På vilka tecken den kristna kyrkan skall kännas igen

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del III-2

För det första känns det heliga, kristna folket igen på att det har det heliga Guds Ord, fastän alla inte har det i lika mått, som S:t Paulus säger [1 Kor. 3:12–14]. Några har det alldeles rent, några inte helt rent, och de, som har det rent, är de som bygger på grunden med guld, silver och ädelstenar. De som har det orent, är de som bygger på grunden med hö, strå och trä, men dock blir saliga som genom eld. Mer än nog sades därom ovan. Detta är huvudstycket och den höga huvudklenod, som gett det kristna folket namnet ’heligt’, ty Guds Ord är heligt och helgar alla, som det berör, ja, det är själva Guds helighet, Rom. 1 [:16]: ”Det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror” och 1 Tim. 4 [:5]: ”Det bliver nämligen helgat genom Guds ord och genom bön.” Ty den helige Ande förvaltar det och smörjer eller helgar kyrkan, det är det kristna, heliga folket, därmed, och inte med påvens krisma, med vilken han smörjer eller helgar fingrar, kläder, rockar, kalkar och stenar. Dessa ting lär ingen att älska Gud, tro på honom, lova honom och vara from. De må smycka masksäcken, men efteråt faller de sönder och förmultnar med krisman och dess helighet, och med själva masksäcken.

Men denna klenod är den rätta reliken, den rätta salvan, som smörjer till evigt liv, också fastän du inte får någon påvekrona eller biskopshatt, utan måste leva och dö naken, som småbarnen (och vi alla) nakna och utan all utsmyckning blir döpta. Men vi talar om det yttre ordet, genom människor, som predikas muntligt genom dig och mig, ty detta har Kristus lämnat efter sig som ett yttre tecken, varav man skall känna igen hans kyrka eller hans kristna, heliga folk i världen. Vi talar också om ett sådant muntligt ord, som allvarligt tros och öppet bekännes inför världen, som han säger: ”Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag kännas vid inför min Fader och hans änglar” [Matt. 10:32]. Ty det finns många, som väl hemligen vet det, men inte vill bekänna det; många har det, som inte tror på det eller gör därefter. Ty de är få, som tror på det och gör efter det, som liknelsen om sådden, Matt. 13 [:4–8], säger, att tre delar av åkern får och har det, men bara den fjärde delen, den fina, goda åkern, bär frukt i tålamod.

Då du nu hör detta ord och ser att man predikar, tror, bekänner och gör därefter, så tvivla inte på att där visst måste finnas en rätt ecclesia sancta catholica, ett kristet heligt folk, om de också är mycket få, ty Guds Ord återvänder inte fåfängt, Jes. 55 [:11], utan måste ha minst en fjärdedel eller ett stycke av åkern, och där annars inget tecken fanns än detta enbart, vore det dock nog att visa att där måste finnas ett kristet, heligt folk, ty Guds Ord kan inte finnas utan Guds folk, inte heller kan Guds folk finnas utan Guds Ord. Vem skulle annars predika eller lyssna till predikan, om Guds folk inte fanns? Och vad kunde eller skulle Guds folk tro, om Guds Ord inte fanns där?

Och detta är det stycke, som gör alla under, åstadkommer, upprätthåller, uträttar och gör allt, utdriver alla djävlar – vallfartsdjävlar, avlatsdjävlar, bulladjävlar, broderskapsdjävlar, helgondjävlar, mässdjävlar, skärseldsdjävlar, klosterdjävlar, prästdjävlar, mobbdjävlar, upprorsdjävlar, kätteridjävlar och alla påvedjävlar, också antinomistdjävlarna, dock inte utan skriande och raseri, som det visar sig hos de arma männen i Mark. 1 [:23-26] och 9 [:17–29]. Nej, han måste ge sig av med skrik och slagsmål, som man ser med Emser, Eck, Snorvalp, Schmid, Wetzel, Tölp, Drummel, Lymmel, Sälle, Sugga, Åsna och sina andra ropare och skrivare, som alla är djävulens munnar och lemmar, genom vilka han skriar och ropar. Det hjälper honom dock inte, han måste ut och kan inte tåla Ordets kraft, ty de bekänner själva, att det är Guds Ord och den heliga Skrift, men hävdar dock att man har det bättre med fäderna och koncilierna. Låt dem fara, det är nog för oss att vi vet hur huvudstycket, huvudklenoden renar, uppehåller, när, stärker och beskyddar kyrkan som också S:t Augustinus säger: Ecclesia verbo Dei generatur, alitur, nutritur, roboratur. [”Kyrkan föds, vårdas, närs och stärks genom Guds Ord.”] De som förföljer och förbannar den blir igenkända av sin frukt.

 

Dopet

För det andra igenkänner man Guds folk eller det kristna, heliga folket på dopets heliga sakrament, då det rätt, enligt Kristi ordning läres, tros och brukas. Ty detta är också ett offentligt tecken och en dyrbar relik, genom vilken Guds folk helgas. Det är ett heligt bad till ny födelse genom den helige Ande [Tit. 3:5], i vilket vi badas och blir avtvagna synder och död av den helige Ande som i Guds Lamms oskyldiga, heliga blod. Där du ser detta tecken, var viss om att kyrkan eller det heliga, kristna folket måste finnas där, också om det inte är påven som döper dig eller du ingenting vet om hans helighet och makt, som småbarnen inte heller vet, fastän de som vuxna tyvärr förs bort från sitt dop, som S:t Petrus klagar, 2 Petr.2 [:18]: ”De locka genom sin lösaktighet till sig människor som med knapp nöd rädda sig undan sådana som vandra i villfarelse.” Ja, du skall inte ens bry dig om vem som döper, ty dopet är inte döparens, och inte givet åt honom, utan åt den döpte, den som blir döpt, för vilken det instiftats och givits av Gud, liksom Guds Ord inte är predikantens (såvida han inte själv hör och tror det) utan tillhör lärjungen som hör och tror det; åt honom är det givet.

 

Nattvarden

För det tredje känner man Guds folk eller ett kristet, heligt folk på altarets heliga sakrament, där det rätt förvaltas, tros och mottages efter Kristi instiftelse. Det är också ett offentligt tecken och en dyr relik, av Kristus efterlämnad, genom vilket hans folk blir helgat och genom vars utövande det offentligt bekänner, att det är kristet; som det också gör med Ordet och dopet. Inte heller här behöver man störas av, att inte påven håller mässa för dig, viger dig, smörjer eller salvar eller klär dig i mässkåpa. Du kan mottaga det utan alla kläder (som i en sjukbädd) som inte yttre tukt tvingar dig att bära, för att tuktigt och redligt skyla dig. Du behöver inte heller fråga om du har tonsur eller är smord med krisma, inte heller disputera över frågan om du är man eller kvinna, ung eller gammal, lika litet som du frågar efter allt detta vid dop och predikan. Det räcker att du är vigd och smord med Guds höga, heliga krisma, Guds Ord och dopet, och detta sakrament; då är du högt och härligt nog smord och prästerligt klädd.

Bli inte heller förvillad av frågan om huruvida den man som förvaltar sakramentet är helig eller inte, eller om han har två hustrur eller en, ty sakramentet finns inte till för den, som förvaltar det, utan den, åt vilken det ges, om han inte själv också mottager det, i det fallet är han en av dem som mottager det, och det ges därmed också åt honom. Där du nu ser detta sakrament förvaltas i rätt bruk, var då viss om att Guds folk finns där, ty, som ovan sades om Ordet, där Guds Ord är, där måste kyrkan finnas, och där dopet och sakramentet finns, måste också Guds folk finnas, och tvärtom. Inga andra än Guds folk enbart har, ger, övar, brukar eller bekänner någonstans en sådan klenod, om också några falska och otroende kristna hemligen finns bland dem. De vanhelgar dock inte Guds folk då de är hemliga, ty kyrkan eller Guds folk tål inte uppenbara syndare bland sig, utan tillrättavisar och helgar dem eller, där de inte vill, stöter bort dem från helgedomen med bannet och håller dem för hedningar, Matt. 18 [:17].

