Martin Luthers kommentar över Bergspredikan kap. 7

6. MATTEUS SJUNDE KAPITEL. 1,2 Döm inte, för att ni inte skall bli dömda. Ty med den dom ni dömer, skall ni själva bli dömda, och med det mått ni mäter, skall det mätas åt er. I det föregående kapitlet har ni hört hur Herren Kristus efter läran om de rätta, goda gärningarna hållit en lång predikan till varning mot girighet såsom lasten som framför allt står i vägen för Guds Rike både vad läran beträffar och levnadssättet och som gör dödlig skada i kristenheten. Från och med nu börjar Han varna för ännu en sak som också är en grov och svår last och som han kallar självklokhet, som kritiserar och fördömer alla andra. Ty där dessa två laster härskar, där kan Evangelium inte hållas vid makt: Girigheten gör antingen att predikanterna tiger eller att åhörarna inte bryr sig om dem, samt att Evangelium utestängs genom människans förakt för det. När så även självklokheten gör sig gällande, då vill alla vara bäste präst och var och en själv vara mästare; ingen vill lyssna och lära av andra. Då uppstår det sekter och kotterier, som förfalskar och fördärvar Guds Ord, så att det inte kan bevaras rent. Därigenom går Evangelium till spillo tillika med sina frukter. Detta kallar nu Herren att döma och fördöma, när var och en själv endast finner behag i vad han själv gör och anser; att vad andra gör luktar illa. I sanning en skön och angenäm dygd! Just den förnäme herre som man kallar mäster Kloker, som varken Gud eller världen gillar men varav den inte är desto mindre full. Men hoppas nu ingen stöter sig på eller missförstår denna Herrens predikan, som om han i den förbjudit att överhuvudtaget döma och för döma. Av vad som ovan flerfaldiga gånger blivit sagt är det helt klart att Kristus här endast predikar för sina lärjungar och inte alls talar om det fördömande och de bestraffningar, som måste ha sin gång: Hur t.ex. far och mor där hemma måste tillrättavisa och bestraffa barn och husfolk och även tillgripa aga när de inte vill göra det som är rätt; på samma sätt måste även en furste eller domare göra: vill han sköta sitt ämbete på rätt sätt, så kan han inte annat än döma och straffa orättvisan. Detta ankommer emellertid på det världsliga regementet och angår inte oss här. Vi låter därför detta vara vad det är och låter det gå som det kan och måste gå. Här talar vi om ett annat Rike, som emellertid inte på något sätt försvagar eller upphäver det tidigare nämnda, nämligen ett andligt liv och ett sätt att umgås kristna människor emellan. Det är där som det är förbjudet för den ene att döma och fördöma den andre. Ty där håller sig djävulen framme, nästlar sig in och driver sitt
   198
   spel bland dem, så att var och en tycker sig själv vara bäst och håller styvt på att hans sak ensam skall gälla och att den är den bästa, medan han dömer ut, gör ner och klandrar alla som inte rättar sig efter honom. Detta är ju redan i den borgerliga samlevnaden en galenskap, som man hur orätt den än är, får ha fördrag med, ty den är ju så grov och uppenbar att alla uppfattar den. Det är ju lika befängt som att en hora får för sig att hon är skönare än alla andra kvinnor och inte kan finna något behagfullt hos dem; eller att en ung stropp vill vara så vacker och duktig, att det inte finns hans like, eller – slutligen – såsom det allmänt är gängse bland de vise och lärde, att ingen kan uppskatta vad en annan kan eller gör utan där var och en själv gör allting bättre än den andre och inte lämnar någon oantastad. Detta ser och förstår varenda en mycket väl, men ändå så vet samme mäster Kloker som vet sig vara så klok, inte vad alla redan vet, nämligen att skall man köra häst, då måste man betsla på honom i mulen och inte under svansen. Men när det går så långt även i andliga ting och djävulen får så sin sådd i Kristi Rike, så att det slits sönder både i läran och livssättet, då uppstår det jämmer och elände. I läroståndet går det till på det sättet, att där Gud tillsatt och gett en person i uppdrag att predika Evangelium, där kommer andra t.o.m. sådana som ännu bara är skolynglingar och gör anspråk på att vara tio gånger kunnigare än han. Och så får Evangelium underkasta sig den skadan och olyckan att det måste låta sig ställas till svars inför kreti och pleti, som vill vara doktorer och magistrar i den heliga läran. På liknande sätt gick det också för Moses enl. 4:e Mos. då Kora och hans husfolk mopsade upp sig emot honom och Aron och sade: ”Varför upphäver ni er över Guds folk? Är de inte allesammans heliga? Skulle Gud blott tala genom Moses och Aron?” Just så säger man även nu för tiden: ”Skulle kanske inte vi äga Anden och förstå Skriften lika väl som andra?” Och vips är redan en annan lära framdukad och sekter hopmakade och börjar dömandet och fördömandet och framför allt det skamliga baktalandet, där den ena parten på det giftigaste sätt angriper och förtalar den andra – såsom vi i denna tid nogsamt fått erfara. Därav följer sedan den livshotande skadan att kristenheten slits sönder och den ena rätta läran tillspilloges. Detta har Herren Kristus själv befarat, ja, inte bara befarat utan klart förutsagt, att det skulle gå så. Ty världen låter sig inte göras om, även om vi predikade oss till döds. Därför – var än Evangelium går fram, där måste det uppstå kotterier och sekter som återigen fördärvar och förkväver det. Upp hovet till detta – djävulen förstås, som måste så sin sådd bland den goda
   199
   säden! Och där Gud bygger sin kyrka, där bygger djävulen ett kapell eller reser ett tält. Ty Satan vill alltid hålla till bland Guds barn – såsom Skriften säger. Herren Kristus är därför angelägen att varna sina apostlar och alla lättsinniga predikanter för att döma och fördöma och att ta sig noga i akt, så att de inte tillåter detta att tränga in och ställa till söndring och oenighet, alldeles särskilt när det gäller läran. ”Vill ni verkligen vara mina lärjungar”, säger han, ”låt då ert förstånd och era tankar när det gäller läran förbli lika och samstämmiga, så att ingen upphäver sig till mästare över en annan, hittar på något nytt och förment bättre och sätter sig till doms över andra. Fäst inte avseende vid person utan predika det jag befallt er att predika och håll er till det! Låt allt gå harmoniskt till, så att inte den ene föraktar den andre eller gör sig märkvärdig på ena eller andra viset”. Men förstå detta så, att det är den som är rätt kallad till sitt ämbete, som ska predika, och som ska döma om läran och för övrigt även när det gäller levnadssättet. Ty det ligger på honom att å ämbetets vägnar bestraffa vad som inte är i enlighet med den rätta kristna läran, just för att det inte ska uppstå sekter som nästlar sig in; likaså ska han avvärja och bestraffa orätt visan, där han ser att man inte lever på rätt sätt. Ty han är ju tillsatt för att öva uppsikt och måste stå till svars för det. Ja, även varje kristen är skyldig att förhindra och förmana, när han ser sin medmänniska göra något orätt. Men det kan ju inte få hända utan att han går till rätta med och dömer den felande, alltsammans dock utfört genom ett ämbete och på befallning. Om detta talar emellertid inte Kristus här. Det andra sättet att fördöma och döma sker i samlevnaden, där den ene klandrar och fördömer den andres sätt att leva och handla och inte kan uppskatta vad andra gör. Det är nu en vida spridd och gemen last, som är strängt förbjuden för en kristen. Ty lika väl som vi i fråga om läran skall vara eniga i ett och samma sinnelag, förstånd eller tro, så skall vi även vara harmoniskt sinnade och ha ett och samma hjärtelag i den yttre samlevnaden, fastän den inte kan vara så enhetlig som tron. Ty eftersom det finns en mångfald olika stånd, så måste även gärningarna vara mångskiftande. Här till kommer emellertid att i denna samlevnad kristna emellan, som i sig själv är mångskiftande, förekommer en mängd svagheter hos många underliga, tvärilskna och otåliga huvuden. Och så måste det ju vara också i kristenheten, eftersom vår gamle Adam inte ännu är död och eftersom vårt kött oupphörligt strider mot Anden. Under dessa förhållanden behövs här den dygd som heter tolerantia eller remissio peccatorum, det vill säga, att den ene har fördrag med den andre,
   200
   tänker gott om honom och förlåter såsom S:t Paulus lär med sina sköna ord (Rom.15): ”Vi som är starka skall bära de svagas svaghet och inte leva oss själva till behag”, just vad Herren Kristus själv menar med sina ord: ”Ni skall inte döma etc”. Därför får de som fått särskilt höga och förnämliga nådegåvor – något som somliga i kristenheten, särskilt de som predikar, måste ha – likväl inte låter detta stiga sig åt huvudet och tycka att de är förmer än de som inte har dem, så att ingen trampar ner en annan i andligt avseende. I det yttre levnadssättet måste det emellertid finnas skillnader – en furste är högre och förnämare än en bonde, en predikare lärdare än en enkel hantverkare. Där kan inte husets herre vara dräng, husmodern inte piga etc. Men ändå skall hjärtana mitt i dessa skillnader vara likasinnade och ingen ska ta illa vid sig av olikheterna. Detta är fallet, när jag anser min medmänniska vara lika god som jag själv, fast hon är av ett ringare stånd och har fått mindre gåvor än jag och när jag uppskattar hans arbete med att som stallknekt rykta min häst lika högt som mitt eget yrke, som är att predika Guds Ord eller som furste att regera över land och folk, oavsett att mitt arbete är viktigare och till större nytta än hans. Ty jag får inte döma efter dess yttre gestalt utan därefter att han lever i samma tro och äger samme Kristus och att både han och jag har precis lika stor del i nåden, i Dopet och i det heliga Sakramentet, även om jag har ett annat och högre värv och ämbete. Ty det är en och samme Gud som skapar och ger alltsammans och låter sig behagas av det allra ringaste lika väl som av det allra största. Stick i stäv mot detta regerar här i världen den högt prisade, sköna dygd, som S:t Paulus talar om i Rom.15, att var och en mest finner behag i sig själv. Då traskar man på i djävulens namn och blir inte medveten om sina egna skavanker utan bara andra människors. Detta är något som vi fått av naturen och som vi – fast vi är döpta – inte kan frigöra oss från; en benägenhet att försköna och smycka oss själva, att endast se det som är gott hos oss själva och därmed kittla vårt syndiga kött, som om det var vår egen förtjänst. För att nu ingen annan än vi själva ska vara goda, vill vi inte se att det kan finnas något gott hos vår medmänniska. Från detta vänder vi bort våra ögon. Men får bara vi syn på den minsta lilla fläck, så spärrar vi upp ögonen och gör den så stor att den helt skymmer det goda hos vår med människa. Vi skulle inte se det, om än det var som en ängels ansikte och även om vi ägde ögon som en falk. Detta skulle vara lika bakvänt som om jag såg en person klädd i en mantel av guldtyg, där det blivit en rispa eller där en vit tråd av misstag råkat komma med i väven och om jag för den skull såg föraktfullt på hela manteln, medan jag däremot fann min egen grova kåpa
   201
   med lappar av guldtyg över hålen förnämare – men så förvända är vi att vi inte ser våra egna lyten, som vi är fulla av och inte heller kan vi se något gott hos andra människor. Där nu denna vår naturs vanart blir rådande bland de kristna, där uppstår fördömandet: jag föraktar och sätter mig till doms över en annan, om han är svag och råkar stappla en smula. Och han gör på samma sätt mot mig och – säger Kristus – mäter åt mig med samma mått, letar efter och lyfter fram det sämsta som han kan hitta hos mig. Därigenom förkvävs också kärleken och kvar blir det bara ett bitande och gnagande på varandra, tills man nära nog ätit upp varann och blivit totalt okristen. Ja, så går det, när man bara ger akt på andras levnadssätt och inte vill ge akt på sig själv. Då hittar man raskt hos dem något som misshagar och det samma gör dessa hos oss. Till och med hedningarna klagar över att samma oseder råder bland dem, att ingen ser vad han bär bak på ryggen utom den som går bakom honom och som genast ser det. Detta vill säga, att ingen ser vari det brister hos en själv men hos en annan ser han det genast. Om man nu dömer efter det som är för ögonen, så blir följden av detta att man ingenting annat gör än baktalar och fördömer varandra i kristenheten. Det sköter djävulen om och upphör inte med det, förrän han fått det dithän att inget annat återstår än enbart fördömanden i samlevnaden lika väl som i läran, ja att Kristi Rike, som är gemenskapens, harmonins och fridsamhetens Rike, splittras både i läran och livssättet och att i stället enbart sekterism, högmod och förakt kommer att regera. Därför är det en helt nödvändig erinran om att när vi har skött om våra ämbetsgöromål – vare sig det är att predika, bestraffa synd eller att broderligt förmana, som Kristus lär oss i Matt. 18 – vi även bär våra medmänniskors svagheter, överskyler och tyder dem till det bästa, så gott vi kan. Ser jag något hos dem som inte tilltalar mig alltför väl, att jag då håller tyst och i stället ser efter hos mig själv. Där skall jag också finna mycket som andra människor tycker illa om och som jag skulle önska att man ville tyda till det bästa och hysa överseende med. Då skall även lusten att kittla mig med min egen förträfflighet och skratta åt andra för deras brister, herr Kloker, packa sig i väg och låta klagomålen mot andra falla. Ja, du skall glädja dig åt att du blivit sams med den andre och först till Gud säga: ”Herre förlåt min skuld” och sedan till din medmänniska: ”Har jag syndat mot dig, så låt oss också förlåta varandra”. Ser du däremot att han alldeles syndar för grovt och inte vill sluta upp utan måste straffas, gå då till honom och tala själv med honom såsom det
   202
   sägs i Matt. 18, sa att han bättrar sig och låter bli det i fortsättningen. Det skall inte kallas att fördöma och sätta sig till doms över en annan utan att broderligen förmana till bättring och det skall gå stillsamt och fridsamt till enligt Guds bud. Annars – om du kommer för att retas, skratta åt och spotta på honom, så medverkar du bara till att han blir förbittrad på dig och okänslig och att du själv dessutom är mycket sämre än han, rent av en dubbelt större syndare, eftersom du undandragit honom din kärlek. Snarare känner du lust över hans synd och faller till på köpet Gud i ämbetet genom att du fördömer en människa, som inte han fördömt. Och – det varnar Kristus här för – du belastar dig själv med en desto hårdare dom och förtjänar än mer att Gud straffar dig så mycket strängare. Ser du, en sådan skamlig ondska kommer sig av – såsom aposteln S:t Paulus säger – att vi enbart finner behag i oss själva, att vi speglar och smickrar oss för våra nådegåvor och stoltserar med dem som om de kom från oss själva. Hos andra däremot ser vi ingenting annat än det som är bristfälligt och blir på det viset så helblinda att vi varken kan se på oss själva eller vår medmänniska med rätta ögon. När vi ska rannsaka vårt eget bröst och först se efter vad som felar, så gör vi inte det utan har för våra ögon idel bländverk, som får oss att tycka att vi är mycket sköna om vi har en nåde gåva, som inte vår medmänniska har. Därigenom fördärvar vi densamma. Och inte heller ser vi det goda hos vår medmänniska. Ty vi skulle väl alltid finna lika mycket gott, som allt bristfullt som vi nu letar fram. Detta borde vi uppskatta och räkna vår medmänniska till godo, låt vara att en del brister kanske undgått oss alldeles på samma sätt som vi tycker om oss själva och förstår att framhålla våra egna företräden. Sammanfattningsvis är detta det värsta lytet och rena djävulshögfärden, att vi tycker oss själva vara så goda och kråmar oss så fort vi får syn på och vet med oss att vi har någon särskild nådegåva utan att tacka Gud för den. I stället stoltserar vi med den och ser ner på andra människor, vi förgapar oss i den, så att vi inte ser vad ont vi i övrigt gör oss skyldiga till utan menar att allt hos oss bara är vackert. Så stjäl och tar vi äran från Gud och gör oss själva till avgud och ser inte det stora elände, som vi genom detta ställer till med och som vi det förutan hade mer än nog av, om vi rätt tänker efter – precis som det står i ett sändebrev till en biskop, som tyckte sig vara mera lärd och bättre än andra: ”Du säger: Jag är rik och mätt och har nog och behöver ingenting och vet inte om att du är eländig och jämmerlig, fattig, blind och naken” (Upp.3). Ty även om det är sant att din nådegåva är större än någon annans, vilket ju bara är som sig bör, högre och större än andras,
   203
   som du har, så spolierar du den helt genom ditt fräcka tilltag att spegla dig i den till din egen förnöjelse. Och du åstadkommer därmed bara att detta höga smycke blir släpat i smutsen, värre än alla andra brott. Ty ju högre någon av nådegåvorna är, desto skändligare fördärvas de, när du av dem gör dig en avgud precis som om du blandade gift i ett utmärkt gott vin. Likaså har du ställt till det vackert för dig, när du fördömer en annan för en ringa blunder, men själv i din självgodhet fallit i den svårare synden att du är otacksam mot Gud, ja, i ditt hjärta satt dig själv i hans ställe och förgripit dig på hans domsrätt, en synd värre än alla andra människors tillsammans. Dessutom förhäver du dig mot din medmänniska och blir så totalt starrblind att du inte längre känner eller tar hänsyn vare sig till Gud eller din medmänniska och inte heller till dig själv. Vad åstadkommer du nu med detta dömande annat än att du drar på dig själv Guds dom? Ty rimligtvis måste han säga dig: ”Jag har inte gett dig denna nådegåva för att du ska lämna din medmänniska åt sitt öde och tjäna dig själv med den utan för att du ska vara din medmänniska, så fattig och bristfull, till tjänst och mig själv. Men i stället skyndar du din väg utan att ens tacka mig för nådegåvan som om hade den vuxit fram av sig själv i ditt hjärta och utnyttjar min egen gåva för egen del mot mig och mot din med människa och upphäver dig till en tyrann, en bödel och domare över din medmänniska, som du skulle bära i kärlek, hjälpa till omvändelse och upprättelse, om hon fallit.” Vad ska du svara din Herre när han frågar dig så och redan i förväg varnat dig? Ingenting annat än att det är med rätta som denna anklagelse riktas mot dig, att du – säger Herren Kristus – av den lilla flisa som du kanske upptäckt i din medmänniskas öga gör en stor bjälke. För övrigt vill jag tala tyst om att du är fördömelsevärd inte bara för ditt avskyvärda dömande. Inte sällan händer det att den som strängast fördömer andra själv är värre däran i fråga om grova synder och odygder än dessa. Om han gick tillbaka och läste sitt livs historia dag för dag alltifrån sin ungdom om hur han levat, så skulle han få höra en krönika som skulle få honom att rysa och sedan skulle han helst tiga om sina medmänniskor. Nu tycker emellertid var och en att han är from och vill glömma hela sitt förflutna men klandrar och fördömer den stackars människa, som en enstaka gång försyndat sig. Därmed råkar han ut i ett dubbelt elände genom att han bagatelliserar sitt tidigare levnadssätt och glömmer hur han själv varit och tänker inte på hur ont det skulle ha gjort i honom om man spottat på och fördömt honom själv. Att han är otacksam och har glömt syndernas förlåtelse, nåden och alla Guds välgärningar, det är den ena synden. Den
   204
   andra är att han förverkar fromheten och på nytt drar sina tidigare synder mot sig i och med att han speglar sig i och kråmar sig över sin fromhet, och då blir det sju resor värre med honom än tidigare. För tror du kanske inte att Gud skulle kunna lägga fram för din näsa och dra fram inte bara dina ungdomssynder och brister utan även hela ditt senare liv och sätt att leva, som du ansett vara så berömvärt? Som nu munkarnas klosterliv – hur tror du dig kunna bestå inför Gud och svara för att du dagligen med dina mässor och annat avguderi hädat honom och korsfäst hans egen Son? Men så går det när vi glömmer oss själva och vad vi själva varit. Då kan vi ogenerat sätta oss till doms över andra människor. ”Men hör du Hans”, heter det då, ”tag dig själv i kragen och rannsaka ditt eget bröst! Skall du få tag på en verklig skurk att döma, så har du där hos dig själv den allra störste på jorden, så stor att du nog lär glömma andra och gärna låter udda vara jämt.” Ty aldrig någonsin lär du hos en annan hitta så många synder som hos dig själv. Och även om du ser många hos någon, så är det ju synder bara för ett år eller två, men hos dig själv ser du hela ditt livs, i synnerhet de trassligaste härvorna, som inga andra människor vet om och som du får skämmas för inför dig själv. Borde inte detta vara ett botemedel mot den skamliga förvändheten att behaga dig själv och i stället be Gud att Han förlåter dig och alla andra. Sedan skall du, även om du ser något ont hos din medmänniska låta bli att förakta eller fördöma honom för det utan tvärtom se till de goda sidorna hos honom och med dina resurser och nådegåvor hjälpa, skyla över, tala väl och råda till det bästa. Det skall du nämligen veta, att även om du är den heligaste och frommaste, så blir du den värste missdådare om du fördömer en annan. Och du har inte fått dina gåvor för att du ska smeka din fåfänga med dem utan för att, där det behövs, bära din medmänniskas svaghet med din styrka och skyla över och urskulda din medmänniskas synd och skam med din fromhet och ärbarhet såsom Gud i Kristus har gjort och även i fortsättningen gör mot dig. Låter du bli detta och använder nådegåvorna till din egen berömmelse och andra till förakt, så var så säker på att där den andre inför dig bär en flisa i sitt öga där har du inför Gud en stor bjälke i ditt. Så inser du varför Herren Kristus för ett så hårt språk mot denna last och fäller detta omdöme: ”Den som dömer skall själv bli fördömd”. Och det med rätta! Ty när du faller Gud i hans domsrätt och fördömer en som Gud inte fördömt, så är det skäl nog för att Han å andra sidan fördömer dig med allt ditt levnadssätt till helvetet. Och även om du varit aldrig så from, så gör
   205
   Gud den som du fördömt den äran att sätta honom till domare över dig och ser till att denne finner tio gånger mer fördömelsevärt hos dig än du funnit hos honom. Så har du ställt till det vackert för dig, du har fördömt och fått både Gud och din medmänniska emot dig och dessutom förverkat Guds nåd och ditt kristna liv och blivit sämre än en hedning som ingenting vet om Gud. 7:3,4 Hur kan du se flisan i din broders öga och inte se bjälken i ditt eget öga? Eller hur vågar du säga till din broder: Stanna, jag vill dra ut flisan ur ditt öga! Du hycklare, dra först ut bjälken i ditt öga, se därefter till, hur du drar ut flisan i din broders öga! För att desto enträgnare mana oss att ta oss till vara för den här lasten fram ställer Herren och tecknar för våra ögon en drastisk liknelse. Han fäller omdömet, att den som dömer sin nästa har en grov bjälke i ögat, medan den som blir dömd bara har en liten flisa i sitt; alltså att den förre är tio gånger mer värd att fördömas just för att han fördömer den senare. Detta är ju en alldeles förskräcklig och ohygglig dom. Vart tar nu dessa sekterister och herrar besserwisser vägen, som hittar så mycket att mästra och klandra hos Evangelium och som inte gör annat än fördömer oss och andra där det inte finns någonting att bestraffa eller på sin höjd bara en liten flisa att leta fram. Denna drar de dock fram och gör stor sak av liksom de även hånar oss. När de gör sin sak som bäst och drar fram någon avsevärd orsak att döma och fördöma oss, så är det förnämligast att en del av våra andliga innehar egen dom eller också förebrår de oss för att vi inte fastar eller annat liknande som har ett fromt utseende, varur en del brister kan smyga sig undan. Men sina egna bjälkar förmår de inte se – att de förföljer Evangelium, mördar oskyldiga samt själva är de grova ärkerövarna och – tjuvarna av kloster egendom såväl som kyrkoegendom. Ty vad allt lägger inte påve, biskopar och furstar beslag på; gör med den kyrkliga egendomen precis som det passar dem, frånsett att ingen av dem är en rätt biskop, som har vad honom tillhör med Guds gillande och på hederligt vis utan sitter på den som en tjuv och rövare. Ändå skall allt anses vara i sin ordning och får inte kallas för stöldgods eller rov. Men att vi inte fastar eller håller deras stränga disciplin, som inte de för egen del heller håller, det stämplas som ont, medan deras synd och skam skall gälla som from och ärbar. Så bakvänt går det till överallt – att bjälken dömer flisan, den store skurken fördömer den mindre. Nu är det sant att vi inte är utan brister, ja, ingen kristen lär få det dithän,
   206
