Martin Luthers kommentar över Bergspredikan kap. 6

S:T MATTEUS SJÄTTE KAPITEL
1-4 Var på er vakt när ni ger era bidrag, så att ni inte ger dem inför
människor för att bli uppmärksammade av dem, annars har ni ingen lön
hos er Fader i himmelen. När du ger bidrag, skall du inte låta stöta i basun
för dig som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att bli prisade
av folk. I sanning säger jag er: De har gått miste om lönen. Nej, när du ger
bidrag, så låt din vänstra hand inte veta vad den högra gör, så att ditt bidrag
blir hemligt och din Fader som ser i det fördolda skall löna dig öppet.
I det föregående har Herren Kristus bestraffat de falska lärorna och utlägg
ningarna av den heliga Skrift. Genom den har människor fått lära sig att
man inte skall synda med sina händer men att hjärtat invändigt kan förbli
orent. Mot denna vanföreställning uppvisade och underströk Herren Skrif
tens och Guds lags rätta innebörd. Men från och med nu – efter läran – tar
han även itu med levnadssättet och går till rätta med de skriftlärdes och fari
séernas goda gärningar. Och ingenting varken i deras lära eller gärningar
står sig som något gott. Och dock ansågs de som heliga män, som dagligen
undervisade i den heliga Skrift och övade goda gärningar, så att de ansågs
vara den friska kärnan i hela det judiska folket och de heligaste på denna
jord, som hela världen måste se upp till och betrakta som sin spegel och som
föredömen, som man måste rätta sitt levnadssätt efter. Så har det ju tidigare
varit även hos oss: man har inte haft förstånd att söka sig till den rätta läran
och finna det rätta sättet att leva annat än hos våra andliga prelater och
munkar. Nu har emellertid också dessa blivit ställda till svars inför Evange
lium, så att alla nu kan se att de varken lärt rätt eller levat rätt utan förfört
och bedragit både sig själva och vanligt folk.
Nu är ju detta en ytterst anstötlig förkunnelse för världen, att den inte
låter något som helst rätt eller gott finnas hos dessa heliga personer. Den har
därmed väl förtjänat att man blir fientlig mot den och att den blir illa tåld av
världen. Men den helige Ande skyggar inte för sådant utan i enlighet med
sitt ämbete bestraffar han vart han kommer oförskräckt både orätt lära och
orätt uppförande, vart och ett på det sätt som de allt efter sin art måste
bestraffas på. Ty det är visst och sant att där läran inte är rätt, där är det
omöjligt att levnadssättet, som ju måste låta sig dirigeras av läran och rätta
sig efter den, skulle bli rätt och gott. Utan vad man då gör eller råkar ut för
är idel avvägar och irrgångar och så mycket mera farliga eftersom de beva
rar en illusion och ett bedrägligt sken av att vara den rätta gudomliga läran,
125
som visar vägen och leder till himmelen. Och gärningarna som följer ur
denna falska lära blir därefter: väl har de namn om sig och kallas goda, men
man ser därvid inte längre än till vad handen sysslar med. Sedan har man
dessutom hävdat den uppfattningen, att det var tillräckligt för ett rätt krist
ligt levnadssätt, bara man till det yttre gjorde fromma gärningar – gav
rikligt med bidrag, fastade och bad, oavsett hur hjärtat hade det med Gud.
Lägg så till detta den skamliga bakslughet och den lumpna beräkning de
hade i sinnet att göra gott för att bli uppmärksammade av människor och få
ära och ryktbarhet från världen. Av den anledningen är det som Herren
klandrar dem och förkastar dem helt.
Först går han till rätta med dem för deras bidragsgivande, som är den
förnämsta av yttre gärningar. Ty det innebär inget annat än att hjälpa den
fattige och behövande och består inte bara i att ge en tiggare vid dörren en
bit bröd utan alla slags välgärningar och goda verk för att bistå sin med
människa. Ty detta lilla ord ”allmosa” är bildat av det grekiska elemoséne
och betyder helt enkelt medmänsklighet. Vi kallar ju också detta för kär-
leksverk. Därför lovprisar också den heliga Skrift sådana mer än alla andra;
t.o.m. mer än de välgärningar vi gör mot Gud själv — offer, böner m.m.
Detta gör även Herren Kristus själv, när han anför ett ord ur profeten
Hosea, där det sägs: ”Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer”. På
samma sätt klagar Gud i Jes.58 över att man vållar honom smärta med sin
fasta och späkning av kroppen i stället för att göra väl mot den fattige,
bespisa den hungrige, klä den nakne m.m. Men hur kommer det sig att
Herren går så hårt åt fariséerna och klandrar dem för deras goda gärnin
gar? Svar: det är inte de goda gärningarna i och för sig som han angriper.
Ty de är i sig goda, men det som skämmer dem är att de med dem sminkar
sin egen lumpenhet, eftersom de inte gör dem för Guds och sin medmän
niskas skull utan bara eftersträvar ryktbarhet och ära hos människor.
Men vem kunde väl föreställa sig att sådan nersmutsning och sådant ofog
kunde vara så allmänt här i världen och allra mest hos de bästa, ja hur
sällsynta är de människor egentligen som utan att snegla efter världslig ära
och ynnest gör goda gärningar? Ta och lägg ihop alla de allmosor, som
under påvedömets historia blivit skänkta och räkna efter hur många bland
dem du kan hitta som inte blev givna med dessa baktankar! Ja, världen
kommer nog aldrig mer att kunna fatta vad det innebär att ge allmosor på
det rätta sättet. Ty vi är alla så beskaffade att om människor aldrig brydde
sig om att lovprisa eller bevisa oss ära, tacksamhet och ynnest, så skulle
varenda en dra tillbaka sin hand. Tänk om t.ex. påven sade rent ut så här till
126
furstar och donatorer: ”Mina kära herrar, jag ger inte en öre för allt vad ni
furstar och donatorer: ”Mina kära herrar, jag ger inte en öre för allt vad ni
donerar och testamenterar till fromma stiftelser och sådant.” Vad tror du de
då skulle ha skänkt till kyrkor och annat eller som grundplåt till en kloster
stiftelse? Nej, inte en sten skulle de forslat fram för att mura upp en kyrk
vägg med! Det ser man tydligt numera. När man börjat undervisa rätt och
uppmanar till att utföra sådana goda verk för Guds skull av ett rent, rätt,
fromt hjärta utan baktankar och utan att snegla efter egen ära, förtjänst och
så vidare. Då finns det ingen som vill ge ett rött öre. Dessförinnan när man
fick pris och ära för sina välgärningar, då snöade det av donationer och
testamenten. Till detta bidrog väl också att man med sina gåvor trodde sig
kunna förtjäna himmelriket. Men den verkliga bevekelsegrunden var inte
detta, utan det var just den som Herren Kristus här framhåller, nämligen att
det ansågs vara fint och blev prisat av människor. I annat fall, enbart för
Guds och himmelrikets skull, hade man inte ansett sig behöva göra några
sådana goda gärningar.
Sak samma märker man – som sagt – på att ingen är med på noterna, när
vi nu högt och ljudligt lockar och manar till dessa sant goda gärningar och
gör det så bevekande vi någonsin kan genom att framhålla hur hjärtligt väl
de behagar Gud och alla änglar i himmelen och hur rikligt han skall belöna
dem. Vad är det då som fattas? Jo, helt enkelt detta, att man inte längre skall
få ärebetygelser från världen för sina goda gärningar. Att beröva männi
skor denna drivfjäder är som att hugga huvudet av en människa. Därigenom
blir ju hela kroppen i övrigt ur stånd att röra sig. Men liksom kroppen skul
le kvickna till om den återfick sitt huvud levande, så skulle nog allmosegi-
vandet också återupplivas, om man återgick till det tidigare oskicket. Allt
skulle bli som förr. När så en rik furste gav väldigt mycket till ett kloster,
då nickade alla och sade: ”Gud ske lov!” och lovade att återgälda hans gåvor
med böner och mässor. Man måste pålysa om detta från alla predikstolar
och menigheten instämde med ett, ”O, vilket kosteligt verk!” Så har det åter
och återigen gått till i påvedömet, fastän det väl alltid funnits några, som
Gud funnit vara rättsinniga givare. Men du har här ett klart vittnesbörd om
att sådana gärningar blev gjorda, endast och enbart för att man med dem
skulle förtjäna tack, ära och lov.
Ett ytterligare indicium på den saken har du i, att detta slag av helgon
genast blir arga och drar sig tillbaka så fort de får känna på otacksamhet och
förakt. Ty om det inte var för ärans skull, som de gjorde dessa välgär
ningar, skulle inte sådant vara dem till förtret så till den grad, att de slutade
upp med att göra gott. Då skulle de i stället fortsätta med det och säga så här:
127
som visar vägen och leder till himmelen. Och gärningarna som följer ur
denna falska lära blir därefter: väl har de namn om sig och kallas goda, men
man ser därvid inte längre än till vad handen sysslar med. Sedan har man
dessutom hävdat den uppfattningen, att det var tillräckligt för ett rätt krist
ligt levnadssätt, bara man till det yttre gjorde fromma gärningar – gav
rikligt med bidrag, fastade och bad, oavsett hur hjärtat hade det med Gud.
Lägg så till detta den skamliga bakslughet och den lumpna beräkning de
hade i sinnet att göra gott för att bli uppmärksammade av människor och få
ära och ryktbarhet från världen. Av den anledningen är det som Herren
klandrar dem och förkastar dem helt.
Först går han till rätta med dem för deras bidragsgivande, som är den
förnämsta av yttre gärningar. Ty det innebär inget annat än att hjälpa den
fattige och behövande och består inte bara i att ge en tiggare vid dörren en
bit bröd utan alla slags välgärningar och goda verk för att bistå sin med
människa. Ty detta lilla ord ”allmosa” är bildat av det grekiska elemoséne
och betyder helt enkelt medmänsklighet. Vi kallar ju också detta för kär-
leksverk. Därför lovprisar också den heliga Skrift sådana mer än alla andra;
t.o.m. mer än de välgärningar vi gör mot Gud själv — offer, böner m.m.
Detta gör även Herren Kristus själv, när han anför ett ord ur profeten
Hosea, där det sägs: ”Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer”. På
samma sätt klagar Gud i Jes.58 över att man vållar honom smärta med sin
fasta och späkning av kroppen i stället för att göra väl mot den fattige,
bespisa den hungrige, klä den nakne m.m. Men hur kommer det sig att
Herren går så hårt åt fariséerna och klandrar dem för deras goda gärnin
gar? Svar: det är inte de goda gärningarna i och för sig som han angriper.
Ty de är i sig goda, men det som skämmer dem är att de med dem sminkar
sin egen lumpenhet, eftersom de inte gör dem för Guds och sin medmän
niskas skull utan bara eftersträvar ryktbarhet och ära hos människor.
Men vem kunde väl föreställa sig att sådan nersmutsning och sådant ofog
kunde vara så allmänt här i världen och allra mest hos de bästa, ja hur
sällsynta är de människor egentligen som utan att snegla efter världslig ära
och ynnest gör goda gärningar? Ta och lägg ihop alla de allmosor, som
under påvedömets historia blivit skänkta och räkna efter hur många bland
dem du kan hitta som inte blev givna med dessa baktankar! Ja, världen
kommer nog aldrig mer att kunna fatta vad det innebär att ge allmosor på
det rätta sättet. Ty vi är alla så beskaffade att om människor aldrig brydde
sig om att lovprisa eller bevisa oss ära, tacksamhet och ynnest, så skulle
varenda en dra tillbaka sin hand. Tänk om t.ex. påven sade rent ut så här till
126
furstar och donatorer: ”Mina kära herrar, jag ger inte en öre för allt vad ni
donerar och testamenterar till fromma stiftelser och sådant.” Vad tror du de
då skulle ha skänkt till kyrkor och annat eller som grundplåt till en kloster
stiftelse? Nej, inte en sten skulle de forslat fram för att mura upp en kyrk
vägg med! Det ser man tydligt numera. När man börjat undervisa rätt och
uppmanar till att utföra sådana goda verk för Guds skull av ett rent, rätt,
fromt hjärta utan baktankar och utan att snegla efter egen ära, förtjänst och
så vidare. Då finns det ingen som vill ge ett rött öre. Dessförinnan när man
fick pris och ära för sina välgärningar, då snöade det av donationer och
testamenten. Till detta bidrog väl också att man med sina gåvor trodde sig
kunna förtjäna himmelriket. Men den verkliga bevekelsegrunden var inte
detta, utan det var just den som Herren Kristus här framhåller, nämligen att
det ansågs vara fint och blev prisat av människor. I annat fall, enbart för
Guds och himmelrikets skull, hade man inte ansett sig behöva göra några
sådana goda gärningar.
Sak samma märker man – som sagt – på att ingen är med på notema, när
vi nu högt och ljudligt lockar och manar till dessa sant goda gärningar och
gör det så bevekande vi någonsin kan genom att framhålla hur hjärtligt väl
de behagar Gud och alla änglar i himmelen och hur rikligt han skall belöna
dem. Vad är det då som fattas? Jo, helt enkelt detta, att man inte längre skall
få ärebetygelser från världen för sina goda gärningar. Att beröva männi
skor denna drivfjäder är som att hugga huvudet av en människa. Därigenom
blir ju hela kroppen i övrigt ur stånd att röra sig. Men liksom kroppen skul
le kvickna till om den återfick sitt huvud levande, så skulle nog allmosegi-
vandet också återupplivas, om man återgick till det tidigare oskicket. Allt
skulle bli som förr. När så en rik furste gav väldigt mycket till ett kloster,
då nickade alla och sade: ”Gud ske lov!” och lovade att återgälda hans gåvor
med böner och mässor. Man måste pålysa om detta från alla predikstolar
och menigheten instämde med ett, ”O, vilket kosteligt verk!” Så har det åter
och återigen gått till i påvedömet, fastän det väl alltid funnits några, som
Gud funnit vara rättsinniga givare. Men du har här ett klart vittnesbörd om
alt sådana gärningar blev gjorda, endast och enbart för att man med dem
skulle förtjäna tack, ära och lov.
Ett ytterligare indicium på den saken har du i, att detta slag av helgon
genast blir arga och drar sig tillbaka så fort de får känna på otacksamhet och
förakt. Ty om det inte var för ärans skull, som de gjorde dessa välgär
ningar, skulle inte sådant vara dem till förtret så till den grad, att de slutade
upp med att göra gott. Då skulle de i stället fortsätta med det och säga så här:
127
”Jag har ju inte börjat med det här för att bli tackad och slutar därför inte
heller för att ingen tackar mig utan jag vill göra det även i fortsättningen,
Gud till ära och behag, även om ingen hade ett gott ord att säga mig därför.”
Men så grymtar du i stället och går an: ”Nu har jag gjort den här människan
så mycket gott; allt är redan glömt och inget tack har jag fått från en enda
människa. Ja, jag skulle gärna ha slitit hjärtat ur min kropp för hennes skull.
Men eftersom jag ser att det skulle vara bortkastat, förspilld möda och
fåfängt arbete, så otacksam som hon visat sig vara, lät jag henne fara åt
helvete utan att ge henne ett öre eller en brödkant.” Se där, hur skrymtaren
tittar fram! Med dina egna ord förråder du varför du utövar välgörenhet –
bara för att man skall tillbedja och hylla dig som en gud. Och det är vad man
nu för tiden ser hos en mängd kverulanter, hur arga de visar sig vara när
man inte ständigt och jämt visar dem sin tacksamhet eller smickrar dem med
det som de älskar att få höra, nämligen att de gäckar t.o.m. furstar och höga
herrar, när det gäller att erövra folks välvilja.
Se, det är just detta som samvetslöst förvanskar de goda gärningarna och
den förödande farsoten överallt i världen, nämligen att ingen gör det goda
utan att söka sitt eget. Ty världen förmår inte ta sig ur detta förvända sinne
lag, stå emot en attack och sätta sig över allt liknande. Av detta kommer det
sig också att vi fått alla dessa munkar som gett sig av ut i öknen, eftersom de
var för svaga för att orka med att leva i denna värld, hjälpa och göra alla
gott och ingenting få i lön annat än förakt, skada, smälek och otack. Men vad
är det för en djävul som intalat dig att du skall göra goda gärningar i avsikt
att förtjäna världslig ynnest och ära? Detta är ju så osäkert, flyr snart sin kos
och kan hastigt vändas till motsatsen. Och varför lämnar du inte över detta
åt Gud? Hos Honom går ingen god gärning förlorad och han vill rikligen
belöna dig både här på jorden och i himmelen. Men därför är det inte mer
än rätt åt dig att Gud å sin sida vackert ger dig värld och djävul i våld, tar
hand om dig för att klä av dig din s.k. gudomlighet och störta dig i den träck
där också de skall hamna. Ty när du vågar sätta dig på den tron som endast
tillkommer Gud, så störtar han dig med all rätt därifrån, så att du för den
ära som du stal från honom, får skam och nesa i stället.
Därför är det något abnormt med den här världen – den må vara from
eller ond; det är ändå odugligt. Den vill antingen vara uppenbart ond som en
djävul med sina onda gärningar eller själv vara gud med goda sådana. Dock
kan inget av detta godtas. Ty ingen kan göra en god gärning, om han inte är
en kristen. Ty som enbart naturlig människa utan den helige Ande gör han
det inte för Guds skull, utan för sin egen äras och tillfredsställelses skull.
Och om han anger Guds ära som skäl, så är det förljugenhet och ruttenhet.
128
Därför vill nu Kristus lära oss hur man skall ge allmosor pä det rätta
sättet. Han säger: ”När du ger allmosor skall du inte skrika och ropa ut det i
högan sky, sä att hela staden vet om det och talar om det”, – som man gör
hos oss, när någon gjort en donation och alla klockor ringer – ”Nej, när du
ger en allmosa, ge den så att inte din vänstra hand vet vad den högra gör”.
Detta är ingenting annat än vad S:t Paulus skriver i Rom. 12 och på andra
ställen: ”Den som ger kan ge i oskuldsfullhet”. Men att ge i oskuldsfullhet
betyder att man inte traktar efter ära, ynnest, tack eller lön; inte sneglar
efter om någon ser det; tacksam eller otacksam gör detsamma. Man ger
frikostigt bort vad man vill ge liksom Gud dagligen ger och låter sin sol lysa
utan att ta hänsyn till tacksamma eller otacksamma, alldeles som om han inte
såg skymten av en enda människa. Det är detta man brukar kalla att ge av ett
”oskuldsfullt” hjärta och sinnelag – ett som inte väntar eller begär något för
egen del utan ser till Guds vilja och vad som ger honom ära.
Sådana ”oskuldsfulla” allmosor finns inte hos världen. Ty världens sätt att
ge är så beskaffat att den högra handen ger medan den vänstra tar igen. Det
är vad som brukar kallas ”ge och ta” leken där barn söker narra av varandra
saker och ting. Ja, man ger för att få tiodubbelt igen: för en droppe vatten
som man ger fordrar man ett fat vin tillbaka.Ty världen ger och vill ha ära i
stället, något som ju är omätligt mycket större än allt guld och allt materiellt
gott i världen; för en ringa penning köper den dig för att hålla dig för evigt
fången till liv och lem, allt vad du äger och har, ja, dessutom Gud själv.
Därför säger Herren Kristus till dig: När du ger allmosor med högra
handen, se då till att du inte försöker ta tillbaka mer med den vänstra, utan
håll den bakom ryggen och låt den inte känna till vad du gav. Endast så kan
det kallas att ge ”oskuldsfullt” utan att ta tillbaka. Inte heller kan det sägas
om dig, att du gav för att den andre skulle bli skyldig dig tiodubbelt, och att
han skulle bli förbunden och underkastad dig, som om du var Gud själv. Så
bär sig våra halvherrar åt nu för tiden: när de hjälper någon med en gulden
eller två, så sker det i avsikt att köpa honom och tvinga honom att betrakta
allt vad dessa översittare säger och gör som renaste guld och aldrig säga ett
ord utom sådant som de tycker om att få höra. Min käre, förstår du att
förvalta dina slantar på detta sätt, då är du ingen dålig affärsman.
Därför bör man ta sig i akt för denna samvetslöshet och se till att man
själv inte hamnar i sådant sällskap. Ty det är få människor som märker
denna synd hos sig själva och den lurar lätt inte minst dem som menar att de
är genomfromma och att deras levnadssätt är fyllt av goda gärningar. Detta
gör dem bara dubbelt eländigare än andra och Gud är alldeles särskilt arg på
129
denna samvetslöshet och tål den långt mindre än att man öppet stjäl från sin
medmänniska eller på annat sätt gör henne orätt. Ty att ge allmosor med
själviska baktankar skämmer på det grövsta din goda gärning och du gör dig
själv till din avgud och binder och förtrycker din medmänniska värre än
med något annat ont. Men så går det där den rätta läran råkar i förfall och
man ändå vill låta påskina stor fromhet. Då blir följden också dessa
gärningar som endast har sken av godhet och som skadar dubbelt värre än
uppenbart onda verk.
Men frågar då någon: Vad menar Herren Kristus när han säger att
allmosegivande skall ske i hemlighet? Är det då förkastligt att man tillkän
nager och underrättar dem som skall ta emot och få gåvan? Svar: Nej! Du
måste observera vad Kristus syftar på. Han ser till hjärtat och avsikten med
gåvan, om – nämligen – den kom till och blev given med baktankar att vinna
ära och ryktbarhet med den. Då är den inte till någon nytta inför Gud, även
om aldrig så många fattiga stackare blev hjälpta. Däremot kan det kallas ”att
ge allmosor i hemlighet”, när hjärtat inte erkänner att det genom dem vill
erhålla någon som helst ära eller namnkunnighet utan är så beskaffat att det
ger fritt och otvunget utan att bry sig om att det i folks ögon inte hade
särskild glans eller lovprisas, utan tvärtom blir försmått eller hånat – då
först är det på sin plats att säga om en gåva att den gavs i hemlighet och Gud
till ära, även om det skedde öppet i all världens åsyn. Ty den låg insvept i det
hjärtats oskuld, som – Gud give! – inte frågar efter eller bryr sig om om
man råkar få tack eller otack, något gott eller något ont i gengäld.Ty själv
ser man det inte som något märkvärdigt, även om andra till äventyrs ser det.
Så måste också jag och andra i vårt predikoarbctc göra – aldrig känna oss
för om vi med vår predikan behagar människor eller inte, utan snarare
måste vänta oss förakt, otack, förföljelse och all möjligt obehag. Det måste
ju varje verkligt god gärning bli utsatt för och därigenom bli luttrad och
prövad, och befunnen äkta och rättskaffens, något som inga aldrig så lysan
de skrymtargämingar uthärdar.
Summa: den som vill vara en sann kristen måste vara så beskaffad, att han
inte gör eller låter bli att göra en god gärning för all vara människor till
lags utan för att han vill tjäna Gud och honom till ära göra så gott han kan – i
sitt arbete och i sin samhällsställning, med sina pengar och ägodelar och
med allt han äger och har – även om han akh ig någonsin anses förtjänt av
något tack här på jorden för dem. För övrigt äger vlii Iden inte resurser nog
att helt och fullt belöna en from människas allra enklaste gärning, även om
man krönte henne med guldkrona och gav henne ett helt kungarike. Därför
130
skall en kristen inte tänka på att skaffa sig något utöver mat och dryck och
inte vänta sig andra förmåner här i världen, ovärdig som den är att befatta
sig med att betala för och göra rättvisa åt en god gärning. Den begriper sig
ju inte på och förmår inte uppskatta en kristen människa. Och även om den
begrep hur värdefulla dessa är, så är den inte from nog att vilja ge dem sin
erkänsla för deras goda gärningar. Eftersom det inte var för någon egen
vinnings skull som de grep sig an verket, så ger de inte heller upp det för att
lönen uteblev, utan de överlämnade den saken åt Gud som i överflöd vill
löna dem – inte i hemlighet utan helt öppet inför hela världen och alla änglar
i himmelen.
Där nu inte denna insikt och ett sådant mod finns, där kan man inte utföra
någon i sanning god gärning. Då blir man missmodig och otillfredsställd
med sig själv och låter sig övervinnas av världens skamliga otacksamhet,
och därigenom fördärvas den annars så goda gärningen och går förlorad.Ty
man blir då ertappad med att man inte gjort den för Guds utan för männi
skors skull. Och hade jag inte haft detta klart för mig, skulle jag helt säkert
för min egen del ha gett världen en god dag och lämnat den åt djävulen
innan den fått höra ett ord av mig. Men nu var det ju inte världen det gällde
utan vår käre Fader i himmelen. Och honom till behag, pris och ära vill vi
predika och göra gott, just därför att annars hela världen är fientlig, på det
allra skamligaste sätt föraktar, smädar och gör honom emot allt vad den kan
för att bedröva honom. Vi skall dock trösta oss med att han ännu lever, även
om än hela världen går under. Och när han lovat och sagt att han vill belöna
oss och ge oss upprättelse, så skall han inte bedra oss. Sök detta hos honom,
så skall du finna, att han inte sviker. Detta är nu sagt redan från början
beträffande allmosegivande och alla andra goda gärningar och hur en
kristen skall vara beskaffad i sitt hjärta när det gäller detta.
