Vad ett koncilium är

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del II-9

Här kommer vi nu till huvudfrågan, som var orsaken till att jag skrev denna lilla bok: Vad är ett koncilium och vilken är dess uppgift? Ty då det inte skall uppställa nya trosartiklar, så har hela världen till denna dag blivit jämmerligt bedragen: Den vet eller tror inte annat än att det som ett koncilium beslutar, är en trosartikel, eller åtminstone nödvändigt för saligheten att hålla, alltså, att den som inte håller konciliets dekret inte kan bli salig, då han är ohörsam mot den helige Ande, konciliernas mästare. Nåväl, jag anser mitt samvete fritt, då jag säger att inget koncilium (som ovan sagts) har makt att fastställa nya trosartiklar, då de fyra huvudkoncilierna inte gjort det. Därför vill jag här säga min mening, och alltså svara på huvudfrågan – ett koncilium har:

För det första ingen makt att uppställa nya trosartiklar, oavsett, att den helige Ande är närvarande. Inte ens apostlamötet i Jerusalem införde något nytt i trosfrågor, utan det var som S:t Petrus sammanfattar i Apg. 16 [15:11]: Också alla deras föregångare trodde att man blir salig utan lag, endast genom Kristi nåd.

För det andra makt och skyldighet att bekämpa och fördöma nya trosartiklar, i enlighet med den heliga Skrift och gammal tro, så som konciliet i Nicea fördömde Arius’ nya artikel, konciliet i Konstantinopel Makedonius’ nya artikel, det i Efesus Nestorius’ nya artikel och det i Chalcedon Eutyches’ nya artikel.

För det tredje ingen makt att påbjuda nya goda gärningar, det kan det inte heller göra, ty alla goda gärningar är redan rikligt påbjudna i den heliga Skrift. Vilka ytterligare goda gärningar kan man uttänka förutom dem som den helige Ande lärt i Skriften, sådana som ödmjukhet, tålamod, mildhet, barmhärtighet, trofasthet, tro, godhet, fridsamhet, hörsamhet, självtukt, kyskhet, att ge, tjäna osv. och, sammanfattat, kärlek [Gal. 5:22–23]? Vad för en god gärning kan uttänkas, som inte är påbjuden av kärleken? Men om den inte sker av kärlek, vad är det då för en god gärning? Ty kärleken är, enligt S:t Paulus’ lära, uppfyllelsen av alla bud [Gal. 5:14; Rom. 13:3] – som Kristus själv säger i Matt. 5 [:44f].

För det fjärde makt och skyldighet att enligt den heliga Skrift och kyrkans gamla sed fördöma onda gärningar i strid med kärleken och straffa de personer som gör sig skyldiga till sådana, liksom dekretet från det nicenska konciliet straffar biskoparnas och diakonernas äregirighet och andra laster. Men här borde man tala om två slag av onda gärningar; några som uppenbart är och kallas onda, sådana som snikenhet, mord, äktenskapsbrott, äregirighet och dylikt. Dessa ser vi fördömas av koncilierna, som de också utanför koncilierna fördöms i den heliga Skrift och även bestraffas av borgerlig lag. Vid sidan av dessa finns det andra, nya goda gärningar, som inte kallas onda, utan är goda till skenet, förfinade laster, heligt avguderi som uppfunnits av underliga helgon, eller tokiga helgon; sammantaget, de är den vita djävulen och en glittrande Satan. Sådana onda (skulle jag säga) goda verk borde på det strängaste och skarpaste fördömas av koncilierna, ty de är farliga för den kristna tron och förargelseväckande för kristet liv och ger en vrångbild av och driver gäck med dem båda.

 

Munkväsendet

När exempelvis en svag kristen hör eller ser en helig eremit eller munk som lever på ett särskilt strängt vis jämfört med det gamla, vanliga kristna ståndet eller väsendet, stöter han sig på detta och tror att de gamla kristnas liv var ett intet mot detta, eller tom. världsligt och farligt. Det har väckt förargelse i hela världen, att en kristen borgare eller bonde som har en rätt och ren tro på Kristus och utövar de rätta gamla goda gärningarna som Gud påbjudit i den heliga Skrift – sådana som ödmjukhet, tålamod, mildhet, kyskhet, kärlek och trohet mot sina närmaste, flit och omsorg i sitt arbete, tjänst, kallelse och stånd – och så är en rätt, gammal helig och kristen, måste föraktas och hållas för ett intet i jämförelse med det nya helgonet med dess särskilda kläder, mat, fastande, säng, åtbörder och andra liknande nya goda gärningar, fast denne är en högmodig, äregirig, ond, otålig, hatisk, vällustig, förmäten och falsk kristen. Sådana kallar S:t Paulus själv högfärdiga och egensinniga heliga, som åt sig själva utväljer ett nytt eget levnadssätt och en gudstjänst (som Gud inte befallt) ovanför den kristna kyrkans gamla, gemensamma sätt att leva och tjäna Gud, så som Gud förordnat och påbjudit.

