Martin Luthers kommentar över Bergspredikan kap. 5

S:T MATTEUS FEMTE KAPITEL.
5:1,2 ”Då han såg folket, gick han upp på ett berg och satte sig ned och hans
lärjungar trädde fram till honom. Han öppnade sin mun, undervisade dem
och sade — ”
Här ger evangelisten en praktfull inledning till hur Herren Kristus upp
träder vid den predikan han tänker hålla: Han stiger upp på ett berg, han
sätter sig ned, han öppnar sin mun och börjar tala. Man riktigt ser hans
högtidliga allvar. Ty – brukar man säga – det är tre ting, som anstår en god
predikare: för det första att han träder fram på ett värdigt sätt; för det
andra, att han öppnar sin mun och börjar tala på ett klart språk och har
något av vikt att säga och slutligen att han vet när han skall sluta.
Att uppträda – det är att föra sig som en Mästare till predikare, som både
kan och måste göra det, inte på grund av ett eget infall utan som han var
kallad till det och sänd av någon under förpliktelse och hörsamhet. Han kan
således med rätta säga: ”Jag kommer inte och tränger mig på av egen
företagsamhet eller eget gottfinnande utan måste göra det på mitt ämbetes
vägnar.”
Detta är sagt mot dem, som hittills och fortfarande ställer till så mycket
plåga och kval; dessa sekterister och svärmare som av och till springer lösa
och stryker omkring i bygderna och förgiftar folk utan att kyrkoherden
eller de som innehar ämbetet och myndigheten vet av det. De smittar ner
hus efter hus tills de förgiftat hela städer och till sist hela landet. Dessa
smygare och kringstrykare skall man värja sig emot. Man skall helt enkelt
inte tillåta någon som inte först fått i uppdrag och vederbörligen blivit
installerad i ämbetet att predika. Ingen som redan är det får låta bli att
predika mot villolärare som han hör i en påvlig eller annan kyrka. Inte
heller skall han springa runt i husen och hålla privata vrågudstjänster utan
vara på plats och vårda sitt ämbete och sin predikstol eller – om han inte vill
eller kan framträda offentligt – tiga.
Gud vill nämligen inte att man irrar omkring med hans Ord som om den
helige Ande skulle driva någon, som inte har något ämbete, att predika och
därför letar i vinklar och vrår för att hitta husrum och predikstol. Inte ens
aposteln S:t Paulus, fastän han kallades till apostel av Gud själv, ville pre
dika på orter där de andra apostlarna tidigare predikat. Därför är det så som
S:t Matteus framhåller i inledningen, att Herren Kristus öppet och offent
ligen går upp på ett berg när han börjar sitt predikoämbete. Det är också
därför som han litet senare säger till sina lärjungar: ”Ni är världens ljus”.
8
Och fortsätter: ”Man tänder ju inte ett ljus och sätter det under skäppan,
utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla som är i huset.”
Predikoämbetet och Guds Ord skall lysa där såsom solen, det skall inte
smygas undan och hållas i lönndom, som när man leker blindbock. Nej, det
skall öppet hållas fram och ges tillfälle att ses av allas ögon, så att både
förkunnaren och åhöraren kan vara säkra på att det lärs ut rätt och riktigt
under ämbetsansvar, och att man inte sticker under stol med någon del av
Guds Ord. Gör så du också! När du arbetar i ditt ämbete och har befallning
att predika, så stig frimodigt och öppet fram och var inte rädd för någon, så
att du med Herren Kristus kan berömma dig och med honom säga: ”Jag har
talat fritt och öppet inför hela världen och har ingenting sagt i hemlighet ”
(Joh.18).
Men, säger du, skall då ingen få undervisa om det inte sker offentligt? Ska
inte en husfar själv få göra det i sitt eget hus för sitt husfolk eller ha någon
annan, lärjunge eller vem det kan vara, som gör det i hans ställe? Svar:
Visst är det rätt och riktigt och på sin plats att detta sker. Varje husfar är
nämligen skyldig att själv fostra och undervisa sina barn och sitt husfolk
eller låta någon annan göra det. I sitt hus är han själv kyrkoherde eller
biskop över sitt husfolk och har fått i uppgift att hålla ögonen på vad de lär
sig och ha ansvar för det. Men det innebär inte att du skall göra detta utanför
ditt eget hus och på eget bevåg tränga dig på i en annans hus eller hos en
granne. Inte heller skall du tåla att en smygpredikant kommer till dig och
vill ordna en extra predikan, som han saknar befogenhet till. Kommer det
en sådan till ett hus eller till en stad, så skall han anmodas att visa upp intyg
på att han är känd eller brev försett med sigill där det står att han har
tillstånd att predika. Man skall nämligen inte tro alla dessa som berömmer
sig av den helige Ande och därmed lyckas lista sig in i husen, än här, än där.
Kort och gott betyder evangelistens inledningsord: Evangeliet eller pre
dikoämbetet skall inte stickas undan i en vrå utan skall kunna höras fritt och
offentligt i dagens ljus som från toppen av ett berg. Detta var det ena evan-
gelisten Matteus hade att säga.
Det andra är att han öppnar sin mun för att tala. För han kan ju omöjligen
vara en god predikare om han i stället stänger igen den. Sedan är det inte
heller nog att en predikare fullgör sitt ämbete så förträffligt att alla blir
förstummade och låter honom träda fram och gälla för att vara en som äger
gudomlig rätt och befogenhet. Han måste också friskt och utan rädsla
predika den sanning som har ålagts honom, inte förtiga något eller mumla
och inte heller skona eller ta särskild hänsyn till någon – det må drabba vem
9
eller vad det vara vill.
Ty det hämmar i högsta grad en predikare att han ser sig omkring och
bekymrar sig om vad folk gärna vill höra och vad de inte vill höra eller vad
som kan utsätta honom för fiendskap, skada eller fara. Nej, liksom han stod
på ett berg, dvs inför allas ögon och kunde se sig fritt omkring, så skall han
tala fritt och inte vara rädd för någon, om än han ser aldrig så många
människor och huvuden framför sig. Han skall ta bladet från munnen och
inte bry sig om vare sig vänligt sinnade eller arga herrar och junkrar, vare
sig pengar, rikedom, ära eller makt, vare sig skam, armod eller skada och
inte tänka på något annat än att tala om det som hans ämbete fordrar. Det är
därför han står där.
Herren Kristus har nämligen inte instiftat och upprättat predikoämbetet
för att det skulle bli en födkrok till att förvärva pengar, gods, ära och
vänskap eller skaffa sig fördelar, utan för att därigenom offentligt ställa
fram sanningen, bestraffa det onda och få sagt vad som hör till själarnas
gagn, frälsning och salighet. Ty Guds Ord är inte här för att lära drängar
och pigor hur de skall sköta hushållet och förtjäna sitt levebröd, eller en
borgmästare hur han skall regera, en jordbrukare plöja och samla hö! Allt
som allt – det ges inga anvisningar om det timliga goda varigenom man får
sitt livsuppehälle. Förnuftet undervisar ju redan varje människa om detta.
Nej, detta är vad det vill lära oss: hur vi skall komma till det eviga livet, hur
du bör använda detta liv så länge det varar och ge mat åt din mage, dock så
att du vet vart du skall ta vägen när det är slut här.
När det förs på tal att man skall predika om detta andra liv och vi då blir
tagna ur den kära vanföreställningen att vi lever här för evigt, så väcker det
klander och protester, därför att världen inte tål att höra sådant. När en
förkunnare har magen och det timliga livet mest kärt, då tiger han om det
eviga livet. Väl står han där och blaskar på sin predikstol, men sanningen
predikar han inte, öppnar alltså inte munnen för den. Och befarar han att
det kan gå honom illa, då håller han inne med sanningen och biter inte
räven. Du förstår – det är av detta som S:t Matteus i inledningen gör ett
särskilt nummer, nämligen att Kristus som den sanne predikaren går upp på
ett berg, öppnar sin mun helt och fullt för att lära ut sanningen och bestraffa
både falsk lära och falsk livsföring. Mer om detta här nedan.
5:3 Saliga är de som är andligen fattiga, ty himmelriket är deras.
Detta är en fin, ljuvlig och vänlig början på Herrens predikan och lära. Han
går nämligen inte på som Moses och andra laglärare med påbud, hot och
10
skrämsel utan han talar på det allra vänligaste vis, intagande, bevekande och
ger de älskligaste löften. Helt säkert – om dessa kära ord och denna härliga
predikan som Herren Kristus den gången förkunnade, inte hade blivit
nedtecknade och anförtrodda till oss alla, så skulle nyfikenheten på dem inte
lämnat oss någon ro utan eggat oss att fara till Jerusalem, ja, till världens
ände, om man på detta vis kunde få höra endast ett enda ord från hans mun.
Man skulle i dem ha funnit en gruva med guld tillräckligt att bygga hela
gator med och man skulle stolt ha berömt sig av att ha hört eller läst ord och
en predikan av självaste Herren Kristus. Vilken utomordentligt välsignad
man skulle det inte vara som fått vara med om något sådant! Trots att det
finns så mycket skrivet av så många andra, så skulle det nog låta så här om vi
inte ägde en rad kvar av Jesu bergspredikan: ”Ja, jag hör gärna vad S:t
Paulus och de andra apostlarna lärt, men många gånger hellre vill jag höra
vad Herren själv har sagt och predikat.” Men när det nu blivit allmän
egendom, och så gott som varje människa har det svart på vitt och kan läsa
det varje dag, så anser inte någon att det är särskilt värdefullt. Ja, vi känner
rent av leda inför det och slår dövörat till, som om det inte var det höga
himmelska Majestätet som här har talat utan enbart en vanlig byskomakare.
Till straff för vår otacksamhet och vårt förakt går vi miste om det vi redan
har och får aldrig riktigt känna och smaka den rikedom på makt och kraft,
som bor i Kristi ord. Men den som fått nåden att betrakta dem som Guds och
inte som människoord skall säkert akta det alltmer högt och dyrbart, så att
han aldrig tröttnar på det eller blir mätt av det.
Lika kärleksfull och ljuvlig som denna predikan är för de kristna som är
sanna lärjungar, lika utmanande och odräglig är den för judarna och deras
stora helgon. Men så ger han dem med sina ord strax i början en hård stöt,
och avvisar och fördömer deras lära och predikan som raka motsatsen till
sin egen. Ja, han ropar – som Lukas berättar i kap. 6 – rent ut sitt ”ve” över
deras liv och lära. Ty summan av deras lära var detta: När det går en
människa väl här på jorden, så är hon salig och allt är gott och väl. För dem
kommer allt an på detta: om de är fromma och tjänar Gud, så skall Gud ge
dem fullt upp här på jorden och de ska inte sakna någonting. Det är om dem
som David i Psalt. 144 säger så här: ”Deras lära säger att varje vrå i visthus-
boden är välfylld, att betesmarkerna är översållade av får som förökar sig
mångfaldigt, att boskapen ger riklig avkastning och att inte någon skada,
förlust, olycka eller plåga drabbar henne” – detta kallar de att vara en salig
människa.
Mot detta öppnar Kristus sin mun och säger att även något annat hör till
11
att vara salig än att ha fullt upp av det jordiska. ”Ni kära lärjungar”, vill han
säga, ”när ni går för att predika bland folket kommer ni att finna att man
överallt tror detta: den som är rik och mäktig, han är självklart salig; den å
andra sidan, som är fattig och eländig är förkastad av Gud och fördömd.”
Ty i den tron är judarna fast rotade. Om det går en människa väl, så är det
ett tecken på att hon har en nådig Gud, och vice versa. Det fick dem att tro
att de av Gud hade fått dessa många och stora löften om timliga och
lekamliga förmåner, som han ville skänka de fromma. De litade på dessa
löften och menade att när de fått dem, så stod de på god fot med Gud. På
detta tema är boken om Job uppbyggd. Hans vänner grälar och gruffar över
detta och hävdar envist att Job mycket grovt syndat mot Gud och att han
otvivelaktigt blir hårt straffad för det. Därför bör han erkänna det och
omvända sig, så att Gud tar bort straffdomen från honom.
Det var således högst nödvändigt att Herren inledde sin predikan med att
rasera denna vantro och slita den ur hjärtana, den rätta trons allra största
hinder, som befäster den store avguden Mammons välde i människors hjär
tan. Ty av denna villolära har inget annat följt än att människorna blivit
glupska och att var och en försöker roffa åt sig mesta möjliga för att leva
goda dagar utan brist och besvärligheter. Man tvingas ju tänka som så: ”Är
det så att den, för vilken allt går väl i händer och som får allt han kan önska,
är det den som är salig, så måste ju också jag se till att jag inte blir den som
får det sämst.”
Detta är ännu i dag det allmänna sättet att tänka i den här världen. I
synnerhet turkarna hämtar förtröstan och repar mod ur denna vantro och
drar slutsatsen att det inte skulle vara möjligt för dem att vara så fram
gångsrika och vinna sådana lysande segrar om de inte var Guds folk och av
Gud gynnade framför alla andra folk. På samma sätt tror hos oss hela påve-
dömet. Hela deras teologi och kyrkopolitik grundar sig på att påvekyrkan
först måste få sitt. Med den motiveringen har de roffat åt sig all världens
gods och guld, något som varje människa kan se med egna ögon. Över
huvud taget är detta den största och mest spridda vantron och religionen på
jorden. Den omfattas av alla köttsligt sinnade människor, som inte kan
föreställa sig saligheten på annat sätt.
Mot detta för nu Herren fram en helt och hållet annan och ny förkunnelse
för de kristna – om det går dem illa, om de får dras med fattigdom och
måste vara utan rikedom, ära och goda dagar här på jorden, skall de dock
vara saliga och få – inte en timlig belöning! – utan en annan evig lön helt och
fullt i himlen.
12
Nu invänder du: Hurså, mäste då de kristna utan undantag vara fattiga?
Får ingen kristen äga pengar, egendom, gott anseende, inflytande m.m.?
Hur skall de rika, furstar, herrar och konungar göra – måste de alla låta
ägodelar och ära fara sin kos eller skall de ge bort dem till de fattiga, såsom
en del lärt ut att man måste? Svar: Nej, det sägs inte att man skall avstå allt
sitt åt de fattiga, utan det gäller att vara fattig i sitt inre och räkna sig in
bland dem som vill ärva himmelriket. Det står nämligen med tydliga,
formella ord: ”Saliga är de fattiga” och omedelbart före kommer det lilla
tillägget ”andligen” fattiga. Ingenting är alltså vunnet genom att man är
fattig i jordisk mening och inte har pengar eller egendom. Att äga pengar,
ägodelar, land och folk i yttre avseende är inte synd i sig utan det är Guds
gåva och hans planering. Ingen är salig därför att han är en tiggare och inte
äger någonting någonstans. Nej, det heter att vara andligen fattig. Jag har ju
inledningsvis sagt att Kristus här inte avhandlar världsligt regerande och
jordisk samhällsordning utan endast talar om de andliga tingen och om hur
man fri och höjd över timliga ytterhöljen skall leva inför Gud.
Till denna världens ordning hör att en regering till sitt förfogande har
pengar, besittningar, respekt, makt, land och folk. Utan dessa kan inget liv
hållas vid makt. Därför kan en herre eller furste inte vara utan detta. Han
måste ha det för att hävda sitt ämbete och sin ställning. Därför är det inte
meningen att man måste sakna detta och inte äga något eget. Världen kunde
ju omöjligen bli bestående om vi alla var tiggare och ingen ägde något. Inte
ens en vanlig husfader skulle kunna föda sitt hus och husfolk om han inte
ägde något för egen del. För övrigt finner man att en hel del tiggare som ber
om bröd vid dörren, är lika högfärdiga och elaka som många rikemän och
många luggslitna bönder, och det inte är mindre svårt att tåla dessa än
någonsin en herreman och furste som är rik.
Vare sig du därför kroppsligen och i yttre avseende är fattig eller rik,
vilketdera som nu kan vara din lott i detta livet – efter detta frågar inte Gud.
Och inse att varenda människa måste stå som tiggare inför Gud, alltså vara
utfattig både andligen och i sitt hjärta! Detta betyder att hon inte sätter all
sin tillförsikt, sin tro och tröst till timliga tillgångar eller med sitt hjärta blir
fångad i det och låter Mammon bli sin avgud, utan endast att hon har Gud
till sin Gud.
David var en förträfflig konung, som säkerligen behövde ha sin penning
pung och kassakista full med pengar, sina magasin fulla av spannmål och
olika slag av andra resurser och förråd. Ändå måste han dessutom i andligt
avseende vara en stackars tiggare, något som han också sjunger om sig
13
själv: ”Jag är en stackare och gäst i mitt land alldeles som alla mina fäder.”
Se där konungen som äger sådana rikedomar, en herre över land och folk!
Och ändå vågar han inte kalla sig för något annat än en gäst och pilgrim,
som går på gatan i sitt eget land, där han inte äger något, där han inte får
vistas stadigvarande. Det kan kallas ett hjärta som är oberoende av gods och
rikedom, och fastän det har bådadera tycks det honom likväl smälla lika
högt som om han ingenting ägde. På samma vis prisar S:t Paulus (2.Kor. 6)
de kristna som fattiga, men som likväl gör många rika; som ingenting har
och ändå har allt.
Allt detta är sagt i det syftet att man inte använder allt timligt gott och all
lekamlig nödtorft här i livet annorlunda än som en gäst på främmande ort,
som legat över en natt och på morgonen åker därifrån och inte behövt mer
än ett mål mat och nattläger. Han kan inte påstå om någonting där: ”Det här
är mitt, här stannar jag kvar.” Inte heller frestas han lägga sig till med dess
ägodelar, som om de rättmätigt tillhörde honom. Om han ändå gjorde detta,
skulle han strax få höra värden säga: ”Min käre, vet du då inte att du är gäst
här? Ge dig iväg dit, där du hör hemma!” På samma sätt gäller även här: ditt
timliga goda har Gud gett dig för ditt liv här och det är dig väl unnat att
bruka det till att förse den stofthydda som du får dras med, men inte på så
sätt att ditt hjärta hårt klamrar sig fast och klistras vid det som om du skulle
leva för evigt i det. Nej, vandra vidare och ha i dina tankar en högre och
bättre skatt, som är din egen och som för evigt skall förbli din.
Detta har nu sagts i grova drag för att varje människa ska lära sig förstå,
vad som på den heliga Skrifts språk är att vara andligen fattig och att vara
fattig inför Gud, så att man inte dömer efter det yttre skenet, efter mängden
av gods och guld eller efter brist eller överflöd. Ty – som sagt – man kan
finna de fattigaste och eländigaste tiggare vara de mest ondsinta och för
härdade sällar som fräckt begår alla möjliga bovstreck och ofog, som aldrig
världsligt sinnade, men fina och ärliga människor – borgare, herremän och
furstar – skulle göra sig skyldiga till. Å andra sidan har det funnits många
heliga män med pengar, gods, högt anseende, med land och folk, som med
all sin rikedom dock förblivit fattiga i andligt avseende. För det är efter
hjärtelaget man måste rätta sig och inte lägga för stor vikt vid om någon har
lite eller ingenting alls, mycket eller litet eller vad för slags ägodelar man
har. Sådant skall man sätta i andra hand, äga det som om man inte ägde det,
vara beredd varje stund att mista det och alltid ha sitt hjärta förankrat vid
himmelriket.
I motsats härtill kallas i Skriften den människa för rik som, fastän hon
14
inte äger vare sig gods eller guld, söker riva och rafsa åt sig detta och aldrig
kan få nog. Det är dessa som Evangelium med rätta kallar girigbukar –
dessa som har fått minst av detta timliga men som aldrig är nöjda med det
lilla Gud gett dem.Ty tittar man in i hjärtat, så är det uppfyllt av pengar och
ägodelar, fånget av begär efter det, fast det inte finns någonting i penning
pungen eller i kassaskrinet. Å andra sidan anser Skriften den vara fattig som
är fattig i hjärtat, även om han har kassakistan full och äger hus och hem
man. Så går den kristna tron sin väg rakt fram, tittar varken efter armod
eller rikedom utan efter hur det står till i hjärtat. Sitter där en girigbuk, så
är den människan andligen rik; den, som däremot inte är fången i detta
jordiska och som kan hålla hjärtat fritt från detta begär – den är andligen
fattig. Detta är vad Herren har sagt på annan plats: ”Den somför min skull
lämnat hus och åker, barn och maka, han skall få hundrafalt igen och ärva
evigt liv.” Genom detta vill han slita loss hjärtat från det jordiskt goda, så
att det inte räknar detta som det högsta goda. Han tröstar så de sina som måst
lämna det från sig med att de skall få mycket mer och något mycket bättre
redan här i livet än allt det de varit tvungna att avstå från.
Nu får inte detta tolkas så, att man måste springa ifrån ägodelarna, hus,
hemman, hustru och barn, ränna runt i bygden och ligga andra till last. Så
gör vederdöparpacket och beskyller oss för att inte predika Evangelium rätt
när vi behåller hus och hemman och stannar kvar hos hustru och barn. Nej,
sådana stolliga helgon vill Herren visst inte ha. I stället heter det så här: Den
som med sitt hjärta kan lämna hus och hemman, hustru och barn, fastän han
sitter där och stannar kvar där, har sin bärgning av det och tjänar de sina i
kärlek i överensstämmelse med vad Gud befallt men som – om så behövs –
kan lämna det därhän och för Guds skull låta det fara sin kos – han är
förvisso en sann kristen. Och är du redo för detta, så har du ju övergivit
alltsammans. Ditt hjärta sitter inte fånget i det utan håller sig fritt från
girighet och smitta och är i alla stycken fyllt av tröst och tillit. Visst kan väl
en så beskaffad rikeman kallas andligen fattig och inte vara tvungen att göra
sig kvitt det som tillhör honom. Skulle det vara nödvändigt att han lämnar
alltsammans så gör han det i Guds namn; inte för att det kunde vara skönt att
slippa hustru och barn, hus och hem. Helst hade han haft det kvar så länge
Gud tillåtit det för att tjäna honom med det. Men han är dock beredd att
avstå om Gud vill ta tillbaka det. – Så förstår du vad det innebär att vara
andligen och inför Gud fattig; att i andlig mening ingenting äga utan att ha
övergivit alltsammans.
Betrakta nu också det löfte, som Kristus tillfogar: ”Ty sådana hör
himmelriket till.” Det är ju ett stort och utomordentligt härligt löfte att vi
15
för att vi gärna är fattiga och inte aktar detta timliga högt, redan här skall få
en härlig, stor och evig lön i himlen. Och när du släpper ifrån dig din lilla
del av detta timliga, som du ändå kan använda så länge och så mycket du
kan, skall du i utbyte få en krona som ett utmärkelsetecken på att du är
medborgare och herre i himlen. Detta borde ju egga oss – om vi vill vara
kristna och bli ansedda som sådana – att ta Herren på orden. Men ingen
förstår vem det är som talar och mycket mindre vad han säger; vi låter det
gå in genom ena örat och ut genom det andra. Ingen gör sig besvär att ta det
till sitt hjärta.
Men Herren har med just dessa ord gett tillkänna att ingen rätt kan fatta
detta och vara fattig i anden, såvida han inte redan är en rätt kristen. Ty
båda, detta stycke av hans predikan och alla de andra som följer därefter, är
helt frukter av den tro som den helige Ande själv måste frambringa i hjär
tat . Där tron saknas i ett hjärta, där torde himmelriket få stanna utanför, och
inte heller lär andligt armod, saktmod o.s.v. vinna insteg där. Där härskar
idel ävlan, gnidighet, gräl och larmande kring det timliga goda. För dessa
förvärldsligade hjärtan, som aldrig lärt eller upplevt vad andlig fattigdom
innebär och som inte heller tror eller lyssnar till Herrens ord och löften om
himmelriket, är det förspilld möda att predika. Det hjälper inte att det är
just dessa till bättring så arrangerat och ordnat, att den som inte vill vara
fattig i Guds namn för himmelrikets skull, han måste vara fattig i djävulens
namn och få otack till lön. Gud har nämligen kedjat samman den girige vid
hans buk, så att han aldrig får nog och kan ha glädje av det goda han lyckats
gnida ihop. Ty herr girigbuk är en mycket nitisk inneboende; han unnar sig
inte någon ro. Han hemsöker, driver på och hetsar oupphörligt, så att det
inte blir cn stund över till att njuta av de kära ägodelarna. Detta förbryllade
Salomos predikare, så att han utbrast: ”Är det inte en skändlig plåga att Gud
ger en människa så mycket gods och guld, land och folk, när hon ändå inte
förmår förbruka alltihop? Det inger ju henne bara fruktan, bekymmer och
ängslan för hur hon skall få behålla och föröka det, så att det inte går
förlorat eller förminskas. Hon blir så fäst vid det att hon inte med glädje kan
avstå ens den minsta slant.” Men där det finns ett hjärta som tycker sig ha
nog och är tillfreds med detta, så har det ro och himmelriket till på köpet,
medan den som äger stora rikedomar och dessutom drivs av begär efter än
mer, ådrar sig cn fullständig skärscld här och dessutom helvetesglöden i
evigheten. Därför sägs det: ”Här åker man i vagn, där på cn enhjuling,”
d.v.s. här har man jämmer och ängslan och där vånda.
Se, då ordnar alltid Gud så all hans Ord blir sanna, all ingen är salig och
l(>
får vad han behöver här i livet utom den kristne, medan andra, även om de
så ägde allt, inte har det bättre för det, ja, inte ens så pass bra – arma tiggare
är vad de är om man ser till deras stackars hjärtan. Ty eftersom de förra –
de kristna således – gärna dras med fattigdom, klänger sig deras hjärtan
fastare vid det oförgängligt eviga goda, som är himmelriket, och de är Guds
saliga barn, medan de som jagar timligt gott aldrig uppnår det som de så hett
eftertraktar utan dessutom ådrar sig evig tortyr av djävulen. Det finns kort
sagt ingen skillnad mellan tiggaren vid dörren och dessa eländiga girig-
bukar utom den att tiggaren inte äger någonting och måste låta sig avspisas
med en brödbit, medan ju mer girigbuken får, desto mer otillfredsställd blir
han, även om han fick all världens gods och guld samlat i en enda stor hög.
Därför är det – som sagt – föga bevänt med en predikan som denna för
denna världens barn. Den biter inte på dem. Ty de håller envist på att få
saken säkert bevisad; vill inte tro utan med sina ögon se och ha i sin hand –
”bättre en fågel i handen”, säger de, ”än tio i skogen”. Därför låter Herren
Kristus dem gå sin väg, tvingar ingen och drar ingen i håret till sin himmel.
Han ger sina trofasta råd om de vill låta sig rådas och ger oss de dyrbaraste
löften. Håller du inte till godo med detta, så far åt ditt eget håll och ha ditt
hjärtas kval och olycka både här och i evigheten. Men om du önskar detta, så
har du här frid och ro i ditt hjärta och för evigt allt vad ditt hjärta kan
begära. Ty vi ser ju och inser att allt kommer an på om man är förnöjsam
och inte som fastklistrad vid detta timliga. Åtskilliga som endast har sin
dagliga brödbit, deras hjärtan kan Gud fylla, så att de blir gladare och bättre
tillfreds än någon furste eller konung. Allt som allt – den är en rik herre och
kejsare, som inte behöver ha några bekymmer, oro eller ängslan. Detta är
det första stycket av denna Herrens predikan: den som vill ha tillräckligt av
allt både här i tiden och i evigheten måste tänka på att inte roffa och rafsa åt
sig utan ta emot och använda det som Gud ger och skaffa sig sin bärgning
genom arbete i tron på Gud. Då har han redan här ett paradis, ja, rent av
himmelriket – såsom S:t Paulus skriver i 1. Tim. 4:”Gudaktighet är nyttig i
allting och har med sig löfte icke allenast för detta utan också för det
tillkommande livet.”
5:4 Saliga är de som utstår lidanden, ty de skall bli tröstade.
Herren Kristus började alltså denna predikan med att angripa judarnas lära
och tro, men helt klart inte enbart dessa utan också hela denna värld, som
alltid levat i den vantron, att om man bara är rik på gods och ära och Mam-
mons goda, så står allt väl till och man har tjänat Gud som sig bör. Nu i det
17
andra stycket går han vidare och river ner en annan vanlig uppfattning,
nämligen den att det enda goda och saliga livet här på jorden är att arran
gera så att man gör sig goda, behagliga dagar och slipper utstå vedermödor.
Om dessa heter det i den 73:e psalmen i Psaltaren: ”De råkar inte i olycka
som andra människor och lider ingen plåga som andra dödliga.” Detta är
nämligen det högsta människor önskar sig, att få njuta lust och glädje och
vara fria från allt ont. Nu vänder emellertid Herren blad och påstår det rakt
motsatta: han kallar dem saliga som sörjer och drabbas av lidande och
fortsätter med detta i de följande styckena, som alla går emot och riktar
udden mot denna världens åsikter och tankar om hur livet bäst bör vara. Ty
den vill inte drabbas av hunger, bekymmer, vanära, nesa orättvisa och våld
och de som kan undgå detta är det saliga folket
Så vill Herren Kristus nu här ha sagt att livet för en kristen måste gestalta
sig helt annorlunda än världen önskar och tänker, så att han är inställd på att
få uppleva sorger och vedermödor här i världen. Den som inte vill göra
detta kan nog ha goda dagar och leva efter behag, men måste sedan sörja för
evigt såsom Herren säger i Luk. 6: ”Ve er som nu skrattar och är vid gott
mod, ty ni skall komma att gråta och jämra er”. Så gick det ju för den rike
mannen (Luk. 16), som varje dag levde i lyx och fröjder, klädde sig i dyr
baraste siden och purpur och trodde sig vara ett stort helgon och stå på allra
bästa fot med Gud, eftersom nu Gud skänkt honom så mycket gott. Likväl
lät han samtidigt den stackars Lasarus ligga där vid sin dörr, full med
varbölder, i hunger, brist och stort elände. Men vilken hård dom fick han
inte till sist höra, där han låg i helvetesglöden: ”Betänk, att du i livet fick ut
allt gott, Lasarus endast ont. Därför lider du nu kval, men Lasarus undfår
hugsvalelse.” Se där, alldeles detsamma som vår text säger: ”Saliga de
som utstår vedermöda, ty de skall bli tröstade.” Å andra sidan heter det
även många gånger: ”De som här blott strävar efter och vill ha idel lust och
glädje skall evigt gråta och jämra sig.”
Frågar du på nytt: ”Hur skall man då bära sig åt? Skall verkligen alla de
bli fördömda som skrattar, sjunger och hoppar av glädje, som kläder sig
väl, äter och dricker gott? Läser vi kanske inte i Skriften om konungar och
heliga människor, som varit glada och levat goda dagar?” Särskilt S:t
Paulus, ett förunderligt Guds helgon, vill att vi alltid skall vara glada. Han
skriver i Fil. 4: ”Var glada med de glada” men också: ”Gråt med dem som
gråter.” (Rom. 12). Hur hänger det ihop? Det strider ju mot vartannat – att
alltid vara glad och ändå gråta med dem som gråter och sörjer! Svar: liksom
jag tidigare sa att det inte är synd eller förbjudet att vara rik, så är det inte
18
heller synd eller fördömelsevärt att vara glad, äta och dricka gott, inte
heller att ha ett gott anseende och ett gott namn och ändå vara salig,
nämligen om jag lika gärna kan vara utan det, kan mista alltsammans och i
stället lida armod, elände, hån och förföljelse. Alltså finns bådadera där och
måste gå i par – att äta och vara hungrig, att sörja och vara glad, något som
aposteln S:t Paulus berömmer sig av att kunna: ”Jag har lärt mig konsten
att var jag än är låta mig nöjas. Jag kan vara nedtryckt och vara högt
flygande; jag kan i allting och inför alla vara bägge delarna – såväl mätt
som hungrig, såväl ha överflöd som lida brist” (Fil. 4) och sak samma i 2.
Kor. 6: – i ära och smälek, med dåligt rykte och med gott rykte såsom
döende men se, vi lever, såsom sörjande och dock alltid glada.”
Med detta menar aposteln: på samma sätt som någon inte kan kallas
andligen fattig bara för att han inte har några pengar eller över huvud taget
inte äger något eget, utan därför att han inte är besatt av begär efter det och
inte sätter sin förtröstan och tillit till det han äger som om det var hans
himmelrike, lika litet kan det kallas att bära sitt lidande och att sörja att man
i allas åsyn hänger läpp, alltid ser sur ut och aldrig någonsin skrattar. Nej,
det kan endast sägas om den som likt världen har all sin glädje i att ha idel
goda dagar och leva i sus och dus och inte diktar eller traktar efter något
annat än att bara ha lust och fröjder att gona sig i och som inte bryr sig om
ett dyft eller bekymrar sig för hur han har det med Gud och sin nästa.
Sålunda har ju många förträffliga och betydande män, konungar och
andra, som också varit kristna, måst sörja och utstå lidanden, fastän de till
synes inför världen levat som herrar alldeles som David, som överallt i sina
psalmer klagar över gråt och vedermödor. Jag skulle också kunna ta fram
exempel från nutiden på framstående människor, som för Evangelium fått
erfara och lära sig läxan i detta stycke av Herrens predikan, såsom på den
nyss avslutade riksdagen i Augsburg och även på andra håll. Om de än till
det yttre sett ut att leva i välmåga, varit furstligt klädda i siden och guld och
ansetts dansa på idel rosor, så har de dagligen måst trampa bland giftiga
ormar och i sina hjärtan fått känna på det förskräckliga övermod, motstånd
och smälek, så mycken argan list och onda ord från dessa skamliga papister,
som haft sin lust och glädje i att fördystra deras hjärtan och inte unnat dem
en glad stund, så långt det stod i deras makt. Allt detta har de fått äta upp och
ingenting kunnat göra åt det utom att klaga inför Gud i gråt och suckan.
Sådana människor vet något om vad ord som dessa vill säga: ”Saliga de som
sörja och utstår lidanden” – låt vara att det inte alltid syns utanpå, utan man
ibland ser dem äta och dricka och under skratt och skämtan glömma bort sin
19
vedermöda. För du skall inte tro att detta att sörja betyder att bara gråta,
klaga och jämra sig som barnen för minsta skrubbsår. Det är inte det
verkligt djupa lidandet att hjärtesorgen kommer tårar att blänka i ögonen.
Nej, det är först när de stora stötarna drabbar hjärtat och stormar över en,
så att man inte kan gråta och inte har någon att klaga inför.
Att sörja och bära lidande är därför ingen sällsynt ört för de kristna, även
om det till det yttre inte ser så ut, även om de gärna vill vara glada i Kristus
också i yttre avseende så gott det går. Ty dagligen måste de åse och känna
smärta i sina hjärtan när de betraktar denna värld med så mycken elakhet,
övermod, förakt och smädande av Gud och hans heliga Ord; därtill allt det
elände och all olycka, som djävulen anstiftar såväl i det andliga som i det
världsliga regementet. Därför kan de inte hysa särskilt många glada tankar
och deras andliga glädje blir mycket dämpad. Och om de alltid tvingas
smaka detta och inte emellanåt får lyfta sina ögon bort från det, så kommer
de inte ett ögonblick att kunna vara glada. Mer än nog förekommer och
inträffar sådant, som de helst skulle vilja slippa se. De behöver verkligen
inte se sig vida omkring efter eländet.
Sätt nu bara igång med att bli en sann kristen, så får du nog lära dig vad
det vill säga att sörja och bära lidanden! Om inte annat så gift dig t.ex., sätt
bo och försörj dig i tro, så att du har Guds Ord kärt och lever så som det vill
att man skall leva i äktenskap! Då skall du snart nog få erfara, både från
grannar och dina egna, att allt inte går som du vill; att du stöter på hinder
och möter svårigheter att lyda Guds bud mer än människors förväntningar.
Du får även sorger mer än nog och måste se mycket som gör ont i hjärtat.
Alldeles särskilt måste våra kära predikare lära sig den bittra läxan och
dagligen öva sig i att svälja och smälta olika slags avund, hat, hån och spe,
otack, förakt och dessutom smädelser, som ständigt och jämt sargar och
kväljer deras hjärtan och själar.
Men världen vill inte veta av dessa sorger och vedermödor och söker sig
därför till verksamhetsfält och livsuppgifter, där man kan göra sig goda
dagar och där man inte riskerar att få lida, såsom munkar och brödpräster
gör. De kan inte stå ut med att tjäna andra människor under omsorger,
möda och arbete i de stånd Gud förordnat och därav inte skörda annat än
otack och förakt och annan nedrighet. När det så inte går för dem som de
vill och den ene ser snett på den andre, då börjar de gorma och domdera och
förbanna, ja, rent av ta till knytnävarna och skyr inte att äventyra gods och
ära, land och folk. Men Gud ser dock till att de inte får härja helt fritt utan
låi laima på eller utslå vedeimödor Nej, eftersom de så motspänstigt
20
lider vad de för sin ondskas skull ändå måste lida, så ger Gud dem som lön
att de bara gör sitt lidande dubbelt större och värre genom bitterhet och
vrede och därigenom även går miste om tröst och ett gott samvete. De
kristna har då den förmånen att de, fast de får utstå lidanden, ändå skall bli
tröstade både här på jorden och i evigheten och bli saliga.
Den som därför inte vill räknas som ett av denna världens barn utan vill
ha sin lott med de kristna, han ska inte dra sig för att stå i registret över
dessa och tillsammans med dem som suckar och dela vedermödan för att
också tillsammans med dem bli tröstad, såsom det utlovas i detta stycke. Ett
exempel på detta kan man läsa om hos Hesekiel i 8:e kap. Gud sände sex män
med huggvärjor mot Jerusalems stad. Bland dem skickade han ut en med
skrivdon, som skulle gå genom staden och sätta ett tecken på pannan på var
och en som suckade och led över att det gick så skändligt till i den heliga
staden, och som var tvungna att se sådant som berörde dem illa. Den som
blev försedd med sådant tecken skulle få behålla livet; de andra skulle dödas.
Se där de kristnas företräde! Om de än måste se och plågas av lidande och
jämmer i denna värld, så blir de till sist räddade. Men när världen tycks
vara som tryggast och det råder fröjd i den, så vänder lyckans hjul och de
drabbas plötsligt av olycka, som de inte kommer ur utan måste dö i. Guds
barn däremot dras upp ur den och räddas – så som den älsklige Lot blev
räddad ur Sodom, som länge fördunklat och sårat hans hjärta – som S:t
Petrus säger – med sitt skamliga väsende. Låt därför världen till en tid
skratta och leva i sus och dus med all sin lust och sitt övermod! Och måste du
sörja och lida och dagligen se sådant som bedrövar ditt hjärta, ge dig till tåls
och håll detta Herrens Ord för ögonen, så att du finner välbehag i det och
tröstar dig med det och också i yttre mått söker uppmuntra dig och glädja
dig så mycket du kan.
De som får utstå vedermödor bör alltså gärna skaffa sig och ta emot den
glädje, som finns att få, så att de inte sjunker ner i dysterhet. Det är därför
som Herren säger dessa ord och lovar tröst, för att de inte skall bli mod-
fällda eller låta sig berövas sitt hjärtas fröjd eller tillåta att den släcks ut utan
blandar in tröst och uppmuntran av Herrens ord i sin bedrövelse. Om de
aldrig fick någon tröst och uppmuntran skulle de helt försmäkta och för
torka. Ingen människa förmår uthärda idel tungsinne. Det suger all saft och
kraft ur kroppen såsom den vise mannen säger: ”Svårmod har bragt
mången människa om livet” och vidare: ”Ett missmodigt sinne torkar
märgen ur benen”. Därför skall man inte lämna sådana människor åt sig
själva utan mana och stimulera dem att emellanåt göra sig glada med vad
21
som står till buds, söka lätta upp deras tungsinne och få dem att glömma bort
det en smula.
Herren Kristus vill inte alls att det skall råda enbart sorg och bedrövelse
här på jorden. Men han vill varna dem som inte alls vill veta av detta, som
endast vill ha goda dagar och som hämtar all sin förnöjelse från detta jor
diska. Han lär åter sina kristna att när det går dem illa, då skall de veta att så
var Guds behag och låta sig nöja med det; inte förbanna och rasa mot Gud
och än mindre låta sig gripas av förtvivlan som om Gud skulle ha upphört
att vara nådig.
För dem som lärt sig detta skall det bittra i lidandesdrycken mildras och
bli lättare att uthärda, när den blandas med den honungssötma som är hans
löfte och ord på att han ser på dem med välbehag, prisar dem saliga och
redan här skänker dem tröst i deras lidanden och att dessa där helt skall tas
bort från dem.
Lämna världen och alla dem åt sitt öde, som vållar oss lidanden i sin herre
djävulens namn och låt oss sjunga vår sång och vara glada i vår Guds och
Herres Jesu Kristi namn! Det skall ändå inte till sist gå för dem som de vill.
Om de fortfarande fröjdas över vår olycka och gör oss mycket ont, så skall
vi ändå vara vid gott mod och få uppleva att de till sist måste gråta och jämra
sig, medan vi får tröst och är glada.
5:5 Saliga är de saktmodiga, ty de skall besitta jorden.
Detta stycke fogar sig mycket väl till det första: ”Saliga är de som är
andligen fattiga” o.s.v. Ty liksom han i början lovade himmelriket och det
eviga goda, så fogar han nu här till detta löftet om timligt liv och jordiskt
gott.
Men hur går detta ihop – att vara fattig och att äga land? Jag menar att
predikaren här glömt bort det som han började med. Ty äger man land och
gods och har många olika ägodelar här på jorden, så kan man ju inte vara
fattig. Men han menar inte med detta ”att äga land” att varje människa skall
vara ägare av ett helt land, för då måste ju Gud skapa en långt större värld,
utan han menar: allt det jordiska goda, som Gud ger en – hustru, barn,
boskap, hus och hem och allt vad därtill hör – det har han fått för att han
skall kunna leva och vara bofast i det land, som är hans och vara herre över
sin egendom. Skriften talar på andra ställen ofta om detta. I Psalt. 37 heter
det sålunda: ”De som bida efter Herren skall ärva landet” och vidare:
”Herrens välsignade är arvtagare till landet.” Detta stycke tillfogar Herren
som en randanmärkning till det han förut sade om att vara ”andligen fattig”
22
– det betyder inte att vara tiggare eller förkasta ägandet av pengar och
egendom. Ty han vill att man skall bo och hålla till i sitt land och vårda sitt
jordiska goda. Mera om detta i fortsättningen.