6:5-6 Och när du ber skall du inte göra som hycklarna, som gärna står och
ber i synagogorna och gathörnen för att bli uppmärksammade av män
niskorna. Sannerligen jag säger er, de har fått ut sin lön. Nej, när du ber,
gå då in i din kammare och stäng till dörren och bed till din Fader i det
fördolda och din Fader som ser i det fördolda, skall löna dig uppenbart.
Utöver att giva allmosor och göra gott mot medmänniskan, så tillhör det
även en kristens gärning att bedja.Ty liksom det för livets uppehälle och
nödtorft krävs att vi gör gott mot vår medmänniska och tar oss an henne i
hennes trångmål – det är ju därför som vi lever här på jorden tillsammans
med varandra – så måste vi också anropa Gud och söka hjälp hos honom
131
både för oss själva och alla andra. Vi råkar dagligen i faror och nödlägen,
som vi inte kan komma ur eller förmår avvärja.
Men nu är också detta att bedja rätt lika sällsynt här i världen, som att ge
allmosor på det rätta sättet, inte enbart för det allmänna rofferiets och
stjälandets skull som förövas överallt i världen, där ingen gör någon annan
något gott utan alla skyfflar sin dynga utan att fråga efter hur det blir med
medmänniskan. Och även om man gör någon god gärning, så är det endast
sitt eget man söker, så att världen inte är stort mer än ett band av rövare och
tjuvar, vare sig man ser till höger eller vänster, både när det gäller det
kroppsliga och det andliga, såväl goda som onda gärningar. På samma sätt
är även en rätt bön en sällsynt företeelse, som ingen utom de sant kristna
ägnar sig åt och ändå – såsom Herren Kristus påpekar här – så allmän
särskilt bland judarna i deras synagogor och i alla gathörn, och nu för tiden
i de många kyrkorna, stiften och klostren m.m. där man dag och natt
mumlar och pladdrar böner tillsammans, sjungna eller lästa. Världen har
blivit så helt överöst med detta att det så sant som det är sagt inte felas något
vad beträffar mängden av böner och ändå är alltihop inte värt ett rött öre.
Ty om Herren Kristus redan bestraffar och förkastar den bön, som de
dock med all flit övade sig att bedja enbart för att väcka uppmärksamhet hos
människorna och tillvinna sig beröm, hur mycket mer förkastliga är då inte
våra andliga böner, som inte traktar efter annat än att på detta sätt fylla sin
buk? Ty ingen av dem vill läsa ett ”Fader vår” med mindre än att det in
bringar dem guld. Och när de gjort detta som bäst, har de mumlat eller
sjungit en säck full av enbart ord, helt utan att hjärta, förstånd och tro varit
med, precis som kyrkklockorna och orglarna. På köpet har de även fått den
äran och berömmelsen att de skulle vara de enda som ber, medan vanligt
folk som sysslade med de jordiska tingen inte skulle kunna bedja själva eller
tjäna Gud. Därför måste de bedja i vårt ställe och vi med våra pengar och
ägodelar göra dem till rika herremän.
Här inte platsen att orda om hur nödvändig bönen är. Det borde vi noga
själva känna med oss, eftersom vi ju lever här i kött och blod, som är inpyrt
av alla slags onda hugskott. Dessutom har vi världen omkring oss och mot
oss, som tillfogar oss jämmer och hjärtekval och vållar oss så många plågor
och slutligen också djävulen, som omger oss överallt och uppväcker sekter,
ligor och förförelser, som driver oss till otro och förtvivlan m.m. utan
något slut och inte lämnar oss någon ro. Eftersom vi är så omvärvda av
dessa fiender, som inte ger upp förrän de slagit ned oss tunnsådda stackars
kristna människor, så värnlösa mot så många fiender, så säger Gud i Sakarja
132
12, att han vill ge de sina nådens och bönens Ande för att de, när de är i fält
skall hålla stånd och kunna värja och skydda sig mot den onde fördärv-
bringande anden. Därför är det också de kristnas väsentligaste verksamhet
att äga Guds Ande, så att de inte drar sig undan och blir lata utan alltjämt ber
utan återvändo såsom Herren Kristus lär på annat håll.
Men då är det verkligen nödvändigt att det är en rätt beskaffad bön och
inte hyckleri, som den var hos fariséer och skriftlärde och hittills även
bland oss. Därför griper sig Herren Kristus an med att undervisa om det
rätta sättet att bedja och visar dem hur de skall göra när de ber, nämligen att
de inte skall bedja öppet ute på gatorna utan hemma i sin kammare i hem
lighet o.s.v. D.v.s. att man för allt i världen lägger bort att använda bönen
för att få anseende och berömmelse och annat liknande. Detta får dock inte
tolkas så att det skulle vara förbjudet att bedja ute på gatan eller offentligt.
Ty en kristen är inte bunden vid ett bestämt ställe eller rum, vare sig han är
på gatan, på åkern eller i kyrkan när han ber. Det är bara förkastligt om det
sker för människors skull för att söka ära och njutning. Inte heller förbju
der Herren med sina ord basunerna och klockringningen när någon ger
allmosor, utan där den försåtliga baktanken smyger sig in att det skall bli
uppmärksammat av människorna.
Det är därför inte något tvångsåläggande att man alltid går in i sin kam
mare och stänger till om sig. Men det är ändå något fint i att vilja vara
ensam när man ber. Då kan man fritt och ogenerat be sin bön inför Gud i
ord och gester, så som man inte kan med människor omkring sig. Och fastän
bönen kan bes ordlöst utan alla gester, så hjälper dock dessa till att väcka och
göra anden ännu mer brinnande i oss, även när bönen utan uppehåll pågår i
hjärtat. Ty – som sagt – en kristen har alltid hos sig den bönens Ande,
genom vilken hans hjärta genom ständig suckan och bön är hos Gud, oavsett
om han äter, dricker, arbetar eller gör något annat. Hans hela liv är ju
inriktat på att befrämja Guds namns ära och herravälde, och därför måste
allt som han i övrigt sysslar med göras under bön.
Men dock – det vill jag ha sagt – skall dessutom även bönen ske med
tydliga ord både privat, så att man läser sin morgon-, afton- och bordsbön
högt samt – om man har tid – en välsignelse, en Fader vår, trosbekännelsen,
en psalm i Psaltaren; dessutom att man även gemensamt när man kommer
tillsammans för att betrakta Guds ord därefter tackar Gud och anropar
honom i gemensamma besvärligheter. Detta skall och måste ske offentligt
och därför ske på särskilt bestämda ställen och tider. Detta är en särskilt
utsökt bön och ett starkt värn mot djävulen och hans anslag, eftersom hela
133
kristenheten här står eniga tillsammans och ju starkare den är, desto snarare
blir den hörd samt desto mera verksam. Så skapar också nu för tiden denna
bön allt möjligt gott, avvärjer och förhindrar djävulens alla fula knep, som
han annars skulle ta till. Så allt gott som kommer till stånd och är varaktigt
både i det andliga och det världsliga regementet, det bärs upp av bönen.
Vilka ämnen och egenskaper som hör till och som en rätt bön skall ha, om
det har jag talat ofta och diskuterat på andra ställen, nämligen – för att i
ordet:
korthet upprepa dem här – att det som driver oss att bedja är först och
främst Guds bud, som allvarligt befallt oss att vi skall göra det, därefter
hans löften, genom vilka han sagt oss att han skall höra vår bön, för det
tredje att vi tänker på den nöd som vi får på halsen och som trycker oss, och
att vi gäma frimodigt bär fram allt detta inför Gud och på hans bud och
befallning tömmer ut det inför honom; och för det fjärde, att vi ber i en rätt
tro på hans ord och befallning, säkra och inte vilseförda av allt tvivel på att
han vill höra och hjälpa oss; alltsammans i Kristi namn. Genom honom blir
vår bön välbehaglig för den himmelske Fadern och för sin Sons skull ger
Han oss hela sin nåd och allt gott.
Sådant är det som Herren Kristus visar oss på med det trösterika lilla
och bed till din Fader i det fördolda etc”, och litet längre fram i
ännu klarare ordalag, när han presenterar oss sitt ”Fader vår som är i him
melen”. Ty i den bönen lär han oss detta överväldigande, att vår bön skall
riktas till Gud som vår nådige, kärleksrike Fader och inte som till en tyrann
och vredgad domare. Detta kan nämligen ingen våga, såvitt han inte har
Guds eget ord på att han själv vill ha det så: att vi får kalla honom Fader och
att han försäkrat oss att han som den gode Fader han är vill lyssna på oss och
hjälpa oss, och att en kristen i sitt hjärta har denna tro, att han med glädje får
tilltala Gud som sin Fader: bedja till honom i hjärtlig förtröstansfullhet och
sedan lita på att hans bön säkert blivit hörd och avvaktar hjälpen.
Detta trons huvudstycke betyder mindre än ingenting i fariséernas bön,
som inte tänker längre än till att göra bort sin bön för att bli ansedda som
helgon, som tycker om att bedja eller såsom våra munkar och prelater som
ber för att fylla sin buk. Ja, de har kommit så långt bort från att de borde
bedja i denna tro, att de istället ansett det vara dårskap och självsäkerhet att
någon prisar sig lycklig i vissheten om att hans bön är välbehaglig för Gud
och har blivit hörd. Fastän de ber, så anser de bönen vara rena hasardspelet,
med vilken de på det värsta sätt har förargat Gud genom sin otro och sitt
missbruk av hans heliga namn, stick i stäv mot det första och andra budet.
Lär dig därför att ingen rätt bön kan ske utan denna tro. Men om du
134
känner dig svag och försagd, eftersom kött och blod alltid ställer upp hinder
för tron som om den inte var värdig, skicklig och i stånd nog att bedja; eller
om du tvivlar på att Gud hör dig, därför att du är en syndare så håll dig till
hans ord och säg: ”Om jag än är en syndare och ovärdig, så har jag dock här
Guds eget bud som befaller mig att bedja och hans löfte, att han nådigt ska
lyssna till min bön, inte för min egen värdighets skull utan för min Herres
Kristi skull.”. Därmed kan du slå alla sådana tankar och tvivel ur hågen och
glatt knäböja och bedja, inte titta mer efter hur värdig eller ovärdig du är
utan på din egen nöd och Guds ord, som han manar dig att grunda din
förtröstan på; och detta i all synnerhet som Herren här förestavat och lagt i
din mun hur och vad du – som du strax skall få höra – skall bedja om. Då
kan du genom honom gladligt sända upp din bön och lägga den i hans knä så
att han genom sin värdighet framför den till din Fader.
6: 7-13 Och när ni ber skall ni inte pladdra så många ord som hedningarna
gör, ty de menar att de blir hörda, om de använder många ord. Därför
skall ni inte vara lika dem. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber.
Därför skall ni bedja så: Vår Fader i himmelen, ditt namn varde helgat.
Tillkomme ditt rike. Ske din vilja på jorden liksom i himmelen. Vårt dag
liga bröd ge oss i dag. Och förlåt oss våra skulder såsom vi förlåter våra
gäldenärer. Och led oss inte in i frestelser utan förlossa oss från det onda.
Ty ditt är Riket och kraften och härligheten i evighet. Amen.
I det föregående stycket gick Herren Kristus till rätta med fariséernas och
de skriftlärdes förvända tankar om bönen; för att de även i sina böner, som
ju skulle riktas enbart till Gud och som man kallar på och ber om hjälp i sin
nöd och sina tvivel, att de även då enbart sökte människors ära och behag.
Här – i detta stycke – angriper han en vanföreställning om bönen, nämligen
att den, som de fått för sig, skulle bestå i att man använde och pladdrade en
massa ord. Detta kallar han hedniskt och löst, meningslöst prat. Hedningar
menar ju, att de inte skulle få sin bön hörd på något annat sätt. Han förutsåg
troligen, att det skulle även gå i kristenheten som det gått redan på den tiden,
nämligen att detta missbruk att man gjorde bönen till rena prestationen
skulle dröja sig kvar. Detta innebar att man värderade allt efter dess
mångordighet och längd, som om man därmed uträttat något förtjänstfullt.
Men i stället för en rätt bön blev det bara rena skvalet och pladdret, som
hjärtat aldrig berördes av.
Och vi ser nu att så har det gått i stift och kloster och med hela horden av
de andliga, som inte haft annat att göra i sitt stånd än att piska sig och trötta
135
ut sig med att läsa och sjunga vid de många dagliga bönetimmarna och dess
utom vid de nattliga. Och ju fler sådana de kunde fullgöra, desto heligare
och mera grandiosa ansågs deras gudstjänster vara. Men av dem alla torde
det inte ha varit en som av hjärtat bett en rättskaffens bön utan alla har varit
fångna i den hedniska vantron att man måste skrika och mumla både för sig
själv och Gud tills de blev alldeles utmattade, precis som om Han inte kunde
eller ville höra det på något annat sätt. Men med alltsammans har de inte
åstadkommit annat än att fördriva tiden till ingen nytta och – likt åsnor –
låtit sig piskas till bön.
Därför har de också själva erkänt att inget arbete kunde vara tyngre än att
bedja. Sant är helt säkert – inriktar man bedjandet så, att man gör det till en
prestation och ett arbete och belastar sin kropp med att läsa och sjunga
tillsammans många timmar dagligen, då finns det inte en dagakarl som inte
hellre valde att tröska en hel dag än att två eller tre timmar i sträck hålla
mun och tunga i gång och ideligen titta i en bok. Kort sagt har deras böne-
utövning aldrig varit hjärtats suckan och längtan utan ett av munnen och
tungan påtingat arbete. Har en munk hållit på i fyrtio år med att läsa sina
bönetimmar och mumla, så har han under dessa år inte bett en timme av
hjärtat. Ty dessa människor kommer aldrig på den tanken att bära fram sin
nöd till Gud. De tänker sig inget annat än att de måste göra så här och att
denna möda och detta flit måste väl Gud uppskatta.
En kristens bön däremot, som beds i tron på Guds löfte och som bär fram
sin nöd av hjärtat – den är lätt och kostar honom föga möda.Ty han har
snart sagt vad han önskar, ja, bara med en suck, som går från hjärtat och
med ord som inte i förväg är uttänkta eller ens uttalade, som aposteln S:t
Paulus säger: ”Anden ber och då han vet att Gud hör honom, behöver han
inte föra ett sådant evigt pladdrande.” På det viset har helgonen i den heliga
Skrift – Elia, Elisa, David och andra – bett med korta, men starka och
kraftfulla ord. Detta kan man se i Psaltaren, där sällan en psalm innehåller
en bön som är längre än fyra-fem strofer. Därför har de gamla fäderna talat
väl, när de säger att man inte skall använda många och långa böner utan
lovordat den lilla korta bönesucken, där man med ett ord eller två, suckar
mot himmelen. Detta kan man göra ofta och mycket – när man läser och
skriver eller gör något annat arbete.
De andra, som gör sig ett buffelok av bönen kan aldrig bedja med lust och
andakt utan blir glada först sedan de tömt ut sitt ordflöde. Så måste det gå
när man ber utan tro och utan att befinna sig i trångmål. Då kan inte hjärtat
vara med. Ty där hjärtat inte är med och det bara är kroppen som skall göra
arbetet, då blir bedjandet tungt och tråkigt, något som man också kan iakt
136
taga när det gäller ett rent kroppsarbete. När någon gör det motvilligt, hur
betungande och surt blir det inte då! Är hjärtat däremot muntert och villigt
märker man ju inte att man arbetar. Så är det också med bönen. När man
menar allvar med den och har lust att bedja, då känner människan inte av
något arbete eller möda utan ser bara sin nöd och innan hon hunnit se sig om
har hon sjungit och bett sina böneord. Allt som allt – kort skall man bedja,
men intensivt och ofta. Ty Gud frågar inte efter hur omfångsrikt eller hur
länge man ber utan hur väl det sker och att det kommer från hjärtat.
Därför säger Herren Kristus: ”Er himmelske Fader vet vad ni behöver,
innan ni bett om det” – som om han ville säga oss: ”Vad är det ni gör, efter
som ni menar att ni måste överösa Gud med ert långa böneskval för att han
skulle ge er vad ni behöver? Ni behöver visst inte övertala honom med ord
eller ge honom någon undervisning. Han vet redan långt innan vad ni
behöver, långt bättre än ni själva. Skulle du bära dig åt likadant, om du
trädde fram inför en furste eller domare, som kände till din sak bättre än du
själv kunde säga dem det och du ville berätta om det med mycket ordande.
Då skulle de med rätta skratta åt dig eller snarare bli på dåligt humör. Ja,
för vi vet inte, säger S:t Paulus, vad vi skall bedja om; så att när Gud hör oss
och ger oss något, så ger han det långt utöver vad vi kan fatta och hoppas på.
Därför låter han oss emellanåt bedja om något, som han inte ger oss ome
delbart eller inte alls ger oss, som den som väl vet vad vi behöver och vet
om det är nyttigt för oss eller ej, något som vi själva inte inser och ändå till
sist måste erkänna, nämligen att det inte hade varit bra för oss, om han gett
oss vad vi begärde. Därför får vi inte lov att lära honom eller med vidlyftigt
svammel tala om för honom, hur och vad han skall ge oss. Ty han vill ge på
ett sådant sätt, att hans namn helgas och att hans Rike och vilja gynnas och
går framåt.
Men säger du: Varför låter han oss då bedja och bära fram vår nöd och
ger oss utan att få vår bön, när han känner och ser all vår nöd bättre än vi
själva? Ger han kanske inte hela världen dagligen så mycket gott – sol, regn,
säd, kropp och liv m.m. – som ingen ber om och ingen tackar honom för?
Han vet ju att människorna inte en dag kan undvara ljus, mat och dryck. Hur
kommer det sig då att han likväl uppmanar oss att bedja? Svar: Säkert
befaller han oss inte att bedja för att vi med vårt bedjande skall lära honom
vad han skall ge oss, utan för att vi skall erkänna och bekänna det goda han
ger oss och att han vill ge oss ännu mycket mera; att vi genom vår bön
således mer undervisar oss själva än honom. Och på så vis vänds jag helt om,
så att jag inte driver i väg likt de gudlösa, som inte vet av Guds godhet eller
137
tackar för den. På så vis blir mitt hjärta vänt mot honom och uppväckt, så att
jag prisar och tackar honom, har min tillflykt i honom i nöden och väntar
mig hjälp från honom. Och allt detta leder till att jag ju längre jag håller på,
dess mer lär jag känna vilken Gud han är. När jag så söker upp honom och
klappar på, så har också han lust att ge desto mer och desto rikligare. Se, det
är en rätt bedjare – men inte de andra tomma tunnorna, som bara skramlar,
och som inte vet av något sådant. Denne vet däremot, att vad han har är
Guds gåva och han säger av hjärtat: ”Herre, jag vet att jag inte själv kan
skapa eller skaffa mig en bit av mitt dagliga bröd eller skydda mig för
någon nöd eller olycka. Därför väntar jag det från dig och ber som du
befallt och du har lovat att ge som den som går mina tankar i förväg och tar
sig an min nöd.”
Se, detta böneförfarande behagar Gud väl och är den rätta, högsta och
mest utsökta gudstjänst, som vi kan åstadkomma. Ty genom den får Gud den
ära och det tack, som tillhör honom. Så gör däremot inte de andra, som
beter sig som suggan; de sliter i och slukar alla Guds gåvor; de tar för sig
det ena landet, staden och huset efter det andra och inser inte att de en gång
skall möta Gud ansikte mot ansikte, samtidigt som de med sitt mässande och
rabblande vill synas heliga. Men ett kristligt hjärta, som i Guds Ord lärt sig
att vi får allt, och ingenting äger av oss själva, ett sådant hjärta tar emot allt i
tro och vänjer sig vid att förse sig och vänta alltsammans från Gud. Således
undervisar oss bönen både om oss själva och Gud och vi lär oss, vad vi
saknar och varifrån vi får hjälpen och var vi kan söka den. Därigenom
skapas en skönt fullkomnad och förståndig människa, som vet hur hon ska
uppföra sig på rätt sätt och förhålla sig i allt.
Då nu Herren Kristus bestraffat och förkastat den falska och fåfängliga
bönen, så fortsätter han och framställer själv ett fint och kort formulär för
hur vi skall bedja och vad vi skall bedja om. I det innefattas all den nöd som
skall driva oss att bedja, så att vi i några korta ord dagligen kan påminna oss
om den, så att ingen kan ursäkta sig med att han inte vet hur eller vad han
skall bedja om. Och den bönen är en synnerligen god övning särskilt för
gemene man, barn och husfolk, att de dagligen ber hela ”Fader vår” både
morgon och kväll, när man går till bords och vid andra tillfällen, och då på
samma gång bär fram alla sina behov inför Gud. – Eftersom ”Fader vår” är
tillräckligt utlagd i katekesen och på andra ställen, anser jag att det är
tillräcklig och gör inte någon ny kommentar.
Men – som så ofta sagts – är det den allra bästa bön som någonsin till
kommit på vår jord eller tänkts ut av någon, eftersom Gud, Fadern, genom
138
sin Son framställt och lagt den i hans mun. Så vi får inte tvivla på att den är
honom gränslöst välbehaglig. Dock inledningsvis vill han att vi tänker på att
bönen rymmer både en befallning och ett löfte med orden ”Fader vår”. Som
sådan kräver nämligen Gud av oss äran, att vi skall bedja som bam ber till
sin fader och lita på att han gärna vill ge oss det vi behöver. Dessutom ligger
det inneslutet i detta att vi frimodigt berömmer oss av att vi genom Kristus
är hans kära bam; alltså att vi på hans egen befallning och på hans löfte och i
Jesu Kristi namn går fram inför Gud i total tillförsikt.
Allt nog, så är det i första, andra och tredje bönen fråga om de allra
högsta gåvor som vi kan få av Gud, nämligen först att han, eftersom han är
vår Fader, får den ära av oss som tillhör honom och att hans namn i hela vår
värld betraktas som härligt och majestätiskt. I denna bön – samlar jag ihop i
en enda hög all falsk religion och gudsdyrkan, hela helvetet, all synd och
gudssmädelse och ber, att han håller påvens, tankens, alla sekters och
kättares vantro i styr, som allesammans vanhelgar och skändar hans Namn
eller som under sken av att åkalla det söker sin egen ära. Detta kan väl sägas
med ett kort ord, men till sin innebörd når det så långt som öster är från
väster och drabbar alla vanföreställningar i lära och levnadssätt. – För det
andra: eftersom vi är i besittning av Guds Ord, den rätta läran och
gudstjänsten, ber vi att hans Rike ska komma och bli kvar hos oss, d.v.s. att
Gud leder oss i denna lära och i levnadssättet och att han därigenom skyddar
och håller oss uppe mot djävulens våld och välde samt att alla makter som
rasar mot honom måtte gå i kvav, för att hans Rike skall bli bestående. Och
för det tredje ber vi: att inte vår och inte heller någon annan människas utan
enbart Guds vilja ska ske och att det han tänker och de beslut han fattar ska
ha framgång mot hela världens anslag och förehavanden och att allt som
strävar emot hans vilja och rådslag, även om den gaddade sig samman och
rustade sig för att hävda sin sak i strid med Guds vilja, måste besegras.
I de andra fyra bönerna kommer vi till det som hör till den nöd som
dagligen kommer på oss i detta arma, förgängliga liv. Därför ber vi först att
Gud ger oss vårt dagliga bröd, d.v.s. allt som vi behöver för vårt livs
uppehälle: mat, en frisk kropp, vackert väder, hus och hem, hustru och
bam, en god regering och att Gud ska skona oss från alla slags hemsökelser,
sjukdomar, farsoter, dyrtider, krig, uppror m.m. Därefter ber vi att han
dessutom förlåter oss för vår syndaskuld och inte ser till vårt skamliga
missbruk och vår otacksamhet för de nyttigheter, som han dagligen ger oss
så rikligt av och därför vägrar och undandrar oss dessa; att han inte heller i
onåd bestraffar oss för det så som vi förtjänat, utan att han nådigt förlåter
139
oss, även om vi inte lever som vi skulle, fastän vi kallar oss för kristna och
Guds bam. För det tredje: vi lever ju mitt i alla möjliga prövningar och
besvärligheter här på denna jord, där man sätter åt oss från alla håll; inte
endast utifrån från värld och djävul, utan vi prövas också inifrån från vårt
eget kött, och förmår därför inte leva som vi borde; inte en dag skulle vi
hålla ut i alla faror och påfrestningar. Därför ber vi att Gud stöder oss i all
nöd och fara, så att vi inte övervinns och stupar. Och till sist: att han
slutligen helt och hållet hjälper oss ut ur all olycka och när den stund
kommer då vi skall träda ut ur detta livet, av nåd ger oss en salig dödsstund.
Därmed har vi i korthet lagt hela vår andliga och kroppsliga nöd i Guds
sköte och med varje enstaka ord famnar bönen hela vida världen.
Till själva texten fogar Herren emellertid ett litet stycke och avslutar
därmed själva bönen med ett tack och en allmän bekännelse. Den lyder så:
”Ty ditt är Riket och kraften och härligheten i evighet.” Detta är det rätta
tilltal och namn som endast tillkommer Gud. Ty dessa tre befogenheter har
han förbehållit sig själv, nämligen att döma, att ställa till svars och att
frikänna. Ingen annan än Gud skall sitta till doms, regera och inneha
överväldet, såvida han inte överlämnar denna makt åt andra personer och
genom dem som sina tjänare utövar sitt regemente. Inte heller skall någon
människa ställa en annan till svars, eller ingripa mot förseelser och
bestraffa, såvida han inte å Guds vägnar äger denna befogenhet. Ty den är
inte en medfödd rättighet för människan, utan är en gåva från Gud.