De utvalda kan ha bevarats mitt ibland dessa anstötliga nya gärningar, men de har varit tvungna att dra av denna nya hud och bli saliga i sitt gamla kristna skinn, så som det skedde med S:t Antonius, då han måste lära sig att en skomakare eller garvare i Alexandria var en bättre kristen än han var med sitt munkliv – han erkände också att han inte nått så långt som denne skomakare. Så var det också med den store S:t Johannes, Primus eremita (”den första eremiten”) som också var en profet för kejsaren Theodosius och högt prisad av S:t Augustinus. När folket, bland dem S:t Hieronymus, förundrade sig över hans stränghet, gav han detta svar: ’Vad särskilt söker ni hos oss? Ni har det ändå bättre i era församlingar där apostlarnas och profeternas skrifter och exempel predikas för er!” Det är att dra av kåpan och underkasta sig den heliga Skrift och prisa enbart det vanliga kristna ståndet! Pafnutius måste också lära sig att han var på samma nivå som en fiolspelare, som var en mördare, och som två hustrur som hade legat hos sina män samma natt. Så måste han säga: ”Man får inte förakta något stånd!” Så hade skett också med S:t Bernhard, Bonaventura, och utan tvekan med många andra fromma män, då de till slut insåg att deras nya helighet och munkliv inte kunnat stå emot synd och död. Då kröp de till korset och blev, utan denna nya helighet, saliga i den gamla kristna tron – vilket betygas på många ställen hos S:t Bernhard.

Inget koncilium, särskilt inte de fyra huvudkoncilierna, fördömer sådana nya gärningar, förutom ett eller två små koncilier – t. ex. det som möttes i Gangra och bestod av tjugo biskopar har gjort det. Tvärtom, många fler lät denna nya helighet ta överhanden, tills man knappast längre kunde känna igen den kristna kyrkan, och som lata trädgårdsmäs­ tare lät de de ofruktbara stammarna så ta överhanden, att den gamla rätta stammen fick lida skada eller fördärvas. Också före S:t Antonius’ dagar hade munkväsendet en sådan framfart, att det vid tiden för det fjärde konciliet fanns en klosterkyrka nära Konstantinopel, där den förutnämnde Eutyches var abbot, fastän klostren på den tiden inte var sådana kejserliga stenslott som de senare blev. Ty han kallades Archimandrita, Mandrae skall betyda ett stängsel eller en häck av buskar, snår och grenar som inhägnad för djur eller som fårfålla. Eutyches levde, som dess överhuvud, ett avskilt liv i en sådan inhägnad tillsammans med sina anhängare. Därav förstår man vad ett kloster var på den tid, då det ännu inte fanns något kloster som var slutet eller hade murar.

Men så som det också sker i en trädgård, där ogräsen växer mycket högre än de fruktbärande skotten, så skedde det också i kyrkans trädgård; dessa nya helgon, som växer ut från sidan och ändå vill vara kristna och nära sig av trädets sav, växer mycket bättre än de samma gamla helgonen av kristen tro och kristet liv. Och då jag kommit dithän, måst jag relatera vad jag lagt märke till i krönikorna. S:t Bernhard var abbot i trettiosex år, under vilken tid han grundade etthundrasextio kloster inom sin orden. Nu vet man vilka slags kloster cistercienserna har. På den tiden var de kanske mindre, men idag är de regelrätta furstendömen. Och jag skall säga ännu mer: På den tiden, det vill säga under kejsarna Henrik III:s, IV:s och V:s regering, inom tjugo år, uppstod fyra olika furstliga klosterordnar – grandimontenserna, de reformerta reguljära kanonerna, kartusianerna och cistercienserna. Och vad tror ni hände under de fyrahundra åren efter detta? Jag tror sannerligen att man väl kunde säga att det regnade och snöade munkar – och det är inget under om det idag inte finns någon stad eller by utan ett kloster eller två, eller åtminstone en terminarius eller stationarius. Krönikorna klandrar kejsare Valentinianus för att han använde munkarna för krigstjänst. Ja, min käre, dessa sysslolösa mänskor blev alltför många. Man läser också att flera franska kungar särskilt förbjöd livegna att bli munkar, ty de sökte frihet under kåpan och löpte alla till klostren.

Världen vill bli bedragen; om man vill fånga rödhakesångare och andra fåglar, måste man placera en uggla eller en tornuggla på fällan eller limspöt, så lyckas det. På samma sätt är det när djävulen vill fånga kristna, han måste sätta på en munkkåpa, eller (som kristna kallar det) en bedrövad, skrymtaktig uppsyn [Matt. 6:16]. Så står vi i större vördnad för sådana ugglor och tornugglor än för det sanna lidandet, blodet, såren, döden och uppståndelsen, vilka vi ser och hör att Kristus, vår Herre, erfor på grund av vår synd. Så faller vi också i mängd och med all makt bort från vår kristna tro och in i den nya heligheten, det vill säga, fastnar i djävulens fälla och på hans limspö. Ty vi måste alltid ha något nytt. Kristi död och uppståndelse, tro och kärlek är gamla och vanliga ting, därför gäller de för ingenting, och så måste vi ha nya örontasslare (som S:t Paulus säger). Och detta är rätt åt oss då våra öron kliar så mycket för något nytt att vi inte längre kan stå ut med den gamla och äkta sanningen, ut acervemus (”vi samlar hoptals”) [2 Tim. 4:3], så att vi lastar på oss själva hoptals av nya läror. Detta är vad som har skett och vad som kommer att fortsätta att ske. Ty de följande koncilierna, särskilt de påvliga (ty härefter är de nästan alla påvliga) har inte bara låtit bli att fördöma dessa nya goda gärningar, utan har också höjt dem högt över de gamla goda gärningarna i hela världen, så att påven också kanoniserade eller upphöjde många helgon från munkordnarna.