   I att det inte sitter minsta flisa kvar. Ty S:t Paulus har inte förmått det såsom han själv klagar över i Rom. 7 och som hela kristenheten dagligen måste bedja: ”Förlåt oss våra skulder” och bekänna den trons artikel som heter syndernas förlåtelse. Men dessa med bjälkar i ögonen, som fördömer oss med flisorna, vill inte veta av den artikeln utan allt skall vara så rent att ingen brist eller minsta fel får finnas. Så snart de ser något sådant far de iväg med sitt dömande och fördömande, som om de var så heliga att de inte behövde syndernas förlåtelse eller ens bedja om den. De vill reformera Fader vår och släcka ut denna trons huvudartikel trots att de är så totalt förblindade av djävulen, att de går med hjärteoro över andra människors småflisor. Även bland våra egna händer det att vi blir lika dåraktiga, så att de som själva är fulla med laster och ondska inte kan låta bli gå till rätta med och fördöma andra som har jämförelsevis mindre brister – att således bjälken gör sig till mästare och domare över flisan. Men den som är kristen måste känna till och lär även för egen del få känna av att en kristens öga aldrig blir helt fritt från flisor. Artikeln om syndernas förlåtelse måste alltså dagligen få råda. Därför kan en kristen gott och väl stå ut med människors bristfullhet och ta med dem i sitt Fader vår, när han säger: ”Förlåt oss våra synder såsom också vi förlåter” etc. – i synnerhet, när han ser att medmänniskan har Ordet kärt och vördar det, inte föraktar eller förföljer det. Ty där det finns, där är Kristi Rike med idel förlåtelse, som förbränner flisorna. Därför får vi inte förakta eller fördöma någon hos vilken vi får syn på en sådan. Annars förvandlar vi de flisor som vi själva bär till en bjälke och kan inte själva få förlåtelse när vi inte vill förlåta den andre. ”Men”, säger du, ”skall jag då inte tillrättavisa när jag ser att det går orätt till utan kalla det för rätt och hålla med? Eller skall jag låta mig nöjas med att man skövlar klostren, far fram så grovt ogudaktigt, inte håller fasta, inte beder etc?” Nej, det har jag inte sagt! Ty Herren Kristus betygar att det finns flisor i ögonen och skall tas bort. Men han lär dig att gå rätt till väga. Jag skall säga åt min medmänniska att det sannerligen inte är något vackert att ha flisor i sitt öga. Men framför allt annat skall jag se till att jag själv inte har en bjälke i mitt och först ta bort den. Det vill säga: gör först den store skurken i ditt eget bröst from, laga sedan att de mindre bovarna också blir det. Ty det kan ju inte vara rimligt att de stora bovarna skall hänga de små och att stortjuvarna fördömer snattarna. Om ändå påven med sina an hängare tog itu med att först sopa rent framför egen dörr och slutade att vara sådana ärketjuvar och stora kanaljer! Då måste ju vi följa efter eller stå
   207
   vårt kast och lida för vår obotfärdighet. Men nu vägrar de släppa till sina bjälkar utan vill ostraffat ha dem kvar, medan de fördömer oss för våra flisor och att vi inte kan hålla så rent som vi borde. Och så går det just så bakvänt till att den värste kättaren, påven alltså, fördömer de andra mindre kättarna, och de mindre tjuvarna får försöka göra de stora fromma – de som öppet och oupphörligt stjäl och rövar och därtill bli hängda och få plikta med sina liv på kuppen. Ett så till den grad förvänt väsen skall inte – säger Kristus – få råda i mitt Rike utan så skall det vara: först gör du den store skurken from – den som du hyser innanför din egen hud, om du synar dig själv på rätt sätt. Därefter när du klarat av det, är du i stånd att med måttlighet göra små lymlar fromma. Men då kommer du med förundran att upptäcka allt som du dagligen får att skaffa med din egen stora skalk. Jag vågar försäkra dig och sätta mitt huvud i pant på att du aldrig kommer dig för att försöka dra ut en flisa i någon annans öga utan måste tillstå: ”Skulle väl jag gå omkring bland andra människor och först göra dem fromma, jag som ändå aldrig lyckas göra mig själv from och bli kvitt min bjälke?” I så fall lär nog flisan i din broders öga få sitta kvar. Detta är nämligen, förstår du, vad Herren Kristus vill säga och vad som är summan av det som han lär, att vi gärna skall förlåta, tålmodigt ha fördrag med varandra och visa ödmjukhet mot varandra. Så skulle det överallt i kristenheten gå rätt och väl till i rätt harmoni och Gud skulle vara med oss. Men så tillåter inte djävulen och hans hantlangare, sekteristerna, att det blir. Och vi borde bli förskräckta över den synd som Herren fäller denna fasansfulla dom över, nämligen att – som sagt – den som dömer en annan inför Gud alltid har en bjälke i ögat, medan den som döms endast har en flisa. Ty ”bjälken” står för en synd som är omätligt mycket svårare än ”flisan” och är sådan att den prompt fördömer oss och inte ger rum för någon nåd. Hur stora våra övriga synder och brister än kan vara, så kan Gud alltid förlåta dem. Detta ger Kristus tillkänna genom att Han liknar din medmänniskas synd vid en flisa. Det som emellertid förstör allt för dig, är detta skamliga och otillständiga tilltaget att döma och fördöma en annan för hans synd och inte vilja förlåta som du vill att Gud skall förlåta dig. Du går bara på, vill inte se bjälken i ditt öga och inbillar dig att du själv är utan synd. Men kände du dig själv – som sagt – skulle du låta bli att döma din medmänniska, och då skulle din egen bjälke krympa till flisa och komma under syndernas förlåtelse. Sedan skulle du också bli villig att förlåta och ha fördrag och hålla till godo med andras flisor, när du begrundar hur Gud
   208
   förlåtit dig för din bjälke och hållit till godo med dig. Detta bör väl om något kallas en bjälke i ögat, som gör människan så stock- och starrblind och som världen inte ser eller kan finna värd att för dömas. Ja, den rent av omges med ett sådant skimmer att världen menar att den är ett kostligt ting och höjden av helighet. Det är här frågan om detsamma som Kristus ovan sade om det onda ögat hos girigbukar, nämligen att de själva tänder sig ett ljus och gör sig en hög tanke om sig själva, så att det visst inte är fråga om girighet utan om storartad gudsfruktan. Likadant är det här med dessa som bär på sin bjälke, de vill inte veta av den eller bli anklagade för att vara blinda och eländiga varelser utan vill bli prisade som de som fördömer andras lära och sätt att leva i ett sant kristligt sinne, just såsom sekteristerna skryter med och bedyrar att de inte gör det av högfärd eller avund. Och det sker så elegant och lysande och i så djup ödmjukhet och månhet om Guds ära att de inte själva ser något fel i att fördöma andras läror. På samma sätt går det sedan också i fråga om levnadssättet, där man börjar att fördöma och klaga på varandra. Där hymlar man och berömmer sig: ”Jag dömer inte av fientlighet mot personen utan av kärlek till rättvisan. Personen är jag välvilligt inställd till, men jag är fiende till saken. Och det kittlar så skönt i mig under skydd av detta sköna sken, att jag aldrig blir medveten om min egen bjälke. Men det är helt oacceptabelt att du på egen hand vill döma och fördöma efter ditt eget tycke utan att ha Guds Ord och befallning och sedan åberopa Guds ära och Hans rättfärdighet. Nej, det är en djävulens ingivelse som döljer sig under ett sådant skal och får dömandet att se vackert ut. 7:6. Ni skall inte ge det heliga åt hundarna och era pärlor skall ni inte kasta åt svinen så att de inte trampar dem under fötterna och vänder sig mot er och sliter sönder er. Herren Kristus har nu nästan predikat färdigt om trons frukter och gärningar, som följer av den rätta läran. Från och med nu tar Han itu med att förmana och varna, att vara på sin vakt för andra läror så som Han också förmanade apostlarna när Han skickade ut dem att predika och sade: ”Se, jag sänder ut er såsom får mitt ibland vargar. Var därför kloka som ormar och utan falskhet såsom duvor.” Ty en kristen som skall framföra och pre dika Guds Ord samt bekänna det i sitt liv, han lever förvisso för människornas skull farligt och kunde gott ha orsak till uppgivenhet. När världen nu en gång är så övermåttan ond att han lever där såsom bland ormar och alla slags odjur. Det är därför som Herren säger: ”Tag er i akt för att kasta det heliga, ni blivit anförtrodda, åt svin och hundar. Ty de skulle bara
   209
   trampa det under fötterna, vända sig mot er och slita er i stycken.” Därmed instruerar han dem att vara förståndiga. Vart de kommer och offentligt ska predika i husen, så kommer de att möta hundar och svin, som inte gör något annat än förtrampar Evangelium och till på köpet förföljer dess predikanter. Vilka är dessa som så trampar ner det som är heligt för oss och som angriper oss? Som alltid drabbar det dessa båda stycken, lära och levnadssätt. Ty de som i första hand gör detta är de villolärare, som från oss anammat och lärt sig vårt Evangelium och alltså lagt sig till med vår klenod och dyrbaraste skatt, som vi är döpta i, lever och berömmer oss av. Sedan går de var och en åt sitt håll och börjar predika mot oss; vänder trynen och betar mot oss. Så gör nu svärmen av sekterister, som tidigare när påven rasade och regerade vackert teg stilla, så att man inte hörde ett knyst från dem. Men nu sedan vi brutit väg och med fara för oss själva lösgjort dem ur påvens tyranni och sedan de hört vår lära och kan härma vår predikan, då vänder de sig mot oss och ger sig på oss och blir till våra argaste fiender på jorden och säger att ingen har predikat så mycket ont som vi. Utan oss hade de dock inte vetat någonting om den. För det andra går det på samma sätt med levnadssättet hos oss. Främst där man börjat förakta och tröttna på Evangelium och redan kommit så långt att man knappast ens vill underhålla en kyrkoherde. Särskilt på landsbygden river junker Snålmåns åt sig all kyrkoegendom och behandlar prästerna så illa att de mister all lust att predika. De får gå där som drängar, som är så illa tvungna att predika och uträtta, det som patron fordrar. Hack i häl följer sedan junker Snåljåp i städerna och herr Alleman, som ställer sig så avog, som om han inte ville ha något Evangelium eller Guds Ord. Och dock har man oss att tacka för sin befrielse ur påvens tyranni och alla slags yttre nyttigheter därtill. Ändå ville de helst tillsammans med Evangelium driva oss ur landet eller svälta ut oss. Nåväl, vi kan ingenting göra åt det utan vi måste stå ut med att ha omkring oss sådana ormar, hundar och svin, som fördärvar Evangelium med sin lära och sitt sätt att leva. Och de som är rätta predikanter, för dem måste det alltid gå på det viset. Ty sådant är Evangeliums öde här i världen. Och när det åter blir så – något som jag ofta har förutsagt och allvarligt fruktar snart kommer att ske – nämligen att detta folk, påven och hans biskopar, återtar makten, så torde Evangelium rätt snart vara undanskuffat och dess förkunnare ha farit sin kos. Ty Evangelium måste tjäna som var mans dörrmatta, som alla går ut och in på och trampar på med sina fötter
   210
   och på samma sätt gör man med dess predikanter. Vad kan vi nu göra åt detta? Kristus säger: ”Ni skall inte kasta det som är heligt åt svin och hundar”. – Ack, ja, kära Herre, men det är ju redan i deras våld! Ty eftersom Evangelium är en offentlig predikan som gått ut i hela världen, så kan inte vi hindra att de kastar sig över och sliter det åt sig. Men därför rår de ändå inte om det helt och fullt, och vi skall nog – Gud vare lovad! – hindra att det Heliga självt inte kommer i deras händer. Skal och skida, d.v.s. den köttsliga yttre friheten har de nog, men det måste förhindras att någon hund eller svin – likgiltigt om det sedan är en girigbuk, annan tölp eller en bonde – av Evangelium får ens en bokstav, även om han så läste alla böcker, hörde alla predikningar och kunde det aldrig så grundligt. Det är därför som Kristus här lär oss konsten att, när vi ser en sådan hund eller ett sådant svin, ta avstånd från dem såsom vi gör med svärmeandarna och inte ha någon gemenskap med dem – vägra att räcka dem det heliga Sakramentet, inte ge dem Evangelium till tröst utan upplysa dem om att de inte får något av Kristus, vår skatt. När vi gör det, så har vi undanhållit dem vår pärla som vi håller så helig. Ty för min del skall då ingen snålvarg eller bonde, svärmare eller sekterist undfå Kristus och Evangelium med mindre än att han först frågat mig om det, instämt med mig och jag sagt ”ja” till det eller någon annan rätt predikant. Ty den som har det rätta Evangelium, han måste ovillkorligen hålla med och vara ense med oss, för såvitt vi på förhand är förvissade om att vi äger pärlan, det rätta Evangelium. Därför måste han sannerligen låta bli att såsom junker Girigbuk trampa oss under fötterna eller likt sekteristerna fördöma oss och inte heller som bönderna i städer och byar förakta oss. Tvärtom måste han hålla det kära Ordet och alla som predikar det och älskar att höra det i ära. Om inte, så anser vi dem vara svin och hundar och säger dem att de inte skall ha någonting att hämta hos oss. Sedan låter vi dem både läsa och höra oss samt skryta med att vara ”evangeliska” bäst de vill – något som jag måste göra beträffande vissa gaphalsar och städer. Ty ett är säkert – den som föraktar predikoämbetet, han torde inte heller mycket hålla av Evangelium självt. När de så trampar kyrkoherdar och predikanter under fötterna och behandlar dem så skamligt att ingen bonde handskas så illa ens med sina svin, så drar vi våra pärlor tillbaka åt oss själva . Då får vi se vad de har att komma med av Evangelium, som de inte har oss att tacka för. Kan du trampa Guds Ord och dess predikanter under fötterna, så kan Gud å sin sida även trampa dig under sina fötter.
   211
   Detta är alltså vad Herren Kristus säger här: ”Där ni ser att man föraktar och försöker trampa ner er predikan. Ha då ingen gemenskap med dessa utan maka er bort från dem, enligt vad Herren säger i Matt. 18: ”Den som inte hör på dig och församlingen, håll honom för en hedning och publikan”. Man säger alltså till dem att de inte är kristna utan fördömda hedningar, att man inte vill att de får lyssna till predikan och att de inte tillåts ha del i det heliga såsom S:t Petrus i Apg.8 säger till Simon, trollkarlen. Så gör jag själv och alla som predikar med verkligt allvar, så att vi inte gör oss delaktiga i deras synd. Ty Gud vill inte att vi hymlar med våra sekterister, som om deras lära var rätt. I stället måste vi kalla dem antagonister, skilda från dem beträffande Evangelium, dop, altarets sakrament och allt vad de lär och hur de lever. Detsamma måste vi också säga de våra, att de, om de vill bli delaktiga av Evangelium, inte på något vis föraktar oss utan bär frukter som visar att de menar allvar och åtminstone håller Ordet och Sakramenten i ära och i ödmjukhet håller sig till dem. Ja – svarar man – ”på det viset skulle man på nytt skapa sig ett herravälde, åter häva sig upp på tronen och utöva tvång på samma sätt som påven hittills har gjort. Detta vore outhärdligt att tåla. Då hade det varit lika så gott att ha blivit kvar under påven”. Svar: ja, i sanning hyser även jag för min del stor oro för att det skall gå så. Fast den väg ni beträder, nämligen att förakta och trampa ner prästerna för att avvärja prästvälde, torde inte vara den rätta utan den blir i stället första steget till ett sådant. Ty när dessa som ni trampat ner och jagat iväg väl är sin kos, så skall ni ändå inte kunna undvara präster och predikanter. Kristus vill nämligen upprätthålla sitt Rike i denna världen. Och då måste hans Evangelium, dopet och sakramentet bli bestående. Även om ingen furste vill skydda dessa, så vill dock Kristus göra det, eftersom Fadern har satt honom på sin högra sida och vill att Han skall vara Herre. Om ni nu jagar bort alla präster, så skall ni ändå inte lyckas störta Kristus från Hans tron. Därför torde det gå för er sålunda: eftersom ni inte önskar eller kan tåla fromma, rättsinniga präster, så skall Gud skaffa andra åt er, sådana som kommer att tvinga er med våld och regera över er med ett tyranni värre än någonsin. För den sakens skull är de på rätt väg, dessa våra girigbukar och andra, som slår sina kloka huvuden ihop för att kväsa och betvinga oss. Men de vet bara inte att en Annan sitter där ovan som har makten och som säger: ”Vill ni inte ha rätta predikanter, så håll till godo med djävulen och hans predikanter, som predikar lögn för er och som ni måste acceptera och dessutom ha som henar och utstå all möjlig plåga. Detta sker redan i vårt
   212
   land, där man inte har velat ta emot Evangelium utan fortsätter att förtrampa det, så att man fått alla vinklar och vrår fulla av sekter, svärmare och vederdöpare, som man inte förmår värja sig emot. Men den rätta vägen att förebygga detta är att man tar Evangelium på allvar och enträget ber till Gud att Han ska skicka rättrogna arbetare i sin skörd. Då behöver man inte hysa någon oro. Ty dessa predikanter ska inte trycka ner oss eller tvinga oss eller åsamka någon skada till kropp och själ utan främja allmänt väl och hjälpa envar och göra allt möjligt gott, något som man erfarit från oss och som vi väl kan berömma oss för inför Gud och hela världen: att vi ju aldrig strävat efter att härska eller sökt vår egen nytta utan med liv och blod tjänat alla människor, inte tyngt ner någon eller åsamkat någon skada utan gärna bistått varje människa även i timliga ting och till lön därför fått utstå faror, våld och förföljelse. Eftersom man nu tycker så illa om oss, så skall Gud se till att det efter oss kommer andra som skall umgås med er på ett helt annat vis – förtrycka, plåga och skinna er, så att ni blir medvetna om vad ni ägt i oss och genom dessa som ni inte hyser någon större aktning för och ogärna vill ha ens som stalldrängar kommer ni att få utstå lidande. För ni är inte bättre värda än att ha sådana tyranner, som ni måste frukta på samma sätt som den fruktan ni hyst för påven. Han var allt den rätte härskaren för er del. Våra galna furstar har inte varit sena att lära sig och de har satt sig i sinnet bli kvitt allt tvång och inte vara rädd för påven. De börjar i stället själva ta prästerna under sitt beskydd men inte för deras skull utan för att förslava dem, så att de måste leva av sina nya herrars nåd. Och de beskyddar dem så grundligt att de hellre skulle sluta sig till oss som de håller som sina fiender än att låta sig rådbråkas under namn av beskydd. Men så skall och måste det gå, och det är bara rätt åt dem. Men hos kristet folk skall det inte gå till på detta sätt utan det som finns av rättrogna fromma människohjärtan, de skall hålla sina kyrkoherdar och predikanter i all ära med all ödmjukhet och kärlek för Herren Kristi skull samt skatta dem högt som en dyrbar gåva och klenod som de fått av Gud, och långt förmer än alla andra timliga skatter och ägodelar. Likaledes måste även de rättsinniga och fromma prästerna med all trohet inte sträva efter något annat än alla människors nytta och välfärd, utan några som helst betungande pålagor vare sig på deras samveten eller i yttre mått, vad angår deras timliga goda eller lekamliga existensvillkor. Men den som ringaktar sina själasörjare han vet att han inte är en kristen och att han gått miste om denna skatt. Var och en som välkomnar och är ense med oss, honom
   213
   predikar vi för och förmanar. Men den som inte vill detta utan föraktar och trampar oss under fötterna, låt vara att han ändå försöker bevara skenet och namnet av Evangelium och broderskap med oss, mot dessa använder vi det konstgreppet att vi låter honom ha detta skal kvar, men i själva verket tar vi tillbaka alltsammans, så att de över huvud taget inte har någonting i behåll. Ty vi har den befallningen att vi – fastän vi inte gärna gör det utan hellre vill att de blir kvar hos oss – skall ta avstånd från dem. Men eftersom de inte vill detta, måste vi lämna dem åt sitt öde och inte för deras skull tillåta att vår skatt förfars eller trampas under fötterna av dem. 7: 7–11. Bed, så skall ni få, sök och ni skall finna, klappa på, så skall det öppnas. Ty den som beder, han får och den som söker han finner; och den som klappar på, för honom skall det öppnas. Vem bland er människor finns, som när hans son beder om bröd bjuder honom en sten? Eller om han beder om en fisk, bjuder honom en orm? – När ni som dock är onda, likväl ger edra barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte Fadern i himmelen ge allt gott åt dem som beder honom. Sedan Herren Kristus undervisat lärjungarna och upprättat predikoämbetet, så att de vet vad de skall predika och hur de skall leva, så tillfogar han här ytterligare en förmaning till bön. Därmed vill han lära dem att bönen näst efter predikoämbetet är en kristens förnämsta gärning och alltid hör ihop med predikan. Herren framhäver här även att det i kristenheten inte finns något mera nödvändigt, särskilt som vi måste dras med så många frestelser och hinder, än detta att man oupphörligen håller ut i bön, att Gud ger sin nåd och sin Ande, så att den rätta läran vinner styrka och framgång hos oss själva och andra. För den sakens skull har Gud genom profeten Sakarja – såsom anförts här ovan – lovat att över de kristna utgjuta en nådens och bönens Ande. Herren Kristus sammanfattar hela kristendomens väsen i dessa två stycken. Detta är nu vad Han säger: ”Jag har gett er läran, för att ni skall veta hur ni skall leva på rätt sätt och vad ni ska akta er för. Därtill hör nu att ni även ber och förtröstansfullt framhärdar i att söka och klappa på, och att ni inte blir lata och loja när det gäller detta. Ty det kommer att behövas mycket bedjande, sökande och dörrklappande. Även om både lära och livssätt kommit på rätt bog, så torde det inte komma att saknas frestelser och stötestenar, som dagligen skall hindra och hejda oss från att komma framåt, så att vi ständigt tvingas kämpa av alla krafter. För detta har vi nu inget starkare än bönen. Om vi inte använder detta vapen kan vi inte hålla stånd
   214
   och förbli kristna. Vi kan ju nu dagligen se inför våra egna ögon hur hinder reses mot Evangelium, men även se hur lite vi ägnar oss åt bön. Vi beter oss som om Herrens förmaning och varning inte angår oss och som om vi nu inte längre behöver bedja, sedan det värdelösa pladdrandet och mumlandet med rosenkransar och annan avgudisk bön upphört bland oss. Detta är inte något gott tecken, och det är beklagligt att så många olyckor skall behöva drabba oss, som vi annars kunnat avvärja. Därför skall varje kristen ta denna förmaning i första hand som ett påbud precis lika allvarligt som det föregående stycket ”ni skall inte döma” etc, även det en befallning. Och han skall veta att han är skyldig att öva sig i denna kristliga verksamhet och inte göra som bonden, som sade att han ju ger kyrkoherden sitt spannmål för att denne skall bedja för honom, eller som många andra tänker: ”Vad har mitt bedjande för betydelse? Ber inte jag, så finns det ju andra som gör det.” Man bör alltså inte tänka att bön inte angår oss eller att det står oss fritt att be eller låta bli. Om detta har jag ofta gett utförliga förmaningar. För det andra har du här det tröstefulla löftet och den generösa utfästelsen som Herren gör beträffande bönen, för att vi ska se hur stor vikt han lägger vid den och lära oss att betrakta bönen som något mycket kostligt och dyrbart i Guds ögon, eftersom Han ju så allvarligt förmanar oss, så vänligt lockar och försäkrar att vi aldrig skall bedja förgäves. Och även om vi inte visste av någon annan anledning och eggelse till bön än detta vänliga generösa ord, så skulle detta vara nog för oss nog att driva oss till att bedja. Att Han så dyrt och heligt förmanar och ber oss, för att vi så innerligt väl behöver det, vill jag inte spilla ord på. Dessutom – som om det inte var nog som skäl med vår egen nöd utan alla förmaningar och löften som driver oss till bön, så framställer Herren för att ytterligare egga oss denna övermåttan sköna liknelse om en fader och hans son: om än fadern är en gement ondskefull varelse, så ger han likväl inte sin son en orm när han ber om fisk etc. Av denna liknelse härleder Herren som slutsats dessa trösterika ord: ”När ni, som till er natur inte är goda och i er har ont blod gentemot Gud, kan göra något sådant, hur skulle då Han, er himmelske Fader, som till sitt väsen är idel godhet, vägra att göra er gott, när ni ber honom om det? Här finns ju i allra högsta grad allt som man skall och kan egga någon till bön med. Om ni sedan bara ville lyssna till dessa ord och ta dem till era hjärtan.” Och vad nu vår nöd angår, för vars skull Herren förmanar oss att bedja och som borde driva oss till bön och när man – som sagt – rättsinnigt håller
   215