Detta är de två ting, som Herren kallar Riket eller herradömet, d.v.s. att
all överhet är Guds. Och därefter ”kraften”, d.v.s. den rättsliga påföljden
och verkställigheten av straffet, för att få de onda att kapitulera och beskyd
da de fromma. Ty den som verkställer straffet gör det i Guds ställe, han som
har all kraft att skipa rätt, att värna om den och att upprätthålla den. Därför
skall ingen hämnas på sig själv eller bestraffa oförrätter mot sin egen per
son, ty det står inte i hans makt eller förmåga och åstadkommer heller inte
någon lycka. Så säger ju Gud: ”Min är hämnden; jag ska vedergälla det”.
Och på ett annat ställe: ”Den som griper till svärd för att hämna sig själv,
han skall bli straffad med svärd”.
Likaså är också ”härligheten” eller äran och berömmelsen Guds och
ingen annan berömmer sig för någon vishet, helighet eller förmåga, ty allt
kommer genom honom och från honom. Att jag visar ära mot en konung
eller furste och kallar honom ”nådige herre” eller böjer knä för honom, det
sker inte för personens skull utan för Guds skull i vars ställe han sitter där i
sitt Majestät. Och om jag bevisar far och mor heder eller den som är i deras
140
ställe, så gör jag det inte som om det skulle gälla dessa människor utan det
gäller deras gudomliga ämbete. Genom att visa dem ära, ärar jag genom
dem Gud själv. Ty där kraft och överhet härskar, där är äran och berömmet
berättigat.
Så går alltså Guds Rike, hans kraft och härlighet fram genom hela denna
värld. Det är endast Gud som regerar och straffar och har äran av alla de
gudomliga ämbetena och stånden – faderns och modems, husbondens,
domarens och furstens, konungens och kejsarens m.fl. – låt vara att djävulen
genom sitt anhang sätter sig upp mot dem och själv vill stå för herraväldet
och makten, utöva hämnd och straff och ha hela äran för sin del. Det är
därför som vi först och främst ber om Guds namn, om hans Rike och hans
vilja, att de skall erövra makten, och alla andra namn, riken, makter och alla
andra viljor tvingas gå under. Och så bekänner vi honom även som den
Högste i alla dessa tre stycken: såsom den Högste i sitt Rike, i makt och i
härlighet och andra i våra ämbeten och stånd som hans verktyg genom vilka
han handlar och genomför sitt verk.
6: 14-15 Ty om ni förlåter människorna deras fel, så skall också er
himmelske Fader förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna deras
fel, så skall inte er himmelske Fader förlåta era fel.
Detta är ett förunderligt tillägg men likväl mycket dyrbart. Och det kan
kanske förundra någon att Herren Kristus kommer med ett sådant tillägg
enbart till denna bön ”Förlåt oss våra skulder etc”. Han hade ju lika väl
kunnat knyta ett tillägg till vart och ett av de övriga styckena och säga: ”Ge
oss vårt dagliga bröd, såsom vi ger våra barn”, eller: ”led oss inte in i
frestelser, såsom inte heller vi frestar någon” och ”förlossa oss från det
onda liksom vi räddar och förlossar vår nästa”. Men där finns ingen annan
bön än denna – den femte – som har ett sådant tillägg. Och det ser dessutom
ut som om syndernas förlåtelse skulle förvärvas och förtjänas genom vår
förlåtelse. Men vad blir det då av vår lära, att förlåtelsen kommer oss till del
endast genom Kristus och mottas endast i tron? Svar för det första: Herren
har själv velat framställa denna bön speciellt på detta sätt och velat binda
ihop syndernas förlåtelse med vår förlåtelse mot vår medmänniska för att
därigenom också knyta samman sina kristna så att de älskar varandra, håller
det för det förnämsta huvudstycket näst efter tron och förlåtelsen, så att de
själva också alltid förlåter sin medmänniska. Ty såsom vi lever i tron på
Gud, så skall vi också leva i kärleken mot vår medmänniska, så att vi inte
ställer till besvär och gör varandra illa utan i stället tänker på att förlåta,
141
även om vi har tillfogats lidande – något som vi svårligen kan undgå i detta
jordiska liv. I annat fall skall vi veta att inte heller vi själva fått förlåtelse.
Ty där vrede och groll ligger i vägen, där fördärvar detta Herrens bön i sin
helhet, så vi inte heller kan bedja de övriga bönerna och få vad de innehåller
och lovar. Se, där är något som man väl kan kalla ett fast och starkt band
genom vilket vi hålls samman och inte river upp sprickor genom inbördes
osämja och skapar partibildningar och sekter. I stället måste vi ha fördrag
med varandra i kärlek och vara ett i allt. När detta sker, då är en kristen
människa fullkomlig såsom den som strävar efter bådadera – att tro på rätt
sätt och att älska. Ytterligare brister som finns hos en kristen skall förtäras i
bönen, all skuld ska förlåtas och han ska få allt gott.
Men hur går det ihop att Herren grundar förlåtelsen på en av våra
gärningar med dessa ord och säger: ”Om ni förlåter er nästa, så skall ni
också få förlåtelse och å andra sidan: Om ni inte förlåter o.s.v.?” Det kan ju
inte kallas att grunda förlåtelsen endast på tron? Svar: som jag ofta sagt i
andra sammanhang sker syndernas förlåtelse på två sätt: först genom
Evangelium och Guds Ord, som tas emot inuti hjärtana inför Gud genom
tron; men för det andra på ett yttre sätt genom vår gärning. Om den saken
säges i 2 Petr. 1:10, där aposteln undervisar om de goda gärningarna:
”Kära bröder, gör allvar i att göra er kallelse och utkorelse stadig etc”. Här
vill S:t Petrus få oss att vara säkra på att vi äger tron och syndernas
förlåtelse och att det är på frukten man känner trädet – det blir tydligt att det
är ett gott träd och inte ett dåligt. Ty där det finns en rätt tro: där blir det
säkert också goda gärningar. På så vis är en människa – utvändigt och inuti – from och rättfärdig både inför Gud och människor. Ty det är den
avkastning och frukt, som jag övertygar både mig själv och andra med att
jag har en tro, något som jag annars inte kunde veta eller se.
Sålunda är också den yttre förlåtelsen som jag bevisar i gärning, ett säkert
tecken på att jag har förlåtelse hos Gud. Å andra sidan – där detsamma inte
sker mot min medmänniska, så har jag i detta ett säkert bevis på att jag inte
heller har Guds förlåtelse utan fortfarande är fångad i otron. Se, detta är
den dubbla förlåtelsen: den inre i hjärtat, som endast klänger sig fast vid
Guds Ord och den yttre, som bryter fram ur det och gör oss säkra på att vi
också äger den inre.
På så vis håller vi isär gärningarna från tron såsom en inre och yttre
rättfärdighet; dock på så sätt att den inre finns först såsom stam och rot, ur
vilka de goda gärningarna måste växa fram likt goda frukter; den yttre åter
träder fram som vittne och – såsom S:t Petrus säger – som en försäkran på
142
att den inre helt visst är för handen. Ty den som inte har denna inre
rättfärdighet, han gör inte heller de yttre gärningarna. Och vidare, där det
yttre tecknet och denna yttre försäkran saknas, så kan jag inte vara säker på
den förra utan kan bedra både mig och andra. Men när jag ser och känner
att jag med glädje kan förlåta min medmänniska, så kan jag dra den
slutsatsen och säga: Detta gör jag inte utifrån min egen natur utan genom
Guds nåd och jag vet att jag är en annan än tidigare.
Detta är nu sagt som svar på sofistemas myckna munväder. Men det är
dessutom sant att förlåtelse, fastän det här kallas för en gärning, inte enbart
är en gärning i likhet med vilken annan som helst, som vi gör av oss själva.
Att även tron är med i sammanhanget är inte att förglömma. Därför tar
Herren denna gärning för sig och knyter till vår förlåtelse löftet om Guds
förlåtelse, så att vi på goda grunder kan kalla den ett sakrament att stärka
tron med. Det heliga Dopet kan ju också betraktas som en gärning jag utför
när jag själv döper eller själv blir döpt; men då Guds Ord är med, så är det
inte rätt och slätt en handling, som i sig betyder något eller åstadkommer
någon verkan. Men när Guds Ord är med, så är det ett gudomligt verk och
tecken för tron att hänga fast vid. På samma sätt är det med vår bön – som
en gärning vi gör skulle den inte betyda eller åstadkomma någonting. Men
vad som gör den verksam är att den sker i lydnad för Guds bud och i tro på
hans löften och därför väl kan aktas som ett sakrament och mera som ett
gudomligt än ett verk av oss.
Detta säger jag av den anledningen att sofistema ser på våra gärningar
som utförts av oss som om vi vore helt avklädda och utan något Guds Ord
och löfte. När de därför hör eller läser bibelord som talar om ”gärningar”
så måste de genast komma med anmärkningen att människan genom sin gär
ning skaffat sig en merit. Men Skriften lär oss något annat: att vi inte skall se
på oss själva utan på Guds Ord och löften och hänga fast vid dem i tro. Om
du då utför en gärning som är grundad i Ordet och löftena, så har du en
bekräftelse på att Gud är dig nådig; Din gärning, som han tagit till sitt hjärta
skall således vara ett säkert tecken för dig att du själv fått hans förlåtelse.
Nu har Gud gett oss många olika sätt, vägar och stigar på vilka vi kan
gripa hans nåd och syndernas förlåtelse: först det heliga Dopet och altarets
högheliga Sakrament; likaså – såsom nyss blivit sagt – bönen och absolu-
tionen; och därtill nu här förlåtelsen. Så är vi rikligen försörjda med och
kan överallt finna nåd och barmhärtighet.Ty var någonstans och på närmare
håll kan du söka detta än hos din medmänniska, som du dagligen lever
tillsamman med och också dagligen har orsaker nog att förlåta. Ty det lär
143
ofta hända att hon djupt och ofta sårar dig. Vi har alltså inte bara i kyrkorna
och hos prästerna utan mitt i vårt liv ett dagligt sakrament, den ene brodern
hos den andre och var och en även hemma i sitt eget hus.Ty om du griper
tag om detta löfte som är knutet till din förlåtelse gentemot en felande
medmänniska, så har du på nytt just det som du själv fick i Dopet, nämligen
syndernas förlåtelse. Ty hur kan Herren rikligare benåda oss än genom att
hänga oss kring halsen detta ideliga dop, som han bundit vid en särskild bön
i ”Fader vår” och som var och en blir varse som ber den bönen och förlåter
sin nästa? Ingen har därför skäl att klaga eller ursäkta sig för att inte ha
kunnat få något Sakrament; att det skulle vara alltför upphöjt för honom och
alltför långt borta, eller för påkostande och för dyrt för honom. Det har ju
burits fram och lagts alldeles framför hans och hans medmänniskas dörr, ja,
rent av inne i deras bröst.
Se, där – om du bara inte ser saken för sig som ett ditt eget verk utan i
ljuset av det Guds Ord som är knutet till förlåtelsen, så har du däri en utom
ordentligt dyrbar skatt. Den är inte längre bara din egen gärning utan ett
gudomligt Sakrament och en övermåttan stor tröst, om du inte kunnat kom
ma till ett annat Sakrament och här fått nåden, så att du kan förlåta din med
människa. Detta borde egga dig, så att du av hjärtat fullgjorde gärningen
och tackade Gud att du varit värd denna nåd. Du skulle inte kunna skaffa dig
den även om du for till världens ände och ödslade bort allt du äger – något
som vi tidigare fått göra för att få deras uppdiktade avlat. Den som nu inte
vill acceptera detta måste vara en skamlig, fördömd varelse, i synnerhet den
som fått höra om och fått lära känna denna nåd och likväl förblir förkrympt
och så envis att han vägrar förlåta och därmed också går miste om både Dop
och Kristi kropps och blods Sakrament och på samma gång alla de andra
sakramenten. Ty de är alla bundna vid varandra, så att den som har det ena,
han skall också ha del i antingen dem alla eller ingen av dem. Ty den som är
döpt skall också ta Herrens kropps och blods Sakrament; den som fått detta
Sakrament, han skall även bedja och den som ber skall förlåta etc. Förlåter
du inte så har du här dragit över dig den förskräckliga domen att inte heller
din synd skall bli förlåten, även om du är bland kristna och med dem får det
heliga Sakramentet och andra Guds gåvor. De skall bara bli desto skadligare
och mer fördömelsebringande för dig.
Och för att ännu mer egga oss att förlåta, så har Herren Kristus också
använt ett mer förmildrande, vänligare sätt att tala när han säger: ”om ni
förlåter människorna deras fel etc”. Han säger ”fel”, inte ondska eller
skurkaktighet eller ondsinthet och nidingsdåd etc. Ty ”fel” kallar han den
144
synd, som begås mer av bristfullhet och ovetskap än av fräckhet. Varför gör
lian så – förringar och förminskar medmänniskans synd, när vi ändå ofta ser
hur många som syndar avsiktligt av ren illvilja och elakhet? Jo, han gör det
för att dämpa din vrede och mjuka upp dig så du gärna förlåter och han
avser mera att göra ditt hjärta milt och vänligt än att göra synden så stor som
den egentligen är.
Ty inför Gud är den och skall även vara så stor att den är värd en evig
fördömelse och en tillsluten himmel, även om den synes vara en ringa synd
och endast berodde på bristfullhet – såvida den inte bekänns och undanröjs
med bön om förlåtelse. Vad däremot mig och dig angår, så vill Herren att vi
inte ska se vår medmänniskas synd på det sättet, vi som inte ska straffa utan
förlåta. Du skall i stället tänka: ”Även om din medmänniska har handlat mot
dig av illvilja, så är hon förledd, fångad och förblindad av djävulen.”
Därför skall du vara from och snabb till att visa deltagande med henne, som
är kuvad av djävulen. För djävulens del, som intalat henne det onda, är det
väl en stor, oförlåtlig synd, men för den stackars människans del är det att
anse som ett ”fel” och en brist. Så har Kristus själv betett sig gentemot oss
när han bad på korset: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. Detta
om något är att göra vår synd liten och oansenlig, den som dock i sig är den
allra största som någonsin blivit begången på denna jord. Ty hur skulle det
kunna syndas mer himmelskriande än att man tillfogar Gud och hans ende
Son de allra värsta plågor och den skamligaste död? Dock måste du tala ut
om dessa fel och svagheter, så att din medmänniska som syndat mot dig
erkänner det, ber om förlåtelse och vill bättra sig. Ty — som jag sagt på
annan plats – det finns två slags synd: en som man bekänner och som ingen
får låta vara oförlåten och en annan som man försvarar och som ingen kan
förlåta, ty han vill inte låta den gälla som verklig synd eller ta emot förlå
telsen. Därför är det som Kristus i Matt. 18, där han undervisar om förlåtel
sen och nyckelämbetet ställer samman dessa båda att lösa och att binda.
Därmed föreskriver han att synd som man inte vill låta vara synd och inte
vill ha förlåtelse för, den skall man inte lösa honom från utan den skall man
binda honom vid och förvisa till avgrundshelvetet. Däremot synd som man
bekänner, den skall man avlösa och lyfta syndaren ur, upp till Guds himmel.
Såsom det går till i nyckelämbetet, så skall det också tillgå mellan varje
enskild kristen gentemot hans medmänniska. Visst skall en kristen vara
beredd att förlåta var och en som gör honom något ont, men om den felande
inte vill erkänna och inte heller sluta och dessutom framhärdar med sin
synd, då kan du helt enkelt inte förlåta honom, inte för din egen skull utan
145
för den andres, eftersom han inte vill ta emot någon förlåtelse. Så fort han
emellertid erkänner sig skyldig och ber om förlåtelse för sin synd, skall den
efterskänkas honom och avlösning ska följa omedelbart. Ty om han straffat
sig själv och upphört med sitt syndande mot dig, så att det inte mer belastar
honom, så skall du också gärna låta det falla. Men framhärdar han och inte
vill låta bli, kan jag ju inte lösa honom utan måste låta honom sitta fast i sin
synd, eftersom han själv av en förlåtlig synd gjort sig en som inte kan för
låtas. Slutligen: där någon inte vill erkänna sin synd, där skall man i högsta
grad belasta hans samvete och inte bevisa någon nåd mot den som i sin
okänslighet vill tillhöra djävulen. Å andra sidan – om någon bekänner sin
synd och gör avbön och du då inte förlåter, då har du lastat över hans synd
på dig själv, så att den blir till fördömelse för dig.
Herren Kristus vill emellertid ha även en sådan lindrigare förseelse
erkänd som synd, fastän han kallar den för bara fel. Han vill inte att det skall
döljas att det var orätt gjort och han tvingar dig inte att tycka om den, som
om det var rätt handlat och låta den passera som om allt var gott och väl.
Men finner du att det verkligen är fråga om en förlåtlig synd och så lindrig
att den med rätta kan kallas för blott ”fel” så skall du säga till din medmän
niska: ”Väl kan jag inte prisa ditt beteende mot mig – det var ju onekligen
orätt gjort! – men eftersom du erkänt och ditt hjärta nu är annorlunda och
du nu inte längre har ont i sinnet mot mig, så ska jag gärna efterskänka den
till dig som ett fel och en liten förseelse och glömma min grämelse.”
När du är så sinnad mot din nästa, så skall Gud också visa sig likadan mot
dig med samma milda, vänliga hjärta och göra även din stora, tunga synd
som du gjort honom och alltjämt gör, till en lindrig sådan och kallar den för
bara ett fel. Och när du ber om förlåtelse skall han vara långt mer frikostig
med sin förlåtelse än vi någonsin kan få från honom. Tills nu har du varit
tvungen att köpa dig till ett sådant hjärtelag hos Gud med svett och möda, ja,
springa till världens ände efter det så som har skett under påvedömet och
därvid plågat dig med en mängd olika strapatser. Nu bjuds dig åter en sådan
hjärtegodhet, den bärs fram och skänks dig alldeles gratis av nåd såsom i det
heliga dopet, Evangelium och alla andra Guds nådesbevisningar. Och du får
långt mer än du själv med alla dina egna och all världens ansträngningar
någonsin skulle kunna uppnå. Ty där har du det tillförlitligaste löfte, som
inte ljuger och bedrar, att hela din synd, hur mångfaldig och stor den än är,
inför Gud anses som små mänskliga, alldagliga brister, som han inte tillräk-
nar dig eller tänker på, om du tror på Herren Kristus. Precis som övriga
sakrament kommer från honom och bedrivs genom honom, så förhåller det
146
•.ig också med vår bön. Den blir hörd av Gud och har med sig osviklig för-
låtelse; något som vi själva inte har förtjänat utan som helt blivit förvärvat
och skänkt till oss genom honom, som är och förblir den ende Medlaren
mellan oss och Gud. Genom denne Medlare får vi allt, även förlåtelsen som
liar sin grund i hans gärning och som endast äger giltighet genom honom.
Så ser du nu, varför Herren Kristus gjort detta tillägg: ”Om ni förlåter
människorna deras fel etc”. Därmed binder han oss var för sig fast till
sammans och håller samman sin kristenhet i Andens enhet, både i tron och
kärleken, så att vi inte låter oss splittras för någon synds eller bristfullhets
skull och går miste om tron och allt. Ty det kan inte gå på annat sätt i de
olika stånden och sysselsättningarna än att dagligen många olika slags
misshälligheter uppstår och att vi talar och handlar mot varandra sådant
som vi ogärna hör eller kan stå ut med och som förorsakar vrede och oenig
het. Vi dras ju ännu med vårt kött och blod, som beter sig i enlighet med sin
art och lätt nog låter undslippa sig ett ont ord, en vredgad gest, en illvillig
handling, genom vilken kärleken såras. Därför måste bland kristna förlåtel
sen ideligen vara på plats och ha sin gång liksom även vi ständigt behöver
förlåtelse av Gud och alltid måste hålla oss till bönen: ”Förlåt oss våra
synder, såsom vi förlåta—–” Annars är vi oförbätterliga människor, som
jämt lättare ser flisan i medmänniskans öga än bjälken i vårt eget och kastar
vår egen synd bakom ryggen. Om vi från morgon till kväll betraktar oss
själva framifrån, så finner vi så mycket synd hos oss själva att vi glömmer
de andras och är glada för att vi kan komma till Gud med denna bön.
6:16-18 När ni fastar skall ni inte se sura ut som hycklarna, ty de förställer
sitt ansikte för att de ska ses av människorna med sin fasta. Sannerligen
säger jag er, de har gått miste om sin lön. Men när du fastar, så smörj ditt
huvud och tvätta ditt ansikte, så att du inte blir sedd av människor med din
fasta utan av din himmelske Fader, som är fördold; och din Fader som ser
in i det som är fördolt, skall belöna dig helt uppenbart.
Som Herren Kristus har kritiserat fariséernas och de skriftlärdes allmose
givande och deras sätt att bedja, så kritiserar han här deras fasta. Ty dessa är
de tre goda gärningar, som strängt taget i sig inbegriper alla andra. Det för
sta är att bevisa nästan alla slags välgärningar, det andra är att vi tar oss an
all slags nöd, både vår gemensamma och vår privata och bär fram den inför
Gud, samt det tredje att vi späker vår kropp. Men liksom fariséerna och de
skriftlärde missbrukade allmosor och bön så samvetslöst genom att de inte
sökte Guds ära utan egen ryktbarhet, så missbrukade de och förvred de även
147
fastan – inte för att hålla sin kropp i ans och tukt eller för att tacka och lova
Gud utan för att bli uppmärksammade av människor och vinna namnkun
nighet, så att folk betogs av förundran och måste utbrista: ”O vilka utom
ordentliga helgon! De lever inte som annat vanligt folk, de går där i gråa
kåpor, hänger med huvudet och ser sura och bleka ut etc. Om inte de kom
mer till himlen, var någonstans kommer då vi andra att hamna?”
Herren vill därmed inte göra fastan i sig själv förkastlig och föraktad lika
litet som han förkastar allmosegivande och bön. Istället bejakar han dem
och undervisar om ett rättskaffens bruk av dem. Likaså söker han nu få
rätsida på fastandet, så att det går rätt till och sker i den rätta avsikten så som
ett gott verk skall gå till.
Emellertid har fastan hos judarna sitt ursprung i att Moses fastställt att de
på hösten vid försoningshögtiden skulle fasta ungefär fjorton dagar i sträck.
Det var den allmänna fastan som alla höll tillsammans. Därutöver hade nu
fariséerna sina särskilda fastor och gjorde något extra, och därför ansågs de
vara heligare än andra. Ty den förstnämnda, den allmänna fastan, var ju
inte gjord för att någon skulle kunna utmärka sig framför andra, eftersom
den omfattade folket i sin helhet – vad som görs av alla tillsammans kan ju
ingen enskild berömma sig av! Därför måste fariséerna ta sig för en mängd
särskilda fastor för att bli ansedda som mycket högre och andligare än
folket i allmänhet. Därför berömmer de sig själva i Evangelierna gentemot
Herren Kristus: ”Varför fastar fariséernas lärjungar så ofta, men inte dina
lärjungar?” Dessutom lade de sig till med vissa egenheter i gester och yttre
tecken så att man genom dessa skulle kunna se när de fastade – de förvred
sina ansikten genom att inte tvätta sig eller vårda sig om sitt yttre utan såg
sura och mörka ut och lade sig vinn om ett så strängt allvar att det blev en
visa.
Så kommer nu Kristus, slår en sådan fasta till marken och lär det rakt
motsatta genom att säga: ”Skall du fasta, fasta då så att du inte ser sur och
dyster ut utan ser munter och glad ut, som om det var en festdag och så att
man inte ser eller lägger märke till någon skillnad mellan fasta och fest.” Ty
det var judarnas sed att de stänkte ner sig och sina huvuden med dyrbart
luktvatten, så att det doftade om hela deras kropp när de firade och ville
vara glada. Om du fastar på detta vis, liksom mellan fyra ögon, ensam med
din himmelske Fader, då har du fastat på rätt sätt, på det sätt som behagar
honom. Men därmed är inte något förbud förbundet, så att man inte på en
fastedag ska få gå otvättad och i vanliga vardagskläder. Det är endast
förkastligt att man gör sin fasta för sin egen berömmelses skull och för att
148
väcka uppseende bland folk genom särskilda besynnerliga påhitt. På annat
håll i Skriften läser man ofta att när någon har fastat, så har man klätt sig i
säck och strött aska på sitt huvud. Så berättas bl.a. om konungen av Nineve
och hela denna stad. Men det är en annan sorts fasta, den som nöd och elände
lär oss.
Nu har vi hämtat vår stora fasta från judarna och den hölls också till en
början i fjorton dagar. Därefter blev man än heligare och utsträckte den till
fyra veckor för att slutligen förlänga den upp till fyrtio dagar. Men det har
inte stannat vid det utan dessutom har stipulerats en tvådagars fasta i veckan
året runt, nämligen på fredagar och lördagar. Dessutom tillkom de fyra
guld- eller nödfastoma, som dock var helt gemensamma för alla. Till detta
har några alldeles särskilt märkvärdiga helgon funderat ut och gjort sig en
fasta av advent för att nu inte nämna alla fastor som munkarna i klostren
hållit tillsammans och där varje enskilt mer än vanligt fromt helgon utöver
de gemensamma valt ut en fasta för egen del. I slutändan har det gått så långt
att man inte värderade någon av dem, såvida inte var och en gjorde sin egen
fasta.