Först var det ganska skönt att se – och är det fortfarande – men det blev till slut ett avskyvärt, monstruöst ting, ty var och en lade något till det från dag till dag. Sålunda såg början av S:t Franciscus’ orden bra ut, men nu har den blivit så krass att de också sätter kåpor på de döda så att de döda skall bli saliga genom dem. Är det inte fruktansvärt att höra? Nåväl, det är så det går till – om man börjar falla bort från Kristus och fått det för vana, kan man inte längre hejda sig. Detta har hänt i vår egen tid i Nederländerna, då fru Margareta bestämde att man skulle göra henne till nunna efter döden. Det gjordes, hon kläddes i nunnedräkt, lades på ett bord och blev bjuden mat och dryck så som sanna furstar serveras. Så gottgjorde hon sina synder och blev en helig nunna. Men efter att detta varat några dagar och den fromme kejsaren Karl hörde talas om det, lät han sätta stopp för det. Hade han inte gjort det, tror jag att ett sådant exempel översvämmat hela världen. Det är vad den nya heligheten gör och måste göra på grund av att den vill vara bättre än den sanna gamla kristna heligheten, som inte dåras så, utan förblir och alltid övar sig själv i tro, kärlek, ödmjukhet, självtukt, tålamod osv.; det är ingen styggelse i detta, utan bara älskvärda, förtjusande, vänliga och nyttiga exempel som behagar Gud och människor. Men den nya heligheten skrävlar med en särskild, ny hållning för att locka till sig lättfärdiga själar. Den gör stort väsen för ingenting, som S:t Petrus skriver [2 Petr. 2:14–22].

 

Askes

På samma sätt, skriver Gerson, gör kartusianerna rätt i att tillämpa sina regler så strängt att de inte äter något kött även om de skulle dö. Om här en from doktor skulle se att den sjuke inte kan hjälpas av något annat än ett kycklingbröst eller en köttbit, då lyder man inte doktorn, utan den sjuke får hellre dö. Det prisar jag S:t Augustinus för, att han i sin Regel skriver, att man skall fråga doktorn om råd och säga: ”Alla människor har inte samma förmåga, därför skall man inte heller anse dem lika.” Detta är sann och skön beskedlighet, vidare tvingar den dem inte att stanna kvar för alltid, ty klostret var inte ett fängelse utan en frivillig sammanslutning av några präster. Dr Staupitz berättade en gång för mig att han hade hört av biskopen i Worms, en Dahlberg, att om också S:t Augustinus inte skrivit något annat än Regeln, skulle man ändå vara tvungen att säga att han var en förträfflig och vis man. Detta är också sant, ty han skulle på det skarpaste ha fördömt dessa kartusianer som mördare, och deras kloster som sannskyldiga lekamliga mördarnästen (vilket de i sanning är). Jag har själv sett en sjuk man, som ännu var ung, vandra med en krycka i kartusianerklostret i Erfurt. Jag frågade honom om han fritagits från kören och vakten. ”Nej”, svarade han sorgset, ”jag måste dö.”

Men vi har fått vad vi förtjänat. Gud har sänt oss sin Son till lärare och Frälsare, och därmed inte nog; han predikar själv från sin himmelstron för oss alla och säger: Hunc audite (”Lyssna till honom [Matt. 17:5]”). Så skulle också vi falla ned med apostlarna, och tro, så att vi inte hörde någonting annat i hela världen! Men vi låter Fadern och Sonen predika förgäves, handlar egenmäktigt, och uppfinner vår egen predikan. Det går då som Ps. 81 [:12–13] säger: ”Mitt folk ville ej höra min röst. Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet.” Därav kommer sådana sköna etelothreskiae och aphidiae, Kolosserbrevet 2 [:23], en självvald andlighet och obarmhärtighet mot sin egen kropp, så att vi tar livet av oss själva trots Guds befallning att man skall vårda, och inte döda, sin kropp. Tror du inte att om man i enlighet med S:t Augustinus Regel och S:t Paulus’ undervisning låtit läkarna ge råd om kropparna i ordnarna, särskilt för kvinnorna, skulle många fina människor ha blivit hjälpta, som nu fått bli galna eller dö, vilket de dagliga erfarenheterna lär oss. Detta var dock vredens tid, när den nya och dåraktiga heligheten måste regera till straff för världen.

 

Ceremonier

För det femte har ett koncilium inte makt att lägga nya ceremonier på kristna – att följas med hot om att de annars begår en dödssynd eller råkar i fara för samvetet – som fastedagar, festdagar, mat, dryck och kläder. Om de dock gör det, så möter dem S:t Augustinus och Januarius och säger: Hoc genus liberas habet observationes. Att iaktta dessa ting är fritt, och Kristus instiftade få ceremonier. Eftersom de har makten att påbjuda dem, har vi makten att låta dem vara, ja, det är förbjudet för oss att hålla dem genom S:t Paulus, Kolosserbrevet 2 [:16]: Låt ingen döma er i fråga om mat och dryck eller angående högtid osv.

För det sjätte har ett koncilium makt och skyldighet att enligt Skriften fördöma sådana ceremonier som är okristna och anstiftar ett nytt avguderi eller en ny gudstjänst, som Gud inte påbjudit, utan som är förbjuden.

För det sjunde har ett koncilium inte makt att blanda sig i världslig rätt och värdsligt regemente osv. Ty S:t Paulus säger: ”Den som vill tjäna Gud i andlig strid skall avhålla sig från världsliga angelägenheter.” [2 Tim. 2:4].

