| 1] Med orätt anklagas de våra för att förbjuda goda gärningar. 2] Ty deras skrifter om tio Guds bud och andra med liknande innehåll bestyrka, att de beträffande alla olika levnadsstånd och plikter givit en nyttig undervisning om vilka levnadsstånd och vilka gärningar i alla olika fall som behaga Gud. 3] Om dessa ting gåvo förr i världen predikanterna mycket ringa undervisning; de blott uppfordrade till barnsliga och icke nödvändiga gärningar, såsom vissa helgdagar, vissa fastor, brödraskap, vallfärder, helgondyrkan, rosenkransar, munkliv och liknande ting. 4] Sedan detta framhållits för våra motståndare, ha de nu lagt bort det och predika icke längre dessa onyttiga gärningar såsom förr i världen. 5] De ha även börjat tala om tron, varom man förr iakttog en märklig tystnad. 6] De lära, att vi rättfärdiggöras ej av gärningarna endast, utan de förbinda tron och gärningarna och säga, att vi rättfärdiggöras genom tro och gärningar. 7] Denna lära är det mindre att anmärka mot än den tidigare uppfattningen, och den kan skänka mer tröst än deras gamla lära.
8] Då sålunda läran om tron, som bör vara huvudläran i kyrkan, så länge legat bortglömd — alla måste ju medgiva, att man i predikningarna fullständigt tegat om trons rättfärdighet och i kyrkan blott uppehållit sig vid läran om gärningarna — undervisas man i våra kyrkor på följande sätt om tron: |
|
| 9] Först: att våra gärningar ej kunna försona Gud eller förtjäna syndernas förlåtelse och nåd [och rättfärdiggörelse], utan att vi vinna denna blott genom tron, då vi tro, att vi upptagas i nåden för Kristi skull, vilken står som medlaren och försoningsmedlet och genom vilken Fadern försonas. 10] Den som förlitar sig på att han genom gärningar förtjänar nåden, försmår därför både Kristi förtjänst och nåden och söker utan Kristus en väg till Gud, genom mänskliga krafter, ehuru Kristus sagt om sig själv: Jag är vägen sanningen och livet.
11] Denna lära om tron behandlas överallt hos Paulus. Ef. 2: Av nåden ären I frälsta genom tro – och det icke av eder själva, Guds gåva är det – icke av gärningar.
| 12] Och för att ingen må göra undanflykter och påstå, att vi hittat på en ny tolkning av Paulus, kunna vi hänvisa till att allt detta har stöd i fädernas vittnesbörd. 13] Ty Augustinus försvarar i många böcker nåden och trons rättfärdighet mot gärningarnas förtjänst. 14] Och detsamma lär Ambrosius i skriften De vocatione gentium och annorstädes. Så säger han i nämnda verk: Återlösningen i Kristi blod skulle bli värdelös och de mänskliga handlingarna skulle i betydelse icke träda tillbaka för den gudomliga barmhärtigheten, om rättfärdiggörelsen, som sker genom nåden, berodde av förutgående förtjänster, så att den icke vore en givarens oförtjänta gåva, utan lön för vad någon utfört. |
|
| 15] Ehuru denna lära föraktas av oprövade, erfara dock fromma och bävande samveten, att den skänker den största tröst, emedan samvetena icke kunna vinna lugn genom några gärningar, utan blott genom tron, då de äro fast övertygade om att de för Kristi skull hava en försonad Gud. 16] Så lär Paulus i Rom. 5: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud. 17] Hela denna lära har avseende på det förskräckta samvetets kamp och kan icke förstås utan denna kamp. 18] Fördenskull ha oprövade människor dåligt omdöme i denna sak, d. v. s. sådana, som inbilla sig, att den kristna rättfärdigheten icke är något annat än borgerlig eller filosofisk rättfärdighet.
19] Förr plågades samvetena genom gärningsläran; de fingo icke höra tröst ur evangeliet. 20] Somliga drev samvetet ut i öknen eller klostren; de hoppades nämligen, att de där skulle förtjäna nåd genom munkliv. 21] Andra åter funno på andra gärningar, genom vilka nåd och tillfyllestgörelse för synderna skulle förtjänas. 22] Därför var det i högsta grad nödvändigt att frambära och återuppliva denna lära om tron på Kristus, för att de bävande samvetena icke skulle sakna tröst, utan veta, att nåd och syndernas förlåtelse [och rättfärdiggörelse] mottages genom tron på Kristus.
| 23] Det klargöres även för människorna, att ordet tro här icke betecknar blott kunskap om vad som en gång timat, sådan som även de ogudaktiga och de onda andarna hava, utan därmed betecknas en tro, som tror ej blott på de historiska händelserna, utan på det , som är frukten av dem, nämligen denna artikel, syndernas förlåtelse, d. v. s. att genom Kristus hava nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse. |
|
| 24] Och den, som vet, att han genom Kristus har en nådig Fader, han har verklig kunskap om Gud, att Gud vårdar sig om honom, han åkallar Gud och är sålunda icke utan Gud som hedningarna. 25] Ty de onda andarna och de ogudaktiga kunna ej tro denna artikel, syndernas förlåtelse. Därför hata de Gud, som vore han deras fiende, de åkalla honom icke och vänta intet gott av honom. 26] Även Augustinus undervisar sin läsare på samma sätt om begreppet tro, att ordet tro i Skrifterna icke får uppfattas som betydande ett inlärt vetande, sådant som de ogudaktiga kunna hava, utan förtröstan, som hugsvalar och upprättar förskräckta sinnen.
27] Därjämte lära de våra, att det är nödvändigt att göra goda gärningar, icke för att vi skola tro oss förtjäna nåd genom dem, utan emedan Gud vill det. 28] Endast genom tron mottages syndernas förlåtelse och nåd. 29] Och emedan den helige Ande mottages genom tron, förnyas hjärtana och får nya böjelser, så att de kunna åstadkomma goda gärningar. 30] Ty så säger Ambrosius: Tron är upphovet till en god vilja och till ett rätt handlande. 31] De mänskliga krafterna äro nämligen utan den helige Andes bistånd fulla av ogudaktiga böjelser, och de äro för svaga för att kunna åstadkomma goda gärningar, som hålla måttet inför Gud. 32] De äro därjämte i djävulens våld, och han driver människorna till olika synder, till ogudaktiga tankar och till uppenbara missgärningar. 33] Det kan man se hos filosoferna, som själva försökte leva ostraffligt, men icke förmådde det, utan fläckade sig genom många uppenbara synder. 34] Sådan är människans svaghet, då hon är utan tro och utan den helige Ande och låter sig styras endast av mänskliga krafter.
|
|
| 35] Härav framgår tydligt, att denna lära icke bör beskyllas för att förbjuda goda gärningar, utan mycket hellre prisas, därför att den påvisar, hur vi sättas i stånd att göra goda gärningar. 36] Ty utan tro kan den mänskliga naturen alls icke fullgöra, vad första och andra buden kräva. 37] Utan tro åkallar den ej Gud, väntar intet gott av Gud, och bär ej korset med tålamod, utan begär hjälp av människor och förtröstar på mänskligt bistånd. 38] Så härska i hjärtat allsköns begär och mänsklig klokskap, när tron och förtröstan på Gud saknas. 39] Därför säger också Kristus: Mig förutan kunnen I intet göra, Joh. 15. Och kyrkan sjunger:
Om ej av din Andes fläkt
Liv hos människan blir väckt,
Intet gott hos henne är. |
|
|
|