Om det första konciliets, apostlamötets, beslut

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del I-4

Vi skall nu lägga S:t Augustinus, Bernhard och var och en som skrivit på samma vis åt sidan, och själva ta oss an koncilierna och fäderna för att se, om vi kunde forma vårt liv efter dem. Men vi skall ta upp bara de allra bästa, för att inte göra det för långt, och då särskilt de två första huvudkoncilierna, som S:t Augustinus lovordar – de i Nicea och Kon­ stantinopel – fastän han inte deltog i dem, som nämndes ovan. Ja, för att vara alldeles säkra och inte kunna fela eller behöva oroa oss, skall vi behandla det allra första konciliet, apostlamötet. Det hölls i Jerusalem, S:t Lukas skriver om det i Apg. 15 [1–29] och Apg. 4:16. Där står det att apostlarna berömmer sig av att den helige Ande förordnat detta möte genom dem: ”Visum est Spiritui sancto et nobis”, etc., ”Den helige Ande och vi har beslutit att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt. Om ni undviker allt sådant handlar ni rätt. Allt gott!” [Apg. 15:28–29]

Där hör vi att den helige Ande (som de som predikar koncilier berömmer sig av) påbjuder att vi inte skall äta avgudaoffer, blod eller något som är kvävt. Skall vi nu ha en kyrka efter detta koncilium (vilket är rimligt, då det är det första och främsta, och hölls av apostlarna själva), så måste vi nu lära och driva, att ingen furste, herre, borgare eller bonde hädanefter äter gås som kokats i blod, älg-, hjort- eller svinkött, och att alla undviker fiskrätter som tillagats på samma sätt, ty till dessa hör alltid blod. Särskilt måste borgare och bönder förbjudas att äta röd korv eller blodkorv, ty där finns inte bara flytande blod, utan också kokat, mycket tjockt blod. Inte heller får vi äta hare eller fågel, ty de blir alla kvävda (efter jägarnas sed), fastän de inte kokas i blod utan bara steks.

Skulle vi nu avhålla oss från blod enligt detta koncilium, skulle vi göra judarna till våra mästare i kyrkor och kök. Ty de har en egen stor bok om ätande av blod, en som ingen kan hoppa över utan ansträngning, och de söker så noga efter förekomst av blod, att de inte äter kött med någon hedning eller kristen, fastän köttet inte kommer från ett kvävt djur, utan på allra renligaste sätt (som oxar och kalvar) slaktats och sköljts från blod – hellre dog de. Gud hjälpe, vilka plågade kristna skulle vi inte bli av detta koncilium, också enbart av de två styckena om att äta blod och kött av kvävda djur. Nå, den som vill och kan, må nu bringa kristenheten till hörsamhet mot detta koncilium, så skall jag genast följa efter. Och kan ingen göra det, så vill jag bli förskonad från ropet: ”Koncilierna, koncilierna, du följer inget koncilium, än mindre fäderna!” Eller så skriker jag tillbaka: ”Du håller själv varken koncilium eller fäder, när du föraktar det högsta konciliet och de högsta fäderna, apostlarna!” Vad menar du med att jag skall eller måste hålla koncilier och fäder som du själv inte vill röra med ett finger? Då måste jag säga som jag har sagt till sabbatärerna, att de först skall hålla sin Mose lag, så håller vi den också. Nu håller de den inte, och kan inte hålla den – då är det löjligt att de uppmanar oss att göra det.