Vad betyder det nu att vara saktmodig? För det första måste du veta att
Herren här inte alls talar om överheten och dess ämbetsutövning. Ty att
vara saktmodig ankommer ingalunda på överheten, som fått svärdet i sin
hand för att med det straffa de onda och se till att vrede och hämnd drabbar
dem, den vrede och hämnd som är Guds egen. Nej, han talar här endast om
den enskilda människan; om hur var och en som privatperson, när han inte
är sysselsatt med ämbets- och myndighetsutövande, skall uppträda gentemot
andra människor. Sålunda gäller det inte fader och moder, när du t.ex. som
fostrare av dina barn fullgör ditt faders- och modersämbete, men däremot i
ditt förhållande till grannar och andra människor. Ty – som jag så ofta sagt – man måste noga hålla i sär dessa båda: ämbetsbäraren och privatpersonen.
Det är en helt annan sak att vara en vanlig Hans eller Martin än att vara
kurfurste, doktor eller predikare.
Ty här är två skilda personer sammanförda i en människa – en skapad
och född till att vara rätt och slätt människa och såsom sådana är vi varan
dras jämlikar: man, kvinna, barn, ung, gammal o.s.v. Men när vi blivit
födda som sådana, så kläder och smyckar Gud dig med något därutöver, gör
dig till barn, mig till fader, den ene till herre, den andre till dräng, den här
mannen till furste, de övriga till medborgare o.s.v. I dessa sina särskilda
yrken och stånd är de gudomliga personer som ska utöva ett gudomligt
uppdrag; är klädda med herrevärdighet och är förmer än blott rätt och slätt
en Hans, en Klas och som sådana benämns de t.ex. furste av Sachsen,
husfader, husbonde. Om dessa talar emellertid inte Herren Kristus här utan
lämnar dem åt sidan med deras ämbeten och maktutövning, som de blivit
förordnade till av Gud. Här gäller det endast den enskilde, den fysiska per
sonen och vad var och en i sig är och hur han som medmänniska skall handla
mot andra människor.
När vi står i ämbets- och myndighetsställning skall och måste vi vara
skärpta och stränga mot människors vrångheter, vredgas över dem och
bestraffa. Ty här måste vi handla å Guds vägnar och göra såsom han ger vid
handen. Vad som annars ligger utanför ämbetsområdet, där lär sig var och
en att vara saktmodig mot varje människa; inte rusa i väg och handla i
oförstånd eller vrede och hämndbegär mot sin nästa, så att man inte bär sig
åt som en sådan där Hans, som – som det heter – kör huvudet i väggen; som
aldrig kan tåla en oförrätt eller ge vika; som helst skulle omstörta berg och
hela världen, ja, rycka upp stora träd med rötterna; som aldrig kan höra på
23
eller ta för gott en annan människas ord utan bums knyter till om sin påse
och inte funderar på annat är att hämnas och slå tillbaka. Därmed är på inget
sätt överheten fråntagen rätten att straffa och å Guds vägnar utkräva hämnd.
Men inte heller lämnar ordet fältet fritt för en domare, en borgmästare, en
skattefogde eller furste, som är en skurk och rör ihop de två personerna,
privatpersonen och ämbetsbäraren,och överskrider sitt ämbetes befogen
heter för att självsvåldigt av missunnsamhet, hat eller antipati sko sig själv
under sken och skydd av lag och rätt och sin maktbefogenhet vilket sker
dagligen – om t.ex. vår granne i egenskap av överhetsperson söker till
skansa sig något från oss som han som privatman inte har möjlighet att
komma åt.
Liksom i början av denna predikan talar Jesus även här med sina lands
män, som envist hävdade den meningen att de inte behövde ha fördrag med
hedningar och främlingar och att de gjorde rätt i att ogenerat hämnas. Som
grund härför anförde de 5 Moseb. 28. ”Herren skall göra dig till huvudet
och icke till svansen. Och du skall alltid flyta ovanpå och aldrig vara någon
underlägsen — ” m.m., vilket i och för sig kunde vara riktigt. Men det har
ju den innebörden att när Gud själv gör det, då är det helt i sin ordning. Ty
det är ju något helt annat när han påbjuder och säger: ”Jag skall göra det”
och när vi egenmäktigt handlar utan hans befallning. Vad Gud säger, det
skall, ja, det måste ske. Vad vi säger, det sker om så skall ske, annars lär det
väl utebli helt. Därför tjänar det ingenting till att du tar dig för att göra
något, när det är han själv som skall göra det eller att du inte kan ge dig till
tåls till dess han har befallt dig. Och detta till trots åberopar du hans löften
och pockar på hans hjälp.
Men, se, just sådana förvända helgon är det som Herren Kristus här
bestraffar, dessa som menar att var och en är herre här i världen och att det
är hans självklara rättighet att slippa ifrån att drabbas av lidanden. För att
skydda sig och sitt ställer de till med bråk och trätor och far rent av fram
med våldsamheter. Men Herren lär oss tvärtom här att den som i frid vill
sköta om och äga det som är hans egendom, hus och hemman m.m., han
måste vara saktmodig, så att han kan förvalta allt sitt väl, gå fram med
förnuft och stå ut med vad han kan få lida. Ty det slår inte fel att din granne
då och då förgriper sig på dig och ditt och gör dig illa antingen av misstag
eller med berått mod. Är det fråga om ett misstag, så tjänar det ingenting till
att du inte vill eller kan tåla någonting. Är det av illvilja, så gör du din
vedersakare bara än elakare om du ger honom en skrapa och bara står på
dig. I lan bara skrattar och njuter av hjärtans lust över att ha förargat dig och
24
ha kunnat göra dig illa, så att du inte får någon ro eller kan använda vad du
har i lugn och ro.
Därför – välj nu det ena av dessa två, vilket du vill: antingen att leva
tillsammans med folk i fred och tålamod och få behålla vad du har i frid och
med gott samvete eller att du riskerar att mista vad du har genom tvister och
processer och dessutom aldrig någonsin får lugn och ro. Ty här står det
fastslaget: ”De saktmodiga skall besitta jorden.” Titta nu på dessa säll
samma tjockskallar, som alltid tvistar och processar om ägodelar, såväl
fasta som lösöre, som aldrig kan vika för någon utan söker uppnå allt med
att köra huvudet i väggen! Tvistar inte dessa bort och förlorar mera än de
någonsin trodde sig vinna och till sist förlorar land och folk, hus och hem –
med ofrid och ont samvete på köpet. Till detta uttalar så Gud sin välsignelse,
som lyder så: ”Är ni inte saktmodiga skall ni inte besitta ert kära land och
inte heller få njuta ens en liten smula frid!” Vill du däremot vandra rätt och
äga frid, så låt din grannes illvilja och brottslighet dämpa och släcka sig
själv. Du kan för övrigt inte göra djävulen något kärare och dig själv något
värre ont än att du fientligt vredgas och dundrar. Kan du nå någon myn
dighet, så anmäl det där och låt den ta hand om din sak. Ty den är förordnad
till att inte tillåta att man förtrycker den oskyldige. Då skall Gud säkert
också se till att hans Ord och ordningar hålls vid makt och att du enligt hans
löfte får äga ditt land. Så har du frid och välsignelse från Gud; din ondsinte
granne däremot har ofrid och därtill Guds onåd och förbannelse.
Men en sådan predikan går inte in i någon annan än de kristna, som tror
och vet att de har sin skatt i himlen, som de är vissa om att få och som inte
kan tas från dem. Därför har de också här på jorden nog, även om de inte
har kassakistan och fickorna fulla av rött guld. Eftersom du nu vet detta,
varför skulle du då låta din glädje grumlas och försvinna, ja, att du
oroar dig och därigenom berövar dig själv en sådan utomordentlig välsig
nelse.
Se, där har du tre stycken med tre rika löften, att den som är en kristen
får allt tillfyllest både timligt och evigt gott, även om han får lida mycket
både inom sig i sitt hjärta och utifrån världen. Å andra sidan, denna
världens bam, som inte vill veta av armod eller något lidande och inte heller
förtryck, de får varken äga och njuta av himmelriket eller timligt gott i frid
och salighet. Om detta kan du läsa mera i 37 :e psalmen i Psaltaren, som är
den bästa kommentaren till detta stycke och som utförligt skildrar hur de
saktmodiga skall besitta landet och hur de gudlösa skall bli utrotade.
25
5:6 Saliga är de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skall bli
mättade.
Rättfärdighet kan på detta ställe inte betyda den kristna gudsrättfärdigheten,
genom vilken människan personligen blir from och angenäm inför Gud. Ty
jag har tidigare sagt att dessa åtta stycken i Jesu bergspredikan inte är något
annat än läran om frukterna och om en kristens goda gärningar. Men före
dessa måste tron finnas på samma sätt som trädet är till före frukten. Likaså
måste en kristens rättfärdighet och salighet utan alla egna gärningar eller
förtjänster vara huvudsaken och det ur vilket de goda gärningarna växer
fram – och blir till som frukten från trädet. Därför åsyftas här den yttre
rättfärdigheten i och för den här världen och hur vi här förhåller oss mot
varandra. Så är detta den korta och enkla innebörden i detta Herrens Ord:
Den är en rättskaffens och salig människa, som uthålligt och av alla krafter
strävar efter att det överallt ska gå väl till; att varje människa handlar rätt
och med ord och gärning, med råd och dåd hjälper till att vidmakthålla och
befordra detta.
Detta är nu ett särdeles utsökt stycke, som i sig innefattar en mängd olika
goda gärningar, men som är ganska sällsynta. Vi åskådliggör detta med ett
exempel: Om en predikare vill stå i samklang med detta stycke, då måste han
vara väl skickad att undervisa och hjälpa var och en i hans samhällsställning,
så att man rätt sköter sig i den och gör vad som hör till den. Ser han då att
någon kommer till korta och att allt inte går rätt till, gäller det för honom
att vara till hands för att varna, bestraffa och stödja på det sätt och med det
han förmår, så att jag i min egenskap av predikare inte själv kommer till
korta i mitt ämbete och inte heller de andra i sitt utan följer min lära och
predikan. Då går det rätt till på båda hållen. Där det finns folk, som således
tar till sig detta och finner det angeläget att av fri vilja göra rätt för sig och
traktar efter att befinnas verka vad rätt är i ett rätt sinnelag, det är de som
hungrar och törstar efter rättfärdighet. Och om det stod så till skulle det inte
finnas någon brottslighet eller orättfärdighet på denna jord utan idel
salighet och rättfärdighet. Ty vad annat är denna världens rättfärdighet än
att var och en i sitt stånd fullgör vad han enligt gällande rätt är skyldig, det
vill säga i enlighet med mäns och kvinnors rätt, barns och tjänstefolks rätt,
borgarrätt eller stadsrätt i respektive land. Detta innebär att de som är satta
att förestå och styra över andra människor fullgör sitt ämbete med nit,
omtanke och trohet och de andra å sin sida på samma sätt fullgör lagstadgad
tjänst och åtlydnad.
Det är nu inte för inte som Herren använder ord som ”hungra och törsta”
26
efter rättfärdighet. Därmed vill han framhålla att det vill till ett stort allvar,
starkt begär och brinnande längtan; därtill även en outtröttlig flit för att rätt
fullgöra sitt ämbete. Saknas denna hunger och törst blir det ingenting med
rättfärdigheten. Orsaken till detta är denna: det finns alltid alltför stora och
alltför många hinder främst från djävulen, som överallt ställer sig i vägen
och spärrar, men också från världen och denna världens barn, så onda att de
inte tål en from människa som självmant vill göra rätt för sig och som även
vill hjälpa andra att göra det. Därtill vållar de honom all möjlig plåga, så att
man i längden tröttnar och blir avskräckt. Ty det gör ont i en att behöva se
hur skändligt det går till; att för idel välgärningar får man otack, förakt, hat
och förföljelse som lön. Därför har många människor, som inte orkat med
all denna ovilja gripits av förtvivlan och till sist sprungit iväg från männi
skorna ut i öknen och av den anledningen blivit munkar. Om och om igen
har ordspråket besannats, att förtvivlan gjort mången munk. Antingen blev
man det därför att man inte på annat vis trodde sig kunna få sin försörjning,
alltså enbart för bukens skull, vilket de flesta gjort, eller också därför att
man gripits av förtvivlan inför världens ondska och misströstat om att där
kunna leva ett fromt liv och vara människor till hjälp.
Men ett sådant beteende kan inte kallas att hungra och törsta efter rätt
färdighet. För den som önskar predika eller regera duger det inte att bli
trött, att ge upp eller motas undan i en vrå, för en sådan person lär också
vara trög när det gäller att hjälpa människorna. Att hungra och törsta efter
rättfärdighet kan det inte kallas att hålla sig undan i ett gömsle eller fly ut i
öknen. Tvärtom – håller du dig undan där, så måste du skynda dig därifrån,
räcka fram både händer och fötter, ja, hela din kropp och sätta till allt som
du har och förmår. Ty en människa som Kristus vill ha, måste våga sätta
hårt mot hårt, så att hon inte låter sig skrämmas eller förlamas och över
vinnas av otack och all världens ondska utan alltid sträva på och hålla ut så
långt hennes krafter räcker. Sammantaget vill det till en sådan hunger och
törst efter rättfärdighet, som inte släpper efter eller ger upp; som inte
strävar efter något annat eller kan tänka sig annat än att befrämja och hålla
rättfärdighet vid makt och för dess skull ringaktar allt som hindrar honom
när det gäller att befordra och hävda rätten i världen. Om än han inte alls
förmår att göra världen from, så bör han göra så gott han kan. Det får räcka
med att han gjort sitt och förmodligen alltid fått vara några till hjälp, om än
det bara är en eller två. Om andra sedan inte följer efter, så låt dem i Guds
namn gå sin väg. Man får inte svika för de obotfärdigas skull utan måste
tänka: det är ju inte för deras skull man tog på sig detta uppdrag, och får inte
27
för deras skull heller springa ifrån det. Kanske skall ändå med tiden en del
av dem komma efter eller åtminstone minska i antal och i någon mån bättra
sig.
Sedan har du här också ett omstritt och tillförlitligt löfte som Herren
Kristus lockar och eggar sina kristna med, de som hungrar och törstar efter
rättfärdighet – nämligen att de skall få så de blir mätta. Och detta innebär att
deras hunger och törst skall bli tillfredsställda, att de inte arbetat förgäves
utan trots allt samlat ihop en liten skara för vilka löftet syns angelägnare än
allt annat. Och inte endast här på jorden utan desto mer i livet efter detta
skall detta bli klart och tydligt. Ingen skall då kunna undgå att se vilken
härlig frukt dessa människor tagit fram genom sin uthållighet och bestän
diga ihärdighet, även om det inte omedelbart går så bra som de gärna önskat
och de ibland halvt om halvt grips av förtvivlan. Och ändå – att en from
predikant ryckt många själar ur djävulens gap och fört dem till himmelen
eller att en from och trogen regent hjälpt länder och folk till välstånd – detta
skall tydligt bekräftas och prisas inför hela världen.
Mot detta protesterar emellertid dessa skenheliga helgon, som för sin
egen stora helighets skull undviker världen. De ger sig ut i öknen eller
smyger sig undan i någon vrå för att komma ifrån det besvär och obehag,
som de annars måste underkasta sig och för att inte behöva bry sig om hur
det går till här i världen. Inte bryr de sig om att hjälpa och råda andra män
niskor, lära och undervisa dem, förmana och bestraffa dem och föra dem
till omvändelse eller åtminstone bedja och sucka inför Gud för deras skull.
Nej, det ger dem rent av avsmak och berör dem illa att även andra vanliga
människor är fromma. Då blir inte dessa betraktade som de andra sanna
helgonen, vars goda gärningar och förtjänster de måste skaffa sig om de vill
komma till himlen. Överhuvudtaget är dessa sprickfärdiga av sin egen
rättfärdighet, så att de pöser över på andra stackars syndare. Detta var pre
cis vad den oerhört helige fariséen enl. Luk. 18 gjorde: i sin stora själv –
berusning spyr han ner den stackars publikanen och förödmjukar honom i
djupet av hans hjärta. Han skrävlar och tackar för att han är den ende
fromme och att alla andra människor är ogudaktiga.
Du förstår – det är mot dessa som Herren Kristus talar här, dessa
samvetslösa, högfärdiga och uppblåsta, som kittlar sin egen fåfänga och
känner glädje och lust över att andra inte är gudfruktiga, när de i stället
borde förbarma sig över dem, hysa medlidande med dem och hjälpa dem.
De kan inte något bättre än att förakta, förtala, döma och fördöma. Allt
annat än vad de själva gör är bara dynga och stank. Att de skulle förmana
28
och hjälpa en bräcklig syndare, det aktar de sig för som för djävulen själv.
Därför måste de också höra Kristus förbanna dem (Luk. 6): ”Akta er, ni
som är mätta och dästa, ty ni skall få hungra”. På samma sätt som de som i
detta livet hungrar och törstar skall bli mättade, så måste de som här är
mätta och dästa där få hungra för evigt. Inte någon av dem får glädje och
berömmelse för att de har hjälpt och fört en enda människa till rätta.
Här har du i korthet innebörden av detta stycke av Jesu bergspredikan.
Det innefattar alltså i sig så många, ja, snart sagt alla goda gärningar, så att
var och en lever på rätt sätt bland människorna och gör vad honom an
belangar för att stödja och gagna alla de olika ämbeten och stånd, som jag
har talat utförligare om på annan plats.
5:7 Saliga är de barmhärtiga, ty de skall få barmhärtighet.
Detta är också en härlig frukt av tron och ansluter sig väl till det föregåen
de: den som vill hjälpa andra människor och medverka till att det överallt
går rätt till måste vara godmodig och kärleksfull, så att han inte genast blir
arg och brusar upp när något slår fel och allt inte går som det borde, även
om det finns förhoppning om förbättring. Ett kännetecken på den falska
heligheten är nämligen också detta att den inte kan visa medlidande och
kärlek med de bristfulla och svaga utan vill att man skall hålla efter dem
med yttersta stränghet och kräva fullkomlig renhet av dem. Så snart som
dessa stackare felar en smula finns där ingen nåd längre och indignation och
oresonlig vrede bryter fram. Redan S:t Gregorius lär hur man skall känna
igen dessa moralister när han säger: ”Vera justitia compassionem habet,
falsa indignationem”, d.v.s. den sanna heligheten är kärleksfull och med-
lidsam, men den falska bara vredgas och blir ursinnig. Och ändå skall – som
det så vackert heter – detta kallas ”pro zelo justitice”, d.v.s. ha skett av
kärlek och nitälskan för rättfärdighet.
Detta ofog breder ut sig här i världen med väldig kraft. Under det vackra
skenet och den sköna slöjan att man vill främja rättvisans sak, ger man sin
högfärd och fanatism fritt utlopp. Precis som man hittills och f.ö. ännu
alltjämt riktat sin motvilja och svekfullhet mot Evangelium under sken av
att skydda sanningen och utrota kätteriet, så förföljer, dödar och bränner
man nu Guds helgon på bål. Man gör det under förevändningen att man
hungrar och törstar efter rättvisa och genom detta förtjänar man helgon
kronan och blir lyft upp till himmelen av Gud. För man vill minsann också
ha namn om sig att hungra och törsta efter rättvisa, t.o.m. häftigare än Guds
sanna helgon. Därför har man vinnlagt sig om att föra sig med yttre värdig
29
het och tala med så förträffliga ord att Gud själv enligt deras åsikt inte
kunnat göra det bättre.
Men det är på frukten man känner igen det äkta trädet. Där de skulle ha
verkat för rätt både inom det andliga och det världsliga regementet, där gör
de det inte; de ägnar inte en tanke åt att undervisa och leda människor till
bättring, ja, de lever själva i oanständighet. När någon bestraffar deras
handel och vandel eller bara låter bli att lovprisa dem och vägrar göra som
de vill, så får han finna sig i att kallas kättare och låta sig fördömas längst
ned i helvetet. Se, sådana är de, dessa skenheliga helgon! Deras självhelighet
gör dem så hänsynslösa att de bara har förakt över åt andra och förmår inte
på något sätt göra hjärtat milt och kärleksfullt. Här är därför en varning för
dessa samvetslösa verkhelgon på sin plats, så att var och en när han har med
sin nästa att göra, som han på grund av sin ställning och sin natur bör hjälpa
och visa till rätta, kan göra detta på ett kärleksfullt och förlåtande sätt. Man
skall kunna märka att du brinner för rättvisa med ett ärligt hjärta och inte
bara vill tillfredsställa din högfärd och din hämndlystnad. Du måste också
vara så rättvis att du uppträder vänligt och renhårigt mot den som vill
överge sin oärlighet och bättra sig; stå ut med hans bristfullhet och svaghet
och stöd honom så länge att han får tid på sig att komma ifatt. Men när du
försökt allt detta och du inte ser något hopp om bättring, då kan du släppa
honom och överlämna honom åt den som har befogenhet att bestraffa. Detta
var nu kärleksfullhetens ena sida, att man villigt förlåter en syndig och
bristfull stackare. Den andra är att man är hjälpsam mot dem som lider nöd
och är i behov av hjälp. Detta man kallar kärleksverk (Matt.25). Detta kla
rar inte de fariseiska helgonen. I deras hjärtan finns ingenting annat än
iskyla, ja, ett riktigt stock- och stenhjärta utan en droppe blod med glädje
och kärlek att göra gott mot medmänniskan. Inte heller finns där någon
kärlek och vilja att förlåta. De är bara glupska efter att mätta sin egen buk
även om någon annan hotar att dö av hunger. Det finns alltså mycket mer
kärlek hos uppenbara syndare än hos dessa helgon. Och detta ju helt natur
ligt en följd av att de endast berömmer sig själva och anser att enbart de är
gudfruktiga, medan de föraktar och ringaktar andra människor. Ja, de me
nar att hela världen skall tjäna dem och uppoffra sig för dem; själva anser de
sig inte var skyldiga att tjäna och uppoffra sig för någon enda.
Därför är denna Jesu predikan och förmaning förkastad och bortkastad
på dessa helgon och vinner inga lärjungar utom de som redan tidigare är
hängivna Kristus och som tror på honom; dessa som inte vet om någon
helighet hos sig själv utan i enlighet med de föregående styckena är fattiga,
30
eländiga, fogliga och som hungrar och törstar efter rättvisa; dessa som inte
ringaktar någon utan tar sig an alla nödställda och har förmågan att känna
medlidande. Dessa gäller det tröstefulla löftet: Saliga ni som är kärleksfulla,
för ni skall i gengäld få kärlek både här och nu och i evigheten och därtill en
kärlek, som outsägligen vida överträffar all mänsklig välgörenhet och kär
leksfullhet. Det finns ju inte den minsta likhet mellan vår kärlek och Guds
eller mellan vårt jordiska goda och de eviga rikedomarna i himlen. Inte
heller kan han väl bli så glad av våra små välgärningar mot medmänniskan
att han för denna lilla slant lovar oss hundra tusen guldmynt i lön eller för
ett glas vatten till en som är törstig skänker oss hela himmelriket.
Den som inte låter sig påverkas av ett sådant utomordentligt trösterikt
löfte, han bör vända blad och läsa vad som sägs på andra sidan: ”Akta er
och förbannade är ni, som är obarmhärtiga, ty dessa skall inte få någon
barmhärtighet”. I denna tid är även världen full av sådant folk i alla stånd,
bland adel, borgare och bönder, som i hög grad syndar mot Evangelium
inte bara genom att låta bli att hjälpa fattiga kyrkoherdar och predikanter
utan till på köpet tar ifrån dem vad de har, plågar dem och inte uppför sig
bättre än som om de ville svälta ut dem och jaga dem ur landet. Och ändå
går de där så självsäkra och inbillar sig att Gud nog stillatigande skall låta
allt det onda passera ostraffat. Men jag fruktar att straffet en gång skall
drabba dem – då när han, som gjorde mig till profet för att mer än till
räckligt varna dem, kommer och helt skoningslöst skall gå fram och ta ifrån
dem gods och ära, och dessutom kropp och liv, för att Guds Ord skall bli
bekräftat, nämligen att den som inte vill visa kärlek eller har den för egen
del, han skall drabbas av idel vrede och evig onåd. Detta betygar aposteln S:t
Jakob: ”En i sanning obarmhärtig dom skall gå ut över dem, som inte har
bevisat barmhärtighet.”
Därför skall också Herren Kristus på den yttersta dagen dra fram enbart
kärlekslösheten som det värsta av allt, all kärlekslöshet vi visat mot vår
medmänniska och räkna det som om vi visat det mot honom. Och han skall
själv uttala förbannelsen: ”Jag var hungrig och törstig och ni gav mig inte
mat eller dryck. Gå därför bort till elden i helvetet, ni förbannade o.s.v.”
Han varnar och förmanar i trofasthet enbart av nåd och kärlek. Den som
inte vill ha det, han kan välja förbannelsen och fördömelsen. Se på den rike
mannen i Lukas 16! Fastän han säkert dagligen såg den stackars Lasarus full
av varbölder ligga vid sin dörr, så hade han inte så mycket kärlek över åt
honom att han gav honom ett fång halm att ligga på eller unnade honom en
smula bröd från sitt bord.
31
5:8 Saliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud.
Detta stycke av Jesu bergspredikan är en smula oklart och inte så lättför
ståeligt för oss som har hjärtan fulla av synd och är inriktade på det
köttsliga. T.o.m. för sofistema, som ju skulle vara de lärdaste av alla, utgör
dessa ord något så väl dolt att ingen av dem kan tala om vad det är att ha ett
rent hjärta och än mindre vad det betyder att se Gud. Sofister är de som går
som i sömnen med enbart drömmerier och förflugna idéer om ting, som de
inte har någon som helst erfarenhet av.
Därför måste vi för vår del se på dessa ord med hjälp av den heliga Skrift
för att lära oss förstå dem på rätt sätt. Ett rent hjärta – så har de drömt –
skulle betyda att en människa sprang sin väg bort från vanligt folk till en
undangömd vrå, till ett kloster eller ut i öknen, där hon inte längre behövde
tänka på den här världen eller bekymra sig om världsliga ting, bara få leka
med himmelska tankar och ingenting annat. Med denna sin drömlära har de
inte bara lurat andra människor utan dessutom ställt till med en förödande
skada. De har nämligen framställt de verksamheter och stånd, som trots allt
måste finnas här i världen och som Gud har bestämt, som om de var något
orent.
Men Skriften säger om det rena hjärtat och de rena tankarna att de låter
sig väl förenas med att även vara äkta man, älska hustru och barn, tänka på
deras väl, bekymra sig för dem och handskas med saker och ting som hör
ihop med hushållet. Allt detta har nämligen Gud befallt och vad Gud har
befallt kan inte vara något orent, nej, det är just i denna renhet man ser Gud.
När så exempelvis en domare utövar sitt ämbete och dömer en miss-
dådare till döden, så är det inte domarens privata ämbetshandling utan Guds
eget verk och ämbete det är frågan om. Därför är det en god, ren och helig
handling som domaren – om han för övrigt är en kristen – inte hade kunnat
utföra om han inte redan tidigare hade ett rent hjärta. Likaså måste det anses
vara en ren syssla av ett rent hjärta, det som en dräng eller piga gör när de
lassar dynga eller tvättar och håller små barn rena och torra, även om dessa
sysslor till det yttre är något smutsigt och osnyggt. Därför är det en skamlig
förvrängning att man ringaktar de stånd som sköter de världsliga sysslor,
som innefattas i de tio budorden och förgapar sig i andra speciella och som
man tror mera glänsande verksamheter; precis som om Gud skulle haft en
lägre grad av renhet i mun och öga än dessa och dessutom mindre rent hjär
ta och hand när han skapade människan till man och kvinna – något helt
omöjligt! Men hur skulle då äktenskapet, denna Guds goda tanke och
skapelse, kunna smutsa ner hjärtan? Nej, men så blinda och dåraktiga blir de
32
som föraktar Guds Ord och bara bedömer det skapade efter dess yttre form
och sken. Med sina tanklösheter vållar de stor förbistring. De stirrar mot
himlen för att klättra dit och famlar efter Gud i det blå tills de slutligen
bryter nacken.
Därför måste vi för vår del göra vårt bästa för att rätt förstå vad Kristus
egentligen menar med ett rent hjärta. Och observera då än en gång att denna
predikan främst är riktad mot och skarpt tar itu med judarnas skriftlärde
och fariséerna! Som jag tidigare sagt – de avskydde nämligen att utstå
lidanden och ville bara ha goda dagar, lust och glädje. De ville inte lida
brist, visade inte kärlek, utan ville ständigt vara mätta och ensamma om att
vara gudfruktiga, medan de fördömde och föraktade alla andra. På samma
sätt förhöll det sig nu med deras helighet och det rena hjärtat: till det yttre
var de ytterst måna om renlighet både när det gällde själva kroppen med
hull och hår samt när det gällde kläder och mat. Det fick inte finnas en fläck
på deras kläder. Råkade de komma i beröring med as eller åtel eller någon
person med hudutslag eller om de fått en spottloska på sig, så fick de inte
vara tillsammans med annat folk. Detta kallade de att vara ren. Men, säger
Herren – med detta är jag inte nöjd. Jag vill endast berömma dem som
strävar efter att vara rena i hjärtat. Detta säger han också i Matt.23: ”Ni är
som vitlimmade gravar, som utanpå ser så snygga ut, men inuti är fulla av
de dödas ben och all slags orenlig het. Ni gör väl bägaren eller fatet rent
utanpå, men inuti är ni fulla av rovgirighet och närighet.” Likadana är de
andliga nu för tiden. De för säkert ett anständigt liv utifrån sett, och i
kyrkorna går allt till enligt ordningen med sköna gester och flärd, så att det
är både skrattretande och anslående att titta på. Men det är inte en renhet av
det slaget som Herren frågar efter utan en renhet i hjärtat, om än bara hos
en stackars askunge som går i köket, solkig och sotig av sina grovsysslor.
Vad är då egentligen ett rent hjärta och vad består renheten i? Svar: det
är lätt att svara på, för du behöver inte klättra upp till himlen, inte heller gå
i kloster för att finna den eller själv tänka ut den. Du skall tvärtom akta dig
för alla dina egna tankar som för gyttja och orenlighet. Och du skall veta att
när en munk sitter i klostercellen i hänryckt begrundan och tänker på sin
Herre och Gud – så som han målar upp Gud för sig själv i sina drömmerier – och söker göra rent hus med världen i sitt hjärta, så sitter han i sin egen
träck inte bara upp till knäna utan upp över öronen. För helt vid sidan om
Guds Ord umgås han bara med sina egna tankar, som enligt vad Skriften
överallt intygar är enbart lögn och bedrägeri. Ett rent hjärta däremot är det
som iakttar och tänker på vad Gud säger och sätter Guds Ord före sina egna
33
tankar. Endast ett sådant hjärta är riktigt rent i Guds ögon, ja, är renheten
själv. Genom detta blir allt annat som hör ihop med det och allt som
försiggår där inne rent och kan med rätta kallas för rent. Som t.ex. en
vanlig, enkel hantverkare, en skomakare eller smed – om än i smutsiga
kläder, illaluktande av sotrök och beck – som skickligt utövar sitt hantverk
därhemma i sin verkstad och tänker som så: ”Min Gud har skapat mig till
man, gett mig hus och hem, hustru och barn och befallt mig att älska dem
och försörja dem genom mitt arbete.” Se där en som i sitt hjärta umgås med
Guds Ord och även om han än inte luktar särskilt väl i sin omgivning, så är
han invändigt och inför Gud en ren balsamisk doft! Har han dessutom gripit
tag i Evangelium och tror på Kristus – utan dessa kan ju inte heller annan
renhet finnas – så är han alltigenom ren, både invändigt i sitt hjärta inför
Gud och utåt gentemot allt i världen runt omkring honom. Vad han än gör,
vare sig han går eller står, äter eller dricker, vakar eller sover, så är allt i
hans liv rent och ingenting kan förorena honom; inte ens om han likt
patriarken Isak (1. Mos. 26) med vällust skulle titta på sin äkta maka eller
rent av flörta med henne – något som en munk äcklas av och menar vara att
smutsa ner sig. Då har han nämligen Guds Ord på sin sida och vet att han har
fått det av Gud. Men om han däremot överger sin hustru och håller sig till
en annan kvinna eller försummar sitt hantverk eller ämbete och därmed
vållar andra människor skada eller besvär, så är han inte längre ren. Det
skulle nämligen vara mot Guds heliga bud.
Men så länge han står fast i dessa två stycken – i trons Ord gentemot Gud,
genom vilket hjärtat blir rent och i en rätt förståelse av Guds bud som lär
hur man i sin ställning skall handla mot sin medmänniska, så länge är allt
rent för honom, även om han med händer och fötter och hela sin kropp gick
i rök och damm. En stackars tjänsteflicka som gör vad hon skall göra och
därtill är en kristen, är för Gud i himlen som en skön och ren mässa, så att
alla änglar ler mot henne och ser med lust ner på henne. Om å andra sidan
den allra strängaste barfotamunk fastade och späkte sig till döds, av idel
andakt grät strida tårar och aldrig skänkte denna värld den ringaste tanke
och samtidigt var utan tro på Kristus och kärlek till sin medmänniska, så är
han enbart stank och orenlighet både inuti och utanpå, så att både Gud och
änglarnaa hyser avsky och äckel mot honom.
Så ser du hur allt beror på Guds Ord och vad som innefattas i det och som
går an. Det måste i allt vara rent, klart och vitt som snö både inför Gud och
människor. Därför säger aposteln S:t Paulus: ”För de rena är allt rent”
(Tit. 1) och tvärtom:”För de orena är allt orent.” Varför det? Jo, för att
deras sinnen och samveten är smutsiga. Men hur kommer det sig? Jo, de
34
håller med och ger Gud rätt, men med sina gärningar förnekar de honom,
eftersom de är sådana att Gud hyser avsky för dem. Se bara hur otäckt S:t
Paulus målar av och går an mot dessa judiska helgon! Ställ sedan framför
dig en barfotamunk som menar att när han lever enligt sin stränga munk
regel i lydnad och fattigdom och utan kvinna, avskild från världen, så är han
i alla avseenden ren. Men vad är nu detta annat än deras egna åsikter och
tankar, framfödda ur deras hjärtan oberoende av Guds Ord och av tron? På
grund av detta anser de sig vara de enda som är heliga och anser alla andra
vara orena. Men allt detta som de strävar efter kallar S:t Paulus ett orent
sinne.
Eftersom denna vanföreställning och dessa tankar är smutsiga, så måste
också allt vad de företar sig bli smutsigt. Som de är i sinnet, så blir också
samvetet. Även om de borde och kunde hjälpa en annan människa, så är
deras samveten genom detta tänkesätt helt bundna vid deras munkkåpa,
klostertvång och ordensregeL Skulle de för ett ögonblick åsidosätta något av
detta för att hjälpa sin medmänniska och befatta sig med andra människor,
så – menar de – skulle de ha begått den svåraste synd och förorenat sig å det
grövsta. Detta gör att de förnekar Guds Ord och Guds verk, även om de –
som S:t Paulus skriver – erkänner det med munnen. För om de visste hur
och till vad de blivit skapade av Gud, så skulle de inte förakta världsliga
yrken och stånd och inte heller enbart hålla på sitt. Då skulle de i stället anse
dessa vara rena och heliga och ära dem som Guds eget verk och en Guds
skapelse och därför själva stå kvar där och tjäna sin medmänniska. Det
skulle vara att rätt känna Gud både i hans Ord och hans skapelse och bevara
både hjärta och samvete rent. Det rena hjärtat och samvetet tror och tänker
nämligen så: vad Gud skapar och ordnar måste vara rent och gott, för han
skapar ingenting smutsigt och helgar allt med sitt Ord, som finns hos alla
stånd och skapade väsen.
Akta dig därför för alla egensinniga tankar om du vill vara ren inför
Gud och se till att ditt hjärta har sin fasta grund i och håller fast vid Guds
Ord. Då är du renare i ditt hjärta än alla barfotamunkar i världen. Då jag
var ung minns jag att man med instämmande citerade det här ordspråket:
”Var gärna ensamma, så behåller ni ett rent hjärta”, och fortsatte med ett
ord av S:t Bernhard som sade att så ofta han varit tillsammans med
människor, lika ofta har han blivit smittad. I skriften ”Vitae patrum” eller
Fädernas liv läser man om en eremit som inte släppte en människa inpå sig
och inte heller pratade med någon. Han sade: ”Till den som umgås med
människor kommer inga änglar.” På samma sätt berättas om två bröder som
35
inte ville låta sin moder hälsa på dem. Hon väntade ofta på dem och när hon
en gång överraskade dem, stängde de sin dörr. De lät henne stå gråtande
utanför länge, länge, tills de till sist övertalade henne att gå sin väg och gå
med på att inte träffa dem förrän de längre fram skulle återses i det eviga
livet.
Se där, vad som blivit kallat en dyrbar sak, den allra högsta helighet och
mest fullkomliga renhet! Men vad är det egentligen? I Guds Ord står det:
”Du skall hedra din fader och din moder.” Hade de hållit detta heligt och
gott hade de bevisat sin mor och medmänniska all ära, kärlek och vänskap.
Stick i stäv mot detta bud förstör de det i stället på grund av sina egensinniga
tankar och sin självgjorda helighet. Och de smutsar ner sig inför Gud på det
allra skamligaste sätt just med det som de ville använda för att bli som allra
heligast. Precis som den mest fullfjädrade bov skulle hitta på sådana idéer
och skaffa sig sådan skenhelighet, så att man var frestad att utropa: ”Det är
då verkligen ett livs levande helgon, som så föraktar världen! De måste
umgås enbart med änglar!” Ja, säkert, men änglar från avgrundens helvete!
För himlens änglar kan inte se något kärare än att umgås med Guds Ord.
Där vill de bo. Låt dem därför vara ostörda där uppe i himlen och sök dem i
stället här nere på jorden hos din medmänniska, far, mor, barn och andra,
så skall änglama helt säkert inte vara långt borta från dig.
Detta har jag sagt för att ni skall kunna bilda er en riktig uppfattning av
detta stycke om renhet, så att ni inte söker den långt borta som munkarna,
som helt förvisat den ut ur denna världen eller gömt den i någon vrå eller
under sin kåpa. För under den är enbart stank och smuts och djävulens rätta
hemvist. Nej, låt den hålla till där den hör hemma och där Gud själv stuckit
in den, nämligen i ett hjärta som håller sig till Guds Ord och använder detta
i sitt stånd och enligt sin natur, d.v.s. att både trons renhet inför Gud, själva
huvudsaken och sedan också renheter i det yttre levnadssättet här i världen
ryms i hjärtat och att allt sker i lydnad för Guds Ord och bud, oavsett om
verksamheten till det yttre är ren eller smutsig. Vad jag ovan sagt om en
domare som måste beröva en stackare själva livet, utkräva blod och där med
smutsa ner sina händer – detta anser en munk vara ett avskyvärt orent
handlande. Men den heliga Skrift säger att detta är att tjäna Gud. Så skriver
även S:t Paulus: ”Överheten som hanterar svärdet är en Guds tjänare”
(Rom. 13). Och det är alltså inte överhetens utan en Guds befallning och
handling som han lagt på överheten och fordrar av den. Så har du nu fått
reda på vad det innebär att ha ett rent hjärta, som har sitt upphov i Guds
rena och klara Ord.
36
Vad blir nu lönen eller vad lovar Herren de renhjärtade? Jo, att de skall
se Gud. En härlig devis och en utomordentlig skatt! Men vad innebär det
egentligen att se Gud? Munkarna har återigen sina drömbilder om detta; att
se Gud skulle innebära att sitta i sin cell och i tankarna höja sig upp till
himlen och leva ett liv i hänryckning. Detta är vad de säger och som de
skrivit en mängd böcker om. Men detta kan inte på långa vägar kallas att se
Gud, när du med dina egna tankar som styltor söker klättra upp i himlen. Så
tror gamla sofister och modema svärmeandar och stolliga helgon när de
bemästrar och yxar till Gud, hans Ord och verk efter sitt eget huvud. Nej,
att se Gud, det gör du när du har den rätta tron, nämligen att Kristus är din
Frälsare. Då ser du strax att du har en nådig Gud. För tron leder dig uppåt
och öppnar Guds hjärta och sinne för dig, och där ser du överflödande nåd
och kärlek. Detta heter med rätta att se Gud, väl inte med dina kroppsliga
ögon – med dem kan ingen se honom i detta livet – men med tron som ser in
i hans faderliga, vänliga hjärta, där det inte längre finns någon vrede eller
onåd. För den som anser honom vara vred, han ser inte Gud på rätt sätt utan
har dragit för ett förhänge eller slöja, ja, rent av ett svart moln mellan sig
och Gud. Men att se hans ansikte, det är att känna honom på rätt sätt som en
nådig och from Fader hos vilken man kan förse sig med allt gott. Detta kan
endast ske genom tron på Kristus Jesus.
När du sedan lever i ditt stånd enligt Guds Ord och bud tillsammans med
din man eller hustru och bam, med din medmänniska och granne, då kan du
se hur Gud är mot dessa ting och vara säker på att det faller honom väl i
smaken när hjärtat styrs av hans Ord och befallning som aldrig ljuger och
bedrar, och inte av dina egna drömmerier. Nog är det en stor och för
träfflig sak och en skatt långt utöver allt vi kan önska och tänka, nämligen
att veta att vi lever i och står i rätt förhållande till Gud; att hjärtat kan lita
på, berömma sig av och säkert veta sig äga Guds nåd och att sedan också vårt
yttre liv och levnadssätt behagar honom. Därav följer sedan också att vi kan
vara glada och förtröstansfullt göra allt och tåla allt som händer oss; aldrig
låta oss skrämmas eller bli försagda. Men detta förmår inte de som saknar
denna tro och det rena hjärtat, som endast har Guds Ord till rättesnöre. Nu
har emellertid alla munkar lärt folk att ingen människa säkert kan veta om
hon står i nåd hos Gud eller inte. Det är därför heller inte mer än rätt åt dem
att de aldrig får se Gud och inte heller vet hur de har det med honom, när de
föraktat tron och Guds verk och sökt skapa sig sin egen renhet.
Om du nämligen frågade någon av dem, dessutom den som varit flitigast
att gå till tidebön, att hålla sina mässor, att fasta m.m., om han också var
37
säker på att allt detta behagade Gud, så måste han svara att han inte visste
det. Allt har han gjort på vinst och förlust. Det fick bli som det blev. Och
något annat kunde han inte gärna svara. Ingen kan ju rätt gärna komma och
påstå: ”Kåpan har Gud gett mig och han har befallt mig att alltid ha den på;
mässan har han också ålagt mig etc.” Men så i blindo har vi alla hittills gått
och hittat på en mängd seder och bruk med fromma stiftelser, fastor, bett
rosenkransen och annat och ändå aldrig vågat säga oss: ”Detta behagar Gud
väl, det är jag så säker på att jag vill dö för det.” Därför kan inte heller
någon trots alla fromhetsövningar berömma sig av nåden att ha sett Gud.
