Dr Martin Luthers företal

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del I-1

Jag har själv ofta deltagit i skrattet, när jag såg någon räcka hundarna en bit bröd på knivspetsen och – när de snappade efter det– gav dem ett slag på nosen med skaftet, så att de stackarna inte bara gick miste om brödet utan också måste lida smärtan. Det är ett roligt skämt. Jag kom då aldrig att tänka på, att djävulen också driver gäck med oss och behandlar oss som sådana usla hundar, inte förrän jag erfor hur den allraheligaste Fadern, påven, med bullor, böcker och dagliga handlingar utsätter kristenheten för samma hundskämt. Men, Herre Gud, vilken stor skada han gör själarna och hur han gör det gudomliga majestätet till åtlöje! Det är så han nu gör med konciliet, som hela världen ropat och väntat på – den gode kejsaren och hela hans rike har arbetat för det i nästan tjugo år nu. Påven har ingett förhoppningar, men fördröjt det – som om han erbjöd en bit bröd åt en hund, tills hunden ser sitt tillfälle, och då slår han den på nosen och kallar den sin narr och sin leksak.

Nu sammankallar han konciliet för tredje gången, men sänder först sina apostlar till alla länder för att låta konungar och furstar gå ed på att de ansluter sig till påvens läror. Biskoparna och deras prästerskap instämmer och vägrar absolut att gå med på några eftergifter eller tillåta reformer, och konciliets innehåll är därmed redan bestämt: Man skall inte reformera någonting, utan allt skall förbli vid vad som brukats. Är det inte ett utomordentligt koncilium? Det har ännu inte börjat, och det har redan uträttat vad det skulle göra då det kom samman – det är att slå kejsaren på nosen, ja, att överträffa den helige Ande och besegra Honom med bred marginal! Ändå har jag fruktat, ofta också skrivit och sagt, att de inte skulle och inte kunde hålla sitt koncilium förrän de på förhand tagit kejsaren, konungar och furstar tillfånga och hade dem under kontroll, så de hade full frihet att utfärda vilka dekret som helst, att stärka sitt tyranni och att lägga tyngre bördor på kristenheten än de någonsin förut har gjort.

I Guds namn, om ni herrar – kejsare, kungar, furstar – gärna vill att sådana fördömda och förbannade mänskor trampar er på mulen och slår er på nosen, så måste vi låta det ske och minnas, att de tidigare handlat ännu värre – de avsatte kungar och kejsare, de drev dem på flykten, förjagade, förrådde och mördade dem och gav utlopp för sin illvilja över dem, som historien visar. Detta tänker de fortsätta att göra. Kristus skall ändå veta att finna och bevara sin kristenhet, också mot helvetets portar [Matt. 16:18], fastän kejsare och konungar varken kan eller vill göra något. Det är lättare för Honom att avstå från er hjälp än för er att undvara Hans! Hur klarade Han sig innan kejsare och konungar var födda? Och hur skulle Han nu klara sig om ingen kejsare eller konung fanns, om också en hel värld med djävlar rasade mot Honom? Han är inte ovan med bitter föda, och kan bjuda er en långt bittrare. Ve dem som måste äta den!

Men vi fattiga, svaga kristna, som måste tåla att kallas kättare av sådana helgon, vi borde vara glada och vid gott mod! Vi borde lova och prisa Gud, all barmhärtighets Fader, med stor fröjd, för att Han tar så väl hand om oss och slår våra mördare och blodhundar med en sådan egyptisk blindhet och ett sådant judiskt vanvett, att de är fast beslutna att inte vika i något stycke, så att de hellre skulle låta kristendomen gå under än de skulle tillåta att det obetydligaste avguderi (som de är uppfyllda av) skulle reformeras. Sådant skryter de med och sådant bedriver de också. Fröjdefulla (säger jag) skulle vi vara! Ty därmed gör de vår sak bättre än vi kunnat begära, och sin sak värre än de nu kan föreställa sig. De vet och de medger, att de i flera stycken har orätt, och därtill Skriften och Gud emot sig, och ändå vill de stånga huvudena mot Gud och medvetet försvara orätten som rätt. Med denna tröst skall en fattig kristen också obiktad kunna ta emot sakramentet [nattvarden] och hundra gånger våga sin hals för det då han ser, ja, kännbart erfar, att Gud regerar hos oss och djävulen hos dem.