Nu är emellertid detta fastande inte värt ett rött öre. Ty säkert har de
gamla fäderna menat väl och också samvetsgrant upprätthållit sin fasta, men
snart nog blev den så bemängd och fördärvad genom alla slags förore
ningar, att den inte dög till någonting. Men så gott var det! Ty som de
människopåhitt allt detta besynnerliga fastande var, så har det också råkat ut
för det skamligaste missbruk. Ja, jag vågar öppet säga, att jag ännu aldrig i
påvedömet sett någon fasta som med rätta kunnat kallas just fasta. För mig
är det just en skön fasta att till middag laga en måltid av den dyraste fisken
kryddad å det kräsligaste och med flera och delikatare rätter än som annars
skulle räcka för två eller tre mål och därtill de starkaste drycker! Och så
sitter man till bords en, två, ja, tre timmar och fyller sin mage, så att den
kan spricka! Detta var tills för nyligen allmänt förekommande och ansågs
ganska modest även bland de allra strängaste munkarna. De heliga fäderna,
biskoparna, abbotarna och andra prelater har emellertid först nu skarpt
angripit oseden med tio till tjugo rätter vid en och samma måltid och till
kvällsmat så mycket att åtskilliga tröskekarlar skulle kunna klara sig på det i
tre dagar. Visst händer det väl att åtskilliga fångar, fattighjon och sjuklingar
på grund av fattigdom varit tvungna att fasta, men jag vet ingen som gjort
det av andäktighet. Och om möjligt har de som numera fastar av den
anledningen blivit ännu färre. Ty ni, mina kära papister, har alla på den
punkten blivit så goda lutheraner att ingen av er hyser en tanke på att fasta.
149
Och ni låter obekymrat fattiga kyrkoherdar från vårt håll utstå hunger, ha
brödbekymmer och hålla daglig fasta i ert ställe.
Medan alltså den här fastan råkat i förfall värre än vad någonsin judarnas
och fariséernas gjort, de som ju fastade rätt och äkta – bortsett från att de
sökte sin egen ära med den – så har vår även om den kallas fasta urartat till
att bli rena utfodringen, så att det egentligen inte finns någon fasta längre,
utan bara något som bör heta ett hån mot Gud och människor. Dessutom har
man hängt på fastandet tillägget, att man gör skillnad på mat och mat och
förbjudit en del och kallar det för fasta att låta bli att äta kött men i dess
ställe den finaste fisken med de läckraste legymer och kostligaste kryddor
och de starkaste viner därtill. Därför har jag tillrått och tillråder alltjämt att
man rätt och slätt trampar en sådan fasta under sina fötter – den vållar ju
Gud enbart spott och spe. Det retar mig mycket att man i kristenheten
bedriver och tolererar detta spektakel och lurar honom med sådant
spegelfäkteri som att kalla det för fasta och en god gärning att frossa och
supa det värsta man kan.
Detta är ju ett oförskämt och skamligt bedrägeri, grovt så till den grad,
att den Heliga Skrift inte ansett det nödvändigt att bestraffa det; varje bonde,
ja, ett barn på sju år begriper och inser detta. Men så har ett ännu värre
missbruk som förändrat den rätta fastan mer än allt annat, hängt sig på,
nämligen att med den skaffa sig en stor merit hos Gud som om det var en
botgöring för synd och ett sätt att försona Gud, lika god som den fasta man
blir ålagd i skriftermålet som gottgörelse. Fasta i denna avsikt måste om
något kallas fasta i alla djävlars namn, att slå Herren Kristus på munnen och
trampa honom under fotterna, så att vi för detta missbruks skull snarare vill
tillåta – när nu ändå ondskan råder – att man super sig full och galen. Om
jag nu måste se något riktigt vidrigt såg jag hellre en fyllesugga än ett av
dessa skenhelgon, som övar den strängaste fasta på bara bröd och vatten.
Fortfarande är detta något vidrigt som fyller alla läror och skrifter av
munkar, påvars alla bullor och alla prästers predikningar, så att de inte
känner till någon annan fasta, även om de också gör sitt bästa. Jag förbigår
med tystnad att de höjer den grova lögnfastan, om vilken det nu talats, upp
till skyarna och därmed också och sanktionerar helgonavguderiet. Likväl
finns det ingen som har haft ett ord att säga mot sådant missbruk. Därför
upprepar jag än en gång att jag i hela mitt liv aldrig någonstans i hela påve
dömet sett till en fasta, som var sant kristligt gestaltad utan istället enbart
skamfastor och frosseri, genom vilka man räckt Gud lång näsa och bedragit
folk. Låt oss därför nu här lära oss vad det innebär att fasta på rätt sätt.
150
Det finns två slags fastor, som båda är goda och lovvärda: en som vi kan
kalla världslig eller borgerlig, anbefalld i likhet med andra världsliga lagar,
överhetens bud och förordningar, dock inte påfordrad som en from
prestation eller gudstjänst. Och jag skulle gärna se, tillråda och understödja
att kejsare och furstar kom med ett påbud att folk en dag i veckan eller två
inte åt kött eller salubjöd sådant – en god och nyttig ordning, som hindrade
folk att konsumera allt – såsom nu sker – tills slutligen dyrtider måste
komma och ingenting mer finns att få. Sedan skulle jag också vilja att man
vissa tider, en gång i veckan eller så ofta det ansågs lämpligt, inte till kvälls
mat åt mer än en bit bröd med något att dricka till. Därigenom skulle inte
allt som går att förtära ätas upp genom ideligt ätande och drickande – som vi
tyskar har för sed. Så skulle vi också lära oss att leva en smula måttligare –
särskilt de som är unga, fullvuxna och starka människor. Men denna fasta
skulle vara en helt världslig sak och underkastad överheten.
Sedan skulle det också därutöver hållas en andlig, allmän fasta av oss
kristna. Det skulle också vara fint om man behöll en allmän fasta före påsk
likaså en före pingst och jul och att således fastandet fördelades över hela
kyrkoåret, men för allt i världen inte för att skaffa sig en merit eller göra en
gudstjänst av den för att försona Gud. Fastan skulle vara en rent yttre
anordning till tukt och övning för ungt kristeligt folk, så att de lär sig att
iakttaga och skilja på de olika kyrkoårstidema liksom man hittills hållit fyra
högtids- eller storfastetider, som alla haft att rätta sig efter. Ty det måste ju
vara så att man tar undan och märker ut en viss tid som faste- och högtids
dagar åt den grovarbetande stora mängden för predikans skull och till
erinran framför allt om Kristi historia och gudomliga verk m.m. Inte så att
man därmed hittar på en särskild gudstjänst utan endast en tidpunkt från
vilken man överblickar hela året och kan veta hur tiden lider. Sålunda skulle
jag gärna se att man året runt fastade varje fredagskväll och avskiljde den
till en dag att lägga märke till. Men en sådan fasta varken kan eller vill jag
inrätta utan att man först enhälligt kommit överens om det. Se, så har den
kristna kyrkan fått tillräckligt många dagar för fasta och man skulle inte
kunna beskylla oss för att förakta fastan och helt förkasta den.
Men detta är ännu inte den rätta kristliga fasta som Herren Kristus avser
och som angår var och en av oss helt för sig. Med den förhåller det sig så –
om den nu skall kunna kallas en sant kristlig fasta – att det inte är nog med
att bara låta bli att äta på kvällen. Det är endast en bit av den och den allra
minsta. Det som din fasta står och faller med, är att du tuktar din kropp och
är måttlig. Och det gäller inte bara mat och dryck och sömn m.m. utan även
151
sådant som att koppla av, förlusta dig och allt som gör din kropp väl och
som du använder när du sköter om den och vårdar den. Att fasta rätt
betyder nu att man avbryter och drar sig undan allt detta för att hålla sitt
onda kött i schack och göra det ödmjukt så som den Heliga Skrift ålägger oss
att fasta och som den kallar ”affligera animam” eller att göra sig själv illa,
så att man inte hänger sig åt vällevnad, makliga dagar och alla slags för
lustelser. Sådan var de gamla fädernas fasta. De avstod hela dagar från att
äta och dricka; de sov litet, mötte och bar sina lidanden och nekade sin
kropp allt så långt som deras kropp orkade.
Denna fasta ser man nu för tiden lite av – i synnerhet hos de andliga
munkarna och prelaterna. Ty inte ens barfotamunkama som dock vill anses
vara de strängaste, underkastar sig detta, även om de för syns skull briljerar
med det och går i strävhåriga livklädnader, men samtidigt proppar sin buk
full av den mest välsmakande mat och dryck och lever ett högst behagligt liv
utan bekymmer. Nej, det gäller inte att så där bitvis och endast synbart hålla
fasta utan att ödmjuka och undanhålla sitt onda kött allt som lockar och
behagar. Och även om de på allt sätt fastade rätt, så inblandar sig säkert
detta djävulens missbruk att de grundar sin helighet på sitt fastande och med
det söker utverka något särskilt hos Gud. Ty det kan mycket väl ligga en
hemlig kanalje dold därunder, som står tron och kärleken emot. Det är
denna fasta som profeten Jesaja bestraffar i kap.58 – som tidigare blivit
anfört – för att de visserligen späkte sin egen kropp men samtidigt klämde åt
och misshandlade sina gäldenärer. På liknande sätt förkastar Herren Kristus
här fariséernas fasta, inte för att de fastar orätt utan för att de med sin fasta
vill skaffa sig ryktbarhet och ära.
Det vill alltså mycket mera till för att en fasta skall vara en god gärning,
som Gud finner behag i. Framför allt vill han att du inte med din fasta gör
dig till inför honom, som om du var ett stort helgon och ändå på samma
gång när hat och vrede mot din medmänniska. Nej vill du fasta rätt, så se till
att du först är en from kristen som både tror och älskar rätt. Ty att fasta är
en sak, som inte angår vare sig Gud eller din medmänniska utan endast
gäller dig själv och din kropp.
Men ingen vill hålla med mig om detta, och då måste jag väl påstå att jag
inte någonstans sett en rätt utförd fasta. Ty det är dock endast en halvdan
och stympad fasta, rent av ett bedrägeri, när man avstår från en eller annan
måltid men likväl annars dagligen klemar bort sin kropp och inte ett dugg
bryr sig om hur fattiga predikanter och kyrkoherdar ute i byarna nu för
tiden har det och för övrigt alla de stackare, som av nödtvång måste fasta i
152
brist på mat och som inte får den minsta lilla smula bröd av någon människa
och dessutom får utstå spott och spe och alla slags plågor. Där har man det
sannerligen inte för lustigt eller särskilt goda dagar i lyx och vällevnad. Det
är dessa som det talas om i Hebréerbrevet 11 där det sägs att de är bort
glömda i den här världen; att ingen vill veta av dem och världen anser dem
inte värdiga att hysa. Barfotamunkama i sina raggskjortor och grå kåpor
med sitt avskum, för dem skall man häpet spärra upp ögon och mun och
utropa: ”Å, vilka heliga människor de är! Hur obehagligt och beklämmande
måste det inte vara att gå klädda så där illa och samtidigt så strävt!” Men sin
buk avstår de inte från att fylla med mat och dryck!
Men se nu här vad jag vill kalla den rätta kristna fastan: att man späker
hela sin kropp och tyglar den med alla dess fem sinnen, så att den får um
bära och avstå från allt som den finner skönt, vare sig det sker frivilligt
eller av tvång – dock alltid så att man gärna accepterar det och underkastar
sig det. Sedan kan man äta fisk eller kött, dock aldrig mer än vad nöden
kräver, så att kroppen inte får men av det eller blir arbetsoförmögen utan
kan hållas i arbete och skötsamhet, men får aldrig förfalla till maklighet,
lättja och fetma. Men denna fasta tror jag mig inte kunna få till stånd och jag
vill inte heller tvinga någon på den. Var och en måste se efter hos sig själv
och känna sig för i denna sak, eftersom vi är så olika, att vi inte kan ställa
upp en för alla gemensam regel. Var och en får själv besluta sig för att
ålägga sig fasta eller att upphöra med den, allt eftersom han har styrka nog
eller när han känner det behövligt för sitt onda kötts skull. Ty den har
tillkommit just för att bekämpa köttets lustar och lockelser, inte mot naturen
och den är inte bunden till någon viss regel eller bestämt mått och inte heller
till viss tid och plats. Men den skall alltid sättas i verket när det är nöd
vändigt att hålla sin kropp i styr och på så sätt vänja den vid strapatser, så att
man klarar av det när det blir nödvändigt. Men det skall stå var och en fritt
att fasta efter sina egna villkor, så att man inte ger sig till att reglera enligt
en gång för alla stiftade lagar såsom påven har gjort – precis som man inte
kan fastställa en bestämd regel eller ett fast mått för bönen utan måste låta
den vara fri allt efter vars och ens behov av andakt och efter vad den nöd
som tillstöter, ger vid handen och fordrar, och likadant när det gäller
allmosor – åt vem eller när eller hur mycket man måste ge, det kan endast
behoven avgöra men ingen lag tvinga fram.
Men så långt sträcker sig en för alla kristna gemensam regel, fastställd
för alla och envar, att de ska leva måttfullt och nyktert, inte en dag eller ett
år utan dagligen och alltid, något som Skriften benämner sobrietas eller
just nykterhet. Även om inte alla kan hålla den stora fastan, så kan de dock
153
vara med så långt att de hålla måttligheten beträffande mat, dryck, sömn och
alla andra kroppens behov, så att inte fastan lockar dem till omåttlighet och
överdåd; att de inte lever som om fastan endast handlade om att frossa och
supa, att hoppa och dansa. Om det ibland av uppsluppenhet inträffar något
utöver detta, så bör det gå med in under den trosartikel som heter syndernas
förlåtelse liksom annan daglig bristfullhet.
Men framför allt bör du se till att du är en from och rätt kristen och att du
inte tror att du genom din fasta gör Gud en tjänst. Nej, din gudstjänst skall
endast vara tron på Kristus och kärleken till din medmänniska och att du
sköter det som du blivit ombedd att göra. Där detta inte är finns, så låt hellre
även din fasta få vara. Ty den skall bara tjäna till att utvändigt rensa bort
från den kropp som underkastar sig fastan dess lustar och orsakerna därtill,
liksom tron rensar ut dem invändigt ur hjärtat. Därmed har sagts tillräckligt
om själva fastan.
Nu måste vi även ta oss en titt på de ord som Kristus fogar till samtliga
dessa tre stycken om allmosor, bön och fasta: att de ska utföras i det
fördolda. Ty detta är ett nödvändigt trösteord för de kristna som på ett
korrekt sätt gör dessa goda gärningar, medan det här i världen helt säkert
går till så att deras goda gärningar blir dragna i smutsen, bortskymda och
undangömda; så att ingen gudlös människa får syn på dem. Och även om en
sådan skulle få syn på dem, så tar han med öppna ögon ingen notis om dem.
Som exempel på detta kan vi ta fram allt det goda vi gör och uträttar genom
Guds nåd. Men det ser ingen. I stället skäller världen på oss, som om vi inte
var något annat än gudlöst folk, som föraktar och förbjuder bön, fasta och
alla goda gärningar samt bringar olycka och ofrid m.m. Men hur vi ber,
offentligt och enskilt, det skulle de inte märka, även om de stod alldeles
bredvid och hörde på och med sina händer kunde ta på hur vi medverkar till
frid och allt gott. Ty Gud har ordnat det så – som Skriften kort och gott
säger – att ingen gudlös skall se Guds ära, det vill säga allt vad Gud säger
och gör. Så säger han också till profeten Jesaja i kap.6: ”Gör detta folks
hjärta okänsligt, låt deras öron bli tilltäppta och förblinda deras ögon, så att
de med öppna ögon inte ser någonting, inte heller hör med sina öron eller
förstår med sitt hjärta och omvänder sig etc.
Så går det också för oss, både när det gäller lära och levnadssätt. Ty jag
menar ju inte att vårt Evangelium i sig självt är fördolt utan ljuder så att alla
ser och hör det, annars skulle de ju inte så upphetsat rasa mot det. Och ändå
förmår de inte upptäcka det utan det måste för dem te sig som ett fördömt
kätteri och inte som Evangelium. De av evangeliets frukter som finns hos
154
oss, våra goda gärningar som vi bevisar dem, våra motståndare, ser man
inte heller, inte heller hur djupt vi alla ödmjukar oss för dem, erbjuder dem
fred och allt gott och dessutom troget ber för dem. Ändå är de inte i stånd
att erkänna detta utan ser sig tvingade att just därför förfölja oss desto
rysligare. Inte heller tar de någon notis om fastan hos de våra, hur våra
predikanter villigt lider av hunger och får dras med bekymmer att vara
människorna till tjänst m.m. Men när de själva fastar vid yppiga måltider
med feta rätter och tre eller fyra delikata såser, så ska det vara en prisvärd
prestation, som vittnar om stor helighet, medan våra böner är ett ingenting i
jämförelse med deras rabblande och ylanden i kyrkorna.
Se, så måste allt vad kristligt liv heter vara och förbli förborgat och ald
rig uppnå någon berömmelse eller i världens ögon te sig särskilt lysande och
vinna anseende. Lämna därför detta därhän, tag inte alltför illa vid dig, även
om din fromhet blir undanskymd, helt glömd och begravd, så att ingen ser
den mer eller bryr sig om den! Låt dig nöjas med att din Fader där uppe i
himmelen ser dig, Han som kan se långt i fjärran även om tjocka, svarta
moln drogs för och du grävdes ner djupt i jorden. Ty alla kristnas sätt att
leva måste vara inriktat endast i riktning mot Guds ögon. Ty det lär dock bli
så: hur vi än lever och hur vi än söker göra så gott vi kan, så kan vi ändå inte
bli världen till lags. Inte heller kan vi göra den tacksam och till freds – ja,
det skulle inte ens vara lönt att den fick hjälp eller att göra den något gott.
Därför måste vi för vår del ge den en god dag och skicka den i djävulens
våld, stå emot den och förtröstansfullt sjunga en strof som t.ex. denna: ”Du
usla värld farväl etc.” Det får vara nog för oss att vi sköter oss, till ära och
behag för honom, som ser det. Och för världens skull vill vi inte vare sig
göra något eller låta något ske, den må sedan tacka eller reta oss, vredgas
eller skratta, vi skall ändå inte göra den annorlunda än den alltid varit. Vad
skulle det då tjäna till att vi strider för ära och tack, som vi ändå aldrig får
lyfta? I stället vill vi be dessa skälmar att kring sin hals hänga rosenkransar,
att dag och natt yla i kyrkans kor, att frossa på fisk, stinkande av olja m.m.
samt bara göra onyttiga saker. Och de skall av detta skörda den ära och
ryktbarhet, som de har förtjänat – ja, då kommer djävulen att le åt dem i
mjugg. Ty som gärningarna är, så är också deras beprisare, så att den ene
narren lovsjunger den andre.
Detta är nu ett stycke tröst, nämligen att vi vet att världen inte är oss
värdig, men att vi i himmelen har en annan som ser oss och det vi gör. Det
andra stycket är detta som Herren säger: ”Din Fader, som ser i det fördolda
skall helt öppet belöna dig” – alltså att det inte stannar vid att vi bara blir
155
sedda utan att vi även skall bli belönade och det inte i smyg utan offentligt,
så att hela världen skall se det och stå där och skämmas. Därför – låt den
himmelske Fadern sköta den saken, han skall nog ta fram det i dagsljuset, så
att det inte blir liggande inne i mörkret och det redan här på jorden och i
människors åsyn. Så lär och tröstar oss psalm 37 i Psaltaren: ”Befall din
väg åt Herren och hoppas på honom, han skall göra det och skall föra fram
din rättfärdighet såsom ljuset och göra din sak så klar, att den lyser som
solen mitt på dagen.” Se på de kära martyrerna, hur skamligt de bragtes
om livet och likväl i dag lyser med en glans gentemot vilken hela denna
världens berömmelse luktar rent illa. Så t.ex. Johannes Huss, redan före vår
tid så skamligt fördömd att man aldrig hört maken och hans namn var för
evigt utplånat – trodde man! Men det strålar alltjämt med sådan ära att hans
sak och hans lära prisas inför hela världen, medan påvens skändligen ligger
i smutsen.
Så bör även vi nu låta oss skuffas undan och hållas i skymundan! Den tid
skall komma då Gud drar oss fram i ljuset så att vår sak och vårt väsen skall
lysa inför hela världens ögon, även här i detta vårt liv. Men långt härligare
blir detta uppenbart den dag, då någon stackars människa skall stiga fram
med sina sköna frukter och goda gärningar, det stora påvedömet och hela
världen till skam och vanära. Medan hans sak företräder renheten och klar
heten skall de andras bli till rena avskrädet. Dock måste vi enbart hålla oss
till Kristi Ord och inte bry oss om eller låta oss plågas av att världen smuts
kastar oss och mörklägger oss. Det är på honom vi skall se och göra allt för
hans skull. Ty Guds Ord och verk kan inte skärmas av utan måste fram i
ljuset, hur djupt det än grävs ner och skottas över. Ofta har det förundrat
mig, när jag betraktat påvedömet och sett hur djävulen genom påvens alla
styggelser vräkt det kära Evangeliet på gödselhögen och ner i dyngpölen
och förstört det – då har jag tänkt, att det inte kunde vara möjligt att
sanningen någonsin mer skulle kunna bringas i dagen ur all denna förförelse
i mässmissbruk, skärseld och otaliga andra rysligheter. Likväl har Evange
lium tvingat sig fram på nytt, just då det begravts som allra djupast och när
man menat att det skulle förbli så för evigt.
På samma sätt gick det ju för Herren Kristus själv, då de stängde in
honom i graven och trodde att de hade undanröjt honom så grundligt att
ingen någonsin mer skulle tala eller sjunga om honom. Då blixtrar han fram
och lyser så starkt i sitt Ord, att de allesammans måste gå under för evigt.
Därför skall också vi, eftersom vi har hans Ord, vara säkra på att vår lära
och vårt verk skall bli prisat inför hela världen, även om det nu för tiden
156
ligger fördolt – såvida Gud själv inte måste hålla till i mörkret. Se, här har
vi det tröstefulla löftet, som vi fått till uppmuntran för att vi skall öva oss i
de sanna goda gärningarna och inte bli förargade om de inte blir uppmärk
sammade av världen. Ty den är mer än blind för dem. Och lika litet som
världen har någon kunskap om Gud själv, lika litet kan den känna hans Ord
och verk. Aldrig någonsin lär den nå dit, att den inser vilken stor sak det är
t.ex. med ett bam som blir döpt eller att en kristen tar emot Kristi kropps
och blods Sakrament och gärna lyssnar till Guds Ord. I stället måste den
betrakta dylika saker som ett helt vanligt bad, en bit vanligt bröd och Guds
Ord som tomt prat. Och den begriper sig inte alls på vad den som rätt fastar
eller ber har för sig. Därför anbefaller vi sådant endast åt den som kan se
och hoppas att han skall komma de galna helgonen på skam med alla deras
storslagna och lysande later, som de nu fördunklar de kristnas liv och goda
gärningar med.
6:19-21 Ni ska inte samla er skatter på jorden, där mal och rost förtär dem
och där tjuvar gräver fram och stjäl dem. Samla er i stället skatter i
himmelen, där mal och rost inte förtär och där inga tjuvar gräver upp och
stjäl dem. Ty där er skatt är, där är också ert hjärta.
Herren Kristus har hittills bestraffat de skriftlärde och fariséerna för deras
falska utläggning av de tio budorden, och befriat den förvanskade och
fördunklade läran från deras påfund och renat den. Därefter har han under
visat om de rätta, goda gärningarna gentemot deras falska, dock i ögonen
fallande verk, så att man både rätt förstår de tio buden och gör de rätta gär
ningar som dessa fordrar. Nu börjar han varna för de plågor som är till hin
der för denna rätta lära och fortsätter med det alltigenom fram till åttonde
kapitlet. Och såsom den borne läromästare han är gör han det ytterst
gmndligt och utelämnar ingenting som tjänar till att behålla oss vid den rätta
läran och det rätta levnadssättet.
Först ger han sig då på den snygga utbredda last, som heter girighet. Ty
den är ett av de värsta plågoris som alltid följt med var man än förkunnat
Evangelium rätt och velat leva därefter: först kommer det falska predikan
ter, som fördärvar själva läran, därefter mäster girigbuk, som hindrar ett
gott kristligt levnadssätt. Vi ser även exempel på detta nu i vår tid, sedan
Evangelium på nytt börjat predikas; hur folk blivit mycket girigare än
tidigare, hur de roffar åt sig och är gnidiga, som om de rakt skulle dö av
hunger. Dessförinnan, när de gick i blindo som om de var lamslagna, lät de
sig predikas vadhelst någon yrade om; de gav vad de skulle ge med råge,
157
men de såg inte på och klagade inte över allt de pungade ut med. Men nu,
sedan deras ögon öppnats så att de kan se hur man skall leva och göra de sant
goda gärningarna, så ser de på vartenda litet öre och snålar som om var och
en skulle rafsa all världens gods och guld under sin gryta. Jag kan inte tyda
detta eller räkna ut varifrån det kommer på annat sätt, än att det måste vara
ett av den lede djävulens plågoris, som alltid kastar fram denna skamliga last
bredvid Evangeliets ljus för att hindra det att lysa. Och dock ger oss
Evangelium den trösten, att vi inte bara skall ha evigt liv i himmelen utan
även här på jorden ha tillräckligt att äta. Det står ju i psalm 8 i Psaltaren, att
Kristus skall vara Konung och Herre över hela världen och ha i sina händer
får och oxar och alla djur på jorden, så att han inte skall låta oss dö av svält.