 

Nycklarna

För det fjärde känner man gudsfolket eller heliga kristna på nycklarna, som de använder offentligt, dvs. som Kristus fastslår i Matt. 18 [:15–20] – om en kristen syndar, skall han bli tillrättavisad, om han inte bättrar sig, skall han bindas i synden och stötas ut, och om han bättrar sig, skall han avlösas. Detta är nyckelämbetet, och bruket av dessa nycklar är tvåfaldigt, offentligt och enskilt, ty det finns några som är så skygga och försagda i samvetet, att också om de inte offentligen fördömts, kan de inte bli tröstade utan individuell absolution genom pastorn. Å andra sidan är några så hårda att de varken ångar sig i hjärtat och vill ha syndernas förlåtelse enskilt av pastorn, eller vill avstå från synden. Därför måste nycklarna användas olika, offentligt och enskilt. Där du nu ser synder förlåtas eller tillrättavisas hos några människor, om det så är offentligt eller enskilt, så vet, att Guds folk finns där. Ty där inte Guds folk är, där finns inte nycklarna, och där nycklarna inte finns, där finns inget Guds folk, ty Kristus har därför lämnat dem efter sig, för att de skall vara ett offentligt tecken och en klenod, genom vilka den helige Ande (förvärvad genom Kristi död) åter helgar fallna syndare och genom vilken de kristna därmed bekänner, att de är ett heligt folk under Kristus i denna värld. De som inte vill omvända sig och åter låta helga sig, skall stötas bort från detta heliga folk, dvs. bli bundna och utstötta genom nycklarna, som skedde med de obotfärdiga antinomisterna.

Här skall du inte bry dig om påvens två nycklar, som han gjort till två dyrkar till alla konungars skattekistor och kronor, ty där han inte vill binda eller tillrättavisa synden, varken allmänt eller enskilt (vilket han verkligen inte gör), må du låta den vara tillrättavisad och bunden i din församling. Om han inte vill lösa eller förlåta den, så låt den vara löst och förlåten i din församling. Ty hans återhållande eller bindande, hans frisläppande eller lösande helgar eller vanhelgar dig inte, då han inte kan ha nycklarna, utan bara har dyrkar. Nycklarna är inte påvens (som han ljuger) utan kyrkans, det är Kristi folks, Guds folks, eller det heliga, kristna folkets i hela världen eller där det finns kristna, ty de kan ju inte alla finnas i Rom, med mindre än att hela världen först finns i Rom, vilket inte kommer att ske ännu under en lång tid. Likaså är dopet, sakramentet och Guds Ord inte påvens, utan Kristi folks, och de heter claves ecclesiae [”kyrkans nycklar”], inte claves papae [”påvens nycklar”].

 

Ämbeten

För det femte igenkänner man den kristna kyrkan till det yttre på att kyrkan viger eller kallar tjänare och har ämbeten, som skall förvaltas. Det måste finnas biskopar, präster och predikanter, som allmänt och enskilt ger, förvaltar och utövar de ovannämnda fyra styckena eller klenoderna, på kyrkans vägnar och i dess namn, eller egentligen enligt Kristi instiftelse, som S:t Paulus slår fast i Efesierbrevet 4 [:8]:

”Dedit dona hominibus … ” [”Han gav människorna gåvor”]. Hans gåvor var att somliga skulle bli apostlar, somliga profeter, somliga evangelister, somliga lärare och styresmän osv. Hopen kan inte göra detta, utan måste anförtro eller ha dem anförtrodda en person. Vad skulle annars hända om var och en ville tala och förvalta, och ingen ville vika för den andre? Det måste anförtros en person, och bara han skall tillåtas predika, döpa, ge absolution och förvalta sakramentet. De andra skall nöja sig med och vilja detta. Där du ser detta, så var viss om att där finns Guds folk, det heliga, kristna folket.

Det är dock sant att den helige Ande i detta stycke uteslutit kvinnor, barn och odugliga människor, och väljer bara dugliga män för detta (utom i nödfall), som man läser här och där i S:t Paulus’ epistlar, att en biskop skall vara from, förstå att undervisa och att han skall vara en enda kvinnas man – och i 1 Kor. 14 [:34] säger han: ”Kvinnan skall tiga i församlingen.” Summa: Det måste vara en kompetent och utvald man. Barn, kvinnor och andra personer är inte kvalificerade för detta ämbete, om de också kan höra Guds Ord, ta emot dopet, sakrament och absolution och också är sanna, heliga kristna, som S:t Petrus säger [1 Petr. 3:7]. Också naturen och Guds skapelse gör denna åtskillnad och visar, att kvinnor (än mindre barn och dårar) inte kan eller skall ha något regemente, som erfarenheten ger och Moses talar, 1 Mos. 3 [:16]: ”Din man skall råda över dig.” Evangeliet upphäver ändå inte denna naturliga lag, utan bekräftar den som Guds ordning och skapelse.

Här kommer påven med invändningar genom sina skrikhalsar och djävulska slagsbultar som säger: ”S:t Paulus talar inte bara om präster och predikanter, utan också om apostlar, evangelister, profeter och andra höga andliga stånd, därför måste det finnas högre stånd i kyrkan än prästernas och predikanternas. Vad har Ni nu att säga, herr Luther?” Vad skall jag säga? Det skall jag säga: Om de själva skulle bli apostlar, evangelister och profeter, eller skulle visa mig en enda – vilket nonsens jag talar! – visa mig en enda bland dem, som är värd så mycket som en skolpojke eller som är så väl förfaren i den heliga Skrift och i kristen lära som en flicka på sju år, så är jag fast. Men jag är säker på att en apostel, en evangelist eller en profet vet mer, eller åtminstone lika mycket som en sjuårig flicka. (Jag talar om den heliga Skrift och om tron.) Ty jag tror det väl, mer fast än jag tror på Gud, att de mera känner mänskliga läror, och också flera skurkstreck, eftersom de bevisar det inför mina egna ögon med sina gärningar, och sålunda är de apostlar, evangelister och profeter lika litet som de är kyrkan, dvs. de är djävulens apostlar, evangelister och profeter. De rätta apostlarna, evangelisterna och profeterna talar Guds Ord och inte emot Guds Ord.

Om nu apostlarna, evangelisterna och profeterna inte längre lever, måste andra ha ersatt dem och skall komma att ersätta dem till tidens slut, ty kyrkan skall bestå till världens ände [Matt. 28:20]. Därför måste det finnas apostlar, evangelister och profeter, oberoende av vad de kallas, för att befordra Guds Ord och verk. Påven och hans följe, som förföljer Guds Ord men ändå bekänner det, måste vara mycket usla apostlar, evangelister och profeter, som djävulen och hans änglar. Men varför återkommer jag till detta skamliga, smutsiga påvens folk, låt dem fara igen och hälsa dem inte välkommen åter, eller osv.

Alldeles som ovan sades om de andra fyra styckena av den stora gudomliga klenoden, genom vilken den heliga kyrkan helgas, att du inte skall bry dig om, vilka och hurudana de är, som du undfår detta av, så skall du inte heller här fråga, vem och hurudan den är, som ger dig det eller har ämbetet. Ty allt är givet, inte åt den, som har det, utan åt den som får det genom hans ämbete, om han inte mottager det tillsammans med dig om han så önskar. Låt honom vara vad han vill och vad han kan vara, då han är i ämbetet och tåld av hopen, må det duga också för dig. Hans person kommer inte att göra Guds Ord och sakrament varken bättre eller sämre för dig, ty vad han säger och gör tillhör inte honom, utan din Herre, Kristus, och den helige Ande säger och gör allt, så långt han håller sig till rätt lära och utförande. Kyrkan kan och skall naturligtvis inte tåla offentliga laster, men du skall själv vara nöjd och låta det vara, då du som enskild inte kan vara hela hopen eller det kristna, heliga folket.