Så har vi nu det slutgiltiga dekretet från det kommande konciliet i Vincentz, och den stränga domen från det senaste (som det väl måste anses) konciliet: Hela världen skall misströsta om en reformation av kyrkan, och ingen skall höras, utan hellre (som de skryter) skall kristenheten få gå under– det betyder att de hellre har djävulen själv till gud och herre än de har Kristus och avstår det minsta av sitt avguderi. Inte nog därmed, de vill också med svärdet tvinga oss fattiga kristna att medvetet tillbe djävulen och häda Kristus, en förhävelse som aldrig tidigare upptecknats eller hörts i historien. Andra tyranner har dock den tvivelaktiga äran av att ovetande ha korsfäst majestätets Herre, så som turkarna, hedningarna och judarna, men här har vi de som i Kristi namn och som kristna mänskor, ja, de förnämsta av kristna, bröstar och rustar sig mot Kristus och säger: ”Vi vet, att Kristi ord och gärningar är emot oss, ändå vägrar vi att tåla Hans ord eller vika för det, utan Han skall vika för oss och tåla vårt avguderi; ändå vill vi vara och kallas kristna.”

Då nu påven och hans anhang helt enkelt vägrar att sammankalla ett koncilium och reformera kyrkan eller att erbjuda råd och hjälp för detta ändamål, och i stället försvarar sitt tyranni med brottsdåd, om också kyrkan skulle läggas i ruiner, kan vi, som så skamligt övergetts av påven, inte fortsätta så. Vi måste vända oss någon annanstans för råd och först av allt söka vår Herre Jesus och be till Honom för en reformation. Dessa desperata tyranner, vilkas ondska driver oss till förtvivlan om ett koncilium och en reformation, får inte också driva oss att tvivla på Kristus eller lämna kyrkan utan råd och hjälp – däremot bör vi göra vad vi kan och låta dem fara till djävulen, som de önskar.

Härvid vittnar de och ropar till sitt eget fördärv, att de är de sanna antikristna och autokatakriterna [av grek. ”autokatakritos” – de som själva fällt domen över sig, Tit. 3:11] som fördömer sig själva och halsstarrigt önskar bli fördömda. Därmed utesluter de sig själva ur kyrkan och skryter offentligt med, att de vill vara och förbli kyrkans argaste fiender. Ty den som säger att han hellre skulle låta kyrkan slås ned, än han själv skulle bättra sig eller vika i ett enda stycke, han bekänner därmed klart och offentligt inte bara att han inte är någon kristen som vill stanna i kyrkan (vilken han hellre såg gå under, bara han överlevde och inte förgicks med den), utan han vill också bidra till kyrkans undergång. Detta bevisar de också förskräckligt med sina gärningar, ännu mer än med sina ord, då de tillåter att hundratals församlingar ligger öde och att kyrkor dör utan herde, predikan och sakrament.

I gångna tider lät sig biskoparna, ja, varje kristen (liksom nu) torteras, och gick med tacksamhet och fröjd i döden för den kära kyrkan. Kristus själv dog för sin kyrka för att bevara och upprätthålla den. Men påven och hans följe skryter nu att kyrkan måste dö för dem, så att de skall bevaras i sitt tyranni, sitt avguderi, sin skurkaktighet och allt slags bedrägeri. Vad tycks om dessa herrar? De skall bevaras – då måste kyrkan gå under. Hur skall vi veta ut eller in? Men skall kyrkan gå under, så måste Kristus först gå under, ty på Honom är hon byggd som på en klippa mot helvetets portar [Matt. 16:18]. Skall Kristus gå under, så måste Gud själv först gå under, som lagt denna klippa och grund. Vem hade kunnat tro att dessa herrar hade en sådan makt att kyrkan, tillsammans med Kristus och Gud själv, måste gå under inför deras hot? De måste vara långt mäktigare än helvetets portar och alla djävlar, mot vilka kyrkan har stått sig och nu måste stå.