Nå, detta vet ju vi; men ändå sitter vi själva fortfarande fast i girighet och
bekymmer för vårt timliga uppehälle, värre än någonsin tidigare och alltid
fattas oss något, som inte vill rinna till och vi har inte råd att ge bort, Gud
till ära, ens tiondelen av det som vi tidigare slängde i djävulens gap.
Detta har Herren Kristus på flera andra ställen talat om och förutsagt.
När han så skickar ut sina apostlar att predika, så är det hans största
bekymmer och något han manar dem till, nämligen att de aktar sig för dessa
två saker – falsk lära och girighet. Och han befaller dem strängt att inte ta
något förråd av förnödenheter med sig på vägen och inte bekymra sig för
vad de skall äta och dricka; att de – som sagt – således måste vara på sin vakt
mot kristenhetens två farligaste vådor, varigenom den blir totalt fördärvad;
tron andligen genom falsk lära, dess frukt timligen genom girighet. Därför
är predikande och förmanande nödvändiga, när lära och leverne kommit väl
i lag, så att man noga ser till att man håller fast vid den och inte på nytt låter
sig föras vilse genom falska utläggningar av den heliga Skrift. Vi måste även
vara på vår vakt mot girigheten, så att den inte smyger sig på oss i hemlighet
och får oss i sitt våld; att vi alltså satsar allt på detta timliga för att ha
tillräckligt av det i detta livet, som om allt därmed var väl beställt.
Ty detta är något ytterst farligt ont som klibbar vid vår natur, ger oss ett
fagert sken och inger oss sköna tankar, så att det kan bedra även de kristna
och ingen kan känna sig säker för det. Ty när de ser hur det går till här i
världen, hur den orsakar dem alla slags plågor och inte unnar dem en bit
bröd, så att de nära nog måste dö av hunger – på samma sätt som man i våra
dagar låter våra präster utstå bekymmer och nöd – då frestas de att endast
tänka på hur de ska få något att leva på och över huvud taget kunna existera
här i världen, tills de slutligen dukar under för näringsomsorger och
penningjakt och därför försummar sitt predikoämbete och lägger ner det;
158
En del låter helt enkelt Evangelium fara all världens väg.
Därför är det som Kristus med så många ord börjar predika om den store
avguden Mammon, och måla av honom så över måttan skamlig: att man
skall kunna skydda sig mot honom. Och då säger han först: ”Samla inte
skatter åt er på jorden, där mal och rost förtär dem och där tjuvar gräver
upp och stjäl dem.” Här tillsätter Herren tre övervakare för skatterna här
på jorden, nämligen rost, mal och tjuvar. De är ju skamlösa väktare, om
man sätter dem över sina skatter. Nu har emellertid Gud ordnat det så
sinnrikt, att där det finns en skatt, där måste det också finnas en sådan där
figur som bevakar den likt sparvar, råttor och möss när det gäller säd. Ty vi
är inte bättre värda, eftersom vi inte använder våra pengar och vår egendom
rätt utan i vår eländiga girighet endast rakar åt oss själva och inte ger
någonting åt eller unnar andra.
Men mal och rost kallas inte bara det som förtär kläder och fräter på järn
och metaller, inte heller endast möss och råttor, som man fångar i fällor,
inte ens småtjuvar som i smyg länsar kassakistor utan därmed åsyftas främst
de stora livs levande malama, uppenbara stortjuvar och storskrävlare vid
furstehoven, som helt kan utplundra en furstes hela land och plånbok och till
sist föröder alltsammans, som rosten förtär järn. På samma sätt går det till i
städerna och inte bara så att någon bryter sig in i en enskild borgares hus
utan man suger ut hela städer på öppna marknaden eller över huvud taget
där det går för sig med ocker och skinnande. Kort sagt, där det finns ägode
lar och pengar, där är alltid malar och tjuvar framme. Överallt i världen
där människor bor tillsammans, där är det fullt av råttor och möss. Ty vad
annat är en oärlig rådsherre vid hovet eller en ämbetsman än just ett rost, en
mal, som inte tjänar till annat än att äta upp en furstes gods och pengar, så
länge där finns något att äta? Och hur många smilfinkar finns det inte som
genom dagliga, tunga, onödiga och olönsamma omkostnader utarmar fur-
stendömen utan att fråga efter om de förkovras eller ruineras, bara de med
sina pengar kan vara herrar och regera efter behag. Så sker också i alla
städer och byar. Överallt finner man fullt av råttor och mal, både stora och
små, privata och offentliga bland skomakare, skräddare, slaktare, bagare,
bryggare och krögare samt andra hantverkare, arbetare och daglönare. Ja, i
varje hus, där man har en lat, oärlig dräng eller piga, vad har man där, om
inte en kommask som äter upp mer än om man hade sina ägor fulla av råttor
och möss. Se där vilken snygg gud Mamon är, som inte håller sig med
pålitligare tillsyningsmän och hovmän än idel rost och mal! Även om man
under långliga tider samlat åt sig väldiga skatter, så äts de dock med naturlig
159
nödvändighet upp av detta husfolk, så att inte den som rätteligen skulle njuta
av sina skatter får någon glädje av dem eller får använda dem. Och många
stora herrars och furstars skatter kommer aldrig till den fördelaktiga an
vändning man tänkt sig utan blir förstörda genom krig eller uppätna av
lössläppta hopar av marodörer eller på annat sätt tillspillogivna och sking
rade till ingen nytta. Därför är de som inga skatter har på den säkraste sidan.
Ty de har inte så många råttor att föda och behöver inte vara rädda för
tjuvar.
Men hur då? Får man inte ha några skatter alls och är alla de som samlar
skatter på jorden fördömda? Nej, så kan det ju inte vara. Ty om alla skulle
göra som du och jag, då skulle ingen i morgon ha ett smul i hus och
hemman. Herrar och furstar måste ju lägga upp förråd att ha för folk och
land. Ty för den sakens skull har Gud skapat guld och silver och gett dem
bergsbruket. Så läser vi i den heliga Skrift att Moses lär konungen att han
inte skall skaffa sig för många hästar, inte heller för mycket guld och silver
m.m. Därmed lär han ju att kungen får samla skatter, fastän med måtta,
något som även konung Salomo berömmer sig för att ha gjort. Även
patriarken Josef samlade i sådan omfattning att all jord i Egypten med säd,
penningtillgångar, gods och boskap överfördes i konungens ägo och dess
utom människorna till hans livegna. Likaså hade även Abraham, många får,
mycket guld och silver som han drev handel och köpenskap med. Vad skall
vi då säga om det faktum att Herren så otvetydigt förbjuder oss att samla på
oss skatter? Han hade dock själv – om man nu skall räkna med honom i detta
sammanhang – vissa tillgångar, eftersom ju Judas bar pungen med pengar åt
honom, och hade alltid en del kontanter, så att lärjungarna inte skulle sakna
någonting när han sände ut dem. Detta medgav de själva vid återkomsten.
Varför förbjuder han då sådant här och säger att de inte skall ta med sig
några pengar eller ränsel och inte ens skor?
Svar: det är ovan tillräckligt ofta sagt att Herren Kristus i denna predikan
undervisar den enskilda kristna människan och att man vitt måste skilja
mellan en medborgare i något av denna världens riken och en kristen,
mellan en kristen och en borgerlig person. Ty kristen kan man inte kallas i
egenskap av man eller hustru, ung eller gammal, herre och tjänare, kejsare
och furste, bonde eller borgare eller något annat som hör denna världen till
eller som över huvud taget kan nämnas; han är här i världen en icke-person
utan någon särskild funktion; han skall ingenting äga eller veta av utan låta
sig nöjas med skatten i himmelen. Den som inte gör en sådan skillnad kan
inte rätt förstå dessa ord av Herren Kristus. Det har inte heller våra sofister
160
och svärmare gjort utan de har rört ihop och bryggt hur som helst.
En furste kan visst och sant vara en kristen, men det är inte som sådan han
skall regera och om han regerar kallas han inte för kristen utan furste. Väl
är han till sin person en kristen, men hans ämbete eller hans fursteroll har
ingenting att göra med hans kristendom. Ty så till vida att han är kristen lär
Evangelium honom att han inte får åsamka någon lidande, inte straffa någon
eller hämnas utan förlåta alla och allt ont som drabbar honom får han tåla.
Det är den läxa en kristen får lov att lära sig, vill jag påstå. Men det skulle
inte bli något gott regemente, om du skulle predika detta för din furste. Utan
han måste resonera så här: Min kristendom låter jag vara en sak mellan Gud
och mig, och hur jag skall leva inför honom har jag fått hans eget besked
om. Men utöver och vid sidan av det har jag här i världen ett annat uppdrag
eller ämbete, nämligen att vara furste. Den personen är inte vänd mot Gud
och himmelen utan den rör mitt förhållande till land och folk m.m. Dit hör
inte hur jag lever inför Gud, vad jag gör eller måste lida för den sakens
skull. Det skall jag förbehålla min person som kristen människa, som inte har
någonting att göra med land och folk. Men som fursteperson skall jag inte
befatta mig med något sådant eller ha något att skaffa med de himmelska
lingen utan blott tänka på hur jag sköter mitt regemente, upprätthåller och
värnar om rättfärdighet och fred och bestraffar de onda.
Se, så är dessa båda stånd eller ämbeten rätt uppdelade, fastän de åvilar en
och samma person och på det sättet är varandras motsatser, att den ene skall
kunna utstå allt och samtidigt inte alls tåla det; men detta så att vart och ett av
dessa ämbeten får sig tilldelat sin speciella del; nämligen – som sagt: det som
drabbar mig som enskild kristen, det skall jag tåla. Men gäller det mig som
civil person – således att det inte är fråga om förhållandet mellan mig och
Gud – sammanlänkad med land och folk, som det är mig befallt att hjälpa
och skydda samt även vid behov använda svärdet som är satt i min hand, då
gäller det att inte tolerera utan tvärs om. Varje människa här på jorden har
alltså två personer: en för sig själv, ansvarig inför ingen utom inför Gud;
sedan en världslig, genom vilken hon är knuten till andra människor, efter
som vi i detta liv lever tillsammans med varandra som äkta make och
husfader med hustru och bam. Och om denna är en kristen, skall han dock
inte bland de sina tåla att de har ofog för sig i hans hus eller är uppstudsiga
ulan hindra och bestraffa det onda, så att hans husfolk tvingas göra det som
är rätt. Om du nu förstår denna distinktion, så är även Kristi lära lätt att
förstå. Ty han talar här och i alla sina andra predikningar inte om hur en
världslig person skall handla och leva utan om hur du skall leva på ett rätt
sätt inför Gud såsom kristen, som inte har att bekymra sig för världen utan
161
har sin tanke riktad mot det andra livet.
Så säg dig nu med ledning av denna text: ”Min person som har namnet
kristen skall inte ha bekymmer för eller samla på sig pengar utan endast
hänga fast vid Gud med sitt hjärta. Men till det yttre bör jag, ja, skall jag
använda det timliga goda för min kropp och för andra människor och såvitt
det ankommer på mig som en världslig person, samla pengar och ägodelar;
dock inte i sådan mängd, att jag blir en girigbuk, som bara roffar åt mig
själv och inte blir mätt. Ty en person i världslig tjänst måste ha tillgångar i
pengar, spannmål och förråd för sitt land och folk eller andra som hör
honom till. Om någon kunde regera likt patriarken Josef i Egypten, så att
alla bodar och magasin var fyllda med förråd, sörja för att landet var väl
försett med alla förnödenheter, som man kunde hjälpa människor med och
vid behov bistå med pengar eller dela ut gratis – det skulle vara att samla en i
sanning skön skatt och ett rätt och kristligt bruk av det timliga goda. Ty vad
en furste samlar, det samlar han inte åt sig själv, utan som en allmänhetens
tjänare, ja, som en far för hela landet. Ty det får ju inte bli så att vi alla blir
tiggare utan att var och en ser till att han skaffar sig själv så mycket att han
kan försörja sig själv och inte ligger andra till last utan har så att han kan
hjälpa någon annan – att alltså den ene står den andre till tjänst, när det är
nödvändigt.
Därför borde varje stad samla så mycket den kan för gemensamma
behov, ja, även varje kyrksocken bör ha en allmän kassa för hjälp åt alla
fattiga. Det skulle inte vara något ont utan ett rätt kristligt sätt att samla
skatter. Det är ju då inte fråga om en skatt, som man tillgodoser sitt habegär
och sin lusta med, såsom världen gör och som våra prelater hittills har gjort,
lagt pengar på hög och inte strävat efter något annat än att kunna roa sig med
dem med samma lust som småflickor leker med dockor. Men när nödtider
kom på och man skulle ha hjälpt varandra, då minsann höll de sig inte
hemma. Det bör man väl kalla ett djävulens skattsamlande: Det är mot detta
Herren här opponerar sig och säger att man inte skall samla åt sig på jorden,
d.v.s. för egen del och för att förlusta sig; att hjärtat inte är girigt och
klibbar sig fast vid den timliga Mammon utan strävar efter och samlar
skatter i himmelen. Men till det yttre och för världsliga ändamål bör du
tjäna så mycket du kan med Guds goda minne och med hedern i behåll; inte
för att tillfredsställa din lust och girighet utan till hjälp åt andra. Den som
samlar skatter på det sättet skall såsom en from kristen ha välsignelse av det
och förlåtelse i gengäld.
Men för dem som strävar och gnider så utan hejd att de inte kan sluta och
162
ändå inte låter någon annan få gott därav, ja, inte ens förstår att använda det
till egen glädje, för dem skall det gå så som det står här, nämligen att
maskar, rost och tjuvar kommer att förtära alltsammans, så att orätt fånget
är lätt förgånget. För övrigt inträffar det även med det som förvärvats på ett
rätt och riktigt sätt, nämligen att det likväl förtärs. Ty på annat sätt kan det
inte gå med detta timliga goda här på jorden. Men om det går så för dem
som ändå samlat skatter på det rätta sättet, hur mycket värre ska det då inte
gå för dem som jagat efter pengar för deras egen skull och inte för den
användning, nytta och avkastning man har av dem. Det är nu en gång så
välsignat ordnat att mal och rost skall angripa och förtära, tjuvar stjäla, så
att ingen som så jagar och rakar åt sig ska ha framgång. Och om en bonde
väl samlat åt sig en mängd ägodelar, så tillåts han inte att använda dem och
inget annat står honom till buds än att gräva ner dem i jorden, så att det
varken blir till nytta för honom själv eller någon annan utan bara blir rov
för maskarna eller byte för landsknektar och stråtrövare. Och lika så gott är
det, när det ändå inte kommer till rätt användning.
Så söker nu Herren Kristus ta ur oss detta sinnelag att jaga efter Mammon
och han talar så föraktfullt och försmädligt om denne, att han inte kan ha
sagt något mera förnedrande. Ty vad för en gud är väl det att ha, som inte
förstår så pass som att kunna skydda sig själv för rost och mal utan dagligen
och stundligen måste låta sig ätas upp och rosta bort eller ligga där som byte
för vem som helst som kan komma åt att äta upp det eller någon tjuv att bära
bort det. Det måste ju vara ytterst försmädligt att hålla sig till en sådan
vanmäktig gud, underkastad rost, mal och tjuvar, trots att han ändå regerar
hela denna värld. ”Då ni nu vet om detta” – säger Herren – ”så hänge inte era
hjärtan åt att samla skatter här på jorden utan låt er nöjas med vad Gud ger
och räkna med risken att gå miste om dem och bli bestulna på dem. Ty det
lär inte bli något annat av; i synnerhet inte för en kristen som vill bekänna
och predika om sin Herre Kristus. Han måste varje stund vara beredd på att
man äter ut och stöter bort honom och får all världen och djävulens hela
anhang på halsen. Skall han stå rycken måste han vara utrustad med ett
sådant mod att han kan ringakta denna världens skatter och förmåner och
veta att han äger en annan och bättre skatt på annat håll.
Därför säger Kristus: ”Samla åt er skatter i himmelen i stället etc.” Det
vill säga: överlåt dessa jordiska skatter, som är så begärliga för rost, rövare
och tjuvar, åt världen, som inte är värd något bättre att förlusta sig med och
förtrösta på. Vi däremot som inte är av världen utan hör himmelriket till
och som genom mitt blod är friköpta till att äga en helt annan, en evig skatt,
163
som är ägnad och reserverad för er, låt inte era hjärtan tas till fånga igen!
Om ni finns i ett sådant ämbete eller stånd, där ni måste umgås med de
timliga tingen, häng er då inte fast vid dem och bli inte deras trälar! Trakta
ännu mer efter hur ni skall få de skatter som är reserverade åt er i
himmelen! Ty de är de sanna skatter, som mal och rost inte kan komma åt
och som är fullständigt fredade för alla angrepp av rost, mal och tjuvar. Ty
de är så beskaffade att de alltid förblir oskadda och friska och de förvaras så
att ingen kan gräva fram dem.
Den som nu vill vara en kristen, han skulle kunna låta sig tjusas av denna
förföriska talekonst. Ty det skulle ju högt tilltala en denna världens girigbuk
och få hans hjärta att skratta gott, om man visade honom på en sådan skatt
som ingen rost kunde fräta sönder och ingen tjuv förmådde stjäla. Fast
världen skulle ändå inte bry sig om den, eftersom den inte kan se den med
sina ögon och inte heller ta på den med händerna, utan hänger fäst vid guld
och silver, som man ser glänsa, fast man både ser och vet att det inte ett
ögonblick är fredat för rost och tjuvar. Men vi predikar inte heller för
sådana. Den som inte vill hålla sig till Kristi ord och vända sin håg mot den
osynliga skatten, han kan fara sin väg; vi vill inte dra någon i håret till
himmelen. Men när det blir dags att du skall fara hädan, se då till att du
anropar skatten, som du samlat och satt din förtröstan till! Då lär du bli
medveten om vad du har för glädje av den och vilken hjälp du får av den.
Men då går det för dem såsom det står skrivet i Psaltarens 76:e psalm:
”när de rika girigbukarna som tjänat mammon skulle dö, så hade de
ingenting i sina händer”. Detta är ju en förskräcklig sak, att de som i hela
sitt liv tjänat mammon och för dess skull gjort mycket orätt och stor skada
samt föraktat Guds Ord likväl inte i sin nöd har så mycket som en hårsmån
att glädjas åt. Då först skall deras ögon öppnas, så att de får blicka in i en
arman värld, och famla efter det som de lagt på hög utan att finna något och
snopet måste lämna allt med tomma händer. Så grips de av ångest och
fruktan och glömmer därför vad de ägt på jorden och har ingenting att vänta
i himmelen. Det går för dem precis som Kristus säger om den rike stor
bonden i Luk.l2:e kap. Han hade en gång fått en så härligt rik skörd att han
beslöt riva ner de gamla ladorna och bygga sig nya och större. Han tänkte nu
göra sig goda dagar och sade till sig själv: ”Kära själ, du har nu stora lager
för många år framöver; ät nu och drick och var på gott humör” för se, det
är ju den bondevisa, som alla snålvargar sjunger! Men vad följer sedan? Jo,
”din dåre, i natt skall man ta din själ ifrån dig, och vem skall då få det, som
du har försett dig med?” Han har således gått miste om såväl sin himmelska
164
skatt, som han blivit frånrövad liksom även sin samlade förmögenhet och
detta så snöpligt, att han inte heller vet vem som skall överta den.
Ty så går det här i världen, eftersom man så sällan skaffar sig stora rike
domar på det sätt som Gud velat. De får då varken den vettiga användning
som man kunde önska och blir heller inte till någon nytta för någon. Detta
har jag redan ofta erfarit inte minst bland de höga, rika stollama till prelater
som efterlämnat stora förmögenheter, som efter deras död bara försvunnit
helt spårlöst eller råkat i händerna på folk som inte ens haft vett att tacka
utan tappert festat upp och gjort slut på alltsammans. Om sedan krig bryter
ut, då är det till djävulens förnöjelse och helt enligt hans önskan, att de järn
hårda storplundrama lägger vantarna på kvarlåtenskapen, dessa som den
alls inte var avsedd för och som dessutom tillfogar folk alla slags plågor.
Om därför någon frågar en person, som länge har hållit på att samla på
sig rikedomar, vem som skall få dem, så måste han svara att det vet han inte.
Och när allt kommer omkring, så går det ändå så, att det inte blir som han
tänkt sig. Därför är han en stor dåre, när han grundar sin tro och frälsning
på jordisk egendom och under hela sin levnadsdag plågar sig med
bekymmer och ängslan och själv inte vet till vem han samlat ihop den. Men
likväl är det ingen som vill höra något sådant. Ty människomas förblindelse
och ondska är alldeles för stor och världen vill kort och gott förbli värld
samt ta på sig plågan att slava under den sönderrostande Mammon. Och när
man äntligen slavat färdigt och förargat Gud, då måste man uppbära som
lön att han till sist inte kan hjälpa utan låter en stå där med tomma händer
och dessutom skammen att inte ha räckt till. Det går inte att avvärja lika litet
som man kan hindra elden att bränna eller vattnet att släcka. Låt därför
världen med dess skatter fara sin väg och kom ihåg, att detta har predikats
lör dig som kristen, så att du besinnar var du har din skatt och var den säkert
står att finna och att den för evigt skall förbli din, aldrig kan ryckas från dig
eller komma i en annans ägo. Men till dess skall du även använda det timliga
goda och låta det gå som det går, som den flyktiga ägodel det egentligen är.
Och om du sedan samlar dig skatter på hederligt vis och med Guds goda
minne, så skall han se till att det hamnar där det skall hamna, så att det ändå
inte går förlorat utan blir väl använt och därmed åstadkommer mycket gott.
Detta rundar till sist Herren Kristus av med en sentens och säger ”Där
din skatt är, där är också ditt hjärta”. Det är sagt i likhet med det som vi
tyskar säger om en snålvarg ”Pengar är hans hjärta”, d.v.s. har han pengar,
så är de hans glädje och tröst eller rent ut sagt hans Gud. Och vice versa, har
han ingenting så är det för honom döden; han har inget hjärta, ingen glädje,
165
ingen tröst. Därför vill Kristus ha sagt oss: ”Se er noga för och pröva era
egna hjärtan och var orubbligt säkra på att ert hjärta helt och fullt är på det
ställe, där er skatt är, liksom man annars brukar säga: ”Vad människan
älskar, det är hennes Gud”. Ty dit leder hennes hjärta henne; dag och natt
kretsar det kring detta, sover och vakar tillsammans, även om din skatt
sedan består i t.ex. pengar eller jordagods, förströelser eller ära eller något
annat. Titta därför bara ner i ditt hjärta, så skall du genast finna vad som
döljer sig där och var du har din skatt. Då blir det klart om du har lika stor
lust att höra Guds Ord och leva efter det samt vinna det eviga livet, som du
har när det gäller att samla och ta för dig en mängd pengar och ägodelar.
Ty är hjärtat så sinnat och även – där det krävs – visar utåt att jag är villig
att förlora, inte bara gods och gull utan även mista huvudet hellre än att
överge och förneka Evangelium eller att för egen nyttas skull göra min
nästa orätt och skada, så kan jag av detta strax dra den slutsatsen att pengar
och ägodelar inte är mitt hjärtas skatt, även om jag lägger undan något till en
sparad slant. Men även den kan jag frimodigt satsa och sträva efter en annan
skatt i himmelen, som jag har fått löfte om i Guds Ord. Å andra sidan – är
du sådan att du låter dig predikas, undervisas och förmanas aldrig så mycket
men går din väg och tänker att du har nog och lever kräset; inte heller
frågar efter om du gör din medmänniska rätt eller orätt, bara du har ditt på
det torra och funderar över hur du för en krona kan tjäna två, ja, tio, sedan
beror det på Gud hur det går med hans Ord och dess predikant, med världen
och dess rättsordning. Då kan du ta för givet att du inte har din skatt där
uppe i himmelen utan att den befinner sig, där mal och rost härjar. Hellre
drar du på dig Guds och världens vrede än att du låter minsta öre gå dig ur
händerna eller för deras skull lämnar något från dig. På det viset resonerar
och lever nu för tiden både adel, borgare och bönder. För en ringa slant kan
de prisge Gud själv och hela hans världsordning, så att Herrens Ord
besannas och överbevisar dem med kalla fakta, när de inte vill lyssna och
låta sig talas tillrätta. Därför är det bäst att lämna dem åt sitt öde sedan man
sagt dem sanningen; förakta och skratta åt dem precis som de föraktar och
skrattar åt oss. Ty Gud säger i den 2:a psalmen i Psaltaren att han kan skratta
och skratta så att deras skratt vänds i bitter gråt; d.v.s. att han skall tala med
dem i vrede och i sin ilska förskräcka dem.