   sig till Guds Ord samt både i läran och livet börjat bra, då kan det inte slå fel att det dagligen möter icke en utan många frestelser och hinder. Ty först och främst är det vårt eget kött, det gamla, lata kreaturet, som då så kvickt blir förtrytsamt, likgiltigt och olustigt för Guds Ord och ett kristligt levnadssätt eller m.a.o. att det ständigt fattas oss vishet och Guds Ord, tro, kärlek, tålamod etc. Det är vår värsta fiende, som ständigt hänger oss kring halsen så tungt att han alltid rycker oss med åt sitt håll. Därefter kommer den andre fienden, världen, som inte unnar oss det kära Ordet och tron eller kan tåla den, hur svag den än är ibland oss. Den far fram som ett jehu, fördömer oss och försöker ta från oss allt vi har, så att vi inte här har någon frid. Detta är redan två stora prövningar, som inifrån vill hindra oss och utifrån vill jaga oss bort från Guds Ord och tron. Därför har vi inget annat att göra än att alltjämt ropa till Gud att Han ska stärka och förkovra sitt Ord i oss och försvara oss mot förföljare och sekterister, så att det inte trycks ner. Den tredje och allra starkaste fienden är den lede djävulen, som har de två stora favörerna, för det första, att vi av naturen inte är goda utan svaga i tron och i Anden. För det andra, han tränger sig alltså in i mitt eget gemak och strider mot mig. För det tredje, så har han också världen till hjälp att hetsa hela svärmen av sekterister mot mig och genom dem avlossa alla sina giftiga glödande pilar mot mig för att utmatta mig, så att Ordet i mig släcks ut och tynar bort och han själv åter får härska som förut och inte låta sig drivas ut. Se där de tre hemsökelser, som mycket nog förtrycker oss, hän ger oss kring halsen och inte upphör så länge vi lever och andas. Därför har vi ständigt orsak att bedja och ropa. Och det är för den sakens skull, som Herren tar till sådana ord som ”bed, sök och klappa på”, att vi ännu inte har allt utan att det är så med oss att det brister och felas i alla avseenden. Ty om vi hade allt helt och fullt, behövde vi ju inte bedja och söka. Om vi redan var i himmelen, så behövde vi inte längre klappa på. Nå, det var de huvudsakliga prövningarna i fråga om gudstjänst och Gudsordet. Därefter har vi detta jordelivs vanliga timliga nöd som t.ex. att vi skall be Gud att Han i nåd ger oss fred och god regering och beskyddar oss för olika slags plågor, sjukdom, pest, dyrtid, blodsutgjutelser, oväder etc. Ty ännu har du inte undsluppit döden eller ätit ditt sista dagliga bröd, så att du inte mer skulle behöva be om det. Likaså måste du bedja för den världsliga överheten och mot olika slags laster, så att människor inte rövar och stjäl från varandra, när du dagligen ser hur skamligt det går till överallt. Framför allt har du där hemma i ditt hus din hustru, dina barn och
   216
   anställda att dra försorg om. Där har du fullt upp att göra för båda händerna. Ty den som i hela sitt liv ska fullgöra och bestyra både kristlig och borgerlig rättvisa, han har tagit på sig mer än en man förmår fullgöra. Vad skall vi då göra när vi fastnat i så mycket nöd och i så många motigheter, som vi inte kan komma undan även om vi så slet oss i stycken? V ad förmår jag gentemot döden, så lat och loj som jag är till Guds Ord och allt gott, så som världen ryter och rasar, djävulen stormar och så mycket plåga och ofärd kommer på? Detta vet nu den käre Herren Kristus mycket väl. Därför ordinerar Han som en from och trogen läkare åt oss en dyrbar och välgörande medicin och föreskriver hur vi skall använda den som om Han ville säga: ”Världen är helt galen och förstår inte bättre än att med sin egen vishet och sitt förnuft göra sig kvitt all denna nöd och söker alla möjliga utvägar och medel, råd och dåd, hur den skall ta sig ur den. Men detta är ju den enda, den kortaste och säkraste vägen, nämligen att du går in i kammaren eller uppsöker en vrå och där öppnar och uttömmer ditt hjärta med klagan och suckar inför Gud i den förtröstansfulla tillförsikten att Han som din trogne himmelske Fader vill hjälpa råda dig i din nöd m.m. Vi läser i Jes. 37 om konung Hiskia: när fienden med mycket folk stod framför staden och Hiskia var så trängd och övermannad att ingen hjälp eller råd mänskligt att döma stod att hoppas på och när dessutom fienden överlägset på ett mycket smädligt sätt bespottade honom i hans olycka och skrev ett brev till honom, fullt av hånfullhet, så att den fromme konungen hade kunnat förtvivla – då gjorde han ingenting annat än gick upp i templet, lade brevet på altaret inför Gud, föll ned och bad av hjärtat. Då blev han strax hörd och hjälpt. Men det är en svårlärd konst som för med sig nöd och ångest innan man kommer så långt och ett eländes elände att vi dessförinnan alltid plågar oss och fräter sönder oss med våra bekymmer och grubbel över hur vi själva skall hålla oss vår nöd från livet och komma loss ur det. Ty den onde, för slagne djävulen, som rider mig lika mycket som andra, har ofta fört mig bakom ljuset genom att hux flux sticka in sitt huvud, och det har gått så långt att jag gnagt sönder mig själv. Därigenom rycker han oss bort från bönen, gör oss så yra i huvudet att vi inte tänker på den och innan vi vet ordet av, har vi halvt plågat oss till döds. Ty han vet så väl vad bön skapar och förmår. Därför han gör allt för att avvärja och störa den, så att vi aldrig får tillfälle att bedja. Därför skulle vi lära oss att väl inpränta dessa Herrens ord i hjärtat och vänja oss vid att så fort ångest och nöd kommer inom synhåll genast falla på knä och enligt denna förmaning och tillsägelse lägga fram vår nöd inför
   217
   Gud. Då skall vi få hjälp, så att vi inte behöver pina oss själva med våra egna tankar om var vi kan söka hjälp. Ty bönen är ett ytterst dyrbart läkemedel, som förvisso hjälper och aldrig slår fel, om man bara använder det. Hur man skall bedja rätt, har det ovan och i andra sammanhang sagt tillräckligt om. Ty här talar vi om bönens makt och vad som skall driva oss till bön. Det viktigaste är emellertid att du redan från början betraktar Guds Ord och i hjärtat låter dig underrättas om vad du har att tro på, så att du kan vara säker på att din tro, Evangelium och Herren Kristus är de rätta och att ditt jordiska stånd är behagligt för Gud. Då skall du snart få djävulen emot dig och erfara hur det brister hos dig i alla stycken, invändigt i fråga om tro och i det yttre vad gäller dina åligganden, i ditt samhällsstånd, så att allt tycks gå baklänges och du kringsvärmas av prövningar. När du känner av detta, var då så klok och lyft ditt hjärta till att genast börja bedja. Säg: ”Käre Herre, jag har ju ditt Ord och står i ett sådant stånd som behagar dig, det är jag förvissad om. Nu ser du hur jag i alla stycken brister och inte vet mig någon råd utom hos dig. Därför hjälp du mig, eftersom du har befallt och sagt att vi skall bedja, söka och klappa på och att vi säkert skall få, finna och äga, det som vi begär.” Om du tar dig för och vänjer dig att be förtröstansfullt och ändå inte får, så kan du bestraffa mig för att ljuga. Ger Gud dig inte strax på ögonblicket, så ger han dig dock så mycket att ditt hjärta känner tröst och styrka fram till det tillfälle då han ger dig långt rikligare än du vågat hoppas. Ty även det är en dygd som följer av bön, när man övar och ägnar sig åt den och därvid åberopar det här ordet som Herren givit oss, att hjärtat då blir mer och mer stärkt och ståndaktigt och sist får än mera än tidigare. Detta skulle jag utmärkt kunna bevisa med mitt eget och andra fromma människors exempel. Ty jag har prövat på själv och många andra med mig, särskilt under riksdagen i Augsburg, där djävulen helt försökte äta upp oss och allt stod så illa till och var så labilt, att hela världen menade att det hela måste gå över styr. Somliga hade högmodigt hotat med detta och redan dragit svärd och laddat bössorna. Men Gud har genom våra böner hjälpt och styrt det så att gaphalsarna med sitt gastande och sina hotelser ordentligt kommit på skam och givit oss god fred och nådens år, fler än vi vågat hoppas på och än vi haft på länge. Är en ny fara och nöd i antågande, så vill vi på nytt bedja, och han skall hjälpa och befria ur den, även om han tillfälligt tillåter att vi får lida en smula och utstå förtryck för att han desto mer skall kunna stärka oss och vi drivs att bedja desto mer energiskt. Ty vad blev det av bönen, om inte nöden kom och tryckte på så att den kändes av? Den tjänar
   218
   ju till att man kläms åt, så att bönen därav blir desto starkare. Därför bör var och en lära sig att inte på något sätt förakta bönen som en bagatell utan hålla det för otvivelaktigt att man säkert blir hörd och i sinom tid får vad man begär. Men varför Herren Kristus använder så många ord – tre stycken: Bed, så ska ni få, sök och ni skall finna, klappa och det skall öppnas för er – när det hade varit nog med ett enda, det är lätt att se: han vill desto kraftigare förmana till bön! Han vet nämligen att vi är försagda av oss, ovärdiga, oskickliga etc., att vi känner vår brist väl och inte kan ge uttryck för den utan tänker: Gud är så stor och vi så ringa att vi inte dristar oss att bedja. Även det ett av djävulens stora hinder, som vållar stort avbräck på bönen. Därför rycker Herren ut oss ur vår försagdhet och från dessa tankar, så att vi inte förlamas av tvivel utan förtröstansfullt och frimodigt går fram till Gud. Ty även om jag är ovärdig, så är jag i alla fall hans skapelse. Och när han har gjort mig värdig att vara hans skapelse, så är jag också värdig att ta honom på orden och ta emot det han så storsinnat erbjuder mig. Allt som allt – är jag värdig, så är han själv och hans löften inte mig ovärdiga. Repa nu av detta friskt mod och förtröstan, och lägg med glädje och tillförsikt allt i hans sköte. Men se framför allt till att du har en rätt tro på Kristus och står i ett stånd, som behagar Gud och var inte som världens barn, som inte värderar detta, utan dag och natt traktar efter att bedriva sina olater och skurkstreck. Man skulle kanske kunna tyda denna tredelade bönemaning så att den upprepar samma sak med tre olika ord för att särskilt betona vikten av uthållighet i bönen. Till detta förmanar också S:t Paulus i Rom. 12 ”Var uthålliga i bön” som om han ville säga: ”Det räcker inte bara att sucka någon gång och rabbla en bön och sedan gå sin väg, utan sådan som nöden är så skall bönen vara. Ty nöd angriper dig inte för bara en gångs skull och låter dig sedan vara i fred utan hänger alltid efter, faller dig om halsen och vill inte släppa sitt grepp. Gör även du så – så att du alltid beder och därtill söker och klappar på och inte slutar! – såsom exemplet med änkan i Luk. 18 lär: hon som inte lämnade sin domare någon ro med sin efterhängsenhet och uthållighet, tills han blev alldeles uttröttad av hennes fräckhet och mot sin vilja måste hjälpa henne. Hur mycket mer – den slutsatsen drar Kristus av denna liknelse – skall inte Gud ge oss när han ser att man inte upphör med sin bön utan alltjämt klappar på. Då måste han lyssna, särskilt som han har lovat och visar att han tycker om denna uthållighet. Därför liksom nöden ständigt klappar på dörren, så skall även du klappa på om och om igen och
   219
   inte sluta – du har ju hans ord på det. Då skall han tvingas svara: ”Gå din väg så ska du få vad du begär.” Om detta har även S:t Jakob talat i sitt brev, nämligen att den rättfärdiges bön förmår mycket när den är uthållig och han tar profeten Elia som exempel ur Skriften. Så handlar Gud för att driva dig till att inte bara bedja rätt och slätt utan klappa på, för att pröva om du kan hålla ut och lära dig att din bön inte är misshaglig eller blir ohörd, även om Gud dröjer och länge låter dig både söka och klappa på. 7: 12 Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem: detta är lagen och profeterna. Med dessa ord avslutar nu Herren sin lära, framställd i dessa tre kapitel, och sammanfattar dem i ett litet knippe, där man kan finna allt samlat och som varje kristen kan gömma vid sitt bröst och lätt bära med sig. Det är som om han därigenom ville säga: ”Vill ni veta vad jag predikat och vad Moses och alla profeterna lärt er, då skall jag säga er det mycket kort och summera det, så att ingen skall behöva klaga på att det är en alldeles för lång predikan och för svår att behålla i minnet. Ty detta är en sådan predikan som man kan utveckla hur vitt och brett som helst men också göra helt kort, och ur vilken alla läror och predikningar flyter fram och grenar ut sig för att åter här gå ihop. Hur skulle nu allt detta kunna sammanfattas kortare och klarare än i dessa ord? Ändå tillåter inte världen och vår gamle Adam att vi begrundar den samt håller upp vårt eget liv gentemot Kristi lära utan vi låter det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Men om vi alltid lyfte fram den gentemot vårt liv och gärning skulle vi inte så där fräckt gå förbi den och betrakta den som luft. Då skulle vi i stället få mer än nog att göra, förhoppningsvis själva bli mästare och veta vad vi enligt denna lära bör syssla med och inte behöva springa omkring och söka efter ett extra heligt liv och extra heliga prestationer – inte heller skulle vi ha behov av så många lagkloka eller alla dessa tjocka lagböcker. Ty det är ju här helt kort sammanfattat och lätt att lära, om det bara fanns flit och allvar att göra och leva därefter. Såsom man av enkla exempel kan se, så finns det ju ingen som gärna vill bli bestulen. Och om en man frågar sitt hjärta, så måste han medge att han inte gärna vill det. Varför drar han då inte den slutsatsen att han själv inte bör göra så mot en annan? Om du t. ex. på torget ser att alla gör sina varor så dyra de någonsin kan, så att man gärna tar trettio kronor för en sak som inte är värd mer än tio och om du då frågar: ”Min vän, skulle du tycka om att man gjorde så mot dig?” Då måste han svara: ”Nej, jag vill köpa det efter
   220
   gängse priser på marknaden och ge vad som är rätt och rimligt och jag vill inte att man skörtar upp mig”. Där ser du att ditt hjärta klart säger dig hur du själv helst vill ha det. Ditt samvete ger dig anvisning om hur du skall förhålla dig mot din medmänniska, när du köper och säljer och i alla slags affärer, som allt hör till sjunde budet ”Du skall inte stjäla”. Likaså vid de övriga buden: Har du hustru, en dotter eller tjänsteflicka, tillåter du ogärna att de utsättas för vanära eller att det talas illa om dem. Du vill att alla ska hålla dem i ära, uppmuntra dem och endast ha det bästa att säga om dem. Men hur kan du då vara så förvänd att du själv åtrår en annans hustru och skämmer ut din egen eller i varje fall försummar att hålla henne i ära så som du borde och i stället känner tillfredställelse i att baktala och sprida ut dåliga rykten om henne? Inte heller vill du gärna att någon till fogar dig skada eller lidande eller talar illa om dig eller ännu värre saker. Men varför följer du då inte själv denna regel och måttstock, som du fordrar av andra och som du vill att de skall följa. Varför är du snar till att döma, klandra och förbanna en annan, även om denne inte förorättat dig? Du vill alltså inte själv hålla din egen lag! Gå på samma sätt igenom alla buden på den andra tavlan, så finner du att detta är den rätta summan av alla predikningar som man kan hålla, såsom Herren själv säger. Därför kan det väl sägas vara en kort predikan. Men skulle man åter utveckla den i alla dess detaljer, så är den så diger att den inte har något slut. Ty det går ju inte att räkna upp allt vad människor kommer att göra ända fram till den yttersta dagen. Och då måste det ha varit en oförliknelig mästare som förmått sammanfatta och summera ihop en så lång och vittomfattande predikan så kortfattat att var och en kan bära den med sig hem och dagligen dra sig den till minnes, inskriven som den är i hans hjärta, ja, i hela hans liv och alla hans gärningar – som vi skall höra om senare – och där se, vari det brister hela hans liv igenom. Och jag är övertygad om att Herrens ord, trots vår brist, ska ge kraft och bära frukt, om man bara begrundar dem och inte är helt igenom lat och likgiltig. Ty jag håller inte någon för att vara så tjockhudad eller så ond att han inte skulle bli rörd och känna sig träffad om han tänkte sig för. Och det är säkerligen noga övervägt att Herren Kristus inte tar något annat exempel än vi själva och när han lägger det så tätt inpå oss, att han inte skulle kunna lägga det närmare, nämligen ned i vårt hjärta, in i kropp och själ och alla kroppsorgan så att ingen skall behöva leta efter det vida omkring och inte heller behöva ödsla stor möda eller stora kostnader på det. Vi har detta ord skrivet i vårt eget bröst, och till på köpet så klart, att vi inte behöver några
   221
   I kommentarer i kanten för att förstå Moses och profeterna – vi är själva vår egen bibel, mästare, doktor och predikant. Dit hänvisar han dig, och om du bara ser efter, så skall du finna hur Skriften går igen i alla dina gärningar, i ord och tankar, i ditt hjärta, själ och kropp. Rätta dig bara därefter, så blir du tillräckligt vis och lärd, mer än allt vad jurister, vetenskaper och böcker heter. För att nu ta ett enkelt exempel – är du en vanlig hantverkare, så finner du Bibeln lagd i din verkstad, i din hand, i ditt hjärta. Den lär dig och predikar för dig hur du skall handla mot din medmänniska. Titta bara på dina verktyg – din nål och fingerborg, ditt ölfat och verktyg, din våg, dina längd- och rymdmått – så kan du se detta bibelspråk skrivet på dem alla. Ja, du kan inte se åt något håll utan att det faller dig i ögonen. Ingen sak som du handskas med dagligen, är så ringa att den inte ständigt talar till dig, om du vill lyssna. Så predikande är det ingen brist på. Du har lika många predikanter som du har sysslor, alster, verktyg och andra redskap i ditt hus och på din gård. De ropar alltsammans oupphörligt i dina öron: ”Käre vän, använd mig så till din medmänniskas tjänst på det sätt du vill att din medmänniska med sina ägodelar skall handla mot dig.” Se, så är denna lära skriven överallt vart vi än ser och instoppad i hela vårt liv, om vi bara hade öron som ville höra och ögon som ville se. Och den är oss så allmänt tillkännagiven att ingen kan skylla på att han inte känt till den eller att den inte nog blivit berättad för honom eller blivit predikad för honom. Vi är som ormarna om vilka det sägs att de täpper till öronen och blir döva när man svär över dem. Vi vill varken se eller höra vad som är skrivet i vårt eget hjärta och i våra tankar. ”Ha”, säger man, ”vad angår mig en annan människa! Jag kan väl handla med det som är mitt som jag själv vill och sälja det så dyrt jag kan. Vem ska hindra mig från det?” Så gör junker Girigbuk och junker Ockrare på marknaden. Och när man straffar och hotar dem med Guds Ord, så hånskrattar och bespottar de och bara förhärdar sig i sin ondska. Men för dessa predikar vi inte liksom f.ö. inte heller Kristus. Vi vill inte heller ha med dem att göra och avskyr dem lika mycket som de avskyr oss. Vi lämnar dem åt djävulen för att på ömse håll avskärma oss från varandra. De återigen som ville vara fromma och trots allt frukta Gud och som bekymrar sig om hur de skall leva och vandra, de skall veta att de inte får lov att handskas och umgås med sina ägodelar som de vill, och som om de var herrar över allting, utan att de är skyldiga att handla enligt lag och ordning. Delta är landslag och stadsrätt till för, ty så önskar var och en bli
   222
   behandlad av sin medmänniska – goda varor till gängse pris i det som om man skulle kunna fullgöra eller underlåta att göra det utan att begå synd. Och Herren skall vaka över dess efterlevnad, hur mycket du än anser detta vara kränkande och föraktar det. Fullgör du det inte, så skall han handla mot dig enligt din egen lag och rätt och hemsöka dig, så att du och dina barn inte får någon välsignelse av det du vann på att bryta mot denna lära utan bara plåga och hjärtekval. Ty han vill ju att hans bud skall hållas, annars får man inte behålla något eller njuta någon lycka. För det andra är Herrens bud inte bara – som sagts här ovan – lagt så nära inpå oss att vi måste se det i allt som våra lekamliga ögon ser, utan också därtill att vi ofta borde rodna av skam för oss själva. Det är ju nämligen så att ingen gärna gör en ond gärning när andra människor ser på eller syndar så ohämmat i människors åsyn som när det sker i hemlighet och ingen ser det. Därför instämmer Herren oss som vittnen mot oss själva och ordnar så att vi skall veta att skämmas för oss själva, så fort vi handlar orätt och så att samvetet då strax tillsammans med detta bud stiger fram som ett vittne mot oss och säger: ”Men vad är det du gör? Det här skulle du enligt allmänt gällande priser sälja för det eller det priset men så lägger du på så mycket där över!” Likaså med en vara som är skämd eller förfalskad. Inte skulle du själv vilja ha den av någon annan! Och hur skulle du inte förfasa dig, om någon tog ett helt guldmynt av dig för något som knappt var värt tio öre? Hade du bara en enda droppe blod i din kropp skulle du skämmas för dig själv. Ty om någon annan gjorde så mot dig, då skulle du kalla honom tjuv och lurendrejare. Varför skäms du då inte för dig själv, när inte någon annan utan just du borde skälla ut dig själv, fördömd som du är av ditt eget. Men visst har en sådan hård och fräck panna det skönt som inte skäms varken för andra eller sig själv och än mindre inför Gud. Om däremot nå gon annan gör likadant, då minsann kan du genast skrika: ”Är det inte synd och skam att stjäla ur min plånbok?” Och då är du snar att peka ut en annan som tjuv och bedragare. Men den som gömmer sig i ditt bröst och som du lätt kan gripa och väl känner den, vill du inte se. Ja, ack hur många sådana sällar finns det inte nu för tiden i alla handelsbodar och verkstäder, som enligt Moses och profeterna, lurar och bedrar folk när de kommer åt och likväl inte vill gälla som tjuvar och lurendrejare, bara de kan lura och bedra utan upptäckt och efterräkningar. Skulle nu var och en lämna tillbaka allt som han i sin handel och sitt hantverk stulit eller
   223
   rövat, då skulle få av dem ha något kvar. Likväl går de där och anses gudfruktiga, och menar att de inte begått någon synd, eftersom ingen offentligt vågar anklaga eller bestraffa dem. Om man bara tittade sig omkring skulle man finna alla vinklar och vrår i hus och bodar fulla av stöldgods och Gud give att de åtminstone hade ett par guldmynt som de inte stulit. Ändå skall detta inte kallas stöld. Ja, vore det bara fråga om stöld gick det väl an. Men dessutom är det mord, så sant som man med skämda, skadliga varor, mat och drycker gör många människor klena och sjuka. Man berövar dem alltså inte bara pengar utan också hälsan, då många blir svårt sjuka och dör av det de äter och dricker. Käre vän, är det inte lika illa som om du bröt dig in i hans hus eller kassaskrin eller tillfogade honom dödliga sår? Men så får det inte kallas. Om du nu inte var helt gudlös och oförskämd skulle du ha förstånd att skämmas när ditt samvete säger dig detta och håller fram detta Herrens ord. Du borde bli skakad i ditt innersta. Ja, det skulle göra dig så förskräckt att du inte visste var du skulle hålla hus. Ty det är en börda som ständigt trycker och jagar, ja, oupphörligen såsom ett vittne för evigt fördömer oss själva, så att det inte är möjligt att uthärda. Det borde genast lära dig att du måste avstå från detta rövande och stjälande och annat liknande som du ju ogärna vill att någon annan ska göra mot dig. Så vänj dig då vid att begrunda detta ord en smula och öva dig själv i det, så har du i ditt hjärta en daglig predikan för dina göranden och låtanden, så som du bör handla och göra med din medmänniska. Därigenom kan du lära dig alla buden och förstå hela lagen samt bemästra dig själv och tänka igenom ditt eget liv och alla människors levnadsförhållanden, så att du klarsynt kan döma om vad som är rätt och vad som är orätt i den här världen. Men säger du: ”Hur kan Herren säga att i detta ord är hela lagen och profeterna”? Skriften innehåller dock mer än lagen och profeterna. Den omfattar ju läran om tron och löftena, som det inte sagts något om här. Svar: Kristus behandlar här lagen och profeterna i direkt motsats till tron och löftena och predikar inte här den höga artikeln om tron på Kristus utan endast om de goda gärningarna. Det är två skilda predikningar. Båda måste predikas men var och en i sin tid och stund. Detta ser du klart av textens ord, där det heter: ”Vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem”. Därmed visar han tydligt att denna predikan inte går längre än till de gärningar som människorna skall göra mot oss och vi mot dem. Men den säger ingenting om nåden i Kristus, som vi tar emot från Gud. Därför vill han i detta sammanhang ha sagt: När man skall predika om ett rätt
   224
