---

Kapitel 7: Nådemedlen

Matt 28:18-20

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå för den skull ut och gör alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände. "

Det kristna dopet är instiftat av Jesus själv. Det är grunden för medlemskapet i kyrkan, och det skall ske i den treenige Gudens namn.

Det finns knappast någon lära som det har stått så mycket strid om som just dopet. Det beror naturligtvis i första hand på att läran är så central, att den varit föremål för djävulens särskilda attacker. Dessutom beskriver Apostlagärningarna en missionssituation, vilket gör att dess exempel inte automatiskt kan överföras på vår situation i dag. I synnerhet barndopet har därför kommit i kläm.

Men dopet är ingen oklar läropunkt. Lägger man grunden med en realistisk och biblisk människosyn blir sammanhanget mellan Jesu frälsningsverk och dopets gåva mycket klar.

Apg 2:38

Dopet som nådemedel

Vi har definierat ett sakrament som en helig handling, instiftad av Gud, där han genom yttre medel, förbundna med Ordet, erbjuder, förmedlar och stadfäster den nåd som Kristus utverkat åt oss. I dopets sakrament är vattnet det yttre medlet. Instiftelsen har vi redan läst. Vi skall studera vilka andliga gåvor som dopet erbjuder genom att läsa några bibelställen.

Gör bättring, och låt alla döpa er i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse; då skall ni som gåva undfå den helige Ande.

Denna uppmaning utgör en del av Petrus' svar på de bekymrade judarnas fråga på pingstdagen. Petrus uppmanar dem till sinnesändring. Lagen hade redan gjort dem bedrövade över sin synd. Nu förkunnas evangelium om syndernas förlåtelse. Och där framställs dopet som det medel, genom vilket lyssnarna förs in i syndernas förlåtelse.

Dessutom utlovar Petrus den helige Ande i dopet. Han finns med i sakramentet, eftersom det annars inte kan föda tro och bli till välsignelse.

Tit 3:4-8

Joh 15:1ff

Joh 3:5

Gal 3:26f

När Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, då frälste han oss, inte på grund av rättfärdighetsgärningar som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande, som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare, för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle, såsom vårt hopp är, få evigt liv till arvedel. Detta är ett fast ord.

Här finns den allra klaraste undervisning om nåden, som kommer oss till del ovanifrån, utan egna gärningar. Men denna nåd kanaliseras genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande. Vi ser alltså att dopet föder på nytt.

Dopet är medlet genom vilket vi införlivas i gemenskapen med Jesus. Med Jesu bild i Johannes 15 kan vi säga att vi ympas in i vinträdet när vi blir döpta. Vi blir medlemmar i Kristi kropp, som är kyrkan.

Det samma säger också Jesus i sitt samtal med Nikodemus:

Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte blir född av vatten och ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. Har vi blivit medlemmar i Kristi kyrka är vi också Guds barn.

Alla är ni Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; ty ni alla, som har blivit döpta till Kristus, har iklätt er Kristus.

Matt 22:11

1Mos 17:10ff

Kol 2:17

Kol 2:11-12

Genom dopet har vi fått nya kläder. De gamla var den gamla naturens smutsiga, syndiga kläder, som inte duger i himlens bröllopssal. De nya kläderna är Jesu Kristi rättfärdighet.

I Gamla testamentets tid kom man in i förbundet genom födelsen, men varje pojke skulle vid åtta dagars ålder få omskärelsens tecken som bevis och påminnelse om förbundet. När det nya förbundet upprättas i Jesus skall skuggbilderna vika för verkligheten själv. Därför skall de kristna inte mera omskäras. Men omskärelsen får stå som symbol för omskärelsen i andlig mening, som är dopet:

I honom har ni också blivit omskurna genom en omskärelse som inte skedde med händer, en som bestod däri att ni blev avklädda er köttsliga kropp; jag menar omskärelsen i Kristus. Ni har ju med honom blivit begravna i dopet; ni har också blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans som uppväckte honom från de döda.