6:22,23 Ögat är kroppens ljus. Om nu ditt öga är hederligt så blir hela din
kropp ljus. Men om ditt öga är lögnaktigt, så blir hela din kropp mörk.
Men om ljuset som är i dig är mörker, hur stort är då inte själva mörkret.
166
Detta är en varning för att inte låta sig förföras av den sköna färg och det
fagra sken som girigheten kan smycka sig med och skyla över skrävlaren.
Ty – som jag sagt – det finns bland alla yttre laster ingen som mer bedrar
folk och gör större skada både för Evangelium och dess frukt. Ty han är
den lede busen som – där han kan och tillåts – hindrar Evangelium att
predikas och få fäste hos människorna. Och även om det blir predikat, så
finns det predikanter, så snärjda av girighet att inte heller de blir till nytta
för det, förkvävt som det blir både hos folket som skulle höra det och
genom dem som skulle predika det. Och då vill de som har det gott ställt inte
underhålla prästerna och låter dem för sin del nära nog dö av hunger. När
de så ser detta blir de översiggivna och vågar inte leva på folks nåd. Sådana
predikanter är mycket värre fiender till Evangelium än annat folk. Ty om
en vanlig bonde är snål och inte vill ge något för att understödja Evange
lium, så kan i alla fall ännu en predikant få sitt levebröd, även om det sker
med nöd och näppe. Men när de själva hemfaller åt girighet, så torde Evan
gelium inte längre vara så välsmakande för dem att de för dess skull skulle
vara villiga att lida eller sätta något på spel utan då tar de bara med i räk
ningen att magen råkar i olag och så predikar de vad folk gäma hör och som
ger pengar. Därför ger S:t Paulus denna last framför andra ett särskilt namn
genom att kalla den avgudatjänst eller avguderi såsom något som käpprakt
strider mot tron, som är den rätta gudsdyrkan eller Guds ära. Ty girighet
gör mammon eller den vanmäktiga penningen till sin Herre och Gud; vad
denne vill, det gör den girige. Så lever han och så predikar han, så helt
dennes livegne och träl att han inte längre frågar efter Guds Ord eller satsar
ett öre för dess skull.
Nu kan Herren Kristus inte mer än bestraffa denna last och varna dem
som vill låta sig varnas för den, vilket väl är högst nödvändigt. Ty även de
fromma kan endast med svårighet värja sig mot att bli bedragna, medan de
andra obekymrat går sin väg fram som berusade, oavsett vad man predikar
eller säger till dem. De judiske lärde var just sådana busar, dränkta i sin
egen girighet, och därför måste Herren jämt banna dem. Även alla profe
terna – sedan de först utförligt predikat tron – har inget annat till övers för
dem än enbart straffdomar och rytanden över girigheten hos deras predi
kanter och falska profeter lika väl som hos gemene man. Men det tjänade
ingenting till utom när det gällde de få som skulle bli bevarade för girig
hetens last och för vars skull Herren Kristus själv och även alla vi andra
måste fortsätta att predika men inte bry oss om dem, som vill höra djävulen
till.
167
Emellertid har Kristus använt det här ordet mer än en gång som ett
allmänt ordspråk inte bara med avseende på girigheten utan också i andra
sammanhang, särskilt i fråga om rätt och falsk lära. Ty när det gäller den
rätta läran, så är det ju så sekteristerna och de falska profeterna gör gällande
att de av hela sitt hjärta och på fullaste allvar samtycker med den och
vinlägger sig om Guds ära och själarnas frälsning – ingen berömmer sig av
detta och försäkrar det ivrigare än dessa. Men just mot sådana riktar Herren
sin varning: ”Se till att ditt öga är oförvillat och inte är en skrävlares öga;”
d.v.s. att ditt uppsåt är hederligt och du är stolt över det; att det inte är en
bluff eller att du låter dig luras av bedrägliga inbillningar och tankar.
Ty det är vanligtvis just sådant folk som djävulen förvänder synen på.
Och det är med dem på samma sätt som med en människa som sover och
drömmer och är så helt fången i drömmen att hon inte inser att det är en
dröm utan tror helt visst att det är något verkligt som sker. Och hon är så
säker på det att hon inte känner något som kunde vara säkrare. Men ändå är
det ingenting annat än en dröm som snabbt försvinner och som bara är ett
ingenting när personen vaknar. Går det än emellanåt upp för honom, att det
bara var en dröm, så är han dock så fängslad av den att han inte kan göra sig
kvitt den eller ta sitt förnuft till fånga. På samma sätt är också den sortens
människor fångna, som är så säkra på att de sitter inne med rena rama
sanningen att de vågar gå ed på det, fast alltsammans inte är någonting annat
än drömmar och människors galna tankar. Därför är det en ytterst farlig
sak att inte klart och frimodigt hålla sig till Guds Ord och att låta sig lockas
bort därifrån av människotankar som kan ha ett nog så förträffligt sken,
som raskt fångar en. Och den som råkar in i det, kan inte åter dra sig ur. Ty
han vet inte av annat än att det är Guds sanna Ord och i den vanföreställ
ningen sitter han så fast, att han inte låter sig rubbas därifrån av någonting.
Hellre tillåter många att man bryter nacken – vilket man kan se.
Men här är inte rätt plats att gå in på detta. Ty här tyder Herren detta
ordspråk som att det gällde den gemena girighetslasten, och den är en
kränkning av den kristna läran. Fastän den är grov och syns utanpå, så vet
girigheten att pryda sig med och svepa in sig i ett skönt skynke för att slippa
kallas girighet utan bli ansedd och prisad för att vara fiende till denna last av
hela sitt hjärta, så att ingen kunde vara mera vänlig, välvillig och barm
härtig än den girige själv. Men själv ser han inte att hans hjärta bedrar
honom och att han är helt dränkt i sin girighet. Därför måste vi ytterligare
en smula betrakta denna text och i grova drag förtydliga den med exempel,
fastän det inte är möjligt att tänka ut alla de många och olika sätt, som denne
168
buse kan förställa sig på och använda sig av – detta för att man ska lära sig
att ta sig i akt. Ty det är även bland de kristna en vanlig missuppfattning, att
man inte tror att det är så få som är rena från denna last. Hedningar och
andra ger sig i dess våld så grovt, att man kan ta på den med händerna.
När nu Herren Kristus säger: ”Ögat är kroppens ljus”, så har han hämtat
denna bild från den naturliga kroppen. Om den inte hade något öga, så
skulle det inte hjälpa den även om solen lyste hundra gånger klarare.
Kroppen har sålunda inget annat ljus som skulle kunna leda den eller visa
den rätt än ögat. Men eftersom kroppen kan se med detta, behöver man inte
vara orolig för att den med vett och vilja tar vägen vid sidan av bron ner i
älven, rusar genom häckar och buskage eller springer rakt in i skottlinjen
från bössor och pilbågar, ty ljuset håller den undan från fara och skada.
I lade man inte något öga och skulle gå ut och gå, då går man över stock och
sten tills man faller huvudstupa eller drunknar i ett vattendrag. Ty där finns
inget ljus utan bara mörker.
På samma sätt – säger Herren – går det illa i en kristens liv, i synnerhet
om girighet nästlat sig in. Se därför till att din andliga kropp har ett seende
öga, d.v.s. ett rätt och sunt omdöme och förstånd, så att du vet vad du skall
tro och hur du skall leva och inte bedrar dig själv med falska föreställningar
och illusioner. Tänker du t.ex.: ”Jag vill arbeta, göra det och det och laga att
jag kan skaffa mig vad som behövs för att försörja mig själv, min hustru och
mina bam hederligt och Gud till ära, och ger Gud mer därtill, så att jag
också kan hjälpa och bistå min medmänniska, något som jag gärna vill göra
se, där är ljuset eller ett andligt öga, upplyst av Guds Ord, som visat mig,
vad som tillhör mig i mitt stånd och som gett anvisning om hur jag skall
sköta om och leva rättroget i det. Ty så länge vi lever här i kroppen är det
rätt och måste vara så, att varje människa skaffar vad han behöver till föda
och livsuppehälle.
Men se då också till att detta öga inte förbyts i ett köttsligt, som bedrar dig
utan det du gör bör ske i hederliga avsikter och att du ingenting annat tar dig
för än att arbeta och göra vad ditt samhällsstånd kräver för ditt och din
medmänniskas uppehälle och inte under en sådan täckmantel döljer ett annat
uppsåt, nämligen hur du skall tillfredsställa ditt habegär. Ty kött och blod är
verkliga mästare i att missbruka det andliga ljuset och av det göra sig ett
rövarnäste. Skulle det till äventyrs bli så att du kommit över en inkomst
källa och denna blir så livsviktig för dig att du bara tänker på hur du skall få
behålla den och göra den än mera lukrativ – av det guldmynt du äger kunna
göra dig tio till – se, då håller sig det glupska ögat framme och sneglar efter
169
hur det inte endast skall tillgodose behovet av uppehälle och nödtorft utan
också sin vinningslystnad och förstår att förklä sig så att det ser ut som om
det inte sökte tillfredsställa sitt habegär utan bara gjorde vad Gud befallt och
tacksamt tar emot vad han skänker.
Nåväl – ingen annan kan se in i ditt hjärta och göra en bedömning av dig.
Du får själv se till att ditt öga inte är ondskefullt, vilket det lätt blir, och
upptänds av häftig lust, bara det skymtar något som ser lukrativt ut och går
att göra stora vinster på. Ty kärleken till pengar längtar alltid efter mer och
blir aldrig mätt. För övrigt har människonaturen även förutom det lystna
ögat i sig själv böjelse för sådant. Så kommer sköka och horbock varandra
till mötes och det går som det måste gå och ordspråket besannas som säger
”oecasio facit furom” eller ”pengar gör ockraren”. För detta varnar Herren
Kristus de sina så enträget. Ty denna värld är helt och hållet ett horhus,
nersänkt i denna last. Även vi själva måste leva däri och sådana dåliga exem
pel och egna böjelser plågar oss, så att vi befinner oss i stor fara och måste
noga se oss för, så att vi inte låter oss ridas av djävulen.
”Om ditt öga är klarsynt, så är hela din kropp ljus”, säger Herren
Kristus. Det vill säga, då blir allt vad du gör och hur du lever i yttre mått i
ditt ämbete och samhällsstånd helt rätt. Det står i överensstämmelse med
Guds Ord och sker i rättsinniga avsikter, så att det lyser om dig som solen
inför Gud och alla människor och du består provet inför världen; alltsam
mans är gediget och du kan med gott samvete använda det timliga goda
såsom förvärvat på ett redliget och gudligt sätt. Om å andra sidan ditt öga är
en skälm och du därför inte handlar som ditt ämbete kräver och som Guds
bud ger vid handen utan spårar ur och bara tänker på att tillfredställa ditt
begär och din kärlek till pengar, då blir allt vad du gör förgäves och för-
dömelsevärt inför Gud, även om du inför världen får rykte om dig att vara
en from man. Ty kroppen låter sig till sitt yttre väsen och vandel ledas
liksom av en blind ledare och kan inte gå åt annat håll eller leva annorlunda
än som ögat anvisar.
På detta sätt söker Herren varna oss och mana vars och ens samvete att
studera hur det är ställt med våra tankar och hjärtan, så att ingen gör sig
några sköna men i själva verket falska föreställningar om sig själv och
inbillar sig att ha en god och redlig orsak, välgrundade skäl samt rättighet
att roffa åt sig och snåla, ja, att dra Gud vid näsan som om han inte skulle
märka skurken därinne. ”Du bör försköna dig bäst du förmår” – säger
Herren ”men är det Gud, du söker bedra, så är det en vis och klok och därtill
erfaren person du försökt bedra. Och då bör du se till att det inte är du själv
170
som bedrar dig och att det av ljuset du har blir ett ondskefullt öga, som
försätter hela ditt liv i mörker och gör dig fördömd hos Gud. Ty han har en
klar och skarp blick och skall säkert inte låta sig föras bakom ljuset av dina
påsmetade försköningsmedel”. Och så avslutar Herren dessa varningens ord
med en hotelse för att avskräcka från att så lättvindigt ta till liknande fagra
men grundlösa föreställningar om sig själv. Så säger han: ”Men om ljuset
som är i dig är mörker, hur stort måste då inte själva mörkret vara?” Det
innebär: kan du hos dig själv hämta fram den fina tanken att du inte vill
samla skatter av ren girighet – som andra gör – utan vill göra det på ett
sådant sätt att du kan försvara det inför Gud och människor, för att det inte
skall sägas om dig att du inte är en girigbuk men dock innerst inne är en
sådan, då har du gjort dig själv ett eget ljus i ditt hjärta. Men se då till att
detta inte är mörker, både därigenom att idel girighet fyllde ditt hjärta och
därigenom att du sökte mörklägga den för att inte få rykte om dig att vara
girig – således ett tvåfaldigt mörker, mycket större än tidigare.
På liknande sätt har det i påvedömet rått ett mörker, som skymt den krist
na lärans ljus genom att inte lära något annat än att det är våra gärningar,
som tar bort synd och gör oss saliga. När man nu först försvarar och be
römmer denna lära som rätt och gudomlig och därtill stämplar dem som lär
det motsatta som kättare, som vill förbjuda gudstjänst och goda gärningar
m.m. – då blir det först riktigt becksvart, när man till på köpet helt fräckt
smyckar detta mörker och denna irrlära med ärenamnet ”Sanning”. Det är
bara att göra mörkret större, som när man tänder irrbloss eller som, när
man vet att djävulen är djävul, gör honom till Gud. Det kan också kallas för
att hölja över mörker med ytterligare ett mörker och ändå vill låta det gälla
för att vara ett klart skinande ljus, ja, solen själv.
Så drar nu Herren Kristus denna slutsats: Om nu en sådan läroupp-
fattning, som man utger för att vara ljus, i själva verket är mörker, hur stort
skall då inte andrahandsmörkret bli, det som denna lära för med sig? – alltså
när den predikas och skall efterlevas. Så även vad girigheten beträffar: Den
som lagt beslag på den, så att han rakar åt sig och är gnidig, han har redan
mörkret i sitt hjärta. Men när han sedan också tar sig för att försköna sig
själv för att inte behöva kallas girig och således gör sig kvitt samvetet för att
slippa dess förebråelser, då först kan det med rätta kallas för det verkligt
tjocka, dubbla mörkret. Med en sådan person förhåller det sig som med
dåren, som vill verka klok och lämnas i fred med sin dårskap, honom måste
man ju anse vara en verkligt stor och grov dåre; eller en frånstötande sköka
som vill se vacker ut och som för att verka tilldragande piffar upp sin
171
vämjeliga varelse – detta är ju om något att göra sitt mörker ännu svartare
och skamligare. Men så är visst alla människor beskaffade, att ingen vill ha
sin synd bestraffad; alla klär ut sig för att man skall lovprisa och anse dem
vara aktningsvärda människor. Man lägger alltså till den första svåra
synden ännu en.
Där detta blir rådande på det kyrkliga området, gör det en enorm och
obotlig skada. Ty man har där svårt att vara måttlig. Om någon vinns för
Evangelium och offrar sig för det, så blir man gäma alltför frikostig med
gåvor; faller man å andra sidan ifrån, så känner oginheten inga gränser. Så
var det förr och så är det nu för tiden. När det en gång började, så snöade
det av gåvor över kyrkor och gudstjänst och prästestånd i drivor. Då
skänkte och gav kejsare och furstar hela landområden med de bästa avsikter,
medan nu för tiden knappt någon vill ge ett öre för den saken utan behåller
allt för egen del som om man annars skulle dö av svält.
Så har också hittills munkar, prelater och domherrar gjort, som ingen
förmått tillfredsställa med gåvor. Har någon av dem samlat på sig två – tre
fyra gåvor, så skulle han gäma sett att han haft lika många till. Men alla har
vetat att dölja sitt habegär med det här sköna skynket: ”Till nöds kunde jag
väl ha nog av ett prebende, ett pastorat eller ett biskopsdöme, men till mitt
ämbete hör också att jag där utöver även kan fullgöra det med tillbörlig
värdighet likt en furste, adelsman eller en annan prelat”. Och så öppnas på
vid gavel fönster och dörrar – tillfällen att ohämmat sko sig och lägga sig till
med allt vad man kan – allt för att kunna upprätthålla sin rang och värdig
het. Men där lyser i alla fall så pass mycket ljus, att detta inte får kallas att
söka egen vinning utan att man gör det för att rätt kunna fullgöra sitt
ämbete. Så snabbt har man en spetsfundighet till hands, varmed man tänder
ett ljus för djävulen. Och om man inte hittar någon annan utväg, så får
t.o.m. det duga att man säger: ”Jag försöker få ihop pengar så att jag sedan
kan instifta mässor och gudstjänster samt ha något att ge som allmosor till
underhåll åt fattigt folk m.m.” Detta är just att tända sig ett stort vackert
ljus! Sedan kan man hålla på och ta för sig bäst man kan, tills man dör. Och
så säger man alltid: ”Jag menar ju så väl.” Och därmed skulle den enfaldige
mannen, vår Herre, på ett ytterst fint sätt ha blivit förd bakom ljuset genom
en sådan finurlig fint så att han inte har sett eller märkt någonting och inte
blir medveten om dem förrän de når honom i himmelen. Men jag har sett
många som på detta vis samlat rikedomar på många tusen guldmynt men
som slutligen skattade åt förgängelsen med alltsammans, så att ingen visste
vart det tog vägen. Ty allt vad girigheten vinner av jordiska ägodelar, det
172
skall också bli till byte för girigheten, skall förtäras av rost och mal och
aldrig bli använt på rätt sätt.
Detta har jag nämnt som ett exempel, av vilket man ser hur mäster Girig
kan smycka sig och göra sig from, om det behövs. Och dock är han i själva
verket en tvåfaldig humbug och lögnare. Ty vad bryr Gud sig om att du vill
föra ett liv i ståt och prakt liksom riddarna och hålla till godo med att du
tvärtemot hans bud roffar åt dig och lever som om du helst skulle rycka
undan alltihop för egen del för att utveckla lyx och tillfredsställa din äre
lystnad och sedan komma och säga, att du gjorde det för Guds skull och
Kyrkan till ära och att du vill återgälda med att bekosta fromma stiftelser
och gudstjänster. Det vore ju precis som om någon bröt sig in i ditt hus,
bände upp ditt kassaskrin, tog vad som fanns och sedan sade att han ämnade
ge en av slantarna som allmosa. Å, vilket storartat offer skulle det inte vara!
Nej, så här skall det låta: ”Vill du ge något åt Gud, så gör det av det som är
ditt.” Ty så säger Herren: ”Jag hatar offer, som tillkommit genom rov.”
Har du något, så ge det du vill, har du ingenting, så är du ursäktad! Men om
du snålar och gnider, så att du skall kunna ge bort under förevändning att du
gör det för den goda sakens skull, så är det inte allvarligt menat utan ett
irrbloss du tänt i din mörka lykta för att dra Gud och människor vid näsan
med det.
Så skulle jag kunna gå vidare genom alla samhällsstånd och visa på hur
man putsar upp sig och smyckar sig för att girigheten skall se ut som en
dygd och Mammon bli prisad och ärad som Gud själv. Men vem kan räkna
upp allt skumt som utförs av bönderna på marknaderna, av köpmännen i
städerna, av adelsmännen i deras befattningar och på deras jordagods? Det
bör vara nog med ett enda exempel, varav man ser, ja med händerna kan ta
på det tjocka mörker som breder ut sig – ett exempel som många andra tar
efter. Vad är det nämligen de stora bjässarna bland adelsmännen tar sig för
genom att lägga beslag på så gott som all handel, även handeln med jäm och
spik? Nu ska det inte få kallas för girighet utan – säger man – eftersom Gud
har gett oss det, så kan man väl var och en skaffa sig en inkomst bäst man
kan för att med den äran upprätthålla sin samhällsställning. Det är ju också
ett skönt litet ljus, som gör dem så starrblinda att de inte kan se något ont i
detta, trots att även världslig lagstiftning stadgar att varje medborgare bör
skaffa sig en inkomst och bedriva handel, för att även andra än adelsmän
skall kunna bli sina egna och ha sin utkomst av det. Som det nu går till kan
inte någon sätta upp något eget på grund av de där rovriddama, som för
gripar och lejon i skölden och roffar åt sig all handel. Men fromma och
173
ärbara vill de likväl anses vara.
Men vem kan – som sagt – utgrunda all den bedräglighet, som regerar
och är rådande i alla stånd och i all köpenskap? Ty vad är denna värld annat
än ett stort oändligt, vilt brusande hav av ondska och lögnaktighet, fastän på
ytan lysande och färggrant, som ingen någonsin kan pejla till botten? Och
detta särskilt nu i de yttersta tider, vilket är ett tecken på att världen inte kan
stå så länge till utan går på gravens kant. Ty det går med den så som man
brukar säga ”Ju äldre ju kargare, ju längre desto argare”. Allt blir så
genomsyrat av girighet, att snart sagt ingen har något att äta och dricka,
fastän allt ges av Gud, så att det räcker. Men det är lönen för det otack och
förakt, som man visat Evangelium, just som jag sagt: Den som avfaller från
Evangelium måste bli besatt av djävulen, så att han aldrig kan roffa åt sig
nog, medan den som hederligt har det i sitt hjärta blir frikostig, så att han
inte endast låter bli att roffa åt sig utan även ger och riskerar allt vad han
skall och kan.
Nåja, vi måste dock låta denna värld förbli värld och även om den i sin
girighet söker lägga sig till med det mesta, så måste den till sist lämna från
sig alltihop och alltid lämna något litet kvar åt oss. Och även om världen
tillfogar oss fattigdom och bekymmer, så har vi inte som Esau, Jakobs
broder, tilldelats den sämre arvslotten. Världen kan äga det timliga goda, få
all den frihet från påvedömets tvång och pålagor, som den erhållit genom
oss, så att den kan göra precis som den vill. Detta är Ismaels arvslott, flaskan
med vatten, som Abraham hängde om hans hals och lät honom stryka
omkring med. Vi har en annan arvedel som heter andligt gott och himmelsk
välsignelse och är alltså väl tillgodosedda. Deras väldiga innehav av jordiskt
gods kan de få behålla, vi vill inte ha det, om de så kastade det efter oss. Å
andra sidan skulle de inte vilja ha det andliga goda som vi har. Så är vi ägare
till gård och grund och ett arv som evigt förblir vårt och låter dem brösta
sig över sina ägodelar, som i dag eller i morgon går dem ur händerna och
för vars skull de själva berövar sig vår arvedel, som vi dock gärna unnat
även dem. Men får vi undvara det som de tar ifrån oss, så har vi ändå alltid
så pass kvar, att vi kan trösta oss för den skadan.
Må vi därför låta oss vamas, så att vi inte med världen råkar ut för det
falska ljus, det skurskaktiga öga, som släcker ut det rätta ljuset och breder
omkring dig ett tvåfaldigt mörker. Och akta dig, så att inte girighet vinner
insteg även i dig med sina insmickrande föresatser i de skönaste färger, så
att du önskar att du och de dina kommer er upp till en hög äreställning och
bara manar på för att förbättra och höja er ställning! Ty sådan är girigheten – ju längre den får hållas desto mindre nöjd blir den och traktar alltid efter
174
något annat och högre. Ingen låter sig nöjas med sin ställning: Den som är
borgare vill helst komma sig upp i riddarståndet, en adelsman helst vara
furste o.s.v. och den som är furste vill gärna vara en kejsares like. Men vill
du vandra rätt och som en kristen, akta dig då för dessa föresatser som för
det värsta mörker och sköt din inkomst så att den, om Gud ger välsignelse,
förkovras och så att även din granne kan försörja sig och kan glädja sig åt att
du räcker honom en hjälpande hand. Ty om du låter dig bedras av det
ovänliga ögat, så har du gått miste om Guds Ord precis som när man släcker
ett ljus. Så breder sig ett ännu tätare mörker omkring dig, som gör dig helt
blind och okänslig, så att du inte längre går att rädda.
6:24 Ingen kan tjäna två herrar: antingen kommer han att hata den ene och
älska den andre eller hänga fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan
inte tjäna Gud och Mammon.
I lär fäller Herren en över måttan skrämmande dom över de giriga, först
och främst över fariséer och skriftlärde, som var riktiga girigbukar och
ändå ville anses vara heliga och imponerande Guds tjänare liksom våra
prelater och andliga är nu för tiden. Han vill med andra ord säga: ”Ni menar
att allt står väl till med er och att ni tjänar Gud med största allvar och
samtidigt är ni giriga hycklare, som gör allt enbart för Mammons skull, fast
ni även tjänar Gud. Men så står det ju att ingen kan tjäna två herrar på en
gång. Vill ni vara Guds tjänare, kan ni inte tjäna Mammon.” Herren menar
alltså två herrar, som är varandras motståndare, inte två som samregerar
med varandra. Ty det står inte i något motsatsförhållande om jag tjänar en
furste eller kejsare samtidigt med Gud. Här råder nämligen dem emellan en
rangordning, så att jag genom att lyda den underordnade även tjänar den
Högste. På liknande sätt är det i ett hem, när en husfar skickar sin hustru
eller sina bam att säga åt tjänstefolket vad de skall göra. Där är det inte flera
som är herrar utan en enda är herre över allt och alla. Två herrar däremot
talar man om, när de står emot varandra och ger motsatta befallningar så
som Gud och djävulen; Gud säger: ”Du skall inte vara girig eller ha någon
annan Gud”; djävulen säger tvärtemot: ”Du kan gärna roffa åt dig och tjäna
Mammon.”