   levnadssätt och om de goda gärningar som vi ska göra mot vår medmänniska, så finner du ingenting i lagen eller hos någon av profeterna annat än vad detta Herrens ord lär dig. Tydligen är det av den anledningen, som han väljer just orden ”människa” och ”det skall ni också göra dem” och därmed visar han att det bara är tal om den andra tavlans bud. Men det förnämligaste med detta Herrens ord är att han inte säger: ”Det skall människorna göra er” utan: ”Det skall ni göra mot människorna”. Ty varje människa ser ju gärna att en annan gör henne gott. Det är gott om skälmar och bovar som utmärkt väl står ut med att alla är fromma och gör dem gott, men själva vill de inte göra detta mot någon. Så är det nu för tiden med våra bönder, som tycker sig orättvist behandlade och finner det besvärande att behöva ge och ta på lika villkor och klagar över att man bestjäl och skinnar dem. Men detta är enbart onda griller. Några är dock en smula bättre och säger: Jag vill gärna göra det jag skall göra men jag vill vänta och se om andra först gör det för mig. Men det här budet lyder: ”Gör det du vill att en annan skall göra dig”. Det är du som skall börja och vara först, om du vill att andra skall göra det åt dig eller om de inte vill, så gör det ändå. Ty om du inte vill vara from och göra gott innan du får se det hos en annan, då blir ingenting av. Om inte de andra vill, så är du inte desto mindre pliktig att göra det enligt lagen och rättsordningen på grund av att du själv vill ha det gjort mot dig. Den som vill vara from får inte rätta sig efter andras exempel. Det duger inte att komma och säga: ”Den där har lurat mig och då måste jag i min tur svärta ned honom.” Nej, eftersom du ogärna vill bli utsatt för sådant, så skall inte heller du göra så mot någon annan. Du ska börja med sådant som du själv vill ha gjort mot dig. Så kanske du kan beveka andra människor genom ditt exempel till att göra dig gott tillbaka, även dem som tidigare gjort dig ont. Men om du inte själv gör så, så blir din lön att inte heller någon annan gör dig gott. Och det är bara vad som är rätt åt dig både inför Gud och människor. 7: 13, 14 Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördömelsen, och många är de som vandrar på den. Och den port är trång och den väg är smal som för till livet, och få är de som finner den. Han har nu predikat färdigt, vår käre Herre, och han avslutar äntligen sin predikan med några varningar för att rusta oss mot de många olika slags hinder och stötestenar, både i fråga om lära och levnadssätt, som vi tar emot i denna världen. Sant är att hans lära varit skön och dyrbar, på en gång lång och utförlig men även så kort och knappt centrerad i ett enda ord, att
   225
   den är snart uttalad och lätt begriplig. Men det vill till möda och arbete för att den skall genomsyra våra liv. För det är sannerligen ett tungt och hårt liv att vara kristen och from, och det tycks oss inte så värst sött; som en viss glädjeflicka sade: ”Det vill mycket till för att vara ärbar”. Ja, helt klart mycket, och ännu mycket mer för att föra ett kristet liv. Detta har vår käre Herre här i tankarna, att många motigheter och betänkligheter kommer att möta oss. ”Jag vill nog gärna leva som kristen, men det vill så mycket till.” ”Ja”, säger Herren, ”det är just vad jag också säger, och därför manar jag dig att se dig för och ta inte allt för illa vid dig om det verkar vara en smula surt och tungt. Ty det kan och vill sig inte bättre i den här världen.” En kristen måste veta detta och rusta sig så att han inte låter sig förargas eller hindras, även om hela världen lever rakt tvärtemot. Inte för sitt liv får en kristen rätta sig efter den stora hopen. Detta har redan Moses för länge sedan förbjudit: (2 Moseb. 23) ”Du skall inte följa efter mängden i vad som är ont etc.” Moses vill med detta ha sagt att du alltid kommer att få se trångmål uppstå och förgå i denna värld. Det säger även Herren Kristus här i vår text: ”Vägen till fördömelsen är bred och många, många vandrar på den och porten är väldigt vid, så att man går in genom den i stora klungor.” Detta är den stora anstöten som kommer många att rygga tillbaka och avfalla. Ja, även profeterna och andra heliga människor har hängt upp sig på detta. Sålunda klagar David ofta i Psaltaren i mångskiftande ordalag och särskilt i Psalt. 73: ”Grämelse grep mig, när jag såg att det gick de gudlösa väl. Ty de är aldrig i dödsfara och står där likt skönt smyckade palats. De råkar inte i olycka som andra människor och blir inte som dessa plågade.” Allt som allt — de är lyckliga på jorden och blir rika – säger psalmisten – de har hus och hem fyllda, lever i sus och dus, gör vad de vill och vad dem lyster. Men vad sker däremot med mig? Jag måste vara from, jag lider och blir plågad dagligen och varje morgon tagen i upptuktelse. Även om jag bara överträder Herrens bud en smula, så är han efter mig med käppen. Det är vad jag får stå ut med. För de andra däremot förflyter allt i ära och fröjd. Därför går hela världen dem tillmötes, varje människa lovordar och prisar dem. Det har vi sett under påvedömet. Om någon bara klädde sig i prästdräkt, då skulle han firas och hållas i ära av alla. Alla gav sin tribut och salig prisades den moder som burit en sådan son. Den som är fientlig mot oss, han hålles för detta i desto större ära och värdighet och kan sedan leva hur som helst. Detta har smärtat de kära fäderna djupt, att de här i världen tvingas se sådan lycka tillsammans med denna ondska och att varje människa kan skänka det sitt gillande, ja, se det som efterföljansvärt, medan de fromma 226 fäderna själva enbart drabbas av olyckor och fick utstå förakt och förföljelse från alla håll. Det är detta som Herren Kristus här vill klargöra och förbereda de sina på, så att var och en av dem lever så här i världen, som om han var den ende kristne och låter Herrens ord och predikan vara sin högsta skatt här i jordelivet och tänker: ”Fastän jag ser att min granne och hela staden, ja hela världen lever på ett annat vis och även om så allt som är stort, förnämt och förmöget, furstar och herrar är ense mot mig, så har jag dock En vid min sida som är större än de tillsammans, Kristus och Hans Ord. Därför – även om jag går här ensam för mig själv, så är jag inte ensam. Eftersom jag har Guds Ord, så har jag Kristus hos mig, tillsammans med alla änglarna och alla helgon allt ifrån världens begynnelse, så att jag förvisso är omgiven av en långt större skara och går med i en procession långt härligare än vad som nu kan finnas i hela denna värld. Det är bara det att jag inte ser detta med mina kroppsliga ögon. Med dem ser jag endast trångmål och får stå ut med att så mycket folk överger mig eller lever och vandrar stick i stäv mot mig. Du måste hålla dig fast vid detta, om du ska härda ut. Annars kommer så svåra påfrestningar rycka dig med sig, om du för dina ögon bara ser hur andra människor lever och tror. Ty i det som är för ögonen ser t. ex. turken den säkra grund som han stöder sig på och drar sina slutsatser utifrån. ”Menar du”, frågar han mig, ”att Gud skulle vara så förskräcklig, att han fördömer en så väldig värld?” Och på samma sätt frågar de påviske: ”Menar du verkligen att det skall vara det enda rätta, som ni i er lilla vrå kläckt fram? Och att hela världen skulle vara förtappad?” Skulle alla dessa påvar, biskopar och heliga fäder, konungar och furstar, allesammans ha varit irrläriga? På detta propsar de så benhårt att ingen människa kan rubba dem därifrån och på den grunden drar de sin oomtvistliga slutsats, att det är vår lära som inte är rätt. Och dock har de ingen annan grund för det än detta: Vi är många, ni är få, vi är fromma, lärda och visa och vi är Guds folk, satta i apostlarnas ställe etc. Därför kan vi inte missta oss. Kristus har ju inte övergivit sin kyrka och inte heller Gud sitt folk. Det är ju bara inte möjligt att han skulle förkasta så mycket förträffligt folk för några få stackares skull. Han har ju dock inte skapat sin himmel förgäves. Men stick i stäv mot allt detta lär Herren Kristus: slit bara ut ögonen eller åtminstone vänd bort dem, så att du inte för ditt liv ser efter den stora hopen ulan endast på Guds Ord. Och du skall veta att det nu en gång är och skall vara så, att vägen till fördömelsen är bred och porten dit vid och att de är många som går den, och å andra sidan att porten till livet är trång och vägen
   227
   dit är smal och mycket få de som går den. Därför saknar det giltighet när turken och påven skryter med sin tro: ”Vi är de många och har sedan länge hållit oss vid vår tro, därför måste den vara den rätta.” Men Kristus hävdar här raka motsatsen och kallar den väg för fördömelsens väg, som är bred och lättframkomlig och varnar för att harmas över att vår skara är så liten och deras är en sådan väldig hop. Det är emellertid en utomordentligt svår munsbit att tugga och smälta, så att jag ofta själv fått kväljningar och tänkt: ”Vi är ju bara en ringa, ynklig liten hop, föraktad och fördömd av allt som på denna jord är högt och stort. Skall då vi tvärs emot hela världen stå på oss och berömma oss av att vår sak är den enda rätta och över alla dem – påve, biskopar och hela deras anhang – och fälla domen att de hör djävulen till? Ja, likväl måste den tanken övervinnas och oåterkalleligt uteslutas: jag vet att min sak är den rätta, även om hela världen skulle säga annorlunda”. Som nu med den kära jungfru Maria, när ängeln kom och gav henne budskapet att hon skulle bli moder åt den allra Högste – hur skulle hon då göra? Vem hjälpte henne då, vem trodde på det och gav henne sitt stöd? Skulle hon kanske ha sett sig omkring att där fanns så många förnämare döttrar till adelsmän, höga herrar och furstar? Borde inte Gud ha funnit någon annan och värdigare för detta uppdrag, som om inte någon annan jungfru någonsin befunnits passa än hon, en fattig, okänd och ringaktad piga? Vidare – hur skulle patriarken Abraham göra när han måste dra ut ur Kaldéen och vandra i väg så ensam som om han var den ende kristne och hela världen i övrigt förtappad? Inte fick han lov att fästa sig vid sådant och inte heller se sig om efter andra utan han fick säga sig själv: ”Hur Gud än ställer och styr med hela den övriga världen, det överlämnar jag åt honom. För min del vill jag hålla mig till hans Ord och lyda det utan att bry mig om att jag ser hela världen handla annorlunda.” Så måste även Maria ha sagt sig: ”Vad Gud gör med andra, det låter jag honom bekymra sig om. Jag vill förbli vid hans Ord, som jag tydligt hört och som säger mig vad han vill göra med mig.” Samma slutsats måste vi dra för vår del: Visst ser jag hur påve, biskopar, furstar, sekterister, borgare och bönder gör som det passar dem. De föraktar och bespottar oss så tvärsäkert att jag måste fråga mig själv: Menar du verkligen, att du ensam har rätt gentemot dem alla? Men far din kos du påve, ni furstar och lärde och hela världen. Jag vet att min lära är den rätta och Guds eget Ord. Vid det vill jag förbli. Gud give att det må gå, hända och förbli så, hända vad som hända vill. Så vill alltså Herren Kristus säga här: ”Jag har gett er denna lära för att ni skall ha klart för er hur utomordentligt få de människor är som håller med 228 er och hur talrika de är som kommer att lära och leva rakt tvärtemot. Ni kommer att bli mycket förtvivlade.” Men stå ni fasta och låt er inte överrumplas utan ha klart för er att så är det nu en gång och så måste det gå. Men tänk på att jag i förväg sagt, att porten är trång och vägen smal som leder till livet, medan vägen och porten till fördömelsen är bred och vid etc. Men bry er inte om det utan lyssna på vad jag sagt er och följ mig. Ty jag själv och alla helgon har gått den smala vägen, och då måste ni också gå den, om ni vill komma till mig. Låt de andra gå sin breda väg! En gång skall ni få se hur trång den håla är där de måste hamna, medan ni som nu måste gå genom den trånga porten och vandra den smala stigen skall komma till ett skönt rum, så högt och rymligt som himmel och jord tillsammans. Nå, vad är det då som gör vägen så smal och porten så trång? Svar: ingenting annat än den lede djävulen, världen och främst vårt eget kött, som är lojt, som stretar och strävar emot och som inte kan förmå sig till att lita på Gud och hålla sig till hans Ord och som inte heller kan stå ut med världens förakt, fattigdom och farligheter etc. Med ett ord sagt, Den onde ville gärna själv gå den breda vägen, därför gör han den smala så motbjudande och svår för oss. Därefter kommer världen som förföljer, hänger, mördar, bränner och dränker oss för att vi inte tillsammans med den vill gå den breda vägen. Och kan den inte något annat, så börjar den på det giftigaste sätt förtala och skämma ut oss, jaga bort oss med eld och svärd. Nog är det en svår kamp att stå ut med, att nödgas fäkta mot sitt eget kött, så att man skall kunna förtrösta på Gud, älska sin nästa, leva anständigt och förbli trogen i sitt kall. Och när vi fullgör allt detta med stor möda, ska världen dessutom förfölja och förtala oss som om vi var de mest ondsinnade skurkar på jorden just för vårt kristliga levernes skull. Slutligen kommer den lede djävulen och plågar ytterligare hjärtat med onda tankar, misstro, fruktan, ångest och förtvivlan. Det goda som vi gjort, gör han till synd och skam. Likväl skall vi hålla ut under dessa fiender och stå där som måltavla för deras angrepp. Under sådana förhållanden måste väl alltid någon gripas av förargelse, falla ifrån och säga: ”Jag ser ju mycket väl att de andra njuter lugn och ro och har goda dagar, de går hädan i frid och har namn om sig. De har berömmelsen och äran att vara de rätta gudstjänarna – varför skall då jag ensam låta mig plågas så grymt, bli förlöjligad och utskämd? Där alla andra håller hus, där vill också jag ha mitt tillhåll.
   229
   Detta har illustrerats mycket fint av dikten om riddaren – frånsett att man inte tillämpat den rätt utan ansett att dikten syftar på skärselden eller själarnas pina efter detta livet. Han måste gå över en smal spång, knappast mer än en handsbredd med en börda på ryggen och under sig har han en svavelsjö full med drakar och till råga på allt kommer en man mot honom som han måste väja för. Detta rimmar väl med detta Herrens ord. Ty en kristen lever ett liv lika vanskligt som om han vandrade över en smal spång, ja, på en rakknivsegg. Där är djävulen framme och nafsar efter oss under ifrån för att dra oss ner i otålighet och förtvivlan och gnäll mot Gud. Sedan går världen hotfullt emot oss, vägrar att väja och lämna oss i fred. Och dessutom med vårt eget kött hängande om halsen, så att vi är trängda från alla sidor, och vägen så smal att den redan i och för sig vore tillräckligt svår även om inga andra faror och hinder fanns. Ändå måste vi antingen gå framåt på den eller bli byten för värld och djävul. Därför – tänk och rätta dig efter mottot: vill du vara en kristen, så var det! Ty du inte kan göra den smala vägen bredare, och här går det endast några få, men där går den stora hopen. Men låt det vara din främsta tröst att Gud står dig bi, därnäst när du väl kommit igenom, att du kommit in i ett skönt rymligt rum. Ty när du endast håller dig till Ordet och rättar dig efter det och inte efter vad ögonen ser, så är Gud helt säkert hos dig och det så mäktigt att din ande övervinner köttet, världen och djävulen. Då förmår denne platt ingenting varken genom ditt kött, genom världen eller av egen kraft. Ty Ordet som du genom tron klänger dig fast vid, är alldeles för starkt för honom, även om det kan se enkelt ut och vi inte blir medvetna om dess makt. Men han vet väl vad det förmår, såsom den som ofta prövat och fått känna på vilken makt och vapenutrustning det är för den som tror på det. Därför står profeten på sig så trotsigt i Psalt. 118: ”Herren är med mig, därför fruktar jag ingenting, vad skulle människor göra mig? De kringsvärmar mig som bin och blossar upp som eld i törnen, men i Herrens namn har jag mitt tillhygge. Man knuffar mig, för att jag skall falla, men Herren hjälper mig etc.” Se där! Han har heller ingenting annat än Ordet och tron att Herren är med honom, Herren som han dock inte kan se. Men världen och köttet som gör hans väg så smal och hans liv så motigt, dem känner han mycket väl. Likväl står han fast och låter sig nöjas med att Herren är hos honom och tar hans parti och är säker på att han skall förbli hos honom och bärga segern åt honom, fastän hela världen är emot honom. Vid den trösten måste också vi vänja oss, så att vi lär oss att göra den trånga porten vid, den smala vägen bred och av den lilla skaran en stor hop, 230 så att vi inte låter oss förvillas av vad våra ögon ser utan genom Ordet och tron riktar blicken mot de ting som inte syns, nämligen att Herren Kristus själv och hela den himmelska härskaran är hos mig och i en lång, skön procession gått före mig till himmelen och att därtill hela kristenheten intill den yttersta dagen ska vandra samma väg. Ty där Herren går fram och är, där måste alla dessa vandra och förbli. På så vis blir vägen lätt och skön för oss att gå, så att vi förtröstansfullt kan tillryggalägga den. Och Kristus eggar oss med att säga: ”Kom till mig ni alla som är nedtyngda och uttröttade, så skall jag vederkvicka er, ty mitt ok är milt och min börda är lätt.” Han vill säga: Bli inte missmodiga av det som jag här i världen lägger på er! Ty det är väl ett hårt ok och en tung börda för köttet. Därför har jag kallat det en smal stig och en trång port. Men håll er bara till mig, så ska jag göra det lätt och lent för er, och ge er så mycket styrka att ni kan gå den vägen lösa och lediga, och inte bara det utan också få erfara att den är ljuvlig och söt som honung. Ty det är visst och sant att om man rätt väger det ena mot det andra, så har de troende en sådan fördel att de inte gärna skulle vilja byta med de gudlösa, fastän dessa lever i sus och dus och de förra måste lida mycket, så plågar de sig och gör sig själva tio gånger mer illa än de gör oss med sitt förgiftade, desperata hat mot oss. Och med alla sina gäckade anslag gör de mer skada mot sig själva än mot oss. Alla de finter och ränker, som de försyndar sig med, gör dock att de inte kan ha något gott samvete, inte heller någon riktigt glad stund och är själva sin egen djävul här i livet. Likväl förmår de inte uträtta stort mer mot oss än att smutskasta oss litet grand och ansätta oss i den mån och så långt Gud tillåter. Men de som tror på Kristus slipper dessa bekymmer och plågor och kan ha ett gott hjärta och gott samvete. Även om vi blir trängda och djävulen klämmer åt oss, så måste han dock snart ge upp, medan vi alltjämt blir vederkvickta genom Ordet, så att bördan och trångmålen för oss blir en sötma och bara en halv plåga, som om de bara drabbade utvärtes och vår yttre människa. De andra åter är i dubbel bemärkelse djävulens martyrer både här i tiden och där i helvetet med evig pina och samvetskval för mord och blodsutgjutelse, som hindrar dem att ösa några glada och goda tankar från Gud, även om de här får några fröjder och förlustelser. Det är inte mer än rätt åt dem, såsom Skriften säger: Se, så vill Herren – tillsammans med alla andra trogna – både varna och ge oss tröst i våra trångmål så att vi inte hänger upp oss på att vårt liv är oss oblitt och att vi måste se och känna på så mycket vedermödor i denna värld. Ty sett på rätt sätt blir den oss endast
   231
   hälften så tung och genom Kristus som vi tror på blir trångmålen för våra hjärtan något ljuvt och leder till det eviga livet och den himmelska glädjen. Vad kan det då skada om den gamle Adam blir en smula illa tilltygad? 7:15 Akta er för de falska profeter, som kommer till er i fårakläder, men som invärtes är glupska vargar. Hittills har Herren förordnat om såväl den rätta läran som det rätta sättet att leva och varnat för sådant som strider mot dessa och skadar eller förhindrar dem. Han tillfogar här ännu en varning. Även om läran är rätt och sättet att leva i sin ordning och allt går sin gilla gång, så bör man se till att det inte bland oss dyker upp lärare, som i Guds namn och under sken av att vara rätta predikanter av Evangelium i hemlighet inför ett annat ”evangelium” som förvrider och förstör både lära och kristligt levnadssätt. Ty det lär inte bli annat av än att den rätta, rena läran om Evangelium överallt måste bli frestad på alla sätt av djävulen, både utifrån och inifrån. Herren Kristus sa ju redan i början av denna predikan att den som vill vara en kristen måste ta med i räkningen att stå emot och få fiender, främst dem som står utanför kristenheten och står i strid mot honom, som hatar och tillfogar honom lidande, som slår och stryper honom eller åtminstone för talar, förbannar och fördömer honom. Och helt klart, den är ännu inte en kristen, som inte har fiender, förtalare och förföljare. Han har ju ännu inte bevisat sin kristendom i en yttre handling eller bekännelse. Ty så snart han tar sig samman och bekänner, blir världen fientlig för honom och skulle om den kunde, gärna också döda honom. Det var alltså de öppna fienderna, de utanför kristenheten, som var och en kan se och väl också känna av. Men förutom dessa – säger Kristus här – skall ni få på halsen ännu ett slags fiender som är lika farliga, som inte står utanför och förnekar vår heliga lära utan som växer upp bland er, lånar ert namn och berömmer sig av det. Först dessa skall göra den verkligt stora skadan. Ty de tidigare nämnda, hur högröstat pockande de än uppträder, kan dock inte mer än beröva en kropp och ägodelar. Men min tro och mitt hjärta kan de inte ta med våld. Dessa står inte efter mitt liv och gods utan lämnar mig i fred med det jag äger, men de griper illistigt efter vår lära för att slita ur våra hjärtan den skatt som är det kära Ordet och för vars skull vi lider förföljelse från de andra fienderna. Först detta är den verkligt bedrövliga historien, nämligen att dessa som kallas våra bröder och som lovprisar den kristliga läran, reser sig upp mot oss och just i vårt namn berövar oss den rätta läran och inför en annan. Det är detta som S:t Paulus varnade sina efesier för och som han 232 förutsade i Apg. 20: ”Det skall bland er själva uppstå sådana som lär ut och predikar villoläror”. Det är – säger jag – åter en dubbelt beklaglig historia, att de som gör detta skall vara personer som finns bland oss, som kommer från vår krets och som vi ansett för rättrogna och som vi dock inte förmått skydda oss för, förrän de vackert hunnit ställa till stor skada. Det är just samma förföljelse inom kristenheten, som blivit oss förutsagd i hela Skriften och som pågått sedan världens begynnelse. Ty så gick det för Moses bland hans folk, ja, för Jakob, Isak och Abraham bland deras husfolk. Och Adam som hade bara två söner måste se den ene av dem anstifta en egen sekt. Och jag vill påstå att vi själva nu fått erfara detsamma. Hur många är det inte som till en början slöt upp tillsammans med oss och grep sig an Evangelium gentemot påven, så att det kunde se ut som om vi skulle lägga hela världen för våra fötter? Men just som vårt verk kommit igång som bäst, så far vårt folk på egen hand i väg och ställer till ett elände, värre och skadligare än någonsin alla furstar, konungar och kejsare skulle kunnat göra. Vad skall nu vi göra åt detta? De tillfogar oss den största skada och ger förnyad styrka åt de yttre fienderna som skriker: Där ser man hur det är fatt med vår lära, när vi inte ens själva är överens med varandra. Inte kan den helige Ande vara hos oss när vi förföljer, skäller ut och förtalar varandra! Vi kan då bara försöka stå ut med att fienderna genom en sådan skandal vinner styrka, medan vi försvagas och blir utskämda samt får emot oss både de yttre fienderna och våra egna bröder. Säkert har aldrig en större prövning drabbat kristenheten i yttre mått och när det gäller läran. Eftersom nu detta i alla tider varit att vänta och inte går att komma undan, så ger Kristus oss i sin predikan en motvikt både till tröst och varning. Trösten är att vi inte skall bli förskräckta eller bekymra oss till döds över den skandal som vi bevittnar och får känna på, nämligen att vi som dock berömmer oss av Guds Ord inte är sams sinsemellan. Nej, i stället skall vi som är upplysta genom Ordet bemöta dylika inkast med att säga: ”Då jag ju ville vara kristen, så visste jag mycket väl redan i förväg, att det skulle gå som min Herre Kristus här säger, nämligen att jag skulle få på mig två slags fiender – de som kom utifrån men också inifrån, mina egna, älskade vänner och bröder. Därför får inte det avskräcka mig eller göra mig till avfälling i läran, som om den skulle bli orätt därför att dessa som varit mina bröder, uppträder mot mig. Kristus hade ju dock som lärjunge Judas, förrädaren. Men vad Herren lärt och gjort blev ju inte falskt och felaktigt därför att hans älskade lärjunge avföll och väckte anstöt. Därför skall inte heller vi bry oss stort om våra ”judasar”.
