| 1] Vad som hos oss läres om munklöftena, förstås bättre, om man erinrar sig, hurudant tillståndet varit i klostren och hur mycket mot kyrkoordningarna stridande som dagligen skedde i själva klostren. 2] På Augustinus’ tid voro klostren fria brödraskap. Då sedermera tukten *överallt* upplöstes, införde man [överallt] löftena, för att tukten skulle återställas liksom genom ett tänkt fängelse. 3] Så småningom tillkommo utöver löftena många andra regler, som skulle iakttagas. 4] Och i strid mot kyrkoordningarna lades dessa bojor på många före den rätta åldern. 5] Många ha av misstag kastats in i detta stånd, i det att de, även om de voro tillräckligt gamla, saknade förmåga att rätt bedöma sina krafter. 6] De som blivit fångade i snaran på detta sätt, tvingades att stanna kvar, även om några enligt medgivande i kyrkoordningarna skulle kunnat befriats. 7] Och detta hände till och med oftare i nunnekloster än i munkkloster, ehuru man bort vara mera skonsam mot det svagare könet. 8] Denna stränghet uppväckte före vår tid många rättänkandes ogillande, då de sågo unga flickor och ynglingar drivas in i klostren för levebrödets skull och även sågo, hur olyckligt detta avlöpte, vilken förargelse det åstadkom och hur samvetena snärjdes därigenom. 9] Det smärtade dem djupt, att kyrkoordningarnas myndighet på en ytterst ödesdiger punkt fullständigt åsidosattes och föraktades. 10] Till dessa olyckliga förhållande kom ytterligare en uppfattning angående munklöftena, som förr i tiden uppenbarligen ogillats av dem bland munkarna själva, som hade något mera förstånd. 11] Man lärde, att löftena hade samma värde som dopet; man lärde, att syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse inför Gud förtjänades genom detta levnadsstånd. 12] Ja, man tillade ytterligare, att ej blott rättfärdighet inför Gud förtjänades genom munklivet, utan ännu mera, emedan munken höll icke allenast buden, utan även de evangeliska råden.
13] Så intalade de människor, att avläggandet av munklöfte var långt värdefullare än dopet och att munkliv medförde mera förtjänst, än om man levde som överhetsperson, präst eller dylika, som uppfyllde Guds bud i sin kallelse utan att hänge sig åt någon självvald gudsdyrkan. 14] Intet av detta kan bestridas, ty det framgår klart av deras böcker.
15] Vad skedde sedan i klostren? Förr i världen voro de skolor för den heliga Skrifts studium och andra vetenskaper, vilka äro till gagn för kyrkan, och därifrån hämtades präster och biskopar. 16] Nu är det annorlunda. Det är onödigt att omtala välkända ting. Förr syftade det gemensamma livet till förkovran i kunskaper: nu påstår man, att detta levnadsstånd inrättats, för att man därigenom skall förtjäna nåd och rättfärdighet, ja, man förkunnar, att munklivet är fullkomlighetens stånd, och man sätter det vida över alla andra av Gud inrättade levnadsstånd. 17] Detta ha vi framdragit utan alla illvilliga överdrifter, i syfte att man måtte bättre förstå de våras lära om denna sak. |
|
18] Om dem, som ingå äktenskap, lär man hos oss för det första, att det är tillåtet för alla, som icke äro skickade för celibat, att ingå äktenskap, emedan munklöftena icke kunna upphäva Guds ordning och befallning. 19] Detta är nämligen Guds bud: För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru. 20] Och icke blott budet, utan även Guds skapelse och ordning nödgar till äktenskap dem, som ej genom Guds särskilda bistånd äro undantagna härifrån. 21] Det heter ju: Det är icke gott för mannen att vara allena, 1 Mos. 2. Därför synda icke de, som efterkomma denna Guds befallning och ordning.
| 22] Vad kan framdragas häremot? Man må ställa löftets förbindande kraft aldrig så högt, man kan dock icke komma därhän, att munklöftet upphäver Guds bud. 23] Kyrkoordningarna lära, att varje löfte, som avgives, är till sin giltighet begränsat genom överordnades rätt; så mycket mindre ha då munklöftena giltighet emot Guds bud.