Redan själva förnuftet säger att det inte går för sig att samtidigt tjäna två
herrar med stridiga viljor, fastän ju världen är mästerlig i den konsten.
Detta kallas på vårt språk att bära samma stock på båda axlama eller – som
man också säger – spruta kallt och varmt ur en och samma mun. Eller tänk
dig en adelsman som tar tjänst hos en furste och som får får lön från honom.
175
Men på samma gång förråder och säljer denne sin herre till en annan och tar
även emot pengar av honom och ser efter hur vinden blåser och var
någonstans det regnar eller var solen skiner för att kunna förråda dem båda!
Vad annat är detta utom att tjäna, och blotta förnuftet måste säga att dessa är
förrädare och storskojare. Ty vad skulle du själv tycka om att ha en tjänare,
som får lön av dig, men som med sitt ena öga sneglar åt en annan herre, och
inte bryr sig om hur det går för dig och som, om det i dag eller i morgon
går dig illa, springer till en annan och lämnar dig i sticket.
Därför kan med rätta sägas: Den som vill vara en from tjänare och troget
tjäna, han får inte bjuda ut sig åt två herrar utan i stället säga: ”Jag äter den
här herrens bröd, honom vill jag tjäna så länge jag är hos honom, se till hans
bästa och inte åt någon annan”. Men den som bär bort här och stjäl där, han
hör bödeln till. Ty höns som hämtar föda här men värper på ett annat ställe
hugger man huvudet av. Som sådana höns uppförde sig judarna och tyckte
att Gud skulle betrakta dem som heliga och låta sig nöjas med att de i templet
slaktade sina kalvar och kor, men dessutom samtidigt snålade till sig själva
allt de kunde, ja, gick så långt att de både framför och inuti templet bedrev
krämarverksamhet och ställde ut växlarbord strax vid ingången, så att man
där måste ge sin tribut och ingen slapp ut utan att ha offrat.
Mot sådant riktar nu Herren Kristus sin protest, för att ingen skall ta sig
för att försöka vara både en Guds och Mammons tjänare. Det är helt enkelt
inte möjligt att rätt sköta den tjänst Herren instiftat om du är girig efter
Mammon. Ty gudstjänst är att ge sig Guds Ord helt i våld och för dess skull
satsa allt. Den som nu vill leva efter detta måste kort och gott säga upp sin
Mammonstjänst. Ty ett är säkert: så snart en predikant eller kyrkoherde
grips av girighet är han oduglig som sådan och kan inte predika bra. Ty han
måste skygga och vågar inte bestraffa någon; han låter sin mun tystas
med gåvor, så att folk får göra som de vill. Han vågar inte förarga någon,
särskilt inte någon som är stor och mäktig och åsidosätter alltså sin tjänst
och sitt ämbete, som kräver att han bestraffar de onda. På samma vis när en
borgmästare, domare eller vilken annan som helst som innehar ett ämbete
och bryr sig om det, som ser till att allt går rätt till, då får han inte så mycket
tänka på att själv bli rik eller ha egen vinst av det. Men är han slav under
Mammon, så låter han sig mutas med presenter, blir förblindad och ser inte
längre hur folk bär sig åt. Ty han tänker: ”Skall jag straffa den eller den, så
blir de mina fiender och jag går miste om vad jag skulle ha.” Och fastän han
innehar en härlig tjänst och bekläder ett ämbete, som han har fått av Gud,
kan han ändå inte fullgöra och utöva det som Gud vill. Detta ser Mammon,
176
som tagit hans hjärta i besittning, nog till.
Så går det till överallt här i världen. Den menar att det är en tämligen
ringa och inte alls någon stor fara i att umgås med Mammon och så intalar
den sig den sköna, ljuva föreställningen att den likväl kan tjäna Gud på
samma gång lika bra. Och dock är det en skamlig sjuka, genom vilken
djävulen förblindar människan så att hon inte längre vårdar sig om sitt
ämbete och sin tjänst och totalt förhärdas i sin girighet, endast därför att
man är rädd för att inte bli hedrad, få gåvor och få betalt.
Därför fäller nu – som sagt – Kristus en sträng dom, för att ingen skall
lura sig med dylika tankar eller slå bort dem som ganska oskyldiga. Utan
man skall veta, att den som för Mammons skull, för pengarnas eller
njutningens, eller bara för ärans och gunstens skull, inte utövar sitt ämbete
som han borde, honom skall Gud inte kännas vid som sin tjänare utan som
sin fiende. Vi skall höra mer om detta strax. Men den som vill stå i Guds
tjänst och rättsinnigt förvaltar sitt ämbete, han ska kraftfullt repa mod för
sitt hjärta och tänka på att förakta världen och dess Mammon. Dock får den
tanken inte vara framsprungen ur hans onda kött utan den måste vara in
given från himmelen med bön, att Gud, som gett dig och befallt åt dig detta
ämbete, manar på och stöttar så att du kan uppfylla din uppgift. Och tro att
du inte kan finna eller göra något ädlare och bättre här på jorden än den
tjänst, som du skall göra åt Gud, och bekymra dig inte om du för dess skull
får lida men eller blir ansedd som avskum. Trösta dig då med att du tjänar
en större Herre, som mer än väl kan gottgöra dig din skada! Och det måste
ju vara långt bättre än att du går miste om den eviga skatten för det ringare,
limliga godas skull, som i alla fall ändå inte kan hjälpa dig. Ty om du skulle
välja dig en herre, skulle du då inte långt hellre vilja ha den levande Guden
än den vanmäktige, förgänglige busen Mammon?
Se, så handlar varje kristen som har Guds Ord och ärar och håller det:
I lan bryr sig inte om ifall det förargar världen och om han inte har någon
fördel av det. I stället tänker han: ”Här har jag min plånbok och pengar på
lickan, hus och gård m.m. och här har jag min Kristus: måste jag nu lämna
från mig och avstå ett av dem, så låter jag allt gå sin kos för att få ha min
Kristus kvar.” Det är detta Kristus menar med orden att man inte tjänar två
herrar. Ty det går ändå dithän att de båda råkar i delo med varandra och att
den ene får ge vika för den andre. Därför är det meningslöst att du kryper
bakom den behagliga tanken, nämligen att du vill stå på god fot med båda.
I )u måste i stället med friskt mod överväga att skilja dig från en av dem.
Därför kommer allt an på det lilla ordet ”tjäna”. Pengar och ägodelar,
177
hustru och barn, hus och hemman är det inte synd att ha, bara du inte låter
dem bli din herre utan att du låter allt tjäna dig och du är dess herre. Så
säger man ju om en redbar, fin och försynt man: ”Den där är då herre över
sina pengar!” D.v.s. han är inte styrd och fången som girigbuken, som
hellre lämnar Guds Ord och allt i sticket, men håller hårt i plånboken och
tand för tunga för att inte äventyra sitt penninginnehav. Sådant är emellertid
att ha ett naivt, käringaktigt och trälaktigt sinnelag, vilket för den skamlige
Mammons skull – som den riktigt girige ändå inte förmår utnyttja och njuta
av – föraktar och förkastar den eviga skatten. Så går han där självsäker i
tron att han säkert när som helst kan få sig ett Guds Ord. Och så går han på
och river åt sig allt han kan och aktar sig visligen för att ge bort den minsta
lilla slant till Guds tjänst. Ju djupare han så sjunker ner i sin girighet desto
längre bort kommer han från Guds Ord, som han till sist rent av blir en
fiende till.
Mot detta har Herren riktat sina hårda ord och obevekligt fällt sin dom,
när han säger: ”Antingen kommer han då att hata den ene och älska den
andre eller hålla sig till den ene och förakta den andre.” Därmed har han
sagt att den skamliga kärleken till Mammon skapar fiender till Gud, något
som även en del prelater offentligt uttalat: ”Det är visserligen en förnämlig
lära, men den gör skada.” Därför är man emot den och – menar de – det
med rätta, ty det ger den anledning till. Mammon däremot är en finare gud,
som inte gör något intrång i visthusbod och kassakista. Därför är det här vid
dessa ord ”Han kommer att hata den ene och älska den andre”, som kärlek
och vänskap avskiljer sig. Ty det är två herrar som står mot varandra och
som inte kan samsas i samma hjärta lika litet som tvä värdar i ett och samma
värdshus. Skulle de komma ihop sig och man måste tjäna och stå på den enes
sida, så måste man förarga den andre eller låta honom gå sin väg. Och då
inträffar det oundvikliga, att man, eftersom man älskar pengar och ägo
delar, blir ovän med Gud.
Detta är emellertid mammonstjänstens söta frukt, som man kan se inte
minst i våra dagar, då girigheten härskar så fullständigt att dess spetälska är
utbredd i alla stånd bland adel, bönder, borgare, präster och lekmän. Men är
kanske inte det en stor helighet och skön dygd att ta ifrån Gud den bästa
delen av människan och ge den åt Mammon? Den högsta tjänsten är ju helt
säkert den som hjärtat hyser kärlek till och lust för. Sedan följer de andra
lemmarna och hela kroppen efter, såsom Herren Kristus tidigare sagt:
”Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara”. Ty det man har
kärt, det springer man efter, det talar man gärna om och där är man med sitt
178
hjärta och sina tankar. Därför sade också S:t Augustinus: ”Deus meus amor
meus” d.v.s. min Gud är min kärlek. Av detta kan du se vad det är för folk
som Herren Kristus ger titeln ”Guds fiender”, trots att de själva ger sig ut
lör att vara Guds tjänare och hans närmaste vänner. I grund och botten är de
dock ingenting annat än djävuls-helgon, som av hela sitt hjärta hatar och
förföljer Gud själv, hans ord och gärningar.
Ty det är i sanning att hata Gud, när man hatar hans heliga Ord. Så t.ex.
när man bestraffar människor för deras otro och girighet, när man ställer
dem inför det första budet: ”Du skall inga andra gudar ha än mig”. Det vill
säga: Du skall inte med ditt hjärta, med din håg och kärlek fästa dig vid
någon annan än mig etc. Men då vill folk inte höra eller tåla sådan tillrätta
visning utan börjar gorma och rasa tills man i sitt hjärta är genomförbittrad
och förgiftad av hat mot Guds Ord och dem som predikar det. Därför står
det i texten till de tio budorden även denna hotelse: ”Jag är en nitälskande
Gud, som överför fädernas synder på barnen, när man hatar mig o.s.v.”
varmed Gud åsyftar de där girigbukama och mammonsträlama – Skriften
kallar ju girighet för avguderi och avgudadyrkan. Men likväl gör de – som
sagt – anspråk på berömmelse för att vara de största helgon och svurna
fiender till avguderi och kätteri och på inga villkor ha namn om sig att hata
Gud. Men därmed är de överbevisade om att de är både döva och blinda för
Guds Ord, när det angriper deras girighet. Och ju mer man bestraffar dem
och hotar dem, desto fräckare bara skrattar de åt det och hånar det samt gör
stick i stäv mot Gud och rättsinniga människor.
Säg, är detta inte en skamlig last och en förskräcklig synd, som borde
skrämma oss och göra oss till Mammons fiender av hela vårt hjärta, korsa
oss och fly för den som för djävulen själv? Ty vem skulle inte bli förskräckt
över att hemfalla under och över sig höra domen att kallas en Guds fiende,
som inte bara föraktade honom utan som önskade att varken Gud och hans
Ord existerade över huvud taget, så att man fick ha sin lust och fria vilja i
fred, Gud till plåga och förargelse? Så tänk dig för hur det kan komma att gå
för en sådan och vilken dom han belastar sig med och som till sist skall bli
honom alldeles för tung.
Och dessa människor har redan blivit mer än nog plågade – som denna
text säger – av att deras hjärta med sin lust, kärlek och glädje måste sitta på
hemlighuset, då de skulle varit vända mot Gud i himmelen och mot det som
tillhör honom. Hur kan en människa djupare skända sig själv än att vända sin
förtröstan bort från Gud, som ger henne allt gott och är värd, att man är
honom trogen? Och i stället gömma sig bakom djävulen, ha sin lust i hans
179
dem utan vill hänga fast vid dem – ”mycket gods gör väl till mods”, som
man säger. Att göra sig bekymmer betyder alltså detsamma som att med sitt
hjärta hänga fast vid något. Ty vad hjärtat inte intresserar sig för och älskar,
det bryr jag mig inte om och omvänt, det som jag oroar mig för, det måste
jag också ha i mitt hjärta.
Men du får inte pressa denna text dithän att det skulle vara förbjudet att
över huvud taget göra sig några bekymmer. Ty varje stånd och ämbete för
med sig att man ska sköta det med omsorg, i synnerhet där man har att dra
försorg om andra människor. Detta skriver aposteln S:t Paulus om i Rom.12
beträffande de andliga ämbetena i kristenheten: ”Den som är satt att styra,
han skall styra med omsorg.” Därför måste ju en husfader dra försorg om
sina barn och sitt husfolk, så att de fostras rätt och gör vad de skall göra.
Och gör han inte det, så gör han orätt. Likaså är det en kyrkoherdes eller
predikants åliggande att noggrant se till att Guds Ord och de heliga Sakra
menten förvaltas och befrämjas, så att de bedrövade och sjuka blir tröstade,
de onda bestraffade och att de ber för alla som är i nöd m.m. Ty de har fått
befallningen att vårda sig om själarna och hålla dem i tukt, likaså måste en
furste eller annan myndighetsperson i det världsliga regementet sörja för att
allt går rätt till på så sätt som hans ämbete ålägger honom. Undersåtarna å
sin sida skall i lydnad troget arbeta och sköta sina sysslor, både dräng och
piga, så att de tjänar sina herrar väl och skyddar dem från skada.
Nu talar Herren Kristus emellertid här inte om den sortens omsorger, ty
där är det fråga om omsorger om ämbetenas rätta skötsel, något som vitt
måste skiljas från girighet. Ty där gäller det inte omsorg om sig själv utan
om medmänniskan, inte att söka egen fördel, ja att kunna avstå från det och
låta den fara sin kos till förmån för en annan människa. Därför kan den
kallas en kärlekens omsorg, som är gudomlig och kristlig; inte en kärlek till
egen nytta och Mammons, dessa båda hans och kärlekens fiender, som
främst hindrar även omsorgen om ämbetets rätta ans. Ty den som älskar
pengar och traktar efter egen nytta, han torde inte stort bry sig om vare sig
sin medmänniska eller sitt ämbete, som han då utövar till den förras för
fång. Detta har man kunnat se hos våra andas män, som inte ett dyft bekym
rat sig om omvårdnaden om själarna utan helt inriktat sin diktan och traktan
på att hela världen öste över dem sitt goda. Och det som inte gav dem
pengar, det har de vackert låtit bli, så att ingen av dem ens gratis skulle läsa
ett ”Fader vår” för en annan. Men en from predikant sörjer för att han
sköter sitt ämbete rätt. Därigenom får själarna vård och bryr sig föga om
hur mycket eller litet han får för det, ja, rent av får utstå alla slags lidanden
som lön; låta sig bitas av ormar och få världen och djävulen till fiender. Han
182
överlåter åt Gud att sörja för var han skall få sin mat ifrån m.m. och tröstar
sig med att äga en annan rikedom i det eviga livet – för vars skull han gör
och lider allt – och som är så stor att all olycka han drabbas av är mycket
ringa i jämförelse med den.
Efter att Herren Kristus fördömt sådana bekymmer som girighet och
mammonstjänst medför, att det är avguderi och gör oss till Guds fiender, så
fortsätter han och anför ett antal bibelspråk, exempel och liknelser för att
ännu mer väcka avsmak för girigheten och målar ut den så avskyvärd, att vi
skulle kunna spy på den. Först säger han: ”Är inte livet mer än maten?” Det
vill säga: kan ni och måste ni anförtro ert liv, kropp och själ, åt Gud – det
står ju inte i er makt att med en enda timme förlänga ert liv – vilka dårar är
ni då inte, som inte vill anförtro honom ert livs nödtorft; att han inte skulle
skaffa er mat och dryck? Ty hur skulle man kunna tänka sig en större
dårskap än att någon sörjde sig fördärvad över var någonstans han skulle få
sig mat och dryck men glömde bort livet självt, kött och blod, varifrån det
kommer och hålls vid makt i denna stund. Det vore ju lika dåraktigt som om
någon gjorde sig bekymmer för hur han för en stor kostnad skulle pryda sitt
hus och inte visste någon som kunde bo där eller som om någon tillredde
många och dyrbara rätter i sitt kök men inte hade någon som ville äta dem.
Men just så beter vi oss i vår girighet när vi gör oss stora bekymmer för
småsaker och aldrig besinnar oss över det som är större. Detta bör med rätta
kallas onödiga, överflödiga, ja, dåraktiga bekymmer. Och även om vi hur
mycket som helst gruvade oss för att hålla liv och lem vid makt, så vanns
ingenting med det, så sant som det inte ett ögonblick står i vår makt, detta
lika litet som om någon grubblade sig till döds för hur det kom, som han
håller i handen och glömmer att så, skall kunna växa på åkern utan att bli
sått.
Eftersom vi således skulle kunna låta det bero med våra omsorger här i
hela detta liv och lika fullt utan alla egna tankar och göranden varje stund få
vårt liv och dess uppehälle – vad vill vi då uppnå med alla våra dåraktiga
bekymmer för rena struntsaker, precis som om Gud inte kunde eller ville ge
oss vår föda och tak över huvudet? Borde vi inte skämmas om människor
sade om oss att vi hade sådant fuffens för oss? Inte desto mindre är vi till
vårt väsen inte stort bättre – i synnerhet de stora, rika girigbukama – än
dessa dårar som evigt kämpar för att ha fullt upp i sina kök att duka fram av
sitt överflöd utan att ha ett bord eller en gäst att bjuda; eller som bäddar
många och sköna sängar och likväl inte har någon gäst att lägga i dem. De
beter sig alldeles som en skomakare, som hela sitt liv inte gör annat än fyller
183
– när du hör en näktergal sjunga, så hör du den yppersta predikant förkunna
för dig detta Evangelium inte endast med platta ord utan med levande toner
för att vara ett föredöme för dig. Natten igenom sjunger och drillar han sig
nästan till döds och i skogen är han gladare än när han sitter fången i buren,
där man dock sköter om honom med all noggrannhet. Ändå trivs han sällan
riktigt väl där och lever inte så länge. Det är som om han ville säga: ”Jag vill
vara i köket hos min Herre som skapat himmel och jord och själv är både
kock och värd, som dagligen ur sin egen hand strör ut och mättar oräkneligt
många små fåglar och som inte bara har en säck full åt dem utan himmel och
jord fyllda med säd.”
Och så säger Herren Kristus: ”När ni nu dagligen ser detta ske inför era
ögon, hur den himmelske Fadern ute på fälten föder fåglarna utan att de
behöver bekymra sig alls, skulle ni då inte kunna tro honom om så pass
mycket som att han även skulle kunna livnära er, när han nu är er Fader och
kallar er sina bam? Skulle han inte mycket hellre vilja sörja för er som han
gjort till sina bam och som han gett främst sitt heliga Ord och därtill hela sin
skapelse, än att han sörjer för fåglarna, som dock inte är hans bam utan
enbart era tjänare? Inte desto mindre tar han sig an dem så frikostigt att han
dagligen utfordrar dem, som om han endast hade bara dem att bekymra
sig om. Ty han tycker om att de så sorglöst flyger omkring och sjunger som
om de ville säga åt honom: ”Vi sjunger och är glada, fast vi inte vet om vi
har några sädeskorn att äta. Vårt bröd är ännu inte bakat och våra frön till
mat är inte ens sådda. Men vi har en rik Herre som bryr sig om oss; därför
sjunger vi och sover gott på vår gren. Han kan ge mer än vad alla människor
och vi själva med våra bekymmer förmår.”
Då nu fåglarna kan konsten att så oförbehållsamt anförtro sig åt Gud och
kasta alla bekymmer från sig och lägga dem på honom, då skulle vi som är
hans bam göra det så mycket mer. Därför är just fåglarna utmärkta exem
pel, som får oss alla att skämmas för att vi som är förnuftiga varelser och
dessutom har Skriften att tillgå, inte har så pass vishet att vi kan göra som
fåglarna utan måste höra oss skändas inför Gud och människor lika ofta som
vi hör fåglarna sjunga. Men så galen och från vettet är människan alltsedan
hon avföll från Guds Ord och bud, att det efter det inte finns ett kreatur som
inte är klokare än hon. En liten siska som varken kan tala eller läsa, blir
människans doktor och lärare i den heliga Skrift, fastän det ju är hon som
fått hela Bibeln och förståndet till hjälp.
Det var den första liknelsen. Därtill fogar så Herren ett ordspråk ur vår
egen erfarenhet och visar hur fåfängliga våra bekymmer är och att de inte
186
förmår uträtta någonting. ”Vem av er”, säger han, ”skulle förmå att öka er
kroppslängd med en aln, om han än aldrig så gäma ville?” Skulle en män
niska bli fullvuxen, om hon själv måste se till att bli det, hur snart skulle hon
då ha vuxit upp till sin fulla längd? Och om en liten dvärg sörjde sig nästan
till döds, skulle han därigenom väl bli längre? Om inte – vad skulle du då
åstadkomma med dina bekymmer om vad du skall få föda och kläder ifrån?
Detta står lika litet i din makt som att göra din kropp med alla dess lemmar
så stora och långa som du själv skulle vilja. Din kropp och dina lemmar är
nu en gång tillmätta och du kan inte göra dem annorlunda till längd eller
bredd och de trotsar alla försök att bli ens en hårsmån större. Vad är du då
för en dåre som oroar dig för det som inte står i din makt och som Gud
redan tillmätt, både vad gäller tid och mm, både vad din kroppsstorlek och
din levnadstid skall bli. Men ändå kan du inte lita på att han kommer att
förse dig med mat och kläder den tid du har att leva här.
6:28-30 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på liljorna på marken,
hur de växer! De arbetar inte och spinner inte heller. Jag säger er att
Salomo i all sin härlighet inte var klädd som en enda av dem. Kläder nu
Gud gräset på marken, vilket i dag grönskar men i morgon kastas i ugnen,
skulle han inte mycket mera göra det med er? A, ni klentrogna!
Där har du ännu ett exempel och en liknelse, i vilken blommorna på fälten
som kor trampar ner och äter, måste vara doktorer och magistrar åt oss, för
att vi skulle skämmas ännu mer. Ty se, hur de växer upp, prunkande i de
skönaste färger utan att någon av dem bekymrat sig om eller tänkt på hur de
skall växa eller vilka färger de skall få utan de låter Gud sörja för den saken.
Och utan deras egna bekymmer eller medverkan kläder dem Gud i så sköna
och älskliga färger, så att Kristus säger att inte ens konung Salomo i hela sin
härlighet var så skön som någon av dem, ja inte ens en kejsarinna med alla
sina hovdamer, med all sin gala, sina pärlor och ädelstenar. För Herren
visste inte av någon konung som varit rikare, härligare och skönare smyc-
kad än Salomo, Likväl är denne konung i hela sin sköna prakt och ståt
ingenting gentemot skönheten hos en ros, en nejlika eller en viol på ängen.
Så kan vår Herre och Gud smycka den han vill smycka, så att det heter duga
och ingen människa på jorden kan framställa eller måla med maken till dessa
färger, inte heller ska någon kunna önska sig eller få sig en skönare ut
smyckning. Och tog någon sig för att behänga en blomma med idel guld och
sammet för att försköna henne, likväl skulle hon avböja det och säga: ”Jag
vill hellre att Mästaren där uppe i himmelen, som även smyckar fåglarna,
187
ll hellre att Mästaren där uppe i himmelen, som även smyckar fåglarna,
187
också smyckar mig än att alla skräddare och sidenstickare gör det”.
När nu Skaparen kläder och smyckar alla dessa blommor i de mest
skiftande färger, så att var och en har sin egen rock och prunkar i högre
prakt än hela denna världens grannlåt, varför kan vi då inte tro att han även
ska klä oss? Ty vad är blommor och gräs på marken i jämförelse med oss
människor? Eller till vad annat är de skapade än att stå en dag eller två för
att beskådas, därefter vissna och bli till hö eller – såsom Kristus sagt – kastas
i ugnen för att därmed göra upp eld och värma ugnen. Dock tar sig vår
Herre och Gud an dessa förgängliga och ringa ting och kostar på dem så
mycket för att göra dem skönare än någon konung eller människa på jorden.
Strängt taget har de inte något behov av en sådan utsmyckning och egent
ligen är den bortkastad, eftersom den tillsammans med blomman snart är
förbi. Vi däremot, Guds högsta skapelser för vars skull han skapat allt och
gett oss alltsammans och är angelägen om att det i och med detta livet inte
skall vara slut även med oss utan därefter vill ge oss det eviga livet, skulle vi
då misströsta om att han vill kläda oss liksom han kläder blommorna på
marken och fåglarna under himmelen i så många skiftande och sköna färger
och fjädrar? Detta är ju nedrigt att måla en sådan skamlig bild av vår otro
att den inte kunde vara mera hånfull.