   233
   Varningen innebär att vi noga måste se oss för och noga se till och vara på vår vakt så att villolärarna inte bedrar oss, utan att vi i stället rustar oss mot dem och främst lär oss att känna igen dem. Ty genom att Herren säger: ”Se er för”, vill han lära oss att vi inte skall vara toleranta mot dem utan ha ögonen öppna, vara stridbara, förutseende och kloka. Ty mot de yttre fienderna fordras ingenting annat än att tålmodigt lida vad de anstiftar mot oss och stå fasta. Men åt det andra hållet gäller det motsatta, att inte tolerera eller ge vika utan vara på sin vakt, så att jag inte ens litar på en intim broders ord utan med klar och skärpt blick endast har Ordet för mina ögon och inte heller litar på någon människa i kretsen omkring mig, som i dag är ense med mig, men som i morgon mycket väl kan predika stick i stäv mot mig. Och ingen skall anse sig så säker som om han inte skulle behöva denna för maning. Ty det rör sig om en så farligt illistig prövning, att även de andligen mest upplysta har mer än nog att se till att de inte ska bli bedragna. Men den andra hopen, den som lever säkert och sorglöst, förmår överhuvudtaget inte värja sig, så att den inte blir förförd. Därför är det inte för inte som Kristus tar fram dessa varnande ord: ”Se er för!” Ty det fagra skenet av deras goda namn är alldeles för vackert, för att – såsom vi skall höra – någon som inte rätt förstått Guds Ord genom att flitigt skärskåda det och framför allt annat varit angelägen att bevara det rent och klart, ska kunna genomskåda bedrägeriet. Ty se här hur Herren avporträtterar de falska lärarna, både när det gäller deras framtoning och deras rykte. Först tillerkänner han dem profetsnamn, vilket de också är, d.v.s. lärare och predikanter. De berömmer sig ju också av att man inte titulerar eller anser dem vara något annat. De har ju predikoämbete, samma Heliga Skrift och samme Gud att berömma sig av som de andra men är dock falska profeter. Ty Herren talar ju här om dem som har som ämbete att predika. De andra däremot som far omkring utan ämbete eller uppdrag, de är inte ens värda att kallas falska profeter utan rätt och slätt för landsstrykare och skurkar som man borde överlämna åt bödeln och inte tolerera – även om de predikade aldrig så rätt. Ty de faller andra i ämbetet och försöker ta makten i strid med överhetens ordning. Ty Gud har liksom med alla andra ämbeten förordnat om predikoämbetet, och den som orättmätigt har hand om det får svara för sig själv och lär nog finna sin domare. För det andra säger Herren att de falska profeterna kommer i fårakläder, så att man inte hittar något hos dem att anmärka på. Därför kan man inte heller till det yttre skilja dem från andra, rätta predikanter. Dessa två ting är
   234
   det som vållar sådan skada: att de dels innehar det rätta ämbetet och dels dessutom uppträder under så skön utsmyckning och sådant fagert sken ut man inte kan säga annat än att de är sant fromma predikanter, som ömmar för allas frälsning, något som de frikostigt berömmer sig själva för och därtill svär på att det endast är Guds namn och Ord som de torgför. Detta går i folk och rycker människor med sig lika våldsamt som en flod som del inte går att stå emot. Ty vem bland gemene man kan eller vågar sätta sig upp mot dem eller fördöma dem? Ja, vem förstår att taga sig i akt för sådana som framträder i Guds namn med Guds Ord, som de ju berömmer sig av? Men för båda dessa fallgropar varnar Kristus oss, så att vi inte utan vida re godtar att de falska profeterna innehar ämbetet, fastän detta är nödvändigt och hör till varje predikant. Men därmed är ingalunda sagt att man måste tro honom som om han trots sitt ämbete inte skulle kunna vara en lurendrejare. Det är ju inte någon sällsynthet här i världen att det i alla ämbeten och stånd finns skurkar och bedragare som missbrukar dem. De kan väl kallas profeter, det må vara hänt, säger Kristus. Men var på din vakt och se upp, så att det inte är falska profeter. På samma sätt – och för det andra – titta efter om de inte framträder i fårakläder under förnämligt namn och fagert sken. Ty här hör du ju, att det under kläderna mycket väl kan finnas en glupsk varg. Var därför på din vakt, så att inte fårakläderna bedrar dig. Ty falska profeter måste alltid vara iförda sköna förklädnader och ha ett vackert sken, om de skall kunna förföra folk. Och detta är just den avgörande skillnaden mellan dessa hemliga och de andra öppna fienderna. Ty dessa senare rusar på oss så öppet att alla lätt känner igen dem. Men de andra går omkring bland oss i samma ämbete som vi har, och för till torgs samma Heliga Skrift och Ord som vi. Men de kommer – säger Kristus – av egen drift, d.v.s. att även om de innehar ämbetet, så bär de fram ett sådant ord och sådan lära, som Gud inte befallt dem och som han inte heller sänt dem att predika utan sina egna drömmars djävulslära, utsmyckad med Guds namn. Därför är du varnad just för fårakläderna, så att du inte sätter tilltro till någon, hur fromt sken han än omger sig med. Endast på Ordet skall du se, om han förkunnar det på rätt sätt eller bara säljer sitt eget krimskrams. Där ser du! Tog vi bara åt oss denna varning och rättade oss efter Kristi ord, så skulle vi lätt kunna skydda oss mot alla falska profeter och villolärare. Ty att de så lätt kan nästla sig in överallt beror på att även vi som dock hör det rätta Evangelium inte tar det på allvar och inte vinnlägger oss om att vinna visshet och bli fasta i tron. I stället går vi där sömnaktiga och
   235
   likgiltiga som om det aldrig skulle kunna gå förlorat. Detta lättsinne gör att innan vi hinner se oss om, så är vi bedragna av de falska profeternas bländverk och popularitet. Strax när en ny lärare dyker upp, så är detta varningsord ”attendite” eller ”se upp” glömt – detta ord som vi skulle vara rustade med och ständigt ha ringande i öronen och lyssna på alla sådana som om vi inte hörde dem utan i stället endast såg efter läran och gav akt på den. Emellertid finns överallt lösaktiga och flyktiga andar som bara ser efter predikanterna sprickfärdiga av nyfikenhet och lystna på sensationer och tänker: ”Å, honom har jag hört förr, nu måste jag också lyssna på den här, som är en så fin, lärd och helig man m.m.” Och då har djävulen redan skaffat sig rum, bedårat dem, innan de blev medvetna om det och driver och för dem efter sin vilja från den ena sekten efter den andra – såsom aposteln S:t Paulus skriver i Ef. 4, att de är lika strån som låter sig drivas hit av vinden och dithän som de nya lärovindarna blåser. Om en annan dyker upp i dag eller i morgon, nog rusar de alltid dit och lyssnar. Detta beror på att de inte har något fast begrepp i sina hjärtan om Guds Ord, att de ringaktar Evangelium och menar att om de hört det en eller två gånger, så kan de det och äger det helt och fullt och har tröttnat på det. Men de spärrar upp både öron och mun när någon annan kommer och har något nytt att överbringa. Och då går det med dessa precis som för Adam och Eva – förledda av ormen, som spärrar upp deras ögon för det förbjudna trädet och inger dem förföriska tankar stick i stäv mot Guds Ord: ”Varför skulle vi inte få äta frukten just från det trädet?” Så blir de lystna och nyfikna på den, tröttnar på frukten från alla andra träd i hela paradiset och förgapar sig endast i den som är förbjuden för dem. Men om vi bara tog Evangelium på riktigt allvar och gjorde det angeläget för oss att bevara denna skatt ren och oförfalskad, så skulle vi inte så lätt bli bedragna. Ty jag hoppas förvisso att ingen sekterist alltför lätt skall kunna stöta omkull mig då jag vet att vårt Evangelium är det rätta, och inte för allt i världen vill jag förlora det. Men kommer någon i sköna fårakläder, så fäster jag mig inte vid hans maskering som om jag vore tänd på att höra något annat och nytt utan lyssnar efter om det stämmer med mitt Evangelium. Och om det inte är så, då är jag, Gud vare lov, så fast och säker på, att jag vet att han under sina fårakläder är en falsk profet och en glupsk varg. Ett dubbelt försteg har dessa djävulsandar. Dels att vi är sådana oaktsamma, säkra och godtrogna människor, dels att de förstår att klä sig i sådant skönt ylle. Ty fårakläder kallar Herren inte de bovstreck och grova synder som hedningar och okristna lätt kan kännas igen på. Tvärtom avser han dem
   236
   som har gott namn och rykte om sig att vara rätta kristna och som har Dopet, Nattvardens Sakrament, Kristus själv och allt vad Kristus tillhör. Allt detta måste de medföra. Det duger nämligen inte att de går ut och säger: ”Detta säger jag.” Utan så måste det låta: Kära vänner! Så säger Kristus: Här har ni Guds Ord och Skriften, den måste ni tro, om ni vill bli saliga, den som lär något annat, han förför er etc. De för alltså på tungan Guds och Kristi högtlovade Namn, sådana skrämmande höga ord som Guds ära, evig salighet och vad sanning är, samt mer av ord som hör samman med dem. När nu människan hör dessa förkrossande ord och varningar vid sin själs salighet eller eviga fördömelse, så blir hon förskräckt och blir fångad på nåd och onåd, om hon inte är rustad emot den och väl förtrogen i tron. Det skär som ett svärd och går genom kropp och själ. Detta är i sanning fårakläderna. Dessutom styr de ut sig med uppseendeväckande bedrifter och beteenden – går i gråa långrockar, har en dyster uppsyn, gör det hårt och betungande att leva genom fastor, späkningar och hårt nattläger och lever på ett helt annorlunda sätt än vanligt folk. Detta innebär ännu en stark framstöt som förtrollar folk så framgångsrikt att man faller till föga för den i massor. Och en sådan kanalje kan med en enda predikan förföra en hel stad och åstadkomma att man på en timme glömmer bort vad man hört under tio år. Ja, jag tilltror mig att om jag ville, så skulle jag med en eller två predikningar predika tillbaka mitt folk till påvedömet med sådan iögonfallande fromhet och på nytt kunna anordna vallfärder och mässor. Ty som sagt – gemene man är lätt att prata omkull och är dessutom förveten och lysten på allt som är nytt. Se, så måste de försköna sig både i fråga om läran och livet, härma precis samma ord som vi hör och uppvisa ett skönt insmickrande beteendemönster såsom inför vederdöparsekterna. Det är sannerligen mycket folk som de förför med att skrika ut att hos oss kan inte det rätta Evangelium finnas, när man ser att det inte bär någon frukt och människorna förblir onda, högfärdiga, giriga m.m. Det måste något mera till än Guds blotta Ord och Skriftens bokstav. Anden måste göra det och ordentligt ta itu med levnadssättet. Om det var Guds Ord, så skulle förvisso Anden skaffa frukt. Så går de an och påstår att det är de som har den rätta förståelsen och den rätta frukten och vandeln. När enkla, oerfarna människor hör detta, så säger de: ”Å, det är förvisso sant! ”och låter sig ryckas med av de utomordentligt stora orden som ”Ande och Andens frukter”. Sedan går dessa svärmeandar ännu längre och säger: Den som vill vara en sann kristen skall inte befatta
   237
   sig med det världsliga regementet eller bära svärd och ska inte som vi ha något eget. Endast den är en rätt kristen som bevisar sig som sådan genom att överge allt, inte åta sig världslig makt eller ämbetsutövning. Han skall gå i en sliten grå rock, tåla hunger och elände. Detta kallar de för Andens frukter, men det är inget annat än fårakläder, som de bedrar stackars människor i mängder med. Vem förmår nu att under fårakläderna känna igen vargen och akta sig för honom? Svar: Jag vet ingen annan råd än – som jag sagt – att man i förväg sett till att man är så säker på sin sak, så viss i sin lära och har den så fast rotad i hjärtat att han kan hålla fast den även om allt och alla på jorden lärde och levde annorlunda. Ty den som går säker, får helt enkelt inte titta åt några yttre bländverk i kristenheten eller döma därefter utan endast efter Ordet. Det visar oss hur en kristen skall vara beskaffad för att bestå inför Gud, så att du håller dig till den kristna lärans huvudstycke och till ingenting annat, nämligen att Gud har sänt och utgivit sin son Kristus och genom honom förlåter dig alla synder och gör dig rättfärdig och salig. Om du sedan öppnar dina ögon och ser dig omkring, så ser du en mångfald av skiftande levnadsmönster och människovarelser – man och kvinna, herre man och dräng, furste och undersåte, rik och fattig och vad för stånd och ämbeten som kan finnas här i världen, allt så om och i vartannat att jag inte kan se något särskilt märkvärdigt hos någon. Men är jag då fast förankrad i den nämnda huvudtrosartikeln och vet att i och med den har jag allt, så tänker jag i mitt hjärta: Gud give, att när jag än ser en äkta man eller jungfru, herre eller dräng, lärd eller lekman, klädd i grått eller rött, fastande eller frossade, dyster eller leende – så angår det mig inte. Kort sagt – dessa skillnader som jag ser med mina ögon, då är den ena inte förmer än den andra. Ty jag har den förvissningen att en flicka i röd klänning eller en furste i gyllene skrud lika gärna kan vara en kristen som en tiggare i grå rock eller en munk i yllekåpa eller tagelskjorta. Och i den övertygelsen är jag oemottaglig för alla yttre särdrag. Men den som inte omfattar detta trons huvudstycke och inte vet att be döma allt därefter, han kan inte värja sig mot att bli bedragen av dessa yttre företeelser. Ser han en äkta man med hustru och barn kring sig i herremansdräkt och sköna smycken och å andra sidan en annan med sur uppsyn, mager av fastor, barfota och i en grå rock, så tänker han aningslöst om denne: ”Å, vilken helig man måste han inte vara! De andra är rent skräp!” Och han förgapar sig besinningslöst i det han ser och är inte så pass klok att han ifrågasätter om inte en skälm kan vara gömd under grå kappan. En
   238
   kristtrogen förstår att göra det och frågar: ”Käre munk, kanske du bär din gråa kåpa för att du inte har råd till något bättre eller gör du det för att du vill vara märkvärdig och väcka andras uppmärksamhet? I så fall måste du vara en urbota dubbel-kanalje, som med skrytaktigt sken får folk att gapa av förvåning. Om du är hederlig måste du medge för dig själv: när en bonde plöjer och gödslar är han en kristen och kommer till himmelen som jag. Och vad är det jag då gör med mitt besynnerliga liv?” Men – som sagt – den stora allmänna hopen av människor är som förhäxad i detta bländverk, har inte ögon för annat än det som ser märkvärdigt ut, så att det inte hjälper hur länge man predikar mot det. Dessutom är vi av naturen fallna för dylika läror och aktiviteter, ty de ligger väl till för vårt förnuft som alltid gärna vill köpslå med Gud om sina egna prestationer. Dessutom underblåser djävulen genom dessa läror och rör om tills han fått oss helt i sina klor. Men vi som gärna skulle vilja vandra oförvillade av allt detta, vi skall som jag alltid förmanat till, framför allt se till att hålla oss till huvudartikeln om Kristus. Då kan vi bedöma yttre företeelser och ting rätt och Anden skall lära och leda oss. Då skall också var och en i sin ställning finna tillräckligt av goda gärningar att göra, så att han inte behöver leta efter sådant som är särskilt uppseendeväckande. Ty är du furste, domare, äkta man, dräng eller piga etc. och skall öva dig i tron, bevisa den i gärning, troget ombesörja ditt ämbete och stånd samt göra rätt för dig, så skall du förvisso få så mycket att uträtta att ingen kartusianermunk tillhör en så sträng orden som du. Ty någon särskilt stor möda eller så värst tungt arbete är det väl inte att bära grå långrock eller kåpa, gå i träskor eller göra sin kropp en smula obehag, när man är som hårdast mot sig själv, när man samtidigt lever bekymmerslöst utan näringsomsorger och har nog att både frossa på och dricka. En annan åter som vill vara from, måste äta sitt dagliga bröd i sitt anletes svett under slitsamt arbete och fara illa inte bara med sin kropp utan dessutom låta sitt hjärta misshandlas av den onda världen och sina grannar och räkna med att få utstå olycka, ofrid och hjärtesorg. Ett hederligt borgerligt yrke, skött på ett kristet sätt, är således förmer tio gånger om än munkens i kartusianorden, frånsett att det inte lyser kring det och att det inte är isolerat från folk i allmänhet samt att man inte likt munken går klädd i kåpa. Till den slutsatsen måste också förnuftet komma om man endast har ögonen öppna och redbart höll det ena mot det andra. T. ex. en furste, fastän iförd gyllene kedjor och hermelinmantel och som är from, kan ju under hermelinmanteln vara en så
   239
   plågad och eländig stackars människa att det inte finns hans like i något kloster. Och finner du en from man eller kvinna så behöver du inte leta efter någon munk eller nunna, för de är redan munk och nunna nog och till hör en orden långt mera krävande än alla kåpbärare med rakade hjässor. Så kan du gå igenom alla stånd och ämbeten och finna att det är rena narret inför Gud med alla dessa munkar och eremiter ute i skogarna i jämförelse med ett fromt barn, en from dräng eller piga, som hörsamt och troget gör vad som är befallt. Gör bara vad en from man och kvinna skall göra. Så har du en regel som är strängare än S:t Franciscus och varje annan munkregel med kåpor och rakade hjässor, som mycket oftare döljer en buse än en from kristen. Men det vill inte det stolliga förnuftet inse utan struntar i det och tänker: ”Ja, men det är ju så banala ting, som varje människa sysslar med till vardags där hemma i sitt hus!” – och sneglar efter något annat som är mera ovanligt och säreget och som väcker uppseende. Av dessa påhitt som inte är någonting annat än rena skenfromhet, som man uppträder i och som man piffar upp sitt eget innehållslösa liv med, låter sig folk förledas att tro att allt annat, som är Guds egna ordningar och stånd skall föraktas och gälla för ingenting. Men vad som brister är helt och hållet detta att vi inte är angelägna att gripa till Guds Ord. I så fall skulle vi ge till svar: ”Må det komma kartusianmunkar, vederdöpare eller djävulen själv och hans mor – de skall aldrig kunna skapa bättre ordningar och ett bättre liv här på jorden än de som Gud själv har gjort. Därför måste man anse det vara ett högeligen högt och gudomligt stånd, som en from äkta man, en from dräng eller piga eller trogen arbetare över huvud är beklädd med. Och vi skulle i enlighet med Guds Ord veta hur man dömer rätt beträffande alla yrken och stånd, hur man skulle lära och leva rättsinnigt så att allt skulle förlöpa på allra bästa sätt. Det vore just de rätta ordningar som Gud skapat och som han tycker om. Och om Gud ville att man kunde få tillstånd en stad som var befolkad av många sådana fromma borgare, hustrur, barn, herrar, tjänare och pigor, då hade vi ett himmelrike på jorden, och behövde inte längre några kloster och inte heller några fastor eller dagarna i ända sitta i kyrkorna och bedja och sjunga utan endast göra vad vars och ens ämbete och yrke fordrade. Så vet du vad fårakläderna är för något, som de falska profeterna väcker sådant uppseende med. Men vad är de inuti och i grund och botten? Ingenting annat än glupska vargar, säger Herren Kristus. D.v.s. att de, dessa oförbätterliga kanaljer, försöker fördärva och riva åt sig själarna under
   240
   skönt sken av den rätta läran och kristligt levnadssätt. De går inte till väga med yttre våld som tyrannerna och förföljarna gör, som förgriper sig på liv och egendom och inte heller som de predikanter som öppet predikar mot oss och fördömer vår lära. Utan det är ur vårt innersta, ur vårt hjärta, som nu är en Guds tron, hans konungarike och boning, som de stjäl bort vår skatt. Jag menar att all deras illfundighet, som de förskönar med lära och levnadssätt, går ut på att röva bort tron och huvudartikeln om Kristus. Så gör nu för tiden vederdöparna: utåt skyltar de med vårt namn och bekänner för all del att vi har Evangelium i Ordet och predikan, men – säger de – ”det kommer ingen frukt därav”. Och just med de orden ”ingen frukt” för de folk bort från tron och till gärningarna och tar bort själva huvudstycket, som är tron på Kristus samt förleder oss att bara titta efter frukterna. Står de att finna, så skall också Evangelium vara det rätta och vice versa. Hela deras lära går inte ut på något annat än att man måste visa upp frukt liksom att avstå från att äga något eget, lämna allt ifrån sig m.m. De faller alltså tillbaka på sina egna gärningar och sätter sin förtröstan till att genom dem bli saliga. Men det värsta är att de ingenting lär om de rätta frukter som Evangelium lär och kräver som trons avkastning utan vad de själva drömt och kläckt ut. Ingenting har de att säga om hur var och en rätt och troget ska sköta sitt kall och förbli i detta. Fastmer lär de raka motsatsen och förleder folk att överge sina sysslor såsom varande ”världsliga” och tar sig för något annat mera ”andligt”, t.ex. att se allvarsamma ut, föra ett spartanskt liv, inte äta, dricka eller klä sig som folk, självmant och alldeles i onödan låta sig hanteras illa, ja, dödas. ”Annars” – säger de – ”har inte Evangelium burit någon frukt för din del och du är inte en kristen, även om du haft din tro aldrig så länge”. Och dylika drömmerier utsmyckar de med ord ur den Heliga Skrift och Evangelium, fastän Kristus aldrig lärt eller befallt detta varken med ord eller exempel: att man måste springa iväg bort från människor och lämna all egendom utom för den händelse att man kommer i tvångsläget att man måste lämna från sig antingen det man äger eller Herrens Ord. Därför skall du inte ge vika förrän han befaller dig och du är tvingad till det. Blir det så, säg då: ”Hellre än att jag vill överge Herren Kristus, må hustru, barn, liv och gods, sol, måne och allt skapat fara sin kos. Men så länge inget nödtvång föreligger, så har du Guds bud att älska din medmänniska, tjäna och hjälpa henne med liv och ägodelar och samma sak med din hustru, dina barn och ditt husfolk, att du inte ger dig i väg från dem så som vederdöparna tvärtemot Guds Ord och ordning gör utan att alls vara tvingade. Och så vill de 241 ändå ha beröm för riklig frukt genom Evangelium och betraktas som några särdeles helgon. Lär dig därför nu känna igen dessa andar, hur de under fårakläderna i sig själva är glupska vargar, som river och slukar tron genom att föra dig bort från Kristus till det egna jaget. Och de kallar detta som de själva drömt för frukter av Evangelium, vilkens rätta frukt de utrotar. Sådana är de glupska vargar som i alla tider förhärjat kristenheten. Hittills har de hetat munkar; nu är vederdöparna de nya munkarna och förr var det pelagianer, ismailiter, kainiter och esauiter. Ty denna falska tro har existerat sedan världens begynnelse och även om vår tids vederdöpare kommer bort, så lär det komma andra i stället. Allt som allt – munkväsendet kommer att bestå så länge världen står, fastän under andra namn och med nya påfund. Ty alla som grunnar på att ta sig för något märkvärdigt vid sidan av tron och de ordinära samhällstånden, de är och förblir munkar, även om de inte beter sig på samma vis i fråga om klädsel och gester. För all del kan man akta sig för dem, som går i kåpor med rakade hjässor, ty de är tillräckligt väl avmålade för att var och en skall känna igen dem. Men akta dig främst för de nya munkarna som inte bär kåpor, men som dock visar upp ett egenartat väsen och låter påskina stor andäktighet och helighet genom surmulenhet, sin gråa klädsel och sitt stränga sätt att leva. De säger också att man inte får klä sig i sammet och siden eller ha på sig röda eller färgglada kläder precis som de andra munkarna men det är dock alltid samma munkeri fastän i annan skrud. Därför har målarna träffat rätt när de målar djävulen i munkkåpa och låter djävulsklövama sticka fram underifrån. Ty han har från världens begynnelse aldrig gjort något annat än förfört världen med sitt munkeri. 7:16-20 På deras frukter skall ni känna dem. Kan man kanske plocka vindruvor på törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd goda frukter, men ett dåligt träd bär usel frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt och ett dåligt träd kan inte bära god frukt. Varje träd, som inte bär god frukt blir nedhugget och kastat i elden. Således på deras frukt skall ni känna dem. Sedan Herren Kristus förmanat de sina att hålla fast vid hans lära och se upp så att de inte blir förförda av andra, som under fårakläderna är glupska vargar, så lär han dem nu till ytterligare varning hur man skall känna igen dem på deras frukter och han berättar därför en liknelse med lättfattliga och enkla ord, så att även ett barn kan förstå. Ty ingen är väl så dum att han inte vet att en törnbuske inte bär några fikon eller druvor. Men hur enkla orden
   242