Om någon likväl av ren självsäkerhet ville berömma sig av dessa gärningar
och inbilla sig att Gud måste uppskatta dem och belöna honom för dem, så
skulle det inte kunna kallas att ha sett Gud utan i stället att ha sett djävulen.
För detta finns nämligen inte något Guds Ord att åberopa; det är alltsam
mans människans eget påfund och har vuxit fram ur hennes eget hjärta.
Därför kan det aldrig skänka hjärtat visshet och tillfredsställelse. Sådan
ovisshet kan hållas gömd under självsäkerheten ända intill sista andetaget då
förtröstan på allt eget störtar samman och ersätts av förtvivlan, så att man
aldrig någonsin mer kommer att få se Guds ansikte.
Men den som griper om Guds Ord och håller fast vid detta i tro, han kan
bli kvar inför Gud och anse honom som sin nåderike Fader. Han behöver
inte frukta att denne Fader står där med piskan i beredskap. Han kan vara
säker på att Gud med välbehag ser ned på honom, ja, ler mot honom tillsam
mans med alla änglama och helgonen i himlen. Se, detta menar Herren
Kristus med sitt ord, att endast de som har ett rent hjärta får se Gud. Där
med skalar han bort och rensar undan all annan sorts renhet, så att där den
äkta renheten lyser med sin frånvaro, även om allt i övrigt var rent hos en
människa, så gäller den inte inför Gud och hon får aldrig se Gud. Å andra
sidan, är endast hjärtat rent, så är allt rent och inget kan förorena, även om
det yttre var orent, ja, kroppen full av bölder, koppor och spetälska.
5:9 Saliga är de fridsamma, ty de skall kallas Guds barn.
Här lovprisar Herren med hederstitel och stort beröm dem som strävar
efter att villigt skapa frid inte bara för egen del utan också bland andra
människor; som hjälper till att reda upp onda och bakvända förhållanden,
avgöra tvister, avvärja och förhindra krig. Detta är helt klart en utmärkt
dygd fastän rätt sällsynt i denna värld, även bland skenheliga helgon. De
som inte är sanna kristna, de är nämligen både lögnare och mördare precis
som deras fader djävulen. Därför duger de inte till annat än att vålla ofrid,
38
osämja och krig m.m. Nu för tiden finner man ju bland prelater, biskopar
och furstar nästan bara blodhundar som visat tydliga tecken på att ingenting
är dem kärare än att få se oss allesammans vada i blod. En furste blir t.ex.
retad av någon anledning. Då menar han strax att han måste börja kriga.
Han eggar och hetsar sitt manfolk tills de härjat så vilt och vållat så mycket
blodsutgjutelse, att de fick ångest och gav några tusen guldmynt för att
friköpa de omkomna själarna ur skärselden. Helt säkert – de är och förblir
veritabla blodhundar, som inte får någon ro förrän de hämnats och fått sin
vrede tillfredsställd och störtat land och folk i jämmer och olycka. Likväl
vill de kallas kristna furstar och anses ha rätten på sin sida.
Men det vill mer till att börja krig än att du har rätt till det. Nu förbjuds
inte i detta stycke krigföring överhuvudtaget, och Herren Kristus avsåg –
som sagt – alls inte att ta ifrån överheten dess maktbefogenheter. Han avser
endast att undervisa enskilda personer, som för sin del vill leva som kristna.
Därmed är inte alls sagt att en furste får börja krig mot en grannfurste, även
om han – säger jag – har en helt rättvis orsak till det och den andre har helt
orätt. Det heter nämligen så här: ”Saliga är de fridsamma”. Den som vill
vara en kristen och Guds barn bör således inte bara avstå från att börja krig
och förorsaka ofrid utan befrämjar frid och förespråkar frid varhelst han
någonsin kan, även om det skulle finnas både rätt och orsak nog för att börja
krig. Sedan man försökt allt och ingenting hjälper kan man på sin höjd se sig
tvingad att gripa till försvar för att skydda land och folk. Därför skall dessa
lättstötta junkrar som bara för ett enda misshagligt ords skull genast griper
efter kniven och drar blankt, inte kallas kristna utan djävulens bam. Men
ännu mer förtjänta att kallas så är dessa som nu för tiden förföljer Evan
gelium och låter bränna och mörda dess predikanter utan orsak, eftersom de
inte gjort någonting ont utan bara gott och med kropp och själ tjänat
människorna. Men dessa skurkar avses inte här utan enbart de som hävdar
det som är rätt och gott, men menar att de i sin egenskap av höga furstliga
personer inte skall behöva tåla det som andra vanliga människor kan få tåla.
Herrens ord står alltså här för att förhindra att du, när du blir utsatt för
orätt och övergrepp, genast frågar ditt bakvända huvud till råds och blir
lurad att ta hämnden i egna händer och slå igen utan att först tänka dig för
och försöka skipa fred. Om detta inte lyckas och om du inte orkar stå ut med
oförrätten, så har du lag och överhet i landet där du i laga ordning kan söka
upprättelse. Den är nämligen tillsatt för att förhindra och ingripa mot det
onda. Den som begått övergreppet mot dig syndar ju inte bara mot dig utan
än mer mot överheten själv, eftersom det inte är ditt utan överhetens påbud
39
och befallning att man ska hålla sams. Låt därför din domare som är skyldig
att hämnas och bestraffa det onda, få handlägga din sak som om det var mot
överheten din fiende förbrutit sig. Om du däremot tar hämnden i egna
händer gör du bara ont värre och gör dig själv skyldig till samma synd som
din antagonist och syndar mot överheten genom att utföra dess ämbete;
dessutom gör du din egen rättvisa sak orättvis. Det heter ju så: ”Den som
slår tillbaka är orättvis och hämnd föder bara ny osämja.” Hör, detta är nu
en sak som Herren Kristus uppmanar hämndlystna och bråkiga brushuvu
den och han befaller främst dem som skall värna om fred för land och folk,
fromma furstar, rådsherrar, jurister och överhet, som blivit insatta i
ämbeten och regering för att upprätthålla frid. Dessutom skall även fromma
borgare, grannar m.fl. rätta till, fördröja och röja undan schismer – orsa
kade av onda, giftiga tungor – mellan man och hustru och grannar genom
sina goda och hälsosamma tungor. Detta berömmer S:t Augustinus sin
moder Monica för: när hon såg två personer som var oeniga tog hon alltid
fasta på det bästa på båda sidor. Det goda hon hörde om den ene berättade
hon för den andre. Men hörde hon något ont förteg hon det eller ursäktade
det så gott hon kunde. På så sätt var det många som hon försonade med
varandra. Så borde fler göra. Men i stället får förtalets samvetslösa oskick
obehindrat fortgå och härska, så att en enda elak tunga ofta tillåts ställa till
med alla slags misshälligheter. Djävulens hätska och elaka barn är inte sena
att hjälpa till med detta. Hör de ett ont ord om någon, så spetsar de till det,
vässar dess udd och blandar ytterligare gift i det för att göra den andre så
illa de kan. Mycket elände har vållats på detta sätt och ibland även lett till
mord.
All denna nedrighet kommer av att vi alla av naturen är behäftade med
den samvetslösa, djävulska lusten att helst bara lyssna till och prata om det
sämsta hos vår medmänniska för att kunna gotta oss själva när vi hittar
något fel hos andra. Om en kvinna var så skön som solen, men hade en liten
vårta eller blemma i sitt ansikte, så skulle folk förbise allt annat fördelaktigt
i hennes yttre och endast fästa sig vid och prata om den lilla skönhetsfläcken.
Och på samma sätt om det gällde en hustru av yppersta dygd och ärbarhet –
om hon någon gång synts skratta och le tillsammans med en mansperson,
nog är då alltid någon giftig tunga framme och drar skam och nesa över
henne, så att hennes berömmelse och heder kommer i skymundan. Detta kan
väl med rätta liknas vid den giftiga rovstekeln, som suger saften ur den
sköna, ljuvliga rosen och förtär den, medan det lilla biet väl suger den söta
honungen ur rosen men lämnar den helt oskadd.
40
På samma sätt som rovstekeln gör de onda människor, som hos andra
människor enbart tittar efter det som är skröpligt och osnyggt bara för att få
något att klandra dem för. Det goda som finns hos medmänniskan ser de
däremot minsann inte hur stor dygd som än finns hos henne, som inte ens
djävulen själv klarat av att förstöra men som han just därför söker gömma
undan och vända bak och fram, så att ingen skall få syn på den. Om en
person å andra sidan i alla avseenden är bristfull och inte duger till någon
ting, så är personen i alla fall en Guds skapelse och till att hämta vatten eller
tvätta blöjor duger hon nog. Det finns nämligen inte en människa på denna
jord som är så dålig att det inte finns något som är värt att berömmas hos
henne. Hur är det egentligen fatt med oss? Det goda sopar vi under mattan
och stirrar oss blinda på det som är smutsigt, precis som om det var ett nöje
att se – förlåt uttrycket! – själva baken hos en människa. Och dock har Gud
såsom S:t Paulus säger täckt över de minst anständiga kroppsdelarna och
därmed klätt dem med desto större heder (1 Kor. 12). Och vi är så sned
vridna varelser att vi bara söker leta upp sådant som är snuskigt och stinker
och sedan likt suggan vällustigt vältrar oss i det.
Ja, sådana är de, dessa sanna bam av sin fader djävulen – han som själv
bär namnet diabolus, vilket betyder just förtalaren, anklagaren – som har
sin högsta lust i att på det elakaste skända och förbittra samlevnaden mellan
människor för att ställa till med elände, ja, t.o.m. mord och förhindra att
frid och sämja får råda mellan bröder och grannar, mellan man och kvinna.
Som ett exempel på detta har jag en gång hört berättas om ett äkta par
som levde tillsammans i så stor kärlek och sämja att man talade om det med
stor aktning i hela staden. Då djävulen inte på något vis kunde förhindra
detta, skickade han en gammal gubbe till hustrun. Denne viskade i hennes
öra att hennes man höll sig till en annan kvinna och funderade på att döda
henne, hustrun. Efter att på detta sätt ha tänt bitterhet i hennes hjärta
gentemot mannen, gav han henne rådet att i hemlighet smussla till sig en
förskärarkniv för att avvärja dådet. Då hon hade gjort detta, gick hon till sin
man och sade till honom att hon skulle göra med honom det han tänkte göra
med henne, mörda honom. Och, sade hon, som bekräftelse på hennes avsikt
skulle han på kvällen hitta en förskärarkniv i hennes säng. Mannen fann den
och skar halsen av henne. Vare sig nu detta är sant eller uppdiktat, så visar
det i alla fall vad onda, giftiga tungor kan ställa till med även mellan män
niskor som av hjärtat älskar varandra. Med all rätt kan de kallas djävuls-
tungor eller smådjävlar liksom han, djävulen, diabolus, inte förtjänar bättre
än att kallas en förbittrad, förgiftad, ondskefull ormtunga.
41
Akta dig noga för sådana tungor, så att du inte lyssnar på dem och ger
rum för skvaller! Lär dig tyda allt som du hör om din nästa till det bästa, ja,
håll det helst gömt och glömt, så att du kan verka för och vidmakthålla frid
och sämja! Då kan du inför hela världen och inför änglarna i himlen till
skriva dig den stora äran att kallas ett Guds barn. Denna ära skall du alltid
låta egga och locka dig, ja spring efter den till världens ände om det är
möjligt för dig, och avstå för den sakens skull allt du äger. Nu erbjuds du
emellertid denna ära helt gratis utan att du själv behöver göra någonting alls
utom – om du vill vara ett Guds barn – uppföra dig såsom ett sådant och
göra din himmelske Faders gärningar mot din medmänniska. Så har ju vår
Herre Jesus Kristus gjort för oss, då han försonade oss med Fadern och gav
oss hans nåd och ännu dagligen företräder oss och talar gott om oss inför
honom. Gör du nu på samma sätt och var en fridstiftare och medlare mellan
medmänniskorna och framhäv det bästa på båda sidor! Det onda däremot
som djävulen viskar i ditt öra – förtig det eller tala ut om det så gott du kan.
Gör då så som redan är sagt om S:ta Monica, S:t Augustinus moder. Du går
till Greta och säger: ”Ack, kära du, varför är ni så arga på varann, du och
Catrine? Säkert menar ni inte så illa. Jag kan inte se annat än att ni gärna vill
vara som kära systrar för varandra etc.” Sedan går du till Catrine och säger
detsamma. På så sätt skulle du, så långt du har möjlighet, bereda vägen till
försoning på båda sidor såsom ett sant Guds barn.
Men vill eller måste du gå till rätta med något ont, gör då som Herren
Kristus har lärt: bär det inte vidare till någon annan utan gå till honom, som
gjort det och förmana honom, så att han bättrar sig. Det är helt förkastligt
att ställa ut hans felsteg till allmänt beskådande och förbigå honom själv,
som det handlar om. Vad får du för resultat om du går förbi honom själv,
som saken närmast berör; att du alltså talar där du bör tiga och tiger där du
bör tala? Nej, detta är nu det sätt som i första hand bör tillgripas, nämligen
att du i enrum med din medmänniska diskuterar hans felsteg. Måste du
emellertid röja det för andra, om det inte hjälpte på ovannämnda sätt, så ge
det till känna för dem som har befogenhet att bestraffa – far eller mor,
husbonde eller husfru, borgmästare eller domare. Det skulle vara att på rätt
sätt och i laga ordning få det onda undanröjt eller vederbörligen beivrat.
Annars – om du bär det runt bland andra människor – leder det inte till
bättring för personen själv; det onda blir inte bestraffat utan genom din och
andras försorg spritt vida omkring och blir till en visa i var mans mun. Titta
på en from läkare hur han gör när ett barn är sjukt! Inte springer han runt
bland folk och ropar ut detta! Nej, han går till barnet och tar pulsen, även på
en avlägsen ort om det är nödvändigt. Inte heller njuter han av det sjuka
42
barnets åkomma eller skrattar åt det. Hans goda, innerliga önskan är att
hjälpa barnet till hälsa. Detta läser man (1 Mos.37) om den helige patriarken
Josef. Då han var ute tillsammans med sina bröder och vallade boskap fick
han höra att det gick vilda rykten om dem. Han gick och berättade det för
sin fader, deras husbonde, som hade rätten att reda ut och bestraffa dem när
de inte lyssnade och lydde honom
Men säger du: ”Varför angriper du själv offentligt påven och andra och
håller inte själv frid? Svar: Man skall ju råda till det bästa och befrämja frid
och tiga om allt som man kan tiga om. Men när synden är tydlig och griper
allt vidare kring sig eller – såsom påvens lära – gör offentlig skada, då
gäller det att inte tiga utan avvärja och bestraffa. Detta gäller i synnerhet
mig och alla andra, som innehar det offentliga predikoämbetet och som
skall lära ut och vama. Detta har nämligen befallts och ålagts mig i min
egenskap av predikant och teologie doktor. Dessutom skall jag se till att
ingen blir förförd, och för detta måste jag avlägga räkenskap i den yttersta
domen. Därför befaller S:t Paulus (Apg. 20) predikäntema att de skall vakta
och se till alla i hjorden för de vargars skull, som skall komma. Likaså skall
jag bestraffa dem som uppenbarligen syndar, så att de bättrar sig; på samma
sätt som en domare på ämbetets vägnar offentligen måste fördöma och
bestraffa. Nu är nog sagt om dessa saker. Kristus talar ju inte i sin predikan
om några offentliga ämbeten utan om alla kristna, eftersom vi allesammans
är varandras jämlikar inför Gud.
5:10 Saliga är de som blir förföljda för Rättfärdighetens skull, ty dem hör
himmelriket till.
Jag har här ovan sagt att samtliga dessa stycken av Jesu bergspredikan
tillsammans med alla dess löften måste förstås genom tron. De handlar ju
om ting som man inte ser eller hör och inte kan säga något om utifrån det
yttre skeendet. Hur kan man någonsin påstå att det går den väl, som måste
utstå lidanden och till på köpet olika slags förföljelser och hur kan man prisa
den som salig som utifrån sett är både fattig och nedtryckt? Alltsammans är
ju sådant, som hela världen snarare vill beteckna som olycksalighet, som
den söker lära oss att fly undan. Den som ändå vill få den salighet och det
eviga goda som Herren Kristus här talar om, måste därför lyfta sitt hjärta
högt ovan allt vad vi upplever med våra yttre sinnen och kan fatta med vårt
förnuft. Det duger inte att döma efter egna tycken och känslor utan i stället
resonera så här: ”Jag är fattig och ändå inte fattig.” I yttre mått och i jordisk
mening är jag visst och sant fattig, men inför Gud och i tron är jag rik.
43
Följaktligen – den som känner sig sorgsen till mods, bedrövad och bekym
rad, han skall inte av detta dra slutsatsen eller säga att han är en osalig
människa utan slå det ifrån sig och frimodigt säga: ”Visst känner jag mig
betryckt, eländig och bekymrad, men likväl är jag salig, glad och för
tröstansfull i tron på Guds Ord. Men enligt just detta Guds Ord inträffar
också här i livet raka motsatsen, nämligen att de som prisas som rika och
saliga i själva verket inte alls är det. Ty Kristus ropar sitt ve över dem och
kallar dem osaliga, även om det ser ut som om de är lyckliga människor för
vilka allt ordnar sig till det allra bästa. Därför borde även de lyfta upp sina
tankar upp över rikedom och goda dagar som de njuter av och säga till sig
själva: Visst är jag rik och lever i idel vällust, men ve mig om jag inte har
något annat därutöver. För under döljer sig säkerligen enbart fattigdom,
jämmer och hjärteängslan, som kan falla över mig utan att jag haft en aning
om det eller innan jag vet ordet av. – Så är alltså den röda tråd som är
genomgående i alla dessa stycken av Jesu predikan, att för världen ser
alltsammans ut på ett helt annat sätt än det i själva verket är, enligt dessa
Herrens Ord.
Så har vi hitintills avhandlat de allra flesta sidorna av en kristens liv och
tro och dess andliga frukter och detta i två avseenden: först det som har att
göra med hans egen person – att han är en fattig, nertryckt och eländig
varelse som får lida brist och hunger; därefter vad som rör hans förhållande
till medmänniskan, att han bär trons frukter och är en hjälpsam, kärleksfull
och fridsam människa som inte gör något ont utan som enbart gör goda
gärningar. I det stycke som Herren nu till sist tillfogar, handlar det om hur
det kommer att gå för en kristen: att han, fastän han även gentemot fiender
och råa sällar flödar över av välgärningar, likväl som världens lön får
räkna med att bli förföljd och riskera kropp och timligt liv och allt vad som
därtill hör.
Vill du vara en kristen på allvar, sätt dig då in i den situationen, så att du
inte blir förskräckt, försagd och ger upp utan ännu mer är glad och för
tröstansfull, helt säker på att du inte är illa ute när du drabbas. Så gick det ju
för Herren själv och så har det gått för alla Helgon. Detta får vi höra mer
om efter det stycke vi nu studerar. Här sägs det rent ut i förväg att för den
som vill vara en kristen kommer det att gå på samma vis – att han skall och
blir tvingad att bli förföljd. Därför måste också du välja vilket du finner för
gott. Två vägar ligger framför dig: antingen den som leder till himlen och
det eviga livet eller den andra, som bär ner i helvetet; den förra tillsammans
med Herren Kristus, den senare med världen. Men detta måste du veta:
44
lever du bara för att njuta goda dagar här pä jorden och komma undan all
förföljelse lär du inte komma till himmelen med Kristus. Och vice versa:
antingen måste du förlora Kristus och himmelen eller räkna med att villigt
utstå olika slags plågor och förföljelser här i världen. Allt som allt – den
som vill äga Kristus får inte låta sig avskräckas av förakt, otack eller för
följelse och måste våga riskera både kropp och timligt liv, gods och ära,
världens gunst och välvilja. Upphovet till detta dilemma är djävulen själv,
den ondskefulle och avundsjuke ande som inte kan tåla att någon människa
kommer in i Guds Rike. Om någon vill pröva, så är han framme och ställer
sig i vägen och samlar ihop allt motstånd han är mäktig.
Vill du således verkligen vara ett Guds bam, så räkna med och rusta dig
för förföljelse. Den vise mannen S:t Paulus skriver i 2. Tim. 3: ”Alla som
vill leva gudaktigt i Kristus Jesus måste utstå förföljelse.” Och detsamma
säger Kristus själv: ”Eleven skall inte få det bättre än sin mästare. Har de
förföljt mig kommer de också att förfölja er.” Och då lär det väl inte bli på
annat sätt. Därför sägs det också till oss: ”Saliga är de som utstår förföljelse
för himmelrikets skull”, så att man ska veta vem man har att hämta tröst
hos. Förutan tröst skulle det ju te sig som en helt hopplös och osalig tillvaro,
som skulle göra människan rent håglös att ständigt utsätta sig för fara till liv
och lem och ägodelar. Men där tron griper tag om detta Herrens ord orkar
den resa sig ur sin vanmakt och tänka: Nu har dock Herren Kristus själv sagt
att jag är salig och i gott förvar. Och när det är han som sagt det låter jag
mig tröstas av det och låter mig väl smaka. Hans ord skall då vidga mitt
beklämda hjärta så att det kan rymma himmel och jord, ja, mer än så. Ty
vad är väl de som är emot mig i jämförelse med den mannen Kristus och
hans ord? Är det en eller två som förföljer, så är de många, många fler som
är med oss – tiotusentals änglar ler mot oss från himlen, tröstar oss och
prisar oss saliga tillsammans med alla helgonen och med dem instämmer
Herren Kristus och Gud Fadern själv. Därför skall vi inte likgiltigt låta
dessa ord ligga obrukade utan blåsa liv i dem, hålla dem högt och använda
dem till vårt försvar i förföljelsen. Då skall vi få se och lära oss att allt vad
vi utstår är att betrakta som ringa, ja, som rent ingenting jämfört med den
himmelska tröst som vi får och det eviga goda som vi väntar på.
En alldeles särskild vikt lägger Herren vid orden: ”För rättvisans
skull”, för att därmed göra klart att förföljelsen i och för sig inte är nog,
om inte detta är med. Djävulen själv och onda människor får ju tåla att bli
förföljda – den ene skurken ryker ofta i luven på den andre och sinsemellan
är de inte särskilt såta vänner; den ene mördaren slår ihjäl den andre; turken
45
för krig mot tataren o.s.v. Men för sådant lidandes skull blir de ju inte
saliga. Det gäller ju enbart människor som blir förföljda ”för rättvisans
skull”. Detta är just vad aposteln S:t Petrus säger: ”Ingen bland er måfå
lida i egenskap av mördare, tjuv eller missdådare” etc. (2 Petr. 4). Det är
rent nonsens om man skryter över eller skriker i högan sky över sitt stora
lidande, om man inte lidit för rättvisans skull. Emellertid är detta just vad
de olycksaliga munkarna har inbillat de stackars människor som för sin
ogärnings skull förs till galgen, när man tröstat dem med att deras död sonar
deras synd. Men du, akta dig du för att tro att ens döden i galgen gäller som
gottgörelse för din synd. I så fall bär det ned i helvetets avgrund med dig.
Nej, som saliga prisas endast de som lidit dels för rättvisans skull, dels för
att Kristus dog för deras synd.
Du måste således för det första se till att det är för en rättvis och
gudomlig sak du utstår förföljelse; sedan och för det andra, att du därför är
helt säker på att ditt samvete kan bestå provet och vara hållfast, även om
hela världen står emot dig. Därför måste framför allt annat Guds Ord ha
fått ett så säkert och fast grepp om hjärtat att där inte finns rum för tvivel
eller osäkerhet. När därför nu i våra dagar kejsare, biskopar och furstar
söker förbjuda äktenskap, ta från dig friheten att äta vad du vill och rätten
att i den heliga Nattvarden få dricka Kristi blod ur kalken m.m., då måste du
se till att ditt hjärta är så säkert på sin sak och så resolut övertygat om att
Guds Ord lämnar dig detta fritt och obetaget, ja, att det rent av allvarligt
befaller dig att inte vika därifrån även om det kostar dig liv och lem. Då har
du den trösten att du frimodigt kan säga: Saken är inte min utan min Herres,
Jesu Kristi. Ty jag har inte kläckt den i mitt eget huvud; inte heller företar
jag mig det på eget bevåg eller på någon annan människas inrådan. Nej, från
ovan, direkt från Kristi mun har det kommit och förkunnats för mig och
mottagits av mig; från honom som alltså inte lurar eller bedrar mig utan är
Sanningen och Rättvisan själv. På den Mannens Ord vill jag våga stå fast och
göra och lida det som jag bör. Och ett enda ord av honom gäller för mig
mer och tröstar och styrker mitt hjärta långt mer än vad all djävulens och
världens raseri och hotelser kan skrämma mig.
Vad gör det mig om en furste eller rent av kejsaren själv ursinnigt och
vettlöst i sitt raseri hotar med svärd, bål eller galge, när min Herre Kristus
talar vänligt till mitt hjärta och tröstar mig med försäkran om att jag är salig
och står i det hjärtligaste förhållande till Gud i himmelen; när hela den
himmelska härskaran, ja, hela skapelsen prisar mig salig? Har jag i mitt
hjärta det modet att jag förmår utstå lidande för Guds Ords och för hans
46
verks skull, varför skall jag då låta mig skrämmas av sådana stackars
varelser? I själva verket är det lika mycket mot Gud själv som de är fient
liga, rasar emot och sprutar sin vredes galla över. Men, ack, som en rök
skall de försvinna och likt sköra såpbubblor skall de brista sönder. Så säger
också profeten Jesaja: ”Se, jag är er tröstare, varför skulle du då frukta
människor, som dock måste dö, och för människobarn, som rafsas bort
som torrt gräs? Har du glömt Herren, som har skapat dig, som har spänt ut
himmelen där ovan och grundat jorden här nedan” etc.(Jes. 51). Det är han
– Gud – som är den Evige och Allsmäktige, som tröstar dig och som tycker
om dig. När alla andra försvinner är han kvar däruppe. Varför skulle du ta
åt dig mer av hot och påtryckningar från dessa eländiga, stinkande jord
maskar än av denna gudomliga tröst och välvilja? Borde du inte i stället
tacka Gud och vara av hjärtat glad för att du befunnits värdig att lida; på
samma sätt som apostlarna (Apg. 5) gladde sig och hoppade av glädje när de
gick från Stora rådet där de blivit smädade för Jesu namns skull och blivit
piskade med spön.
Säg, är vi inte högt benådade genom dessa Herrens ord, bara vi tar dem
till oss i kärlek och tacksamhet? Vi saknar verkligen inte förföljelse för
Himmelrikets skull. Dessutom har vi det övertaget att våra fiender inte kan
fördöma själva saken vi företräder utan motvilligt måste bekänna att den är
rätt och riktig och att den är Sanningen. Men vad vi går bet på är att också
lära dem Sanningen. De vägrar nämligen lära av oss och godta något som
inte tidigare varit den allmänt rådande läran och som man tidigare inte har
hört. Det lidande som vi därför utstår är således ett heligt och saligt lidande,
något som de i sanningens namn måste erkänna. Därför är det inte heller en
förföljelse enbart från onda människor utan från djävulen själv, när de gör
gällande att det vi förkunnar inte är Guds Ord; att vi därför måste hålla mun
och låta bli att predika, såvida vi inte först knäböjt för påven, förklarat för
honom vad vi lär ut och lagt på minnet vad han och hans anhang vill lära sig.
Låt oss därför desto gladare och villigare tåla allt vad fienden kan göra
oss, eftersom vi ju har den starka, säkra trösten och den stora härliga äran
att de med egen mun måste vitsorda vår lära och vår sak. Lägg därtill att vi
av Herren får höra det utomordentligt kärleksfulla löftet att vi skall bli
rikligen belönade i himmelen! Skulle vi då inte glädja oss och jubla? Tänk
också på att vi inte längtansfullt måste gå och tråna efter lönen i himmelen
utan att vi i tron redan äger den! Vad annat skulle då våra förföljare kunna
göra oss än att endast egga, ja, driva och jaga oss mot himmelen? Borde inte
dessa enkla, korta ord väcka lika mycket mod hos oss som hela världen
47
7
skulle kunna, och skänka långt mera tröst och glädje än de lidanden och
plågor som alla fiender kan tillfoga oss, om vi bara inte går förbi dem
oberörda utan tar dem till våra hjärtan och tänker igenom dem en smula.
Detta är nu sagt om den förföljelse de kristna får utstå, antingen den sker
med gärningar och för hand, går ut över liv och egendom såsom nu när man
utsätter dem för våld och förtryck, torterar, bränner, hänger eller tar ihjäl
dem på annat sätt, något som skett i alla tider. Därutöver förekommer den
sorts förföljelse som består i förtal, skam och nesa, som drabbar vår heder,
vårt goda namn och rykte och som de kristna mer än alla andra måste utstå.
Om detta talar nu Herren Kristus vidare så här:
5:11 Saliga är ni, när människorna för min skull hånar och förföljer er och
talar ont och lögnaktigt i allt om er.
Detta är ytterligare en allmänt rådande och tung förföljelse och – som sagt –
ett verkligt lidande för de kristna att man förtalar och hånar dem på det
mest förbittrade och förgiftade sätt. Visserligen utstår även andra män
niskor förföljelse och utsätts för våld och blir orättvist behandlade. Men
man nöjer sig i de flesta fall med detta och låter dem få behålla sin heder, sitt
goda namn och rykte. Därför är den sortens lidande ännu inte ett helt och
fullt kristligt lidande. Där är det nämligen inte nog med att man tillfogar
dem alla slags yttre lidanden och kval. Till på köpet vågar man på det
skamligast sätt svärta ner deras goda namn och förtala dem så grundligt att
världen rent av storligen skryter med att ha avrättat de värsta skurkar
jorden någonsin fött när man hänger de kristna, ja, att man därmed har
gjort Gud den största och mest behagliga tjänst. Så säger ju Herren Kristus i
Joh. 16 – att ett mera skamfullt och föraktligt namn än det kristna aldrig
förut har existerat på denna jord. Och aldrig har man varit mera fientlig
emot ett folk och häftigare angripit med onda, giftiga tungor än de kristna.
Detta besannas nu för tiden med eftertryck genom vårt kära Evangelium
och dess predikanter. Ty så grovt förtal, sådan lögn och svekfullhet, så
illasinnade förvrängningar och försåtliga vantolkningar blir vi utsatta för
att vi många gånger hellre vill bli dödade än vara skott-tavla för alla dessa
kringflygande giftpilar. Först stormar påven fram med blixt och dunder,
och dömer oss till den djupaste helvetesavgrunden som om vi var djävulens
värsta barn. Sedan börjar hela hans anhang, biskopar och furstar att ryta
och rasa med de gruvligaste anklagelser och förtal, så att det går genom
märg och ben. Vi skulle av detta till sist bli helt utmattade och inte orka stå
rycken, om vi inte hade en starkare och mäktigare tröst än all deras elakhet
48
och raseri. Men just för att vi har det, låter vi dem rasa och ryta. De gör sig
värst illa själva och tillfogar sig brännande kval med sitt förbittrade,
omättliga hat och sin avundsjuka. Vi däremot är förtröstansfulla och vid
gott mod. Finner de behag i att vara onda och rasa mot oss, kan vi skratta
och le tillbaka.
Därför säger jag än en gång: Den som vill vara en sann kristen bör veta
att han har sådan förföljelse att vänta av elaka förtalare, i synnerhet när de
inte kan komma åt oss handgripligen. Då vässar de i stället sina giftiga
tungor och riktar stick och hugg mot den kristne, medan han förtröstans
fullt anser allt detta vara ringa. I sin Guds namn t.o.m. skrattar han åt det
och låter dem vredgas i sin guds, djävulens, namn. Och vi gör detta i för
tröstan på och vissheten om att vår sak är rättvis och Guds egen sak, som de,
fast de fördömer oss, måste bekräfta och medge, nämligen att det är vi som
står för Sanningen. Inför Gud är vi i både hjärta och samvete helt säkra på
att det vi lär ut är rätt. Det vi lär ut är inte påhitt från vårt eget huvud eller
förnuft eller vishet och inte heller strävar vi efter egen förtjänst, efter gods
och ära från världen utan vi förkunnar och lovprisar endast Guds Ord och
verk.
Våra fiender däremot skryter mest av allt över sina egna gärningar, sin
egen förtjänst och helighet och förföljer oss för att vi inte vill vara med om
detta. Det är således inte för att vi skulle vara äktenskapsbrytare, rövare,
tjuvar etc, som de förföljer oss – sådana oförbätterliga skurkar kan de
minsann tolerera bland sig! – utan de höjer sina ramaskrin i protest mot att
vi inte vill erkänna deras lära och livsstil som den rätta och mot att vi endast
och enbart lovprisar Evangelium, Herren Kristus, tron och de sanna, goda
gärningarna. Det är således inte för något ont vi gjort som vi lider
förföljelse, utan helt för vår Herres Jesu Kristi skull. Därför skall vi helt
säkert kunna hålla dem stången. Och så hårdnackade kan de inte vara att inte
vi är ännu mer hårdnackade. Ty den mannen, Kristus, skall de helt enkelt
inte rå på – även om det går dem väl eller illa.
5:12 Var glada och förtröstansfulla; ni skall bli rikt belönade i himmelen.
Detta är ju ljuvliga, trösterika ord, som borde göra vårt hjärta glatt och
modigt gentemot all förföljelse. Skulle man inte anse att vår käre Herres ord
och tröst är dyrbarare och långt mer värt än någon av människokrypens
vanmäktiga elakhet, ja, än den skamlige påvens vrede, hot, förbannelser,
bannstrålar och muller, även om han likt ett skyfall öste ut över oss hela hel
vetet av sin onåd och förgrymmelse ända ner i smutsen? Jag hör ju att detta
49
tilltalar min käre Herre Kristus mycket väl och befaller mig att bara vara
glad för det och lovar mig en så oöverträffad lön som att himmelriket skall
bli mitt tillsammans med allt vad Kristus, alla helgon och hela kristenheten
har. Kort sagt – en så härlig skatt och en så skön tröst byter jag inte bort mot
all världens rikedomar, fröjder och strängaspel, även om alla skogens löv
och markens gräs är som tungor som lovprisar mig för denna lycka. Ty i
detta ord är det inte en kristen eller ens en ängel som prisar mig salig, utan
alla änglars Herre som både himmelens änglar och jordiska varelser, löv
och gräs, måste böja knä inför och tillbedja. Därför måste ju änglama, alla
jordiska väsen, löven och gräsen glatt sjunga och hoppa av glädje för min
skull.
Vad är väl mot detta alla de som smädar och förbannar mig annat än –
förlåt orden! – loppor och löss, ja, mindre än så, om nu man kan nämna
något sådant? Och om alla skapade varelser, löv och gräs i skogen och
sanden vid havet hade tungor som hånade och tillintetgjorde mig totalt, vad
är väl det i jämförelse med ett enda ord av den Mannen, Jesus Kristus: ty så
klar ljuder hans stämma att himmel och jord blir uppfyllda och genljuder av
den och hans lumpna fienders hostningar och harklingar måste tona bort
inför den.
Se, så skulle vi lära oss att använda och göra en smula nytta av sådana ord
som inte står där för ros skull, utan är uttalade och nedskrivna för att trösta
och stärka oss. Vår käre Mästare, vår trogne Herde och Biskop rustar oss
med dem, så att vi förmår att orädda stå ut när man både med ord och
gärning för hans skull plågar oss och utsätter oss för olyckor av alla de slag.
Då kan vi bekymra oss föga för allt sådant, som vid första påseendet verkar
motbjudande och ta det, som förnuft och hjärta vänder sig mot med ro.
Om man rättar sig efter sina sinnen och känslor verkar allt surt inför
våra ögon och det känns smärtsamt att försöka tjäna denna värld och varje
människa, hjälpa och råda dem och göra dem allt gott men att till tack inte få
annat än argt, bittert hat och förgiftat förtal. Skulle här enbart kött och blod
råda skulle man vara frestad att säga: ”Skall jag inte skörda annat än detta,
så kan den som vill hålla fast vid Evangelium och vara kristen, och djävulen
kan ta hand om denna värld som inte tycks vilja något annat.” Alla klagar
och skriker ju högljutt att Evangelium orsakar så mycket ofrid, gräl och
bråk i den här världen. Tidigare gick allt fint och stilla tillväga, det fanns
ingen förföljelse och folk levde tillsammans som goda vänner och grannar,
påstås det. Men nu sedan evangelium blivit populärt är tvärtom, säger de,
allting mycket värre än någonsin tidigare.
50
Men detta innebär å andra sidan: vill du inte veta av Evangelium och inte
vara en kristen, gå då och håll med världen, så lär ingen förfölja dig och du
blir nog god vän med den. Men vill du äga Evangelium och Herren Kristus
måste du räkna med att det kommer att gå illa; att det uppstår ofrid och
förföljelse vart än Evangelium når. Och orsaken: djävulen vill inte ha det på
annat sätt. Han upphör inte att hetsa folket mot Evangelium förrän hela
världen är upptänd av hat mot det. På samma sätt är nu för tiden bönder,
borgare, adel, furstar och herremän av ren högfärd fiender till Evangelium
och begriper själva inte varför.
Därför säger jag till svar åt sådana dumma som tar munnen full: Det kan
och skall inte heller gå fint och väl till. Hur skulle det kunna göra det när
djävulen sitter vid styret och är dödsfiende till Evangelium? För all del –
han har all anledning till det, för det skadar hans rike och det känner han av.
Skulle Evangelium oförhindrat få framgång var det snart slut med hans rike
och det skulle bli förstört. Om han skall värja sig och förhindra detta måste
han uppbringa all sin konst och makt samt mot Evangelium uppbåda allt
som står i hans makt. Hoppas därför inte på någon frid eller tillvaro i lugn
och ro så länge Henen Kristus med sitt Evangelium lägger sig i djävulens
regerande. Och ve över den välgång och välmåga, som förut varit rådande
och som vi inte önskar och fordrar tillbaka! Ty det är ett säkert tecken på att
djävulen härskar enväldigt och att ingen Kristus finns – något som jag
tyvärr är rädd för att det skall hända om igen, nämligen att Evangelium
alldeles för snabbt tas ifrån oss. Det är ju detta dessa gaphalsar kämpar för.
Men vi vet säkert med oss att det inte är vårt fel att det går så illa. Vi
skulle nämligen mycket gärna se att allt utvecklade sig väl. Och vi har
genom undervisning, förmaningar, böner och vädjanden, ja, genom att ge
vika även för våra fiender gjort vad på oss ankommer. Vi har gett dem
fredsanbud, stöttat och givit råd så mycket vi har kunnat med fara för och
till skada för oss själva, och ändå fått lida. Och ändå har vi i gengäld inte
mötts av annat än förföljelse och hån på det grövsta och mest förgiftade sätt,
och.de vill troligtvis inte sluta förrän de har fått läska sig med vårt blod. Då
det emellertid inte går att göra något åt detta lämnar vi dem åt sitt öde med
allt deras hot, raseri och hån. Vi tröstar oss med det som vi här hört, säkra
på att de inte kan lyckas med det som de hoppas, med mindre än att de först
störtat Kristus från himmelen och lyckats göra honom till en lögnare
tillsammans med allt han har sagt.
51
5:12 Typå samma sätt förföljde de profeterna, som var före er.
Tro inte att ni är de enda – vill Herren säga – som drabbas av detta! Se er
omkring och räkna alla de heliga fäderna som levat långt före er, så skall ni
finna att det har gått på samma sätt för dem alla. Vad är det för särställning
ni vill ha? Skall han för er skull ändra på sitt sätt att handla? Han som genom
sina heliga fäder och profeter har tvingats stå ut med att man förföljde och
ströp dem; dessa som hånades och skymfades av varje människa och som
bespottades av världen. Detta ser man av den heliga Skrift. Där har det
blivit till en visa och ett ordspråk på var mans läppar, att när man talar om
en profet så skäller man honom för narr. Så t.ex. i berättelsen om Jehu (2
Kon. 4) där en profet omtalas och folk frågar: ”Varför har denne vett
villing kommit till dig?” Och profeten Jesaja (57) berättar hur man spärra
de upp munnen och räckte ut tungan åt honom. Men vad har de uppnått med
detta annat än att de kära profeterna och helgonen nu får ta emot lov och
pris i hela världen och dessutom för evigt regera med Herren Kristus; de
andra däremot skall stinka av sina skamligheter och bli evigt fördömda.
Denna uppmuntran skall också ni se till att ni säkert får – säger Kristus –
och att ni skall bli belönade lika väl som de gamla profeterna blev belönade – rikligare och härligare än ni någonsin kunnat tro eller vågat önska. Ty ni
är i deras sällskap och gemenskap.
Se, det är om någon en fin och dyrbar predikant och trogen Mästare, som
inte utelämnar något som tjänar till styrka och tröst, och som använder både
ord och löften samt exempel och vittnesbörd från alla helgon om sin egen
person och som alla änglar och skapade väsen instämmer i. Vad mer begär
vi och vill ha? Skulle vi inte med tillgång till denna tröst också stå ut med
världens och djävulens vrede och motstånd för vår Mästares skull? Vad
skulle vi ta oss till om vi inte stod för en rättfärdig, gudomlig sak och inte
hade dessa förträffliga ord och löften av honom och ändå liksom andra
människor måste utstå lidanden utan att ha denna tröst? Ty i denna världen
kan det aldrig hända att man inte tvingas lida, och att det för Evangeliums
skull måste bli besvärligheter för att de fromma skall visa sig bestå provet
och få vad de blivit lovade och upphöjas till glädjen och saligheten, medan
de onda, föraktama och fienderna till Evangelium blir bestraffade och
fördömda.
Så långt har nu Herren Kristus rustat och instruerat sina kristna hur de
som enskilda skall leva och lida här i världen och särskilt dem som i
kristenheten sköter ett offentligt ämbete. Fast även utanför en sådan tjänst
skall varje enskild kristen för egen del alltid vara beredd, så att han – om det
52
skulle gälla – rakryggat kan bekänna sin Herre och företräda tron på
honom, alltid väl rustad mot världen, djävulen och alla sekter och vad dessa
kan mobilisera mot Kristi rike. Nu går han vidare och vill lägga på dem
uppgifter och undervisa dem om hur de skall sköta dem samt också lägga i
deras mun vad och hur de skall predika Ty enligt de föregående avsnitten är
en kristen helt fullkomlig när han personligen lever rätt och får lida för det.
