Martin Luther kommentar över Bergspredikan under bearbetning

 

• Martin Luther
  Kommentar över
  Bergspredikan

Förlag Bibeltrogna Vänner Aktiebolag
Översatt av
Gunnar Mimer

Tryckt med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo och
Lutherstiftelsen.
ISBN BV- förlag 91 7518 129-0
ISBN Artos bokförlag 91 7580 060-8
© Artos Bokförlag 1990
Tyska originalet: Erlangenutg. av Luthers Skrifter
Omslag: Per Melander
Tryck: Team Offset, Malmö 1990

Med tillstånd av BV förlag – den tryckta boken finns fortfarande att erhålla i köp.

Förord
Jag har mycket gärna sett att dessa mina predikningar över de tre kapitlen i
S:t Matteus evangelium, som S:t Augustinus kallar Herrens predikan på
berget, blir utgivna. Jag hoppas att Gud ger sin nåd till att denna Kristi lära
blir bestående och upprätthållen i sin rätta, egentliga och kristliga innebörd;
i synnerhet som det inte finns några ord och texter i den heliga Skrift som är
så allmänt kända och som haft så stort inflytande och sådan inverkan på hela
kristenheten. Och jag tvivlar inte på att jag här lagt fram den rätta, oför
falskade kristna innebörden för de mina och för dem, som vill lära känna
den.
Det är helt obegripligt hur den lede djävulen genom sina apostlar så
mästerligt har kunnat förvrida och förvända i synnerhet det femte kapitlet
till dess raka motsats! Och ändå har Herren Kristus i det på förhand velat
driva bort alla falska läror och lägga i dagen den rätta innebörden av Guds
bud, genom att han gör ett förbehåll och säger:”Jag har inte kommit för att
upplösa lagen”. Han tar stycke för stycke i syfte att ordentligt befästa och
klargöra Guds lag. Inte desto mindre har avgrundsfursten Satan inte funnit
någon text i den heliga Skrift, som han så på det skamligaste förvrängt och
gjort om till den värsta vanföreställning och rena villoläran än just denna,
som Herren Kristus själv ordnat med och tagit fram just för att förekomma
falsk lära. Sannerligen är inte detta ett djävulens mästerstycke!
I första hand bör de nämnas, som stjälpt åt vänster på detta femte kapitel,
de grova svin och åsnor, jurister och sofister, påvens högra hand och hejdu-
kar. Dessa har bara sugit gift ur denna sköna ros, spritt ut det runt om i
världen och därmed karikerat Herren Kristus och upphöjt och understött
Antikrist. De vill nämligen göra gällande att Kristus inte skulle ha velat
ålägga alla sina kristna allt som han lär ut i det femte kapitlet och som de
skulle behöva hålla. Åtskilliga stycken i det skulle han endast ha rått dem att
hålla, som ville vara särskilt fullkomliga, och dessa behövde hålla endast så
mycket som de fann för gott. Inte det ringaste avseende har de fäst vid att
Kristus i samma text vredgat hotade: ”Den skall förvisso inte komma in i
himmelriket, som upphäver ett enda av även de minsta buden”. Och han
kallar dem alla torrt och kärvt för bud.
Därför har de diktat upp tolv s.k. consilia evangelii, d.v.s. goda råd, som
den bör efterleva, som vill vara något högre och fullkomligare framför och
över andra kristna. De har alltså inte bara åsidosatt tron och i dess ställe satt
5
fullkomlighet som en prestation för att bli salig, utan dessutom gjort pres
tationen godtycklig. Detta betyder – menar jag – att de rätt och slätt hindrar
goda gärningar, något som de annars beskyller oss för att göra, dessa grova
baktalare. Detta kan de inte neka till och ingenting i världen kan skyla över
eller piffa upp detta ofog, så länge det femte kapitlet hos S:t Matteus står där
det står. Dessutom tyder deras randanmärkningar och kommentarer till
detta ställe, liksom även deras gamla obotfärdiga levnadssätt, helt i stil med
deras lära, på detta. Det råder enighet bland dem att läran om de tolv
evangeliska råden skulle vara dessa: vedergäll inte ont med ont, hämnas
inte, vänd andra kinden till, stå inte emot en oförrätt, lämna även skjortan
från dig tillsammans med manteln, gå två mil i stället för en, låna även åt
den som inte kan ställa borgen, bed för dina förföljare, älska ovännen och
gör dem gott som hatar dig – alltsammans är sådant som Herren Kristus har
lärt. Men – spyr de ur sig – han har inte befallt och dessa åsnor till teologer
i Paris ger rent besked om skälen till detta – det skulle vara att göra den