24] Men om det icke funnes några omständigheter, på grund av vilka man kunde lösas från munklöftena, skulle icke heller påvarna kunna lämna dispens från dem. Ty det är icke tillåtet för människan att upphäva en förpliktelse, som utan förbehåll är grundad på ett absolut gudomligt krav. 25] Men det har varit klokt och riktigt, då de romerska påvarna funnit skäligt att förfara med en viss billighet i fråga om denna förpliktelse. Fördenskull förmäles det, att de ofta löst från munklöftena. 26] Känd är historien om konungen av Aragonien, som kallades tillbaka från klostret. Det finns också exempel från våra dagar.
27] Varför tala vidare våra motståndare så höga ord om förpliktelsen eller löftets bindande kraft, allt under det de iakttaga fullständig tystnad om vad som ligger i begreppet löfte: nämligen att det bör avse något, som är möjligt att utföra, det bör vara frivilligt, avgivet utan tvång samt med klar insikt? 28] Men det är icke okänt, hur det förhåller sig med människans förmåga att bevara ständig kyskhet. 29] Och hur många ha avlagt sitt löfte frivilligt, med klar insikt? Helt unga kvinnor och män övertalas att avlägga klosterlöfte, innan de ha ett moget omdöme, ibland t.o.m. tvingas de därtill. 30] Därför är det icke billigt att förfäkta en så sträng uppfattning angående löftenas förbindande kraft, då alla erkänna, att det strider mot själva begreppet löfte, om det avgives utan fri vilja och utan klar insikt.
31] De flesta kyrkoordningar förklara munklöften, avgivna före uppnådda femton års ålder, för ogiltiga, emedan omdömet före nämnda tid icke anses ha vunnit en sådan utveckling, att man kan bestämma för hela det följande livet. 32] En annan stadga, som tar mera hänsyn till mänsklig svaghet, lägger ytterligare till några år, i det den förbjuder munklöften före uppnådda aderton år. 33] Vilkendera bestämmelsen skola vi följa? De flesta ha giltig förevändning att lämna klostren, emedan flertalet avgivit sina löften före nämnda ålder.
34] Det är slutligen icke utan vidare klart, att dylika personers äktenskap böra upplösas, även om brytande av löftet kunde klandras. 35] Ty Augustinus säger, att det icke bör upplösas, 27 Quaest. I, cap. Nuptiarum, och han är en betydande auktoritet, även om andra senare haft en annan åsikt. |
|
36] Ehuru Guds bud om äktenskapet synes befria de flesta från munklöftena, åberopa de våra även ett annat skäl till att munklöftena icke äro förbindande, nämligen att varje form av gudsdyrkan, som människor utan Guds befallning inrättat och valt ut, för att därigenom förtjäna rättfärdiggörelse och nåd, är ogudaktig, 37] ty Kristus säger ju: Fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror som de förkunna äro människobud. Och Paulus lär överallt, att vi icke skola söka rättfärdighet i kraft, av våra regler och former av gudsdyrkan, som äro uttänkta av människor, utan att rättfärdigheten kommer dem till del, som tro, att de för Kristi skull av Gud varda upptagna i nåden.