 

Prästernas äktenskap

Men du får inte bry dig om påven, som förbjuder en äkta man att kallas till ett sådant ämbete. Med nestoriansk logik förklarar han att alla måste vara kyska jungfrur, det vill säga, att alla andliga måste vara kyska, medan de själva kan vara okyska. Se där, igen tar du upp påven, jag vill inte ha dig mer. Nåväl, du är ovälkommen, men jag skall ta emot dig på Luthers vis!

Påven fördömer biskoparnas och prästernas äktenskap, det är klart nog. Han är inte nöjd med detta, han fördömer bigami ännu strängare, ja, för att säga det tydligt, han skiljer på fyra slag av bigami, om inte fem. Jag skall nu kalla en som gifter sig två gånger eller tar en annans änka till hustru en bigamist. Den första bigamisten är en som gifter sig med två jungfrur efter varandra, den andra den som tar en änka, den tredje en som tar sig en brud som av en avliden brudgum lämnats som jungfru. Den fjärde får skamligen det namnet då han gifter sig med en ”jungfru”, och utan att ha vetat eller viljat detta därefter upptäcker att hon inte alls är ren eller jungfru. Ändå måste denna man i påvens ögon vara en bigamist, än mer än den tredje, som tagit sin brud som jungfru. Alla dessa stinker och luktar illa i den kanoniska lagen. De får inte predika, döpa, förvalta sakramentet eller inneha något ämbete i kyrkan, om de också vore heligare än S:t Johannes och deras hustrur heligare än Guds Moder, så utomordentligt helig är påven i sina dekret!

Men om någon våldtagit hundra jungfrur, skändat hundra ärbara äkta makor och tidigare haft hundra horor, kan han bli inte bara präst eller predikant utan också biskop eller påve. Och också om han skulle fortsätta detta slags liv, skulle han ändå tålas i dessa ämbeten. Men om han tar sig en brud som är jungfru, eller en falsk jungfru, så kan han inte vara Guds tjänare, det hjälper inte fastän han är en sann kristen, lärd, from och kompetent. Han är bigamist, han måste lämna ämbetet och får aldrig återvända. Vad tycker du? Är inte det en ny helighet, en som är högre än den Kristus själv har tillsammans med den helige Ande och sin kyrka? Kristus försmår inte vare sig män med en hustru, män med två hustrur efter varandra, kvinnor med en man eller kvinnor med två män efter varandra, om de tror på honom. Han låter dem förbli medlemmar av sitt heliga, kristna folk, och brukar dem där de är eller kan vara till nytta. Skriften säger att den är bigamist, som samtidigt har två levande hustrur, som Lamek [1 Mos. 4:19]. Påven är dock mer lärd och kallar en som har två hustrur efter varandra en bigamist. Samma regel tillämpar han på kvinnorna, ty han är långt mer lärd än Gud själv. Bättre upp: Påven själv medger att ett bigamt äktenskap är rätt och inte är syndigt inför Gud och inte heller inför världen eller kyrkan, och att ett sådant äktenskap är ett kyrkans sakrament, och ändå måste en sådan man avstängas från att inneha ett kyrkligt ämbete, som den tredje och fjärde typen av bigamister, som rimligen borde kallas en hustrus män eller jungfrurs män. Varför? Ja, här är svårigheten: Ett sådant äktenskap kan inte vara ett sakrament eller en bild av Kristus och hans kyrka, ty Kristus har bara en brud, kyrkan, och denna brud har bara en man, Kristus, och båda förblir jungfrur. Så många dåraktiga historier har framförts om detta ämne att ingen kan räkna dem alla. Kanonisterna borde kallas åsnejurister! För det första: Om äktenskapet är Kristi och hans kyrkas sakrament, så kan inget äktenskap vara ett sakrament med mindre än att både brudgum och brud förblir jungfrur, ty Kristus och kyrkan förblir jungfrur. Men hur får vi barn och arvingar under sådana förhållanden? Vad skall ske med det äkta ståndet, som Gud instiftat? Summa: Det kommer inte att finnas några äktenskap andra än Marias och Josefs och andra likadana, de andra kan inte vara sakrament, utan de är kanske horeri.

För det andra: Vem har lärt eller fastslagit, att vi måste hålla det? S:t Paulus säger i Efesierbrevet 4 [5:31-32], att man och kvinna är ett stort sakrament, ja, jag säger: ”I Kristus och kyrkan.” Min gode man, kan du av dessa S:t Paulus’ ord inhämta att äktenskapet är det slags sakrament de talar om? Han säger att man och hustru är en kropp, vilket är ett stort sakrament. Så tolkar han sig själv och säger: ”Jag talar om Kristus och kyrkan, inte om man och hustru.” Men de säger att han talar om man och hustru. Paulus håller Kristus och kyrkan för ett stort sakrament eller ”mysterium”; så säger de att man och hustru är ett stort sakrament. Varför håller de det då för det minsta sakramentet, ja för idel orenhet och synd, i vilket man inte kan tjäna Gud? Vidare, kan man av S:t Paulus’ ord sluta sig till att män och hustrur i bigamistiska äktenskap inte är man och hustru eller en kropp? Är de en kropp? Varför är de då inte ett Kristi och hans kyrkas sakrament? S:t Paulus talar dock i allmänhet om alla äkta män och hustrur, som blir en kropp, om de är ensamma eller blivit änkor tidigare, och kallar dem ett sakrament (som de förstår ’sakrament’). Hur är ni då så kloka att ni åtskiljer äktenskap och håller bara ett enda äktenskap för Kristi och hans kyrkas sakrament – dvs. en mans äktenskap med en jungfru – och utesluter alla andra? Vem befallde er att så martera och pressa S:t Paulus’ ord?

Vidare kallar ni inte ens ett sådant äktenskap ett sakrament. Ty brudgummar låter inte sina brudar förbli jungfrur, inte heller gifter sig dessa senare med män för att kunna förbli jungfrur; det kunde de lättare utan äkta män. Nej, de vill och skall föda barn, för vilket Gud skapade dem. Vad blir det nu av Kristi och kyrkans sakrament, de förblev ju båda jungfrur? Är detta det bästa argumentet a figura ad historiam, vel econtra, ab historia ad figuram [”från bild till historiskt faktum, eller tvärtom, från historiskt faktum till bild”]? Var lärde ni er en sådan logik? Kristus och kyrkan är gifta, men förblir jungfrur till kroppen; därför skall också man och kvinna förbli jungfrur till kroppen. Vidare är Kristus gift med endast en jungfru; därför skall en kristen eller en präst också vara gift med en enda jungfru, annars, säger du, är det inget sakrament. Varför medger du då och säger att en änkas äktenskap också är ett sakrament eftersom det är ett äktenskap, och åter inte är ett sakrament eftersom hustrun inte var jungfru? Är ni inte galna, förryckta och grova nestorianer, som inte vet när ni säger ja och när ni säger nej? En sak i premissen och en annan sak i slutsatsen? Iväg med er stora åsnor och narrar!

Också detta misstag kommer därav (om inte det tidigare kom av detta) att ni kallar och håller biskoparna och påvarna för kyrkans brudgummar och därvid citerar S:t Paulus’ ord: ”En biskop skall vara en hustrus man” [1 Tim 3:2], dvs. han skall vara biskop för en kyrka, som Kristus är brudgummen för en kyrka; därför skall de inte vara bigamister. Påvar och biskopar är sköna gesäller som kyrkans brudgummar – ja, om hon var en bordellvärdinna eller djävulens dotter i helvetet. Rätta biskopar är denna bruds tjänare, och hon är deras husmor och härskarinna. S:t Paulus kallar sig själv diaconon, en ”kyrkans tjänare” [1 Kor. 3:5], och vill inte vara brudgum eller herre för denna brud, utan Jesus Kristus, Guds Son, är denna bruds ende, rätte brudgum. S:t Johannes säger inte: ”Jag är brudgummen”, utan: ”Jag är brudgummens vän, som står och hör honom, och jag fröjdar mig storligen åt brudgummens röst”, ty ”den som har bruden” (säger han) ”är brudgummen” [Joh. 3:29]. Man skall med fröjd lyssna till dessa ord och enligt dem anse sig själv vara en tjänare!