Praxis kan inte upphäva den helige Andes beslut

Du säger att ett sådant koncilium inte är möjligt att följa, då motsatt praxis är alltför djupt rotad. Det hjälper inte, då vi tagit oss före att foga oss i kyrkomötenas beslut, och det står här, att den helige Ande befallt det. Mot den helige Ande gäller inget länge eller djupt inrotat, och med en sådan undanflykt går inget samvete säkert. Skall vi vara konciliära, så måste vi hålla detta koncilium över alla andra – om inte, kan vi också överge alla andra koncilier, och så är alltså alla koncilier förlorade. Ty i detta koncilium fanns inga dåliga biskopar eller fäder (som i andra), utan där fanns apostlarna själva som den helige Andes pålitliga och högsta fäder. Det är inte heller så omöjligt att undvika blod och kött av kvävda djur. Varför skulle vi inte kunna leva på säd, örter, rotväxter, äpplen och alla andra jordens frukter och träd? Det gjorde våra förfäder före syndafloden, då det ännu inte var tillåtet att äta kött. Vi skulle ändå inte dö av hunger, fast vi inte åt kött eller fisk. Så måste ju många mänskor leva ännu idag, sådana som sällan äter fisk och kött. Det omöjliga i saken hjälper oss inte heller att stärka vårt samvete mot den helige Ande, tvärtom kunde vi väl följa det utan skada för kropp och själ, så att vi livnärde oss utan blod, som före syndafloden. Det förundrar mig också mycket, att djävulen bland så många svärmeandar i denna tid inte tagit fram denna sköna tanke, som har så förträffliga stöd i Skriften för sig.

Om kyrkan upphäver apostlarnas beslut upphäver den sin egen auktoritet

Om vi skall säga att denna stadga inte bara är omöjlig, utan också har förfallit genom att den inte iakttagits, stämmer det inte heller. Jag vet väl att påven och hans anhang tyr sig till denna undanflykt och rättfärdigar sig med, att kyrkan haft rätt att ändra detta apostlakonciliums beslut, men då ljuger de. Ty de kan inte finna bevis för att de fått denna rätt. Det tillkommer inte heller någonsin kyrkan att ändra den helige Andes påbud.

Dessa blinda ledare ser dock inte hur de skadar sig själva med sådant tal. Ty om vi går med på, att människor har rätt lite ändra den helige Andes bud och förordningar, så kan vi i samma ögonblick bryta mot påvens befallningar, trampa lilla hans brev och bullor under fötterna och säga, att om apostlarnas första beslut inte gäller, fastän vi är vissa om, att den helige Ande påbjudit dem, som de berömmer sig av – ”Visum est” osv. – hur mycket mindre gäller då inte påvens välde och dekret, då vi aldrig är lika vissa om att den helige Ande är hos dem, som vi är vissa om att Han var med apostlarna. Ty vi måste ändå tillmäta apostlarna något värde, och också om de inte stod över påvarna (som kättaren Dr. Luther antar), så måste man dock låta dem sitta bredvid påvarna. Och man ser ju att påvarna ofta uppenbarligen varit förtvivlade skurkar, som förkastat det ena efter det andra av varandras påbud. Så kan ändå inte den helige Ande stå mot sig själv, och apostlarna var inte sådana påvar och skurkar. Därför måste vi förkasta sådant tal, annars måste man ju säga att hela kyrkan är byggd på ett rör som drives hit och dit av vinden efter påvens och människornas nycker. Kyrkan kan dock inte vaja på ett rör utan skall vara grundad på en fast och orubblig klippa, Matt. 7 och 16 [Matt. 7:26; 16:18].

Men som vi sade i början, dessa bestämmelser har förfallit av sig själva, utan kyrkans ändringar, därför behöver man inte längre hålla dem – ja, käre vän, där drar du en falsk slutsats, som juristerna säger. Skall det rätta inte hållas, eller skall något bli orätt därför att man inte längre håller det? Låt oss inte längre följa rätten! En hora säger att hon har rätt, då det sjätte budet har fallit ur bruk hos äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan, och därför inte längre är i kraft. Ja, vi Adams barn skulle med djävulen hålla ett koncilium mot Gud, hör du det, Gud, och besluta att hos oss människor och djävlar har alla dina bud förfallit och är inte längre i bruk, därför behöver vi inte längre hålla dem, utan får bryta mot dem, det skall du låta vara rätt och inte fördöma oss – det är ju ingen synd, då rätten har förfallit. Också rövare och mordbrännare kan göra sig saliga och säga: Vi är inte längre skyldiga er furstar och herrar lydnad, utan det är rätt att vi bekämpar er och plundrar er, ty er rätt har fallit hos oss, osv.