Men därtill kommer också en tjänst som han utför och hjälper andra med,
då han leder och manar på dem. Och nu säger han så här:
5:13 Ni är jordens salt. Men om saltet blir odugligt, vad skall man då salta
med? Det är inte mer till någon nytta utan man kastar ut det och låter det
trampas till av människorna
Med detta ord ”salt” visar Herren vad som nyss antytts, nämligen vad en
kristens ämbete skall bestå av. Ty saltet är inte till för egen del; det skall inte
salta sig själv. Utan det är dess användning det gäller, att man med det kan
salta kött eller vad det nu är; att man behöver det i köket för att ge maten
smak, hålla den frisk och förhindra att den ruttnar. På liknande sätt – säger
Herren – är ni också ett salt. Inte ett sådant som hör hemma i köket utan ett
salt man använder till att salta det kött, som heter hela världen. Det är ju en
härlig uppgift och en stor och förnämlig ära att Gud kallar de sina ”salt” och
använder dem till att salta allt kött på jorden. Men därtill fordras en sådan
man som Herren tidigare skildrat, en som är beredd att vara utfattig, elän
dig, rättvisetörstande, foglig etc.; beredd att utstå olika slags förföljelser,
hån och förtal. Där detta saknas, där formas ingen predikant som rätt kan
gripa sig an med saltningen utan där är det ett odugligt salt, som inte blir till
någon nytta någonstans.
Ty det innebär ett mycket maktfyllt uppdrag och en alldeles för högt
avancerad handling för att de arma fiskarna vid Genesaret eller överhuvud
taget någon stackars föraktad människa inför Gud skall kunna kallas för
”jordens salt” och våga sig på att salta allt vad människa på jorden heter.
Förnuft och natur förmår det inte. De tröttnar och orkar inte stå ut med att
av detta endast fä skam, skymf och olycka. Och inom kort skulle man säga:
”Djävulen kan salta den här världen i mitt ställe!” Därför har våra heliga
s.k. fäder, biskopar, munkar och eremiter handlat klokt när de struntat i att
predika och sysslat med andra ting eller avskilt sig från människorna. De
har ju sett hur mycket det kostar på att vara utsatt för fara till liv, ägodelar
och anseende. ”Vi överlämnar predikandet åt andra”, har de tänkt, ”vi kry
per undan i någon vrå och tjänar Gud där och gör oss goda dagar.” Det är
53
alltså ingen lätt sak att vara apostel eller predikant; att hängivet utöva ett
sådant ämbete, ja, rent av en omöjlighet, om kött och blod skall råda. Och
ändå måste det finnas folk som gärna gör det för Guds och Herrens, Jesu
Kristi skull, som inte vill tvinga någon och inte heller truga det på någon
med maktspråk. Att vara en kristen är nämligen ett yrke som kräver villiga
hjärtan – den som inte känner hjärtlig lust till detta, han håller sig nog borta
ifrån det.
Men vår stöttepelare när det går oss illa, när värld och djävul gör det surt
för oss och är så elaka de någonsin förmår, det är att det är han, Kristus,
som sagt till oss: ”Ni är världens salt.” Detta ord lyser in i hjärtat, så att det
kan lita på det och oansatt av varje tvivel vara stolt över att vara ett Guds
salt. Strunta då i att vredgas och bli ond, och den som kan han skrattar åt det
i stället. Jag kan och vågar trotsa och stå på mig med stöd av ett enda
Herrens ord, orubbligare än någonsin mina fiender med all deras makt,
deras bössor och svärd. Ty eftersom Kristus har gett mig sitt erkännande
och sitt vitsord, så måste alla änglar, ja, sol och måne och alla skapade varel
ser säga sitt ”ja och amen” och stå på vår sida gentemot värld och djävul.
Och även om det inte var på detta sätt, så skulle detta enda Herrens ord vara
nog för oss, nämligen att han med det utnämner och döper oss till jordens
salt. Det ordet måste väl även våra fiender lämna orubbat. Därför skall även
vi hålla på denna rang, heder och värdighet inför dem, så länge Kristus och
hans ord består.
Hur det nu går till att salta, det är lätt att säga. Man träder nämligen fram
och säger: ”Allting på jordens rund som föds och lever är till ingen nytta,
det är murket och fördärvat inför Gud.” Ty när Kristus med formella, raka
ord säger: ”Ni skall vara jordens salt”, d.v.s. för allting i denna värld, så
följer därav att allt vad kött, allt vad människa heter, måste bestraffas, be
strös med detta salt. På detta sätt dömer man ut all denna världens helighet,
vishet och gudsdyrkan där den inte kommer av Guds Ord och håller sig
enbart till Kristus, utan är dess egna påfund, ja, av djävulen själv och hör
hemma i avgrundshelvetet.
Detta är ju en otrevlig predikan som gör oss oangenäma för världen och
förtjänta av dess vrede och ger oss örfilar. Ty nog kan världen stå ut med att
man rätt predikar om Kristus och alla trons artiklar, men när man angriper
och saltar den samt dömer ut dess helighet och vishet som ihålig, ja, blind
och förkastlig – det varken vill eller kan den tåla. Då skyller man predikan
terna för att de inte kan annat än att bara skälla och munhuggas; det
heter att man hetsar världen och stiftar ofrid och kränker det andliga ståndet
54
och allt gott verk.
Men hur ska vi bära oss åt? Saltar man, så måste det svida. Och fast de
skäller oss för att vara bitska, så vet vi att det måste vara så. Kristus själv har
i
befallt så och vill att saltet skall vara bittert och djärvt bita till – som vi ska
få höra. På samma sätt gör ju S:t Paulus överallt; han bestraffar hela världen
och granskar hela dess liv och livsstil, där inte tron på Kristus finns. Och
I lerren Kristus själv säger: ”När den helige Ande kommer ska han straffa
världen” (Joh. 16), d.v.s. han ska angripa allt han finner här i världen och
inte göra undantag eller skillnader, inte straffa några och prisa andra eller
bara straffa tjuvar och skurkar, nej alla, stor och liten, from, vis och hur
helig som helst, alla i en enda bunt, med ett ord sagt: allt som inte är av
Kristus. Ty den helige Ande får inte komma själv eller skicka ut predikanter
världen för att bara avslöja yttre grova synder som hor, mord m.m. och
bestraffa den – det känner ju var och en själv till och kan rätta till. Nej, det
är fråga om sådant som anses ädlast, och där man anses vara som bäst i
fromhet och helighet, och där man räknar detta som en förtjänst inför Gud.
Därför är det ingenting att fästa sig vid vad en hel del personer småklokt
påstår, nämligen att det räcker med att en predikant lär varje man vad som
är rätt och att man mycket väl kan predika Evangelium utan att behöva
antasta påve, biskopar och furstar eller andra stånd och personer, genom
vilka det uppstår så mycket ofrid och osämja. Nej, vill du rätt predika
Evangelium till människors frälsning måste du vara skarp och strö salt i
såren; d.v.s hävda raka motsatsen och bestraffa det som inte går rätt till. Så
är nu för tiden fallet med mässor, munkväsen, avlatshandel och allt som
hänger samman med detta och som anses vara riktigt. Verka så att alla
sådana anstötligheter röjs ur vägen så att vi inte blir vilseledd av det. Därför
måste man oupphörligt hålla på att salta så att man förhindrar och inte
lämnar dörren öppen så att denna vanföreställning lever upp på nytt och
Hänger sig in i hemlighet. Ty detta måste ske överallt där inte saltnings-
ämbetet har sin gilla gång. Detta har inträffat även tidigare i kristenheten att
idel rutten människolära fördärvat alltsammans, vilket väl skulle ha utebli
vit om saltet förblivit salt. Då skulle den rätta läran inte ha behövt saknas,
eftersom ju genom Guds nåd trots allt den heliga Skrift, Evangelium,
Sakramenten och predikstolen har blivit kvar i kyrkorna och om sedan bara
biskopar och predikanter också drivit på och sett till att de kommit till
användning och blivit använda för att med dem salta den gamle Adam och
det som hör ihop med honom.
Därför förmanar och varnar Herren Kristus så enträget sina lärjungar
55
att se till att detta saltande ständigt hålls igång och säger: ”Om saltet blir
urlakat, vad ska man då salta med?” Urlakat salt betyder att dess sting och
skärpa gått förlorade och att det inte mer sticker och svider. Rakt på sak sagt
innebär detta att läroämbetet i kristenheten förfaller så att man slutar med
att tillrättavisa folk och låter bli att avslöja dess elände och oförmåga. Inte
heller hålls bikten vid makt och ger människorna kunskap om sig själva utan
lämnar dem vind för våg som om de var fromma och gick på den rätta
vägen. Så tillåts deras egna åsikter, deras egen helighet och godtyckliga
gudsdyrkan sprida sig så långt att den rätta läran, ja, Kristus själv går
förlorad så till den grad, att inget mer går att rädda eller rätta till.
Detta har Herren just i detta ord förutsett och profeterat som en framtida
fara, ja, skada och fördärv för kristenheten, att man skulle sluta upp med att
salta och lägga ner bestraffningens ämbete. I detta tomrum skulle det sedan
uppstå allehanda religiösa kotterier och sekter, där var och en för fram sina
fixa idéer som om de var den enda rätta läran och gudsdyrkan, men som inte
är någonting annat än världsliga, köttsliga fantasifoster, kläckta i vårt eget
huvud och förnuft. Med detta kittlar vi sedan vår fåfänga, fast vi i själva
verket håller på att ruttna i det likt stinkande, skämt dödkött, som det är
bortkastad möda att salta och bestraffa.
Av detta ser du hur mycket och hur stor vikt Herren lägger vid detta
korta stycke av sin bergspredikan. Det är inte för inte han sätter det framför
alla de andra och enträget lägger det på våra hjärtan. Ty utan det kan inte
kristenheten bli bestående och inte heller Herren Kristus och tron på ho
nom; ingen sann kunskap eller rätt livsstil kan vara vedertagen. Helt säkert
finns det ingen större skada och inget värre fördärv för kristenheten än när
saltet, som skulle krydda och hålla allt annat friskt, blir neutraliserat. Och
ändå händer detta så lätt. Ty brist på salt sprider sig som ett behagligt gift
och gör den gamle Adam så innerligt belåten. Han tycker nämligen inte om
att ustättas för faror, våga liv och lem eller att utstå skam och förolämp
ningar.
I konsten att undvika detta är våra biskopar och andliga fäder de skickli
gaste på denna jord – dock som de grymma självspäkare de är, ombesörjer
de inte ett Herrens biskopsämbete utan snarare djävulens och förtjänar alltså
inte ens att kallas för ”salt utan sälta”. Ty de predikar så att de inte skall löpa
minsta risk utan kan sitta kvar på sina förmögenheter och egendomar och
därtill ha ära och makt. Ty den som måste förbanna hela världen, kejsare,
kungar och furstar, visa och lärda och säga dem att deras väsen är för-
dömelsevärt inför Gud, han måste räcka bödeln huvudet. Däremot om jag
56
hycklar och låtsas som om allt stod rätt till, då är det ingen som slår mig och
jag får njuta gunst och ära m.m. Av detta inställer sig hos mig tanken att jag
måste vara snäll och i stället predika Evangelium. Och ändå har jag likväl
blivit ett odugligt salt. Ty på detta vis låter jag folk sitta fast i sina egna
gamla vanföreställningar och köttsliga sinnelag, så att de hemfaller åt
djävulen och först av dem alla jag själv.
Sålunda utstår detta ämbete överallt många prövningar och stöter på
hinder både till vänster och höger, så att man tiger antingen för att man
fruktar för fara, skada och förföljelser eller är mån om sin heder, sin
egendom och sitt välbefinnande. Därtill kommer att vi i oss själva är svaga,
lata och lätt tappar modet, så att vi lätt låter oss föras vilse. Vi tröttnar fort
när vi ser att det inte går framåt för oss så som vi gärna ville och när det
tycks oss att allt är förgäves; när människor föraktar oss och bara blir
argare ju mer vi tillrättavisar dem.
Därför måste vi vara väl rustade och enbart ha Kristi befallning för ögo
nen, där han lagt på oss detta ämbete och vill att vi med friskt mod öppnar
vår mun till att bestraffa vad som ska bestraffas och detta utan hänsyn till
egen fara och obehag eller andra människors ondska och förakt, inte heller
för att vinna egna fördelar och egen tillfredsställelse. Härvid får vi lita på
att det är Herren som gjort oss till sitt salt och att han ger oss kraften till det.
Och nu befaller han oss att frimodigt salta, aldrig vända helt om eller låta
oss skrämmas om världen inte tål det och därför förföljer oss. Inte heller
skall vi tappa modet om vi inte – som vi menar – åstadkommer något. Ty vad
han befaller, det skall vi foga oss i, nöja oss med och anförtro åt honom vad
och hur mycket han vill ha uträttat genom oss. Vill folk sedan inte höra på
och ta emot, så är vi inte desto mindre salt och har brukat vårt ämbete. Och
så kan vi stå inför Guds domstol i all ära och glädje och få erkännandet att vi
sanningsenligt predikat Guds Ord och inte stuckit under stol med något, så
att människor inte kan komma med den ursäkten att de inte visste bättre och
att det aldrig sagts dem.
Men de som blir skrämda och tiger för att vinna gunst, ära och välvilja
m.m., de skall tvingas höra från dem som inte fått veta någonting: ”Den där
har varit vår predikant och han har inte sagt oss det.” Det skall då inte
ursäkta dem om de svarar: ”Jo, men Herre, de ville ju inte lyssna på oss.” Ty
Kristus skall ge dem svaret: ”Vet du då inte att jag befallde dig och dessutom
bad dig enträget att du skulle vara ett salt. Skulle du inte ha fruktat att tiga
ihjäl mina ord mer än människors förargelse?” Sådan underlåtenhet borde
rimligtvis skrämma oss ännu mer. Ty här skall du få höra domen som
57
Herren ger över det salt, som mist sin sälta, när han vidare säger: ”Till
intget annat duger det än till att kastas ut och trampas till av människorna.”
Med dessa ord vill Herren ha sagt: T.o.m. här på jorden är ni oanvänd
bara och skall skoningslöst kastas ut av honom. Ni tillhör inte honom och
borde aldrig ha blivit hans predikantbr eller över huvud ha hört till
kristenheten. Även varje gemenskap i himmelen med alla helgonen skall ni
bli utestängda från och berövas. Det hjälper sedan inte om ni aldrig så
mycket haft namn om er att vara jordens salt och inför människor åtnjutit
det största anseende för att vara de bästa predikanter och de heligaste män
som någonsin funnits på denna jord: så som det stod till i påvedömet på den
tid när S:t Gregorius och några till före och efter honom var påvar och då
allt var på höjdpunkten av fromhet och helighet – inte som nu med
påvedömet som det totalt förvärldsligade kejsarväldet och satansregemen-
tet. Då predikade påven själv, styrde kyrkorna och ordnade allt på bästa sätt.
Med fast hand höll han greppet om det andliga ståndet och klosterreglema.
Alla sade att det var den yppersta kyrkostyrelse och det heligaste gudstjänst
väsende som fanns på denna jord.
Och dock har alltsammans varit till ingen nytta. Ty där har inte funnits
det verkliga saltet, genom vilket det hela enligt Guds Ord skulle ha hållits
friskt och blivit brännmärkt som människors egen påhittade helighet. I
stället har hela världen prisat alltsammans och skänkt det sitt bifall och
därmed enbart stärkt den egna självtillräckligheten och den falska förtrö
stan att detta skulle vara det rätta saliga livet och ett heligt levnadssätt. Ja, S:t
Gregorius själv, trots att han var den helige man, som även jag anser honom
ha varit, även han lovprisade och höjde själv sin regering till skyarna, och
har därför inte åstadkommit något gott med sin lära. Likväl har han alltjämt
ett så fagert sken över sig, att ingen människa törs anmärka på någonting.
Och om det var möjligt att på nytt införa och återuppliva samma tingens
ordning, skulle ingen med ett ord våga predika emot detta utan att bli kallad
för den värste kättare som någonsin existerat.
Detta var således ett varningens ord, som Herren uttalat, att när saltet
mister sin sälta är det inte mer till någon nytta. Det andra låter ännu mer
skrämmande, när han uttalar domen över det oanvändbara saltet och säger
att folk skall få springa och trampa till det under sina fötter. Ty om det
sanna saltet, som är den rätta utläggningen av den heliga Skrift och som
världen skall bestraffas med – när det är borta och när därtill den ena tron
på Kristus inte får råda ensam, då är allt annat som man i övrigt tillrätta
visar och undervisar människor med rent nonsens. Ty redan i förväg är
58
bådadera, både läran och livsstilen, mästaren och lärjungen inför Gud för
kastliga, utdömda.
Slutsats: där denna grundläggande trosartikel om Kristus inte hamras in,
nämligen den, att vi endast genom honom blir rättfärdiggjorda och saliga
och att allt annat är fördömelsevärt – där finns inget väm eller hinder, ja,
ingen gräns eller ände för alla kätterier och irrläror, för sekter och kotte
rier. Och där kläcker varenda en ut något eget och marknadsför såsom
något nytt och uppseendeväckande. Så har det varit i påvedömet allt
hitintills. Inte en endaste munk har kunnat drömma en dröm, som han inte
känt sig manad att ta med sig upp på predikstolen och därav föranletts att
skapa en särskild sorts gudstjänst, inte heller har någon lögn varit så skamlig
att den inte blivit antagen, som den framförts från predikstolen, tills det gått
så långt att man inte bara gått miste om Kristus utan även Gud själv. Och
rent ut sagt tror de inte själva mer på någon av trons artiklar, så jag vågar
påstå att på de sista hundra åren har det varit få påvar som trott på någon
enda sådan artikel. Följaktligen är det som det är ute i de olika landsändar
na, att där läran om Kristus gått förlorad, där har i stället den ena sekten och
villoläran efter den andra uppstått. Här förnekar den ene altarets heliga
Sakrament och där en annan det heliga Dopet eller någon annan trons
artikel. Många har precis som påvarna i Rom med sina kardinaler helt
sonika blivit rena rama epikuréer, som över huvud taget inte tror någonting
och därmed i sista änden blivit lik boskapen och kommer även att dö som
den.
Därför har jag – såsom också Kristus här gör – ständigt förmanat att
saltet skall förbli salt och får inte mista sältan, d.v.s. att man troget driver
den kristna trons huvudartikel. Ty där den kommer bort, där kan heller
inget annat lärostycke förbli intakt. Allt går då över styr; ingen tro, ingen
vishet finns kvar och då heller ingen som kan lära ut rätt och visa till rätta.
Kort sagt – var och en låter sig med huvudet under armen styras dit
fotterna vill. Ingen fyllbult eller åsna är så illa dum som dessa samvetslösa
munkar kring vilka gemene man flockas och också tror dem när de kommit
på en nymodighet att föra till torgs.
Ty vad allt har de inte tagit sig för att ogenerat predika och pracka på
folk: brödraskap, böneformer, rosenkransar, ja, t.o.m. klätt de avlidna i
sina schabbiga kåpor och därmed trott sig tillförsäkra dem himmelen? Vad
är nu allt detta annat än att man låter sig trampas till under deras fötter och
bli fången under alla dessa olika lögnpredikanter? Detta har fört med sig att
djävulen har tagit makten över och fördärvat hjärtana med sina ruttna,
59
fördömda läror och sådan vantro, att Kristus alldeles kommit bort och
kunskapen om honom gått förlorad.
Ty när jag har den i behåll och vet att endast Kristus är min rättfärdighet
och helighet, då skall ingen munk någonsin prata omkull mig eller lyckas
förleda mig med sin kåpa, sin rosenkrans eller något annat mänskligt prål.
Genom tron är jag nämligen domare över alla stånd och ordningar som man
hittar på, så att jag kan förkasta vad som helst, som förespeglas mig att
kunna gälla inför Gud. Men försummar jag denna Guds nåd i Kristus, låter
den skatten gå mig ur händerna och låter mig intalas att det vid sidan av den
även finns andra sätt att bli from, att försona Gud och göra bot för min
synd, ja, då har jag redan fastnat i djävulens många olika slags giller och
gam och låter mig ledas dit han vill. Och så kommer det än här, än där,
alltid någon som predikar för mig: ”Vill du bli from och tjäna Gud, sätt då
på dig en kåpa, bed dagligen så och så många rosenkransar, tänd så och så
många små ljus för S:ta Anna!” Till slut faller jag till föga, förblindas och
blir var mans driftkucku och fånge så till den grad att jag inte kan värja mig
ens för den minsta lilla vanföreställning.
Men tänk på att Herren Kristus här själv förutsagt och vamat för att det
skulle gå på detta sätt. Och dock har ingen haft kunskap att ta sig i akt för
sådant. Och om vi nu inte är vaksamma och ser till att vi vidmakthåller
denna huvudartikel, så kommer inte heller vi att kunna hålla någon annan
trosartikel rätt och oförfalskad. Därför blir det också ett ändlöst irrande
och inget slut på alla klickbildningar förrän allt är förlorat och ingen
predikant eller undervisning hjälper och bara rena boskapen återstår – så
som det tyvärr redan gått med den stora hopen av vårt folk. Det är lönen för
vårt förakt och otacksamhet för Evangelium.
5:14, 15. Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte
gömmas. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under en skäppa utan
på en ljusstake, så lyser det för dem som är i huset.
Detta är den andra delen av det ämbete som Herren ålägger de kära
apostlarna: de skall kallas och vara världens ljus, nämligen undervisa och
visa själarna vägen till det eviga livet. Därmed är hela världen ställd under
apostlarnas fögderi och skall och måste upplysas av dem. Utan dem är värl
den nämligen mörk och förblindad, trots allt den annars kan åstadkomma.
Ty om världen hade ett ljus förutom apostlarna, som kunde upplysa den –
något som den menar sig ha – till vad skulle den då behöva apostlarna? Säg
mig – är inte detta ett högt och utomordentligt ämbete och en rangställning
60
över alla andra, så att alla denna världens storheter – även om de kallas
konungar, furstar, herremän, lärda, visa och helgon – måste sätta sig ned
vid apostlarnas fötter eftersom de inte vet någonting om vare sig kristen
lära eller kristet levnadssätt och inte heller hur de har det med Gud, medan
apostlarna träder upp och kritiserar och förkastar hela deras klokhet och
helighet.
Men här kommer mäster påve med sina biskopsfågelskrämmor som vill
kallas Kristi och apostlarnas ställföreträdare och mästrar Kristi ord och
nedvärderar hans apostlar genom att de besinningslöst intalar folk att det
inte är nog att apostlarna har predikat och den helige Ande gett oss upp
lysning genom dem. Därutöver måste man också lyssna till och lyda de
heliga fädernas beslut på deras kyrkomöten och påvens stadganden, vilka
påstås ha haft många och mycket högre ting att lära ut. Men vi för vår del
skall veta att Kristus inte är en pratmakare, som kommer med halvkvädna
visor. Har han kallat sina apostlar världens ljus, så måste deras lära gälla
som sann och vara nog för att upplysa hela världen, så att det inte behövs
något mer ljus, ja, allt som finns utöver deras lära är och förblir idel
mörker. Om de än lyst sedan länge med sina lyktor är dessa ändå ingenting
annat än påbud, som människor hittat på och som rör yttre förhållanden,
som gemene man begriper utan dylika föreskrifter och själv kan klara av att
hantera lika bra. Egentligen borde man inte kalla dem världens ljus utan
rent av Guds ljus, när de vågar regera Gud själv och hans kristenhet med
sina lagar och förordningar, precis som om de var förmer än apostlarna. På
detta vis dämpar de med sina påfund apostlarnas ljus genom att dessa inte
duger till att rätt tukta och undervisa samvetena – detta ser man av alla
skrifter från påve och högskolor, att de inte förtjänar att kallas vare sig salt
eller ljus. Ty när de gör sitt bästa bestraffar de bara de grova, yttre förseel
serna, som man redan tidigare har ingripit mot genom den världsliga rätten
och vanligt sunt förnuft. Men de verkliga bovarna och skötesynderna såsom
otro och skenhelighet får de aldrig ens syn på, för de står själva i dessa ända
upp till öronen. Därför är deras lära idel dumheter, ja, värre än så, mörker
och blindhet. De saknar blick för att det kan finnas annat att salta och kasta
ljus över än fläsket och fisken man äter och hur man klär sig och om man
beter sig si eller så.
Därför är och förblir apostlarnas ämbete detta enastående: både att på rätt
sätt bestraffa de invändiga och verkliga lasterna och å andra sidan att hela,
trösta och upprätta alla de stackars bedrövade samvetena; att aldrig lämna
någon obestraffad i det onda men heller aldrig försumma att undervisa och
61
upprätta till det goda. Därför har Herren här installerat och vigt apostlarna
till sina predikanter för att människor skulle, ja, måste lyssna endast på dem
och inte släppa fram sådana där villoandar, som djävulen söker smussla in
bakvägen och som också gör anspråk på att vara salt och ljus och som rent
av tar sig för att mästra Kristus själv. De skriker ut att det är föga bevänt
med läran om tron. Man måste höja sig upp över den och gripa sig an med
något förmer; något genom vilket man ådrar sig kors och lidanden. Men
synar man dem närmare, så lärs där ingenting annat än våra egna gärningar
och ingenstans når man fram till att avslöja otron och bestraffa de urbota
högfärdssynder som ligger gömda i deras lära och med vilka de framhäver
sig själva som jordens salt och världens ljus. De låter inte detta vila
uteslutande på Kristi kallelse och befallning, som han här meddelar apost
larna, när han säger dem sitt: ”Ni är världens ljus”. Vi håller oss endast fast
vid att man måste vara viss om och kan berömma sig av att Kristus vigt oss
och smort oss till att salta och lysa världen på ämbetets och det gudomliga
uppdragets vägnar.
Detta är också nödvändigt av den anledningen att Herren Kristus vill ha
detta ämbete utfört, inte i hemlighet eller bara på en liten fläck, utan
offentligt ut över hela denna värld. Noggrant inskärper Herren detta i
apostlarna och visar dem vad som väntar dem från världen, när han till
fogar: ”En stad, som ligger på ett berg, kan inte gömmas”, och ”man tän
der inte ett ljus och sätter det under skäppan.” Därmed vill han ha sagt, att
den som skall vara ett ljus för världen får inte lov att krypa undan i en vrå
utan måste oförskräckt och villigt träda fram. Ty det går lätt så, att de som
är kallade att vara apostlar och ljus för världen inte gäma stiger fram utan
låter sig avskräckas av hotelser, faror och förföljelser eller låter sig så dåras
av vänskap, gunst, ära och rikedom att de håller sig undan och tiger som
möss, som kryper undan i en vrå bakom berget och håller inne med det
minsta pip.
På det viset förhåller sig nu för tiden våra andliga ledare, som förvaltar
ämbetet och som fått Kristi befallning att förestå kristenheten och offentligt
lysa upp den med hans lära. I stället sätter de ljuset under bänken. Ja, det är
värre än så, det är nämligen just de som undertrycker Guds Ord och som
försöker blåsa ut ljuset. De eggar upp kejsare och kungar med hela världen
mot Guds Ord. Lika fullt sitter de där i sina hus och vill ensamma regera
kyrkan och inneha predikstol, dop, sakramentet och allt vad deras kall och
ämbete tillhör. Men detta är just vad som blivit profeterat och som apost
larna förkunnat, nämligen att herdarna skall bli vargar och Antik rist själv
62
ska sitta i Guds tempel och upphäva sig över allt vad Gud och gudsfruktan
heter.
De där sekteristerna däremot, som inte har någon kallelse och som gott
kunde hålla sig hemma i sin vrå, de tränger sig in överallt och vill ensamma
lysa så att alla skall se upp till dem och höra på dem. Men det är ingenting
annat än sin egen ära de söker och de predikar så länge som folk hänger
efter dem och så länge ingen fara är på färde. Men skulle de såsom de rätta
predikanterna, de som korrekt fått sig anförtrott ämbetet, som alltid lyser
offentligt och som aldrig låter sig skrämmas till tystnad eller låter sig tystas
av väder och vind – då skulle de snart nog ge upp saken och ingen skulle låta
sig finnas hemma. Och så måste det gå med det kära predikoämbetet: illa åt
båda hållen. Antingen lämnas det vind för våg av dem som rätteligen skulle
förvalta det eller också lägger sig sådana till med ämbetet, som aldrig fått
bemyndigande till det. Därför blir det heller aldrig rätt fullgjort, såvida inte
Kristus själv skickar oss sådana män som han här beskrivit och som han
själv gjort lämpliga för detta ämbete.
Så vill Herren nu säga oss: Vill ni vara mina predikanter måste ni i san
ning vara rustade att ställa er till förfogande och träda fram inför hela
världen liksom på ett högt berg, så att ni frimodigt låter er ses och offent
ligen höras; ingenting ska ni förtiga eller sticka under stol med som är ålagt
er att predika; vare sig det gagnar hög eller låg ska ni inte förtiga något för
någon eller tala. Utan som de ljus ni är satta att vara skall ni lysa fritt och
tydligt för alla utan hänsyn till ära eller skam, rikedom eller armod, hat
eller gunst, död eller liv. Och ni skall veta att det är mig som ni skall tjäna,
jag som har satt er till att vara ljus. Det borde vara män av den rätta sorten,
som inte låter sig böjas varken åt höger eller vänster; som det heter i 45 :e
psaltarpsalmen om predikoämbetet: ”Ditt Rikes spira är rak. Ty du älskar
rättvisan och hatar o gudaktigt väsende”.
Detta är Evangeliets och dess predikanters dygd och ära. Alla andra läror
är det ingen risk att förkunna. Ty de predikar allesammans vad människor
gäma lyssnar till och som passar deras förnuft, så att de inte behöver frukta
att man skall förfölja dess förkunnare. Men Evangeliets lära ansätter man
från alla håll, eftersom den träder fram med anspråk på att vara ett ljus för
världen, en lära som inte borde vara tillåten. Därför försöker världen på
alla möjliga vis att skymma undan ljuset för oss, skuffa det in i en vrå eller
ställa det under bänken för att förmå oss att lägga ner vår lära eller återkalla
den; i varje fall att kröka till den och tyda den så som de helst vill ha den.
Men vi skall inte på detta vis låta oss rubbas från vår ståndpunkt utan stå
63
stadigt som staden uppe på berget och som ljuset i husets ljusstake. Han som
har gjort oss till ljus i världen, han skall nog också hjälpa oss. Därför
avslutar han nu så här:
5:16
Låt därför ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda
gärningar och prisar er Fader i himmelen.
Se, där hur enträget Herren Kristus förmanar här, något som han inte skulle
ha behövt göra, om det inte hade varit förenat med stora faror och nödläge
att vara ljus här i världen. Därför vill han ha sagt oss: ”Man kommer inte att
tåla ert ljus och försöker släcka det. Men var bara modiga och förtröstans
fulla, så att ni har åtminstone så pass mod i er att ni inte låter er sättas under
skäppan utan samvetsgrant sköter ert ämbete, så skall jag nog se till att ingen
kan släcka det.” Ty det är säkert att när en kristlig predikant upprätthåller
ämbetet och orubbligt står kvar och anser världens smälek och förföljelse
som ringa, så måste också själva ämbetet bestå och inte heller Evangelium
falla till marken. Ty det finns alltid och skall alltid finnas sådana som ställer
upp och håller ut liksom det hädanefter ända till den yttersta dagen måste
finnas några som är ståndaktiga.
Men detta som Herren nu säger: ”För att människorna ska se era goda
gärningar och prisa er Fader som är i himmelen” – det är sagt med evange-
listen S:t Matteus’ sätt att tala, han som brukar framhålla just gärningarna.
Ty han tillsammans med de två andra evangelistema, S:t Markus och S:t
Lukas, försvarar i sitt Evangelium inte i så hög grad och lika utförligt som
S:t Johannes och S:t Paulus den höga trosartikeln om Kristus. I stället talar
och förmanar de tre förstnämnda desto mer om de goda gärningarna. Och
så skall det ju vara i kristenheten att man ivrar för båda; dock så att man gör
i all visa åt vart och ett allt efter deras egenart och värdighet; först framhäva
Kristus och tron på honom som den högsta trosartikeln och därefter den om
de goda gärningarna. Eftersom nu evangelisten S:t Johannes rakt igenom så
kraftfullt drivit trons huvudartikel och därför rimligtvis bör anses som den
främste och förnämste evangelisten, så ägnade sig S:t Matteus, S:t Markus
och S:t Lukas åt det andra huvudstycket och framhöll starkt att gärningarna
inte fick glömmas bort. De är alltså i det avseendet förmer än S:t Johannes
och denne på sitt sätt förmer än de andra tre.
Men nu får du inte handskas med Skriftens ord och lära om de goda
gärningarna så att du isolerar dem från tron – så som våra blinda ledare
styckat dem. Du måste alltid ha tron, så att gärningarna liksom i en orga
nism hänger samman med den och springer fram ur tro, utförs i tro och för
64
trons skull bli värda att prisas och med rätta kan kallas goda. Som jag har
lärt ut på annan plats, så lär jag också här, att när Kristus säger ”för att de
ska se era goda gärningar” så får du inte tro att det är fråga om sådana där
religiösa gärningar, berövade på tro, som hittills varit vanliga. Här är det
tal om sådana goda gärningar, som tron verkar och som inte kommer till
stånd utan tro eller vid sidan av tron. Ty detta är vad Herren här kallar goda
gärningar, nämligen att man övar, driver och bekänner läran om Kristus
och tron och därför kan få utstå lidande. Ty han talar ju om gärningar, som
man lyser med. Och ”lysa” är i detta sammanhang detsamma som att utöva
tros- och läroämbetet, med vilket vi leder andra människor till tro.
Följaktligen måste dessa vara de högsta och förnämsta gärningarna och
de är just av det slag, av vilka, såsom Herren här säger, den himmelske
Fadern ensam får äran och berömmelsen. Ty denna lära och predikan från
tar oss all berömmelse och helighet och säger att i oss finns inget gott, som
vi skulle kunna berömma oss av. Men å andra sidan undervisar den samvetet
om hur det skall uppföra sig gentemot Gud och inriktar det mot Guds nåd
och barmhärtighet och storheten i Kristi person och verk. Detta är det sätt
varpå Gud blir uppenbarad på rätt sätt och rätt lovprisad och även det enda
rätta offret och gudstjänsten. Sådana verk skall sättas främst och vara de
förnämsta. Efter dem följer också det yttre handlandet gentemot nästan,
som heter kärlekens gärningar, som på samma sätt sprider ljus omkring sig
men endast om de är upptända och hämtar lyskraften ur tron.
Så kan du nu själv dra slutsatsen att detta ställe hos S:t Matteus inte ska
förstås som om det gällde de vardagliga gärningarna av kärlek till andra
människor, vilka Herren talar om i Matt. 25. Här är det frågan om de
genuint kristliga gärningarna – att predika rätt lära, framhäva tron, under
visa om den, stärka och hålla den vid makt, och därmed betyga inför
världen att vi är rättrogna kristna. Ty de andra gärningarna är inte så otve
tydiga att inte även falska kristna mycket väl kan smycka sig med dem och
dölja sig under kärlekens stora och sköna verk. Men att predika och rätt
bekänna Kristus är inte möjligt utan tro. Så skriver även S:t Paulus: ”Ingen
kan kalla Jesus Herren utan genom den helige Ande” (1 Kor. 12). Ingen
falsk kristen eller villoande kan ens förstå denna lära – hur mycket mindre
skulle han då kunna predika och bekänna den? Även om han tar den alldeles
efter ordalydelsen och säger ordagrant efter, så hejdar han sig inte där och
håller den ren. Han predikar alltid så att man inser att han inte handskas rätt
med läran utan dreglar ner den i eget svammel. Så tillmäter han sig själv
äran och tar den från Kristus.
65
Därför är en rätt kristens enda riktigt tillförlitliga kännetecken på goda
gärningar att han predikar och prisar Kristus, så att folk lär sig att de är
ingenting och Kristus allt. Allt som allt är det fråga om en syssla, som inte
angår enbart en eller två i enrum likt andra förehavanden människor
emellan utan om en offentlig verksamhet inför hela världen, som lyser och
låter sig ses. Därför blir den också förföljd av världen, medan den gott kan
tåla vilka andra tilltag som helst. Men i gengäld är detta egentligen den enda
gärning genom vilken vår Fader i himmelen blir tillbörligen erkänd och
lovprisad. Dit kan aldrig de andra ringare gärningarna komma, som endast
angår människors handel och vandel sinsemellan och som hör hemma i de
tio budordens andra tavla. De gärningar det här är frågan om faller inom
ramen för de tre första högheliga buden, som värnar om Guds ära, Guds
namn och Guds Ord. Och dessa gärningar måste dessutom prövas och lut
tras i förföljelser och lidanden, som man får utstå för deras skull. Skändas
de inför hela världen, så renas de från all vår egen ärelystnad och själv
säkerhet och de blir endast desto mer lovprisade i himmelen inför Gud ju
mer hans ära och pris antastas här i världen. Ty sin fasthet och styrka äger
de däri att Gud skyndar till deras hjälp och för dem igenom gentemot hela
världens raseri och förföljelser. Därför skall vi låta dem gå i täten som de
förnämsta, långt före andra gärningar, därefter även de andra som gäller
människors inbördes samlevnad. Då kommer bådadera i rätt ordning – först
och främst lär vi ut och framhäver tron och lever som den lär oss, så att allt
vad vi gör sker i tron och framgår ur tron; något som jag alltid har lärt ut.
5:17
Ni skall inte mena att jag har kommit för att upplösa lagen och
profeterna. Jag har inte kommit för att upplösa utan för att fullborda.
Sedan Herren Kristus nu utnämnt apostlar till ämbetet och allvarligt för
manat dem, så går han vidare och börjar själv både salla och lysa, till
föredöme för lärjungarna, så att de vet vad de skall predika I lan lar då itu
med att bestraffa och förbättra både judarnas lära och levnadssätt, deras
vanföreställningar och deras gärningar. Men som jag sagt sä i.n han inte här
upp den höga läroartikeln om tron utan han börjat nenliän med att rätt
förklara och framställa Guds lag, som blivit fördunklad oih förvrängd
genom fariséer och skriftlärda. Ty detta är också en yticr.f nödvändig sak
att hålla läran om Guds heliga bud ogrumlad och rätt tdlampad
Men detta är helt visst ett beskt och illasmakande salt, au ann Herren här
gör, antasta och beskylla människor som dessa faris< < i <>< h l । dil.nde att de
varken lär ut eller lever rätt och att inte låta dem få ha I cu m . den minsta
66
lilla smula rättfärdighet och godhet. De var ju dock män som gällde för att
vara de främsta och heligaste av alla. De undervisade ju dagligen i lagen,
utövade gudstjänsten regelbundet m.m., så att ingen kunde hitta något att
klaga på hos dem. Har då inte Kristus själv försett dem med fullgoda skäl att
med berättigad vrede protestera mot honom och i gengäld beskylla honom
för att vara den som i själva verket upplöser lagen och fördärvar vad Gud
själv har befallt? På samma sätt rasar för övrigt påven och hans anhang mot
oss och beskyller oss för att vara kättare, som försöker förhindra goda
gärningar. – Jo, visst bär Herren själv skulden till att man kom med dessa
beskyllningar mot honom och att hans predikan kunde tydas på sådant sätt.
För att förebygga detta nämner han här i ett företal att han inte alls avsåg att
upplösa Guds lag utan i stället var här för att lära och återupprätta lagen
gentemot dem som försatt den ur kraft
Men det var väl också nödvändigt med ett sådant besked på grund av en
annan omständighet, för vars skull de gjorde anspråk på så högt anseende
och så lysande förträfflighet och som de förstorade och gjorde stort
nummer av: nämligen att bland alla människor var de ensamma Guds folk
och hade haft många profeter och heliga fäder. Om någon vågade anmärka
på dem, så fick han på stunden till svar: Vad är väl du för en som ensam vill
framstå som vis och som klagar på alla andra? Skulle våra fäder och vi
allesammans ha gått vilse; vi som dock äger Guds heliga lag och har
offentliggjort den för allt folket? Det är inte annorlunda nu när hela världen
skränar mot oss och påstår att vi fördömer de heliga fäderna och hela
kyrkan, som dock inte kan gå vilse, eftersom hon regeras av den helige
Ande. Och när nu du klagar både på vår lära och vårt levnadssätt, så är det
ett tecken på att du fördömer dem alla, lagen, profeterna, fäderna och hela
folket.
På detta svarar nu Kristus: ”Nej, jag vill visst inte upplösa varken lagen
eller profeterna, utan jag håller på och försvarar dem hårdare och enträg
nare än ni, ja, så hårt att hellre himmel och jord kan förgås än att jag skulle
vilja att en enda bokstav eller den minsta lilla prick skulle slätas ut eller vara
skriven förgäves. Ja, jag vill gå ännu längre och säga att den som föraktar
även det minsta lilla bud och lär ut annorlunda, han skall för detta samma
lilla buds skull kastas ut från himmelriket, om han än höll fast vid alla de
övriga”. Därför är vi helt överens i detta stycke, att man hårdnackat och
orubbligt inpräntar Moses och profeterna och därutöver också lever som de
lär, – liksom f.ö. nu påven och de olika sekterna och vi själva åberopar en
och samma heliga Skrift och tillsammans hyllar samma Evangelium och
Guds Ord. Men när vi nu båda önskar och är förpliktigade att undervisa i
67
Guds lag, så är det nödvändigt att utröna vilka som handskas med och
utlägger Skriften eller Guds lag rätt och vilka som inte gör det. Det är här
som det uppstår strid. Och här måste det saltas och rannsakas, därför att de
skriftlärde och fariséerna med sina kommentarer har vanställt och för
därvat Guds heliga lag. ”Och jag är nu här för att återupprätta den”, vill
Kristus säga, – på samma sätt som vi har varit tvingade att angripa påvens
lära, som skämt och fördärvat Skriften för oss genom sina föroreningar.