Men hur skönt håller de också själva detta stora åsneri och denna dårskap! En biskop kan ha tre biskopsdömen, och ändå skall han kallas en hustrus man. Och även om han har bara ett enda biskopsdöme, har han fortfarande etthundra, tvåhundra, femhundra församlingar och kyrkor; ändå är han en kyrkas brudgum. Påven vill vara brudgum för alla kyrkor, stora och små, ändå kallas han en kyrkas äkta man. De är inte bigamister eller män med två hustrur, fastän de har så många brudar samtidigt. Men den som tar en jungfru som var trolovad är en bigamist. Gud pålägger oss en grov, oerhörd dårskap då vi föraktar hans Ord och vill göra allt bättre än han befallt.

Ja, de har ett acutius i sitt Decretum, i vilket S:t Augustinus anser – mot S:t Hieronymus’ åsikt – att den som hade en hustru före dopet och en också efter dopet hade två hustrur. Kära åsnor, följer det härav att S:t Augustinus, fastän han anser en sådan man för två hustrurs man (vilket Skriften inte gör), också skulle ha fördömt honom och avstängt ho­ nom från att tjäna Gud, som ni gör? Och även om detta skulle följa, har ni inte ett starkt noli meis i dist. IX mot det? Hur kommer det sig att ni så fast håller acutius (fastän det är mot Skriften) och så går förbi noli meis och andra kapitel? Detta är förstås er tanke: Ni vill vara kyrkans herrar, vad helst ni säger skall accepteras som rätt! Äktenskapet skall vara rätt och ett sakrament, om ni vill det, å andra sidan skall äktenskapet vara en orenhet, det vill säga, ett obrukbart sakrament som inte kan tjäna Gud, om ni vill det. Äktenskapet skall föda barn, och ändå skall hustrun förbli jungfru, annars är det inte ett Kristi och kyrkans sakrament, om ni vill det. Bigamisterna är skuldlösa och har ett sant äktenskap och sakrament, om ni vill det, å andra sidan är de fördömda och hindrade från att tjäna Gud och har inget Kristi och kyrkans sakrament, om ni vill det. Se, hur djävulen, som lär er ett sådant orimligt ting, får er att tumla och vaja av och an!

Varför skulle jag anse S:t Augustinus’ yttrande vara en trosartikel om han inte själv önskar det, och om han själv inte ens ville godta det som hans föregångare sagt som trosartiklar? Anta att de kära fädernas åsikt och undervisning om en bigamist var denna (som beskrivits) – vad angår det oss? Det tvingar oss inte att följa och lära ut den åsikten. Vi skall lika litet grunda vår frälsning på människors ord och gärningar som vi bygger våra hus av halm och strå. Men kanonisterna är sådana dåraktiga åsnar och narrar, med sin förebild i Rom, att de förvandlar sina kära fäders ord och dåd till trosartiklar mot deras egen vilja och utan deras eget medgivande. Det skulle bevisas med Skriften att sådana män kan kallas bigamister eller trigamister; då skulle det vara rätt att utesluta dem från kyrkans ämbete och det skulle ske i enlighet med S:t Paulus’ uppmaning i 1 Tim 3 [:2]: ”En biskop skall vara en hustrus man.” Men detta hände ofta fäderna – de sydde gamla lappat på nya tyger. Detta är här fallet: Ingen bigamist skall tjäna kyrkan; det är rätt, och det är det nya tyget. Men att den eller den verkligen är en bigamist, det är deras åsikters gamla lapp, eftersom Skriften inte säger det. Skriften anser att den man som har två samtidigt levande hustrur är en bigamist, och man antar att S:t Paulus hade haft en hustru, Fil. 4 [:3], och att hon dog. Så måste också han ha varit en man med två hustrur, och borde ha gett upp sitt apostlaämbete; ty i 1 Kor. 7 [:8] räknar han sig själv till änklingarna, och ändå hävdar han i 1 Kor. 9 [:5] tillsammans med Barnabas rätten att ha med sig en hustru. Vem skall övertyga oss om att de fattiga fiskarna Petrus, Andreas och Jakob var gifta med jungfrur och inte med änkor, eller att de inte hade två hustrur i följd?

Dessa tjockskallar har inte samma tanke om kyskhet som fäderna, men skulle vilja förvirra de fattiga själarna och bedra dem, för att deras stinkande och orena bok skall anses riktig och deras ”vetenskap” inte skall anses fara vilse eller ha farit vilse. Annars skulle de sannerligen se vad kyskhet är – ty med hänsyn till andra ”åsikter” (och vad är deras bästa och främsta ord mer än bara åsikter?) kan de vänligt säga: ”Den efterföljs inte, men följ den.” Varför kan de inte göra det här, särskilt då de inte tvekar att överge inte bara en av fäderna, utan alla, i ”saker som skall avgöras”, som deras förebild spottar och bölar? Men de skulle vilja härska i kyrkan, inte med pålitlig visdom, utan med godtyckliga åsikter, och igen förvirra och förbluffa alla själar i världen, som de förut gjort. Men just som de avvisar alla fäder och teologer i sina kanoner, så avvisar vi dem i vår tur i kyrkan och i Skriften! De skall varken undervisa oss i Skriften eller härska i kyrkan; de har ingen fullmakt för detta, och duger inte heller till det.

De skall hålla sig till sina kanoner och gräl om prebenden – det är deras helighet. De har kastat ut oss fattiga teologer, tillsammans med fäderna, ur sina böcker – för detta tackar vi dem varmt. Det är för mycket, och det river sönder säcken. Vi kommer inte längre att tåla sådant.

Jag tror sannerligen att i enlighet med deras visdom kan ingen man gifta sig med en jungfru och, efter hennes död, bli präst bland dem, ty vem kan garantera eller försäkra att han verkligen fått en jungfru. ”Vägen går utanför dörren” (som de säger). Om han nu skulle finna att hon inte är jungfru – och det är en risk han måste ta – skulle han, utan att det är hans fel, vara en stinkande bigamist. Och om han vill vara säker på att han kan bli präst, vågar han inte heller gifta sig med en jungfru, för vilken garanti har han för att hon verkligen är det? Dock kan han våldföra sig på jungfrur, änkor och hustrur och ha många horor och begå alla slags hemliga synder, men fortfarande vara värdig prästämbetet. Summan och substansen av detta är att påven, djävulen, och hans kyrka motsätter sig äktenskapet, som Daniel [11:37] säger; därför vill han att det anses som en sådan orenhet, att en gift man inte kan fylla en prästs uppgift. Detta innebär att han säger att äktenskap är skörlevnad, synd, orent och förkastat av Gud.

Och om han också, samtidigt, säger att äktenskapet är heligt och ett sakrament, är det hyckleri och lögn, ty om de allvarligt höll det för heligt och för ett sakrament, skulle de inte förbjuda en präst att gifta sig. Men eftersom de förbjuder det, följer härav att de anser det vara orent och en synd – som de rent ut säger: ”Du måste vara ren, som bär [Herrens kärl].” Eller (om någon verkligen är så from) så är de dåraktiga Nestorier och Eutycher, som godtar premissen och förnekar slutsatsen. Må detta vara det mottagande vi denna gång ger den påvliga åsnan och åsnepapisterna, då vi återgår till vårt eget folk.

Var därför inte orolig (som vi sade) för papisternas tal om de personliga kvalifikationerna för ett kyrkligt ämbete, ty dessa åsnor förstår inte S:t Paulus’ ord, och inte heller vet de vad som i S:t Paulus’ språk kallas sakrament. Han säger [Ef. 5:31–32] att Kristus och kyrkan är ett sakrament, dvs. att Kristus och kyrkan är en kropp, som man och hustru är, och att detta är ett stort mysterium, som skall tas emot i tro. Det är inte synligt eller konkret; därför är det ett sakrament, dvs. något hemligt, ett mysterium, osynligt, fördolt. Men då inte bara jungfruliga personer utan också änkor som går in i äktenskapet är en kropp, är varje äktenskap en symbol eller en bild av detta stora sakrament eller mysterium i Kristus och kyrkan. Paulus talar varken om jungfrur eller om änkor, han talar om äktenskapet, i vilket man och hustru är en kropp. Varhelst du nu finner detta ämbete eller dessa ämbeten kan du vara förvissad om att det heliga kristna folket finns där, ty kyrkan kan inte vara utan dessa biskopar, pastorer, predikanter och präster, och tvärtom; de kan inte finnas utan kyrkan. Båda måste vara tillsammans.