1 Kor 10:1-2

2 Mos 14

2 Mos 116:3

Förebilder i Gamla testamentet

Det finns flera förebilder till dopet än omskärelsen.

Våra fäder var alla under molnskyn och gick alla genom havet; alla blev de i molnskyn och havet döpta till Moses.

Mose var Gamla testamentets Kristus. Han ledde det gamla förbundets folk på vandringen genom Röda havet, som är den viktigaste förebilden till dopet. Där finns vattnet, som förgör fienden, och där finns frälsningen på andra sidan.

Liksom Faraos här omkom i Röda havets vatten, dränker dopets vatten fördärvsmakterna som hotar oss. Liksom Israel kunde tåga upp på andra sidan havet som ett befriat folk, kan den döpte stiga upp ur vattnet pånyttfödd och fri att leva ett nytt liv i gemenskap med Frälsaren.

Israeliterna hann knappt sjunga sin lovsång för den underbara räddningen innan de började knorra mot Gud och längta tillbaka till Egyptens köttgrytor. Fastän deras fiende var död, var den likväl en realitet för dem. Så är det också med synden. Den är dränkt i blodets hav, men likväl ansätter den oss varje dag.

1 Petr 3:20f

2 Kon 5

Det är först i Kanaans förlovade land, i himlen, som synden definitivt skall vara borta.

Petrus talar om Noas ark som en symbol för dopet i vatten. Genom den räddades åtta personer från undergång. Vattnet representerar fördärvsmakterna. Utgående från denna bild brukar Kristus ofta framställas som ett skepp i vilket de frälsta seglar över till himlens strand. I detta skepp blir vi upptagna i dopet.

Vi kunde också nämna undret med Naaman, en arameisk officer, som blev botad från sin spetälska genom att doppa sig sju gånger i Jordanfloden.

Mark 16:16

Dopet och tron

Dopet ger oss frälsningens gåva, vilken är evigt liv och salighet. Men var kommer tron in i bilden?

Den som tror och är döpt, skall bli frälst, men den som icke tror, skall bli fördömd.

Här har använts Hedegårds översättning, som återger grundtexten riktigare än KB 1917. Om man nämligen läser "den som tror och blir döpt" kan man få den uppfattningen att dopet kan komma någon gång efter tron, i framtiden, vilket inte alls står i grundtexten. Där är både tron och dopet förutsatta sida vid sida.

Det är fel att förutsätta att tron måste finnas på förhand som villkor för dopet. Då vore dopet inget nådemedel. Det kunde få oss att tänka, att vi måste medverka till att få dopets gåvor.

När Gud kommer till oss förutsätter han ingenting. Han ger oss sin frälsning gratis, utan villkor. Dopets gåva överlämnar han i vår tomma hand.

Men han vill att vi skall ta emot den gåvan. Han är mäktig att föda liv i den döde och han är mäktig att skapa tro hos den som blir döpt, också i det lilla barnet. Genom den helige Ande, som ges i dopet, omvänder han den döda människan och föder henne till liv.

Mark 7:3f

Joh 13:10

4 Mos 19:18f
1 Kor 10:2
Matt 3:11

Dopsättet

Det grekiska ordet för döpa (baptizo) betyder doppa i vatten, men det kan också betyda tvätta sig (så t ex i Luk 11:38). Bibeln föreskriver ingenstans hur dopet skall ske.

Det finns tre sätt att utföra ett dop på: neddoppning, begjutning och bestänkning. För judarna fanns en mängd reningsceremonier, som kan ses som förebilder till dopet. I Markus 7 omtalas några sådana föreskrifter, som fariseerna var måna om att iaktta. Bl a tvättade de händerna före måltiden och sköljde kärl av olika slag. Genom att tvätta händerna ansågs de helt och hållet rena. Samma sak uttrycker Jesus också när han tvättar lärjungarnas fötter.

Bestänkning omtalas som rening bl a i 4 Mos 19. Paulus säger att israeliterna blev döpta till Moses i molnskyn. Lärjungarna blev på den första pingstdagen döpta i helig ande och eld, utan att de var helt neddoppade i elden.