Därmed förnekar Kristus inte på något sätt att judarna är Guds egen
domsfolk och arvtagare till lagen, fäderna och profeterna, lika lite som vi
förnekar och fördömer de kristna, Dopet och Evangeliet, som existerat
under påvedömet. Men vi hävdar att det rätta Dopet och det rätta Evangeliet
är det vi som har och vi värjer oss emot att tvingas godta all den smörja,
som de kletat ned Dop och Evangelium med. Inte heller låter vi deras
utläggning av Evangelium gälla som den rätta, så som de vantolkar och
vränger till det. Och den rena läran har de med alla slags vidriga och
maskätna tillsatser för att inte säga rent djävulska – kåpor, flintskallar,
avlater, skärseld, mässoffer m.m. – förstört. Där måste vi salta på och käm
pa med att feja bort dessa vidrigheter och göra rent hus. Sålunda är just de,
som smyckar sig med sköna namn, hämtade ur Skriften och som berömmer
sig av Evangelium och sin kristliga kyrka, de som löser upp och omintetgör
Guds heliga lag och Skriften. Under sken av sin fromhet har de smusslat sin
röta in i kyrkan och förstört henne, så att den inte är nyttig till någonting.
Sedan utbrister de i hårda ord mot oss och påstår att vi angriper den kristna
kyrkan, de heliga fäderna, de goda gärningarna m.m.
På detta svarar nu Kristus: ”Jag har inte kommit för att upplösa lagen
utan för att uppfylla den.” D.v.s. jag har inte kommit för att införa en
annan eller ny lag utan för att lyfta fram den, understryka och förklara den,
så att ni vet hur ni ska hålla den. Ty Evangelium eller Kristi predikan
kommer inte med någon ny lära, som avskaffar eller ändrar lagen utan
fullbordar – såsom aposteln S:t Paulus skriver – just vad som i förväg är
utlovat i Skriften genom profeterna. På samma sätt övertar vi från våra
fäder just Skriften, Dopet, det högheliga Sakramentet så som de varit och
vill inte hitta på något nytt eller ändra något. Endast detta vill vi, nämligen
att man rätt predikar och rätt handskas med dessa ting och röjer bort det
som inte passar ihop med den heliga Skrift.
S:t Augustinus tyder ordet ”uppfylla” på två sätt: För det första att detta
att uppfylla lagen betyder att man lägger till det som fattas; för det andra att
man med gärningar och i sitt levnadssätt uppfyller lagens krav. Emellertid
är den första tolkningen inte lätt. Ty i sig själv är lagen så rik och fullkomlig
att man inte, behöver lägga till något. Även de heliga apostlarna måste
bekräfta Evangelium och predikan om Kristus med hänvisning till del
gamla Testamentet. Därför kan ingen, inte ens Kristus själv, förbättra
lagen. Vad högre kan man lära ut, än det som första budet lär: ”Du skall
älska Gud av hela ditt hjärta o.s.v.”. Men detta gör Kristus förvisso,
nämligen att han utöver lagen och läran skänker sin nåd och den helige
Ande, genom vilken människan utför och fullbordar det som lagen fordrar
av henne. Men det betyder inte att man lägger något nytt till lagen. På detta
sätt talar ju Herren inte heller här, utan ”uppfylla” lagen betyder här att
tolka den rätt när man undervisar i den, liksom Kristus med ”upplösa”
menar att man vållar lagen avbräck genom irrlära.
Således är här inte sagt något annat än vad S:t Paulus skriver i Rom.3:
”Upphäver vi då lagen genom tron? Det vare oss fjärran! I stället upprätt
håller vi lagen”. M.a.o. vill S:t Paulus inte alls framställa någon ny lära
som om den gamla inte skulle gälla längre. Han vill endast att denna skall bli
predikad och utlagd på rätt sätt; att dess egentliga kärna och innebörd blir
framtagen, d.v.s. att man undervisar om vad lagen är och fordrar, i motsats
till fariséernas tolkningar, som bara predikar lagens skal och agnar. Det
samma skulle vi vilja ha sagt våra påviska: Vi vill inte upphäva ert Evange
lium eller predika något annat. Vi vill endast putsa och polera det som man
gör med en spegel som blivit smutsig och oklar. Detta har Evangelium blivit
av era föroreningar, så att det inte har blivit mer kvar av det än bara själva
namnet och ingen har kunnat få någon korrekt insikt i det, – alldeles på
samma sätt som de judiska lärda väl bevarade själva lagtexten, men genom
sina tillsatser förstörde själva lagen, så att varken någon rätt insikt i den
eller något rätt bruk av den kunde vara möjlig.
5:18 Ty sannerligen säger jag er: Intill dess himmel och jord förgår, skall
inte en bokstav, inte den minsta lilla prick av lagen förgås, förrän allt har
skett.
Detta betyder: ”Jag vill ha det så att alltsammans rent och rakt på sak både
lärs ut och utförs; att ingenting, ens det ringaste, prutas bort.” Därmed ger
Herren tillkänna att han funnit allt vara helt annorlunda, nämligen att var
ken läran eller levnadssättet har varit rätt beskaffade. Därför måste han i det
följande ta sig an bådadera och genomsalta dem, så att de renas. Av detta
måste även vi ta lärdom, så att vi inte låter en bokstav brytas bort från
Evangelium utan hävdar: Allt måste läras rent och klart, tros och hållas.
69
i.iistus föresätter sig alltså att hålla en sträng predikan och tillbakavisar
I» skyllningen att vilja upplösa lagen. Han slår den från sig, vältrar över den
på de judiska lärda och avslöjar hur de själva urvattnat och upplöst lagen
och endast förskönat sina egna vantolkningar med den. Så har också påve-
mhanget gjort med Evangelium och Skriften, då de helt förtigit den höga
n osartikeln om trons rättfärdighet genom Kristus. Likaså när de undan-
hållif kalken för oss och i tysthet läst Sakramentets instiftelseord, ja, t.o.m.
grovt förgripit sig på just de bud, som Kristus här driver så hårt, när det
pirdikats att de visst inte är några ovillkorliga bud utan bara ”goda råd”
I apprakt emot Herrens egna ord och bedyrande, att hellre må himmel och
jord förgå än att ens det ringaste lilla stycke av lagen sättes ur kraft. Där-
dtvi fäller han hux flux en högst allvarlig dom över sådana predikanter
roligt följande:
’>
19 Den som nu upplöser ett det allra ringaste av dessa bud och lär
människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den
som gör och lär dem, han skall heta stor i himmelriket.
” lag vill starkt framhålla”, vill Herren här säga, ”inte bara att jag inte vill
upplösa lagen utan jag vill också ha sagt, att den som upphäver eller förbi
går det minsta lilla stycke av lagen, han skall veta att han inte är min predi
kant utan är fördömd och utstött ur himmelriket.” Ty när han säger: ”Han
skall kallas den minste i himmelriket”, så betyder det ingenting mindre än
att han inte alls hör hemma där. Utan precis som han anser det vara en
bagatell att förakta ett Guds bud, så skall också han själv anses föraktlig och
kastas undan.
Således måste varje predikant av Evangelium vara så beskaffad att han
inför hela världen med rätta kan berömma sig av att ha fullgjort vad Herren
befallt och även trotsigt utmana vår motpart till att visa upp för oss ett enda
ord eller artikel i den heliga Skrift, som vi skulle ha upphävt eller inte ha
predikat på rätt sätt. Ty de har på riksdagen i Augsburg varit så illa tvungna
att själva intyga att vår bekännelse är ren som Skriften själv och ingen
artikel i den är emot trons artiklar. Men då ryter de i stället över att vi inte
godtar deras egna påfund, som beslutats av kyrkomöten och påvar. Och så
skulle vi vara fördömda för att vi inte kan vara med på deras vidrigheter
och struntsaker.
Nu har vi om och om igen och för all framtid gjort det medgivandet att vi
gott skulle kunna bifalla dem i allt detta, om de bara gav oss friheten och
tillät oss att göra det förbehållet att dessa påhitt inte behövdes för saligheten
70
och att det kunde strida mot Evangelium att underlåta det. Vi skulle kunna
göra dem till viljes och underkasta oss deras påbud på samma sätt som man
frivilligt står ut med så många andra likgiltiga och bagatellartade saker, som
man utan vare sig vinst eller förlust lika gärna kan göra som låta bli; t.ex. att
glädja någon genom att följa med på maskerad på fastlagsaftonen. Men inte
heller detta kan de gå med på. Och då har vi inte kunnat handla på annat sätt
än vi gjort, såvida vi inte för deras sjuka påfunds skull, som inte gagnar
eller räddar någon, skulle ha övergett Kristus – Kristus som dock visat oss
och skänkt oss långt större godhet genom sitt heliga lidande och sin död än
någonsin påven, S:t Franciskus, S:t Dominikus eller något armat helgon.
Ville de bara tillåta oss detta, så är vi å vår sida villiga att hålla med dem i
allt som de ålägger oss och därtill göra det mycket bättre än de själva.
Eftersom de inte är nöjda med vår eftergift utan vill tvinga oss att överge
Kristus och hans rena lära, som de nu inte kan lasta för vanföreställning, så
måste vi å vår sida betrakta dem som fördömda och förkastade av Kristus
med både sin lära och sitt levnadssätt. De upplöser ju inte bara ett enstaka
Guds ord eller bud utan upphäver Guds ord i sin helhet, när de utan att
skämmas lär ut att det inte är helt nödvändigt att älska Gud av hela sitt
hjärta; att man inte behöver hedra sina föräldrar om man går i kloster och
inte heller bistå dem med penningmedel om man ger pengarna till kyrkan;
likaså att man gäma får överge sin hustru och gå i kloster. Kort sagt – allt
vad Herren Kristus i enlighet med Guds bud fordrar, det har de gjort till
godtyckligheter som om de endast var ”goda råd” och efterlevnaden av dem
överloppsgämingar.
Av detta ser du vilka fina, kristliga lärare och vilka heliga män dessa är,
som inte skyr att upphäva och omintetgöra Guds bud och menar sig kunna
göra det ostraffat. Dessutom har de varit djärva nog att befalla oss, ja, med
hotelser och våld sökt tvinga oss att erkänna deras människopåhitt som
obligatoriska. Och när vi inte gett med oss och lovat detta, så har de till
gripit bannlysning och grymheter. Sedan kan du själv räkna ut vad Kristus
skulle säga om detta, när han i vår text uttalar den stränga domen, att den
som upplöser endast det allra ringaste bud i Guds lag har ingen del i hans
Rike, även om han både lärt ut på rätt sätt och rätt efterlevat alla de andra.
Var anser du att han hör hemma till sist, om inte i helvetets glöd, där den är
som hetast? Ty det har ännu inte existerat ett folk på denna jord, som så
skamligt hanterat Guds ord, väl vetande, att det är det rätta och ändå skrutit
med att vara de enda rätta överhuvudena. Därför – akta dig för dem! Men
ingen ska låta sig skrämmas av deras fördömanden, förföljelser och raseri.
71
Ty den trösten har vi, att den som lär sig Guds ord rätt och trofast och håller
fast vid dem, den skall vara något stort hos Kristus i himmelriket, även om
den där horden längst ner i helvetet fördömer dem.
Här har jag nu låtit det anstå med frågan hur lagen nödvändigtvis måste
bli uppfylld, så att inte en bokstav eller prick skall bli förstörd, när vi
dessutom lär ut att ingen människa kan uppfylla den. För jag har ju sagt att
Kristus här på bästa sätt talar om läran och inte om levnadssättet och inte alls
något om den högsta trosartikeln, vem han är och vad han ger oss, vilket är
något annat än läran om lagen. Ty genom den kan vi inte bli rättfärdig
gjorda och saliga utan får endast lära känna oss själva och hur vi av egen
kraft inte rätt kan uppfylla ens en prick i lagen. Och om vi, sedan vi blivit
kristna genom Dopet och tron än gör så gott vi kan, så kan vi dock aldrig på
så sätt bestå inför Gud. Vi måste ständigt krypa till Kristi kors; till honom
som ensam en gång för alla på det fullkomligaste sätt uppfyllt Guds lag och
som ger sig åt oss med sin fullkomlighet, så att vi kan bestå inför Gud och så
att lagen inte mer ha något att anklaga eller fördöma oss för. På det sättet är
det sant att allt måste bli förverkligat och uppfyllt till minsta prick; dock
endast och allenast genom denne ende man, som det har talats nog om på
annan plats.
5:20 Ty jag säger er: Om inte er rättfärdighet är bättre än de skriftlärdes
och fariséernas, så skall ni inte komma in i himmelriket.
Här ser du hur Kristus tar i och går till rätta inte i klump mot gemene man
utan mot de allra bästa bland hela folket, som utgjorde kärnan och gräddan
och som lyste för de andra som solen. Ett mera berömt och hedervärt parti
än fariséernas och de skriftlärdes fanns inte och den som ville visa upp ett
mönster på en helig man måste kalla fram en farisé – liksom man hos oss
måste ta fram en barfotamunk eller eremit som föredöme. Utan tvivel har
även Jesu egna lärjungar framhållit att en större helighet inte stod att finna
än bland dessa fariséer. Och minst av allt hade de kunnat förutse att deras
Herre skulle ge sig till att angripa sådant folk. Dock, och med namns näm
nande flyger han oförmodat på dem och tillrättavisar – inte vissa personer –
utan hela horden och han bestraffar inte några speciella laster och synder
utan deras rättfärdighet och heliga levnadssätt. Ja, han går så långt att han
förnekar dem och stänger himmelriket för dem och förvisar dem till hel-
veteselden – precis som om han nu för tiden skulle säga: ”Alla påvar och
munkar och allt vad andligt är, ingen undantagen, är evigt fördömda med
hela sitt fromma väsende och det just när det är som bäst.” Vem skulle väl
72
vilja höra och stå ut med en sådan predikan? Lägg nu först märke till all
Kristus erkänner att de verkligen har en rättfärdighet och lever ett ärbart
liv. Men där den inte är bättre än så, så fördömer han den, och menar att den
redan från början är fördömd samt att det som de uträttar genom den är helt
meningslöst.
För det andra skall man lägga märke till att Kristus här endast befattar sig
med dem som gärna vill komma till himmelen och som med allvar vänder
sina tankar mot det andra livet – detta som de andra, den stora råbarkade
hopen, inte bryr sig om; som inte heller frågar efter Gud och hans ord och
för vilka allt vad man predikar om Evangelium är fåfäng predikan. Men för
de förstnämnda skall det predikas, så att de får kunskap om att deras
rättfärdighet är bedräglig och måste saltas och bestraffas, därför att de
genom den bedrar både sig själva och andra och vandrar långt borta från
den rätta vägen mot helvetet. Mot detta måste vårt ljus få lysa, så att de får
veta hur den riktiga fromheten ser ut, den som Guds lag fordrar och som
Herren i fortsättningen skall visa.
5:21 Ni har hört att det är sagt till de gamle: Du skall inte döda. Men den
som dödar är hemfallen åt domstolens dom.
Här börjar Kristus nu att rätt förklara några av de tio buden och visa upp
hur fariséerna och de skriftlärde varken lärde eller inskärpte och inte heller
lyfte fram något utöver de nakna ordens lydelse, nämligen de grova yttre
ogärningarna. Såsom nu här i det femte budet – där har de inte fått syn på
något mer än enbart ordet döda, alltså handgripligen slå ihjäl en annan. De
har låtit det stanna vid det, som om ingenting därutöver skulle vara för
bjudet i detta bud. De har rent av byggt sig ett skönt skjul av det för att ta sin
tillflykt dit undan skulden för ett dråp, som de förberett men som en annan
utfört. Så skedde när de överlämnade Kristus i hedningen Pilatus händer.
Ty själva ville de inte smutsa ner sina händer med hans blod utan ville
bevara sin renhet och helighet. Jo, de var så måna om det, att de inte ens
ville gå in i hans hus. Och ändå var det i själva verket de som drev Kristus i
döden och tvingade Pilatus att mot sin vilja döda honom. Ännu längre gick
de när de enligt Apg. 5 beskyllde apostlarna för Kristi död, medan de själva
skulle vara rena och utan skuld: ”Ni söker bara lasta över skulden för den
mannens blod på oss”, sade de enligt Apg. 5 ”Och dock har inte vi utan
hedningarna dödat honom.” Detsamma läser man om konung Saul i 1
Sam. 18. Han hyste agg mot David. Men för att själv kunna vara helig tänkte
han sig noga för och ville inte själv döda honom. I stället lät han skicka
73
honom till filistéema för att han där skulle dödas medan hans egna händer
förblev obefläckade.
Se där har du farisérättfärdigheten i sin prydnad! Den rentvår sig och
upprätthåller sin gudaktighet, även om den inte med sin egen hand tar livet
av någon, fast hjärtat är överfullt av vrede, hat och avundsjuka samt dolda
onda, mordiska anslag – dessutom är munnen full av förbannelser och hån.
På samma sätt är det med våra papisters helighet; de blivit verkliga mästare
när det gäller detta. Ty för att parera anklagelser mot sin helighet och göra
sig av med bundenheten under Kristi bud har de kommit på den utvägen att
plottra sönder det i minst tolv s.k. goda råd. De påstår vidare att Kristus inte
sagt att dessa är obligatoriska att leva efter, utan lämnat åt vars och ens
godtycke att betrakta dem enbart som goda råd för den som vill göra något
alldeles extra förtjänstfullt för andra. På så vis har de gjort hela Kristi lära
överflödig och till något som man gott kan vara utan.
Frågar du dem av vilken orsak de har gjort sådana goda råd av Kristi bud
och hur de vill bevisa riktigheten i manipulationen, så svarar de: ”Jo, skulle
man lära ut enligt Herrens bud, så skulle det vara nimis onerativum legis
christianae, alltså att alltför hårt belasta kristenheten – som de där
parisarna (fariséerna) offentligt och hänsynslöst skrivit mot mig. Ja, helt
klart en skön motivering och alltför stor börda att en kristen skulle vara
vänlig mot sin nästa och inte överge henne i nöden, vilket ju var och en vill
skall ske, om han själv behöver hjälp. Och när nu detta syns dem alltför
svårt, så får det inte heta att detta är en befallning utan står var och en fritt,
om han vill göra det eller inte.
Men den som inte vill eller kan skall man inte betunga. Så tar dessa papis-
ter Jesus vid näsan, kritiserar hans ord och gör med dem som det passar
dem. Dock torde han inte låta sig bedragas eller vara villig att återkalla det
fördömande han här fäller utan säger: ”Den som inte har en bättre rättfär
dighet, för honom skall himmelriket vara stängt och han själv fördömd.”
Dessutom skall Herren längre fram förklara den skyldig till helvetets eld,
som säger ”du tokdåre” till sin broder. Av detta kan du lätt själv räkna ut om
det endast är ”goda råd” han ger eller en befallning han utfärdar.
Men de har i detta sammanhang kommit på ännu en liten finurlighet att
piffa upp sin lögn med. Så här säger de: Nog för att det är befallt att hålla
sitt hjärta rent från vrede och bråk men däremot inte de goda gärningarna,
som skulle vara beviset för dem. M.a.o. – såsom det heter i folkmun –
förlåta måste man men inte glömma. Kring detta har de så fantiserat och
kläckt tanken att man väl inte skall hysa agg mot sin nästa och göra henne
74
något ont men däremot kan man oförhindrad dra henne undan sina välgär
ningar, om det så bara gällde så lite som ett gott ord eller något annat litet
bevis på vänskap. Här kunde man ställa frågan till Gud själv och Herren
Kristus, varför de inte drog dem undan sina välgärningar, som korsfäste,
smädade och hånade Guds egen Son på det grövsta sätt, han som i gengäld
bad för dem: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”; och oavsett att
de var de samvetslösa skurkar, som alla enbart förtjänat Guds vrede och
straff. Ja, skulle han ha vredgats på oss som var hans fiender och har bedri
vit olika slags avguderi och gudsskymfer, så att han hade varit tvungen att
stanna där uppe i himmelen och slippa att utgjuta sitt blod här nere och dö
för vår skull.Enligt deras regel skulle också Herren kunnat säga: ”Förlåter
er gör jag, men glömmer gör jag inte.” Och då skulle alla vara djävulens
livegna och ingen människa undgå helvetet. Kort sagt är detta en skamlig
och förbannad förvanskning och en stor synd och skam, att någon i kristen
heten har lärt något sådant tvärt emot denna så klara och allmänt erkända
text. Ännu värre är att de klottrat massor av böcker fulla med sina lögner
och till på köpet oblygt försvarat dem. Men genom detta skall vi få våra
ögon öppnade och känna igen våra fariséer och hycklare med deras stora
helighet, som de lägger i dagen genom en mängd extraordinära bestyr men
för den sakens skull inte skyr att överträda Guds bud och därtill lär
människorna att göra detsamma. Så tecknar Herren här och på andra ställen
fariséernas bild.
Fast visst är det sant att man också har lov att vredgas, nämligen när de
som har rätt att bli arga vredgas, och när vreden inskränker sig till att be
straffa synd och ondska: som t.ex. när någon ser en annan människa synda
och förmanar och varnar honom, så att han låter bli. Det kan man kalla för
en kristlig och broderlig vrede,ja, rent av en faderlig vrede. Detta kan du se
hos fromma föräldrar, som inte vill göra sina bam ont eller illa utan endast
hålla deras ondska i styr och avstyra det onda. Likaså måste överheten få
ingripa mot det onda och bestraffa. Visst är det rätt och sant att man inte
skall hysa vrede i sitt hjärta, men lika sant är att man måste visa sitt ogill
ande både i sin uppsyn och i sina åtgärder, liksom även orden och handen
måste vara stränga och bistra, men hjärtat ömt och kärleksfullt och inte veta
av något agg. Allt som allt – sådan är den kärleksfulla vreden, som inte
önskar någon människa något ont utan är vän med människor, fast fiende till
deras synder – något som också naturen kan lära oss. Men det går inte an att
under den rätta vredens förklädnad dölja och skönmåla groll och avund i sitt
hjärta som dessa skenhelgon gör och lär ut.
Så tar nu Kristus detta bud särskilt för sig och säger om det: Detta är vad
75
ni har hört av fariséerna, som Moses befallt och som ni sedan gammalt fått
lära er: ”Du skall inte döda etc.”. Med detta kittlar ni er fåfänga och pyntar
er som om ni både hör och gör vad Gud befallt och ni gör det med stor flit.
Där blir ni tjurigt stående och vidhåller: ”Moses har sagt enbart detta: Du
skall inte döda.” Ni hänger upp er på detta och tillåter inte att man utlägger
Guds bud utöver den nakna ordalydelsen, så att gemene man måste säga sig:
”Så mycket är sant som står skrivet.” På så sätt undanskyms med deras
pladder och förvirrande kommentarer till texten själva budet, så att man
inte får syn på vad orden rymmer i sig och vill ge ifrån sig. Ty du kan väl
inte mena, att Moses enbart åsyftar din hand när han säger: ”Du skall inte
döda”? Vad syftar det på? Säkert inte bara din hand eller fot eller tunga
eller någon annan särskild lem utan på allt vad du är till kropp och själ.
Precis som om jag sa till någon: ”Det får du inte göra,” så talar jag ju inte
med hans hand utan med hela hans person. Ja, även om jag sade: ”Så får din
hand inte göra”, så avser jag ju inte bara själva handen utan hela människan,
vars hand det är. Ty handen skulle inte göra något om inte hela kroppen
med alla dess övriga lemmar samverkade.
Med detta bud: ”Du skall inte döda” är alltså utsagt detsamma som om
Moses istället sagt så här: Lika många lemmar och organ du har, lika många
sätt står dig till buds att döda din medmänniska. Det kan ske med din hand,
din tunga och ditt hjärta eller med grimaser, åtbörder och sur uppsyn, med
ögon och öron, när du inte vill se honom inför dina ögon och inte heller
höra av honom med dina öron och alltså överhuvudtaget inte unnar honom
att leva – då är allt detta olika sätt att döda. Ty ditt hjärta är ju så sinnat som
om du önskade att han var död, även om din hand hållit sig i styr, din tunga
tigit, dina ögon varit slutna och dina öron tilltäppta; inte desto mindre har
hjärtat varit fullt av ond lusta att mörda och slå ihjäl.
5:22 Men jag säger er: den som vredgas på sin broder, han är skyldig inför
domstolen. Den som säger till sin broder ”Raka” han är skyldig inför Stora
rådet. Och den som säger ”Du dåre”, han är skyldig till helveteselden.
Se där det rätta ljus som avslöjar den verkliga innebörden av detta bud och
som ser Moses själv i detta klara ljuset för sina ögon! Vid sidan om detta ljus
kommer fariséernas jämmerliga kommentarer ohjälpligt till korta och ter
sig som en matt liten lykta gentemot den klara solen. Det lyste med en
tidigare aldrig skådad låga, så att folk häpet utbrast: ”Det kan man i sanning
kalla att lära med makt och myndighet!” – Fastän Kristi utläggning är klar
nog och ofta blivit avhandlad i andra sammanhang, så kan för förståelse av
76
texten några av orden behöva en särskilt understrykning. Först heter det:
”Den som vredgas på sin broder är skyldig inför domstolen”. Detta
betyder att en sådan förtjänat precis samma straff som drabbar en riktig
mördare; alltså bli dömd till döden. Ty Kristus anför här exakt samma text
som står att läsa i 3. Mosebok 24, nämligen: ”Den som dödar är skyldig
inför domstolen.” – Vi har själva kontrollerat. Eftersom nu den som
vredgas faller under samma dom som en verklig mördare, så kan rimligtvis
också den förre kallas mördare. För det andra och tredje säger Kristus:
”Den som kallar sin broder ”odåga” eller ”dåre” är skyldig inför Stor
rådet resp, för skyller helvetets eld.” Också detta uttyds på samma sätt som
nyss, när det var fråga om domstolens dom. Därför faller också sådana
skällsord under domvärjo och förtjänar dödsstraff.
Tre steg nämner Kristus här i processförfarandet för att visa hur straffet
skärps och blir strängare ju värre synden bryter fram och ju mer man
framhärdar i den. Därför talar han som om det var en vanlig rättegång och
om hur det går till i domstolen när man skall straffa en missdådare; hur
nämligen en som mördat som första steg blir ställd till svars inför
domstolen: man griper honom och för honom inför skranket, framställer
anklagelsen mot honom och fäller domen över honom, att han förtjänat
döden. Detta är första etappen eller steget mot döden. Men den domen står
ännu inte fast utan han får tillfälle att förklara sig och bli frisläppt. Det
andra steget tas när utslaget att han måste dö är avkunnat och han hemfaller
under Stora rådets domvärjo, där man rådslår om vilket straff som skall
utmätas åt honom. Då är han ytterligare ett steg närmare sin död, som han
nu inte kan undgå. Det tredje steget är när domen står fast och allt är
slutgiltigt beslutat. Då sker överlämnandet till skarprättaren, som verk
ställer domen och skipar rättvisa. Sålunda klargör Kristus genom sin be
skrivning av de tre stegen i det vanliga processförfarandet, hur man blir
förklarad skyldig till allt svårare straff; liksom den som i verkligheten skall
avrättas kommer allt närmare döden. Rakt på sak betyder detta: den som
bara vredgas i sitt hjärta är redan därför utlämnad åt Guds dödsdom. Den
som dessutom förhärdar sig och skäller sin broder för ”raka” eller ”dåre” –
han har redan fått domen över sig. Sammanfattningsvis: den som endast
vredgas på sin broder är redan utlämnad åt helveteselden. Men den som
säger ”Raka” hör hemma ännu längre ned och den ännu djupare som med
tunga eller hand dödar. Så drabbas allt av straff och fördömelse och det
desto strängare och hårdare allteftersom synden tillåts fortsätta och alltmer
hämningslöst bryta ut.
77
Vad så särskilt ”Raka” angår, så är på annan plats sagt att det syftar på de
många olika slags gester genom vilka man ger uttryck åt sin motvilja mot
medmänniskan, exempelvis att man inte tittar på honom eller talar med
honom; att man blir glad när det går illa för honom eller överhuvudtaget
beter sig så att man helst ville att han skulle bli helt tillintetgjord. Sådana är
ju nu för tiden dessa ondsinta giftormar mot oss, de som krälar överallt och
visar sin bitterhet mot oss både helt öppet och genom hemliga bovstreck och
försåt och knappast kunde få höra en mer välkommen nyhet än den att vi
alla var totalt utrotade, så att de själva fick framstå som de enda heliga och
kristliga människorna.
Det andra: ”Du dåre” avser då inte de olika gesterna utan alla ord som
utgår från ett ont och förgiftat hjärta, som är fientligt mot medmänniskan.
Om de däremot kommer från ett gott och moderligt hjärta, så är dessa ord
inte synd. För visst kan man väl också straffa och tillrättavisa med ord? S:t
Paulus kallar ju sina galater för dårar och Kristus själv säger till sina
lärjungar: ”A, ni dårar, hur tröga är inte era hjärtan till att tro.” Ja, inte
enbart med ord; man måste också få visa sin vrede och motvilja genom
ovanliga gester och åtbörder. Ty dessa kan väl vara en gudomlig vrede och
förtrytelse över det onda, inte utslag av fiendskap mot personen utan till
hjälp för medmänniskan. Kort sagt så är detta en hälsosam vrede, som man
inte kan vara utan i något hus eller något stånd eller hos överheten, ja, inte
ens på predikstolen. Ty skulle far och mor, domare och predikant inte
använda sin mun och hand till att avvärja och hålla ondskan i styr, så föll
allt, regeringsmakt och kristenhet, samman genom världens egen ondska.
Därför heter det med rätta så: Ovänlig mot saken, men vänlig mot personen;
Så säger även juristerna med all rätt. Bara de sedan också använde sig av
detta goda ord!
5:23 Därför när du offrar din gåva på altaret och du där kommer att tänka
på att din broder har något emot dig, så lägg den ned framför altaret och gå
först bort och försona dig med din broder och kom sedan och offra din
gåva.
Kristus predikar länge över detta bud, som väl får anses vara en lätt text om
en mycket vida spridd och vanlig last i all synnerhet hos högt uppsatt,
mäktigt och klokt folk, som betyder något och som förmår något här i
världen – hos konungar, herremän och furstar med deras hovfolk. Där har
den huvudsakligen sitt tillhåll och där har den trängt djupast ned – fast ”last”
får den förstås inte kallas! Den är nämligen också höjden av förfining och
78
ingenting i världen kan så polera upp sig och förgylla sig med helighetens
sken, genom vilket många människor bedrar både sig själva och andra.
Själva förmår de inte inse hur negativa de är mot sin medmänniska i själ
och hjärta eller hur de i hemlighet bär på groll utan anser sig vara fromma
och tjäna Gud och – som Herren här säger – gå till altaret för att offra och
inbilla sig att allt står rätt till med dem.
Detta beror på att man haft till hands ett medel att både försköna sig och
dölja sig bakom – det där som heter ”zelus justitice” d.v.s. en dygd som
älskar rätten och hatar det onda och står emot det. Det är ju främst
överheten med sitt svärd, som är förordnad att väma om rättvisan och
bestraffa det onda liksom också far och mor, husbonde och husfru måste
vredgas och straffa det. Men så smyger sig boven in och sveper in detta i och
för sig berättigade i fromma talesätt, att man av kärlek till rättvisan har rätt
och giltig orsak att sprida giftigheter och hysa hat och irritation. Åt sådant
ägnar sig nu furstar och andra gentemot de våra utan några som helst
hämningar och utan att ha samvete över det – allt vinner förlåtelse och
gäller som helig offertjänst i Guds helgedom. Dessutom utnyttjar de sin
sköna täckmantel på så sätt att de låter påskina att de är svurna fiender till
kätteri och gör en stor dygd av det och att de gör det av helig nitälskan för
den rena läran och av kärlek till sanningen, Men i grund och botten är det
ingenting annat som driver dem än deras skamligt ettriga hat och groll, som
de annars inte skulle öppet visa och släppa fritt.
Ty jag vet och vågar påstå att – med undantag av vår herre kejsaren själv,
som emellertid är alltför illa underrättad – vår motpart i det stora hela inte
kan ange något annat skäl eller egentligen vet varför de är fientliga mot oss
och hatar oss än rena missnöjet och högfärden. De har ju dock inte kommit
på oss med skurkstreck, att vi skulle vara bovar och brottslingar eller på
annat sätt trätt dem fömär. De är också medvetna om och har själva tvingats
medge att vår lära är den rätta sanningen. Likväl är de så förgiftade av
lögnen att de lättare skulle uthärda att världen var full av vettvillingar än av
oss och de våra.
Det finns sålunda även fina, ärliga, lärda och i övrigt rättskaffens männi
skor, men som vandrar sin väg i sådan förbittring, missnöje och hat och
blivit så försurade av det, att de aldrig blir medvetna om det och som blivit
så fängslade av sitt eget bakvända samvete, att de på fullt allvar tror att de
handlat å sitt ämbetes vägnar och för rättvisans skull. Och denna täckmantel
förefaller så skön och bländar folk så till den grad att ingen törs påstå något
annat än att de är rättskaffens och fromma personer. Till sist blir de för
79
stockade hjärtan, som stelnar och förhärdar sig i de mest förödande laster,
ja, i synden mot den helige Ande. Ty det rör sig här om en dubbel ondska;
först vrede, hat och avundsjuka i hjärtegrunden. För det andra, detta får
inte kallas synd och något ont utan skall kallas dygd, vilket är att slå Gud i
ansiktet och försöka beslå hans Ord med lögn.
Se där, varför Kristus så enträget vamar och manar oss att se oss för, så
att vi inte bedrar oss med sådant hyckleri och skenhelighet. Ty ingen kan tro
att denna Kristi enkla lära hade en så vidsträckt omfattning och drabbade så
högt uppsatta människor. Ty med dessa ord: ”När du offrar din gåva på
altaret etc.”, då visar han helt klart att han talar om dem som vill tjäna Gud
och vara hans rätta barn och får det utan att vara ett mönster för alla. Vad
saknar de då? Ingenting annat än bara det, att deras hjärta är fullt av elakhet
och avund! Och, min käre, vad hjälper det då att du ständigt fastar och
beder, för Guds skull ger bort allt du äger, späker dig till döds och gör
dubbelt så många goda verk som alla barfotamunkar tillsammans men för
den sakens skull ställer åt sidan Guds heliga bud, som han vill ha uppfyllda?
Att du inte får dåligt samvete för att du förolämpar och klankar på din bror,
det är lika illa som om någon började kriga och mörda med stor blodsut
gjutelse och därpå ger tusen guldmynt till själamässor för dem som stupat;
eller som om någon stulit en stor summa eller rånat och därefter för Guds
skull gav en allmosa. På det viset söker de bedra Gud fast de egentligen
endast bedrar sig själva – med alla vackra fjädrar i hatten, som att han
därför skulle anse dem som idel levande helgon.
Därför säger Herren Kristus nu: Vill du tjäna Gud och offra något åt
honom, och om du har sårat någon eller hyser agg mot din nästa, så inse
kort och gott att Gud inte vill ha ditt offer! Lägg då helt sonika ned det och
låt det vänta och gå först och försona dig med din bror! Därmed syftar
Kristus på alla slags goda gärningar som man numera kan göra till Guds
tjänst och ära – på den tiden visste man inte av något bättre än att offra.
Alltsammans förkastar Gud och befaller dig att vänta med dem, om inte
först ditt hjärta säger dig att du är försonad med din nästa och inte längre
känner till någon vrede hos dig. När det är klart, kom då – säger han – och
bär fram ditt offer. Det bör emellertid tilläggas, att man inte ska tänka att
Herren förkastat och föraktat offer. Ty det var ingen ond gärning utan den
var befalld och förordnad av Gud. Det är bara illa och helt fördärvligt om
man för offrandets skull slår de andra och högre buden i vädret och
föraktar dem. Det skulle innebära att man missbrukade offret till skada för
ens medmänniska.
80
Därutöver finns det ett annat missbruk, som överträffar alla andra –
nämligen det, att man genom offret vill bli salig, göra bot för sin synd samt
förlita sig på detta och pocka på förlåtelse. Detta har jag talat om på andra
ställen. Annars är det i sig en god sak och får lika litet som alla de andra
gärningarna, som hör till den yttre gudstjänsten, t.ex. bön och fasta, sättas åt
sidan eller föraktas, om bara avsikten och deras förrättande är rätt såtill
vida, att man inte fullgör dem för att förtjäna himmelen och har sitt hjärta
rätt inställt gentemot sin nästa, så att både tro på Gud och kärlek till med
människan fungerar rent och rätt. Men fastar du och ber och dessutom talar
illa om din medmänniska, skämmer ut och baktalar folk, så talar säkert
munnen heliga ord och låter bli att äta en smula, men man solkar ner och
smutskastar både sin medmänniska och Guds bud.
Därför bestraffar Gud och förbjuder genom profeten Jesaja 58 sådan
fasta som väl vållar kroppen obehag och som låtsas stor andakt. Han säger:
”När ni fastar, går ni samtidigt hårt åt er gäldenär och driver skoningslöst
in hans skuld. Ni fastar med kiv och split, med hugg och slag i er gudlöshet.
Men sluta att fasta på det vis ni nu gör, så att i stället ett nödrop från er hörs
i himmelen etc. – Lär er i stället, hur man skall fasta på rätt sätt: Ty detta är
den fasta, som jag Herren förelägger dig: Släpp fångarna loss, vilka du
med orätt satt i häkte; lös av bördan från honom som du betungat; bryt den
hungrige ditt bröd; ser du en trashank, så ge honom kläder! Där ser du,
vad allt som finns att göra av kärlek till din nästa.”
5:25, 26. Var snar att tillmötesgå din vedersakare, under det att du
vandrar samman med honom, att icke din vedersakare en dag överlämnar
dig åt domaren och du blir satt i fängelse. Jag säger dig: Sannerligen att du
skall inte slippa ut därifrån, förrän du betalt sista slanten.
I det föregående textstycket har Herren Kristus predikat för dem som
förolämpat och förargat sin medmänniska. I det här avsnittet talar han om
hur den som själv blivit förolämpad skall förhålla sig. Han knyter därvid an
till den liknelse han tidigare började berätta om hur det går till vid en
rättegång inför domstol, där två parter står emot varandra, den ena kärande
och den andra svarande och där domaren avkunnar domen och bestraffar
den som befunnits vara skyldig. Med detta är helt enkelt sagt, att den som
kränkt en annan skall i stället uppföra sig vänskapligt och ta första steget till
försoning och den andre skall låta sig försonas och förlåta villigt. Men
samtidigt är detta stycke en smula försåtligt, såtillvida som många männi
skor mot all rim och reson använt det som täckmantel och till förskönande
81
av sin antipati genom att ta betäckning under den allmänna frasen, att de
gärna förlåter men inte glömmer. Ty den undanflykten ligger alltid nära till
hands och är föga påkostande, nämligen att bli upprörd över det onda, mena
sig ha goda skäl för sin vrede och tro och att därmed är allt gott och väl,
såsom jag ofta har sagt.
Därför varnar Herren om och om igen och framhåller, att det i detta bud – det femte – inte enbart förbjuds att hysa vrede utan dessutom strängt
befalls att villigt förlåta och sedan glömma det man utsatts för. Så har ju
Gud gjort gentemot oss, när han förlät oss vår synd – helt strukit den ur sitt
skuldregister och han tänker aldrig mer på den. Gud begär dock inte att du
måste eller skulle kunna låta bli att aldrig mer skänka oförrätten ens en
tanke, men däremot att du hyser ett lika vänligt hjärta mot din medmänniska
som du gjorde innan han förolämpade dig. Men sitter gadden kvar i hjärtat
och du inte kan vara så vänskaplig och godsinnad mot honom som förut, så
kan det inte kallas att ha glömt och inte heller att av hjärtat ha förlåtit. Och
då är du just en sådan där hycklare, som kom till altaret med sitt offer och
ville tjäna Gud men i vars hjärta dolde sig vrede, avundsjuka och hat. Men
sådant bryr sig folk föga om. Man går i skock i sin sköna skrymtarklädsel
till altaret och ser inte alls hur hjärtat svär emot detta bud, som varken
tolererar vrede eller groll gentemot medmänniskan. Sant är att vrede kan
och bör få råda här i världen. Men se då till att den får råda där den skall
råda och har blivit dig ålagd, så att du inte upptänds av vrede för din egen
skull utan å Guds och ämbetets vägnar och så att du inte blandar in din egen
person i dina ämbetsgöromål. För din egen person skall du inte vredgas på
någon enda människa, hur illa du än blivit kränkt. Men där ditt ämbete det
kräver, där måste du tillkännage din harm, om än din egen person inte blivit
drabbad. Sålunda måste en from domare bli upprörd över en vettvilling,
som han för egen del inte har anledning att unna något ont och som han helst
skulle vilja släppa ifrån sig ostraffad. Men hans harm måste under alla
förhållanden komma ur ett hjärta, fyllt av idel kärlek till medmänniskan och
drabba den onda gärningen. Men om din broder gjort dig emot och förargat
dig och sedan gör avbön och upphör med att göra dig ont, då skall också din
vrede vika. Ty vad skulle väl det likna, om du likväl bar på hemligt groll i
hjärtat, när dock den onda gärningen och orsaken till din vrede har för
svunnit; när din ovän nu har blivit som en annan människa, ett gott träd med
nya goda frukter och han älskar och högaktar dig? Han har ju på så sätt tagit
skulden på sig och därmed straffat sig själv. Du måste inför Gud och hela
världen vara en hopplös människa om du å din sida inte visar dig likadan
82
mot din trätobror och av hjärtat förlåter. Det skulle då vara både rätt och
rimligt att du drabbades av den dom, som Kristus här hotar med: Du skall
inte komma undan, förrän du betalt den sista lilla slanten.
5:27-30. Ni har hört att det är sagt till de gamle: Du skall inte göra
äktenskapsbrott. Men jag säger er: Den som ser på en kvinna med be
gärelse har redan i sitt hjärta brutit sitt äktenskap. Om ditt högra öga är dig
till förförelse, så riv ut det och kasta det från dig. Det är bättre för dig att
en lem fördärvas än att hela din kropp kastas i helvetet. Ar din högra hand
dig till förförelse, så hugg av den och kasta den från dig. Det är bättre för
dig att en av dina lemmar fördärvas än att hela kroppen kastas i helvetet.
Detta är åter en näve salt mot fariséernas lära. I den avhandlar Kristus två
ting: först äktenskapsbrott, sedan skilsmässa. Fariséerna hade tytt detta
sjätte bud om äktenskapsbrott på samma vis, som de tytt det femte och lärt
följande: här skulle inte annat vara förbjudet än äktenskapsbrott, som förö
vas genom fullbordad gärning. De ansåg inte att det var synd att tändas av
begärelse och åtrå i sina hjärtan för en annan kvinna liksom inte heller att
öppet ge uttryck åt det i okyska och skamliga ord och gester. Det skulle inte
skada deras helighet, om de eljest gjorde goda gärningar, offrade och bad
och annat liknande. Detta kan dock inte kallas att lära ut Guds bud utan
tvärtom att förvränga dem; inte att göra människor bättre utan sämre; att ge
rum för och lämna fältet fritt för synd och otrogenhet. Men här i detta
stycke av Herrens predikan får du höra en annan magister, en som gör deras
helighet till synd och skam. Han kastar helt nytt ljus över detta bud och
skärper det så, att äktenskapsbrott mycket väl kan begås med ögon, öron och
mun, ja, allra mest med hjärtat, när man med ond lusta tittar efter en kvin
na, kurtiserar henne eller enbart tänker på henne.