   än är, så inser ändå ingen att de inrymmer så mycket, såvida man inte flitigt studerat Guds Ord. Allt hänger nämligen på att man förstår vad det är som Herren kallar ett gott eller ett dåligt träd, god eller dålig frukt. Det är snart sagt: det här är ett fikonträd, inte någon tistel, ett gott äpple, inte några sura slånbär – man ser det utan vidare med ögonen och fattar det med sitt förnuft. Men när nu Herren Kristus hänvisar till dessa ting, så är det omöjligt att tyda dem på annat sätt än genom andligt förstånd efter Guds Ord. Vi har ju tidigare hört att villolärarna visar upp ett så förföriskt sken och slipat tal att förnuftet inte förmår genomskåda det eller värja sig mot det. Ja, egentligen har deras lära och moral vuxit fram ur deras förnuft, och är därför behaglig för vårt förnuft och för vår natur, eftersom den lär sådana gärningar och verk, som vi själva hittar på efter eget förstånd och egen förmåga. Kort sagt betyder emellertid ett gott träd som bär goda frukter en människa som lever och gestaltar sitt väsen och sin vandel efter Guds Ord, rent och ogrumlat. Ty litet längre fram skall Herren beträffande många som hört Guds Ord, som predikat i Guds namn, som ropat Herre, Herre och därtill gjort många under, slå fast, att de likväl är bedragare och hycklare. Därför måste man resolut sätta förnuftet på plats och endast följa Guds Ord när man skall bedöma en människas liv och gärningar, så att man vet vad Guds Ord kallar för goda träd och goda frukter och kan dra den rätta slutsatsen. Ty – som jag har sagt – det går högt över allt förnuft, att inte det skulle vara ett gott träd med goda frukter, när man ser någon gå klädd i en grådaskig rock eller – såsom fariséerna i evangelierna – fastar varje vecka, ja, t.o.m. gör tecken och under. Så fullständigt förhäxat är nämligen vårt förnuft av sådant, att det inte vet av något högre, inte kan tänka sig något som är förmer eller förstå annat än att man av detta måste dra den slutsatsen att en person som gestaltar sitt liv så tvärtemot vanligt folks levnadssätt måste vara en särdeles helig människa. Som den tokstolla vårt förnuft nu en gång är, ser det inte att dylika påfund befinner sig långt, långt bort i fjärran från Guds Ord. Och om du då tillfrågar förnuftet, hur det kan veta att sådana förehavanden är så särskilt förnämliga, så kan det inte svara annat än att det tycks mig så. Dock – till väders med denna dimmighet! Aldrig att jag skulle grunda min frälsning och salighet på något så ovisst! Nej, så här skall det låta: ”Du måste veta – inte förmoda eller tycka – och ha en så säker grund och ett så visst vittnesbörd ur Guds Ord på att du står i nåd hos Gud att du kan säga: Min gärning är rätt och riktig och mitt kall är välbehagligt för Gud, det vet jag; men inte alls av det skälet att det ser gott eller ont ut i ljuset från mitt 243 eget förnuft utan därför att det går väl ihop med Guds Ord och bud. Det tycks mig ju inte heller särskilt snyggt att en vanlig äkta man eller hustru eller att en furste eller en domare skulle vara lika helig som en person som kurar i någon avsides vrå eller ute i öknen. Men det gäller ju här att inte döma efter eget sinne. Även om någon drev ut djävulen och gjorde alla de under som apostlarna utförde, så vill jag hellre vara en skomakarlärling eller tallriksdiskerska enligt Guds Ord. Jag vill sätta sådana sysslor högt över dina inbillningsfoster, även om du vore mäktig att uppväcka döda. Förbli därför vid att det här att bära goda frukter betyder liv och goda gärningar, som sker enligt Guds Ord och bud. Dessa ord ”av deras frukter skall ni känna dem,” är alltså framställda som kännemärken och satta som mål som man kan bedöma efter och känna igen de falska profeterna på. Blir vi likväl lurade, så är det helt och hållet vårt eget fel. Ty Herren har inte gett rum för tvivelsmål utan kärvt och klart avmålat de falska profeterna. Kan ni – säger han – för de sköna fåraklädernas skull inte känna igen dem, lägg då märke till deras frukter och gärningar, om de är rätta och goda eller inte. Jaja, säger du då, men på vad känner jag igen dessa i sin tur; kan inte även de mycket väl bedra? Du vet ju vad som är Guds bud. Titta efter där, om det stämmer med dem. För jag vill förvisso gå i borgen på att ingen svärmeande skall träda fram och lyckas täppa till så att inte någon lukt läcker ut, på vilken du kan känna att djävulen varit framme. Inte heller har någonsin en villolära eller något kätteri dykt upp som inte haft det kännetecken som Herren här visar på, nämligen att de föreskriver andra gärningar än de som Gud påbjudit och förordnat. Att världen likväl låter sig förföras, det kom mer sig inte från någonting annat än att man följer sitt galna förnuft och ställer Guds Ord under bänken, aktar inte på vad Gud befallt utan stirrar ständigt efter vad som faller det i ögonen och som ser märkvärdigt ut. Den som nu vill döma rätt när det gäller detta, han gör som Herren Kristus lär och ger akt på människors gärningar eller frukter och jämför dem med Guds Ord eller bud. Då skall han snart se hur dessa rimmar med varandra. Tag och syna t. ex. en kartusianermunk och hans stränga ordensregler å ena sidan och aposteln S:t Paulus med sina tio Guds bud å den andra, så skall du bli medveten om hur denne i sin predikan inskärper: ”Om ni äger Kristus genom tron, så skall varje människa vara överheten lydig och underdånig och öva kärlek inbördes var och en i sitt stånd”. Se, där har du en korrekt spegel för ett kristligt sätt att leva i enlighet med Guds bud och ordning. Men mot dem reser sig svärmeanden och säger: ”Usch, det är
   244
   banala ting! Och det finns ju så många onda människor i de olika stånden och alltsammans är världsliga ting. Nej, vi måste leta upp något bättre.” Så går han iväg och gör något speciellt och besynnerligt och kommer svept i sin kåpa eller en grå rock. Och det skall vara ett förnämt liv ett fullkomligt stånd! Men är du väl bevandrad i Guds Ord, så kan du raskt svara och säga: ”Var någonstans har Gud befallt dig att uppfinna sådana besynnerliga stånd och gärningar, som är tvärtemot de gängse som han har förordnat?” Jag vet väl att det finns många onda varelser lika väl som fromma människor i alla stånd. Men vad angår det mig, hur man missbrukar dem? Jag håller mig ändå till Ordet, som lär mig att sådana stånd i sig själva är goda, även om finns onda människor i dem. Det är det som jag inser och rättar mig efter, och eftersom varje stånd i sig är gott, så måste de gärningar eller frukter som de avkastar vara i överensstämmelse med Guds Ord och det som ståndet fordrar, vara rätt och gott. Men eftersom ditt stånd, du svärmare, inte har något Gudsord för sig, så kan de gärningar som blir gjorda i det inte vara goda och både trädet och frukten dåliga och onyttiga. Här har du alltså ett pålitligt ord som inte kan svika dig, genom vilket Herren Kristus lär dig att känna igen de falska profeterna på deras frukter. Ty även jag har beträffande alla kättare och sekter läst mig till och funnit, att de alla utan undantag alltid har lagat till och förkunnat något annat än det Gud har påbjudit och befallt, den ene i ett lärostycke, den andre i ett annat. Den ene har förbjudit att man äter viss mat, den andre att man gifter sig och en tredje har fördömt överheten. Och när var och en föredrar sig sitt, så måste de alla förvisso vandra en och samma villoväg. Därför hänger allt – som jag sagt – uteslutande på att man har ett rätt begrepp och håller sig till det som Kristus kallar goda gärningar eller frukter, nämligen att en god gärning är den som Gud genom sitt Ord befallt och påbjudit och som överensstämmer med hans bud. Så kan t. ex. en from hustru, som håller sitt äkta stånd i helgd med full rätt säga och berömma sig av att hennes stånd är förordnat av Gud och har det rätta, rena och oförfalskade gudsordet på detta samt att det av hjärtat behagar honom. För den skull är hennes gärningar idel goda frukter. Det gäller alltså att man dömer och bedömer inte efter vad vi tycker utan efter vad Gud talar och kallar gott. Håll fast vid detta, så kan du inte fara vilse, vilket nödvändigtvis alla villolärare måste göra. Ty här står det ju att de inte kan bära de rätta frukterna. Så håller även Gud reda på att de inte är i stånd att predika annat än sina egna bländverk. Och eftersom de ringaktar de rätta frukterna och
   245
   gärningarna för att de inte har någon särskild glans kring sig, så föraktar även Gud deras eländiga fuskverk, som de gör stort glansnummer av, självsäkra nog att tro sig om att ha gjort något bättre än det Gud gjort. Det finns ett talesätt om prästerna, där jag menar att det är djävulen själv som driver gäck med dem. Så här låter det: när Herren vår Gud skapade en präst, då tittade djävulen på och ville härma honom, men rakade hjässan för mycket, så att det i stället blev en munk. Där är munkar djävulens skapelse. Detta är väl sagt på skämt och rent hädiskt, men innebär också en klar sanning. Ty där djävulen ser att Gud bygger upp ett litet andligt folk i inbördes lydnad och kärlek, så kan han inte tåla det utan han måste bygga sitt kapell eller en krog intill kyrkan och därefter lära ut munkeri, fattigdom och grå kåpor m.m. Så har alltid munkarna varit djävulens präster. Ty det är idel djävulsläror som de driver – vilket även S:t Paulus kallar dem – egna hugskott, varmed de vill överträffa Guds verk och göra något bättre än dessa. Om ni alltså – säger Herren Kristus – vill lära känna och rätt bedöma de falska profeterna, håll er då till det rena Gudsordet så att ni kan vara säkra på vilka de rätta frukterna är och kan se hur de stämmer överens med detta. Då skall ni förvisso finna att de lär och förfäktar helt andra saker än dem som Gud påbjudit. Därefter kan ni även pröva själva trädet och fastställa att det inte är något gott träd. För den sakens skull framställer Herren en ytterst barnslig liknelse: kan man plocka druvor från törnen eller fikon från tistlar? Ja – menar de falska profeterna – visst kan man väl det. Man kan väl t.o.m. hämta rena sockret från dem. Ty enligt deras förmenande är sådana påfund som de förespråkar långt mera smakliga än de gärningar som Gud befallt. Betrakta nu dessa båda trädpar, vinstocken och fikonträdet å ena sidan, törnbusken och tistlarna å andra. Tistel och törne kan ju också blomstra praktfullt men vad bär de för frukt? Fikonträdet däremot är oansenligt, prålar och kråmar sig inte över några blommor och blad. De slår ju ut först sedan frukterna kommit fram, och innan man vet ordet av bjuder det på sina fikon. Så även vinstocken, som är så helt utan all prakt och skönhet som inget annat träd, ja, bara torr skrumpen ved. Likväl bär vinstocken till skillnad från all annan växtlighet de allra sötaste druvor, medan andra träd, som strävar uppåt i höjden och prunkar med blommor och blad, så att man kunde tro att de bar på rent socker, likväl inte avger något alls utom sura frukter till ingen nytta. Så även med de falska profeterna. Även de omger sig med ett skönt sken och gör med sitt skryt över sina utomordentliga prestationer stort väsen av sig, som om endast de skulle göra det rätta. Nej, törnen är de, som när de blommat ut bär enbart nypon, fulla av löss, som
   246
   ingen kan livnära sig på eller äta; tistelknoppar som bara sticks och rivs, när man tar i dem. Ty jämför man med Guds bud i vad mån Gud befallt och påbjudit sådana speciella gärningar och om de blir vår medmänniska till tjänst och gagn, så är de inte användbara till någonting alls utan är bara till problem för de rätta, goda frukterna. De andra samhällsstånden däremot, som inte har någon särskild glans omkring sig, som inte strålar och skimrar, de avkastar likväl de allra finaste och bästa frukterna och skapar den största välmågan på denna jord men detta endast inför Gud och för dem som fått andligen upplysta ögon, så att de kan ses och göra en rätt bedömning. Därför ställer Herren nu även denna fråga: ”Kan man väl plocka druvor på törnen eller fikon från tistlar?” Därmed vill han säga: Må så vara att villoläror frodas och är omtyckta, men vänta bara någon tid och titta sedan efter när det är dags att du skall skörda och bärga frukter, vad du då finner! Ty det blir ingenting mer därav än att man lurat folk, som förväntat sig en stor och efterlängtad fruktskörd och som inte får ut någonting som kan skänka dem tröst och uppmuntran. Till på köpet åstadkommer dessa av djävulen frammanade hjärnspöken, att även människor utrustade med hög intelligens bedras och vilseförs, som inte är bevandrade i Guds Ord och som inte förstått det på rätt sätt utan som följer sina egna fördomar och tänkesätt. Ty – menar de – när det passar deras förnuft, så måste det även vara Gud till behag, fastän det ju förhåller sig tvärtom – att jag låter mig behagas av det som jag hör behagar Gud, även om det i alla gudaktiga stånd möter vedervärdiga saker, om där finns onda människor som likt de fördärvliga maskarna förstör de goda frukterna. Och så avrundar Herren Kristus denna liknelse med ett folkligt talesätt, som han även brukar använda vid andra tillfällen: ”Varje gott träd bär god frukt och ett dåligt träd bär dålig frukt”. Men varför använda så många ord för att lära oss detta? Vem vet inte det redan? Skulle väl ens en blind leta efter frukt på en törnbuske? Anser Herren oss vara så dumma att vi inte vet detta? Nåväl den som vet, han vet det. Men vi vill för vår del gärna låta oss läras och vara lärjungar hos Herren Kristus. Ty det är som sagt en inte så alldeles lättlärd konst att rätt bedöma de förehavanden, som han här talar om. Men detta ord är avsett att bli till tröst och uthållighet för dem som verkar i dessa olika stånd, gentemot prövningar av både förnuft och olustkänslor och den dystra synen att det är helt meningslöst så mycket ont som händer och som många finner så anstötligt, att man rent av anser dem så skadliga, att man rätt gärna inte kan tjäna Gud inom sitt stånd. Med samma fråga har självaste S:t Augustinus rådbråkat och plågat sig, även sedan han
   247
   blivit en lärd doktor i teologi, och han skulle gärna ha sett att alla stånd varit alltigenom idel godhet och att man tagit bort allt ont ut dem. Och de pelagiska kättarna lagade att han fick åtskilligt att göra i denna sak. Men så har även de flesta andra kättare velat göra rent hus i alla stånd, men därmed bara sänkt ned dem – förlåt ordet – i träcken. Men varför leta så vida omkring? Här på detta ställe i Skriften står ju med sköna, korta ord: den människa som verkar i enlighet med Guds Ord i det stånd som Gud skapat och förordnat, denna människa kan inte annat än frambringa goda frukter. Därmed kan du trösta ditt hjärta mot sådana här tankar: ”Ack, är det den här eller den där som har placerat mig på den här posten? Det är ju bara olust och elände förenat med den. Sådana tankar har ofta – och gör det ännu i dag – plågat mig själv beträffande mitt ämbete, så att om jag inte hade Guds Ord att hålla mig till, så skulle jag för länge sedan avsvurit mig att hålla någon mer predikan och i stället likt munkarna förr i tiden sagt god dag till världen. Men dessa tankar är bara hugskott från djävulen för att göra den verksamhet vi har, var och en av oss i sitt stånd, så betungande som möjligt, och så förblinda vårt förvända förnuft att vi inte kan hålla de ämbeten och tjänster som dock Gud förelagt oss och som behagar honom innerligt väl och som ger god frukt från ett gott träd. På det viset undergräver man sitt eget stånd till skada för frukten. Ty nog för att ståndet i sig självt är ett gott träd. Men det ser inte förnuftet och ställer sig i vägen för sig själv, så att trädet inte kan bära någon god frukt. Lär dig därför att se på ditt stånd i enlighet med detta Herrens Ord, så att du kan dra den slutsatsen av det: ”Nu vet jag – Gud vare lov – att jag är i ett gott och saligt stånd, som behagar Gud väl. Även om det är motbjudande för mitt kött och medför stor möda och en mängd obehag, så vill jag gärna uthärda allt detta. Ty jag har den trösten att Kristus säger: Ett gott träd bär god frukt” – något som gäller alla de stånd som är förankrade i Guds Ord, även om de anses aldrig så föraktliga och betydelselösa av världen och de hyperfromma helgonen. Men å andra sidan hör jag den motsatta domen att ett dåligt träd bär oduglig frukt. Om jag då ser en den allra heligaste kartusianermunk, så ser jag just ett sådant bedrägligt, odugligt träd, hur förtjusande han än kan te sig. Och något större omak eller motstånd drabbas dessa inte av, ty djävulen gör inte livet för dem alls så surt och betungande som för dem som verkar i de legitima, gudomliga stånden. Därför finner de sig så väl till rätta i dessa stånd och med sina påhitt. Men lika litet som jag i mitt stånd kan finna någon god frukt hos mig själv, lika litet kan en munk se att hans stånd och dess frukt är rutten och
   248
   oanvändbar. Och alltså måste detta Herrens ord bli förvrängt och lyda så här i deras mun: Ett dåligt träd kan bära god frukt och ett gott bära dålig frukt; m.a.o. sagt – det förvända förnuftet har inte förmågan att avgöra och kan inte heller inse att dess stånd är något gott och att även gärningarna som sker i det är goda. Inte heller kan det känna glädje och lust att leva och verka i det utan lovordar och prisar det rakt motsatta. Ty om vi kunde inse det, så skulle vi gå i ett glädjerus och med glatt hjärta lida och stå ut med allt vad Gud pålägger oss i förvissningen om att när trädet är gott, så måste också frukterna vara goda. När således en bonddräng kör ut ett lass gödsel på åkern, så forslar han en kärra dyrbara fikon och druvor; d.v.s. i Guds ögon, inte i våra, vi som inte tror och därför ledsnar på vårt stånd och gapar efter något finare. Detta är vad Herren Kristus säger när han rakt på sak i kärva ordalag avrundar: ett gott träd bär god frukt och omvänt, samt förstärker meningen genom ett strängt taget överflödigt tillägg och säger: ”Ett gott träd kan inte bära onda frukter och ett dåligt träd kan inte bära god frukt”. Hur så – kan kanske inte en dräng eller tjänstepiga vara kanaljer, en man eller hustru äktenskapsbrytare, en furste vara en tyrann och en präst en bedragare? Svar: jodå, det är tyvärr sant. Men då är de inte längre några goda träd, ty de har trätt ut ur sitt stånd och lever tvärt emot Guds bud. Men om man står kvar i sitt stånd och gör det som ståndet kräver, så kan man inte vara ett ont träd. Därför säger Herren: ”Se bara till att du förblir ett gott träd, så försäkrar jag dig att det du gör inte kan vara något ont. Ty de gärningar som Gud har befallt måste ju få det erkännandet att de är goda. Vad skulle väl kunna vara saligare att önska än att vi fick den berömmelsen och det vittnesbördet från Herren Kristus – till skillnad från alla dessa svärmeandar och sekterister – att vi vet med oss att vi är i ett sådant stånd där vi inte kan göra något ont, såvida vi annars lever efter Guds Ord och gör det som är oss befallt. Ja, även om något ont smyger sig in, som vi dock inte gör avsiktligt eller i övermod utan på grund av okunskap och vår stora svaghet, så måste även det vara gott och bli efterskänkt. Kort sagt – du kan omöjligen göra någon skada i ditt stånd när du håller dig till Guds Ord och till det gudomliga ämbetet. Bli endast kvar där, så skall inte något som du företar dig vara av ondo eller om det annars var synd skall det inte gälla som ondskefullt utan bli glömt och förlåtet. Så blir du rikt välsignad av Guds Ord. Det är med dig som med ett fikon – eller något annat fruktträd, som även om de ibland bär maskstungen frukt likväl till sin art är goda träd utan gaddar eller törntaggar. Ja, snarare än att de låter bli att bära frukt, bär

249
de hellre maskstungen fastän det inte är deras fel. Således är även en kristens alla gärningar till sin art goda, eftersom han är ett gott träd och söker leva så att han helst vill bära goda frukter, fastän på grund av köttets svaghet eller andra hinder något ont ibland smyger sig in. Däremot tistlar och törnesnår – även om de skulle riva sig själva fördärvade, så förmår de ändå inte frambringa någon god frukt som är värd att kallas för ett gott äpple eller fikon. Och ingen kartusianer- eller barfotamunk, även om de plågar sig till döds eller ber sig fördärvade, kan bedja ett ”Fader vår” som inför Gud gäller som något gott och kan inte heller göra en enda god gärning. Utan ju mer han bemödar sig och ängslas för att inte göra nog med goda gärningar, desto mer ont gör han. Ty det är nu en gång så, att en tistel inte bär fikon och en törnehäck inga druvor. Kort sagt – ett ont träd kan inte bära god frukt. Det kan väl kallas en hård och sträng hotelse som kunde avskräcka från alla de munkordnar och stånd som människor hittar på och i vilka inte en enda god gärning kan bli gjord, men å andra sidan är det oss till utomordentlig tröst att vi som lever i Guds Ord inte kan göra något ont. Därpå avslutar Herren sålunda: Varje träd som inte bär goda frukter, skall bli avhugget och kastat i elden.” Där har du den dom avkunnad som till sist skall gå ut över alla som lär och håller sig till egna gärningar utan att de är i enlighet med Guds Ord. De tror sig om att kunna föra sin egen talan och få det därhän att deras sak skall stå sig i all evighet. De föreställer sig att Gud ju måste skona dem, ädla träd och plantor som de anser sig vara, omgärda, hägna och vårda dem på bästa sätt. Men de ser inte vilken dom som hänger över dem och att yxan redan är satt till roten på trädet, så som Kristus säger på annan plats, och att de inte duger till annat än till ved för helveteselden. Ty det står skrivet: alla plantor, som min himmelske Fader inte planterat, skall bli utrotade. Detta har Herren sagt i liknelser och som parabler eller i förtäckta orda lag. Nu fortsätter han och vill förklara vad han menat och fogar till en kommentar i klara, sakliga ordalag och säger: 7: 21 Inte alla, som säger till mig Herre, Herre, kommer in i Himmelriket utan blott de som gör min himmelske Faders vilja. Därmed vill han säga: Just de som tjänat mig berömmer sig av att ha gjort alla sina gärningar till en gudstjänst, som med utomordentligt allvar ansträngt sig att komma till Himmelriket och därför menar att de före alla andra är berättigade till det – just för dem vill jag stänga himmelen. Det är förvisso ett förskräckande domsord att ingen befinner sig så långt ner i 250 helvetet som dessa Guds tjänare, d.v.s. de högheligaste munkarna. Så har även djävulen hittat på ett talesätt i vilket han som den spefågel han är inte förmår att dölja sin skurkaktighet, utan driver gäck med sina helgon: det sägs ju att gatstenarna i helvetet utgörs av munkars tonsurer. Det är ju just vad Herren här säger, att de som vill gälla som de allra heligaste inte skall komma in i himmelriket. Varför det? Jo, för att de säger Herre, Herre – säger han – men de gör inte min himmelske Faders vilja. Hur så – skulle inte dessa som dag och natt tjänar Gud, ja, dessutom gör under, göra Guds vilja? Hur skall det då gå för den stora hopen vanligt folk, när inte dessa kan bli saliga? Svar: du hör väl att Herren säger ett bestämt ”nej” på den frågan och gör den distinktionen att det är två olika saker att säga Herre, Herre och att göra den himmelske Faderns vilja. Och han förklarar senare i detta stycke: ”Jag vill inte veta av er som falskt ropar Herre, Herre och kommer dragande med er stora andäktighet, som om jag för den skull måste lyfta upp er i himmelen. Den däremot som gör min himmelske Faders vilja, dem skall jag kännas vid.” I sin självsäkerhet hoppas de förstås, att inte endast de själva skall komma till himmelen utan att de med sina förtjänster skall hjälpa även andra människor dit över vilka de skall trona och få motta särskilt förnämliga kronor på sina huvuden. Skulle inte – så frågar de sig högdraget – en kartusian förtjäna något utöver och få en högre ställning i himmelen än en enkel lekman eller husfru? Vad tjänade det annars till att gå i kloster och underkasta sig dess stränga regler? Men det står ju inte ”Kartusianer eller gudstjänare kommer till himmelen” utan ”De som gör Guds vilja”. Ty att göra Guds vilja är inte att klä sig i kåpa eller grå rock och att dra sig undan människorna in i klostren, för om detta står det inte ett ord i Skriften. Däremot är detta vad Herren Kristus predikat och lärt, nämligen att man tror på honom och håller sig till ett stånd som har Guds Ord för sig och som där verkar vad det fastställt. Ta för dig av de tio budorden och sondera hur aposteln S:t Paulus ur dessa hämtar fram undervisning för alla stånd om hur medborgarna skall lägga sig vinn om trohet och lydnad mot överheten, älska och tjäna varann inbördes och troget sköta sin syssla. Ingenting finner du där om prästerskap och munkväsende, grå rockar eller andra besynnerligheter. Där finner du bara de som lever enligt Guds bud, och som gör hans vilja så som han själv uppenbarat den. Det är dessa som har öronen öppna mot himmelen. Det har däremot inte de som lämnat Guds Ord åsido, men som dock med största allvar och andäktighet synes tjäna Gud och två gånger om sagt ”Herre, Herre”, när vi andra knappast säger det en gång. Ty dessa är alltid mycket trägnare och hetare i sin gudstjänst än de 251 sant kristna. Men då de alltså gjort det efter sin egen vilja, måste det vara en annan Herre de söker och som hör dem och öppnar himmelen för dem. Därför vill Herren ännu en gång varna oss att vara på vår vakt, så att vi inte låter oss förföras av dem som utbjuder stora imponerande gudstjänster – inte ens om de gör under! – utan hålla fast det som han säger vara gott, så att allt sker och blir gjort enligt hans bud, även om det ter sig föga lysande och inte behagar förnuftet så värst mycket. För den sakens skull har vi som kännemärke på villoandarna fått, att ingen håller sig till dessa bud och inte heller undervisar om den goda frukten eller själv bär den utan endast har hugskott ur eget huvud att komma med. Dessa är de första som Herren Kristus förkastar – dessa som översvämmar världen med sitt gudstjänstväsende och som han även profeterat enligt Matt. 24: ”Det skall komma många falska kristna och falska profeter som förföra många. De skall säga: Se hit, se där är Kristus.” Efter dessa kommer det andra som inte bara säga ”Herre, Herre!” utan som dessutom även gör stora under och tecken. Om dem talar han i fortsättningen och säger: 7: 22, 23 Många skall komma och säga till mig på den dagen: Herre, Herre har vi inte profeterat i ditt namn? Har vi inte drivit ut djävlar i ditt namn? Har vi inte gjort många under i ditt namn? Då skall jag svara dem: Jag har aldrig känt er, gå bort från mig, ni ogärningsmän! Det här är mycket högättade, och utmärkta människor och ändå är de så be dragna, att de aningslöst stupar ner i helvetet. De andra återigen, som han nyss talat om, far dit som rätt beskedliga sällar, såvida de inte i sista minuten blivit omvända. Ty jag hoppas att många av dem på dödsbädden blivit saliga och tagna ur sin vanföreställning. Men dessa som det nu är fråga om, de kräver försäkran om himmelen, och börjar gå till rätta med Gud och säger: ”Skall inte vi bli saliga? Vi har ju dock predikat i ditt namn och gjort så många under?” Hur skall nu detta kunna gå för sig, att de sägs ha gjort tecken och under i Kristi eget namn och ändå skall de räknas som falska kristna tillsammans med annat fördömt och ondskefullt folk? Men jag menar dock, och det är sant, att Gud inte tillåter något tecken, inte heller ger sitt vittnesbörd till bekräftelse av lögner. Så säger även Moses (5 Mos. 18): ”Om en profet är förmäten nog att i mitt namn säga något som jag inte bett honom och om du då i ditt hjärta skulle säga: Hur kan jag avgöra vilket ord Herren har sagt? Jo, när profeten talar i Herrens namn och det blir ingenting av det, och ingenting sker, så är det ett ord som Henen inte sagt. Men så står här det
252