| 38] Men det är allmänt känt, att munkarna lärt, att deras hopgjorda fromhetsövningar tillfyllestgöra för synderna samt förtjäna nåd och rättfärdiggörelse. Vad innebär detta annat än att förringa och undanskymma Kristi ära och förneka trons rättfärdighet? 39] Härav följer sålunda, att dessa övliga löften varit ogudaktiga former av gudsdyrkan, och att de för den skull äro ogiltiga. 40] Ty ett löfte, som är ogudaktigt och avlagt emot Guds bud, gäller icke; ty, såsom kyrkoordningarna säga, löftet bör ej binda oss till att begå en orättfärdighet. |
|
| 41] Hos Paulus heter det: I haven kommit bort från Kristus, I som viljen bliva rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden. 42] Således komma även de, som vilja rättfärdiggöras genom munklöften, bort ifrån Kristus och falla ur nåden. 43] Ty även de, som låta löftena vara grund till rättfärdiggörelsen, låta det, varför äran uteslutande tillkommer Kristus, vara ett verk av egna krafter. 44] Och det kan icke förnekas, att munkarna hava lärt, att de genom löftena och sina regler rättfärdiggöras och förtjäna syndernas förlåtelse, ja, ha t.o.m. funnit på ännu orimligare ting, de ha berömt sig av att kunna överlåta sina gärningar på andra. 45] Om någon i ond avsikt ville göra affär av detta, hur mycket skulle han icke kunna samla ihop härom, som nu munkarna själva blygas över. 46] Än ytterligare ha de intalat människorna, att dessa hopgjorda fromhetsövningar skulle vara den kristna fullkomlighetens stånd. 47] Är detta att låta gärningar vara grund till rättfärdiggörelsen? 48] Men det är att giva en ej ringa anstöt i kyrkan att framställa för folket en av människor utan Guds bud uttänkt form av gudsdyrkan samt lära, att dylik gudsdyrkan rättfärdiggör människorna. Ty trons rättfärdighet, vilken man framför allt skall förkunna i kyrkan, fördunklas, då denna underbara ängla-andlighet, denna skenfattigdom och skenödmjukhet och detta skencelibat hållas fram för människors ögon.
49] För övrigt fördunklas Guds bud och den rätta gudsdyrkan, då människor få höra, att endast munkarna befinna sig i fullkomlighetens stånd. Ty den kristna fullkomligheten består i att allvarligt frukta Gud och dock tillika hava en stor tro och för Kristi skull förlita sig på att vi ha en försonad Gud, samt av Gud begära och med visshet förvänta hjälp i allt, som vi skola uträtta enligt vår kallelse, och samtidigt i det yttre samvetsgrant göra goda gärningar och fylla sin kallelse. 50] Häri består den sanna fullkomligheten och den sanna dyrkan av Gud; den består icke i celibat eller tiggeri eller ovårdade kläder. 51] Därför har folket bibragts många ödesdigra åsikter genom detta osanna lovprisande av munklivet. 52] Man hör celibatet prisas omåttligt och lever därför med dåligt samvete i det äkta ståndet. 53] Man hör, att endast tiggarna äro fullkomliga, och kan sedan ej utan dåligt samvete behålla sin egendom, ej utan dåligt samvete driva affärer. 54] Man hör, att det är ett evangeliskt råd, att man ej skall hämnas, och följaktligen blir det en del folk, som ej sky att såsom enskilda taga hämnd, ty de höra, att det blott är ett råd, ej ett bud. 55] Andra åter *fara ännu mera vilse, i det att de* anse, att det ej anstår de kristna att intaga några överhetsställningar alls eller bekläda några borgerliga ämbeten. *Sådant skall strida mot det evangeliska rådet.*
56] Man kan också läsa om många, som övergivit äktenskapet och sin samhälleliga tjänst och gömt sig i kloster. 57] Detta kallade de att undfly världen och uppsöka ett *heligt* levnadsstånd [som mera behagade Gud]. 58] Och de sågo icke, att Gud skall tjänas i de bud, som han själv givit, och ej i hörsammande av bud , som uttänkts av människor. 59] Det levnadsstånd är gott och fullkomligt, som vilar på Guds bud. Härom är det nödvändigt att upplysa människorna. 60] Och före vår tid förebrår Gerson munkarna deras oriktiga uppfattning om fullkomligheten och betygar, att det på hans tid var något nytt, att munklivet var fullkomlighetens stånd.
61] Så många ogudaktiga åsikter äro förknippade med munklöftena: att de rättfärdiggöra, att den kristna fullkomligheten består i dem, att råden och buden uppfyllas genom dem, att de innefatta överloppsgärningar. Då allt detta är oriktigt och grundlöst, bli munklöftena ogiltiga. |
|
|