Råd oss nu hur vi skall göra! Det hjälper inte, att detta apostlakoncilium förfallit (vilket är sant) eller ändrats av kyrkan (vilket är lögn). Vad skadar det, att man tar bort den helige Ande och låter apostlarna ha beslutit saken ensamma, utan den helige Ande, kan vi göra saken bättre så? Är det löjligt? Tänk ut något bättre! Ty om man inte plockar bort den helige Ande ur konciliet, så måste någotdera ske; antingen, att både vi och papisterna följer och håller detta koncilium, eller så är vi fria, och i det senare fallet skall vi fattiga kättare förskonas skriet ”Koncilium, koncilium, koncilium!” Ty om man inte behöver följa detta första koncilium, behöver man inte heller följa något annat. Annars får de höra ropet: ”Medice cum teipsum” [Läkare, bota dig själv], Hans, ta dig vid näsan! Må roparna hålla det själva först, så följer vi gärna efter, om inte, så är det tydligt att de inte skriker och spottar ordet ’koncilium, koncilium’ med allvar, utan för att trampa folk på mulen och med ont uppsåt och att de bara vill förskräcka ängsliga samveten och fördärva enfaldiga själar.

Jag påvisar allt detta beträffande detta koncilium, eftersom det var det första och främsta, så att vi betänker dessa saker innan vi låter kyrkan regera eller leva enligt koncilierna. Ty då detta koncilium åstadkommer så mycket förvirring, vad händer, om vi också behandlar alla de andra? Det är sant, jag medger det, att det är lätt att uttala ordet ’koncilium’ och lätt att predika: ”Man skall följa koncilierna!” Men hur skall man ställa sig till att återupprätta deras auktoritet? Hur är det med det, käre vän? Påven och hans anhang är förnuftiga nog; han kommer snart ur förlägenheten och säger att han står över koncilierna och kan hålla vad han vill och tillåta andra att hålla vad han vill att de skall hålla. Ja, om man kan lösa problemet så, så låt oss upphöra med att använda ordet ’koncilium’ och sluta predika (att man skall följa koncilierna) och i stället ropa ”Påve! Påve!” och: ”Man skall följa påvens lära!” Så kommer vi allesammans ur förlägenheten och blir lika goda kristna som de är. Ty vad betyder konciliet för oss om vi inte kan eller vill följa det, utan bara berömmer oss av namnet och bokstäverna?

Annars tycks det mig vara ännu mycket bättre (då vi nu kommit till tals och också behöver skämta litet i denna fastlagstid) – eftersom bokstäverna i ordet ’koncilium’ när allt kommer omkring är det viktigaste, inte handling och resultat – att göra yrkesskrivarna till påvar, kardinaler, biskopar och predikanter, ty de kan göra vackra bokstäver; stora, små, svarta, röda, gröna, gula och hur det önskas. Så skulle kyrkan regeras vackert efter koncilierna, och det vore inte nödvändigt att hålla, vad koncilierna förordnat, utan kyrkan kunde nöja sig med bokstäverna k-o-n-c-i-l-i-u-m, k-o-n­-c-i-l-i-u-m. Om skrivarna inte faller oss i smaken, så låt oss ta målare, träsnidare och tryckare, som målar, snidar och trycker vackra koncilier åt oss. Då är kyrkan utomordentligt regerad! Och låt oss också göra målarna, träsnidarna och tryckarna till påvar, kardinaler och biskopar! Varför längre fråga hur man följer konciliets dekret? Bokstäver och bilder är nog.

Men tänk litet vidare. Om alla mänskor var blinda och inte kunde se sådana skrivna, snidade och tryckta koncilier? Hur skulle kyrkan då kunna regeras genom koncilierna? Mitt råd är att man tar korgossarna i Halberstadt och Magdeburg, och, i stället för att sjunga Quicunque, låter dem skrika ”Koncilium! Koncilium!” så att kyrkornas taksparrar skakar. Dem kunde man ju höra också långt bortom floden Elbe, om vi så alla skulle vara blinda. Då vore kyrkan väl regerad, och strax skulle dessa korgossar bli inbilska präster, kardinaler och biskopar, då de så lätt kan regera kyrkan, vilket inte ens de heliga fäderna i Rom kunnat göra. Men jag skall snart säga mer om detta koncilium, jag har alltför mycket på hjärtat, och jag skall inte heller glömma konciliet i Nicea, som är det bästa huvudkonciliet efter apostlamötet.