 

Bön och lovprisning

För det sjätte känner man igen det heliga, kristna folket till det yttre av bön, offentlig lovprisning och tacksägelse till Gud. Där du ser och hör Fader Vår bedjas och läras och psalmer och andra andliga sånger sjungas, i enlighet med Guds Ord och den sanna tron, samt trosbekännelsen, de Tio Buden och katekesen offentligt användas, kan du vila, förvissad om att ett heligt, kristet gudsfolk är där. Ty bön är också en av de dyrbara klenoder genom vilka allt blir helgat, som S:t Paulus säger [1 Tim. 4:5]. Inte heller psalmerna är annat än böner i vilka vi lovar, tackar och ärar Gud. Trosbekännelsen och de Tio Buden är också Guds Ord och tillhör den heliga klenod, genom vilken den helige Ande helgar Guds heliga folk. Vi talar dock om böner och sånger som är begripliga och av vilka vi kan lära oss något och med vilkas hjälp vi kan ändra våra vanor. Munkars och nunnors jämmer är inte bön, inte heller lovprisning av Gud; ty de förstår det inte, inte heller lär de sig något av det; de gör det som en åsna, bara för buken och inte alls för att de söker förnyelse och helgelse eller Guds vilja.

 

Korset

För det sjunde känner man igen det heliga, kristna folket till det yttre av det heliga korsets klenod. Det måste tåla varje olycka och förföljelse, alla slags prövningar och allt ont av djävulen, världen och köttet (som Herrens bön visar) genom inre sorgsenhet, försagdhet, rädsla, yttre fattigdom, misströstan, sjukdom och svaghet, för att det skall bli lika sitt huvud, Kristus. Och det enda skälet till att det måste lida är att det fast håller sig till Kristus och Guds Ord, och står ut med detta för Kristi skull, Matt. 5 [: 11]: ”Saliga är ni då man förföljer er för min skull.” De måste vara fromma, tysta, lydiga och beredda att tjäna överheten med liv och gods utan att göra någon något illa. Inget folk på jorden måste utstå ett sådant hat; de måste anses värre än judar, hedningar och turkar. Summa: De måste finna sig i att kallas heretiker, skurkar och djävlar, det mest ondskefulla folket på jorden, till den tid då var och en som hänger, dränker, mördar, torterar, ansätter och plågar dem till döds tjänar Gud härmed. Ingen har medlidande med dem; de får myrra och galla att dricka då de törstar. Och allt detta sker inte för att de är äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar eller skurkar, utan för att de inte vill ha någon annan än Kristus, och ingen annan Gud. Varhelst du ser eller hör detta, må du veta att den heliga kristna kyrkan finns där, som Kristus säger i Matteus 5 [:11–12]: ”Saliga är ni då människor talar allt ont om er för min skull. Fröjda er och var glada, ty er lön är stor i himmelen.” Detta är också en helig klenod genom vilken den helige Ande inte bara helgar sitt folk utan också välsignar det.

Bry dig under tiden inte om papisternas heliga reliker från döda helgon och från det heliga korsets trä. Ty dessa är lika ofta ben från avfallshögar som helgonben, och lika ofta trä från galgar som från det heliga korset. Det är inget annat än bedrägeri med detta! Så rövar påven pengar från människor och gör dem främmande för Kristus. Om det också skulle vara äkta reliker, skulle de ändå inte helga någon. Men då man förbannar dig och svär över dig, då du utelämnas, bedras och plågas för Kristi skull, blir du helgad. Det dödar den gamle Adam och lär honom tålamod, ödmjukhet, mildhet, lovprisning och tacksägelse och gott mod under lidandet. Detta är att helgas av den helige Ande och att förnyas till ett nytt liv i Kristus; på det sättet lär vi oss tro på Gud, lita på honom, älska honom och sätta vårt hopp till honom, som Rom. 5 [:1–5] säger: ”Lidande ger hopp”, osv.

Detta är de sanna sju huvudstyckena om den stora klenod som genom den helige Ande i oss verkar en daglig helgelse och ger oss liv i Kristus, i enlighet med Moses’ första tavla. Genom detta lyder vi den, om också inte så fullkomligt som Kristus. Men vi strävar fortsättningsvis att nå detta mål, under hans återlösning eller förlåtelse av synden, tills också vi en dag skall stå fullkomligt heliga och inte längre vara i behov av förlåtelse. Allt riktas mot detta mål! Jag skulle tom. kalla dessa sju stycken de sju sakramenten, men då denna term missbrukats av papisterna och används på annat sätt i Skriften, skall jag låta dessa stå som de sju huvudstyckena i kristen helgelse eller kyrkans sju klenoder.

Förutom dessa sju huvudstycken finns det andra yttre tecken som man känner igen den kristna kyrkan på, nämligen de tecken genom vilka den helige Ande helgar oss i enlighet med Moses’ andra tavla, då han hjälper oss att allvarligt hedra vår far och mor, och omvänt, då han hjälper dem att uppfostra sina barn på kristet vis och leva redligt; då vi trofast tjänar våra furstar och herrar och är dem hörsamma och underdåniga, och omvänt, då de älskar sina undersåtar och skyddar och bevarar dem; inte heller hyser vi agg mot någon, vi upprätthåller ingen vrede, inget hat, avund eller svekfullhet mot vår nästa, utan vi förlåter dem glatt, lånar åt dem, hjälper dem och ger dem råd; vi är inte falska, inte drinkare, inte stolta, högfärdiga och överdrivna, utan kyska, återhållsamma, nyktra, vänliga, snälla, milda och ödmjuka; vi stjäl, rövar och ockrar inte och är inte snåla; vi tar inte för mycket betalt, utan vi är milda, vänliga, förnöjsamma och givmilda; vi är inte falska, förvridna förvrängare. utan sanningsenliga och pålitliga, och vi gör vadhelst annat buden lär oss – om vilket allt S:t Paulus talar överflödande på mer än ett ställe. Vi behöver Dekalogen inte bara för att bli medvetna om de skyldigheter lagen pålägger oss, utan också för att lära oss hur långt den helige Ande kommit med oss i sitt helgande och hur mycket som ännu saknas, för att vi inte skall bli säkra och inbilla oss att vi nu gjort allt som krävs. På så sätt skall vi fortsättningsvis växa till i helgelse och alltid bli nya skapelser i Kristus. Detta är vad ”tillväxa” och ”så göra allt mer” [2 Petr. 3:18] betyder.

Dessa tecken kan dock inte anses så pålitliga som de som upptecknades ovan, då vissa hedningar också utövar dessa gärningar och i sanning ibland förefaller heligare än de kristna; ändå kommer deras gärningar inte rent och enkelt av hjärtat, för Guds skull, utan de strävar till ett annat mål då de saknar en sann tro på och en sann kunskap om Gud. Men här finns den helige Ande, som helgar hjärtat och bär dessa frukter av ”ett gott hjärta” som Kristus säger i den liknelse som upptecknats i Matteus 13 [Luk. 8:15]. Då den första tavlan är större och måste vara en dyrbarare klenod, har jag sammanfattat allt i den andra tavlan. Annars kunde jag ha uppdelat också den i sju heliga klenoder eller sju huvudstycken, i enlighet med de sju buden.