Av detta ser du hur det måste ha stått till i detta folk och vad för slags
människor han mött. Inte bara den stora allmänna hopen, utan också de som
skulle vara dess föredömen, som skulle undervisa och leda den, de ger rum
för sådan last, ja, uppmuntrar den och är själva öppet och i gärning otrogna.
Likväl vill de anses som fromma människor! Fast visst måste man uppskatta
att de till det yttre avhåller sig från grova, rent brottsliga gärningar och
förhåller sig fromt och ärbart, särskilt där man gett så stort spelrum och
gått så långt i lösaktighet, att hjärtat kan få vara fullt av liderlighet och till
och med tillåter den att ta sig uttryck i olika slags otuktiga gester, ord och
antydningar sinsemellan. Men vad annat kan bli följden av sådan slapphet än
att den även mynnar ut i fullbordad gärning, när det ges ett tillfälle? Eller
83
varför skulle någon anses vara frommare för att han är så illa tvungen att
avstå från själva gärningen, som han innerligt längtar efter och som hans
hjärta ständigt brinner av lust till? Det vore ju sak samma som om en bov,
som sitter i fängelse, önskade sin husbonde döden och – om han blott kom åt – gäma själv skulle slå ihjäl honom. Skulle han fördenskull inte med rätta
kallas mördare? Eller skulle han alltjämt kallas en from människa?
Men, invänder du: Om detta är sant att ett äktenskap kan bli uppbrutet
redan genom blotta blicken på en annan kvinna, hur skall man då bära sig
åt? Män och kvinnor måste ju dock leva tillsammans och dagligen umgås
eller måste man springa sin väg ut ur världen, stänga till öronen, riva ut
ögonen och slita hjärtat ur kroppen? Svar: Kristus förbjuder här inte att
man lever tillsammans, äter och dricker tillsammans, ja, även skrattar och
ler och har roligt ihop. Sådant är inte allt av ondo, om bara inte detta lilla
stycke :”Du skall inte ha begärelse” blir bortglömt. Visserligen söker
judarna slingra sig från detta bud genom att påstå att det inte är synd, om
man endast har en annan kvinna kär i sina tankar och med oskyldiga yttre
tecken visar sina ömma känslor. Men de ansåg ju inte heller det var synd att
vara arg på sin medmänniska och fientlig i sitt hjärta. Annars skulle man ju
vara tvungen att fördöma hela folket och en mängd heliga människor, som
om de var idel mördare och äktenskapsbrytare. Därför måste man räcka
lång näsa åt dessa kärva bud och inte utlägga dem så där tillspetsat utan som
våra lärde säger: De kan gäma gälla som ”goda råd” för de fullkomliga,
men inte binda någon vid dem. Ja, de har gått ända dit att många också
diskuterat om och betvivlat, att ett snedsteg med en liten hora utanför
äktenskapet skulle vara synd. Och ännu i dag håller man det för en ära bland
förnuftigt folk och högaktar dem såsom sant heliga, som låter det stanna vid
detta. Å andra sidan finns det åtskilliga, som allt för snävt spänner åt svång-
remmen och vill vara så överspänt heliga att de förbjudit att över huvud
taget se åt en kvinna och som lär ut, att man måste undvika varje umgänge
mellan mans- och kvinnopersoner. Från det hållet kommer dessa förträff
liga helgon, som sprungit bort från världen ut i öknen och in i klostren för
att slå sig fria från att både höra och se och från varje mellanhavande och
gemenskap med andra.
Men Kristus garderar sig åt båda hållen med det rakt motsatta och tillåter
inte att vränga Guds bud och låta synden få råda genom att ge otukt och
skurkaktighet lösa tyglar. Ty han förklarar med klara och torra ord, att den
som med ond lusta ser på en kvinna, han är en äktenskapsbrytare och säger,
att det vore bättre att han rev ut ögat än att bli fördömd och hela hans kropp
kastas i helvetet. Men han vill å andra sidan inte veta av sådana helgon, som
84
springer bort från människorna. Ty skulle något sådant bli allmän regel, då
behövdes ju inte Guds bud någonstans. Om jag levde ensam i öknen avskild
från alla människor, vem skulle väl då tacka mig för att jag inte begick
äktenskapsbrott, dråp och stöld? Rent befängt skulle det ju också vara om
jag i ensamheten inbillade mig att fördenskull vara helig och ha undsluppit
de tio buden, som Gud ställt upp just för att lära oss hur vi här i denna värld
skall leva på rätt sätt tillsammans med vår medmänniska. Ty vi är ju inte
skapade av Gud till att springa från varandra utan till att leva med varandra
och dela ljuvt och lett. Eftersom vi ju är människor måste vi hjälpas åt att
bära olika slag av mänsklig olycka och den förbannelse som vilar över oss
och rusta oss så att vi kan bo bland ondskefulla människor och att var och en
där bevisar sin helighet genom att inte bli otålig, så att han flyr från allt
sammans. Vi måste ju nu en gång leva här på jorden såsom bland törnen och
tistlar och i en tillvaro, fylld av frestelser, motigheter och olyckor. Och inte
heller är du på något sätt hjälpt med att du sprungit ifrån människorna, för
du bär med dig samme gamle bov, åtrån och den onda lustan, som bor i ditt
kött och blod. Du kan ju inte komma ifrån att du är bam av en far och mor,
hur ensam och avskild från dem du än lever och inte heller kasta av dig ditt
kött och blod och låta det bli liggande. Det står ju inte heller i detta stycke att
man skall slita av sig en fot och fly från den utan att du skall stå med båda
fotterna på jorden, kämpa ridderligt mot prövningar och tålmodigt kämpa
dig igenom dem och vinna seger.
Därför är Kristus den rätte magistern, som lär dig att inte fly undan
människorna och flytta hit och dit. I stället skall du ta dig an dig själv och
om öga eller hand är dig till förargelse, kasta bort dem; d.v.s. skaffa bort
själva orsaken till syndandet, som är den onda lustan och begäret, som har
sin plats inuti dig och kommer från ditt eget hjärta. Om du håller dem utan
för så kan du gott och väl leva bland människorna utan att synda och umgås
med dem alla. Det säger Kristus klart och tydligt: ”När du tittar åt en
kvinna med begär, så har du i ditt hjärta brutit ditt äktenskap.” Tittandet
förbjuder han inte, ty du lever ju här i världen bland människor och det är
till dem som Herren här – liksom i hela den föregående och efterföljande
predikan i detta kapitel – vänder sig. Men det vill han säga, att man måste
skilja tittandet från det onda begäret.
Ty ”titta” kan du väl göra på varje kvinno- eller mansperson. Men se då
bara till att begäret håller sig borta. Så har ju Gud förordnat, att var och en
skall ha sin egen äkta maka respektive make och att de två skall låta sig
bindas samman av lust och åtrå och ägna sig helt och hållet åt varandra. Kan
85
du stå fast vid detta så unnar dig Gud gärna den glädjen, och han uttalar sin
välsignelse över det och låter sig väl behaga; det är ju hans egen ordning och
skapelse. Men börjar du bli vidlyftig och inte vill låta dig nöjas med den som
Gud gett dig och som du skulle ha din lust hos, utan i stället börjar gapa
och glo efter en annan, så har du redan därmed överskridit gränsen mellan
att bara titta och att begära, så att det senare smutsat ner det förra.
Detta är också den vanligaste orsaken till äktenskapsbrott och som alltid
inställer sig när man inte ser med Guds Ords ögon på sin maka som en Guds
välsignade gåva. Då spärrar man upp ögonen när man ser någon annan.
Sedan hänger snart nog hjärtat ögonen hack i häl, så att lustan och be
gärelsen, som jag endast skulle ägna min hustru, smyger sig på. Dessutom är
kött och blod alltid pigga på något nytt och tröttnar fort och blir less på vad
det har. Så börjar man gapa efter en annan, och djävulen är inte sen att blåsa
under, så att mannen snart inte ser annat hos sin maka än sådant som är
bristfullt, medan han blundar för allt som är gott och värt att prisas. Därav
följer sedan, att vilken annan som helst ter sig vackrare och bättre i mina
ögon än hon som redan är min. Ja, många låter sig bländas, fast de själva har
riktigt vackra och fromma hustrur, så att de börjar få motvilja mot dem och
istället ger sig hän åt en rent avskyvärd och elak slinka.
Därför skulle det vara den sanna, sköna konsten – om den har jag talat ut
förligare i min skrift om bröllop och äktenskaplig samlevnad – och det
starkaste skyddet mot otukt, om varje människa lärde sig att betrakta sin
make respektive maka i ljuset av Guds Ord, som är den yppersta skatt och
skönaste klenod som man och kvinna kan finna. Speglade man sig i den så
skulle mannen säkert ha sin hustru kär och dyrbar som en gudomlig gåva
och klenod. Fick han då syn på en annan kvinna, låt vara vackrare än hans
egen, så skulle han tänka: Hon är vacker, men om hon än var den skönaste på
jorden, så är hon dock inte lika skön som det mycket skönare smycke, som
jag har därhemma i min hustru. Henne har Gud gett mig och med sitt Ord
smyckat åt mig före alla andra, om hon än till sitt yttre inte är så bildskön
och i övrigt inte helt fulländad. Ty om jag än såg mig omkring bland hela
världens kvinnor skulle jag inte finna någon annan, som jag skulle kunna
prisa mig lycklig över och med glatt samvete säga: Henne har Gud själv
skänkt mig och lagt i mina armar och jag vet, att det innerligt väl behagar
honom och alla änglar när jag håller mig till henne, och älskar henne i kär
lek och trohet. Hur skulle jag då kunna ringakta en sådan kostbar, gudomlig
gåva och hänge mig åt en annan, när en skatt och klenod som hon ändå inte
står att finna.
86
Se, så skulle jag gott kunna titta på hur många kvinnor som helst, prata
med dem, skratta och vara glad, när bara lustan och begärelsen håller sig
borta. Om likväl mitt kött och blod frestade mig, får jag inte ge efter eller
låta mig övervinnas utan ridderligt kämpa emot och genom Guds Ord segra
och leva så att ingen ondska i världen gör mig arg och ingen frestelse till
äktenskapsbrytare. Men eftersom man inte bryr sig om Guds Ord och håller
det heligt, så är det lätt hänt att någon, som är trött på sin gamla hustru och
av någon anledning sur på henne, får en annan kärare och inte förmår stå
emot begäret. Ty han har inte lärt sig konsten att se på sin egen maka såsom
ett skönt smycke, som Gud försett honom med; han ser inget annat än vad
som finns för ögonen och hur oformlig och skröplig hon tycks honom,
medan en annan syns honom skönare och mer behagfull. Av detta förstår
du, när detta ”att se på en annan kvinna” är synd och när det inte är synd,
alltså när man ser på andra kvinnor så som man endast får se på sin egen
hustru.
Dock får inte bågen spännas så hårt, att om någon frestas och känner lust
och begär till en annan kvinna stiga upp inom sig, att han därför skulle vara
fördömd. Ty, som jag ofta sagt, är det inte möjligt att leva i sitt kött och
blod helt utan onda böjelser, något som gäller om alla Guds bud, inte bara
detta sjätte. Därför har våra goda lärare – och jag är införstådd med dem i
detta – gjort den distinktionen att de onda tankar som mot vår vilja stiger
upp i oss inte är dödssynd. Det är ju helt enkelt omöjligt att ditt hjärta inte
skulle känna eller kunna undgå att bli upprört och börja sjuda av hämndlust
när någon förolämpat dig. Men sådant är inte fördömelsevärt, om bara
hjärtat inte beslutar sig för och föresätter sig att göra fienden skada utan står
emot frestelsen. Så också i detta fall! Att djävulen inte skulle skjuta in onda
tankar och ond lusta i hjärtat är bara inte möjligt att värja sig emot. Men du
måste se till att hans pilar inte blir sittande kvar och biter sig fast utan genast
rycks ut och kastas bort. Gör som en av de gamle urfädema förr i tiden
lärde ut: Jag kan inte hindra att en fågel flyger över mitt huvud; men jag kan
förhindra att han bygger bo i mitt hår och hackar näsan av mig. Alltså står
det i vår makt att värja oss mot denna och andra frestelser, så att inga sådana
tankar faller oss in. För att nu inte sådana infall skall bli till uppsåt och få
medhåll måste de få stanna utanför, så att man inte släpper in dem när de
knackar på och hindrar att de gör sig hemmastadda i hjärtat. Men inte desto
mindre är det fråga om synd, som dock omfattas av den allmänna abso-
lutionen. Det är synd, så sant som vi inte kan leva i kött och blod utan ett
stort stycke synd och var och en måste ha sin djävul. Över detta klagar ju
87
också aposteln S:t Paulus i Rom. 7 – över synden som bor i honom och
bekänner att i hans kött bor inget gott etc.
Det är emellertid helt befängt att som en del teologer disputera om och
petigt reda ut, om det är synd när en kvinna förälskar sig i en man och vill
gifta sig med honom eller tvärtom. Det är emot både den heliga Skrift och
naturen. Ty när skulle väl människor komma sig för att gifta sig, om de inte
drabbats av lust och kärlek för varandra. Ja, det är ju Gud själv som ingett
brud och brudgum denna dragning till varandra, annars skulle väl alla i
stället fly undan och undvika det äkta ståndet. Sålunda har han ju i Skriften
befallt och klart visat både kvinna och man, att de skall älska varandra. Med
stort välbehag åser han när man och kvinna lyckliggör varandra. Därför
vill det sannerligen till att sådan lust och kärlek aldrig saknas och det är bara
att önska att den lyckan och nåden fick vara länge. Ty annars händer lätt den
olyckan att man snart ledsnar på sitt äkta stånd för köttets svaghets skull
eller också att man inte står ut med det dagliga besvär, som är förenat med
att vara gift. Och djävulen som inte tål se att två makar håller samman i en
sann kärlek, upphör aldrig att söka orsaker till att upptäcka irritation,
oenighet, hat och bitterhet dem emellan. Därför är det nödvändigt och även
svårt och en konst, som enbart en kristen bemästrar, att hålla sin man eller
hustru så kär att den ena står ut med den andras brister och även alla andra
mera tillfälliga små missöden. Till en början är det väl i regel så att de – som
det heter – skulle vilja äta upp varandra av pur kärlek. Men när nyhetens
behag börjar gå över, så är djävulen där med sin olust och söker ta bort
lusten till den du har och egga upp den åt något annat håll.
Det är nu kort sagt, vad gäller lusta och begär. Men vad är att säga till
detta, att Kristus spänner bågen så hårt och befaller oss att riva ut ögat och
hugga av handen, när de orsakar någon förförelse? Skall man då fördärva
sig själv, göra sig lam och blind? Då måste vi ju till sist också beröva oss
livet och var och en bli sin egen mördare. Ty skulle vi undanröja allt som
förför oss, så måste vi först och främst slita hjärtat ur vår kropp. Och vad
annat är väl det än att tillintetgöra hela vår natur och Guds egen skapelse?
Svar: Här kan du klart se att Kristus i detta kapitel inte talar om den världs
liga ordningen och dess väsen och att alla liknande bibelspråk, som litet
varstans står i evangelierna, t.ex. förneka sig själv, hata sitt liv, överge allt
etc. – inte hör hemma under kejsarens regemente, eller skall förstås enligt
landsrättens bestämmelser, eller är samma sak som juristerna kallar att
sticka ut ögonen, hugga av handen och liknande. Här i denna Kristi predikan
talas endast om det andliga livet och levnadssättet, där man inte på ett
88
bokstavligt sätt, inför världen gör sig av med sin kropps hand och öga utan i
sitt hjärta inför Gud förnekar och överlämnar sig själv och allt man äger.
Herren lär oss ju inte att använda knytnävarna eller hantera svärdet, inte
heller att styra människors jordiska sysslor utan endast hjärtan och
samveten i förhållande till Gud. Därför skall man inte dra in Kristi ord i
lagböcker och världslig rättsordning.
På samma sätt talar Herren också om kastrering i Matt. 19, där han talar
om tre slags kastrater eller enucker. Första och andra gruppen är antingen
de, som är det av naturen eller som blivit det genom ingrepp av människo
hand. Den tredje gruppen däremot består av dem, som för himmelrikets
skull själva kastrerat sig – en annan sorts kastrering som inte sker i det yttre
på kroppen eller på världsligt sätt utan andligen med hjärtat och – som
Herren säger – för himmelrikets skull. Ty med världslig kastrering har
denna andliga kastrering ingenting att göra. Så även här skall vi andligen
hugga av hand, riva ut ögon och hjärta och låta allt fara sin kos så att inget
blir till vårt fall, och ändå dessutom leva i våra jordiska förhållanden, där vi
inte kan vara utan hand och öga.
Så är nu innebörden denna: när du känner på dig, att du tittar på en
annans kvinna med syndig lusta, riv då ut vad ditt öga sett ur ditt hjärta och
som är emot Guds bud; alltså inte din kropps öga utan hjärtats, ur vilket din
trånad och lusta kommer; då har du på rätt sätt rivit ut det. Ty när den onda
lustan är borta ur ditt hjärta, så lär inte heller ditt öga synda eller förföra
dig. Nu ser du på kvinnan med samma kroppsliga ögon men utan lusta,
alldeles som om du inte såg henne. Ty fast ditt kroppsliga synorgan inte tog
skada är det ändå inte mer samma öga som förr: det som Kristus rakt på sak
kallar för ett brunstens och lustans öga. På liknande sätt talar Herren också
om kastrering: När ett hjärta bestämt sig för att leva i kyskhet utan äkten
skap – om det fått sådan nåd – så har det kastrerat sig själv frivilligt för
himmelrikets skull utan att tillfoga sitt kroppsliga organ skada. Detta är
alltså det rätta sättet att riva ut sitt öga och kastrera sig – det som inte sker
handgripligt eller utförs av bödel utan sker i hjärtat genom Guds Ord.
Därför är de stora idioter, som rycker ut bibelord som dessa och andra
liknande ur sitt andliga sammanhang och tillämpar dem på yttre världsliga
förhållande, som om Kristus lärt ut något som strider mot det världsliga
regementet, ja, rent av mot den naturliga lagen och den gudomliga skapelse
ordningen. Av detta har emellertid många blivit narrade att våldsamt
bekämpa sitt kött och blod och i sin iver och förtvivlan drivits ända till att
stympa sig själva, så att biskoparna varit tvingade att på ett koncilium
89
också aposteln S:t Paulus i Rom. 7 – över synden som bor i honom och
bekänner att i hans kött bor inget gott etc.
Det är emellertid helt befängt att som en del teologer disputera om och
petigt reda ut, om det är synd när en kvinna förälskar sig i en man och vill
gifta sig med honom eller tvärtom. Det är emot både den heliga Skrift och
naturen. Ty när skulle väl människor komma sig för att gifta sig, om de inte
drabbats av lust och kärlek för varandra. Ja, det är ju Gud själv som ingett
brud och brudgum denna dragning till varandra, annars skulle väl alla i
stället fly undan och undvika det äkta ståndet. Sålunda har han ju i Skriften
befallt och klart visat både kvinna och man, att de skall älska varandra. Med
stort välbehag åser han när man och kvinna lyckliggör varandra. Därför
vill det sannerligen till att sådan lust och kärlek aldrig saknas och det är bara
att önska att den lyckan och nåden fick vara länge. Ty annars händer lätt den
olyckan att man snart ledsnar på sitt äkta stånd för köttets svaghets skull
eller också att man inte står ut med det dagliga besvär, som är förenat med
att vara gift. Och djävulen som inte tål se att två makar håller samman i en
sann kärlek, upphör aldrig att söka orsaker till att upptäcka irritation,
oenighet, hat och bitterhet dem emellan. Därför är det nödvändigt och även
svårt och en konst, som enbart en kristen bemästrar, att hålla sin man eller
hustru så kär att den ena står ut med den andras brister och även alla andra
mera tillfälliga små missöden. Till en början är det väl i regel så att de – som
det heter – skulle vilja äta upp varandra av pur kärlek. Men när nyhetens
behag börjar gå över, så är djävulen där med sin olust och söker ta bort
lusten till den du har och egga upp den åt något annat håll.
Det är nu kort sagt, vad gäller lusta och begär. Men vad är att säga till
detta, att Kristus spänner bågen så hårt och befaller oss att riva ut ögat och
hugga av handen, när de orsakar någon förförelse? Skall man då fördärva
sig själv, göra sig lam och blind? Då måste vi ju till sist också beröva oss
livet och var och en bli sin egen mördare. Ty skulle vi undanröja allt som
förför oss, så måste vi först och främst slita hjärtat ur vår kropp. Och vad
annat är väl det än att tillintetgöra hela vår natur och Guds egen skapelse?
Svar: Här kan du klart se att Kristus i detta kapitel inte talar om den världs
liga ordningen och dess väsen och att alla liknande bibelspråk, som litet
varstans står i evangelierna, t.ex. förneka sig själv, hata sitt liv, överge allt
etc. – inte hör hemma under kejsarens regemente, eller skall förstås enligt
landsrättens bestämmelser, eller är samma sak som juristerna kallar att
sticka ut ögonen, hugga av handen och liknande. Här i denna Kristi predikan
talas endast om det andliga livet och levnadssättet, där man inte på ett
88
bokstavligt sätt, inför världen gör sig av med sin kropps hand och öga utan i
sitt hjärta inför Gud förnekar och överlämnar sig själv och allt man äger.
I lerren lär oss ju inte att använda knytnävarna eller hantera svärdet, inte
heller att styra människors jordiska sysslor utan endast hjärtan och
samveten i förhållande till Gud. Därför skall man inte dra in Kristi ord i
lagböcker och världslig rättsordning.
På samma sätt talar Herren också om kastrering i Matt. 19, där han talar
om tre slags kastrater eller enucker. Första och andra gruppen är antingen
de, som är det av naturen eller som blivit det genom ingrepp av människo
hand. Den tredje gruppen däremot består av dem, som för himmelrikets
skull själva kastrerat sig – en annan sorts kastrering som inte sker i det yttre
på kroppen eller på världsligt sätt utan andligen med hjärtat och – som
1 lerren säger – för himmelrikets skull. Ty med världslig kastrering har
denna andliga kastrering ingenting att göra. Så även här skall vi andligen
hugga av hand, riva ut ögon och hjärta och låta allt fara sin kos så att inget
blir till vårt fall, och ändå dessutom leva i våra jordiska förhållanden, där vi
inte kan vara utan hand och öga.
Så är nu innebörden denna: när du känner på dig, att du tittar på en
annans kvinna med syndig lusta, riv då ut vad ditt öga sett ur ditt hjärta och
som är emot Guds bud; alltså inte din kropps öga utan hjärtats, ur vilket din
I rånad och lusta kommer; då har du på rätt sätt rivit ut det. Ty när den onda
lustan är borta ur ditt hjärta, så lär inte heller ditt öga synda eller förföra
dig. Nu ser du på kvinnan med samma kroppsliga ögon men utan lusta,
.iIIdeles som om du inte såg henne. Ty fast ditt kroppsliga synorgan inte tog
skada är det ändå inte mer samma öga som förr: det som Kristus rakt på sak
kallar för ett brunstens och lustans öga. På liknande sätt talar Herren också
om kastrering: När ett hjärta bestämt sig för att leva i kyskhet utan äkten
skap – om det fått sådan nåd – så har det kastrerat sig själv frivilligt för
himmelrikets skull utan att tillfoga sitt kroppsliga organ skada. Detta är
alltså det rätta sättet att riva ut sitt öga och kastrera sig – det som inte sker
handgripligt eller utförs av bödel utan sker i hjärtat genom Guds Ord.
Därför är de stora idioter, som rycker ut bibelord som dessa och andra
liknande ur sitt andliga sammanhang och tillämpar dem på yttre världsliga
förhållande, som om Kristus lärt ut något som strider mot det världsliga
regementet, ja, rent av mot den naturliga lagen och den gudomliga skapelse
ordningen. Av detta har emellertid många blivit narrade att våldsamt
bekämpa sitt kött och blod och i sin iver och förtvivlan drivits ända till att
stympa sig själva, så att biskoparna varit tvingade att på ett koncilium
89
förbjuda sådant. Ytterst bottnar detta i bristande förmåga att skilja mellan
Kristi lära och det världsliga regementets. Man sitter så fast i sin miss
uppfattning av kastrering, att man inte kan tänka sig annat än vad världens
barn kallar så och enligt sitt tankesätt menar med detta ord. Och dock har
Kristus uteslutit och förkastat den uppfattningen och gjort klar åtskillnad
mellan sådan kastrering som är medfödd och sådan som skett med händer –
egna eller andras – och mot detta ställt en sådan som varken sker hand
gripligt eller är medfödd. Därmed har han ju klart visat att han talar endast
om andlig kastrering, där kroppen med alla sina organ förblir helt oskadd
och ändå inte hyser något begär längre. Detta är inte möjligt att skära bort
ur sitt kött och blod, även om man berövar sig själva organet. Man medger
också själv att eunucker eller kastrater har mycket större lust och tycke för
kvinnor än andra. Därför har också stora drottningar haft sådana till
kammartjänare på grund av den stora benägenhet och det svärmeri de hyser
för kvinnor.
Nu tycks det emellertid också som om Herren Kristus ofta annars använt
ord som dessa: ”Ar ditt öga, din hand eller fot till förförelse, så riv ut det
och hugg av den”. Ty de används också på andra ställen i evangelierna
beträffande andra saker. Han framställer dem som ett allmänt talesätt och
som en vanlig liknelse med udd mot olika slags synder, där det gäller att
vara på sin vakt redan mot dess orsak och eggelse. Men här tillämpar han
dessa ord alldeles särskilt på äktenskapsbrottet när han anbefaller att riva ut
ögat, när det löper fara att förledas av ond lusta, som ju vanligen via ögonen
uppväcks i hjärtat och blir upphov till äktenskapsbrott, när man inte står
emot frestelsen. På liknande sätt tillämpar Herren samma ord i Matt. 18 på
ett annat slags förförelse, som han ger namnet ögonens förförelse, handens
förförelse, som det är risk för när en predikant eller lärare eller en hus
bonde och tyrann söker leda dig bort från sanningen och den rätta läran. Då
befaller han oss att göra oss kvitt detta och kasta bort det från oss och säga
ifrån: ”Väl är du mitt öga och min hand, mästare och regent, men vill du
föra mig bort från sanningen till falsk tro eller tvinga mig till onda
gärningar, så vill jag inte alls vara med.”
5:31,32 Det är också sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru, har skall
ge henne skiljebrev. Men jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru
av annan orsak än äktenskapsbrott, han gör henne till äktenskapsbryterska
och den som gifter sig med en frånskild, han är en äktenskapsbrytare.
Här ser man rätt väl hur de skriftlärde och fariséerna har trasat sönder detta
90
bud för att skaffa sig svängrum och frihet att handla tvärtemot utan att det
skulle räknas som synd om man bara inte gjorde det så grovt som med ett
öppet äktenskapsbrott. Man kunde ju utnyttja möjligheten att skilja sig om
man började tycka illa om sin hustru och helst bli kvitt henne, om man fick
lust att bedriva otukt med en annan som behagade en bättre. Och även om
hon redan hade en man, så förstod man att så slipat tvinga henne från
mannen, att han måste lämna henne från sig, utan att det skulle heta, att man
tagit henne med våld. För dessa fariséer och skriftlärde var det också bara
en bagatell att ligga med en annans hustru, om de tyckte att de ville ha mer
än en kvinna. Så hade de fått det dithän, att de utan skam och dåligt samvete
handskades helt godtyckligt med äktenskap och skilsmässa. Därför tar
Herren nu upp dessa ting och öser sitt salt och sin bestraffning över detta
skurkaktiga missbruk av Moses tillåtelse till skilsmässa, för att därmed
undervisa samvetena hur man lagenligt skulle förfara utan att ta sig några
vidlyftiga friheter och överträda budet. Han vidrör det dock endast i för
bigående, ty längre fram i kap. 19 avhandlas det utförligare.
Hur skall det nu i vår tid förfaras i äktenskaps- och skilsmässosaker? Jag
har sagt, att man skall överlåta sådant åt juristerna och lägga det under
världslig rätt, eftersom det äkta ståndet är en yttre, helt världslig sak;
liksom f.ö. maka och barn, hus och hemman och annat lyder under över
hetens domvärjo och denna i sin tur är underkastad förnuftet (1 Mos. 1).
Därför skall man låta det stanna vid vad överhet och förståndiga människor
beslutar och förordnar. Ty inte ens Herren själv lagstiftar eller förordnar
här som en jurist eller regent utan endast som en predikant undervisar han
samveten om hur man tillämpar lagen om skilsmässa rätt, inte till skurk
aktighet och självsvåld och i strid med Guds bud. Därför skall inte heller vi
här gå in på något utöver att se efter hur det då förtiden stod till och hur de
skall förhålla sig som vill vara kristna. Ty okristna angår oss inte här. Dem
regerar man nämligen inte med Evangelium utan med lag och tvång. Så
bevarar vi vårt ämbete rent och gapar inte över mer än som blivit oss
befallt.
I 5. Mos. kap. 24 står det sålunda: ”Om någon har tagit en kvinna till
äkta och hon inte behagar honom längre tillföljd av t.ex. leda vid henne, så
skall han ge henne skiljebrev och lämna, henne från sig”. Till detta med
givande är knutet den haken att mannen ifråga, om han senare gärna vill ha
henne tillbaka, inte på nytt får ta henne till sig. Nåväl, lagen kunde de nog,
fariséer och skriftlärde, och förstod att duktigt missbruka den. Genast
övergav och försköt man sin hustru, så fort man tröttnat på henne och fattat
91
lust för en annan – något som Moses givit lov till, endast för så vitt mannen
hittat någon olat eller defekt, som gjorde att de inte kunde leva gott
tillsammans. Nu hade man emellertid därav tagit sig så vidlyftiga friheter,
att man själv blivit varse att detta inte var lovligt, ja, rent av var lösaktighet.
Och så frågade man Kristus, (Matt. 19.) om det också var rätt att skilja sig
av vilken orsak som helst. Herren svarar på detta med att förelägga dem en
hårdsmält text, som de aldrig hört maken till och som slutar med samma ord
som här i Matt. 5, nämligen att både den som skiljer sig och den som gifter
sig med en frånskild – utom för äktenskapsbrotts skull – han begår
äktenskapsbrott och blir också skyldig till att kvinnan begår samma synd,
om hon gifter om sig. Ty om hon inte haft någon förut, hade det ju inte varit
möjligt. Därmed bestraffar Herren inte bara att man handskas lättsinnigt
med en skilsmässa, utan lär också, att gift folk över huvud taget inte får
skilja sig eller om de likväl gör det, att båda skall förbli ogifta samt slår
slutligen fast, att skilsmässa alltid är äktenskapsbrott.
När de så frågar varför då Moses tillåtit skilsmässa, så svarar Herren:
”För era hårda hjärtans skull tillät han er detta”. Alltså inte som om det var
något fint eller rätt att skiljas, vill han säga, utan därför att ni är så onda och
hårdhudade varelser är det bättre att tillåta det än att ni skulle göra något
ännu värre – planera mord, jämmer och ve eller leva tillsammans i ständigt
hat, ofrid och fiendskap. På samma sätt skulle det nog vara välbetänkt att
tillråda om den världsliga myndigheten så förordnade – att skilsmässa
medgavs för sådana där särskilt egensinniga och trilska tjurskallar som inte
tål minsta lilla irritation och därför är helt omöjliga att leva tillsammans
med i äktenskap. Ty för människomas ondskas skull går det inte att regera
utan att släppa efter på ett och annat för att inte något än värre skall hända –
fast riktigt bra är det inte.
Därmed är det nu fastslaget att de som vill vara kristna inte skall skiljas
utan ska hålla sig till sin hustru och tillsammans tåla och bära ont som gott,
även om vederbörande är litet underlig eller egenartad och bristfull. Och
skiljer sig en kristen, skall han sedan leva ogift. Det är honom inte heller
tillåtet att i äktenskapet ta sig några friheter som om han rådde över sig själv
med rätt att fara fram efter behag och nyckfullt ranta från den ena till den
andra. Utan så måste det vara och som Herren här säger: ”Vad Gud har
sammanfogat, det skall människan inte åtskilja.”
Ty sådan oredlighet kommer sig av att man inte ser på äktenskapet i
enlighet med Guds Ord, såsom hans skapelse och ordning, och inte heller
besinnar hans välvilja att åt var och en skänka en egen maka att äga och hålla
sig till, och med henne bära det omak, som kan komma på.
92
Inte heller förmår människor att i det äkta ståndet se något annat än vilken
världslig ordning som helst, som Gud tydligen inte har att skaffa med.
Därför tröttnar man fort och när det inte blir som man vill, då vill man
genast skiljas och byta maka. Men då styr Gud i alla fall det så att man inte
gör det bättre för sig. Ty vanligtvis går det så, att här någon prompt skall
ändra på allt och förbättra allt; när ingen vill ta svårigheter och utstå obehag
utan ha allt bekvämt och perfekt – då får han annat och något långt värre, ja,
tio gånger värre i stället – inte bara i det som angår äktenskapet utan också i
många andra avseenden.
Ty här på denna jord kan det ju inte gå annorlunda än att det måste finnas
mycket omak och olustigheter dagligdags i varje hus, i stad och på land. Det
finns inte ett samhällsstånd, där man inte får stå ut med sådant som gör en
illa både från anhöriga, maka och barn, från anställda och undersåtar och
utifrån från grannar och tillfälliga missöden. När så en människa ser och får
känna på detta, så blir hon snart nog både trött och less vid sitt stånd och far
i sin irritation ut i vredesord och förbannelser. Och kan hon inte komma
undan eller få en ändring till stånd, så vill hon byta levnadsbana och varje
annan tillvaro syns henne bättre än det stånd hon befinner sig i. När hon så
flackat hit och dit länge, finner hon att det onda bara blivit värre, – precis
som det gick fariséer och skriftlärde i deras äktenskaps- och skilsmässo-
affärer.
Därför borde man i frågor som dessa alltid handla så som jag alltid lärt
och förmanat till: När någon ämnar företa sig något av vikt också i rent
världsliga angelägenheter, som t.ex. att gifta sig, sätta bo, välja yrke m.m. –
då skulle det vara saligt och väl genomtänkt att man anropade och vände sig
till honom, som ju ändå är den som ger, och vars gåva det är. Ty en liten
gudsgåva är det sannerligen inte att komma över en from och rättrogen
hustru – så varför skulle du då inte be honom om att lyckas? Ty den första
förälskelsen och nyhetens behag betyder inte allt och varar inte så länge, om
inte Gud ger sin välsignelse och lycka och hjälper till så att du orkar med
åtminstone smärre obehag. Lär du dig inte detta först utan störtar dig
huvudstupa in i äktenskapet som om du inte behövde Gud, då lär du troligen
inte veta hut senare heller. Rimligtvis går det då så att du får helvete och
skärseld i huset utan att djävulen behövt hjälpa till. Förmår du sedan inte
heller ta det minsta lilla obehag med jämnmod, bara fordrar att allt skall gå
dig väl i händer och så till råga på allt gjort dig av med och avskaffat
artikeln om syndernas förlåtelse, så har du i gengäld fått ett anklagande och
oroligt hjärta – du drabbas av dubbel olycka och får otack till lön. Men
93
därom är nog sagt på annat håll.
Men – frågar du: Finns det då ingen giltig orsak till att man och hustru
bör få skiljas och få ändring till stånd? Svar: Kristus fastställer här och i
Matt. 19 endast detta, som heter äktenskapsbrott, som han hämtat ur Mose
lag, som ju straffar äktenskapsbrott med döden. När nu döden är det enda
som kan skilja äkta makar och upplösa ett äktenskap, så är den som brutit
äktenskapet redan frånskild om inte inför människor så dock inför Gud, och
inte bara från hustrun utan från livet här i världen överhuvudtaget. Ty
genom sitt äktenskapsbrott har han själv skilt sig från sin hustru och upplöst
äktenskapet som inte fick brytas eller upplösa. Därför förtjänar han döds
straff och är således död inför Gud, även om ingen världslig domare dömt
honom. När nu Gud är den som dömt, så är den andra parten lös och ledig
och inte längre bunden till sin man och tvungen att ha honom kvar, så illa
som han förbrutit sig – såvida hon inte rysligt gärna vill det.
Ty för vår del vill vi i sådant fall varken ålägga eller hindra skilsmässa
utan vi överlåter åt överheten att ta hand om dessa ärenden och låter det gå
till så som den världsliga rättsordningen föreskriver. Gäller det dock sådana
som vill vara kristna, så är det på sin plats att man förmanar och upp
muntrar dem att hellre hålla samman; att den förorättade parten låter sig
försonas med den felande och förlåter honom i kristlig kärlek om han
ödmjukar och bättrar sig. Men är ingen bättring att hoppas på eller den
skyldige, fastän redan en gång förlåten och tagen till nåder, missbrukar
välviljan och går på som tidigare, fullt öppet, fritt och ogenerat i förlitan på
att man än en gång skall överse och förlåta – då skulle jag inte tillråda och
långt mindre befalla någon att visa medlidande, hellre då hjälpa till att spöa
honom eller stoppa honom i en säck för att dränkas. Att en gång förgå sig
bör väl förlåtas, men att med berått mod synda på nåd och förlåtelse – det
får inte tolereras. Ty bortsett från sådant vill vi inte tvingas ta tillbaka
en offentlig sköka eller äktenskapsbrytare om han inte vill och inte kan på
grund av motvilja. Vi läser ju också i Matt. 1 om Josef som trots att han var
en from man inte ville ta till sig Maria, sin trolovade, när han fick veta att
hon var havande. T.o.m. fick han beröm för att han i hemlighet sökte kom
ma från henne utan att ange henne för brott och döda henne, som han skulle
ha kunnat göra.
Förutom denna nu nämnda skilsmässo-orsak finns det en till – den att den
ena parten överger den andra och av rena självsvåldet överger sin äkta hälft.
Om t.ex. en hednisk kvinna är gift med en kristen man eller – något som
säkerligen inträffar nu i vår tid – om en hustru bekänner sig till vår evan
94
geliska tro men inte mannen, är då dessa omständigheter giltiga skäl för
skilsmässa? Aposteln S:t Paulus avhandlar i 1 Kor. 7 sådana frågor och
svarar att vill den ena parten hålla samman äktenskapet, så skall den andra
också värna om det. Även om de inte är ense i tron så skall dock tron inte
föranleda en upplösning av äktenskapet. Men om det inträffar att den andra
parten rakt inte vill stanna kvar, så låt honom ge sig i väg och du är inte mer
bunden till honom eller förpliktigad att hänga fast vid honom. Men värre är
det om en liderlig sälle sticker sin väg från sin hustru utan att hon vet om det
och mot hennes vilja, lämnar hus och hem, maka och bam åt sitt öde och
håller sig borta två, tre år eller så länge han tycker – något rätt vanligt nu
för tiden. När han själv så är förbrukad och har slösat bort allt han har, får
han för sig att vända tillbaka och på nytt bosätta sig där hemma. Ja, han gör
gällande att den andra parten är skyldig att ta honom tillbaka fast hon
förgäves väntat på honom under lång tid. En sådan niding skall man förvisa
inte bara från hus och hem utan också ur landet och med omedelbar verkan
lösa den andra parten, om hon inte själv vill återgå till äktenskapet sedan
rymmaren fått vänta föreskriven tid.
Ty en sådan som denne är långt värre än den värste turk eller hedning och
kan långt mindre fördras än en usel äktenskapsbrytare, som en gång kommit
på fall men omvänt sig och nu bevisar sin hustru samma trohet som förut.
Men den här boven handskas helt självsvåldigt med äktenskapet, håller inte
sin hustru och sina bam för sina egna med vilka han bor samman i äktenskap
och som en familj utan har bara försäkrat sig om rätten till tillfälliga besök,
om det passar honom att någon gång komma tillbaka. Rent ut sagt innebär
detta: den som vill ha hustru och bam skall bo tillsammans med dem och
med dem bära ont som gott, så länge han lever. Vill han inte gärna gå med
på det, får man försöka lära honom att så är nu en gång för alla livet i ett
äktenskap. Går inte heller detta skall han leva utan hustru, hus och hem.
Men föreligger ingen av de nämnda skälen för skilsmässa – äktenskapsbrott
och egenvilligt övergivande – så skall inte heller andra brister och fel hin
dra eller söndra ett äktenskap, t.ex. hastigt mod eller andra missöden. Men
skiljer man sig trots allt ändå – slår S:t Paulus fast – så skall båda partema
förbli ogifta.
Därmed är nog sagt om vad som avhandlas i denna text, ty jag har även
eljest talat tillräckligt mycket om det. Det förnämsta sättet att motverka
skilsmässor och annat otillbörligt i äktenskapet är dock, som jag skrivit, att
var och en i sin stad lär sig att ha tålamod med varandras brister i detta liv
och finna sig till rätta med dem även när de finns hos endera maken. Ingen
95
bör heller vara okunnig om att inte allt här i världen kan eller vill gå så rätt
till som man kunde önska. Redan på din egen kropp får du erfara sådana
eller andra och ännu värre besvärligheter. Ty dagligen blir du genom den
utsatt för föroreningar och smitta, så att om du skulle hålla dig helt ren från
detta, då fick du börja med att göra dig kvitt din buk, som ju är det organ
som tillför dig näring och håller dig vid liv. Du kan tåla alla din kropps
bräckligheter. Innan du ens hunnit vända dig om kan den ha drabbats av
någon förgiftning eller bli täckt av stinkande varbölder, så att där inte finns
en frisk fläck på din hud. Likväl anser du att denna usla kropp är något gott.
Ja, ju sämre den är desto mer ömhet och kärlek bevisar du den; du vakar
över den, tvättar den, pysslar och plåstrar om den, så att den inte saknar
någonting. Men varför vill du då inte göra detsamma mot din egen äkta
hälft, som Gud gett dig som din förnämsta skatt, och som du har anledning
att älska mer än något annat? Det skall ju bland kristna råda en kärlek som
är lik den, som härskar mellan de olika lemmarna i vår kropp och som
aposteln S:t Paulus ofta uppmanar till. I kroppen tar sig ju en frisk lem an
den andres brist, griper sig an, bär upp och stöttar och gör allt som han vet
sig kan vara till hjälp. Därför är vår läras huvudartikel ingen annan än
syndernas förlåtelse, både den vi själva tar emot och den vi ger varandra.