Men det är den lede djävulen och det olycksaliga fall som vi störtat oss i
som gjort att vi får finna oss i att se världen full av fåglar och blommor som
våra föredömen, som med sina exempel anklagar och bestraffar oss för vår
otro och blir våra höglärda doktorer, som predikar, sjunger och vänligt ler
mot oss för att få oss att tro. Men vi låter dem predika och sjunga och går
var och en sin väg i vår tävlan att girigt och snålt samla åt oss själva i våra
lador, medan varje liten blomma oss till evig skam och skada inför Gud och
hela världen vittnar mot oss och fördömer oss för vår otro. Och nu drar
Herren denna slutsats för sina kristna.
6:31-32 Därför skall ni inte göra er bekymmer och säga: Vad skall vi äta?
Vad skall vi dricka? Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta traktar
hedningarna, och er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta.
När ni nu har för ögonen sådana förebilder i allt som lever och växer ur
jorden och hur Gud föder och bespisar samt så skönt kläder och pryder det – vill Herren säga oss – så låt er bevekas att lägga bort era bekymmer och er
otro och tänk på att ni ju är kristna och inte hedningar. Ty sådana bekym
mer och sådan tävlan hör hedningarna till, som inte vet något om Gud och
inte heller frågar efter honom. Sådant är såsom S:t Paulus säger ren av
188
gudadyrkan och som Herren själv här ovan sagt, där han kallade det att tjäna
Mammon. Därför är varenda girigbuk inte en kristen, även om han är döpt,
utan har förvisso förlorat Kristus och blivit hedning igen. Ty dessa tvä –
girighet och tro – tål inte varandra, den ena måste äta ut den andra. Det kan
emellertid för kristna människor, som dock hört och känner till Guds Ord,
inte finnas en större skam inför Gud och alla skapade varelser än att vara
lika hedningarna och liksom dessa inte tro att Gud försörjer och ger dem
allt. De har avfallit från Gud, förnekat tron och bryr sig inte om vare sig
hans Ord eller alla de klara förebilderna i hans skapelse. Detta är ju en hård
dom, som rimligen borde förskräcka oss alla. Ty det är här i korthet oåter
kalleligt fastslaget att en kristen skall se till att han låter näringsomsorgema
fara. Annars ska han veta att han inte är en kristen utan tio gånger värre än
en hedning.
För övrigt – tillägger Herren – är ni sanna kristna, får ni inte heller tvivla
på att er Fader väl vet att ni behöver alltsammans. Om han däremot inte
visste det, då hade ni orsak att bekymra er och grubbla över hur ni själva
skulle få ert uppehälle. Men när han nu vet det, så skall han förvisso inte
lämna er i sticket. Ty han är ju så givmild att han gärna gör det i synnerhet
åt er, sina kristna, så sant som Kristus sagt att han försörjer t.o.m. fåglarna i
skyn. Låt därför alla bekymmer fara! Ty ni uträttar ju ingenting med era
bekymmer. Er försörjning hänger ju ändå inte på er egen omsorg utan på
Guds kännedom om era behov och hans omsorg om er. Skulle ingenting
växa på marken utan att vi först ombesörjde det, skulle vi alla ha dött redan i
vaggan och ingenting skulle växa om nättema när vi ligger och sover, ja,
om vi alla bekymrade oss till döds skulle av den anledningen inte ett halm
strå växa på våra åkrar. Så kan vi själva se och begripa att Gud utan alla våra
bekymmer ger oss alltsammans, trots att vi är sådana oförbätterliga varelser
som inte vill släppa vår girighet och våra bekymmer och överlåta omsorgen
om oss åt Gud ensam såsom åt en Fader som bryr sig om sina bam.
6:33 Sök först efter Guds Rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta
tillfalla er.
Herren har klart sett – som sagt – att det bland de yttre grova avarterna inte
finns någon last som så gruvligt strider mot Evangelium och hindrar Guds
Rike som girigheten. Ty så fort en predikant börjar trakta efter att bli rik,
så driver han inte längre sitt ämbete rätt, ty hans hjärta är fånget i närings
bekymmer såsom i ett rep, som aposteln S:t Paulus kallar det, så att han
varken kan undervisa eller bestraffa på det sätt och där han borde. Han är
189
rädd för att mista gunst och vänskap hos dem som han kunde ha nytta av och
låter sig förledas att tiga och bedrar därigenom andra människor, visser
ligen inte genom någon villolära men av omtanke om sin buk, som är hans
avgud. Ty den som vill vara en rätt lärare och troget sköta sitt ämbete, han
måste väma om sin frihet att oförfärat säga sanningen utan hänsyn till
personen, bestraffa, där de behöver bestraffas, stor eller liten, rik eller
fattig, vän eller fiende. Det gör inte en girig. Ty han är rädd för att förarga
de stora kaxama eller goda vänner och på så sätt gå miste om levebrödet. Då
sticker han pipan i säcken och tystnar.
Så gör även den stora hopen som inte är präster, som skulle höra Guds
Ord och hjälpa till att främja Guds Rike, var och en i sitt stånd och i sin
omgivning. Men de vill inte utsätta sig för Evangelium eller underkasta sig
någon fara eller försakelse utan framförallt se till att de har tillräckligt för
att försörja sin egen mage. Gud ser själv till att Evangelium dock kommer i
andra hand eller låter det gå bäst det kan. De vänder det ryggen och går sin
väg för att skrapa ihop och roffa åt sig bäst de kan, har ingenting att ge
prästerna och kan till på köpet ta från dem det de äger. Så går allt precis som
djävulen vill: att ingen mer vare sig vill predika eller höra varför den
gudomliga läran och dess frukter i människomas hjärtan dör ut och Guds
Rike råkar i förfall, allt ett verk av den skändlige, djävulske Mammon
ensam. Se, det är därför som Herren Kristus så enträget varnar de sina i
denna långa predikan.
Och för att man desto mer skall kunna skydda sig ordinerar han med
dessa sina ord ett verksamt botemedel mot denna last och hur man bär sig åt
för att undgå bekymren och likväl ha vad man behöver, ja, långt mera och
en förnämligare rikedom än den Mammon någonsin kan skänka och som vi
med alla våra bekymmer inte förmår förvärva, nämligen den att söka Guds
Rike.
Men då är det av yttersta vikt att man noga inpräntar i sitt hjärta en sann
bild av vad Guds Rike är och har att ge. Ty kunde man tala om det för oss, så
att vi rätt kunde begrunda och i våra hjärtan liksom väga och mäta vilken
stor och ovärderlig rikedom vi äger i Guds Rike, så skulle vi spotta åt Mam
mon. Ty även om du ägde besittningar och makt som kungen av Frankrike
och även den turkiske kejsarens, vad skulle du egentligen med mer än
tiggarens slant vid din dörr? Man gör ju inte med mer än vad som behövs
för att dagligen mätta sin mage med. Något till livs därutöver kan man ju
ändå inte tillgodogöra sig, även om man så ägde hela världens gods och
härlighet. Och nog har väl även den fattigaste tiggare så mycket att mätta sig
190
med som den mäktigaste kejsare, och den förres brödbit smakar och
bekommer honom lika väl som den kräsligaste kungliga måltid som den
senare åtnjuter. Ingen kan äta sig mer än mätt. Det dröjer endast en kort,
liten stund innan vi måste lämna allt därhän och ingen förmår, när den
stunden kommer, skaffa vår kropp en enda timmes frist. Därför är världs
riket ett stackars, eländigt, ja, ruttet och vämjeligt rike.
Vad är inte i jämförelse med detta Guds och Herren Jesu Kristi Rike?
Räkna själv efter och säg vad en skapad varelse är gentemot sin Skapare och
världen i jämförelse med Gud! Ty om himmel och jord tillhörde mig
ensam, vad hade jag väl Gud förutan? Inte så mycket som en droppe vatten
eller ett litet stoftkorn! Och vad mer är – det är en rikedom, som inte tar
slut, som inte avtar eller förminskas, så att det både vad storhet och
varaktighet beträffar inte går att mäta eller begripa för ett mänskligt hjärta
och förstånd. Skulle jag då så skamligt kasta bort och lämna därhän Gud och
hans Rike och föredra detta lumpna, dödsdömda jorderike framför det
gudomliga, oförgängliga, som ger mig evigt liv, rättfärdighet, frid, fröjd
och salighet? Och allt vad jag sökt och önskade här i tiden skall jag där äga
lör evigt, bara omätligt härligare och mera överflödande än allt som jag på
jorden kan uppnå med stor möda, många bekymmer, med slit och släp, men
som jag måste fara ifrån och lämna kvar innan jag uppnått och fått det
dithän jag ville. Är inte detta en stor och skamlig dårskap och förblindelse
att vi inte inser detta? Ja, en av djävulen besatt världsförstockande ondska är
det att den inte vill höra på detta eller vill akta på när man predikar det?
Därför är Herren Kristus så angelägen att väcka oss till besinning och vill
ined sina ord säga: ”Vill ni på allvar sörja för ert väl och trakta efter att
alltid ha tillräckligt av allt, så skall ni söka den skatt som heter Guds Rike.
Och gör er likväl inte bekymmer för den timliga, förgängliga skatt, som
mal och rost förtär” – som sagts här ovan. Vi har ju ändå så rikligen en skatt
i himmelen, som jag visar er på. Var angelägna att söka och begrunda vad ni
äger i den, så skall ni säkert glömma den andra. Ty den himmelska är av den
arten att den uppehåller er för evigt; den kan aldrig förgå eller tas ifrån er.
Och emedan skatten är beständig, så fortbestår även ni om ni håller fast vid
den, även om ni i denna världen inte ägde ett rött öre.
Vad Guds Rike är, har ofta blivit sagt; helt kort nämligen, att det inte be
står i yttre ting, mat och dryck m.m. eller i gärningar som vi kan göra, utan
i att man tror på Jesus Kristus, som är huvudet och ensam rådande i detta
Rike.
I och genom honom har vi allt och den som förblir där, kan ingen synd,
död eller olycka skada utan han har evigt liv, glädje och salighet. Det börjar
191
redan här i och genom tron, men blir uppenbart och skall fulländas på den
yttersta dagen.
Vad vill det nu säga att söka detta Rike; hur kommer man dit, vilken är
den stig och väg man måste vandra? Frågar man, visar en hit, en annan dit.
Påven lär så här: vallfärda till Rom och hämta avlat, bikta dig och gör bot,
håll eller åhör mässan, drag på dig en munkkåpa och öva dig i långa guds
tjänster och i ett hårt, strängt levnadssätt! Så har vi sprungit alla möjliga
vägar, som man anvisat oss som om vi varit fullständigt galna och helt från
vettet och alla har vi trott oss söka Guds Rike men just bara funnit djävulens.
Ty dit finns det många vägar och alla leder dit utom en enda, den som är
tron på Kristus och Evangelium, som tron håller sig till, övar sig i och
främjar, predikar, hör, läser, sjunger om och begrundar eller på annat sätt,
varigenom tron tillväxer alltmer och befästes i hjärtat och bryter fram som
goda frukter. Därigenom vinner Evangelium själv terräng och drar till sig
mycket folk. På det sättet verkar vi numera och – Gud vare lov! – ytterli
gare många både predikanter och andra kristna finns det, som med all flit
arbetar och håller så fast vid det att de sätter på spel allt vad de äger och
skulle vara redo att förlora det, hellre än att de skulle överge Ordet.
Något sådant gör ingen av våra munkar, nunnor eller prelater och inte
vet de något om det, fastän de berömmer sig mycket av att vara Guds tjänare
och Kristi brud. Ty de missar allesammans den enda rätta vågen och bryr
sig inte om Evangelium. Känner därför varken Gud eller Kristus eller hans
Rike. Ty den som vill känna det och vill hitta dit, han får inte söka efter sitt
eget huvud utan måste lyssna till Ordet, grundvalen och hörnstenen, och se
vart det pekar och vad det ger för anvisningar. Och nu är Ordet om Guds
Rike detta. Den som tror och blir döpt, han blir salig. Det ordet är inte
spunnet ur ett människohuvud eller kläckt i ett människohjärta utan har
sänkts ned från himmelen och är oss anvisat ur Guds egen mun, för att vi
skall vara vissa om vägen och inte missa den rätta stigen. Där nu detta går
sin gilla gång både genom predikanter och åhörare, nämligen att man flitigt
driver Guds Ord och de heliga Sakramenten, lever efter dem och håller sig
till dem, så att de blir kända för folk och särskilt unga människor undervisas
och fostras – sådant är det som kallas att söka och främja Guds Rike och
mena allvar med det.
Vad innebär det då att Herren tillfogar: ”Och hans rättfärdighet”? Ty
Guds Rike har också en rättfärdighet, men det är en annan rättfärdighet än
världens, liksom det är ett annorlunda rike. Och detta är nu vad Herren
kallar för rättfärdighet, nämligen den som kommer av tron och som är
192
tilltagen och verksam i goda gärningar. Därför måste jag ta Evangelium på
allvar, flitigt höra och använda det, göra och leva efter det, så att jag inte
endast blir en lösmynt pratmakare och hycklare som låter Evangelium gå in
genom ena örat och ut genom det andra, utan bevisar sin kraft i gärning i
enlighet med vad S:t Paulus skriver i 1 Kor.4:20 ”Guds Rike består inte i
ord utan i kraft”. Detta är vad vi kallar tro och dess frukter, som innebär
att göra goda gärningar och med flit och trohet sköta var och en sitt yrke
och sitt ämbete och tåligt fördra all den vedermöda det drar med sig. Ty i
ordet rättfärdighet inbegriper Herren Kristus en kristens liv i sin helhet,
både förhållandet till Gud och till medmänniskan på samma sätt som trädet
och frukten utgör en helhet. Men detta bör inte förstås som om allt helt blev
perfekt med en gång, utan det måste hela tiden fortsätta. Ty Herren befaller
ju här sina lärjungar att ”trakta” efter det, eftersom de ännu inte helt uppnått
det eller skulle vara utlärda i läran och kristen livsstil. Ty i Kristi Rike är vi
till hälften synd och till hälften helighet. Ty det i oss som kommer av tron
och från Kristus, det är helt och rent fullkomligt, just för att det inte kom
mer från oss utan från Kristus, som genom tron är vår och som lever i oss
och verkar sitt verk. Men vad som härör från oss, det är till en del synd,
fastän gömt i och genom Kristus och utplånat genom syndernas förlåtelse,
och därtill genom den helige Andes nåd dagligen dödat, tills vi dör bort från
detta livet.
Se där vad som hör till detta Rikes rättfärdighet, nämligen att det går
korrekt till och att inget hyckleri hör hemma där. Ty dessa Herrens ord är
riktade mot dem som väl kan tala vackert om Evangelium och berömma det
men som inte lever av det. Och det är en svår sak att predika Guds Ord, göra
var människa gott och för den sakens skull lida all möjlig olycka. Men det är
just därför det heter Guds rättfärdighet. Ty världen kan inte stå ut med att
man ska handla rätt och få ondska till lön, och det går heller inte ihop med
vad som gäller i det världsliga regementet. Ty där är det inte rätt att den
som gör rätt ska straffas eller utsättas för övergrepp utan i stället få motta
lön och tacksamhet för det goda han gjort. Men vår lön finns ju inte här på
jorden utan i himmelen och där skall vi få ut den. Den som nu vet detta och
rättar sig efter det, han skall ha så tillräckligt att sysselsätta sig med att han
också glömmer bort att tävla och bekymra sig om Mammon. Ty världen
kommer att göra det så surt för honom att han inte stort bryr sig om detta
livets timliga förmåner utan varje stund längtar efter och hoppas på sin
dödsstund.
Detta var alltså den vägledning, genom vilken Kristus visar oss bort ifrån
193
det timliga goda till den eviga skatten, så att vi inte anser att detta jordiska är
förmer än den skatt vi har i himmelen. Där tillfogar han nu även ett tröste
rikt löfte, för att vi inte skall tro att han inte vill ge oss något alls här på
jorden och att vi rent av måste svälta ihjäl, när vi nu en gång får utstå så
mycket ont från världen som inte vill ge eller unnar oss något gott. Därför
måste vi varje stund befara att den tar allt ifrån oss. Nej, vi skall veta att vi
trots allt även här på jorden ska få vad vi behöver av detta livets nödtorf.
Därför säger han: ”Sök först efter Guds Rike, så skall allt detta tillfalla er”.
Det vill säga: förutom Guds Rike skall ni få mat och dryck och kläder m.m.
som en extra förmån utan att ni begärt det. Ja, just för att ni inte trånat efter
det utan satt allt detta på spel för Guds Rikes skull. Och det skall tillfalla er
utan att ni vet var det kommer ifrån, vilket även vår egen erfarenhet lär oss.
Ty Gud har fortfarande här i världen så gott ställt att han kan livnära även
de sina som han föder fåglar och maskar och kläder liljorna på marken –
som vi redan förut hört – ja, detta desto mer eftersom han ju även ger åt de
ogudaktiga och låter så mycket växa. Därför måste världen låta oss få dela
mat och dryck, även om den ser det med onda ögon.
Vad vill vi mer begära när vi vet detta, äger och förvaltar Guds Ord och
var och en gör det han ska för att skaffa sig mat, dryck och något att ha på
sig? Vi får ju även lika mycket av detta som en kejsare eller kung, så till vida
att vi kan mätta våra magar lika väl som de, låt vara att de på grund av sin
ställning måste ha mera och större resurser men ändå inte kan äta sig mer än
mätta. Och mitt bröd mättar ju mig och mina kläder skyler och värmer ju
mig lika väl som hans kungliga måltid och hans kungliga skrud mättar och
värmer honom, trots att han som furstlig person prunkar av guld och silver.
Ty hur skulle det vara möjligt att den som tjänar Gud i trohet och främjar
hans Rike skulle behöva dö av hunger, när han ger så överflödande åt
världen i övrigt? Då fanns det inte något mer på jorden och himlen hade inte
längre något regn om en kristen skulle behöva dö av hunger, ja, då skulle
Gud själv först vara död av svält.
Eftersom Gud nu så överflödande både skapar och ger och därtill säkert
lovar att han vill ge tillräckligt och det innan vi väntat det och vet ordet av,
varför skall du då plåga dig med dessa bittra bekymmer och strävan? Den
heliga Skrift – i synnerhet Psaltaren – är ju överallt beströdd med dylika
försäkringar att Gud vill bespisa sina fromma i dyrtider och aldrig låtit en
gudfruktig gå och tigga sitt bröd m.m. Och han skall inte heller bedra dig,
bara du kan tro på honom. Om nu världen vägrar, såsom nu för tiden adel,
bönder och borgare gör, så skall han likväl hitta folk eller andra sätt genom
194
vilka han kan ge och det mera än världen någonsin kan ta ifrån er.
6:34 Därför, sörj inte för nästa dag, ty morgondagen skall ha sina egna
bekymmer. Det är nog med att var dag har sin olycka.
Stanna nu upp – säger Herren – och ägna er omsorg åt hur ni håller kvar
Guds Rike hos er och slå bort alla andra bekymmer så fullständigt, att ni inte
sörjer ens för morgondagen! Ty när morgondagen kommer, drar den sina
egna bekymmer med sig. Man säger ju: ”Kommer dag, kommer råd”. Våra
bekymmer åstadkommer ändå ingenting, även om det inte var mer än en
dagsranson jag bekymrade mig om. Och erfarenheten ger vid handen att tre
eller fyra dagar ibland går fortare än den innevarande och åt den Gud vill
ge sin välsignelse. Han kan ofta utan större möda och bekymmer på en enda
timme uträtta mer än en annan med mycken möda och stora bekymmer
hinner med på fyra hela dagar. När den ene länge och väl gått och gruvat sig
och det dragit långt ut på tiden för honom, så har den andre fått det gjort på
stunden. Ingen kan alltså få något uträttat, om inte det tillfälle kommer, som
Gud ger och som beskäres oss våra bekymmer förutan. Och allt blir för
gäves om du vill komma före honom och på eget beråd ombesörjer de
storslagna planer, som du har i sinnet.
Ty Gud kan konsten att på ett för oss obegripligt sätt förlänga eller
förkorta tid och stund, så att en enda timme mycket väl blir fjorton dagar
och tvärtom, så att någon med långvarigt arbete och stor möda inte vinner
mer än en annan vinner på kortare tid med flinkare arbete. Detta kan man
med egna ögon se dagligen, att många genom tungt, ihärdigt arbete knappast
kan förvärva sig brödfödan, medan andra utan särskilt stor ansträngning
griper sig an med och klarar av saken, så att allt går sin gilla gång och de får
sin beskärda del. Alltsammans styr Gud om på sitt vis, för att de bekymmer
vi gör oss inte skall få hans välsignelse, eftersom vi inte vill avvakta att dessa
gåvor kommer från Gud utan själva skaffat oss dem, innan han hunnit ge oss
dem.
Se, hur det kan gå till i bergshanteringen, där man träget gräver och
letar. Ändå går det ofta så att där man hoppades på att hitta som mest järn,
rent som gediget guld, där visar det sig att ingenting fanns eller det tryter
plötsligt och försvinner under ens händer, medan återigen andra orter, som
man ansett omöjliga och låtit ligga orörda, ofta helt oförmodat visar sig ge
den rikligaste avkastning. En annan åter som lagt ner hela sin förmögenhet,
utvinner ingenting av det, medan en som från att ha varit tiggare blir en
riktig herreman; andra, som varit goda för många tusen gulden, de står där
195
på mindre än tio år som tomhänta och inte ofta händer det att stora för
mögenheter kommer ett tredje släktled till del. Summan av detta måste lyda:
”Det som man inte traktar efter, det får man; det man inte funnit, tillfaller
en”, i varje fall om lycka och välsignelse skall vara med. Fast vi vill ju helst
styra det så, att det ska bli som vi själva tänkt oss. Men av detta blev ingen
ting. Ty Gud tänkte det motsatta: ”Du skall inte alls få det så och inte heller
få behålla och njuta av det”. För jag har iakttagit hur många som grep i sina
fickor efter idel guldpengar och ansåg en silverpeng för ingenting, men som
senare skulle varit glad, om han hittat så mycket som en kopparslant.
När du nu ser hur det kan slå fel och att dina bekymmer ingenting tjänar
till, varför släpper du dem då inte och i stället tänker på hur du skall få Guds
Rike? Ty visst vill Gud ge, även om det inte är för dina bekymmers skull,
fast du förstås måste arbeta. För med bekymmer av det slaget åstadkommer
eller skapa du inte ett dugg. Däremot gör omsorgsfull rykt och ans om ditt
ämbete det, och till Guds Rike hör det också att du gör vad som är dig
befallt: att du predikar och befrämjar Guds Ord, tjänar din medmänniska
med ditt yrke och tar emot vad Gud ger dig. Ty de förnämligaste gåvorna är
de som vi inte räknar med, de som utan vår förskyllan tillfaller oss,
medan det som vi med vår förtänksamhet skaffar oss och räknar med att få
behålla först slår omkull oss och bringar oss om livet. Detta har ofta drabbat
de rika girigbukama, som låter sin säd på åkern och andra förråd förstöras
för sin stora gnidighets skull. Det är därför en stor nåd att Gud inte
överlåter på oss att sörja för hur säden på åkern skall kunna växa utan ger
växten även när vi ligger och sover. Annars skulle vi med våra bekymmer
sörja oss fördärvade och ändå inte få någonting för det.
Därför säger Herren Kristus nu: ”Varför vill du prompt oroa dig för mer
än den dag som är och dra på dig två dagars vedermöda? Låt det stanna vid
vad den innevarande dagen lägger på dig! I morgon skall den dagen föra
med sig något annat. Ty detta är vad Kristus menar med ofärd och veder
möda, nämligen att vi måste äta vårt bröd i vårt anletes svett och vad det nu
kan vara för annan tillfällig eller daglig jämmer, olycka och fara, som
drabbar oss. Att du blir bestulen på något eller på annat sätt åsamkas någon
skada liksom att du själv eller ditt husfolk råkar ut för sjukdom. Ty så är det
ju i detta livet att vi dagligen måste se och frukta sådan olycka. Men stå ut
med det och tag emot det med glädje men låt det räcka med det, ty därmed
har du nog att bära. Lägg därför bort dina bekymmer, eftersom du med
dem bara gör din olycka större och tyngre än den är i sig själv. Tänk efter
om du någonsin sett ett exempel på att Gud gjort någon rik genom hans
196
bekymmer! Det finns ju så många sådana – som sagt – som gjort sig
bekymmer till det yttersta, men likafullt ingenting har. Men nog skall Gud
göra den rik som han ser ägna sig åt sitt ämbete med nit och trohet och som
är angelägen om att sköta det till Guds behag och överlåter åt honom att
sörja för att allt skall lyckas väl – en sådan får rikligen sin beskärda del. Ty
så står det skrivet i Ordspråksboken 10: ”En flitig hand gör rik”. Ty Gud
vill inte heller att man struntar i både bekymmer och arbete likt de lättje
fulla dagdrivarna, som sitter och väntar på att det skall komma en stekt gås
flygande in i munnen på dem, utan han vill att man redligen ska gripa sig an
arbetet. Då vill han vara på plats med sin välsignelse och ge så att det räcker
till.
Därmed är nog sagt om denna predikan.