Nu är vi vissa om vad, var och vem den heliga, kristna kyrkan är, dvs. Guds heliga, kristna folk, och vi är förvissade om att vi inte tar miste. Allting annat kan vara ovisst och är det säkert också, som vi till en del skall höra. Ur detta folk skulle man utvälja män till ett koncilium; det skulle vara ett koncilium som regeras av den helige Ande. Så skriver också Lyra att kyrkan inte skall upprättas genom de höga och andliga kallelserna i den, utan genom det folk som är sant troende. Jag är överraskad av att se att han inte brändes på bål för dessa ord. Ty att förneka att påvar, kardinaler, biskopar och prelater tillsammans utgör kyrkan, närmar sig ett otillåtligt kätteri, som inte kan uthärdas då det går mot den heliga, romerska kyrkan. Mer om detta på annan plats.

 

Djävulens irritation

Då nu djävulen såg att Gud byggde en sådan helig kyrka, var han inte flitig och reste sitt kapell bredvid, större än Guds tempel. Detta är vad han gjorde: Han såg att Gud nyttjade yttre ting som dop, ord, sakrament, nycklar osv., genom vilka han helgade sin kyrka. Och då djävulen alltid är Guds apa, som strävar att imitera alla Guds gärningar och förbättra dem, prövade också han sin lycka med yttre ting i avsikt att göra människan helig – så som han försöker med regnmakare, trollkarlar, djävulsutdrivare osv. Han låter tom. Fader Vår reciteras och evangeliet läsas över dem för att få dem att framstå som en stor och helig klenod. Så har han påvar och papister att konsekrera och helga vatten, salt, ljus, örter, klockor, bilder, Agnus Dei, pallier, mässhakar, tonsurer, fingrar, händer – vem kan räkna upp allt? – och slutligen också munkkåpor, till den grad att många människor dog och blev begravda’ i dem, och trodde att de därigenom skulle bli saliga. Nu skulle det verkligen ha varit gott om Guds Ord eller en välsignelse eller en bön uttalats över dessa skapade ting, som barn gör med sin mat eller över sig själva då de går till sängs och då de stiger upp: ”Allt som Gud skapat är gott, och det helgas genom Guds Ord och genom bön” [1 Tim 4:4–5]. En skapad varelse får ingen kraft av en sådan övning, men styrks i sin tidigare kraft.

Men djävulen har en annan avsikt. Han vill att en skapad varelse skall hämta ny kraft och makt genom hans apspel. Liksom vatten blir dop genom Guds makt, ett bad till evigt liv, som tvättar bort synd och för med sig frälsning, en makt som inte finns i vattnet, liksom bröd och vin blir Kristi lekamen och blod, liksom synder förlåts genom handpåläggning i enlighet med Guds instiftelse, så vill djävulen också att hans apspel skall vara mäktigt och försett med övernaturlig kraft. Heligt vatten skall utplåna synd, utdriva djävlar, avstyra onda andar, skydda kvinnor i barnsäng, som påven lär oss i Aquam sale, de pe, konsekrerat salt skall ha samma verkan. Ett Agnus Dei som påven konsekrerat skall göra mera än Gud själv kan göra, som detta beskrives i verser som jag en dag borde offentliggöra med marginalanteckningar. Klockor skall driva bort djävlar i åskbyar. S:t Antonius’ kniv hugger ned djävulen; konsekrerade örter driver bort ormar; vissa välsignelser helar kor och håller mjölktjuvar borta och kväver eld; vissa bokstäver ger säkerhet i krig och vid andra tillfällen mot järn, eld, vatten, vilddjur osv; munkväsende, mässor och sådant sägs åstadkomma mer än vanlig frälsning. Vem kan räkna upp allt? Det fanns inget så litet behov att inte djävulen instiftade ett sakrament eller en relik för det, genom vilka man kunde få råd och hjälp. Dessutom hade han profetissor, spåmän och visa män som kunde uppenbara fördolda ting och återfå stulet gods.

Å, han är mycket bättre utrustad med sakrament, profeter, apostlar och evangelister än Gud är, hans kapell är mycket större än Guds kyrka och han har mycket fler människor i sin helighet än Gud har! Man är också mera böjd att tro hans löften, hans sakrament och hans profeter än att tro Kristus. Han är världens stora gud. Kristus kallar honom ”denna världens furste” [Joh. 12:31; 14:30; 16:11] och Paulus kallar honom ”denna världens gud” [2 Kor. 4:4]. Med detta apspel gör han människor främmande för tron på Kristus och blir orsaken till att Kristi ord och sakrament avvisas och blir nästan oigenkänneliga, eftersom det är lättare att uträtta sådana ting än att utplåna synd, hjälpa i tider av nöd och få frälsning genom djävulens sakrament, hellre än genom Kristi. Ty det är Kristi vilja att göra människor heliga och fromma till kropp och själ genom den helige Ande och inte låta dem förbli i otro och synd. Detta är alltför hårt för dem som inte önskar vara fromma eller avstå från synden. De kan beredvilligt avstå dessa den helige Andes verk efter att ha fått veta hur de lättare kan bli frälsta utan honom – t. ex. genom heligt vatten, Agnus Dei, bullor och brev, mässor och kåpor, som gör det onödigt att söka eller hålla något annat.

Men därmed inte nog! Djävulen har beväpnat sig med dessa ting för att bortskaffa Guds ord och sakrament med dem. Detta är hans tanke: Om någon reser sig upp för att angripa min kyrka, mina sakrament eller biskopar, och säger att yttre ting inte frälsar, då skall Guds ord och sakrament gå under med dem, ty dessa är också yttre tecken, och hans kyrka och biskopar är också mänskliga varelser. Om mina inte består, skall hans än mindre bestå, särskilt som min kyrka, mina biskopar och sakrament verkar snabbt och hjälper nu och i detta liv, synligt och påtagligt, ty jag är närvarande i dem och hjälper snabbt, så fort det önskas. Kristi sakrament verkar åter andligen och osynligt och för framtiden så att hans kyrka och biskopar bara kan förnimmas som en svag doft i fjärran, och den helige Ande beter sig som om han var frånvarande, och låter människor stå ut med varje olycka och får dem att framstå som kättare i min kyrkas ögon. Under tiden är min kyrka inte bara så nära att var och en kan röra vid den, utan mina gärningar följer också mycket snabbt; därför antar var och en att detta är Guds sanna kyrka. Detta är den fördel jag har.

Och detta har skett. Då vi började undervisa på evangeliets grund att dessa yttre ting inte frälsar, då de bara är kroppsliga och skapade och ofta används av djävulen för hans bedrägliga avsikter, slöt sig människor, också stora och lärda människor, till att dopet, som var yttre vatten, och att ordet, som var yttre mänskligt tal, och att Skriften, som var fysiska bokstäver, gjorda med bläck, och att bröd, som bagaren bakat, och vinet inte var annat än yttre, förgängliga ting. Så uppfann de slagordet: ”Ande! Ande! Anden måste göra det! Bokstaven dödar.” Så kallade Muntzer oss Wittenbergteologer Skriftens skriftlärda och sig själv den helige Andes skriftlärde, och många andra följde hans exempel. Där ser du hur djävulen beväpnat sig och byggt upp sina barrikader! Om någon skulle angripa hans yttre lära och sakrament (som åstadkommer snabb, synlig och mäktig hjälp), så skulle Kristi yttre ord och sakrament (försedda med långsam, eller åtminstone osynlig och långsam hjälp) undergå en ännu värre förstörelse tillsammans med dem.

Därför har ecclesian, ”det heliga, kristna folket”, inte bara yttre ord, sakrament eller ämbeten, som Guds apa Satan har, och dessutom i mycket större antal, utan detta folk har dessa befallda, instiftade och påbjudna av Gud, så att han själv och ingen ängel skall verka i dem genom den helige Ande. De kallas ord, dop, sakrament och förlåtelsens ämbete, inte av änglar, människor eller något annat skapat, utan av Gud; det är bara så att han inte väljer att göra det genom sitt uppenbarade, strålande och härliga majestät pga. oss fattiga, svaga och förskräckta människor och till vår tröst, ty vem kunde uthärda detta majestät för ett ögonblick i detta fattiga och syndiga kött? Som Moses säger: ”Ingen människa kan se mig och leva” [2 Mos. 33:20]. Om judarna inte kunde stå ut med skorna på hans fötter på berget Sinai, dvs. åskan och molnen, hur skulle de, med sina förskräckta ögon, ha uthärdat åsynen av hans gudomliga majestäts sol och det klara ljuset av hans ansikte? Nej, Han vill verka genom uthärdliga, milda och vänliga medel, som vi själva inte kunde ha valt bättre. Han låter till exempel en from och vänlig man tala till oss, predika, lägga sina händer på oss, förlåta synder, döpa och ge oss bröd och vin att äta och dricka. Vem kan förskräckas över dessa vänliga sätt, och vem skulle inte glädjas över dem av hela sitt hjärta?