För det åttonde har ett koncilium makt och skyldighet att i enlighet med den heliga Skrift fördöma dessa godtycklig valda sätt eller nya lagar, dvs. att kasta påvens dekret i elden.

För det nionde har ett koncilium ingen makt att åstadkomma sådana statuter eller dekret, som inte söker annat än tyranni, det sker när biskoparna skall ha makt och auktoritet att påbjuda, vad de vill, och var och en måste darra och lyda, utan koncilierna har makt och är skyldiga att enligt den heliga Skrift fördöma sådant, 1 Petr. 5 [:3]: ”Uppträden icke som herrar över hjorden.” Kristus säger: Vos non sic [”Men så är det icke med eder”], ”den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare” [Luk. 22:26].

För det tionde har ett koncilium makt att instifta vissa ceremonier, förutsatt att de, för det första, inte stärker biskoparnas tyranni och, för det andra, att de är av nöden och nyttiga för människorna och medför god, ordnad disciplin och livsföring. Det är av nöden att ha till exempel vissa dagar och platser för att komma samman och predika och offentligt utdela nattvarden, för att be, sjunga, lova och tacka Gud, osv. som S:t Paulus säger, 1 Kor. 14 [:40]: ”Men låt allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.” Sådana saker tjänar inte biskopens tyranni, utan folkets behov, nytta och ordning. För att summera: Dessa får och kan inte undvaras, om kyrkan skall överleva.

Men om någon tillfälligt förhindras att iakttaga detta av någon nöd, sjukdom eller vad det kan vara, behöver det inte vara synd. Ty det sker honom och inte biskoparna till godo. Om han är en kristen, kommer han därmed inte att skada sig själv. Skulle Gud fråga efter vem som inte vill höra till en sådan grupp eller delta på detta vis? Var och en skall finna ut det för egen del. Summa: Den som är kristen är inte bunden till en sådan ordning; han gör det hellre än han låter bli om han är oförhindrad. Här kan därför ingen lag läggas på honom; han vill och gör snarare mer än en sådan lag fordrar. Men den som högmodigt, stolt och villigt föraktar det, den må fara, ty en sådan skulle också förakta en högre lag, antingen den vore gudomlig eller mänsklig.

 

Pastorn har samma makt som ett koncilium

Du skulle kanske här säga: ”Vad vill du slutligen göra av koncilierna då du håller dem så kort? På detta vis har en pastor, ja, en skollärare (för att inte säga föräldrarna) större makt över sina elever än ett koncilium har över kyrkan.” Jag svarar: Menar du då att pastorns och lärarens ämbeten är så ringa att de inte kan jämföras med koncilierna? Hur kunde man samla ett koncilium om det inte fanns pastorer och biskopar? Hur kunde vi få pastorer om det inte fanns skolor? Jag talar om de skollärare som instruerar barnen och ungdomen inte bara i konsterna, utan också övar dem i den kristna läran och trofast inpräglar den i dem – jag talar likaså om pastorer som trofast och rent lär Guds Ord. Ty jag kan lätt bevisa att den fattiga, obetydliga pastorn i Hippo, S:t Augustinus, har lärt mer än alla koncilier (de allraheligaste påvarna i Rom skall jag tiga om av fruktan). Jag vill gå längre än så: Det finns mer i ’barnatron’ [den apostoliska trosbekännelsen] än i alla koncilier. Herrens bön och de tio buden lär oss också mer än alla koncilier. Vidare undervisar de inte enbart, utan bevarar oss också mot allt nytt som motsätter sig den gamla läran. Gud hjälpe, hur skall inte papisterna plocka dessa mina ord ur deras sammanhang, skria och martera dem och bevisa att de är ologiska; och under tiden kommer de inte att nämna orsakerna till att jag talat på detta sätt. Ty de är fromma och ärliga människor, som inte kan göra annat än att smäda och ljuga, någonting jag verkligen borde frukta! Men Gud må förlåta mig, jag kan inte göra det, utan låter dem hellre fortsätta att förtala och ljuga!

Men låt oss, du och jag, tillsammans tala om saken. Vad kan då ett koncilium göra? Vilken är dess uppgift? Lyssna till deras egna ord, Anathematizamus är deras ämbete – ”Vi förbannar”. Ja, de talar ännu ödmjukare och säger inte: ”Vi förbannar” utan anathematizat ecclesia, ”den heliga kristna kyrkan fördömer.” Konciliets förbannelse skulle inte förskräcka mig, men den heliga kyrkans förbannelse skulle döda mig på ett ögonblick, för den mans skull, som säger: ”Jag är med eder alla dagar, intill tidens ände” [Matt. 28 :20]. Å, denne mans förbannelse kan inte uthärdas! Men koncilierna, eftersom de vädjar till den heliga kristna kyrkan som den sanna och översta domaren på jorden, vittnar att de inte kan döma efter eget behag, utan att kyrkan, som predikar, tror och bekänner den heliga Skrift, är domaren – som vi skall höra. Det förhåller sig på samma sätt som med en tjuv eller mördare, som går säker för domaren vad domarens person gäller – men då lag och land förenas i domaren, deras tjänare, måste han frukta dessa två.