De skriar (säger jag) om sig själva, att de varken vill vara kyrkan eller vara i kyrkan, utan att de vill vara och kallas kyrkans argaste fiender och vill rasera henne. Till denna dag har de ju plågat och hetsat med ordet ”Kyrkan! Kyrkan!” Det har inte funnits gräns eller mått för deras ropande och spottande att de skall hållas för att vara kyrkan, och oss har de följt med jämmerliga beskyllningar för kätteri, de har förbannat och mördat oss för att vi inte ville lyssna till dem som kyrkan. Nu är jag säker på att vi är redligt och mäktigt frikända så att de inte längre kan eller skall skälla oss för kättare, då de inte längre vill äras som kyrkan, utan som dess fiender önskar dess undergång och villigt bistår vid dess nedbrytande. Ty det går inte ihop, att de samtidigt skulle vara kyrkan och dock låter kyrkan gå under hellre än att de själva gör det, ja, än att en hårsmån av dem själva gick under. Det är vad dessa ord säger: ”Ex ore tuo te iudico, serve nequam.” [”Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare.” – Luk. 19:22]

Om yttersta dagen inte vore nära förhanden, så vore det inget under om himmel och jord störtade samman för en sådan hädelse. Dock – om Gud kan lida sådant, kan dagen inte vara avlägsen. Men de skrattar åt allt detta, och glömmer att Gud har gjort dem blinda, vansinniga, galna och förryckta, och de håller det för stor vishet och manlighet. Jag skulle säkert också känna mig lika säker som de, om det var bara deras oskyldiga blindhet som talade i deras gärningar – men Guds stora vrede, uppenbarad i dem, förskräcker mig mycket, och det är hög tid och nöd för oss, att vi alla grät och bad med allvar, som Kristus grät över Jerusalem och sade till kvinnorna att inte gråta över honom, utan över sig själva och sina barn [Luk. 23:28]. Ty de tror inte att tiden för deras hemsökelse är inne, och de vill inte tro det, om de också kan se, höra, lukta, smaka, vidröra och känna det.

Hur skall man nu förhålla sig i framtiden, när påven inte går med på ett verkligt koncilium, än mindre tål någon reformation, utan med sitt anhang önskar kyrkans undergång? Han har alltså uteslutit sig själv ur kyrkan för att själv bevaras och inte gå under i och med henne. Han är förlorad och har bjudit kyrkan farväl! Vad skall man då (säger jag) göra eller företa sig nu när vi måste vara utan påve? Ty vi är kyrkan, eller i kyrkan, som papisterna vill lägga i ruiner för att själva överleva. Vi skulle också vilja klara oss, och är fast beslutna att tillsammans med vår Herre Jesus och Hans Fader, allas vår Gud, inte jämmerligen gå under inför papisternas hotelser. Vi ser dock nödvändigheten av ett koncilium eller en reformation i kyrkan, ty vi ser sådana stora missbruk att även om vi vore oxar eller åsnor – för att inte säga mänskliga varelser och kristna – och inte skulle lägga märke till dessa missbruk med våra ögon och öron, så skulle vi ändå känna dem med klövar och hovar och snava över dem. Hur vore det om vi, den kyrka som bestämts till undergång, sammankallade ett koncilium mot de herrar som vill bevaras, och företog en reformation, som skulle förefalla dessa bestående herrar mycket övergående, men som de ändå måste finna sig i? Men vi skall nu komma till själva saken, sedan vi förlorat det heligaste huvudet, påven, och därför själva måste följa de råd vår Herre vill ge.