Det är alltså fullt bibliskt att låta ett representativt användande av vatten, såsom vid begjutning eller bestänkning, gälla som dop. Det finns heller inga påbud om hur dopet skall utföras. Därför är det fritt att använda det dopsätt som är mest praktiskt.

De som hävdar att endast neddoppning är bibliskt grundar inte detta på Bibeln. Det finns forskare som hävdar att vattentillgången i Palestina är så dålig vissa årstider att det i de bibliska berättelserna om dop inte alltid kunnat vara fråga om neddoppning, även om det obestridligen var det vanligaste sättet.

Kan barnen döpas?

Vi har nu kommit till den mest brännande frågan av alla. Är det rätt att döpa barnen? Måste den som blivit döpt som barn, men som senare avfallit, döpas på nytt vid en förnyad omvändelse?

Här måste vi bygga på det som förut sagts. Framför allt är läran om arvsynden grundläggande.

Joh 3:6

Matt 18:6

Luk 18:15-17

Joh 3:3

Matt 18:3

Apg 2:39

Att man bör döpa barn i en kristen familj kan vi se av följande punkter.

1. Barnen behöver döpas, eftersom de från födelsen bär på syndens skuld och smitta. "Det som är fött av kött, det är kött."

Detta reagerar baptisterna emot. De hävdar, att det lilla barnet är oskyldigt och att det börjar synda först när det medvetet kan sätta sig upp mot Guds vilja. Men den tanken härstammar från humanismen och har inget stöd i Bibeln.

2. Barnen kan döpas, eftersom de kan ta emot Guds gåva och därmed kan tro. Tron är ju ingen kvalitet, som förutsätter människans medvetna medverkan. Också ett litet barn kan ta emot ett arv, även om det behöver förmyndare till vuxen ålder. Om arvet skrivs i dess namn är det laglig ägare till det.

Här kommer åter förnuftet och säger: "Men det lilla barnet kan ju inte tro!" - Vem säger så? Är det Bibeln? Nej! Det är en förnuftsmässig definition på tron, som säger att man måste vara medveten om sin tro.

Jesus talar om "dessa små som tror på mig." Och i det sammanhanget varnar han för förförelser. Det är oerhört att röva bort en gåva från barnen, som de har rätt att ta emot.

Det mest kända avsnittet om Jesus och barnen skall vi se närmare på.

Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar såg detta, visade de bort dem. Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: "Låt barnen komma till mig, och förmena dem det inte; ty Guds rike hör sådana till. Sannerligen säger jag eder: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in."

Här är det uttryckligen fråga om spädbarn (grek: brefos, som också kan betyda foster), som bars fram till Jesus. De hade föräldrar, som ville att de skulle få komma till honom. De kunde också ta emot Jesu välsignelse. På samma sätt kan de små barnen, som föräldrar vill bära fram till Jesus i dopet, också ta emot de välsignelser som Jesus ger dem.

3. När man säger att barnen redan utan dopet är värdiga att höra himlen till, vänder man ofta om Jesu ord. Jesus sade verkligen inte "barnen hör Guds rike till", dvs att barnen sådana de är duger inför Gud. Då skulle Jesus inte ha sagt att vi måste födas på nytt. "Guds rike hör sådana till" säger mera.

Jesus säger att vuxna behöver omvända sig och bli som barn, men ingenstans finner vi krav på att barn skall bli som vuxna för att komma in i Guds rike.

Petrus säger i sin pingstpredikan: "Er gäller löftet och era barn." Barn har alltså rätt att döpas.

Vad menar då Jesus med att säga att barnen tar emot Guds rike på rätt sätt?

De tar emot utan invändningar. De har inte en massa förnuftiga skäl att dröja och avvisa gåvan, vilket vuxna ofta tror sig ha. De har ingenting själva, och just därför har de den rätta värdigheten.

Vuxna människor behöver därför lära sig av barnen. Vi behöver lära oss att ta emot den fria gåvan.

