rent och obefläckat ditt hjärta och sinne än må vara, är dock ditt tal inte sådant. Talet säges ju vara ett uttryck för en människas innersta.

Om du nämligen menar, att den fria viljans sak inte är nödvändig att lära känna och inte har avseende på Kristus, talar du tydligt, och likväl intar du en gudlös ståndpunkt. Om du åter anser den nödvändig, talar du gudlöst och har en tydlig åsikt. Då hade det heller inte varit på sin plats att klaga så mycket och överdrivet över onyttiga bestämda påståenden och strider. Ty vad har det med sakfrågan att göra?

Men vad skall man säga om de ord i din skrift, där du inte bara beträffande den fria viljans sak utan även beträffande alla religioners läror utan inskränkning säger, att om bara de heliga skrifternas oryggliga auktoritet och kyrkans beslut tilläte det, skulle du ställa dig på skeptikernas sida? Så föga behag säger du dig ha till bestämda teser. Vilken Proteus ligger inte i orden »orygglig auktoritet» och »kyrkans beslut»! Det ser ut, som om du hade stor vördnad för skriften och kyrkan. Ändå ger du tydligt till känna, att du vill ha frihet att vara skeptiker. Vilken kristen kan tala på det sättet?

Om du säger detta om onyttiga och oviktiga läropunkter, vad ligger då för nytt däri? Vem önskar inte därvidlag frihet att bekänna sig som skeptiker? Än mer: vilken kristen brukar inte i realiteten obegränsat denna frihet och fördömer dem som försvurit sig till och är fångna under någon specifik åsikt? Inte håller du väl de kristna allesammans för sådana – dina ord klingar nära nog så – som ansluter sig till onyttiga läror, så att det vore löjeväckande att tvista om dem och strida med bestämda påståenden? Om du åter talar om nödvändiga lärosatser, kan man då göra gällande något mera gudlöst än en önskan om friheten att inte ha någon bestämd åsikt i sådana ting? En kristen säger snarare: Så föga behag finner jag i skeptikernas mening att jag, om bara köttets svaghet tilläte det, inte endast skulle vilja överallt och i alla delar stadigt förbliva vid de heliga skrifterna och bekänna mig till dem. Fastmer skulle jag också önska att vara fullt viss i de ting, som inte är nödvändiga och som för utöver skriften. Ty vad är mera värt att beklaga än ovisshet?

Vad skall man vidare säga om de ord där du tilllägger: »Under vilka jag på alla punkter gärna underordnar mitt förnuft, antingen jag förstår vad kyrkan föreskriver eller inte förstår det» ? Vad är det du säger, Erasmus? Är det inte nog att underordna sitt förnuft under skriften? Underordnar du det också under kyrkans beslut? Vad kan då kyrkan besluta, som inte är beslutat och avgjort i skriften? Vad blir då av friheten och makten att döma över dem som fattar besluten? Paulus lär därom i 1 Kor. 14: »De andra må döma.» Tilltalar det dig inte att döma om kyrkans beslut, något som Paulus dock bjuder? Vad är nu detta för en ny fromhet och ödmjukhet? Genom ditt exempel berövar du oss ju fullmakten att döma över människors beslut och underordnar oss utan urskillning under människor. Var befaller oss den heliga skrift något sådant? Än mer: vilken kristen har rätt att till den grad behandla skriftens och kyrkans föreskrifter som luft, att han säger: Vare sig jag förstår eller inte förstår? Du underordnar dig, och ända bryr du dig inte om, ifall du förstår! Förbannad vare en kristen, som inte är viss och förstår vad som är honom föreskrivet. Ty hur skall han kunna tro vad han inte förstår? Med »förstå» menar du väl här vad man säkert tillägnat sig och inte på skeptikers vis drar i tvivelsmål. Vad i hela världen skulle annars någon kunna fatta, om »förstå» betydde »fullkomligt lära, känna och se»? Då funnes ju inte heller den möjligheten, att man kunde på en gång förstå och icke förstå, utan om man förstått något, så hade man förstått allt, nämligen i Gud. Ty den som inte förstår honom, han förstår aldrig den minsta del av det som är skapat.

Kort sagt, dina ord klingar som det för dig inte spelade någon roll vad den ene eller den andre trodde här eller där, bara friden i världen består. Det ser ut som om du menade, att för att inte riskera liv, rykte, förmögenhet eller gunst är det tillåtet göra precis som den som sade: »Säger de ja, säger jag ja; säger de nej, säger jag nej.»⁹ Du resonerar som vore det tillåtet att inte akta kristna lärosatser för mer än filosofiska ideer och människomeningar, om vilka det är dåraktigt att tvista, strida och påstå något bestämt, eftersom därav inte kommer något annat än söndring och split. »Vad som är över oss, det angår oss inte.» Så ställer du dig neutral i avsikt att bilägga våra tvister. Du vill göra båda parter osäkra och få oss att tro att vi slåss om dåraktiga och onyttiga ting.

Så, säger jag, klingar dina ord. Vad jag här förtiger, det tror jag att du förstår, min gode Erasmus. Men som sagt, jag skall inte fästa mig vid orden. Även ditt hjärta skall jag urskulda, om du inte vidare förråder dig själv. Frukta Guds Ande, som prövar hjärtan och njurar och inte låter sig gäcka av välformade tal! Detta har jag talat på det att du för framtiden må sluta att beskylla vår sak för halsstarrighet och egensinne. Ty med sådan listighet åstadkommer du ingenting annat än att du låter oss förstå att du i ditt hjärta när en Lucianus eller något annat svin ur Epikurus' hjord¹⁰, som själv alls inte tror att Gud existerar och därför i hemlighet ler åt alla dem som tror och bekänner. Låt oss vara bekännare och bemöda oss om förbindande utsagor och ha vår glädje i dem! Men skänk du bifall åt dina skeptiker och akademiker, till dess Kristus kallar också dig! Den helige Ande är ingen skeptiker och har inte skrivit tvivelaktiga ting eller subjektiva åsikter i våra hjärtan, utan fasta och vissa ting, säkrare och oryggligare än själva livet och all erfarenhet.

⁵ Lat. asserere. Tillbaka

⁶ Hänsyftningen oklar. Enligt C. Stange, Velut ille ad Rhombum (Zeitschrift für systematische Theologie, 1928, sid. 120–135), kan det vara fråga om en hänsyftning till en satir av Juvenalis. Tillbaka

⁷ Luther använder ofta de gamla grekiska termerna för olika riktningar inom filosofin. Platons anhängare kallas ofta för akademiker. Den platonska akademin utvecklades under någon tid i starkt skeptisk riktning. Tillbaka

⁸ Stad i Phokis, känd som kurort. Där växte helleborus, prustrot, ett medel mot vissa kropps- och sinnessjukdomar. Anticyra nämns ibland i antik poesi i ironiska sammanhang. Jfr t.ex. Horatius, De arte poetica, v. 300. Tillbaka

⁹ Anspelning på Terentius' komedi Eunuchus, v. 252. Tillbaka

¹⁰ Den store satirikern Lukianos (i 2:a årh. e. Kr.), som hade tydliga sympatier för epikurismen och den kyniska filosofin, framstår för Luther som en religionens ärkefiende. Uttrycket »ett svin ur Epicurus' hjord» är hämtat från Horatius' Epist. I, 4, 16. Tillbaka