rakt motsatta, nämligen att dessa gör tecken i Kristi namn och likväl är de lögnaktiga och ondskefulla människor. Först kan detta vara ett svar: de har tidigare en gång varit sanna kristna, predikat rätt och gjort tecken men sedan avfallit. Ty det är den lede djävulen som S:t Paulus varnar sina korintier för, som alltid är framme när en kristen börjar känna sig som något förmer än andra och såsom en som har ett alldeles enastående förstånd, en ovanlig vishet jämte andra gåvor. Så blir han helt betagen i sig själv och stolt över sig själv. Av detta blir det en människa som är urgröpt på kärna och tom som agnar. Men likväl menar hon sig vara from och allt gott och väl. Sådana människor har det alltid varit gott om och är det ännu i dag. Ty det är en utomordentligt stor risk när Gud utrustar en människa med höga, förträffliga gåvor så att hon blir högmodig och inte förblir ödmjuk. Så läser man t.ex. om en gammal ökenfader som hade den ovanliga nådegåvan att driva ut djävlar och därmed räddade människor. Hela världen sprang efter honom och nära nog ansåg honom vara en gud. Då började ren ärelystnad att fresta honom. När han kände detta bad han till Gud att han skulle beskydda honom och inte tillåta att han föll i högmodssynden. Då lät Gud honom bli besatt och plågad av djävulen under fyra veckor, så att han miste hela sin ryktbarhet och alla sade: ”Se där! Han har hjälpt andra människor. Nu ligger han själv där och kan inte hjälpa sig själv.” På så vis blev han kvitt prövningen och blev åter ödmjuk. Detta säger jag som ett exempel för att visa vilken risk det är med stora översinnliga gåvor, som högmodet alltid gärna vill hänga sig på. Detta kan man även se när det gäller de yttre rent materiella tingen, ja, även beträffande rikedom och makt – som egentligen inte är mer att skryta med än en tiggares stav. Allt som allt – förvisso är Guds gåvor oöverträffat ädla, men vi är så nerfläckade att vi inte kan låta bli att stoltsera med dem och stå på oss när vi märker dem hos oss, och vi blir förtvivlade när vi inser att det finns några som vi inte har. Detta är väl som sagt ett svar, men jag vill inte driva det vidare, fastän det är rätt. Ty framför allt är det ju om falskt profeterande och bedrägliga under verk som Herren här talar i likhet med vad han säger i Matt. 24: ”Det skall uppträda falska kristna och falska profeter och de ska göra stora tecken och under, så att även om så är möjligt de utvalda skall bli förförda till vanföre ställningar. ” Och aposteln S:t Paulus skriver om Antikrist i 2. Tess. 2 att han kommer med lögnens alla krafter och tecken och under och med alla slags förförelser till orättvisa o.s.v. och detta för att de inte ville veta av kärlek till sanningen och på så sätt bli frälsta. Det är alltså helt säkert att det i kristenheten måste ske 253 falska tecken och att förvillade kristna skall anse dessa tecken vara rätta och sannfärdiga. Detta har speciellt i påvedömet pågått med våldsam framfart, men även i Turkiet har det funnits många sådana profeter och särdeles heliga potentater. Om detta läser man i deras böcker och legender, särskilt vad munkarna skri vit, vilket utgör en röra av idel under och tecken där alltihop är rena lögner och skurkaktigheter. Hur har man inte lurat folk ända in i vår tid till vallfärder till Grimmthal, till Eicben, till Teize o.s.v. Själv har jag sett åtskilliga munkar, skamliga, onda skurkar och rent kriminella personer som ändå drev ut djävulen och lekte med honom precis som med ett barn. Men vem skulle kunna räkna upp allt det djävulstyg som man har bedrivit i Kristi heliga namn, i Marias, det heliga korsets, S:t Cyrials med fleras, allt sammans påprackat folk med våld av munkarna. Hela världen har fallit till föga och ingen har vågat protestera mot det. Där fanns ingen påve eller biskop som predikade emot, utan alla bara hjälpte till. Och om någon satte sig till motvärn, så blev han nedtystad och bortdriven med våld. Så blev för inte så länge sedan biskop Ernst av Sachsen, som en gång bröt ner en av djävulens kyrkor. Men det bekom honom så illa att han insjuknade och fick vara glad åt att kunna bygga upp den igen. Ur samma djävulens tillskyndan har det uppstått och även blivit stadfäst vanföreställningarna med skärselden, själamässorna, helgondyrkan, vallfärderna, klosterväsendet, kyrkorna och kapellen. Ja, många har också spått om kommande tider såsom Liechtenbergaren och andra. Men allt är anstiftat av djävulen i avsikt att befästa hans styggelser och lögner, trollbinda folk och hålla dem fångna i vanföreställningar, så att ingen skall undkomma honom. Ty för djävulen är det föga påkostande att bli utdriven när det passar honom, även om det är en ond rackare som gör det. Han håller sig lika fullt kvar, tar därmed folk bara fastare i besittning och snärjer dem hårdare i sitt skamliga bedrägeri. Så kan han ju också som den sluge och förfarne ande han är gissa när det gäller framtida ting. Fast vanligtvis driver han genom sina förutsägelser endast gäck och bluffar, så att man kan tyda dem på många olika sätt. Hur det än blir, har han alltid träffat rätt, – så som han tidigare har gjort genom sina hedniska orakelpräster. Så har människorna blivit alldeles galna och utbrustit i tillrop: ”O, här är Gud närvarande! Här skådar man och får uppleva under och tecken!” Men man förmår inte räkna med att det är djävulen som gör detta just för att bedra och förföra folk, inte heller tänker de på, dessa narrar, att Kristus för länge sedan klart förutsagt alltsammans och inträngande varnat oss, både han själv och genom sina apostlar. Men så måste 254 det gå och det är inte mer än rätt åt oss, eftersom vi föraktat Guds Ord och inte beaktat att när vi förlorar Kristus måste vi hålla till godo med djävulens tecken. Och för djävulen har det varit en lätt lek att med hela sin makt kunna regera kristenheten precis som han önskat. När vi nu har sett detta och ännu värre saker, och allt för mycket fått känna på hur stor skada djävulen vållat genom sina lögnandar och deras lögnaktiga tecken, så skulle vi ju bli förståndiga och inte – som man före oss har gjort – låta Kristi ord ligga nere och vara sagda förgäves, så att det inte går med oss som det gick för dem. Ty det är en predikan, ja, en profetia, skriven för att varna oss, tyvärr försummad av dem som var före oss, men för oss ännu tids nog, om vi vill ta den till oss, så att vi inte mer vänder oss åt det håll där man skryter med tecken och under, som Maria och andra helgon skall ha gjort och som man så utstuderat piffat upp, för att avleda oss från Ordet. I stället ska vi vara så kloka, när vi nu har denna varning för att dessa falska tecken kommer att ske, att vi inte tror på något tecken enbart för dess egen skull. Ty han har uttryckligen och inträngande varnat för detta, när han i Matt. 24 talar om dylika undertecken och säger: ”Se, jag har i förväg sagt er detta” som om han därmed ville säga oss: Kom för all del ihåg att hålla er vid min varning. Om inte, så kommer ni helt visst att bli förförda. Ty ni har mitt ord, så att ni vet vad som är min Faders vilja. Och håll dessa två saker mot varandra. Här har ni min lära som visar er hur ni ska leva och handla. Där ser ni de tecken som går stick i stäv gentemot Kristi lära. Därav kan ni så dra som slutsats detta: eftersom jag å ena sidan ser dessa sensationella tecken och å den andra Kristi lära och varning för desamma, så vill jag först ta rätt på vad de går ut på och granska dem på ort och ställe, där de är åtkomliga för att utröna om de stärker min tro på Ordet, nämligen att Kristus dött för mig, så att jag genom honom inför Gud är from och blir salig och därtill sköter mig i mitt stånd och troget fullgör dess åligganden. Men så möter jag ränkspelet, som man försöker stärka och bekräfta sina påfund med och docerar: ge dig av till det eller det helgonet, kryp in i en kåpa eller gå ut i öknen m.m. där det dagligen sker så många tecken och under, där det är sådan helig ordensgemenskap m. m. I själva verket betyder detta att föras bort från Herren Kristus, ut ur min kyrka från predikstolen, Dopet och Sakramentet som jag skall bli kvar vid och därtill ut ur mitt stånd och från mina plikter, som har ålagts mig. Därför vill jag varken höra på eller veta av något sådant, ens om en ängel kom från himmelen och inför mina ögon uppväckte döda. Ty Kristus har lärt mig och förmanat: ”Håll dig till mitt ord, din predikstol och mitt Sakrament. Det är där du skall finna mig. Stanna där! Du behöver inte springa omkring 255 och söka, ty där mitt Evangelium, Dopet och predikoämbetet är, där kommer jag genom dem in i ditt hjärta och talar med dig! Samt dessutom detta att han säger: Var du fader och moder, furste, herre eller undersåte i lydnad mot Gud och förbliv i ditt stånd, där du hör honom tala och där han själv är! Varför rusar du alltjämt som en galning till stockar och stenar, där inget Guds Ord predikas men i storögd förundran inför djävulens alla tecken, som om Kristus skulle vara, där hans ord inte är. Se, just så skulle man ha bemött papisterna, som kommer dragande med sina traditioner, sina fäder och koncilier så att man kunde tro att det skett genom ett under. Emellertid fogar Gud det så att även rätta under sker, till straff för dem som inte hyser aktning för sanningen, såsom S:t Paulus skriver till varning för alla. Ty man driver sitt förakt och sin otacksamhet för Guds Ord så långt att ingen vrede skulle vara nog som straff för detta. Så lär det också gå med oss, om världen får bestå länge till och fortsätta att försynda sig så illa att det bara blir värre och värre med alla slags vanföreställningar och falska tecken. Ty eftersom världen rätt och slätt föraktar Ordet och inte vill höra det, utan bara gapar och glor efter något annat, så torde Gud skicka på världen alldeles tillräckligt för att den skall dras ner i avgrunden av alla sina vanföre ställningar. Precis så har det gått hitintills, då man överallt i kyrkor, kloster och skolor inte predikat och lärt något annat än dessa lögnaktiga tecken och klottrat alla böcker fulla med dylikt endast av den orsaken att sådana falska tecken ägt rum som om det inte hade blivit mer än nog förkunnat att detta skulle ske och folk därigenom bli förfört, så att t.o.m. de utvalda med knapp nöd skulle räddas från vanföreställningen. Och det är ju inte mer än rätt för dem, så lättsinnigt som de låter sig förföras och inte vill ta varning. Ty han har gett dem sitt Ord, visat hur man skall tro och leva och därtill bekräftat dem mer än nog med tecken och under. Därmed vill han låta det bero, och vaka däröver och ingenting göra därutöver, medan villoandarna kastar fram egna, nya läror och vill upprätta en bättre samhällsordning tvärt emot Guds Ord och de rätta tecknen. Därför säger nu Herren Kristus: ”Jag kommer inte att bry mig om hur de än lovordar sig själva: Herre, har vi kanske inte i ditt namn gjort många undergärningar” utan avkunna en dom över dem som lyder: ”Jag har aldrig känt er, gå er väg bort från mig, ni ogärningsmän!” Men varför så, käre Herre? Det föreligger dock tecken och under, som inte går att förneka? Jo, skall han svara – men varför har ni då gått förbi mitt ord som är bekräftat genom mina egna tecken, och framfört ett annat som jag inte haft någonting 256 med att skaffa. I stället har ni regerat världen efter ert eget huvud och rättat er efter dess tankar? Eftersom ni så föraktat mitt ord och inte gjort min Faders vilja, så vill inte heller han veta av er och hysa förbarmande med er. Något sådant kan de nu här i livet inte tänka sig, utan de menar att en gång skall de stå Gud allra närmast. Detta är nu den rätta förståelsen av denna text, nämligen att Herren talar om sådana tecken som de falska profeterna gör för att bestyrka sina läror, som han inte vill kännas vid, varken deras tecken eller profetior. Huruvida det hör hit vet jag inte, men det står en het diskussion i det här ämnet, att Gud ibland låter sanna tecken ske genom onda människor. Så t.ex. när Kaifas, översteprästen, enligt Joh. 12 profeterade och när Bileam enligt 4. Moseb. 24 höll den allra skönaste predikan om Kristus. Moses säger om detta, att Guds helige Ande kom över honom, så att han mot sin vilja måste profetera i likhet med Kaifas. Och det låter sig inte förnekas, att även Judas i sin egenskap av Kristi apostel gjort många tecken lika väl som de andra apostlarna och lärjungarna. Vad skall vi nu säga om detta? På den frågan har S:t Johannes själv svarat: ”Eftersom han var överstepräst det året, profeterade han”. Ty det kan visst hända att en sådan person, som står i ett offentligt ämbete eller en regerande man som profeterar och gör under, åstadkommer mycket gott och gör stor nytta samt lotsar många människor till Gud, trots att han inte i sig själv är from utan färdas till djävulen. Som t. ex. en präst i sitt offentliga stånd som innehavare av ämbetet – en sådan person utför rätt besett de allra största gärningar, tecken och under, som sker på denna jord. Ty genom sitt ämbete, Ordet och Sakramenten, som han räcker dig, för han dig till tron, räddar dig från djävulens våld och den eviga döden och för dig till himmelen och dess eviga liv, vilket är något vida utöver alla uppseendeväckande tecken och undergärningar. Och dock kan han i sig själv gott vara en trolös och ond människa. Därför måste man alltid se på Guds Ord och döma efter det och inte efter personen. Nu har du här ovan hört om sådana tecken, som det inte står någonting om i den Heliga Skrift och som sker för allt annat än att bekräfta Guds Ord. Men här är det fråga om tecken, som har samband med vad Gud har talat och bekräftat. Som nu detta med översteprästen Kaifas profetia: den gick ju ut på att Kristus med sin död skulle återlösa världen etc. Det var en riktig och härlig profetia, fastän han med den avsåg något lömskt och ont. På samma sätt var det även med profeten Bileam, som trots att han var en hycklare, ändå i egenskap av profet profeterade rätt om Guds folk och Kristus och Gud talade genom honom. Där nu en präst sköter sitt ämbete rätt och i 257 kraft av det gör under, då skall man lyssna på honom. Men om han avviker från den rätta vägen och slår in på avvägar för att sätta upp något eget vid sidan om sitt ämbete, så är det inte längre en sann utan en falsk profet. Så även när aposteln Judas, som ju dock enligt Kristus var en djävul, predikade och gjorde under, så skedde det i kraft av apostlaämbetet och till ett vittnesbörd om Kristus, så att folk kom till tro på honom. På det sättet skall man döma beträffande alla som bekläder ämbeten i Kristi kyrka. Ty de är inte alla kristna eller gudfruktiga människor, som innehar predikoämbetet. Det frågar emellertid inte heller Gud om, utan personen må vara si eller så; ämbetet är dock rätt och gott och inte människans utan Guds eget. Så när Kaifas profeterar, så gör han det inte som privatpersonen Kaifas, en mördare och en ondskefull sälle, utan såsom en överstepräst. På samma sätt är det med en kyrkoherde eller predikant, när de döper och ger någon det eviga livet, då är det inte såsom personen den eller den, en viss Johan Pommer t.ex. utan som kyrkoherde, han gör det. Ty det är ämbetet till ära och bekräftelse som Gud låter detta ske. Eftersom Judas nu är beklädd med det rätta offentliga ämbetet som Herren Kristus förordnat, är ämbetet i honom heder värt, inte personen. På samma vis förhåller det sig när det gäller de världsliga tingen såsom Salomo säger i Ordspråksb. 15: ”Divinatio in labiis regis”, dvs. profetian är på konungens läppar, d.v.s. allt vad överheten förordnar, det är rätt och Gud bekräftar det. När den därför i enlighet med sitt ämbete dömer och straffar en missdådare, så är det Guds egen dom som han avkunnar där uppe i himmelen och som han vill ha åtlydd, fast detta ju är förbjudet vid sidan av det ordinarie ämbetet. Den Heliga Skrift gör således alla som är beklädda med det gudomliga ämbetet till profeter och siare, även om de ofta nog personligen är liderliga rackare och tyranner, såsom Visheten återigen säger: (Ordspråk. 9) ”Genom mig regerar konungarna.” D.v.s. deras lagar och domar är min lag och dom liksom allt annat de gör å ämbetets vägnar, när de regerar rätt färdigt. Och dock är inte desto mindre större delen av dem här i världen grova rackare, som fräckt missbrukar sin makt vid rättskipningen. Så långt som de håller sig till sitt ämbete och gör vad rättfärdigheten kräver, så är alltsammans ett Guds verk. Och det förhåller sig inte annorlunda när man tar ett steg nedåt till en furste eller annan herreman, som till sin tjänare ger en befallning eller skickar ut sina sändebud – dem måste man också lyda och hedra, även om de är riktigt onda kanaljer. Man lyder inte för deras egen skull, utan för deras herres skull vars ämbete och ärende de är ute i. När nu Gud redan i världsliga ting gör detta, så vakar han långt mer i det
258
andliga ståndet över att hans ämbete och tjänst driftigt och kraftigt är förhanden. Därför är det – som sagt – ett rent under som sker när en kyrkoherde predikar och döper. För såvitt Evangelium och Dop genom honom bevaras okränkt, så kan han för egen del vara gudfruktig eller ond. Och om han som okristen själv inte äger skatten, lika fullt får dock den som tror och tar emot Ordet den. När nu dessa tecken och under sker genom predikoämbetet för att själarna härigenom ska förlösas från synd, död och djävul, hur mycket lättare ni delta kan det då inte ske med andra, obetydligare yttre tecken och under till lag, befallt och förordnat. Om du ser detta, så skall du säga: ”Denna predikan är rätt, även om personen är en odugling. Tecknet vill jag skänka tilltro men Jag bryr mig inte om personen.” Där så inte är fallet skall du inte ta det för givet eller tro på det, tecknet må vara hur väldigt och personen hur helig och aktningsvärd som helst. Men här är det många både biskopar, präster och andra ämbetsmän som bedrar sig när de menar att Gud måste se till deras person. Därför torde det inte heller hjälpa dem, om de på den yttersta dagen kommer och berömmer sig själva och säger: ”Herre, har vi inte i ditt namn gjort många tecken?” Ty han har inte gett dem dessa för egen del utan för di tas ämbetes skull och inte heller gjort dem till förmån för dem själva utan för att bekräfta deras ämbeten. Detta sägs nu beträffande offentliga ämbetsinnehavare, genom vilka tecken och under sker och bland vilka somliga är fromma och andra är onda; något som dock varken gör till eller från för ämbetets del.
Men vad säger du då om dem som gör tecken och som profeterar men likväl inte innehar ämbetet? Sådant kan man läsa i Luk. 9, där det berättas om några som gjorde tecken och under och ändå inte var Kristi lärjungar. Apostlarna gjorde Herren uppmärksam på detta och sade: ”Mästare, vi såg en man som drev ut djävlar i ditt namn, och vi avvärjde det för han efterföljer inte dig.” Men Herren svarade: ”Hindra honom inte ty den som inte är emot oss, han är för oss etc.” Här var det nu en enskild person, vars ämbete han inte fått av Kristus, och likväl säger han att man inte skall hindra honom och han anger o m skäl i Mark. 9: Det finns inte någon människa, som gör en kraftgärning i mitt namn och som sedan strax därefter vill predika något ont om mig. Och
259
nu svaret på vår fråga: Det är sant som jag sagt att Gud inte låter några under ske genom onda människor, om dessa inte står i offentligt ämbete, eftersom Gud inte ger dem till personens utan till ämbetets fromma. Men där rätta tecken sker genom en enskild person, där måste personen själv vara from, något som åtskilliga också är, genom särskilda uppenbarelser, drömmar och syner m.m. Men dessa tecken måste då även syfta till att Kristus och Evangelium lovprisas och befrämjas. Således har du två slags tecken, båda goda och riktiga. Först sådana som sker genom fromma människor, som är sanna kristna, därefter sådana som är gjorda av onda individer, som emellertid innehar ämbetet och lär det rätta. Men rätta dig alltid efter denna osvikliga prövosten som alla olika slags personer – vare sig de är fromma, vilket Gud give, eller inte, i ämbetet eller utanför, nämligen om tecknen ger Herren Kristus ära och din tro förkovras. Märker du då att de visar dig åt annat håll som t.ex. att du ska ge dig ut på vallfärder, anropa helgon, lösa ut ur skärselden eller kort sagt förlita dig på egna gärningar och bygga upp en egen rättfärdighet, då skall du säga: ”Om du inför mig gjorde alla under, så att jag kunde se dem med egna ögon och ta på dem med mina händer, så tror jag dig ändå inte, ty Kristus har mer än nog varnat mig för sådant.” Denna regel har även Gud själv uppställt genom Moses (5 Mos. 13): ”Om en profet eller drömmare står upp bland er och lovar ett tecken eller under och tecknet eller undret som han talade om sker och om han säger: Kom, låt oss följa efter andra gudar, som ni inte känner och tjäna dem, då skall ni inte lyssna till sådana profeters eller drömmares ord.” Här har Gud även slagit fast causam finalem eller det man skall känna igen dem på och så kunna färdas fram på den rätta vägen. Om de syftar till att du ska upprätta någon annan gudsdyrkan, d.v.s. inte hålla dig till den enda rätta läran utan ta dig någon annan och avvikande, då skall man inte tro det, om det så snöade under och tecken. Och Herren förtydligar sig än mer och säger: Ty Herren, er Gud, prövar er på detta sätt för att utröna om ni av hela ert hjärta och hela er själ har honom kär. Han vill m.a.o. sätta er på prov, hur fast ni håller er vid den lära som blivit stadfäst och är i svang. Summa summarum – mot den givna läran skall man inte godtaga några som helst under eller tecken, hur många och hur väldiga som än sker. Ty vi har Guds befallning, som från himmelen befallt Herre audite, d.v.s. endast Kristus skall ni lyssna till. Dessutom har vi även fått denna varning att det skall komma falska profeter, som gör stora under och som alla leder ut på villovägar bort från Kristus och hän emot andra begivenheter. Därför finns det ingen
260
I annan råd än att man stadigt håller fast läran och alltid har den framför ögonen, så att man kan bedöma allt – om du nu tagit lärdom av Evangelium och tron, så att du dagligen beder och säger: ”Jag tror endast på Jesus Kristus, för mig död etc” – eller något annat liknande. Nåja, nog för att vi fått varning så att det räcker, om man bara vill ta den till sig. Men det hjälper ändå inte för den stora hopen liksom det inte tidigare har hjälpt. Och jag håller det för troligt att om någon i dag uppträdde och gjorde endast ett enda tecken, så skulle massor falla för det. Ty det brukar ju den stolliga massan göra så fort man bjuder den något nytt och uppseende väckande. För detta får då allt stå tillbaka, Ordet och läran, och man förgapar sig bara i tecknet, även om man predikade till döds mot det. Liksom förr låter man sig alltjämt förhäxas och dras vid näsan med grova, påtagliga lögner och fräcka bedrägerier, där en ren buse uppträtt och fantiserat om en ny helig plats, nya vallfärder m.m. Som galningar har vi löpt efter det. Det är förvetenheten och ledan hos vårt kött och blod och den lede djävulen som gör att tecken och under, särskilt falska sådana, har större dragningskraft än de som är rätta och riktiga. Ty att Kristus och apostlarna och även andra gjort under, det ser man inte och man värderar dem inte stort. Men att någon driver ut en djävul, det överträffar allt. Välan då – den som inte vill låta sig varnas utan villigt låter sig förföras, han skall inte kasta skulden på oss. 7: 24 – 27 Den som hör detta mitt tal och gör det, honom liknar jag vid en klok man, som bygger sitt hus på klippan. Då nu ett hällregn föll och en stormflod kom och vindarna blåste och stötte mot huset, så föll det dock inte, ty det var grundat på en klippa. Och den som hör detta mitt tal och inte gör det, han är en dåraktig man, som bygger sitt hus på sanden. Då nu ett hällregn föll och en stormflod kom och vindarna blåste och stötte mot huset, då föll det och det blev ett stort fall. Detta är avslutningen och slutsatsen på vilken allt hänger: Den som hör denna predikan inte bara med öronen utan gör efter den, han är en vis och klok man. Ty läran är förvisso god och värdefull, men den har inte hållits bara för att åhöras utan för att göras, omsättas i livet och detta särskilt eftersom vi alltid löper risk från falska profeter och undergörare, så att man begrundar och tar till sig dess lära och varning, medan vi ännu har och kan höra den, både lärare och lärjungar. Ty om man låter det vara tills den sista stunden nalkas och döden och djävulen störtar sig över en likt skyfall och stormbyar, då har man dröjt allt för länge. Därför heter det inte enbart att man måste höra och kunna utan även att göra och strida. Ty även de hör det som säger ”Herre, Herre”. Intill detta nu har ju påve,
261
biskopar, konungar och hela världen hört det, mässpräster och munkar har dagligen läst, sjungit och mässat det, men gjort det har ingen, inte heller predikat det. Alla har de hållit fast vid sin falska gudstjänst och sina bedrägliga tecken och befäst andra däri. Även om de sålunda har hört aldrig så mycket och gjort vilka undergärningar som helst – Guds vilja har de dock inte gjort. Ty de har inte hållit sig vid läran om Kristus och de sant goda gärningarna utan fallit tillbaka på sina egna verk, gjorda utan tro och utan kärlek, så att det inte hos någon munk eller präst står att finna en enda rätt och riktig gärning. För de har inte gjort dem för att tjäna och hjälpa sin medmänniska utan med dem sökt enbart sitt eget och alltså varit helt utan tro, kärlek och uthållighet. Därför blir heller ingenting gjort hos dem, även om de hör den rätta läran såsom Herren Kristus säger. Ty den får inget fäste hos dem, eftersom deras hjärtan inte är något annat än rena sanden. Men inte desto mindre har de – som sagt – mycket att bestyra och propagera för, t.o.m. mera än de rätta prästerna och sanna kristna, och genom detta drar de folk vid näsan. Ty en skogseremit eller kartusianmunk sticker folk i ögonen med sitt stränga, religiösa liv och sätt att leva långt mera än någonsin aposteln S:t Paulus eller en nutida rätt predikant eller sann kristen gjort. Ty de yttre skepnaderna hos deras säregna påfund och gudsdyrkan får människor att göra stora ögon, medan det kring en vanlig kristens liv står föga glans. Det fattas dem alltså ingenting när det gäller gärningar, lära och tro. Men de går sin egen väg – säger Herren Kristus – de hör min lära väl men göra den, vill de inte, utan det som de själva funnit för gott att tänka ut. På den vägen kan jag inte ge dem erkännandet att de gjort vad jag lärt dem. Om bara vi kristna var lika flitiga i vår gärning som de i sin, så skulle vi vara idel helgon. Men det blir ingenting av på någondera sidan. Är vi lata och makliga av oss, så gör de alldeles för mycket, men de rätta goda gärningarna gör ingen av oss. Likväl har vi – Gud vare lov – det företrädet, att vi ju börjat tro och älska en smula och är på rätt väg, hur sakta det än går. Detta avslutar Herren nu med en skön liknelse om hur det skall gå till slut för dessa båda: den som hör och gör, han är en skicklig och klok byggmästare, som inte bygger på sanden utan först söker en stabil klippa till grund. När han funnit den, så bygger han på den, så att huset står stadigt och med lång varaktighet. När det då kommer oväder – skyfall och störtfloder, som sköljer undan marken, och stormvindar som viner kring knutarna, då står huset där oövervinnerligt som om det ville bjuda trots mot allt. Men timrar han bygget på sanden, då står huset bara tills regn och vatten sköljer undan sanden och vinden störtar omkull huset i en enda bråte eller det rent av faller ihop av sig självt. Med denna liknelse vill Herren enträget förmana oss att ge akt på och
262