Apg 16:33

Apg 16:15
1Kor 1:16

Barndopet i Nya testamentet

De som förkastar barndopet påstår ofta att inga barn döptes i den urkristna församlingen, utan att seden med barndop infördes långt senare. Men då vilar man på mycket lösa grunder.

Det finns visserligen inget bibelställe som uttryckligen talar om att barn blev döpta. Men då skall vi komma ihåg, att familjerna hörde mycket starkt ihop på den tiden. Så snart exempelvis fångvaktaren i Filippi kom till tro, gällde dopets gåva hela hans husfolk, som förutom hans hustru och barn säkerligen även omfattade hans tjänstefolk. Det var otänkbart att en familjefar övergick till en annan religion utan att hela hans hus gjorde det samma. Det finns ett par ställen till som talar om att hela husfolk blev döpta.

Barndopet är dessutom grundat på att föräldrarna bekänner den kristna tron. Barnen kan alltså inte döpas ensamma. Därför har Bibeln inte heller något omnämnande av att barn skulle ha döpts.

En viktig sak är att dopet räknas som uppfyllelsen av omskärelsen. Omskärelsen gjordes vid åtta dagars ålder. Inga flickor blev omskurna. Men dopet skulle gälla alla. Det är märkligt om dopet skulle ha begränsats till de vuxna, medan det var naturligt att dopets förebild, omskärelsen, gjordes i späd ålder.

Apg 2:39

Jes 43:1

I sin bok Barndopet under de fyra första århundradena redogör Joachim Jeremias för många andra omständigheter, som talar för att det var naturligt att döpa också barnen. Han anför bl a traditionen, som inte har något belägg för att det under de första århundradena skulle ha funnits diskussioner kring någon så ny praxis som barndopet skulle ha utgjort.

De viktigaste argumentena för barndop finns i alla fall i Nya testamentets texter. Det är framför allt grundsynen på människans behov av frälsning som gör att vi önskar barnen samma välsignelse som vi kan få som vuxna. Petrus säger att löftet gäller alla, också barnen.

Att ha blivit döpt som barn är egentligen ett fast grundat vittnesbörd om Guds nåd: redan innan jag kunde börja tänka på Gud har Gud tänkt på mig! Han har sagt:

Frukta inte, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.

Varför inte omdop?

Det är skäl att vi reder ut några begrepp, som ofta brukar blandas samman. Först ordet baptist, som kommer från grekiskans baptisma = dop. Det ordet kan dels betyda medlem i baptistsamfundet, dels vara ett allmänt begrepp för dem som inte accepterar barndop. Till dem hör också pingstvänner, adventister m fl.

Dessa samfund brukar tala om troendedop, eftersom de förutsätter tron före dopet, eftersom de förutsätter tron före dopet, som då närmast får en karaktär av bekännelse- och lydnadshandling. De vill inte gärna tala om omdop, eftersom de inte räknar barndopet vara något riktigt dop. Däremot omfattar också den lutherska kyrkan vuxendop. T ex på missionsfältet döps mest vuxna, men också i hemlandet döps sådana vuxna som inte blivit döpta som barn.

Om en medlem av ett baptistiskt samfund har blivit döpt som vuxen och sedan vill bli medlem av den lutherska kyrkan, behöver en sådan inte döpas om ifall dopet skett i den treenige Gudens namn. Däremot godkänns t ex inte Jehovas vittnens dop, eftersom de inte tror på den treenige Guden.

Matt 18:3

Det lutherska barndopet godkänns bl a av den ortodoxa kyrkan, metodistkyrkan och den katolska kyrkan. Det finns också exempel på baptistiska församlingar som godkänt barndöpta medlemmar utan omdop. Praxis tycks bli öppnare här. Men det vanliga är att en person som övergår till ett baptistiskt samfund uppmanas att döpa sig.