Så är nu ett koncilium inget annat än ett Consistorium, en hovrätt, kammarrätt eller liknande, i vilken domaren efter att ha förhört parterna avkunnar sin dom, dock med denna ödmjukhet: ”För rättens skull”, det betyder: ”Vårt ämbete är Anathematisare, att förbanna, men inte efter eget huvud eller egen vilja, eller nyligen uppfunnen lag, utan efter den gamla rätt som i hela riket gäller för rätt.” Så fördömer ett koncilium inte heller en kättare efter sitt godtycke, utan efter rikets rätt, det är enligt den heliga Skrift, som de bekänner vara den heliga Kyrkans lag. En sådan lag, ett sådant rike och en sådan domare måste sannerligen fruktas för risken för evig fördömelse, ty denna lag är Guds ord, riket är Guds kyrka och domaren är bådas ämbetsman och tjänare.

Inte bara konciliet, utan varje pastor och skollärare är också denna lags och detta rikes tjänare eller domare. Vidare kan ett koncilium inte evigt och utan uppehåll utöva ett sådant domarämbete, ty biskoparna kan inte för alltid förbli samlade, utan de måste samlas bara i tider av särskild nöd och då förbanna eller vara domare. Om en Arius i Alexandria blir för mäktig för sin pastor eller biskop, drar till sig folket och också uppviglar andra pastorer och folk i landet att följa honom, så att pastorn i Alexandria blir besegrad och hans domsämbete inte längre kan försvara rikets lag, det vill säga den sanna kristna tron – ja, i en sådan nöd och vid en sådan tidpunkt skulle de andra pastorerna och biskoparna samlas med all kraft kring Alexandrias pastor och hjälpa honom att försvara den sanna tron mot Arius och förbanna Arius för att frälsa de andra, så att denna olycka inte tar överhanden. Och om pastorerna inte kan komma, skall den fromme kejsaren Konstantin med sin makt bidraga till att hjälpa till att samla biskoparna, så som då en eldsvåda bryter ut; om mannen i huset inte ensam kan kväva den, skall alla grannar skynda till och hjälpa till att släcka den, och om inte de skyndar till skall överheten bistå dem och påbjuda att de måste samlas för att anatematisera eller förbanna denna eld, för att de andra husen skall räddas.

Alltså är konciliet den store tjänaren eller domaren i detta rike och denna lag, men när nöden är över, har det utfört sitt ämbete – liksom, i världsligt regemente, de högsta stora domarna måste hjälpa till då de lägre, mindre rätterna visar sig för svaga att motstå prövningen, tills saken till sist förts till den högsta, största rätten, riksdagen, som inte heller kan vara evig, utan måste upplösa sig efter att nöden är förbi och igen lämna sakerna till lägre rätter. Vid riksdagen händer det dock ibland att nya eller flera lagar måste utfärdas, eller att gamla lagar måste ändras och förbättras eller t. o. m. avskaffas; rättvisan kan inte för alltid utövas efter den eviga lagen, ty detta är ett världsligt regemente som regerar över timliga ting som ändras och förvandlas. Därför måste de lagar som stiftats för dessa föränderliga ting också förändras. Om det för vilket lagen stiftades inte längre existerar, så existerar lagen inte längre, så som staden Rom inte längre har de stånd och det levnadssätt som det hade förut, och de lagar som antogs för dessa därför också är döda och inte längre gäller. Ett förgängligt ting har en förgänglig lag.

Men i detta kyrkornas rike heter det alltså: ”Guds Ord förblir evinnerligen” [Jes. 40:8]. Man måste leva efter det och avhålla sig från att skapa nya eller annorlunda Guds Ord och från att uppställa nya och annorlunda trosartiklar. Därför är pastorer och skollärare de låga men dagliga, bestående domare som förbannar utan avbrott, det vill säga, avvärjer djävulen och hans raseri. Ett koncilium måste som en stor domare göra gamla, stora skojare fromma eller så döda dem, men det kan inte frambringa andra. En pastor eller en skollärare har med små, unga skojare att göra och för ständigt fram nya människor att bli biskopar och till koncilierna, när det är av nöden. Ett koncilium beskär de stora grenarna på trädet eller utrotar onda träd, men en pastor eller skollärare planterar och frambringar idel ungträd och nyttiga skott i trädgården. Å, de har ett dyrbart ämbete och en dyrbar uppgift, och är kyrkans ädlaste klenoder; de bevarar kyrkan. Därför skulle alla herrar bidraga till att bevara församlingar och skolor, ty då vi ju inte kan ha koncilier, är församlingarna och skolorna, hur små de än är, eviga och nyttiga koncilier.

Man kan väl se hur allvarligt de gamla kejsarna betraktade församlingar och skolor, då de gav så rikliga gåvor åt klosterkyrkorna. Ty att de var primära skolor, visar dessa namn: Probst, Dekant, Scholasticus, Cantor, Canonici, Vicarii, Custos osv. Men vad har det blivit därav? O, Herre Gud, om de åtminstone ville göra något, förbli vad de var, hålla vad de hade, bli prinsar och herrar, och återinförde lektioner och tvingade domprostar, kyrkoherdar och korgossar att dagligen lyssna till en lektion från den heliga Skrift så att de igen på något vis skulle se ut som skolor, och så att man kunde få pastorer och biskopar och så hjälpa att styra kyrkan. O, Herre Gud, vilken omätlig stor nytta kunde de göra kyrkan, och Gud skulle gynna och tillåta deras rikedom och makt, om de annars förbättrade sitt skändliga leverne. Men alla våra suckar och klagomål är förgäves, de varken hör eller ser, de låter församlingarna ligga öde och folket, utan Guds Ord, bli rått och förvildat. Jag har av människor, som jag måste tro på, hört att det i många stift står två-, tre- eller fyrahundra goda församlingar utan ämbetsinnehavare och gudstjänster. Är det inte en förskräcklig, fruktansvärd sak att höra om ett sådant tillstånd bland kristna? Må Gud i himmelen förbarma sig och höra våra jämmerliga suckar och vår klagan. Amen.