Nåväl, detta har han gjort för oss förskräckta människor, och i detta ser vi hur Gud handlar med oss som med älskade barn och inte, som han verkligen skulle ha rätt att göra, i sitt majestät. Och ändå utövar han på detta sätt sina majestätiska och gudomliga verk och sin makt och kraft, då han förlåter synder, renar från synd, borttar döden, bjuder nåd och evigt liv. Sannerligen, dessa ting saknas i djävulens sakrament och kyrkor. Ingen kan där säga: ”Gud befallde det, ålade oss det, instiftade det och förordnade det; han är själv närvarande och skall själv göra allt”, utan man måste säga: ”Gud befallde det inte, utan förbjöd det – men människan, eller Guds apa, uppfann det och förförde människor med det.” Ty djävulen åstadkommer ingenting annat än det som är av världen, eller, om han skall vara andlig, idel bedrägeri. Han kan inte ge evig förlåtelse för synd och frälsa, som han falskt hävdar, genom heligt vatten, mässor och munkväsen, fastän han kan bevara en kos mjölk som han först stulit av den genom sina profetissor och prästinnor. Bland kristna kallas dessa djävulshoror och blir, då de påträffas, rättvist brända på bål, inte pga. mjölkstölden, utan pga. den hädelse genom vilken de stärker djävulen, hans sakrament och kyrkor mot Gud.

Summa: Om Gud befallde dig att plocka upp ett strå eller att dra ut en fjäder med budet, befallningen och löftet att du därigenom skulle ha förlåtelse för alla synder, nåd och evigt liv, skulle du inte ta emot detta med glädje och tacksamhet och älska och lova och vörda detta strå och denna fjäder som en högre och heligare relik än himmel och jord? Oberoende av hur obetydliga strået och fjädern skulle vara, skulle du ändå genom dem uppnå något mer värdefullt än himmel och jord, ja, alla änglar kan bjuda dig. Varför är vi då sådana otacksamma människor att vi inte anser dopets vatten, brödet och vinet, dvs. Kristi lekamen och blod, det talade ordet och människors handpåläggning till syndernas förlåtelse för sådana dyra reliker, som vi skulle anse strået och fjädern, fastän Gud själv, som vi hör och vet, vill verka i de förra och vill att de skall vara hans vatten, ord, hand, bröd och vin, genom vilka han vill helga oss och frälsa oss i Kristus, som vann detta för oss och som gav oss den helige Ande från Fadern för detta verk?

Å andra sidan, vad nyttar det om du for till S:t Jakob, klädd i rustning, eller lät dig dödas genom kartusianernas, fransiskanernas eller dominikanernas stränga liv för att bli salig, om Gud varken befallt eller instiftat detta? Han vet fortfarande inget om allt detta, men du och djävulen uppfann dem, liksom särskilda sakrament eller präststånd. Och också om du kunde bära himmel och jord för att bli salig, skulle allt ändå vara fåfängt; och den som skulle plocka upp strået (om detta var befallt) skulle göra mer än du, också om du kunde bära tio världar. Varför? Det är Guds vilja att vi lyder hans Ord, brukar hans sakrament och ärar hans kyrka. Då skall han handla nådigt och milt mot oss, ja, mer nådigt och milt än vi kan förtjäna, ty det står skrivet: ” Jag är HERREN, din Gud; du skall icke hava andra gudar” [2 Mos. 20:2–3]. Och: ”Lyssna på honom och ingen annan” [Matt. 17 :5]. Må detta vara nog om kyrkan. Mera kan inte sägas om inte varje stycke utvecklas vidare. Resten måste handla om andra saker, om vilka vi också skall tala.

 

Yttre ting

Förutom dessa yttre ting och heliga reliker har kyrkan andra yttre ting som inte helgar vare sig kroppen eller själen, inte heller blev de instiftade eller påbjudna av Gud, men, som ovan sades mycket om, de är utvärtes nödvändiga eller nyttiga, fina och goda – t. ex. vissa helger och vissa dagar, förmiddag eller eftermiddag, som anslås för att predika eller be, eller användandet aven kyrkobyggnad eller ett hus, altare, predikstol, dopfunt, ljusstakar, klockor, prästkläder och annat sådant. Dessa ting har inte större verkan än den naturliga, såsom mat och dryck inte åstadkommer mera pga. barnens Benedicte eller Gratie [välsignelse- eller tackbön vid bordet], ty de ogudaktiga eller råa människor som inte uttalar dem, dvs. de som varken ber till Gud eller tackar honom, blir lika tjocka och starka av mat och dryck som kristna blir. Kristna kan också bli och bevaras helgade utan dessa ting, också om de skulle predika på gatan, utanför en byggnad, utan en predikstol, om absolution uttalades och sakramentet förvaltades utan altare eller om dop förrätta­ des utan dopfunt – som det sker dagligen att man predikar, förrättar dop och förvaltar sakramentet i hemmet. Men för barnens och enfaldiga människors skull är det en god sak och ger god ordning om människor har en bestämd tid och plats och timme att vänja sig och samlas vid, som S:t Paulus säger i 1 Kor. 14 [:40]: ”Allt skall ske höviskt och med ordning.” Och ingen skall (vilket ingen kristen gör) strunta i en sådan ordning utan orsak, bara pga. stolthet eller bara för att skapa oordning, utan man skall delta i efterföljandet av denna ordning för massans skull, eller åtminstone skall man inte störa eller förhindra det, ty det vore att handla i strid mot kärlek och vänligt sinnelag.

Det skall dock råda frihet här: om vi t. ex. är oförmögna, pga. en olycka eller en annan betydelsefull orsak, att predika klockan sex eller sju, klockan tolv eller ett, på söndag eller måndag, i koret eller i S:t Peterskyrkan, kan man predika en annan timme och dag eller på en annan plats, så länge man inte förvirrar folket, utan meddelar dem om denna förändring. Dessa angelägenheter är yttre angelägenheter (som gäller tid, plats och personer) och kan ordnas efter förnuftet, vilket de är helt underställda. Gud, Kristus och den helige Ande är inte intresserade av dem, lika litet som de är intresserade av vad vi önskar äta, dricka, klä oss i eller vem vi gifter oss med, eller var vi önskar befinna oss, gå eller stå; utom att (som sades) ingen utan orsak skall välja sin egen väg och förvirra eller förhindra folket. Likaså skulle ingen vid ett bröllop genera bruden genom att göra något särskilt eller något som sticker av, utan man skall följa resten av folket och sitta, gå, stå, dansa, äta och dricka med dem. Ty det är omöjligt att ordna ett eget bord för varje person eller särskilda kök, källare och tjänare. Om någon vill något, så låt honom lämna bordet utan att störa de andra. Så måste allt också här göras fridsamt och med ordning, och ändå skall det råda frihet om tid, person eller annan orsak kräver en förändring, då följer också hopen efter, ty (som sades) ingen kristen blir därmed gjord mer eller mindre helig.