Liksom Kristus i sitt rike ständigt tar sig an och förlåter oss våra brister, så
skall också vi var och en i sitt stånd och sin handel och vandel förlåta och
bära varandras bördor. Gud ska se till att den som inte vill detta aldrig
någonsin får ro i sin själ och Han skall också tiofaldigt öka hans plåga och
olycka
5:33-37 Ni har ytterligare hört att det är sagt till de gamle: Du skall inte
svära falskt och du skall hålla din ed inför Herren. Men jag säger er att ni
ska alls inte svära, varken vid himmelen, ty den är Guds tron; inte heller
vid jorden, ty den är hans fotapall; inte heller vid Jerusalem, ty det är en
stor konungs stad. Inte heller skall du svära vid ditt huvud, ty du förmår
inte göra ett enda hår svart eller vitt. Ert tal skall vara: Ja, ja; nej, nej. Allt
därutöver är av ondo.
Också denna text har blivit illa tilltygad med mängder av randanmärk
ningar. Många är också de vanföreställningar och feltolkningar, som kunnat
ösas upp ur de lärda verk, som de många stora teologie doktorerna åstad
kommit. De har inte kunnat finna sig i att Herren här med bara några få
torra ord förbjudit oss att överhuvud svära, och att det räcker med att rätt
och slätt säga ”ja, ja” och ”nej, nej”. Andra har bundit samvetena så snävt
96
vid dessa ord att man ifrågasätter om en som friges ur fängelse ska l’å
avlägga ed på att avstå från hämnd eller om man genom ed kan få ingå fred
eller sluta ett fördrag med turkar och otrogna. Nu går det ju inte att förneka
att Kristus själv och S:t Paulus ofta har använt eder. I själva den heliga
Skrift står det t.o.m. att de som svär vid Herrens namn skall berömmas.
Därför måste man också här göra en distinktion, så att man rätt förstår
texten.
Vi har nog och mer än nog hört att Kristus i Bergspredikan inte avser att
göra något inlägg som gäller det världsliga regementet och dess ordningar
eller inkräkta på överhetens område. Han predikar endast för enskilda
kristna hur de skall leva och vara. Alltså skall man betrakta förbudet att
svära på samma sätt som förbudet att döda och att se på en kvinna med be
gär: att döda kan vara rätt och ändå orätt; att se på en man eller kvinna med
begär kan vara synd och ändå inte synd. Men man måste hålla isär dem och
se till att de når fram till rätt adressat. Till mig och dig som enskilda sägs det
här: ”Dödar du någon, så gör du orätt; ser du med begär på en kvinna, då
gör du orätt.” Om det däremot gäller en domare i ämbetsutövning säger
Herren det motsatta: ”Dömer du inte denne mördare till döden, så skall du
själv straffas,” eller om det gäller kvinna och man i det äkta ståndet: ”Till
fredsställer du inte din äkta hälft, så gör du orätt.” Här står alltså två
motsatser bredvid varandra – att döda eller icke döda, att älska en kvinna
eller inte – så att du inte dödar eller blir arg på eller fattar tycke för en
kvinna, såvida du inte har ett klart Guds Ord på det. Men om du blir arg när
Gud befaller det och fattar tycke för en kvinna enligt Guds bud, så är
bådadera rätt. Ty vad Gud säger och befaller dig är ofta något helt annat än
vad vi får för oss att göra.
På samma sätt som föregående stycken ska förstås, så ska också detta
stycke förstås, där det är förbjudet att överhuvudtaget svära och det i
samma ovillkorliga bemärkelse som Kristus förut förbjöd oss att döda
någon, ja, att ens hysa hat i vårt hjärta liksom även att vi skall vara så kall
sinnig inför andra män eller kvinnor att vi inte ens tittar åt dem eller ens
hyser en tanke på att äga någon. Men visst blev det en avig predikan om man
skulle överflytta dessa Herrens bud för enskilda kristna till att gälla för
världsliga regeringar eller för äktenskaplig samlevnad. I så fall skulle man
säga till domaren: ”Du får inte bli arg eller ge uttryck för ditt ogillande ge
nom att straffa en brottsling”. Och till äkta makar: ”Du får inte titta åt din
äkta hälft eller ha begär till honom eller henne.” Nej, här måste man vända
på det hela, predika raka motsatsen och säga, ja, rent av befalla: ”Du
97
domare, du måste verkligen bli vred och straffa det onda!” Och vad
beträffar man och hustru förmana till att de älskar sin äkta hälft. Men hur
kan då Kristus säga att man inte alls skall ha begär efter en kvinna och inte
hysa någon som helst vrede i sitt hjärta? Svar: Herren Kristus talar som du
hört – om en kvinna som du inte har fått av Gud och om en fördömelse som
inte har anförtrotts åt dig och som du därför inte får hysa. Men när du har
fått den i uppdrag av Gud är det ju inte din personliga vrede utan Guds som
du ger uttryck åt; och likaså ditt begär, som inte längre är enbart din egen
lust utan har kommit till dig genom hans skapelsegäming. Ty du har ju
Guds eget Ord på att man skall älska sin hustru och inte hysa begär efter
någon annan. På samma sätt är det med detta att svära eller inte – man måste
se till om man har Guds Ord framför sig eller inte.
Att Herren här håller så styvt på förbudet mot eder och bedyranden, det
gör han för att bekämpa de villolärare som predikade att eder och bedyran
den i onödan och utan inblandning av Guds Ord inte var synd. Ja, man
ställde upp gradskillnader mellan olika eder – sådana som man fritt och helt
utan ansvar kunde svära och sådana som innebar viss förpliktelse eller ingen
förpliktelse alls. Henen Kristus anför i denna text exempel: Man kan gärna
svära vid himmelen eller vid Jerusalem eller vid sitt huvud. Det är bagatell-
artade eder som inte är särskilt bindande, bara man inte drar in Guds heliga
namn. I slutändan leder detta till att ett enkelt ”ja” eller ”nej” inte betyder
någonting. Ja, man anser att det inte är nödvändigt att stå för ett rätt och slätt
”ja” eller ”nej”, om de inte blivit vederbörligen bestyrkta. Precis så lärde
man ju också beträffande det femte budet, att hemligt hat och lömska tankar
inte behövde anses som synd bara man inte dödade; och på samma sätt
beträffande det sjätte: om man hyste avsmak för sin hustru, inte tänkte på
henne med lust och kärlek utan hade fattat begär till en annan och visade det
öppet genom kurtiserande och ömhetsbevis så skulle det inte vara synd, om
man bara inte begick uppenbart äktenskapsbrott.
Mot sådana snuskiga helgon är det som Kristus predikade och sade rent
ut: ”Om ni inte omvänder er och blir frommare, skall ni inte komma in i
himmelriket.” Och vad eder och svordomar beträffar så är det alls inte
tillåtet att umgås med dem på det sätt ni fariséer och skriftlärde gör,
nämligen att det skulle stå er fritt att bestämma var och när de ska anses som
rätta och giltiga. Tvärtemot gäller nu budet: Ni skall inte svära alls, varken
vid templet eller Jerusalem eller vid ert huvud lika litet som vid Gud själv,
utan i allt som ni har att göra med varandra skall ”ja” vara ”ja och ”nej” vara
”nej”; punkt och slut. Ty när man därutöver griper till eder och besvärjelser
98
så är det missbruk av Guds heliga namn – som om ”ja” eller ”nej” inte i sig
skulle vara giltiga och bindande, om inte Guds namn var med. Härtill
kommer ännu ett missbruk, som florerar inte minst i vår egen tid, nämligen
att man svär så lättsinnigt att man vid vart och vartannat ord blandar in
Guds namn. Även detta är helt förbjudet liksom även att förbanna där
förbannelse inte är på sin plats.
Ty förbannande är liksom svärande bådadera gott och ont. Vi läser i den
heliga Skrift att heliga män ofta uttalat förbannelser. Noa förbannade sin
son Ham; patriarken Jakob vände sin välsignelse i en förbannelse över de tre
sönerna Ruben, Levi och Simeon; Moses förbannade Kora, ja, Kristus själv
på det förskräckligaste sin lärjunge Judas redan i Psalt. 69 och de falska
lärama i evangelierna; och S:t Paulus (Gal. 1) fördömde alla de lärare, som – även om det skulle vara en ängel från himmelen – predikade ett annat
evangelium och uttalade anatema, d.v.s. av Gud fördömda och förbannade
falska lärare. På samma sätt skulle det vara på sin plats att vi sa om nutida
villolärare: Må Gud hindra dem och i grund förstöra deras läror och inte ge
välsignelse eller skänka framgång åt dem! Helt säkert kommer tider då man
måste ta till förbannelsen och då det är svår synd att inte göra det. Att vi
skulle välsigna och önska välgång åt påven, biskopar och furstar som med
sluga manövrer och lömska försåt motarbetar Evangelium, dränker from
ma människor i deras blod och kastar ut folket i inbördes fejder – det kan
eller får ingen kristen göra. Tvärtom bör, ja, måste han be: ”Käre Herre,
fördöm, förstör och störta alla deras onda anslag i helvetesavgrunden.”
Därför kan heller ingen kristen rätt be sitt ”Fader vår” utan att samtidigt
förbanna. Ty när han ber: ”Helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske
din vilja etc.”, så måste han dessutom ta med i bönen allt som står Gud emot
och säga: ”Förbannade, fördömda och till skam är alla andra namn och
riken, som står dig emot; fördömda och förintade och slagna till marken
alla onda anslag, all slughet och ond vilja.” Men det gäller att hålla i sär två
ting: i egen sak ska ingen förbanna eller svära, såvida han inte har ett Guds
Ord, som påkallar att han gör det. Först när det sker på och i enlighet med
Guds Ord är det helt i sin ordning att svära, bli arg, ha begär till en kvinna
m.m.. Men man har ett Guds Ord att åberopa när man för sin egen skull och
på ämbetets vägnar befaller någon att gå ed eller fordrar det genom
personer som är under ämbetsutövning. Med några exempel kan man göra
detta begripligt: om det inträffade, att du blev häktad och omhändertagen av
överheten och denna avkrävde dig edlig försäkran att inte mer begå brott
eller om en furste fordrade trohetsed eller en domare förelägger dig
99
vittnesed – då är du skyldig att svära eden. Ty det står ju i Guds Ord, att man
skall lyda överheten. Och han har ordnat och utformat samhället så att den
ene är förpliktad gentemot de andra för att genom eden slita, avgöra och
undanskaffa alla tvistigheter såsom hebréerbrevet säger.
Men säger du: Det står ju här att Kristus sagt: ”Du skall inte svära.”
Svaret blir detsamma som ovan när det gällde dråp och vrede: Du skall inte
göra detta i egen sak. Och här är det ju inte du som bestämmer dig för att
svara utan domaren som kräver det och då räknas det som att han svär i ditt
ställe och du är då bara hans mun. Nu är det ju så att Kristus här inte
föreskriver överheten vare sig bud eller förbud utan låter den styra och
bestämma hur det skall gå till och hur det måste vara. Nej, det är dig hans
förbud gäller, så att du inte svär på eget bevåg av egen självrådighet. Likaså
när Kristus förbjuder dig att dra svärd i egen sak, så fritar han dig därmed
inte från skyldigheten att vara lydig mot överheten, om din landsfurste vill
använda dig till detta och uppmanar dig att dra ut i krig. Då är du skyldig att
friskt och frejdigt hugga till. Då är det nämligen inte din näve som för
svärdet utan överhetens, vilken du är underkastad. Det är inte heller du som
gör det utan din furste, som fått det i uppdrag av Gud. Detsamma hävdar vi i
andra jämförbara fall. För den händelse det skulle bli så att vi slöt fördrag
med våra fiender turkarna, då skulle kejsaren och furstarna själva avge och
av motparten motta en edlig försäkran till fördraget. Då skulle turken svära
vid djävulen, alltså sin Mohammed, som han dyrkar som sin Gud och som
han tillber liksom vi tillber vår Herre Kristus och avlägger vår ed inför
honom. Så har det nu anförts skäl då du gör rätt i att svära, nämligen när du
av tvång och i lydnad inför överheten måste avlägga ed för att bekräfta san
ningen eller för att ingå förlikning för fridens och solidaritetens skull.
Den andra anledningen att svära är kärleken. Då är det inte överheten
som kräver det utan för att det kommer medmänniskan till godo; liksom
kärleken å andra sidan måste bli indignerad och bestraffa när den ser
medmänniskan synda och gå vilse såsom Kristus lär i Matt. 18. Ty sann
kärlek kan inte bara skratta åt sådant eller skänka det bifall. Därför får jag
visa min medmänniskas hustru kärlek om hon befinner sig i nöd och
farlighet, så att hon blir hjälpt. Det är inte en köttslig och otillåten kärlek,
utan en broderlig, eftersom den inte springer fram ur självisk lust eller
beskäftighet utan har föranletts av min medmänniskas behov. Sådan kärlek
har också det Guds Ord med sig, som säger: ”Du skall älska din med
människa som dig själv.”
Om jag sedan också ser min medmänniska vara i andlig nöd och fara,
100
svag i sin tro, försagd i sitt samvete och vilsen till förståndet eller något
liknande, då skall jag inte bara trösta utan med ett bedyrande hjälpa upp
hennes samvete och säga: ”Så sant Gud lever och så sant Kristus har dött för
dig, lika säkert är detta sanning och Guds Ord.” I sådant fall är eden så
nödvändig, att man inte får försumma den. Ty därigenom blir den rätta
läran befäst, de vilsna samvetena tillrättavisade, tröstade och lösta ur djä
vulens grepp. Därför ska du i dylika fall svära så dyrt och heligt du
någonsin kan. Så har både Herren Kristus och aposteln S:t Paulus gjort och
anfört Guds namn till bekräftelse. Likaså hör en sådan bekräftelse ihop med
varje hotelse eller löfte som en kristen predikant måste uttala, både för att
skrämma de förhärdade och trösta de blödiga
Man förhåller sig inte annorlunda när man måste frita medmänniskan
från beskyllningar och värja hennes heder mot onda, förgiftade tungor. Då
kan man med skäl säga: ”Vid den gode Guden gör man henne orätt!” Då
används Guds namn rätt till Guds ära och tillförlitlighet och till medmän
niskans jordiska väl och eviga salighet. Du har Guds Ord svävande över dig,
som befaller dig att älska din nästa, trösta de bedrövade m.m. Och när det
ingår i Guds bud kan det inte vara orätt, ja, budet tvingar dig till det och
orätt gör du enbart om du låter bli det.
Allt som allt – när du har ett Guds Ord att stödja dig på, då ger dig Gud
också nåden att genast svära, bestraffa, bli förargad över det onda och göra
allt som står i din makt att hindra det. Men allt därutöver och därutanför
som inte är befallt i Guds Ord och som inte hindrar medmänniskans nöd
eller främjar det som har betydelse för henne, där skall du inte alls svära.
Ty Gud vill inte att du någonstans gör sådant, som du själv hittar på utan
hans Ord; det kvittar vad det är, om du så kunde uppväcka döda. Ännu
mindre tillåter Gud att man missbrukar hans namn genom att åberopa det
där det inte är nödvändigt eller till någon nytta och allra minst att man där
hemma eller på andra ställen – såsom det nu för tiden sker framför allt på
ölstugan – använder det i tid och otid vid vart och vartannat ord, något som
det skulle vara befogat att strängt förbjuda och bestraffa. Så har du nu fått
till livs en riktig och klar förståelse av detta stycke i Jesu bergspredikan för
att ingen i onödan ska dra på sig urarter för den här textens skull och av den
skapar sig en skärseld som inte existerar.
Nu säger Kristus också så här: ”Jag säger er, att ni inte alls skall svära
varken vid himmelen eller vid jorden eller vid staden Jerusalem” etc. Av
detta kan man se att denna stad haft så stort anseende och varit så högt ärad
att man svor vid den. Herren bekräftar och kallar den själv en helig stad.
Helig är den därför att Guds Ord var där och för att Gud genom sitt Ord
101
bodde där. Otvivelaktigt är detta en gammal fin sedvänja som framstående
heliga män gett upphov till. Att man hållit denna stad så högt i ära – även
profeten Jesaja prisar den högt – skedde emellertid inte för dess egen skull
utan för Guds Ords skull. Därför kan man väl kalla varje stad helig, som
äger Guds Ord i sig och göra den berömd för att Gud själv också bor där.
Vidare säger Kristus: ”Du skall inte heller svära vid ditt huvud, ty du
kan inte göra ett enda hår vitt eller svart”. Detta är nu sagt om Guds ska-
pargäming, inte om människors hårmode. Ty han vill ju inte med detta ha
sagt att man inte skulle få pudra sitt hår så att det fick svart eller vit färg,
utan framhålla att det inte alls står i vår makt att frambringa ett endaste
hårstrå och göra det svart eller vitt och inte heller förhindra att det ser ut på
något annat sätt. Först när håret är utvuxet kan man klippa eller krusa det på
samma sätt som man på olika vis kan förändra andra skapade ting, men
ingenting kan man göra åt att de blir skapade si eller så. Henen Kristus gör
sålunda vårt huvud till en helgedom, som inte är ett vårt eget verk, som det
står i vår makt att skapa utan det är helt en Guds gåva och skapelse.
De sista orden som Herren talar i detta stycke: ”Ert tal skall vara ja, ja
och nej, nej etc.” är tydligen sagda till dem som inte har någon befallning
eller står under tvång att svära. Ty – som sagt – i egen sak skall man alls inte
göra det. Men där dessa två omständigheter – en befallning eller ett tvång –
föreligger, då kan det inte kallas att svära i egen sak. Det är ju inte för din
egen skull du gör det utan för deras skull, som fordrar det, din överhet eller
din medmänniskas behov och Guds eget Ord.
5:38 – 42 Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag
säger er att ni inte alls skall stå emot det onda, utan om någon slår dig på
din högra kind, så vänd också den andra till. Ock om någon vill gå till rätta
med dig för att ta ifrån dig din livklädnad, så låt honom få manteln med.
Och om någon tvingar dig att gå med honom en mil, gå då två. Ge åt den
som ber och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Denna text har även den varit upphov till en över måttan stor mängd frågor
och villfarelser hos nära nog alla de lärare, som inte rätt vetat att skilja på de
två olika storheterna, det världsliga ståndet och det andliga, på Kristus och
hans Rike och denna världens riken. Ty där de inte hålls rena och väl isär
där kan det aldrig i kristenheten finnas någon rätt förståelse av dessa ting,
vilket jag så ofta framhållit och bevisat. Nu har vi hittills genomgående
hävdat att Kristus riktar sin predikan mot fariséerna, som förförde folket
både med sin lära och sitt levnadssätt och som tolkade Guds bud falskt och
102
förvrängde dem. Av detta kunde det inte bli annat än en hop skrymtar-
helgon. Så sker ännu alltjämt. I alla tider finner man bland predikanterna
några om de nu inte rent av utgör flertalet – som inte undervisar om något
annat än synd och fromhet i yttre verk och beteende.
I de föregående avsnitten bestraffade och förkastade Herren deras lära
och vilseförande utläggning av Guds bud. Här tar han för sig det stycke av
Mose lag som skrevs för dem som har hand om styret och utgör överhet och
ensamma äger rätt att straffa med svärd och har både rätt och plikt att
utkräva öga för öga och tand för tand etc. Och överheten begår en lika svår
synd när den låter bli att använda svärdet, som den fått i sin hand till att
straffa med, som de, som utan befogenhet självsvåldigt tar till svärdet och
utkräver hämnd – helt i likhet med vad som sades i ett tidigare stycke, att
den man, som inte bor tillsammans med och håller sig till den kvinna, han
fått till äkta, syndar lika grovt som den som lever tillsammans med en
kvinna utan att vara gift med henne. Som de förvrängde och rörde ihop det i
detta stycke, så anförde de också den text, som vi nu sysslar med och som
endast gällde för överheten och tydde den så, att vem som helst fick lov att ta
hämnd enligt regeln öga för öga och tand för tand etc. – givetvis på samma
förvända vis som de vrängt till övriga stycken: den vrede som endast till
kom överheten och som blivit beordrad den ensam, den skaffade de sig
orättmätigt. Likaså tog de sig frihet till det begär och den lust som inte är
tillåten utanför äktenskapet liksom att svära när det varken var nödvändigt
eller kärleken krävde det. Detta gjorde de enbart för att tillfredsställa sig
själva och andra till missbruk.
Här kommer emellertid Herren Kristus och gör rent hus med denna
förvrängda vanföreställning och feluppfattning. Han lämnar överheten dess
befogenheter och maktutövning okränkta. Men samtidigt undervisar han
sina kristna som enskilda människor som inte är i tjänst hur de personligen
skall leva; nämligen så fullkomligt att de inte hyser någon hämndlystnad,
och så skickade, att om någon slår dem på ena kinden så är de beredda att vid
behov vända den andra till. Det är heller inte nog att avhålla sig från knyt
nävens hämnd utan först och främst sitt hjärtas tankar och drifter. Helt kort – Herren vill ha ett hjärta som inte är stingsligt, hämndgirigt och påstridigt.
Detta är nu en annan sorts rättfärdighet än den som fariséerna lärde ut och
höll på, fast de förstås framställde den i en utsmyckning som de hämtade
från Moses. Ty – så undervisade de – man får med rätta hämnas och värja
sig när man utsätts för övergrepp, eftersom det står i texten öga för öga och
tand för tand etc.
103
Nu har många människor rådbråkat sina huvuden inför detta bibelspråk
och då inte bara judar, utan även de kristna själva har stött sig på den. Det
tycktes dem nämligen alltför strängt och hårt att man inte skulle få värja sig
mot det onda, särskilt som vi ju ändå måste ha rättskipning och straffrätt i
vårt samhälle. Och några har mot detta ord satt Kristi exempel i Joh. 18, då
han inför översteprästen Hannas blev slagen på ena kinden och ändå inte
vände fram den andra, utan hävdade att det som gjordes mot honom inte var
rätt. Därför bestraffade han översteprästens tjänare, något som tycks strida
mot Herrens egna ord i denna text. Därför, säger de, är det inte nödvändigt
att erbjuda den som slår även den andra kinden och de har försvarat den här
texten med att det är tillräckligt om blott hjärtat är redo att hålla fram den
andra. Detta är inte oriktigt sagt men det är inte rätt förstått. Ty de menar
att detta att vända andra kinden till skulle innebära att man säger till
slagskämpen: ”Var så god! Här har du även den andra kinden. Slå mig nu
också på den!” Eller om någon vill ta ifrån en manteln, att man då också
måste kasta åt rånaren livklädnaden. Om det var meningen, då måste man
kasta från sig allt man har och till sist också hus och hem, hustru och bam.
Därför påstår vi att det här ordet inte predikar något utöver detta att en
kristen skall vara villig att tåligt lida vad han kan och måste, utan att hämnas
eller slå tillbaka.
Inte desto mindre står den frågan kvar att diskutera, om man måste finna
sig i precis vad som helst från vem som helst och i inte i något fall får lov att
värja sig och sitt; ja, inte heller får gå till rätten och klaga eller göra anspråk
på att ha något eget och kräva det tillbaka. Ty om det alltid och under alla
förhållanden var förbjudet, så skulle det bli en vidunderlig tillvaro där man
måste finna sig i förtryck och ondska från varje man och ingen kunde vara
säker för en annan eller ha sitt i fred. Till slut skulle inte heller något
regemente finnas kvar.
Till svar på frågan i det föregående kan man tillägga: du måste alltid
lägga märke till att Kristus håller sin predikan endast för sina kristna och
vill lära dem vad för sorts människor de skall vara; på vakt mot den kötts
liga vanföreställningen, som då på den tiden ännu dröjde sig kvar hos själva
apostlarna. De trodde nämligen att Kristus skulle upprätta ett nytt rege
mente och kejsardöme och att de skulle sitta och regera som herrar och
lägga under sig sina fiender och denna onda värld. Så har ju alltid kött och
blod önskat och i Evangelium sökt stöd för att erövra eget herravälde, egen
ära och fördel samt att slippa att lida. Sedan dess har även påvarna traktat
efter detta och skapat ett sådant regemente att det till sitt väsen är rena
104
världsliga herraväldet och de har injagat sådan fruktan att hela världen
blivit dem underdåniga.
Så kan vi nu för tiden se att hela världen för egen del söker utnyttja
Evangelium och hur ett omfattande sektväsen uppstått, som inte har annat i
sinnet eller syftar till annat än att själva komma sig upp och göra sig till
herrar och hålla alla andra nere. Muntzer med sina bönder började och
andra har i efter honom bevisat sig vara samma andas bam. Till på köpet
frestas också rätta kristna av detta. När de ser att det går så ondskefullt till
här i världen även i det egna landets politik, frestas de att gripa in och ta
makten. Men så får det inte bli och ingen skall tro att Gud skulle vilja låta
oss regera och härska med världslig rätt och straff. Tvärtom skall de
kristnas sinnen vara vända bort från sådant, så att de inte bekymrar sig över
det och sysslar med det utan överlåter det åt dem, som fått förtroendet att
sörja för hur man skall fördela det jordiska goda, göra affärer, straffa de
onda och skydda de goda etc. och låta det gå så som dessa styr och ställer,
just som Kristus lär: ”Ge kejsaren, vad kejsaren tillhör.” Vi står nämligen i
ett annat och högre sammanhang, i ett gudomligt evigt Rike, där man inte är
i behov av de ting, som tillhör denna världen men där var och en i Kristus är
herre över både djävul och värld såsom det är sagt på annan plats.
De som blivit anförtrodda det jordiska regementet skall och är
förpliktade att förfoga över rätt och straff; skipa rättvisa mellan olika stånd
och personer, ordna och fördela det jordiska goda, så att allt blir samordnat.
Var och en vet vad den andre gör och äger, men ingen lägger sig i den
andres ämbetsgöromål, gör en annan för när eller tar ifrån honom det som
han äger. Det är juristernas skyldighet att undervisa om detta och öva tillsyn
över det. Däremot tillkommer det inte Evangelium att bekymra sig om
sådana saker utan det skall lära oss, hur våra hjärtan skall vara inför Gud
och hur de mitt i allt detta jordiska ska vara väl rustade att hålla sig rena och
inte förfalla till falsk rättfärdighet. Håll fast vid och märk väl denna dis
tinktion, själva grundsatsen i detta liv. Enligt den kan du lätt besvara alla
frågor och klart inse vad det är Kristus här talar om och vilka de människor
är, som han predikar för: nämligen om andligt väsen och liv och endast för
sina kristna; hur de i denna sin egenskap skall leva och förhålla sig här i
världen inför sin Gud; i sina hjärtan bundna vid honom och inte låta sig
snärjas i det världsliga regementet eller överhöghet, makt, straff, vrede och
hämnd.
Om någon frågar om en kristen får processa eller värja sig, så svara rätt
och slätt: ”Nej!” Ty en kristen är en sådan person och människa, som inte på
105
något sätt har att göra med denna världens väsen och lagstiftning utan tillhör
ett Rike eller välde, där det inte får gå till på något annat sätt än det som vi
ber om i bönen: ”Förlåt oss våra skulder såsom vi också förlåter dem som
är oss skyldiga”. I det Riket skall råda idel kärlek och ömsesidigt tjänande
även gentemot dem som inte älskar oss utan är fientliga mot oss och gör oss
ont och orätt etc. Därför säger Herren till de sina att de inte skall stå emot
det onda och inte heller hämnas; att de skall vända även den andra kinden åt
den som slår dem etc.
Därefter uppstår en annan fråga – nämligen den, huruvida en kristen
även får vara en officiell person och inneha ett ämbete eller en tjänst i
regering eller rättsväsen; m.a.o. att två personer kan samsas i en och samma
människa: att en kristen även kan vara furste, domare, officer, husbonde,
dräng eller piga, vilka alla måste kallas för världsliga, eftersom de faller
under det världsliga regementet. Till detta svarar vi: ”Ja.” Gud har ju själv
förordnat och inrättat det världsliga regementet som något för sig och
därtill genom sitt ord stadfäst och accepterat det. Utan det skulle mänskligt
liv inte kunna bestå och vi är alla indragna i det, ja, födda i det, innan vi blev
kristnade i Dopet. Därför måste vi också vara kvar i det så länge vi vandrar
här på jorden, dock endast med vårt yttre, jordiska liv och varelse.
Därför går det mycket väl för sig att en kristen också är en världslig
person, eftersom han åtminstone med kropp och jordiska ägodelar står
under kejsaren. Men till sin egentliga person enligt sin kristna natur står han
helt under Kristus; är inte underkastad kejsaren eller någon annan männi
ska. Och dock är en kristen underkastad honom och förbunden i yttre mått,
såvida han innehar ett borgerligt ämbete, äger hus och hem, hustru och
barn. Ty allt detta lyder under kejsaren. Därför bör och måste den kristne
göra vad denne påbjuder och vad det yttre borgerliga livet kräver. Och han
handlar orätt om han har hustru, barn och husfolk och vägrar försörja och
skydda dem, så långt deras nödtorft kräver. Inte heller är det något giltigt
skäl att man på grund av att man är en kristen måste lämna allt eller låta sig
berövas allt. Nej, så skall det heta: du står inte under kejsarens regemente i
din egenskap av kristen utan i din egenskap av fader, husbonde, furste etc.
En kristen är du till din person men gentemot din tjänare är du en annan, en
husbonde, och skyldig att skydda honom.
Se, så beskriver vi en kristen i hans relation – inte som enskild kristen –
som i detta livet är bunden vid andra personer, som han antingen har under
sig eller över sig eller på jämställd fot som män och kvinnor, hustrur och
barn etc. Här är den ene skyldig att försvara, skydda och måna om den
106
andre, så långt det går. Därför är det inte rätt att här lära ut att man även
måste vända den andra kinden till och förutom skjortan även släppa ifrån sig
sin mantel. Ty det skulle vara lika idiotiskt som det som påstås om ett
bokligt helgon, nämligen att han lät sig ätas av sina löss, som han inte ville
döda just för den här textens skull. Han påstod nämligen att den skulle
betyda att man måste lida allt och inte stå emot något ont.
Är du furste, domare, husbonde och husfru etc. och har folk under dig
och vill veta vad på dig ankommer, fråga då inte Kristus utan fråga kejsaren
eller din landslag. De skall nog tala om för dig hur du skall förhålla dig mot
dina underlydande och hur du skall skydda dem. Ty de ger dig makten och
rätten både att försvara och straffa, så långt som ditt regemente eller ämbete
ger dig befogenhet till – men du har den inte i din egenskap av kristen utan
som kejsarens undersåte. Vilken stollig mor skulle det inte vara, som inte
ville skydda och rädda sitt barn undan en hund eller varg och som sedan
ville göra gällande: ”En kristen har inte rätt att värja sig och de sina.” Skall
man inte med lock och pock undervisa och lära henne: är du en god mor, så
gör vad mödrarätten innebär. Den är du befalld att lyda och den har Kristus
inte tagit bort utan tvärtom bekräftat.
Man kan ju för övrigt läsa om många heliga martyrer som även under
otrogna kejsare och herrar drog ut i krig, när de anmodades att inställa sig.
De slogs tappert precis som alla andra, så det fanns inte någon skillnad på
kristna och hedningar, och ändå har de inte handlat emot Kristi ord. Ty de
gjorde inte detta som kristna eller för personlig vinst utan som världsliga
medborgare och undersåtar och bundna till världsliga personer och deras
regemente. Men är du lös och obunden av detta, då står du under en annan
regel och en annan sorts person. Därför måste du noga lära dig skilja på
dessa två personer som en kristen måste bära på här på jorden, eftersom han
lever bland andra människor och måste nyttja denna världens och kejsarens
förmåner, den kristna lika väl som hedningen. Ty han är av samma kött och
blod, som han måste förse med föda, som inte är producerad av det andliga
regementet utan från åker och land, som tillhör kejsaren, så länge tills även
han också kroppsligen får lämna detta liv och komma till ett annat. När du
nu förstått detta och kan dra gränsen för hur långt en kristens revir
respektive den världsliga personens sträcker sig, så kan du fint klara ut alla
sådana bibelställen och rätt placera dem där de hör hemma. Då grumlar du
dem inte eller rör ihop dem såsom påven har gjort genom sin lära och sitt
regemente.
Detta är nu sagt om den person som är bunden vid andra personer och
107
underkastad världslig rätt såsom faders-, mödra- husbonde- och kvinnorätt
etc. Men om man vållar din egen person lidande eller gör dig orätt, är det då
tillåtet att du värjer dig med våld och skyddar dig? Svar: ”Nej!” Ty här
stadgar redan världslig och kejserlig rätt: att slå tillbaka ger fortsatt osämja
och den som slår igen gör orätt. Ty därmed går man in på domarens
ämbete, som ensam har rätt att straffa, och berövar honom hans lagstadgade
rätt. På samma sätt i de fall då någon stjäl eller rövar något från dig, så har
du inte rätt att ta eller röva tillbaka det eller ta det med våld. Men det är vi i
allmänhet så snabba till, att vi bums, innan vi hunnit se oss om, har hämnats
oss själva. Men så får det inte gå till.
Vill du och kan du ändå inte finna dig i oförrätten, så bör du gå till
domaren med din motpart och där göra din rätt gällande. Ty Herren har
säkert ingenting emot att du lagligen kräver och tillvaratar dina rättigheter,
bara du ser till att du inte har ett hämndgirigt hjärta. På samma sätt bör väl
en domare utdöma straff, rent av döma till döden, men han är samtidigt
förbjuden att hysa personligt hat och hämndbegär i sitt hjärta. Fast vanligen
händer ändå att man missbrukar sitt ämbete för att tillfredsställa sin egen
motvilja och sitt översitteri. Men där sådant inte smugit sig in och du endast
med rätta söker skydda dig och hävda dig för övervåld och nidingsdåd, inte
för att hämnas eller skada din medmänniska, då gör du inte orätt i att dra din
sak inför rätta. Men det har sina risker, därför att världens kött och blod är
onda och alltid söker sitt men alltid försöker smycka sin själviskhet i ett
fagert sken för att dölja den skälmen.
Det är således inte förbjudet att gå till domstol och anföra klagan över
orätt, våld etc., bara inte hjärtat är falskt utan lika fogligt som alltid annars
och du gör det endast för att hävda det rätta och inte ge rum för det som är
orätt och därtill att det sker av kärlek till rättvisan. Detta har jag antytt ovan
med den helige Josef som föredöme. Han anklagade sina bröder inför sin
fader Jakob när de gjort något orätt och därför fått dåligt rykte. För detta
får han beröm, ty han gjorde det inte av illasinnat hjärta och för att förråda
dem eller av lust att ställa till med gräl, vilket bröderna skyllde honom för
och därför var elaka mot honom. Han gjorde det av vänligt och broderligt
hjärta och för deras bästa. Ty han såg inte med skadeglädje på att de ådrog
sig dåligt rykte, så att det skulle kunna sägas att han drevs av lust att hämnas
och gottade sig vid det onda utan det var för att hjälpa dem till rätta. Och för
det fick han utstå att de ställde till med många olika skurkstreck för honom.
Detsamma läser vi om också i Evangelium (Matt. 18) i liknelsen om
tjänaren, vars herre efterskänkt alla hans skulder. När sedan denne inte ville
108
efterskänka sin medtjänare hans småskulder blev de övriga tjänarna utom
sig av bedrövan och klagade hos sin herre, inte för att de ville hämnas och
gladde sig över olyckan som drabbat den stackaren. Nej, de höll knytnäve,
hjärta och mun i styr, så att de varken förbannade eller förtalade sin
kärlekslöse medtjänare. De tillkännagav endast händelsen för sin herre, som
hade rätt att straffa. De önskade endast att rätt skulle skipas och det av
kristligt hjärta såsom de var sin herre tillgivna och hade tillit till honom. Så
skall och bör det gå till i hemmen och på alla orter: varhelst en from och
trogen tjänare eller undersåte ser en annan göra orätt eller vålla sin herre
skada, då skall han tala om det för honom och söka förebygga skada; likaså
bör en from borgare, som ser sin granne utsättas för övergrepp eller or
sakas något men, ingripa för att rädda och beskydda sin granne. Allt detta är
bara enkel världslig moral, som Kristus inte har något emot utan tvärtom
skänkt sitt tysta gillande.
Ty det får och bör inte vara så, att vem som helst får chansen till all slags
översitteri och att man stillatigande åser det och ingen gör något åt det,
om man på laglig väg mycket väl kan avstyra och förebygga det. Om inte, så
får vi och bör vi finna oss i att man gör oss orätt och utsätter oss för över
grepp. Ty man får inte ge medhåll åt orätt och övervåld utan måste vittna
för sanningen och även åberopa och vädja till lag och rätt mot våld och
ondska. Kristus själv gjorde så inför prästen Hannas. Men inte desto mindre
fann han sig i att man slog honom och höll inte bara fram sin andra kind
utan bjöd ut hela sin kropp.
Om en kristen på så sätt drar ut i krig eller sitter i rätten och skipar lag,
straffar och åklagar, så gör han det inte i sin egenskap av kristen utan såsom
officer, domare, jurist etc. Men han har sitt kristliga hjärta lika fullt i
behåll, som inte vill göra någon människa något ont; tvärtom gör det honom
ont att hans medmänniska åsamkas lidande. Han lever alltså såsom kris
ten under samma villkor som varje annan kristen människa och utsätts för
samma lidanden här i världen som dessa men dessutom och jämsides därmed
lever han, använder och gör i sin egenskap av medborgare i sitt land vad
landsrätten, stads-, borgar- och familjerätten fordrar. Kort sagt – en kristen
i denna sin egenskap lever egentligen inte det liv som han ser ut att leva i den
yttre jordiska tillvaron. Detta hör alltsammans under det kejserliga herra
väldet, vilket inte heller Kristus omstörtat eller lärt att man skall springa
ifrån och överge sitt ämbete eller stånd.I stället skall en kristen vara denna
ordning tillgiven och till gagn och ändå invärtes ha sin varelse i ett annat
Rike, som inte på något vis inkräktar eller är till hinder för det förra utan
mycket väl kan tåla det vid sin sida.
109
Så kommer vi nu fram till själva texten och går igenom den bit för bit
med beaktande av distinktionen i det föregående, nämligen så att en kristen
inte skall stå emot det onda men att en officiell person, så långt hans ämbete
bemyndigar honom, skall motarbeta all ondska. I egenskap av husfader skall
en sådan inte tåla att hans husfolk sätter sig upp mot honom eller börjar slå
varandra etc. Likaså skall en kristen inte processa utan låta både skjorta och
mantel fara om man försöker ta dem från honom. Men som lagman skall
han i rättskipningen skydda och försvara en förorättad så långt han förmår
mot våld och ondska. Summa summarum – i Kristi Rike gäller det att utstå
lidande, förlåta och löna ont med gott; men i kejsarens rike skall man inte
tolerera någon orätt utan avvärja och bestraffa ondskan och verka för att
skydda och hålla rätten vid makt i enlighet med vad respektive ämbete och
stånd fordrar av sina innehavare.
Men du invänder: Visst har väl dock Kristus med klara ord här sagt: ”Ni
skall inte stå emot det onda.” Det låter ju helt torrt som om det skulle vara
absolut förbjudet? Ja, men observera även till vem Herren talar så! Han
talar alls inte så där helt allmänt; det vore att upphäva all regering och
överhet helt och hållet. Utan han säger: ”Ni skall inte stå emot det onda.”
Vilka är då dessa ”ni”? Jo, det är hans lärjungar, som han undervisar hur de
skall leva för egen del, oberoende av det världsliga regementet. Ty att vara
en kristen är något annat än att inneha och sköta ett världsligt ämbete eller
stånd. Därför är detta vad han vill säga: Den som har med världslig makt
utövning att göra, låt honom bekämpa, gå till rätta med och straffa det onda
i enlighet med vad jurister och lag lär. Men till er som mina lärjungar, som
jag lär, inte hur ni skall styra och ställa i yttre världsligt mått utan hur ni
skall leva inför Gud – till er säger jag: Ni skall inte stå emot det onda utan
uthärda allt och hysa ett rent och vänligt hjärta gentemot dem som gör er
orätt och misshandlar er. Och om man så tog skjortan från dig, så sök inte
att hämnas utan släpp hellre till även manteln, om du inte förmår avvärja
det.
Men Herren framhåller två sätt på vilka orätt kan ske eller att någon blir
berövad vad som tillhör honom: för det första genom rena, rama våldet
eller ondskan såsom när man slår någon på truten eller rånar på öppen gata
utan att man frågar efter rätt eller orätt. Det kallar Herren att utdela örfilar.
För det andra, när det inte kan kallas för uppenbart våld så t.ex. när det sker
under sken av eller med stöd av lag och rätt, att någon inför domstol för
talan mot dig angående någon sak som om han hade sin fulla rätt att till-
tvinga sig något som är ditt. Det är detta som Kristus kallar att inför
110
domstol ta från dig livklädnaden; d.v.s. när man fråndömer dig något som
är ditt och du alltså måste både åsamkas orätt och dessutom stå där med
skuld som om det var du som hade orätt. Detta skall dock inte tolkas som om
det är lag och rätt som vållar dig lidande och våldför sig på dig – de är ju till
för att skydda de fromma. Men de som sitter i domstolen och som skall
skipa rätt är själva skurkar och skälmar, som, när de inte kan komma åt dig
med olaga övergrepp, kröker och vränger rätten och missbrukar den efter
eget gottfinnande. Sådant förstår världen att dagligen bedriva på ett
mästerligt sätt, så att ingenting är så vanligt som att göra rätt till orätt och
orätt till rätt med olika slags finurliga knep och vidunderliga intriger.
Allra mest drabbar detta de fromma kristna, som världen utan orsak är
fientligt inställd mot och har lust att plåga. Därför säger Kristus till dem på
förhand att de skall vara beredda på detta och villiga att lida, i all synnerhet
om det sker på grund av att de är kristna; d.v.s. för Evangelium och för det
andliga regementets skull, så att de för egen del väntar sig alla möjlig spratt
och inte gör sig några illusioner. F.ö. måste vi lida eftersom vi som enskilda
personer inte förmår någonting eller kan värja oss mot en överhet som står
oss emot. Om det däremot inte är så och du rättsligen kan skydda och värja
dig, så att inte du och de dina blir orättvist behandlade, så handlar du rätt
och är rent av skyldig att göra det.