Och för att äntligen avsluta denna sak om koncilierna, anser jag att man nu härav skulle förstå vad ett koncilium är, dess rättigheter, makt, ämbete och uppgift, också vilka koncilier som är äkta och vilka som är falska: De skall bekänna och försvara den gamla tron mot nya trosartiklar, och inte uppställa nya trosartiklar mot den gamla tron, eller inrätta nya goda gärningar mot de gamla goda gärningarna, utan försvara de gamla goda gärningarna mot de nya goda gärningarna – ty den som försvarar den gamla tron mot den nya tron försvarar också de gamla goda gärningarna mot de nya goda gärningarna. Ty sådan som tron är, sådana är också frukterna eller de goda gärningarna, fastän de två konciliernaa [Efesus och Chalcedon] inte drog denna slutsats. Annars skulle de ha förbannat arkimandriten Eutyches inte bara p. g. a. hans tro (vilket de allvarligt gjorde), men också p. g. a. hans munkliv (vilket de inte gjorde) – tvärtom bekräftade de det, och bevisade därmed att de var usla logiker, som förutsatte en premiss och inte drog slutsatsen – ett allmänt plågoris i hela världen. De gjorde samma fel beträffande goda gärningar som Nestorius och Eutyches gjorde beträffande tron. Det vill säga: Gud vill inte bara göra oss till barn i tron, utan också hålla oss för narrar i logiken och räkna oss som idel Nestorius och Eutyches, för att ödmjuka oss. Ty även om Nestorius’ och Eutyches’ teologi fördömdes, stannar deras ruttna logik ännu kvar i världen för alltid, som den funnits från begynnelsen, nämligen, att man håller premissen, men avvisar slutsatsen. Hur mycket kan man säga om det? Om du har alla koncilier är du fortfarande därigenom ingen kristen, de ger dig för litet. Om du också har alla fäder, ger de dig inte heller tillräckligt. Du måste fortfarande gå till den heliga Skrift, där allt rikligt ges, eller till katekesen, där det kort framställes, och där man kan finna långt mer än hos alla koncilier och fäder.

Slutligen skall ett koncilium ha att göra enbart med trossaker, och då bara när tron äventyras, ty offentliga onda gärningar kan fördömas och de goda vidmakthållas genom den världsliga överheten och genom präster och föräldrar. Men de falska goda gärningarna hör också till trossakerna, då de fördärvar den sanna tron. Därför hör de också till konciliet, om pastorerna är för svaga att behandla dem. Koncilierna (som sagt) bekymrade sig inte om det, med undantag av ett eller två små koncilier, sådana som det i Gangra som nämndes ovan. Ceremonier bör helt ignoreras av koncilierna och skall lämnas åt församlingarna, ja, åt skolorna så att skolläraren, tillsammans med pastorn, är ”ceremonimästare”, ty alla andra lär sig av skoleleverna, utan några föreskrifter eller svårigheter.

Till exempel kommer hopen att lära sig av eleverna vad, när och hur man skall sjunga och be i kyrkan, de kommer också att lära sig vad de skall sjunga över liket eller vid graven. När eleverna knäböjer eller knäpper händerna då skolläraren stöter med sin käpp under sjungandet av Et homo factus est [”Och blev människa”], så gör hopen efter. Då de tar av sig sina små hattar eller böjer knäna så ofta man nämner Jesu Kristi namn, eller vilka andra kristna övningar och åtbörder de nu utövar, kommer hopen att göra det samma utan predikan, påverkade av det levande exemplet. Också under påven fick alla ceremonier sitt upphov i skolorna och församlingarna, utom då påven var inriktad på att utöva sitt tyranni med mat, fastor, fester etc. Här måste man dock vara måttlig, så att ceremonierna inte till slut blir för många. Framför allt måste man se till att de inte anses nödvändiga för saligheten, utan bara tjänar yttre disciplin och ordning, att de när som helst kan ändras och att de inte skall påbjudas som eviga lagar i kyrkan (som påveåsnorna gör) och upptas i böcker med tyranniska hotelser, ty detta är något helt utvärtes, lekamligt, övergående och föränderligt.

I enlighet med detta skulle vi i vår tid ha tillräckligt med saker som är tillräckligt viktiga och vore tillräckligt viktiga för att ett koncilium skulle församlas, ty vi arma, eländiga, klentrogna och, tyvärr, sannskyldiga Misergi [som känner sig eländiga i sitt arbete], d. v. s. arbetsskygga kristna – de av oss som ännu finns kvar – borde anklaga påven och hans anhängare beträffande S:t Petrus’ artikel, som nämndes ovan, som säger att det är att fresta Gud om man hopar tunga bördor ”som varken våra fäder eller vi hava förmått bära” [Apg. 5:10] (och vilka särskilt påven och hans anhang inte vill röra med ett finger). S:t Petrus talar om Mose lag, som Gud själv befallde, medan påveåsnan betungat oss med sina smutsiga, orena och stinkande bördor, så att den heliga kyrkan tvingades bli hans avträde, och vad som än utgick från honom ovanifrån och underifrån, har vi tvingats tillbe som Gud. Vidare satte han eld på och brände ned inte en eller två kyrkor, som Arius och de av hans sort gjorde, utan hela den kristna kyrkan när han, så långt han kunde, förstörde S:t Petrus’ gamla, sanna trosartikel; att vi måste bli saliga genom Guds nåd allena (som S:t Petrus betygar [Apg. 15:11], som hela kristenheten sedan världens begynnelse blivit salig, alla patriarkerna, profeterna, konungarna, osv. – detta kallar han kätteri, och han har fortsättningsvis förbannat denna samma artikel från begynnelsen, och kan inte upphöra med det.