Påven har skrivit hela världen full med böcker om dessa ting och samlat idel galgrep. lagar, regler, trosartiklar, synder och heligheter så att hans dekret verkligen, än en gång, förtjänar att överlåtas åt elden. Ty hur lätt skulle det inte vara att klara sig utan den påvliga lagboken, som åstadkommit så mycken skada! Den har skjutit den heliga Skrift under bänken och nästan förkvävt den kristna läran och lagt jurister och hela den kejserliga rätten under sin makt, alltså trampat både kyrkan och kejsaren under fötterna. I stället har de, åsnehuvudena, kanonisterna, gett oss lögnaktiga skrifter, med vilkas hjälp de härskat i kyrkan och, vilket är ännu mera beklagligt, lämnat bort det bästa och utvalt det sämsta och därmed tvingat kyrkan att tillägna sig allt detta. Ty det goda som finns i deras skrifter finner man i den heliga Skrift, ja, hos Augustinus ensam, ty i dessa finns det mycket rikligare med lärdomar för kristenheten. I världsliga ting är åter juristernas böcker mycket bättre. Ty juristerna själva har en gång haft för avsikt att lämna hela påvens laglärdom åt teologerna. Men bättre vore att kasta allt – fastän det fanns något litet gott i dem – som rov åt elden och askan. Ty hur skulle ondskan bestå, om det inte fanns något gott i den?

Men det finns alltför mycket ont, så att den tar allt det godas plats, och (som sagt) det goda finner vi mycket rikligare i Bibeln, tom. i fädernas och juristernas skrifter. Man kunde bevara påvens beslut i biblioteken som bevis på hur påvarna och några koncilier och andra lärare varit falska och tagit miste. För den skull kunde jag spara dem.

Sådana yttre, fria ting anser vi likvärdiga med dopdräkten och de lindor, i vilka barnet lindas för dopförrättningen. Ty det lilla barnet blir ju inte döpt och heligt med hjälp av dopdräkten och lindorna, utan endast och enbart genom dopet; dock säger förnuftet, att det skall kläs i något slags kläder. Och om dessa blir smutsiga eller slits ut, tar man andra, men det lilla barnet blir stort och utvecklas också utan dopdräkten. Här måste man också vara måttlig; man får inte klä barnet i så många dopdräkter och lindor, att det kvävs i dem. På samma vis skall man vara måttlig med ceremonier, så att de inte till slut blir en tung börda, utan håller oss så bekymmerslösa, att vi egentligen inte lägger märke till detta besvär, liksom ingen heller på ett bröllop håller det för ett besvär eller ett arbete att bete sig lika som de andra gästerna. Om de särskilda fastorna skall jag skriva på samma gång som jag skriver om tyskarnas hemsökelser, frossandet och supandet, ty dessa hör till det världsliga regementet.

Om skolorna har jag redan skrivit i annat sammanhang och inskärpt framför allt det, att de bör gynnas allvarligt och ihärdigt. Ty fastän man skulle anse dem vara hedniska och yttre inrättningar därför, att pojkarna där lär sig språk och andra vetenskaper, fyller de ändå ett skriande behov. Ty om vi inte hade skolor, så skulle vi mycket snart vara utan präster och predikanter! Vi vet ju väl, att skolan måste ge kyrkan personer, som kan användas som apostlar, evangelister och profeter, eller med andra ord: predikanter, präster och regenter, för att inte tala om kanslister, rådgivare, skrivare och andra sådana tjänstemän, som behövs överallt och som är så nödvändiga i det världsliga regementet. Och om sedan också skolläraren är gudfruktig och lär pojkarna att förstå Guds Ord och den rätta tron, och övar dem i sång och håller dem i kristlig tukt, så är skolorna (som redan sagts) ständigt unga och livskraftiga koncilier, av vilka man har mera nytta än av många stora koncilier. Därför har de forna kejsarna, kungarna och furstarna varit förträffliga då de grundat skolor, såväl högre som lägre, kloster och klosterskolor, då de ville skaffa kyrkan ett rikligt förråd av lämpliga personer, fastän deras efterträdare alldeles skamligt missbrukat dessa deras åtgärder. Och av denna orsak borde furstar och herrar också nu bruka klostrens medel till fromma för skolorna och vetenskapsidkarna. Också om följande generation missbrukade dem, skall åtminstone vi på vår tid ha gjort vår plikt.

Summa: Skolan måste stå närmast kyrkan, och skolans uppgift skall vara att uppfostra unga predikanter och präster i stället för dem som dött. Närmast skolorna står åter medborgarnas hem, eftersom skoleleverna tas därifrån; efter dem kommer rådhuset och borgen, som skall skydda medborgarna, så att de kan uppfostra barn för skolorna och skolorna för sin del uppfostra barn till präster, så att prästerna sedan skall kunna bygga upp kyrkan och göra människor till Guds barn (såväl vanliga medborgare som furstar och kejsare). Men Gud måste vara över och närmast alla för att denna krets skall uppehållas mot djävulen – Gud som gör allt med hänsyn till såväl varje stånd som alla skapade varelser. Så heter det i Ps. 127 [:1] att det finns bara två värdsliga regementen, staden och hemmet: ”Om inte Herren bygger huset; om inte Herren skyddar staden.” Det förra är hemmet, som människor kommer ifrån, det senare regementet är landet, människorna, furstarna och härskarna (allt vi kallar världslig överhet). Dessa omfattar allt: barn, egendom, pengar, djur osv. Hemmets uppgift är att bygga upp, staden måste bevara, beskydda och försvara. Förutom dessa kommer nu det tredje, Guds eget hus och hans egen stad, nämligen kyrkan, som skall få personerna från hemmen, beskydd och beskärm av staden.

Dessa är de tre heliga stånd som Gud instiftat, och vi behöver inte flera. Vi har nog arbete då vi lever rätt i dem och kämpar mot djävulen. Hemmet må slå vakt om sin uppgift, så att man lyder föräldrar och herrar, och så att de å sin sida efter Guds vilja livnär, uppfostrar, styr och vårdar sina barn och sitt tjänstefolk – där finns arbete nog för hemmet, fastän vi inte hade någon annan uppgift! Men också staden, dvs. det världsliga regementet, ger tillräckligt med arbete, då det förpliktar oss för det första till trofasthet och hörsamhet, för det andra att döma, skydda och befordra våra underlydande, vårt land och vårt folk. Djävulen håller oss upptagna, ty med honom gav Gud oss vårt anletes svett, tistel och törne, så att vi hela livet har ohyggligt mycket att lära, göra och tåla av och med dessa två stånd. Slutligen har vi det tredje ståndet och regementet; då den helige Ande härskar där, kallar Kristus det en trösterik, mild och lätt börda [Matt. 11:30]. I motsatt fall är den inte bara tung, bitter och förskräcklig, utan rent omöjlig, som Paulus säger i Rom. 8 [:3]: ”Impossibile legis” [”Det är omöjligt för lagen”] och på ett annat ställe: ”Bokstaven dödar” [2 Kor. 3:6].

Vad kan nu påvens skamlösa narrspel och ordning göra åt dessa tre höga, gudomliga stånd, dessa Guds tre gudomliga, naturliga och timliga lagar? Påven vill nog vara allt i allo och är ändå ingenting, utan förför och uppviglar oss beträffande dessa ädla stånd och rätter som Gud instiftat och klär oss i stället i mask och munkkåpa och gör oss till djävulens narrar och fåfängliga gycklare, som inte längre känner dessa tre av Gud instiftade stånd eller rätter. Därför kan vi inte längre tåla det, utan vi vill enligt Petrus’, Paulus’ och Augustinus’ lära hålla oss borta från det och bekämpa det i enlighet med Ps. 2 [:3]: ”Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band av oss.” Ja, vi vill med S:t Paulus säga: ”Om vi själva eller en ängel från himmelen lär annorlunda, så är han förbannad” [Gal. 1:8] och med S:t Petrus säga: ”Varför frestar ni Gud genom att lägga detta ok på deras hals?” [Apg, 15:10]. Vi vill alltså tvärtom vara påvens herrar och trampa på honom, som det heter i Ps. 91 [:13]: ”Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ned unga lejon och ormar.” Och detta vill vi göra med kraft och hjälp av den kvinnans säd, som krossat och ännu krossar ormens huvud” fastän vi måste löpa risk att han för sin del skall stinga oss i hälen [1 Mos. 3:15]. Denne kvinnans säd vare pris och ära, tillsammans med Fadern och den helige Ande, den ende Guden och Herren i evighet. Amen.