Man motiverar då främst med möjligheten att säga sitt ja, dvs bekänna sin tro och bli döpt efter sin bekännelse. Dopet har för dessa samfund inte samma karaktär av nådemedel som i den lutherska kyrkan. Dopet blir inte ett nyfödelsens bad i helig Ande, eftersom man lär att den nya födelsen skett i den medvetna avgörelsen och mottagandet av Jesus i hjärtat.

Gentemot detta vill vi framhålla Guds handlande i dopet. Om man inte låter dopet gälla, utan vill "ta dopet" på nytt, grundar sig detta på att man inte låter Gud göra allt för frälsningen. Till den som tvekar om barndopet räcker måste vi säga med Jesu ord:

Om ni inte omvänder er och blir som barn, skall ni inte komma in i himmelriket.

SKB, s. 482f

Det är allvarligt att underkänna Guds handlande med oss. Vi låter då inte Gud vara den han säger sig vara i sitt ord. Säger han att vi i dopet klätt oss i Kristus, skall vi inte söka egna kläder och tro dem vara bättre. Vi löper risk att falla ur nåden om vi tror att vi måste komplettera det som Gud redan gjort i Jesus Kristus.

När vi föddes hit till världen var vi inte aktiva själva. Vi beslöt oss inte heller för det. Den nya födelsen innehåller inte mera egen aktivitet än den naturliga. Även om vi inte minns när den skedde vet vi av vittnens utsago och vår egen erfarenhet att den har skett. Vi vet vem som har fött oss precis lika mycket som vi känner vår egen mor. (Jag räknar med ett normalt mor-barn-förhållande.)

Vi betvivlar inte att vi är födda till världen. Den som blivit döpt skall inte heller betvivla sin nya födelse. Men det stora problemet är att så många döpta lämnas utan undervisning om sitt dop. Det är som att föda barn och lämna ut det i skogen.

För folkkyrkan innebär detta ett problemkomplex som kräver genomgripande åtgärder. Det är till stor del för den bristande undervisningens skull som barndopet så starkt kritiseras i dag. Men då skall man inte förkasta barndopet, utan ta itu med lärandet, som enligt dopets instiftelse hör till våra skyldigheter.

När en person som har blivit döpt som barn, men sedan kommit bort från tron, vänder om och på nytt får syn på Frälsaren, behöver en sådan inte döpas på nytt. Dopet är nämligen Guds gåva, och kan inte göras om intet genom vår otro.

I Stora katekesen förliknar Luther dopet vid ett skepp:

Skeppet går icke sönder, emedan det såsom sagts är Guds stiftelse och icke vårt verk. Men det inträffar väl, att vi halka och falla därur. Faller dock någon ur, så må han se till, att han åter simmar till skeppet och håller sig fast där, till dess han åter kan komma upp på skeppet och fortsätta färden, såsom han förut hade börjat.

Hur går det med de odöpta?

I tidningsdebatterna brukar den vanligaste invändningen mot barndopet vara, att det är okristligt att döma de odöpta barnen till helvetet. Med detta argument väcker man människornas känslor emot barndopet.

Det är klart att det finns något ologiskt här. Om dopet är nödvändigt till salighet, som Augsburgska bekännelsen säger i artikel II (se s 70), borde ju den som inte döpts gå evigt förlorad.

1 Kor 5:13

Vår kyrka brukar med Augustinus svara: "Det är inte avsaknaden, utan föraktet för nådemedlen som fördömer." Paulus säger ju:

Dem som är utanför skall Gud döma.

Det är alltså inte vår uppgift att ställa upp som domare över dem som inte haft möjlighet att bli döpta. Om någon däremot blivit undervisad om frälsningen och om dopets nåd och likväl inte bryr sig om Guds gåva i dopet, måste vi med Guds ord döma detta som förakt.

Luther har också uttalat en varning att utöva Guds domaruppgift. Med tanke på de föräldrar, som velat döpa barnen men inte haft möjlighet till det, säger han att vi får överlämna sådana barn i deras himmelske Faders hand och vilja. Han är barmhärtig. (Se bl a Engström: Det heliga dopet, s 103.)