Här frågar vi efter och ropar på ett koncilium, och begär råd och hjälp av hela kristenheten mot denna ärkebrännare av kyrkor och slaktare av kristna, så att vi måtte få tillbaka denna S:t Petrus’ artikel. Men vi begär också att ingen nestoriansk eller eutychisk logik skulle användas här, en som ger eller bekänner ett stycke men förnekar slutsatsen eller det andra stycket. Vi begär hela artikeln, fullständig och ren, som den fastslogs av S:t Petrus och lärdes av S:t Paulus, nämligen, att det skall förbannas som följer av att denna artikel förbannas, eller, som S:t Petrus kallar det – ”de outhärdliga, omöjliga bördorna” och S:t Augustinus ”de tallösa bördor som biskoparna lagt på kyrkan”. Vad hjälper det att medge i det första stycket att det är sant att vi skall bli rättfärdiga och saliga enbart genom Kristi nåd, och ändå inte låta det andra stycket, som måste följa därav, följa? Så säger S:t Paulus: ”Men om det är av nåd, är det inte längre på grund av gärningar; är det gärningar, så är det inte längre nåd.” [Rom 11:6], och S:t Petrus: ”Om det är nåd, är det inte den outhärdliga bördan; om det är den outhärdliga bördan, då är det inte Kristi nåd, och det är att fresta Gud.” Också S:t Augustinus säger: ”Då Kristus inte ville betunga kyrkan med många ceremonier – ja, han ville att den skulle vara fri – var det inte hans vilja att ha den betungad av biskoparnas oräkneliga bördor, så att kyrkans lott är värre än judarnas, de som är betungade med Guds lag och inte (som kyrkan) med mänskliga, förmätna och godtyckliga förordningar .”

Denna S:t Petrus’, S:t Paulus’ och S:t Augustinus’ logik vill vi ha, ty det är den helige Andes logik som behandlar hela saken och inte styckar den som Nestorius, eller vill låta ett vara sant men inte det andra, det som måste vara sant för att det följer av det första. Annars vore det som i de historier som skrivits ned om flera konungar i Israel och Juda; de återupprättade dyrkan av Gud, men gjorde sig inte av med andra höjder eller altaren och dyrkan. Detta kallar profeten Elias att ”halta på båda fötterna” [1 Kon. 18:21]. Vi tyskar kallar det att ”försöka få två svågrar till en syster”. Så försökte de ge en nation två skilda gudar – eller, om de alls reformerade något, tillät de fortfarande en främmande, annan gud att bevaras tillsammans med den sanne Guden. Ty de var också grova nestorianska logiker, som bekände, att man skall tillbe endast en Gud, och ändå inte såg, att därav måste följa, eller inte lät följa, att alla andra gudar måste avskaffas, annars kunde de inte heller ha den ende Guden. Därför kommer vi inte att tåla någon Nestorius vid det koncilium, som vi begärt, en som ger oss det ena och tar det andra, och med vilken vi inte ens kan behålla det ena som ges oss. Han är en sannskyldig Gebers Nemers, ty då man ger oss, att Kristi nåd allena gör oss saliga, och inte också ger följden och verkan, att gärningarna inte gör oss saliga, utan vill behålla, att gärningar är nödvändiga för tillfyllestgörelse eller rättfärdighet, så har man tvärtom tagit från oss det som redan givits oss, nämligen att nåden allena – utan gärningar – gör oss saliga. Så får vi inget behålla, och ont blir värre.

 

Ett riktigt koncilium

Jag skall tala svenska: Påven borde inte bara överge sitt tyranni med mänskliga förordningar vid konciliet, utan han borde också hålla med oss om att även de goda gärningar som utförs i enlighet med Guds bud inte kan hjälpa oss att nå rättfärdighet, att utplåna vår synd eller att förtjäna Guds nåd – tron allena kan göra detta, tron på Kristus, på honom som är en rättfärdighetens konung i oss genom sitt dyra blod, sin död och uppståndelse, genom vilken han utplånade våra synder, gjorde tillfyllest för oss, försonade Gud, och löste oss från död, vrede och helvete. Därför skall påven fördöma och bränna alla sina bullor, dekret och böcker om avlat, skärselden, klosterväsen, dyrkan av de heliga, vallfärder och alla sina otaliga lögner och avguderier, då de genast rasar samman inför denna S:t Petrus’ artikel. Han skulle också återlämna allt han med hjälp av detta köpt, stulit, rövat, plundrat eller förvärvat, särskilt sitt falska primat, vilket han anser så nödvändigt, att ingen kan bli salig som inte underkastar sig honom. Påvens hatt dog inte för mina synder, inte heller heter den Kristus, och alla kristna före honom och under honom blev heliga och saliga utan hans hatt.