5:42 Ge åt den som ber och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Herren anger tre ting, som en kristen måste underkasta sig beträffande det
jordiska goda: att låta sig fråntas det, att låna ut det och att ge bort det. I
dessa stycken lärde de skriftlärde inte något utöver den kejserliga rätten,
vilken inte föreskrev att du måste ge bort det som är ditt åt andra eller låta
det fråntas dig. De lärde dig istället att umgås och handla med ditt jordiska
goda så att du vid köp, försäljning och bytesaffärer får lika för lika. Detta
predikar här Kristus ingenting om utan låter sådant obehindrat fortgå i
enlighet med vad förnuftet lär om hur man skall fördela och handskas med
jordiska tillgångar. Men Herren visar på hur en kristen utöver allt detta
skall bete sig, nämligen när det gäller just de tre nämnda sakerna: att han
låter sig fråntas dem, det kan ske med våld eller under sken av lag och rätt;
likaså att han gäma ger bort och även gäma lånar ut.
Därför måste man här återigen skilja på världslig rätt och Kristi lära.
Enligt världslig rätt kan du väl använda dina ägodelar, handla med dem,
köpa och sälja. Man kan läsa om de heliga patriarkerna, att de handlade och
sysslade med pengar och ägodelar som annat folk. Och så måste det ju gå till
111
Så kommer vi nu fram till själva texten och går igenom den bit för bit
med beaktande av distinktionen i det föregående, nämligen så att en kristen
inte skall stå emot det onda men att en officiell person, så långt hans ämbete
bemyndigar honom, skall motarbeta all ondska. I egenskap av husfader skall
en sådan inte tåla att hans husfolk sätter sig upp mot honom eller börjar slå
varandra etc. Likaså skall en kristen inte processa utan låta både skjorta och
mantel fara om man försöker ta dem från honom. Men som lagman skall
han i rättskipningen skydda och försvara en förorättad så långt han förmår
mot våld och ondska. Summa summarum – i Kristi Rike gäller det att utstå
lidande, förlåta och löna ont med gott; men i kejsarens rike skall man inte
tolerera någon orätt utan avvärja och bestraffa ondskan och verka för att
skydda och hålla rätten vid makt i enlighet med vad respektive ämbete och
stånd fordrar av sina innehavare.
Men du invänder: Visst har väl dock Kristus med klara ord här sagt: ”Ni
skall inte stå emot det onda.” Det låter ju helt torrt som om det skulle vara
absolut förbjudet? Ja, men observera även till vem Herren talar så! Han
talar alls inte så där helt allmänt; det vore att upphäva all regering och
överhet helt och hållet. Utan han säger: ”Ni skall inte stå emot det onda.”
Vilka är då dessa ”ni”? Jo, det är hans lärjungar, som han undervisar hur de
skall leva för egen del, oberoende av det världsliga regementet. Ty att vara
en kristen är något annat än att inneha och sköta ett världsligt ämbete eller
stånd. Därför är detta vad han vill säga: Den som har med världslig makt
utövning att göra, låt honom bekämpa, gå till rätta med och straffa det onda
i enlighet med vad jurister och lag lär. Men till er som mina lärjungar, som
jag lär, inte hur ni skall styra och ställa i yttre världsligt mått utan hur ni
skall leva inför Gud – till er säger jag: Ni skall inte stå emot det onda utan
uthärda allt och hysa ett rent och vänligt hjärta gentemot dem som gör er
orätt och misshandlar er. Och om man så tog skjortan från dig, så sök inte
att hämnas utan släpp hellre till även manteln, om du inte förmår avvärja
det.
Men Herren framhåller två sätt på vilka orätt kan ske eller att någon blir
berövad vad som tillhör honom: för det första genom rena, rama våldet
eller ondskan såsom när man slår någon på truten eller rånar på öppen gata
utan att man frågar efter rätt eller orätt. Det kallar Herren att utdela örfilar.
För det andra, när det inte kan kallas för uppenbart våld så t.ex. när det sker
under sken av eller med stöd av lag och rätt, att någon inför domstol för
talan mot dig angående någon sak som om han hade sin fulla rätt att till-
tvinga sig något som är ditt. Det är detta som Kristus kallar att inför
110
domstol ta från dig livklädnaden; d.v.s. när man fråndömer dig något som
är ditt och du alltså måste både åsamkas orätt och dessutom stå där med
skuld som om det var du som hade orätt. Detta skall dock inte tolkas som om
det är lag och rätt som vållar dig lidande och våldför sig på dig – de är ju till
för att skydda de fromma. Men de som sitter i domstolen och som skall
skipa rätt är själva skurkar och skälmar, som, när de inte kan komma åt dig
med olaga övergrepp, kröker och vränger rätten och missbrukar den efter
eget gottfinnande. Sådant förstår världen att dagligen bedriva på ett
mästerligt sätt, så att ingenting är så vanligt som att göra rätt till orätt och
orätt till rätt med olika slags finurliga knep och vidunderliga intriger.
Allra mest drabbar detta de fromma kristna, som världen utan orsak är
fientligt inställd mot och har lust att plåga. Därför säger Kristus till dem på
förhand att de skall vara beredda på detta och villiga att lida, i all synnerhet
om det sker på grund av att de är kristna; d.v.s. för Evangelium och för det
andliga regementets skull, så att de för egen del väntar sig alla möjlig spratt
och inte gör sig några illusioner. F.ö. måste vi lida eftersom vi som enskilda
personer inte förmår någonting eller kan värja oss mot en överhet som står
oss emot. Om det däremot inte är så och du rättsligen kan skydda och värja
dig, så att inte du och de dina blir orättvist behandlade, så handlar du rätt
och är rent av skyldig att göra det.
5:42 Ge åt den som ber och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Herren anger tre ting, som en kristen måste underkasta sig beträffande det
jordiska goda: att låta sig fråntas det, att låna ut det och att ge bort det. I
dessa stycken lärde de skriftlärde inte något utöver den kejserliga rätten,
vilken inte föreskrev att du måste ge bort det som är ditt åt andra eller låta
det fråntas dig. De lärde dig istället att umgås och handla med ditt jordiska
goda så att du vid köp, försäljning och bytesaffärer får lika för lika. Detta
predikar här Kristus ingenting om utan låter sådant obehindrat fortgå i
enlighet med vad förnuftet lär om hur man skall fördela och handskas med
jordiska tillgångar. Men Herren visar på hur en kristen utöver allt detta
skall bete sig, nämligen när det gäller just de tre nämnda sakerna: att han
låter sig fråntas dem, det kan ske med våld eller under sken av lag och rätt;
likaså att han gärna ger bort och även gärna lånar ut.
Därför måste man här återigen skilja på världslig rätt och Kristi lära.
Enligt världslig rätt kan du väl använda dina ägodelar, handla med dem,
köpa och sälja. Man kan läsa om de heliga patriarkerna, att de handlade och
sysslade med pengar och ägodelar som annat folk. Och så måste det ju gå till
111
för den, som vill leva bland andra människor och livnära hustru och barn
etc. Ty det hör nu en gång till livet i denna värld att magen får sitt och att det
är lika nödvändigt som att äta och dricka.
Men nu lär dig Kristus att du lika fullt förutom allt detta skall vara beredd
att gäma låta dig fråntas det som är ditt, ja, göra gott och ge bort samt också
låna ut, om du kan, även om du får utstå övergrepp, som inte bara drabbar
dina ägodelar utan också – som det sades i föregående stycke – din kropp
och ditt kroppsliga liv. I all synnerhet för Herren Kristus, när man vill
komma åt dig för Evangelium gäller det att du låter dig avhändas inte bara
manteln utan även livklädnaden, inte bara jordisk egendom och anseende
utan din egen kropp och ditt jordiska liv. Ty i detta fall råder inget tvivel
om att det under sådana förhållanden inte kan gå på annat sätt. För i andra
fall, där det gäller värdsliga ting som faller under världslig regering och
rättsväsen, där har du, när du drabbas av orättvisa och övergrepp, domare
och laga rätt att åberopa och söka hjälp hos. Men kan du inte få rätt och
erhålla skydd där, så återstår bara att lida, vilket väl även en okristen kan få
underkasta sig.
Men härvidlag måste man också se till, att man inte ger rum för skälmar
och bovar, som utnyttjar denna Kristi lära och hycklar: ”De kristna måste ju
tåla allt och därför kan man utan betänkligheter gripa, ta ifrån och stjäla
deras tillhörigheter. Och en kristen måste vara skyldig att tåla att med allt
vad han äger sitta där med öppen dörr för vilken fräck gynnare som helst
och ge eller låna honom så mycket han vill ha och får inte ens kräva tillbaka
det. Så gycklade redan den samvetslöse avfällingen kejsar Julianus med
denna heliga text och lade beslag på allt han fann för gott och angav att han
bara lekte med de kristna enligt deras egna spelregler. Nej, du min käre
man, sådant går alls inte an! Visst är det sant att en kristen skall vara redo att
lida vadhelst det kan vara. Men skulle du dras inför domaren och falla i bö
delns händer, då får du nog se vad han skall tolerera hos dig. Ty även om en
kristen måste förvänta sig att få lida vad du och andra än tillfogar honom, så
är han inte alls skyldig att finna sig i det och ge rum för ditt översitteri, om
han kan försvara sig med lag och rätt samt med överhetens hjälp. Och vill
inte överheten skydda honom eller rent av själv far våldsamt fram med
honom, så skall en kristen inte tiga inför en orättvisa, som om han var
tvungen att ge den sitt bifall.
Så även här! Han ska gäma låna ut eller skänka åt var och en som ber om
det. Men vet han att denne är en lurendrejare, så är en kristen inte skyldig
att uppfylla hans begäran. Ty Kristus har inte befallt att jag ska ge bort det
112
som är mitt åt vilken skurk som helst och på så sätt undandra de mina och
andra som behöver det och som jag först och främst är skyldig att hjälpa.
Lägg så här till att jag själv kommer att få lida brist och ligga andra till last.
I lerren säger inte att man skall ge bort och låna ut åt vem som helst utan
endast åt den som ber om det och som behöver det för sin nödtorft – inte
alls åt en sådan som översittaraktigt försöker avtvinga dig, vad som tillhör
dig, trots att han har det bra eller att han utan eget arbete vill skaffa sig sitt
uppehälle på andra människors bekostnad. Därför skall du se efter och
känna till vad det är för folk ni har i er stad; vilka som är fattiga och obe
medlade. Däremot skall man inte ha fördrag med vilken kanalje och
landsstrykare som helst, som inte lider nöd och som gott kan försörja sig
själv. Ty sådana junkrar och avskum dräller det numera av runt om i landet,
som utnyttjar denna Kristi lära och som skor sig och lever högt på andra
människors bekostnad. Allt roffar de åt sig där de stryker omkring från den
ena orten till den andra. Sådana gynnare skall man hänvisa till magister
Hans och där ska de få lära sig annat, så att de inte i sitt okynne bedrar fromt
folk.
Detta lär oss aposteln S:t Paulus i 2. Kor.8. Där vädjar han till korintierna
om ett bidrag till de fattiga i en dyr tid, men säger att det inte är meningen
att dessa skall få det bekvämt, medan korintierna själva skall ha det svårt;
d.v.s. att de skall kämpa och arbeta och själva lida brist för att de andra ska
leva yppigt på korintiernas bekostnad. Och i 2 Tess. 3 säger samme apostel
till de kristna att de skall dra sig undan sådana, som lever ett oordentligt liv;
var och en skall arbeta i stillhet, äta sitt eget bröd och inte betunga andra.
Och han slutar med att den som inte vill arbeta skall inte heller äta. Den som
kan arbeta skall därför veta att det är Guds bud, att han företar sig något,
som han kan försörja sig på och inte betungar andra. Ty de människor, som
behöver hjälp är utom dessa många nog, så det ändå finns tillräckligt många
att både ge och låna åt – såsom det heter i den heliga Skrift: ”Det kommer
alltid att finnas fattiga i ditt land”, 2 Mos. 15. Därför skall vi inte ge bort
och låna ut på så sätt, att vi skyndar oss vind för våg och inte ser upp med
vem vi ger till utan vi ska ha ögonen öppna och se vad det är för en, som vi
ger till; om det är – som Kristus här säger – en ”petens”, d.v.s. om han är av
nöden tvingad och ber om något nyttigt eller om han bara försöker lura till
sig något och är en skojare.
Det ankommer alltså på dig i din egenskap av världslig medborgare att
vara klok, eftersom du lever bland människor och känner de fattiga och ser
vad det är för några du har att göra med och vilka av dem du skall ge eller
113
inte ge något. Ser du då att någon med rätta är bitter, så öppna din hand och
låna honom eller gå i borgen för honom, om han kan betala igen. Kan han
inte det, ska du efterskänka honom pengarna och stryka ett streck över dem
i din räkenskapsbok. Det finns ju fromma människor, som helst skulle vilja
försörja sig och sina hustrur och barn genom sitt arbete, men som det likväl
inte vill gå vägen för och som därför råkar i skuld och på obestånd än här
och än där. För dessa skall även varje stad ha en speciell kassa och hjälpfond
samt diakoner, som ser till vilka som är behövande och hur de har det etc.,
men som inte lämnar fältet fritt för lata landstrykare att belasta hederligt
folk.
5:43-48 Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din
fiende. Men jag säger er: Alska era fiender; välsigna dem som förbannar;
gör gott mot dem som hatar er; bed för dem som förolämpar och förföljer
er, så ska ni vara er himmelske Faders barn. Ty han låter sin sol gå upp
över onda och över goda och låter det regna över rättfärdiga och orätt
färdiga. Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör
inte även publikanerna detsamma? Och om ni gör era bröder en väntjänst,
vad är det för märkvärdigt med det? Gör inte även publikanerna det?
Därför skall ni vara fullkomliga liksom er Fader i himmelen är full
komlig!
De ord som Kristus här yttrar står inte på ett och samma ställe i det gamla
Testamentet utan här och där i femte Mosebok beträffande Israels fiender,
hedningarna runt omkring såsom Moab, Ammon, Amalek. Fastän det inte
uttryckligen står att Israel skall hata sina fiender, så följer detta likväl av det
som sägs i 5 Mos. 23, att de aldrig fick göra ammoniter, moabiter och andra
fiender något gott eller ens önska dem lycka och frälsning. Där blev i
sanning mycket tillåtet för judarna och ett vidsträckt utrymme, som deras
skriftlärde förirrade sig i. Men liksom mycket annat har de inte förstått
detta på rätt sätt utan gått för långt och självsvåldigt missbrukat det. Därför
utlägger Herren Kristus detta på ett annat sätt och visar dem på den rätta
förståelsen av lagen, som förbigått dem, i och med att de drog fram sådana
ställen ur den, som syntes ge dem fördelar och vara ägnade att bestyrka
deras småaktigheter.
Men ta nu ånyo fatt i denna distinktion: för det första, att Kristus här
endast talar om vad de kristna skall göra såsom kristna och det alldeles
särskilt för Evangelium och för sin kristendoms skull: om sålunda någon
hatar, avundas eller förföljer mig för Kristi och för himmelrikets skull, så
114
skall inte jag i gengäld hata, förfölja, smäda och förbanna honom utan älska,
göra gott, välsigna och be för honom. Ty en kristen är en människa som inte
vet av hat och fiendskap mot någon, inte hyser vrede eller hämnd i sitt hjärta
utan idel kärlek, foglighet och välgärningar; precis som vår Herre Kristus
och hans himmelske Fader själv, som Henen här ställer som föredöme.
Man kan nu fråga sig: vad är att säga om detta, att man ofta i den heliga
Skrift kan läsa att även heliga människor har förbannat sina fiender, t.o.m.
Kristus själv och hans heliga apostlar? Kan det kallas att älska och välsigna
fiender? Eller hur kan jag älska påven, som jag dagligen skäller på och
förbannar – och det med all rätt? Svar i största enfald som jag ofta fram
hållit: att predikoämbetet inte är vårt utan Guds eget ämbete. Vad som är av
Gud, det gör inte vi utan han själv genom sitt Ord och ämbetet som en gåva
och verksamhet från honom. Nu står det skrivet i Joh. 16, att den helige
Andes ämbete och verk är att straffa världen. Men skall han straffa den, så
kan han inte hyckla och kallas smilfink och bara säga sådant som folk gärna
hör, utan han måste förbanna och fara ut i arga ord såsom Kristus ropar ve
över fariséerna och som S:t Paulus gör mot Elymas: ”Du djävulsbarn, full
av allsköns ondska etc.” Apg. 13 samt den helige Stefanus, som läser en text
med hårda ord mot översteprästerna Apg. 7 samt framförallt S:t Paulus,
som öser ut anatema över galatema samt och synnerligen d.v.s. förbannar
och fördömer och förvisar dem ned i avgrunden, som inte lär den rätta
läran om tron (Gal. 1).
Se, så fungerar Guds Ord. Det antastar hela världen, tar både herrar och
furstar i örat; det straffar och fördömer, något som inte anstår mig och dig
som enskilda kristna om vi inte står i läroämbetet. Därför vågar konung
David i andra psaltarpsalmen ge sig på alla konungar och herrar och säga
dem, att de måste övervinna sin lättja till att ödmjuka sig och sätta sig som
lärjungar vid Kristi fötter för att bli tillrättavisade och undervisade i hans
lära eller i annat fall bli fördömda och bortvisade till djävulen. Sådant skulle
jag aldrig våga säga. Men Guds eget Ord går fram på det sättet; dundrar,
blixtrar och stormar mot allt högt och mäktigt på denna jord; slår ned, så att
det ryker och smular sönder det som är stort, stolt och uppstudsigt – som det
står i 29 :e psalmen; men likt ett uppfriskande regn översköljer och fuktar
Guds Ord allt det som är visset och förkrympt, ger det tillväxt och livskraft
liksom regnet gör med stackars förtorkade örter.
Om nu någon – utan att vara förordnad till lärare eller predikant åt vilka
Guds Ord är anbefallt att ha hand om – ger sig till att förbanna och gräla, så
gör han orätt. Men den som blivit anförtrodd ett sådant ämbete, han skall
115
och måste göra det och han gör orätt om han underlåter det eller av rädsla
inte frimodigt vågar öppna munnen och utan avseende till person bestraffa
vad som bör bestraffas. Detta måste vi nu även säga till våra biskopar, att de
är tyranner och riktiga kanaljer som offentligen i sin ondska och sitt självs
våld handlar mot Gud och i strid med rätten. Ty detta gör jag inte på eget
bevåg utan på mitt ämbetes vägnar. För min personliga del skulle jag inte
önska eller säga något ont till någon enda människa på jorden, utan tvärtom
önska, säga och göra alla gott. Ty jag är inte fientlig ens gentemot påven,
biskoparna och alla de fiender, som förföljer oss och vållar oss all denna
plåga. Vad Gud gett dem av timlig rikedom, makt och ära unnar jag dem
hjärtinnerligt väl och skulle gärna också vilja hjälpa dem att hålla det vid
makt. Fast ännu mycket hellre unnar jag dem att de även skulle vara rika
och inte lida brist på det andliga goda, som vi äger. Och det skulle vara oss
en hjärtans fröjd, om vi – låt vara till priset av liv och lem – fick förmedla
något av detta till dem och så slita dem ur deras egen blindhet och ur
djävulens våld.
Men eftersom de rakt inte vill veta av detta och inte kan tåla eller ta emot
det goda som vi erbjuder dem, måste vi lämna dem åt sitt öde och säga oss:
Är det så, att av de två måste en gå under, antingen Guds Ord och Kristi Rike
eller påven med hela sitt anhang, så måtte hellre påven i sin gud, djävulens
namn, gå ner i helvetesavgrunden, bara Guds Ord blir bestående. Måste jag
välsigna och lovprisa eller förbanna och fördöma något av dem, så kan jag
inte annat än välsigna Guds Ord och förkasta de andra med allt vad de står
för. Ty Guds Ord är jag tvungen att sätta över allt annat och sätta på spel liv
och lem, världens gunst, rikedom och ära för att hålla det vid makt och
förbli Kristus trogen, Kristus min högsta skatt i himmel och på jord. Då nu
Guds Ord måste förbli bestående, måste följaktligen ett av dessa två saker
inträffa: antingen att våra motståndare underkastar sig Guds Ord eller att de
betackar sig för nåden, det eviga goda och all salighet utan att därför kunna
undertrycka Guds Ord.
En kristen kan sålunda lätt hitta rätt i dessa stycken, så att han när det
gäller medmänniskan, personligen uppför sig väl mot både ovän och vän,
älskar dem och välsignar dem m.m. men dock samtidigt, när det gäller Gud
och Guds Ord, inte träder dem för nära utan ställer det över och före allt
annat: för deras skull sätter han allt han äger på spel, sneglar inte åt någon
människa, vare sig hon är vän eller fiende. Ty här är det inte vår egen sak
det gäller och inte heller vår medmänniskas, utan Guds egen sak, Gud som
vi är skyldiga att lyda i alla stycken. Därför säger jag t.o.m. åt mina argaste
116
fiender så här: I allt vad som ankommer på min egen person vill jag hjärtans
gärna bistå dig och göra dig allt gott, även om du är min fiende och gör mig
idel ont. Men vad Guds Ord anbelangar skall du inte vänta dig någon vän
skap från min sida, varigenom jag skulle göra något emot Guds Ord, inte
ens om du så var min allra närmaste och bäste vän. I stället måste jag
nedkalla över dig den välsignelsen att Gud måtte slå dig till marken och få
dig att skämmas, eftersom du inte vill finna dig i hans Ord. Gäma vill jag
vara dig till tjänst. Men tänker du omkullkasta Guds Ord skall du förgäves
försöka förmå mig att ge dig ens så mycket som en klunk vatten. Kort sagt,
människor skall man älska och tjäna men dock Gud över allting, så att om
någon söker hindra eller motsätta sig detta, så upphör kärlek och tjänst att
gälla. Ty det heter: ”Din ovän skall du älska och göra gott. Men mot Guds
fiender måste även jag vara en fiende, så att jag inte gör gemensam sak med
dem mot Gud.”
Så har Herren även här i detta stycke avfärdat den vanföreställningen
från de judiska skriftlärde – dessa som vrider Skriften dit näsan pekar – att
de mycket väl fick vara fientliga tillbaka mot sina fiender. Ändå hade ju
Lagen gjort helt klart att man inte skulle hata ens sin fiende. Visserligen
hade Moses på ett ställe sagt att de inte skulle idka vänskap eller umgänge
med vissa främmande hedningar, för vilka Gud själv gjort ett undantag inte
för deras fientlighet mot Israel utan mot honom själv. Ty att det skulle
stå dem fritt att hysa hat ens mot en fiende, förbanna och förfölja och göra
honom illa – det har aldrig varit Mose mening. Även Salomo, som rätt
förstått och tolkat Moses, säger så: ”Om din ovän är hungrig, ge honom att
äta; är han törstig, ge honom att dricka.” (Ordspr. 25:21). Och detta ord
anför också S:t Paulus i Rom. 12:20. Ty att hämnas på en fiende är helt en
sak för en myndighetsperson stadd i ämbetsutövning på Guds vägnar. Men
det budet: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”, det gäller alla och
envar utan undantag.
Och se nu här hur högt Herren ställer siktet! Han inte bara bestraffar
dem, som tillfogar sina fiender något direkt ont. Han tillåter inte heller att
de, som underlåter att göra dem gott, när de kan, får betrakta sig som gud-
fruktiga. Ty, som det första säger han: ”Älska era ovänner!” Och att
”älska” betyder så mycket som att hysa ett kärleksfullt hjärta mot dem, av
hjärtat unna dem allt gott, vara vänligt sinnad och försynt mot var man;
aldrig skratta gott när en ovän vållas skada eller råkar illa ut.
Att detta även skall ske i ord vill Herren lägga oss på hjärtat, när han
därefter säger: ”Välsigna dem, som förbannar er” o.s.v. Det får alltså inte
117
hända att man tillåter sig att fara ut i ondskefulla ord mot sin fiende. Man
måste i stället tala och önska dem allt gott, även om de på det grövsta skäller
ut, smädar, skändar och förbannar oss. Av detta kommer det kristliga
talesätt som många fromma människor tar till när de hör att någon gjort
dem orätt eller utsatt dem för ett skurkstreck, nämligen att de då ber: ”Må
Gud förlåta honom det!” Då beklagar de, hyser medkänsla med den skyldige
och önskar ingenting högre än att hans ogärning inte ska orsaka honom onåd
inför Gud. Sådant kan väl kallas en god tunga i motsats till onda tungor, att
både mun och hjärta lägger idel kärlek i dagen.
Därefter och för det tredje vill Herren att ett sådant gott hjärta även
yttrar sig i goda gärningar, olika slags vänskapsbevis och välgörenhet; han
säger ju också: ”Gör gott mot dem, som hatar er!” Nu är emellertid detta
en mycket, mycket sällsam dygd, som världen finner sig föga betjänt av och
som för övrigt är helt omöjlig för den naturliga människan – detta att man
för olika slags ondska ska ge igen och strö ut idel godhet och inte låta ta vid
sig av någon som helst elakhet eller det skändligaste otack utan i stället
övervinna och dämpa det onda med det goda – som S:t Paulus skriver.
Därför har Herren också påpekat att den som vill vara en Kristi lärjunge
och komma in i Himmelriket, han måste ha fått en annan och bättre
rättfärdighet än fariséernas och de judiska helgonens.
Den fjärde förmaningen: ”Bed för dem som förolämpar och förföljer
er”, är mera inriktad på läran och tron än på person och levnadssätt.Ty
förföljelsen av oss sker för Guds Ords skull: våra motståndare vill ha det till
att det är de som har rätt och vi som har fel. Då ankommer det på oss att be
och anbefalla saken åt Gud, eftersom vi inte finner någon lag eller domare
på denna jord som vi kan vända oss till. Och när vi dessutom inser att dessa
som förföljer oss inte främst går till storms mot oss utan mot Gud själv och
förgriper sig på hans Rike och därmed gör sig själva – inte oss – största
skadan genom att de hemfaller åt Guds vrede och under hans dom, då måste
vi hysa förbarmande med och bedja för dem, att de ska komma ut ur sin
förblindelse och förskräckliga fördömelse. Ingen på jorden kan ju göra oss
något ont utan att han dessförinnan förbrutit sig mot en långt väldigare
Herre, nämligen det höga Majestätet i himmelen.
Dock gäller även detta Herrens bud endast om man står utanför sitt
ämbete och inte hindrar dess behöriga gång. Ty – som jag alltid har sagt –
man måste noga särskilja den lära som undantagslöst gäller alla och envar
personligen från den lära som gäller endast dem som innehar offentliga
ämbeten, andliga eller världsliga – och vilkas syssla det är att bestraffa och
avvärja det onda. Även om de i sig själva är vänligt sinnade måste dock rätt
118
och straff ha sin gång, då detta är deras ämbetsåliggande. Det skulle inte
vara rätt om de i sin kärleksfullhet lät bli detta. Det skulle vara att med
verka, stärka och ge det onda fritt spelrum. Det skulle vara lika illa som om
jag skulle säga till våra fiender, till påve, biskopar och furstar eller vilka det
nu är som förföljer och förtrampar Evangelium och till de stackars männi
skor, som håller fast vid detta: ”Mina kära herrar, må den gode Guden
belöna er därför, ni fromma människor och heliga fäder!” Eller att jag helt
enkelt teg, tillbad dem och kysste deras fötter! Nej, käre broder, så här
måste det låta: ”Jag är predikant, som ska ha tänder i munnen som jag kan
bita ifrån mig med. Jag måste salta på och säga dem sanningen. Vill de då
inte lyssna måste jag belägga dem med bann, stänga himmelen för dem och
överlämna dem i helveteseldens och djävulens våld.”
Den som nu har befogenhet att utdöma straff, han ska göra det. Men
utanför sin ämbetsutövning skall varje människa hålla sig till Herrens lära,
så att du inte är ovettig eller förbannar din nästa utan önskar och visar henne
allt gott, även om hon gjort dig illa. Straffet skjuter du från dig och över
lämnar åt dem som har befogenhet att straffa. Ty nog skall den som gjort
dig illa finna sin domare, som inte torde efterskänka honom straffet, om du
inte själv hämnas eller söker hämnas. Ty Gud vill inte låta någons ogärning
förbli ostraffad utan tar själv hand om hämnden på vår fiende och åter
gäldar det onda han förtjänat. Detta är ju vad han själv säger: ”Min är
hämnden; jag skall vedergälla det”. I enlighet med det ordet förmanar
redan aposteln St. Paulus de kristna: ”Hämnas inte er själva utan ge utrym
me för Guds vrede”. Med dessa ord inte bara mästrar han dem utan vill
även trösta som om han m.a.o. vill säga: ”Låt det aldrig ligga er till last att
hämnas, förbanna eller önska varann ont.” Ty den som självrådigt gör dig
något ont eller vållar dig lidande, han gör intrång på ett ämbete som inte är
hans, så sant som han utan Guds befallning, ja, mot hans befallning tar sig
för att straffa dig och tillfoga dig lidande. Gör nu även du på samma sätt, så
gör även du intrång i Guds ämbete och syndar mot honom lika svårt som din
ovän.
Håll därför din knytnäve i styr och ge rum för Guds vrede och straffdom,
så visst som han inte skall lämna någonting ohämnat och straffar hårdare än
du begär. Ty din fiende har inte antastat dig utan i långt högre grad Gud
själv och är redan ett offer för hans vrede. Den lär han inte komma undan,
lika litet som någon hittills kommit undan den. Varför skulle du bli arg, när
redan Guds vrede gått ut över honom, den som är enormt mycket större och
strängare än all världens vrede och straff? För övrigt straffar Gud din
119
oförrätt långt strängare än du någonsin själv skulle kunna. Den har ju inte
heller vållat dig tiondelen av den smärta som drabbat Herren Gud. Varför
då känna så stor lust att förbanna och hämnas på en fiende, när du inser att
han står under en så sträng dom? Borde du inte snarare ha medlidande med
honom i hans elände och be för honom, att han ska klara sig ur det och
omvända sig?
För att ge eftertryck åt sin lära och inpränta den ger Herren två exempel:
Det första när han säger: ”För att ni ska vara er Himmelske Faders barn — – Ty han låter sin sol gå upp över de onda och de goda och låter det regna
över rättvis som orättvis” – som om han ville säga: ”Vill ni kallas rätt bam
till er Fader i himmelen, låt då hans exempel verka i er så att ni också hand
lar och lever på samma sätt som han!” Men hur handlar han då? Jo, han låter
sin sol dagligen gå upp och låter det regna både över fromma och ogudak-
tiga. Därmed har Herren Kristus i få ord sammanfattat alla de välgärningar
som Gud bevisar hela världen här på jorden när han ger oss sol och regn. Ty
om dessa två tillsammans eller bara den ena av dem inte fanns till, då skulle
hela världen för länge sedan vara öde, förstörd och ingenting. Gick inte
solen upp dagligen, så kunde ingen arbeta en endaste dag; dessutom skulle
alla djur och alla träd, örter och gräs förfrysa. Solen allena ger alltså hela
denna rikedom som världen är fylld av och som ingen kan betala för. Allt,
djur och människor kan här söka sin näring, liksom även värme och svalka,
så att allt hålls vid liv, växer och förökas och inte förintas. Allt som allt –
man kan inte räkna upp alla de välgärningar Gud gör genom solen varje
stund, varje ögonblick. Ja, men var finns det någon som erkänner detta och
tackar honom för det?
Men fastän Gud genom solen ger allt, skapar allt och uppehåller allt, så
måste vi också få regn. Ty om solen alltid sken, så skulle allt förtorka och
försmäkta; inget foder eller säd skulle växa för djur och människor. Därför
har Gud tempererat sin skapelse med regnet, så att dess liv repar sig och
alltså tillförs saft och livskraft. Så är i dessa två inbegripna de fyra element,
som filosoferna kallar de primära kvaliteterna, kallt och varmt, torrt och
fuktigt, så att ingen av dem kan vara de andra förutan. Ty rådde idel kyla
eller tvärtom idel hetta, så fanns inget liv till. Nu bringar solen två livs
betingelser, nämligen värme och torka; likaledes regnet två, svalka och
fuktighet, så att allt får svalka och väta. På det sättet ger Gud dagligen liv åt
hela sin värld, förser den med allt den behöver och vad som gagnar den och
ger den nytta på det allra rikligaste sätt helt för ingenting, åt sina fiender
lika väl som sina vänner. Ja, ibland låter han det regna rikligast över öde
120
skogar och vatten, där det inte behövs, medan det faller regn mycket spar
samt, där det bor fromma människor. Rent av ger han de förnämligaste
kungariken med land och folk, rikedomar och gods åt de värsta skälmarna;
men åt sina fromma ett knappt bröd att äta.
När Gud överallt i hela vida världen ställer oss inför sådana exempel på
sin godhet, vill han med dem förmana oss och säga: ”Begriper du inte själv
vad för en person jag är och vad gott jag gör för dig, så fråga då sol, måne
och regn, allt som är kallt eller varmt, vått eller torrt och du skall bli
medveten om ett otal välgärningar, som jag bevisar inte bara mina kristna
utan än mer de ogudaktiga, som inte har vett att tacka utan, till lön för allt
gott, på det grövsta förföljer min Son och de fromma kristna.” Och skäms
du inte när du betraktar solen, som dagligen predikar detta för dig, ja,
skäms också inför en liten blomma på ängen eller ett blad på trädet i skogen?
Ty på varje löv och grässtrå står detta skrivet och det finns inte en fågel, ja,
inte en liten frukt eller bär, inte det minsta lilla korn, som inte vittnar om
detsamma och frågar: ”Åt vem är det som jag bär fram min sköna frukt och
alla slags bär? Jo, även åt de argaste skälmar och skurkar på jorden! Vad har
du för ursäkt för att du är så helt utan kärlek till Gud, och inte använder din
kropp till en välgärning mot din medmänniska och inte heller bevisar du
andra människor en smula kärlek, fastän Gud i sin kärlek genom sin ska
pelse oupphörligt gör dig så mycket gott.”
Ändå finns det inte en människa på jorden, som får lida hundradelen så
mycket ont från illasinnade skälmar som Gud dagligdags: inte bara det att
man missbrukar hans gåvor och hela hans skapelse till idel synd och skam,
utan – vad värre är – att särskilt de som fått allra mest – kungar, furstar och
godsherrar – är precis lika fientliga mot Gud och hans Ord som djävulen
själv. Kunde de bara skulle de med nöje genast utrota det. Ideligen går de till
storms med rena skamligheter, förbannelser och förtal, ja, t.o.m. med fy
siskt våld mot Gud och hans kristna, så att det inte på denna jord finns någon,
som man utsatt för mer hat och avund, gyckel och illvilja än dessa. Nåväl,
detta får Gud för övrigt stå ut med från hela världen och är fortfarande
kärleksfull och låter dagligen sin sol skina över den och låter den i överflöd
njuta av alla sina välgärningar. Den är inte ens värd att få ett halmstrå eller
ett ögonblicks solljus utan han skulle i stället hela tiden låta en helvetisk eld
gå fram över den och skicka blixtar likt pilar och hagel som bösskulor mot
den.
Det kan man väl kalla för en god fader, som lämnat så stora rikedomar –
land och folk, fruktbar jord och tjänlig väderlek – i händerna på dylika
121
kanaljer att sitta där på sina jordagods som herrar och jorddrottar. Sol,
måne och allt skapat får lov att tjäna dem och låta sig missbrukas till självs
våld och ondska emot Gud. Men om vi nu verkligen vill vara den himmelske
Faderns sanna barn bör vi ju också bevekas att leva som dessa storartade
exempel på hans godhet.
Ett andra exempel är de rena brottslingarna och mördarna i deras för
hållande till varandra. De kan minsann också konsten att hålla samman och
stå på god fot med varandra. Ja, de gaddar ihop sig med liv och lem, med
ägodelar och livsföring endast och enbart i akt och mening att göra andra
människor skada, röva och dräpa och detta endast för något så vanskligt som
det jordiska goda. ”Borde inte rimligen dessa banditer få er att skämmas”,
vill Herren Kristus säga – ni som kallar er kristna och Guds bam och vill
komma till himmelen; ni som har en sådan trofast Fader, som lovar och ger
er allt gott. Ändå är ni inte bättre än rövare och banditer utan lika alla andra
bovar på jorden. Ty ingen har någonsin varit så ondskefull att han inte hållit
frid med och hyst vänskap till sina stallbröder. Hur skulle de annars ha sitt
fortbestånd tryggat? Inte heller djävlarna i helvetet kan ju ligga i strid med
varandra utan att deras rike genast skulle bli om intet såsom även Kristus
själv har sagt.
Här ser du hur gudaktig du är, om du endast är vänlig och hjälpsam mot
dina vänner. Du är i så fall inte mer kristen än tjuvar och skurkar, horor
och skälmar, ja, än djävulen själv. Ändå går du där stöddig, och menar att
du har allt väl beställt och att du kan smycka dig med alla slags dygder och
berömma dig själv som om du var en ängel. Så skryter nu våra sekterister
med hur stor kärlek de hyser till sina gelikar, så att man väl måste kunna se
att den Helige Ande finns hos dem. Men vad är det de gör? Jo, sitt eget
kättarpatrask älskar de nog. Men till oss därutanför som inte gjort dem
något ont, är de dödsfiender. Visst kan man lätt nog se att de har ”Anden”
och prisa dem för detta och för deras inbördes kärlek. Men det är ju kärlek
av den sort som banditerna och mördarna, ja, djävlarna själva hyser till var
andra. Med ett sådant sätt att se på saken skulle ju inte en enda människa på
jorden vara ond. Hur skulle han då någonsin kunna leva tillsammans med
människor, om han måste visa tänderna och uppsluka varje människa i sin
omgivning? Och om du vill göra ett sådant påstående, som att denne person
är en from och helig man för att han älskar sina vänner, så måste du till sist
göra djävulen själv och hans anhang gudfruktiga.
Därför kommer nu också Herren Kristus när det gäller de fariseiska hel
gonen fram till den slutsatsen, att allt som de lär ut om kärlek är idel
122
hyckleri. Och han söker lära dem att vända bibelblad och läsa Skriften rätt
fram, om de vill vara Guds folk, så att de kan upptäcka och bevisa kärlek
även till sina fiender. Därmed skulle de ge syn för sägen, att de hyste en rätt
kärlek och var Guds sanna bam liksom Gud ju bevisar denna mot sina
fiender och de otacksamma. Ty detta har redan Moses klart föreskrivit:
”Om du möter en oxe eller åsna som tillhör din ovän och som kommit på
villovägar, så skall du leda dem tillbaka till honom” (2. Moseb. 23); likaså – dignar hans åsna under sin börda så skall du hjälpa henne på benen m.m. –
Av sådana enkla föreskrifter borde de skriftlärde ha begripit att de var
skyldiga att även älska sina fiender, om de hade begrundat texten och inte
bara fladdrat över den – såsom nu i våra dagar våra blinda ledare gör. Ty,
befaller Moses, ska man leda tillbaka och hjälpa upp en åsna eller oxe, som
tillhör en ovän, så vill han i långt högre grad ha detta gjort mot ovännen
själv, när denne själv, hans ägodelar, hustru och bam m.fl. är utsatta för
fara. Sammanfattningsvis är i det anförda Moses-ordet detta utsagt: ”Du
skall inte önska din ovän någon skada utan förhindra den och – där du kan –
vara honom till hjälp och befrämja hans välfärd.” På så vis kan du till sist
blidka och med väntjänster övervinna och mjuka upp honom, så att han åter
måste hålla dig kär eftersom han inte ser något ont hos dig utan blir föremål
för idel kärlek och får motta allt gott.
Nu avslutar Herren Kristus detta femte kapitel om själva läran och
exemplen på den med orden: ”Därför skall ni vara fullkomliga såsom er
Fader i himmelen är fullkomlig.” Men om detta med ”fullkomlighet” har
våra sofister pratat en massa i nattmössan och tillämpat det uteslutande på
sina klosterordnar och religiösa stiftelser, som om enbart präster och
munkar skulle vara i stånd till fullkomlighet – den ene alltid i högre grad än
den andre: biskopar högre än präster och munkar men påven som den allra
högste. Därmed drar man undan detta ord – fullkomlighet – från det vanliga
kristenfolket, som om inte de skulle kunna kallas för och vara fullkomliga.
Men här hör du att Herren Kristus inte talar med biskopar, munkar och
nunnor, utan med kristna i allmänhet, som vill vara hans lärjungar och
kallas Guds bam, helt olika såväl publikaner och ondskefulla lymlar som
fariséerna på den tiden och våra dagars andlige.
Men hur blir man fullkomlig? Svaret blir kort, eftersom jag utförligare
avhandlat den frågan på annan plats. Vi kan inte vara eller bli fullkomliga
på så sätt att vi inte skulle ha några synder mer, såsom man drömmer om
beträffande fullkomligheten. Att vara fullkomlig betyder här och överallt
annars i den heliga Skrift att, för det första, läran är helt korrekt och
123
fullkomlig och att sedan också livsstilen rättar sig efter den och förlöper i
enlighet med den. Så också här, där läran säger att man skall älska inte bara
dem som gör oss gott utan även våra fiender. Den som nu lär sådant och
även lever i enlighet med denna lära, han lär och lever fullkomligt.
Men både fariséernas lära och livsstil är såväl ofullkomliga som orätta, då
de lär att man endast måste älska sina vänner och de även lever som de lär.
Ty det är en sönderstyckad och stympad, endast halv kärlek. Men Herren
vill ha en hel, rundlig och ostyckad kärlek, så att man älskar sin fiende och
gör honom lika gott som sin vän. Det kallar jag en rätt fullkomlig människa,
som har en skönt fulltonig lära och håller den. Om sedan vandeln inte går i
strikt takt med den, något som inte är möjligt, eftersom kött och blod hela
tiden lägger hinder i vägen, så är det inte till nackdel för fullkomligheten,
bara man strävar efter den, vandrar i den och dagligen fortsätter med det.
M.a.o. att den helige Ande blir Mästare över köttet, tyglar och betvingar det
samt håller igen så att det inte får utrymme att handla mot läran och så att
jag lämnar kärleken fritt lopp rakt fram till varje människa i min väg i lika
mån och inte ställer någon åt sidan. Då har jag den rätta kristliga fullkom
ligheten, som inte hör ihop med särskilda ämbeten och befattningar, utan är
och skall vara gemensam för alla kristna, och som artar sig och rättar sig
efter den himmelske Faderns exempel, som inte skänker sin kärlek och sina
välgärningar styckevis och uppdelat, utan låter alla människor på jorden
tillsammans njuta av hans godhet genom sol och regn, utan att någon är
utesluten, vare sig han är from eller ond.
124