Det är en skillnad mellan att med Bibeln döma obotfärdighet i tiden och att döma själar till himlen eller helvetet. Det senare kan Gud allena.

KL § 35

Nöddop

Vi kommer senare att gå in på frågan om prästämbetet. Där skall vi se att alla kristna egentligen är präster och har rätt att förkunna Guds lag och evangelium. Men för ordningens skull har Gud förordnat att vi skall kalla särskilda ämbetsinnehavare, som vi kallar präster, som sköter dessa uppdrag åt oss.

I nödfall kan emellertid varje kristen förvalta nådens medel. Detta är grunden till varför vi i den lutherska kyrkan praktiserar s k nöddop. Finlands evangelisk-lutherska kyrkas kyrkolag föreskriver följande om nöddop:

Kan det befaras, att barn avlider innan präst hinner tillkallas för dess dop, må medlem av evangelisk-luthersk kyrka döpa barnet i den ordning, som i kyrkohandboken om nöddop föreskrives. Nöddop skall så snart som möjligt anmälas hos kyrkoherden och, om barnet blir vid liv, bekräftas, på sätt i kyrkohandboken säges.

Till dopet hör framför allt bekännelse till den kristna tron, läsning av dopets instiftelseord och bönen Fader vår.

Tyvärr har praktiserandet av nöddopet ibland blivit smutskastat genom ett ovärdigt handlingssätt av dem som tillkallats för att utföra det.

Bekräftelsen av nöddopet är inget omdop, utan bara en officiell bekräftelse att dopet är riktigt utfört.

Faddrar

Den som döps skall ha minst två faddrar, vilka skall vara levande kristna (KL § 36: "Begått Herrens heliga nattvard och är oförvitliga till levernet samt tillhör en evangelisk-luthersk kyrka.") och tar som sin uppgift att undervisa den döpte om dopets innebörd samt be för barnet.

I vår tid har fadderskapet allt mer blivit en uppgift att ge presenter till födelsedagar och konfirmation, vilket inte alls är någon viktig uppgift. Inte heller den gamla uppgiften att ställa sig i uppgiften som förälder om dessa går bort är i vår tid aktuell på samma sätt som tidigare. Det viktigaste är ju att påminna om Jesus och förmana att förbli i honom.

Rom 6:3-5

Att leva i sitt dop

Gud vill att den döpte skall leva i sitt dop. Den gåva som Gud ger oss har ingen välsignelse med sig utan tro. Det är på samma sätt som om vi skulle få ett arv men inte bryr oss om det, utan slänger depositionsbeviset i papperskorgen.

Paulus ger oss en fin undervisning om den döptes förhållande till Jesus i Romarbrevets sjätte kapitel:

Vet ni då inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus, vi har blivit döpta till hans död? Och vi har så, genom detta dop till döden, blivit begravna med honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skall vandra i ett nytt väsende, i liv. Ty om vi har vuxit samman med honom genom en lika död, så skall vi också vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse.

Bakgrunden är här undervisningen om den allmänna rättfärdiggörelsen i Rom 5. Man kan nämligen missbruka den läran, så att man tycker det är likgiltigt hur man lever, om Gud ändå har förlåtit synderna. Till detta utbrister Paulus: "Bort det!" Det är otänkbart, att en kristen, som förts in i gemenskapen med Jesus, skulle kunna tänka sig att leva ett liv tvärtemot hans vilja.

Därför visar Paulus hur innerlig och nära föreningen med Kristus är. I dopet har tid och rum försvunnit. Vi har förts till korset, där vi förenas med Jesus i hans kropp och dör med våra synder. Vi begravs med honom, vilket visar att livet i synden skall vara något förflutet. Men så har vi också uppstått med honom till ett nytt liv.

Här byter Paulus tidsform. Nu talar han i futurum: "Vi skall vandra", och "vi skall vara sammanvuxna". Det visar att det nya livet inte är något fullkomligt och färdigt, utan att det bara är påbörjat.