Detta är, tror jag, en tillräckligt viktig sak för att man skall hålla ett verkningsfullt, beslutsamt och mäktigt koncilium. Kejsaren och konungarna skulle här bistå och tvinga påven till det, om han är ovillig, som kejsarna gjorde vid de fyra huvudkoncilierna. Men inte alla biskopar, abbotar, munkar och doktorer, eller värdelöst patrask och den stora hopen snyltgäster skulle komma till det. Annars kommer det att vara ett koncilium som tillbringar sitt första år med att anlända och gräla om vem som skall sitta överst, och vem som skall vandra framför vem, det andra året med att rumla om, festa, tävla och fäkta, det tredje året med andra saker och kanske med att bränna en Johan Huss eller två – under tiden skulle de åsamka sådana väldiga utgifter att man med de pengarna kunde bekosta ett härtåg mot turkarna. Tvärtom, det skulle vara nödvändigt att från alla länder samla folk som är grundligt lärda i den heliga Skrift och som också allvarligt och av hjärtat vill främja Guds ära, den kristna tron, kyrkan, själarnas salighet och världens fred. Bland dem skulle också finnas några förnuftiga och pålitliga lekmän (ty det angår också dem). Om t. ex. herr Hans von Schwarzenberg levde, skulle man kunna lita på honom och sådana män som han. Och det skulle vara nog om det fanns sammanlagt trehundra utvalda män, som kunde anförtros nationen och folket – så som det första konciliet hade bara trehundraaderton medlemmar, samlade från alla länder som turkarna och våra monarker nu regerar, och sjutton av dem var ändå arianer och falska. Det andra i Konstantinopel hade etthundrafemtio, det tredje i Efesus tvåhundra, det fjärde i Chalcedon sexhundratrettio, nästan lika många som de andra tillsammans, och ändå var dessa män helt olika fäderna i Nicea och Konstantinopel.

Vidare skulle man inte föra alla nationers angelägenheter, som annars ingen kan eller vill döma, eller gamla, bortglömda, fåfänga och ondsinta gräl till konciliet. Där borde finnas en Konstantin som kunde skrapa ihop dessa saker och kasta dem i elden och besluta att de skall dömas och avgöras hemma i de olika länderna; han skulle befalla dem att i stället gripa sig an saken och få ett beslut om den så snabbt som möjligt. Så blev då påvens kätterier, ja, förskräckelser, offentligt upplästa, en och en, och man skulle finna hur alla stod emot S:t Petrus’ artikel och den gamla rätta kristna läran hos kyrkan, som sedan världens begynnelse hållit sig till S:t Petrus’ artikel; och de skulle genast bli fördömda osv.

”Ja”, säger du, ”ett sådant koncilium är inte att hoppas på.” Det tror jag väl också själv, men om man då vill tala om det och begära eller önska ett koncilium, så måste man önska sig ett sådant, eller helt låta det fara, ingenting önska och tiga stilla. Ty sådant var det första konciliet i Nicea och det andra i Konstantinopel, och deras exempel kunde lätt följas. Jag påpekar detta för att visa att kejsare och konungar, om de är kristna, är skyldiga att samla ett sådant koncilium för att rädda många tusen själar, som påven med sitt tyranni och genom att undvika konciliet (så långt det gäller honom) låter gå under, fastän de alla genom ett koncilium kunde komma tillbaka S:t Petrus’ artikel och till den rätta gamla kristna tron. Annars måste de gå förlorade, ty de kan inte få denna S:t Petrus’ lära, då de ingenting hört om den eller sett av den.

Och om andra monarker inte ville göra något för ett huvudkoncilium, så kunde dock kejsar Karl och de tyska furstarna fortfarande hålla ett Provintial [”provinsialkoncilium”] i Tyskland. Några tror att det skulle leda till Schisma, men vem vet? Om vi gjorde vad vi kan för det och med allvar sökte Guds ära och själarnas frälsning, kunde Gud väl ännu vidröra och vända de andra monarkernas hjärtan, så att de med tiden godkänner och godtar detta koncilium. Ty omedelbart kan det inte ske, men om Tyskland antog det, skulle det ge genljud också i andra länder, dit det inte hörs, eller svårligen kan höras, utan en så stor predikare som konciliet, som har en stark stämma och hörs långt.

Om vi nu måste förtvivla om ett koncilium, så låt oss anbefalla saken åt den sanne domaren, vår barmhärtige Gud. Under tiden skall vi befordra de små och de unga kon­ cilierna, dvs. församlingar och skolor, och driva S:t Petrus’ artikel på alla möjliga vis, och bevara den mot alla fördömda nya trosartiklar och nya goda gärningar, som påven över­ svämmat världen med. Jag skall trösta mig med att se barnen bära biskopsmasker, och jag tror att Gud gör och skall göra rätta biskopar av dessa lekbiskopar – å andra sidan skall jag hålla dem för lekbiskopar och bespottare av Guds majestät som, efter namnet, borde vara rätta biskopar, som Moses säger: ”De har retat mig med gudar som icke är gudar … därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem.” [5 Mos. 32:21]. Det kommer inte att vara första gången som han förkastar biskopar, i Hoseas bok har han hotat: ”Eftersom du har förkastat kunskap, därför skall ock jag förkasta dig, så att du upphör att vara min präst” [Hos. 4:6]. Et factum est ita, Et fit ita (”Och så blev det, och så skall det bli.”)

Det är nog om koncilierna, vi skall nu också till slut tala om kyrkan.