stadigt hålla fast vid hans lära och aldrig släppa Kristus ur våra hjärtan som vår frälsnings och salighets grund och hörnsten såsom apostlarna S:t Paulus och S:t Petrus efter Jesaja 28 kallar honom. Om vi står stadigt och är byggda på den grunden, så förblir vi oövervinnerliga och står ut med att värld och djävul faller över oss med alla sina falska lärare och sekterister likt hagelskurar och slagregn och att nöd och faror brusar och stormar runt oss. Den trösten och tryggheten kan de stackars dåraktiga människorna inte äga. Ty de står inte på denna klippa, d.v.s. på läran om Kristus utan på sin själv klokhets och sina drömmeriers flygsand. När nöden kommer på och de skall kämpa med djävul och död, då får de därför känna på hur det är att ha satt sin förtröstan på lösan sand och hur deras stånd och gärningar kommer till korta. Detta har jag själv erfarit och sett hos dessa arma människor, särskilt i klostren, som främst smakat sådant, så att de till sist blivit vansinniga av skräck och skrupler och åtskilliga har hamnat i evig förtvivlan. Orsaken härtill är att de byggt på sitt eget, sin egen fromhet och sina goda föresatser men ingenting visste om Kristus. Det blev för djävulen en boning som det var honom ett sant nöje att kunna riva ned och vräka ihop i en enda hög. Detta har t.o.m. en S:t Bernhard måst smaka på och erkänna, han som dock fört en så övermåttan sträng vandel med bön och fasta och späkningar m.m. att inget fattades honom och han därigenom ställde fram ett exempel för alla andra. Bland alla munkar vet jag ingen som bättre skildrat detta och själv upplevt det. Likväl måste han, när dödsångesten ansatte honom, fälla domen över hela sitt heliga liv och klaga: ”Ack, hur fördömelsevärt har jag inte levat och skamligt förött min levnad!” Men vad nu då, käre S:t Bernhard – har du kanske inte hela din levnadsdag varit en from munk? Är då inte din kyskhet och lydnad, ditt predikande, dina fastor och böner dyrbara ting? ”Nej”, säger han, ”det är alltsammans förkastligt och hör djävulen till.” Här far regn och storm fram och river med sig grund, mark och bygge, alltihop till en enda bråte, så att han genom sin egen dom skulle ha varit för evigt fördömd om han inte vis av skadan vänt om, stigit ur munkeriet, gripit fatt i en annan grund och klängt sig fast vid Kristus. Så blev han upprättad i tron, den tro som barn lär sig bekänna och säger: ”Även om jag inte är värd det eviga livet eller genom egen förtjänst förmår uppnå det, så har min Herre Kristus dubbel rätt därtill: först som Herre och arvinge av evighet hos Fadern; därefter förvärvad genom sitt lidande och sin död. Den förstnämnda reserverar han för egen del, den andra skänker han åt mig.” På samma vis har alla munkar, präster och vilka det vara må som försökt vara heliga och som blivit saliga fått lov att först krypa ur sina kåpor, ge upp alla egna verk och klamra sig fast vid Kristus, fast det var dem högst motbjudande. Ty det är mycket svårt för en människa som i hela sitt liv levat i sin egen helighet och förlitat sig på den, att genast svinga sig upp ur den och ta 263 sin tillflykt endast till Kristus. Därför varnar han oss och förmanar, att medan det ännu är tid ta till oss och öva denna hans lära, innan nöden och sista andetaget överraskar oss. Så har vår käre Herre nu fullbordat denna sköna predikan. Nu avrundar evangelisten den och säger att hela världen måste avge vittnesbördet att det var något helt annat han lärt än allt som världen förut hade hört och var van vid. Och då Jesus hade fullbordat denna lära blev folket förskräckt över hans lära. Ty han predikade överväldigande och inte som de skriftlärde. Därmed framhäver evangelisten vilka predikanter och lärare de skriftlärde varit, nämligen att det varit idel löst och lojt kallprat som de fört till torgs och inte drivit Guds bud eller framhävt dem med något som helst allvar eller kraft på samma sätt som våra nutida vaskare inte ivrat på predikstolarna för något annat än skärseld, avlat, kåpor, rosenkransar m.m. Herren Kristus själv däremot tog tag i andra ting som folk förut inte hört om, visade på den rätta läran och vandeln och bestraffade laster, så att alla kände att den mannen hade en lära med makt. Allt levde och ljöd vida omkring som om det hade både händer och fötter och alla måste tillstå att detta förtjänade att kallas att predika med makt, medan de andras predikningar var lösliga och slappa, ja, rent av dött svammel. Därför gör papisterna klokt i att skämmas för sina ömkliga lumpor och tiga. Men så smått börjar de predika efter och ur våra böcker om tro och goda gärningar, fastän de förvränger och fördärvar det, eftersom det inte är angeläget för dem att predika det rätta och då de inte heller äger nåden att förstå den. Till sist är ännu kvar en fråga att behandla, eftersom vi i denna predikan har hört Herren Kristus så prompt yrka på gärningar, då han säger att de fattiga skall ärva himmelriket, de barmhärtiga ska få barmhärtighet, vidare att de i himmelen skall få sin lön som lider förföljelse för hans skull m.m. Detta finnes i slutet av kap. 5. Om ni älskar dem som älskar er, vilken lön skall ni få för det? Och i kap. 6 står det om allmosor, fasta och böner: Din Fader som ser i det fördolda, skall vedergälla dig öppet m.m. Av dessa ord drager de oförståndiga och falska predikanterna slutsatsen att man genom sina egna gärningar och verk kommer in i himmelriket och blir salig och sedan bygger de på dem sina stiftelser, klosterväsen, vallfärder, mässor m.m. Fastän denna fråga är en smula svår och mer hör hemma i lärosalen bland de lärde än på predikstolen för den vanliga allmänheten, förekommer den dock så ofta i texten, att vi inte får gå helt förbi den utan säga något litet om den. Ty det är ju nödvändigt att var och en har litet hum om skillnaden mellan nåd och förtjänst. De två kan inte tåla varandra. Där man predikar om nåden, där kan man förvisso inte predika om förtjänsten. Och vad som är nåd kan inte vara förtjänst, annars skulle inte nåden vara nåd, säger S:t Paulus i Rom. 11. 264 Det råder ju inga tvivel om detta. Den som därför blandar ihop dessa två, han förvirrar folket och bedrar både sig själv och dem som hör honom. Nåväl – vi vill nu låta det anstå med ett skarpsinnigt svar och så enkelt vi kan säga litet därom. Först måste man då förstå att det är en stor skillnad på tron eller det kristliga väsendet och dess frukter. Ty i fråga om det kristna namnet och väsendet är ingen annorlunda än den andre – alla äger samma skatt och samma välsignelse. S:t Petrus har inte ett annat och bättre dop än S:t Paulus, och ett barn som föddes i går blir inte döpt med ett sämre dop än S:t Johannes Döparen eller S:t Petrus och alla de andra apostlarna. Så har dessa inte heller en annan och bättre Kristus än den allra ringaste kristne. Om man nu ser saken i det perspektivet, så kommer ingen förtjänst eller några skillnader i fråga. Ty den ringaste kristne mottar likaväl i Sakramentet samma Kristi lekamen och blod, och när han hör Evangelium, så hör även han precis samma Guds Ord som S:t Petrus och S:t Paulus hört och predikat, och dessa apostlar mottar i Sakramentet inte Kristi lekamen och blod fullkomligare än den ringaste kristne. Likaså kan inget helgon i världen bedja ett annat och bättre ”Fader vår” eller läsa och bekänna en annorlunda och bättre trosbekännelse och andra och bättre budord än dem som jag och varje barn dagligen ber. Detta är ju så klart att varenda en kan förstå det och lätt fatta det. Vad detta alltså beträffar att kallas kristna, så finns det ingen ojämlikhet eller före träden mellan människor utan den ene personen är som den andre, man eller kvinna, ung eller gammal, lärd eller olärd, adel eller ofrälse, furste eller bon de, herre eller dräng, stort eller litet helgon, så sant som det endast finns en Kristus och tro. Det är som med solen på himmelen – endast en enda för alla, som lyser på bonde som konung, blind som seende, på suggan på gatan lika väl som på den skönaste kvinnan på jorden, lika gärna på törnet som på rosen, på dyngan inte mindre än på purpuren och det är precis en och samma sol, som snålar mot den armaste tiggare och mot de största kungar och kejsare. Men sedan när man kommer in på det yttre och våra gärningar, nämligen alt jag som kristen och döpt dessutom också är präst, som lika fullt kunde vara en god kristen utan detta ämbete – här blir det nu olikheter och här börjar de många olika slags skiljaktigheterna bland de kristna – inte vad tron och det kristna väsendet angår utan i fråga om frukterna av det. I det hänseendet är jag en präst, en kristen som skall bära fram Ordet till folk, trösta bedrövade, undervisa de förvillade och okunniga etc. Den är husfader och hantverkare, som skall förestå sitt hushåll, sköta sitt hantverk och försörja hustru och barn. I tär är det redan en annan person än jag och du. Likväl måste jag säga: Denne n en kristen lika väl som jag och alla andra kristna och har i sitt Dop precis 14 .1 mycket Guds nåd och evigt liv och är i Kristus inte ett dugg ringare än jag. Och här är ingen skillnad på kvinna och man. Ändå utför ju kvinnan en annan gärning än mannen och en dräng återigen andra än husbonden, en präst
265
andra än en borgare, likaså ett barn andra än sin fader, skolgossen och lärjungen andra än sin magister. Var och en gör sitt verk, sin frukt. Det blir alltså i det yttre väsendet överallt olikheter hos alla som dock är kristna människor och till sitt innersta väsen är ett. Ty det finns inte mer än en väsensart för kristet liv liksom även alla människor är av samma natur till sitt väsen. Detta ser man även på himmelen, säger S:t Paulus (1 Kor. 15), att där är en sådan mångfald och alla är så olika. En är stor, den andre liten, en lyser matt, en annan klart, men alla med en sol och på en och samma himmel. I det avseendet är de lika varandra, att de alla är belägna på himmelen och har en gemensam sol, fastän de är olika i fråga om storlek och klarhet. Likadant är det också på jorden, säger S:t Paulus vidare, att allt kött inte är ett och samma, utan människors kött är av annat slag än boskapens och detta ett annat än fåglarnas. Men i det avseendet att de är kött är de varandra lika, och den ena varelsen lika väl som den andra har sina lemmar, sitt huvud och hjärta, sin särskilda mage m.m. Ändå är köttet av helt olika natur hos människor och boskap, fåglar och fiskar. Om du nu vill beskriva en kristen eller måla av en, så får du inte måla honom så att han skiljer sig från andra kristna utan den ene är i alla stycken den andre jämlik. Du får inte måla av honom med sådana särdrag som att denne kristne är man eller kvinna, präst eller lekman, tiggare eller furste, hantverkare eller kartusianermunk. Han undgår nämligen genom dylika särdrag ingen förändring utan förblir i jämförelse med andra helt och fullt en kristen till sitt väsen, så att han är en så god och så helig kristen som någonsin S:t Petrus eller S:t Paulus, och ingen är förmer eller bättre än han. Ty i den mån S:t Petrus till sitt kristna väsen är bättre än jag, så måste han ha haft en bättre Kristus, ett bättre Evangelium och Dop. Men eftersom det eviga goda som vi har i alla stycken är ett och samma, så måste vi vara likställda och ingen upphöjd över den andre. Må så vara att den ene gör fler och större ting än den andre, så som detta att S:t Petrus uppväckte döda. Genom att han gjorde under som inte jag kan, så blir han väl en större och klarare stjärna än jag, men inte en annan stjärna och han har inte heller en annan himmel. S:t Paulus har uträttat mera och arbetat mer än alla apostlar, men han har för den skull inte innehaft ett förnämligare apostlaämbete eller predikat en bättre Kristus. Så säger vi nu beträffande förtjänsten: på tal om den kristnes grund, i vilken vi alla är lika, om hur man blir from inför Gud, får syndernas förlåtelse och når det eviga livet, där är all vår egen förtjänst avklippt och man skall varken vilja höra talas om eller vilja veta något om det. Ty du har inte gjort dig förtjänt av Evangelium eller Kristus och ditt Dop utan det är en ren gåva som vi fått för ingenting, att vi för ingenting får synden förlåten, blir Guds barn och upptagna i himmelen utan alla våra egna göranden.

266
Och här går vi till strids mot sofisterna as styggelse, som så högt upphöjer
våra egna gärningar som om man genom dem skulle vinna en nådig Gud och
förtjäna himmelens salighet. Ja, de vågar i sin oförskämdhet påstå, att även en
människa i dödssynd förmår att göra så mycket själv som att frambringa en
andäktighet eller göra sådana goda gärningar, som hon stillar Guds vrede med
och blir försonad med honom. Detta kan väl kallas att störta taket till marken
och välta fundamentet upp och ner, att bygga saligheten på vatten, att störta
Kristus från sin tron och sätta dit våra egna gärningar i hans ställe. Ty av detta
måste följa att vi över huvud taget inte behöver Dopet, inte heller Kristus,
hans Evangelium eller tron, eftersom vi även som fångna i dödssynd finner så
mycket godhet och kraft i oss själva, förmår lösa oss ur den, förtjäna förlåtelse
för den och det eviga livet. Av detta ser du att det är rena hädelsen och
Gudsförsmädelsen, allt som de hasplar ur sig om ”förtjänster”, det tema vi nu
diskuterar, alltså hur och genom vad man kommer i nåd hos Gud och får evigt
liv. Ändå är det inte nog för dem att sprida ut sådan gudsförsmädelse, utan de
håller fast vid att den är den rätta läran och de har därtill fördömt oss som
kättare.
Nu kan ju var och en lätt räkna ut och begripa att ettdera av dessa båda
måste vara falskt. Antingen förtjänar vi inte nåden genom någon av våra
gärningar eller också måste Kristus med sitt lidande för oss vara helt onödigt och
rent nonsens. Han måste ha varit en narr som lät sig plågas, utgjuta sitt dyra
blod och utstå så mycket för att återlösa oss och ge oss vad vi inte var i behov
av utan redan ägde i oss själva. Om de för den sakens skull skäller oss för
kättare, att vi inte håller med dessa sofister om en sådan förtjänst av våra
gärningar, så vill vi gärna stå ut med att de kallar oss kättare och vi
överlämnar vår sak åt Gud, vår domare. Men vi måste också desto fastare stå
emot dem och säga rakt ut att de inte bara är kättare utan de värsta
gudsförsmädare som solen någonsin lyst över, eftersom de på det skamligaste
sätt förnekar och förbannar Kristus. Så har S:t Petrus förutsagt om dem (2
Petr. 2) och så säger hebréerbrevet (6:6, 10:29), nämligen att man på nytt
skall slå Kristus på munnen och trampa honom under fötterna tillsammans
med Dopet, Sakramentet och hela Evangelium och vad allt Gud har gett
genom honom.
Och jag skulle likväl gärna vilja höra vad de kan ha för svar på detta, dessa
arma människor. När de hävdar att vi genom våra gärningar kan åstadkomma
så mycket att vi vinner nåd och när detta är gjort skaffat oss så stor förtjänst
utöver den första nåden -som de kallar det- därtill förtjänat himmelriket och
evig salighet, vad vinner vi då med de andra därefter följande goda gärningarna?
Ty jag antar att en papist i och genom nåden fullgjort sin mässa
eller någon annan gärning, och med dem förtjänat himmelriket. Det är en så
dyrbar prestation att den är värd det eviga livet, vilket man kallar ett meritum
267
de condigno. Men vad vill han då förtjäna med de gärningar och mässor, som
han gör i morgon och framdeles i och genom samma nåd? Eftersom de inte
vet vad de skall svara, tillgriper de premium essentiale och accidentale och
säger att dylika tillkommande verk bidrar till att man förtjänar ytterligare
något, en liten extra dusör, som Gud ger utöver det eviga livet. Är detta sant,
så har jag återigen hört att de första gärningarna är de bästa, de andra inte
fullt ut lika goda. Annars måste ju dessa även inbringa detsamma, då likväl
vanligtvis efterföljande gärningar brukar vara några strån vassare, eftersom
de har blivit ordentligt tränade och väl inövade.
Eftersom nu inte dessa sista gärningar förtjänar himmelriket, så kan inte
heller de första göra det. Skulle de åter vara likvärdiga och varje gärning
förtjäna detsamma, så måste Gud bygga lika många himlar som de många
utförda goda gärningarna. Och var någonstans skulle vår Herre och Gud ta
alla de himlar ifrån, som han skulle betala varenda god gärning med? Det vill
till klipska huvuden för att så exakt kunna avväga allt och få det att stämma så
väl! Men vad är att säga om detta? Jo, det är alltsammans endast lögn och
bedrägeri. Ty inget är sant. För det första inte detta att man med några egna
gärningar, allra minst om människan är stadd i dödssynd skulle kunna
förvärva nåden; sedan inte heller detta att även om människan kommit i nåd
hos Gud genom egna gärningar – såsom sofisterna ljuger ihop – de gärningar
som hon gör med hjälp av nåden skulle vara så kostbara, att de vore värda
himmelriket. Ty här står Herren Kristus och säger (Luk. 17) med torra, klara
ord det rakt motsatta: ”När ni har gjort allt som blivit er befallt, så säg: Vi är
blott odugliga tjänare.”
Därför skall vi alltid hålla fast vid vår lära, så att vi aldrig någonsin tillåter
någon av våra gärningar att komma med i det stycke som handlar om att vinna
Guds välbehag och nåd, att bli fri från synden och få komma till himmelen.
Där skall kort och gott min förtjänst vara av noll och inget värde. Och söker
man utnyttja den i detta syfte, då skall jag trampa den under mina fötter och
förvisa den till djävulen i helvetet såsom något som vill hindra min tro och
som förnekar Kristus. Ty i det stycket får det endast heta så: att Gud har
skänkt allt detta för ingenting, av ren nåd genom att han har sänt Kristus, sin
Son, och låtit honom dö för mig samt förkunnat och skänkt mig det och befallt
mig att tro det och låta döpas därpå. Här kommer ju ingenting av mina
gärningar in utan alltsammans är en ren gåva, given från himmelen och överbringad
till mig genom Kristus. Därför är i detta stycke all förtjänst radikalt
förkastad och tillika en gång för alla avgjord: att man inte på någon annan väg,
inget annat sätt eller i någon som helst mån kan vinna nåd och syndernas
förlåtelse än genom att man lyssnar till Guds Ord om Kristus och genom tron
tar det för gott. Och när Gud bevisar oss sådan ära, varför skall vi då
268
berömma oss av egna förtjänster, när det faktiskt är så att sofisterna själva och
alla helgon dagligen så länge vi lever i” Fader vår” måste bedja: ’Förlåt oss
våra skulder etc.?” Och så vågar likväl dessa oförbätterliga helgon helt fräckt
säga att en människa, även om hon är i dödssynd, kan bereda sig för nåden och
sedan också förtjäna det eviga livet.
Men vad har du då att säga till detta, att det finns så många ord i denna
predikan om lön och förtjänst? På detta svarar vi för de enfaldigas skull, att de
är sagda till idel tröst för de kristna. Ty om du nu blivit kristen, har en nådig
Gud och förlåtelse för synderna både dem som hör det förflutna till och dem
som dagligen finns kvar i dig, så skall det säkert inträffa att du måste göra och
lida mycket för din tros och ditt Dops skull. Ty den lede djävulen och världen
och ditt eget kött skall hänga sig på och tillfoga dig alla slags plågor, något
som Herren rakt igenom samtliga dessa tre kapitel noga framhållit och som
kommer att göra det nog så trångt här i världen. Om nu Herren lämnade oss i
detta elände utan några ord till tröst, så skulle vi vara helt förtvivlade och
säga: Vem vill väl vara kristen, predika och göra gott? Man ser ju hur det går
för honom – hur världen förtrampar, hånar och skändar de kristna, hur de
utsättas för illvilja och bedrägerier och tar väl till sist även heder, liv och
egendom. Och dessutom befaller han mig att bara vara fattig, bedrövad,
hungrig, foglig, fridsam, att lida och bli förföljd. Och skall då detta vara så
för evigt och aldrig någonsin bli annorlunda?
Då måste Herren på stunden rycka till undsättning, stärka, trösta och
försäkra: Ni är nu i nåden och ni är Guds barn. Fast ni nu måste lida här i
världen för den sakens skull, så bli inte förskräckta utan var uthålliga och låt
er inte förtröttas eller försvagas av det som drabbar er, utan var och en gör
det han skall. Om det går honom illa, så skall det inte skada honom och han ska
veta att himmelriket tillhör honom och att han skall bli rikt belönad. Belönad,
hur så? Vi har det ju redan genom Kristus utan och före alla våra åtgöranden,
m.a.o. att – såsom aposteln S:t Paulus säger – Gud själv av dig vill göra en stor
lysande stjärna och ge dig en oförliknelig gåva redan här i detta liv. Ty en
kristen kan genom sin bön och sina goda gärningar hos Gud erhålla så mycket
att han skonar ett helt land och avvärjer krig, dyrtider, pest m.m. Detta ska
inte tolkas så som om hans gärning i och för sig och för sin värdighets skull
skulle vara särskilt dyrbar utan därför att Gud har lovat oss det till styrka och
tröst, så att vi inte skall tro att vårt arbete, vårt lidande och elände är förgäves
och bortglömt.
Här finns nu inget utrymme för någon förtjänst, varigenom vi skulle göra
oss förtjänta av nåden eller vårt Dop, Kristus och himmelen – som sofisterna
ordar om, när de talar om ”förtjänst” – utan allt går ut på kristendomens
frukter. Ty Kristus talar – som vi sett – i denna predikan ingenting om hur vi
blir kristna utan endast om de gärningar och frukter, som ingen kan åstad
269
komma utom den som redan är en kristen och som står i nåden. Det visar klart
de Herrens ord, där han säger att de kristna måste utstå fattigdom, elände och
förföljelse just för att de är hans lärjungar och att himmelriket tillhör dem.
Om man då talar om sådana frukter som följer efter nåden och syndernas
förlåtelse, så låter vi det gå för sig att man kallar dem en förtjänst eller lön.
Men det påstår vi, att våra egna gärningar ingalunda är det högsta goda, som
först måste vara på plats och utan vilket inga goda gärningar kan ske eller
behaga Gud. Om vi bara håller rent i detta stycke, att det inte handlar om
förtjänst utan om idel nåd, så vill inte vi bråka om man vill ge detta namn åt de
efterföljande goda frukterna, bara man inte falskt förvränger dessa utsagor
och i strid med Skriften tvingar dem att betyda att nåden förtjänas genom
dem. Men tolkade rätt och i sitt sammanhang blir de till tröst för de kristna
särskilt i lidande och i motgång, då det känns och syns som om vårt liv,
lidande och verkande skulle vara förgäves och tjäna till ingenting. På det sättet
tröstar den Heliga Skrift överallt, där den förmanar till uthållighet i goda
gärningar. Så i Jer. 31: ”Est merces tuo operi” eller ditt arbete är inte för
gäves. Likaså S:t Paulus i 1 Kor. 15: ”I, abor vester non est inanis in Domino”,
alltså, ert arbete är inte fåfängt i Herren. Ty hade vi inte den trösten, så skulle
vi inte uthärda denna jämmer, förföljelse och bedrövelse, att vi skall göra så
mycket gott och att allt vårt lärande och predikande betalas med idel otack och
smälek. Och vi hade till sist blivit tvungna att ge upp vår verksamhet inför det
lidande som vi möter. Men Gud vill uppmuntra och göra oss uthålliga genom
dessa sköna löften, så att vi inte fäster avseende vid världens otacksamhet, hat,
avund och förakt utan ser fram mot honom som säger: ”Jag är din Gud. Vill
inte världen tacka dig utan berövar dig heder, egendom, kropp och själ, så håll
dig till mig och trösta dig med att jag dock har en himmel åt dig och så mycket
där, att jag rikligt kan ersätta dig med tio gånger mer än man nu kan ta från
dig.” Så kan vi trotsigt utmana världen; Nåväl, vill världen inte ha samma nåd
som oss, så låt gå för det, låt den med sin nåd fara tillsammans med allt vad
den har. Jag har inte för världens skull börjat på det här och skall inte för dess
skull i framtiden göra eller underlåta något. Men för hans skull vill jag göra
och lida allt – hans som så frikostigt lovat och sagt mig: ”Fastän du redan
genom Kristus har alla himmelens skatter och det mer än nog detta förutan, så
vill jag dock ge dig ännu mer såsom en extra belöning att du helt klart får ta
himmelriket i besittning och med dina ögon får skåda den Kristus, som du nu
har i tro, i evig härlighet och fröjd och det desto mer, ju mer du nu lider och
arbetar.”
Dit hör nu de fina orden och förmaningarna i t. ex. Hebr. 13: ”Magnam
habetis remuneratioem etc. – låt inte er förtröstan falla, som medför en stor
lön.” Och Herren Kristus själv: ”Ingen finns, som har lämnat hus och hem,
270
broder eller syster, far eller mor, hustru eller barn för min skull, som inte
skall få hundrafalt igen i denna tid och i den tillkommande världen det eviga
livet (Matt. 19). Detsamma säges också i denna predikan: ”Merees vestra est in
coelo” – ni skall i himmelen bli rikligen lönade. Därmed visar han att de redan
har himmelriket till reds och dock skall äga det långt härligare när det blir
uppenbart.
Se, så där hanterar man dylika ord ur den heliga Skrift rätt, när man inte
vrider och vänder dem så, att de ska förespråka ett förlitande på våra egna
gärningar i strid mot tron utan är löften om tröst för de kristtroende. Och om
de där sofisterna bara i sin nitälskan om förtjänster strävat åt det hållet, så
hade det varit alldeles utmärkt. Men i stället har de byggt upp sin egen
gärningsfromhet och sitt munkeri i det syftet att Gud skulle betrakta dem som
ena särdeles helgon, likt en kramhandlare sälja ut himmelriket åt dem och där
sätta dem högt över alla andra vanliga kristna, som aldrig på långt när skulle
bli lika förnäma. Och de har sannerligen inte handlat ovist, ty de har inte
behövt drabbas av fattigdom, elände, bedrövelse och förföljelse utan skördat
guld, gods och ära. Ty ingen orden instiftas för att ägna sig åt Kristi Ord och
Sakrament och öva sig i tro, kärlek och tålamod utan för att svassa i kåpor,
vinna anseende inför Gud och bli upphöjda utan att behöva någon Kristus eller
någon tro.
I den sanningen kan vi tillåta de kristna att äga förtjänst och lön hos Gud.
Inte för att därigenom bli Guds barn och arvingar till evigt liv utan de
troende, som redan äger detta till tröst, skall veta att Gud inte vill lämna dem
olönta för vad de här får lida för Kristi skull. Utan om de får lida och arbeta
mycket, så skall han på yttersta dagen alldeles särskilt smycka dem som stora
stjärnor, klarare och härligare än andra. Så skall S:t Paulus framför andra
allra skönast stråla fram ljus och klar. Detta kallas nu inte att man ska ha
förtjänat syndernas förlåtelse och det eviga livet utan det är att anse som en
vedergällning med desto större härlighet för utstått lidande.
Men vi skall inte tolerera att man tar bort detta från oss. Ty det är att vanära
och kränka Kristus, Gud och den helige Ande och allt vad Gud har skänkt oss
genom dem. Då vill vi hellre låta oss skällas för kättare och skurkar och
brännas på bål än att fråntas och neka till en sådan skatt. I stället vill vi hålla
fast en sådan tröst, även om vi därför måste lida all möjlig plåga, oförrätter
och förföljelse. Ty något annat lär det inte bli av. Djävulen torde inte unna oss
något sådant eller bli överens med oss om detta. Han vill tvärtom upprätthålla
påvens lära och tvinga oss att tro som han tror, och eftersom han ser att vi inte
går med på det, så söker han av alla sina krafter stå i vägen för oss. Ty han vet
allt för väl att om artikeln om syndernas förlåtelse och Herren Kristus såsom
en ren gåva blir befäst – det kan vem som helst räkna ut på sina fingrar och
draga som slutsats – då måste påvedömet med sina mässor, sitt munkeri, sin
271
skärseld och helgondyrkan bli till ingenting och alltsammans ramla ihop av sig
självt.
Så lär dig nu att på dessa bibelord, där det är tal om förtjänst och lön, svara:
Jag hör ju så tydligt att Herren Kristus säger ”Saliga är de fattiga, ty dem hör
himmelriket till och saliga är ni, när ni för min skull lider förföljelse, ty er
lön är stor i himmelriket” etc. Men därmed lär han mig inte att själv lägga
grunden för min salighet utan ger mig ett löfte om den tröst jag har av detta att
hämta i mina lidanden och i mitt kristliga sätt att leva. Men här får du inte
blanda samman och röra ihop dessa två olika saker, att göra det som Gud giver
mig i Kristus genom Dopet och Evangelium till min egen förtjänst. Ty det står
ju inte att jag kan förtjäna det själv och därför inte behöver någon Kristus
eller något Dop. Utan det står att de som är Kristi lärjungar, för vilka han här
har predikat och som måste lida allt ont för hans skull, de skall veta med vad
de kan låta sig tröstas då man här på jorden inte kan tåla dem; att de i stället
skall äga allt desto rikligare i himmelen. Och den som arbetat mest och lidit
svårast, han skall också få en desto härligare lön.
Ty fastän – som jag sagt – alla i allt är lika i Kristus, och att han skänker
nåden helt och fullt åt var och en för sig och åt alla med varandra, hela
saligheten, det högsta och allmänneligaste goda, så att helt säkert den som har
Kristus har allt, så råder det dock en olikhet i den grad av klarhet och
härlighet, som dessa smyckas med och strålar av. Så råder det ju även i detta
livet en åtskillnad i fråga om gåvor, så att den ene arbetar mera och får utstå
mer än den andre. Men i det andra livet skall allt bli så tydligt att hela världen
ser vad var och en har gjort. Och härligheten skall vara så stor, att hela
himlaskaran skall glädja sig.
Om detta är nu nog sagt.
Gud hjälpe oss i sin nåd,
oss bevisad i Kristus. Amen
272