Rom 6:11-12

Ef 4:22, 25

Kol 3:3, 5

Kol 3:9-10, 12

Det är för oss ett mysterium, hur det som är dött ännu kan leva kvar och plåga oss. Så sägs det nämligen om synden:

Så må ni också hålla före att ni är döda från synden och lever för Gud, i Kristus Jesus. Låt därför inte synden ha väldet i era dödliga kroppar, så att ni lyder deras begärelser.

Samma sak upprepas i Efesierbrevet och Kolosserbrevet:

Ni har avlagt den gamla människan&endash; &endash; &endash; Lägg därför bort lögnen, och tala sanning med varandra.

Ty ni har dött, och ert liv är fördolt med Kristus i Gud. --- Så döda nu era lemmar som hör jorden till.

Ni har ju avklätt er den gamla människan med hennes gärningar och iklätt er den nya, den som förnyas till en sann kunskap och så blir en avbild av honom som har skapat henne. --- Så kläd er nu, såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod.

Ni har dött, därför skall ni döda era lemmar. Är det något förnuft i sådant tal? Nej, något förnuft efter naturligt sätt att tänka är det inte. Men det är Guds visdom. I oss själva är vi syndare, men i Kristus är vi heliga. Här finns hela tiden med både vår gamla natur och den nya, som hör samman med Kristus. Och vi skall söka bli det som vi redan är i Kristus. Bli vad du är!

Den döpte har att stava vidare på det här i hela sitt liv. Aldrig blir vi fullärda, och aldrig fullkomliga. Och läxan skall vi läsa varje dag. Vi har redan tidigare citerat Luthers lilla katekes angående dopet, men det är ett så viktigt ställe att vi gott kan repetera det:

Vad betyder dopet i vatten? Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.

Den jordiska kallelsen

Det dagliga dödandet av köttet och uppståndelsen till det nya livet är hos Luther nära sammanknippat med den jordiska kallelsen. Därmed avses inte kallelsen till Guds barn, som vi får genom dopet och predikan, utan kallelsen att leva i den jordiska tjänst där vi blivit ställda.

Gud vill nämligen, säger Luther, två saker med oss människor: han vill frälsa henne till himlen, och han vill ha hennes nästa betjänad genom henne. (För närmare studium se Wingren, s. 73.)

Dessa båda sidor är två sektorer, som klart bör skiljas åt: himlen, eller evangeliets område, och jorden, som är lagens område. De kunde också kallas det andliga och det världsliga regementet.

Kallelsen hör till det världsliga regementet. Luther är mycket mån om att framhålla troheten i den tjänsten, oberoende av om vi blir rättvist bemötta eller möts av otack och hån.

Om vi tjänar i den uppgift Gud ställt oss i, kommer den också att fungera som ett dödande av vårt kött. Vi vill gärna undkomma svårigheter här i livet genom att svika vår kallelse och söka andra vägar än dem som Gud tänkt åt oss. Men då har vi ingen välsignelse, eftersom vår nästa då inte kan betjänas på det sätt som Gud tänkt. Först när vi är trogna i vår kallelse kan Guds vilja ske. Då dödas vår gamla natur, själviskheten, avunden och högmodet, och då kan den nya människans kärlek och glädje i arbetet gagna vår nästa.

1 Kor 7:20

Den rätta kallelsen ges oss av Gud. Den kan vara uppgiften att vara husfar, äkta man och ämbetsman, lika väl som att leva ogift och vara piga eller dräng. Om vi själva väljer en uppgift, vare sig vi gör det för egen vinning eller för att försöka behaga Gud (som t ex klostertjänst), är den inte en kallelse till nästans tjänst och därmed inte heller välsignad av Gud. Därför säger Paulus:

Var och en förblive i den kallelse vari han var, när han blev kallad.

Att leva i sitt dop är därför inte endast att flitigt läsa Bibeln och be, utan också att med allvar och iver utföra den jordiska syssla där vi blivit satta. Har Gud gett oss en kallelse, lovar han också att ge oss kraft att utföra den så att den får bli till välsignelse.