kristna läran alltför svår om man belastade den med sådana krav. På detta
sätt har jurister och sofister hittills manipulerat och indoktrinerat kyrkan,
så att Herren Kristus med sin heliga lära och undervisning kommit att bli en
narr och en gycklare. Inte heller har de velat göra bot och bättring utan
tvärtom sökt försvara och befästa sina förbannade, skamfilade gamla läro
satser och kröna en ny åsna till sin påve. Men Gud give att jag får leva och
bidra med gyllene spännen och ädelstenar till hans krona, så skall nog åsnan,
om Gud vill, bli ordentligt krönt.
Om du nu vill och inte har något bättre att tillgå, så låt, käre broder,
denna predikan vara dig till hjälp mot herrar jurister och sofister – särskilt
avser jag då dessa åsnor till kaniker, som själva kallar sig åsnor, vilket de ju
faktiskt också är – så att du för din del kan hålla Kristi lära i Matt. 5 kap.
ofördärvad av deras krumbukter och ren från deras djävuls-träck.
Detsamma gäller – för det andra – även den nya tidens sofister och
jurister, sekteristerna och vederdöpama, som börjat vålla hjärtlidande med
sina vilda fantasier ur sin egen sjuka hjärna kring kapitel 5. Medan de förut
nämnda stjälpt åt vänster, inte respekterat någonting alls av denna Kristi
lära utan fördömt och förått den, så har dessa andra stjälpt över åt höger
sida och lär att man inte får äga något eget, inte avlägga ed; det skall inte
finnas någon överhet eller domstol, inte heller någon krigsmakt eller
försvar; det är tillåtet att överge hustru och barn och dessutom många andra
fördärvligheter.
Så bakar och brygger djävulen åt båda parter, så att var och en av dem får
6
sitt och ingen av dem kan göra skillnad mellan det världsliga och gudomliga
regementet och långt mindre, vad som är utmärkande för dem, vilket eller
hur man skall lära och leva i det ena eller det andra. Men Gud vare lovad att
vi kan berömma oss av att i denna predikan klart och energiskt ha påvisat
och framhävt detta. Den som hädanefter far vilse och vill fara vilse, för
honom bär vi inget ansvar, eftersom vi gjort vad på oss ankommer för vars
och ens bästa. Deras blod kommer över deras eget huvud. Den lön som vi
för vår del har att förvänta oss – otack, hat och fiendskap – för den säger vi:
Gud vare tack!
Eftersom vi genom så skrämmande exempel från jurister både på påvligt
och sekteristiskt håll erfarit och vet vad djävulen har i sinnet, nämligen att
han i första hand tänker förvränga detta femte kap. hos Matteus för att
därmed utplåna den rena kristna läran, så anmodas och förmanas varje
predikare och kyrkoherde att troget och oförtröttligt vakta den åt honom
betrodda lilla skaran mot vanföreställningen och verka för att den kristna
lärans rätta innebörd vidmakthålls. Ty så länge djävulen lever och världen
består skall han inte upphöra att ansätta just detta kapitel. Det är ytterst
angeläget för honom att därigenom undertrycka goda gärningar, så som har
skett i påvedömet eller att – såsom nymunkama och sekteristerna börjat
göra – göra falska goda gärningar och inbilsk helighet. Även om bägge
dessa riktningar skulle dö ut, så skulle han söka skaffa sig och uppväcka nya.
Ty sådana hantlangare måste han ha. Sedan världens begynnelse har han
regerat över den genom munkar. Även om de inte kallar sig så är dock
deras lära och livsföring munkaktig, d.v.s. annorlunda, säregen och för
nämare än det Gud själv påbjudit – något som ju Baals präster och samariter
i Israel och Isis präster och vestaler på sin tid gällde för att vara.
Aldrig kan vi vara säkra för honom. Ty just från detta kapitel har man
härlett det påviska munkväsendet som ett särskilt stånd av fullkomliga
framför vanliga kristna, och som grundval för detta sitt anspråk har man
lagt beslag på detta samma kapitel. Och vid detta övermaga anspråk har de
verkligen hållit så fast att de blivit stinna av en ärelystnad och högfärd, som
i sista hand är djävulens egen. Kristus, vår käre Herre och Mästare, som
öppnat våra ögon för den rätta innebörden i hans ord skall hjälpa oss att
växa till och stärkas i det, så att vi också lever och handlar därefter. Honom
vare lov och tack tillika med Fadern och den helige Ande i evighet.
Amen.