De communicatione idiomatum (Om egenskapernas meddelelse)

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del II-7

Så är nu Nestorius’ misstag inte det, att han höll Kristus för att vara bara människa, inte heller att han gjorde honom till två personer; tvärtom bekänner han två naturer, Gud och människa, i en person – men han vill inte medge en communicatio idiomatum, det kan jag inte uttrycka med ett ord på svenska, idioma är det som hör till en natur eller är dess egenskap, som att dö, lida, gråta, tala, skratta, äta, dricka, sova, sörja, glädja sig, bli född, ha en mor, suga på bröstet, gå, stå, arbeta, sitta och ligga och annat sådant, dessa är idiomata naturae humanae, dvs. egenskaper som hör till människan av naturen, sådana som hon kan eller måste göra eller lida. Ty det grekiska ordet idioma, proprium på latin, är en – låt oss tills vidare kalla det så – egenskap. En idioma deitatis åter, ”en egenskap av gudomlig natur”, är att den är odödlig, allsmäktig, inte född, inte äter, dricker, sover, står, går, sörjer, gråter – vad mer skall man säga? Att vara Gud är ett omätligt annorlunda ting än att vara människa, därför kan de båda naturernas idiomata inte sammanfalla. Detta är Nestorius åsikt.

Om jag nu alltså predikade: ”Jesus, timmermannen från Nasaret (ty evangelierna kallar honom ’timmermannens son’ [Matt. 13:55]) går där på gatan och hämtar ett krus med vatten och bröd för en pfennig åt sin mor så att han kan äta med henne, och denne samme timmerman Jesus är den rätte sanne Guden i en person”, instämmer Nestorius inte, utan säger att detta är riktigt, men han säger: ”Att hämta vatten, att köpa bröd, att ha en mor, att äta och dricka med henne, det är idiomata eller egenskaper av mänsklig och inte av gudomlig natur.” Och om jag åter säger: ”Timmermannen Jesus korsfästes av judarna och den samme Jesus är den sanne Guden”, medger Nestorius att det är riktigt. Men om jag säger: ”Gud korsfästes av judarna”, säger han: ”Nej! Ty att korsfästas och dö är idiomata eller egenskaper inte av gudomlig utan av mänsklig natur.”

När nu vanliga kristna hör sådant, kan de inte tro annat än att han håller Kristus för att vara bara människa och åtskiljer personerna, vilket han inte haft för avsikt att göra, fastän hans ord ger intryck av att han gör det. Av detta kan man se att han var ett alldeles säreget helgon och en oförståndig man, ty efter att han tillstår att Gud och människa är förenade och sammansmälta till en person kan han inte på något vis förneka att de två naturernas idiomata också skulle vara förenade och sammansmälta. Vad vore annars Gud och människa förenade i en person? Därför är hans dårskap just den mot vilken man lär i skolorna: ”Qui concedit antecedens bonae consequentiae, non potest negare consequens (”Den som bejakar premisserna för en riktig slutsats kan inte förneka slutsatserna.”) På svenska säger vi: ”Är det ena sant, måste det andra också vara sant, är det andra inte sant, så är det första inte heller sant.” Den som medger att Greta är din hustru kan inte förneka att hennes barn (om hon är from) är ditt barn. När man lär dessa saker i skolorna, tror ingen att det kan finnas sådana grova människor, men fråga regenterna och juristerna om de inte ofta möter sådana parter, som medger en sak och ändå inte vill gå med på det som följer därav.

Man kunde dock påstå att Nestorius med falskhet i sinnet bekänt att Kristus var Gud bara i en enda person. Nej, så klok var den stolte mannen inte, utan han menade allvar, ty i en predikan (säger Tripartita) har han ropat: ”Nej, käre jude, du skall inte stoltsera, du kunde inte korsfästa Gud!” Med detta vill han säga att Kristus väl är Gud, men Gud blev inte korsfäst. Och vid konciliet, inför biskop Kyrillus, säger han: ”Många bekänner att Kristus är Gud, men jag skall aldrig säga att Gud är ’tvåfaldig’ eller ’trefaldig’.” Det är som att säga: ”Jesus är Gud, som många av oss bekänner, men att Gud skulle vara född två eller tre gånger, det vill jag aldrig lära.” Han hade i sinnet (som Tripartita visar) att Gud och död är oförenliga. Ty han tyckte det var förskräckligt att höra att Gud skulle dö, och det var hans mening att Kristus efter sin gudomlighet var odödlig; men han hade inte så mycket förstånd att han kunde uttrycka detta. Saken förvärrades av att de andra biskoparna också var stolta män som inte tänkte på hur såren kunde helas, utan i stället tänkte de på hur de skulle riva upp dem ännu värre.

Så, logiskt talat, fastän det måste följa av Nestorius’ åsikt att Kristus är bara människa och två personer, så var detta ändå inte hans mening. Denne obildade, olärde man såg inte att han antog det omöjliga då han samtidigt allvarligt menade att Kristus är Gud och människa i en person och ändå inte ville tillskriva samme Kristi person naturernas idiomata. Han vill hålla det första för sant, men det som följer av det första skall inte vara sant, och därmed visar han att han själv inte förstår vad han förnekar.

Vi kristna måste tillskriva Kristus alla de två naturernas idiomata lika för båda personerna. Härav följer att Kristus är Gud och människa i en person eftersom allt man säger om honom som människa också måste bli sagt om honom som Gud, nämligen, att Kristus har dött, och Kristus är Gud, därför har Gud dött – inte den åtskilda guden, men Gud förenad med mänsklighet. Ty angående den åtskilda guden är båda påståendena falska, att Kristus är Gud och att Gud dog, båda är falska, ty då är Gud inte människa. Om det verkar underligt för Nestorius att Gud dör, skulle han tycka att det var lika underligt att Gud blir människa, ty därvid blir den odödliga Guden en som måste dö, lida och ha alla mänskliga idiomata. Annars, vad skulle den människa vara med vilken Gud personligen förenas, om han inte hade sant mänskliga idiomata? Det skulle vara en skenbild, som manikeerna tidigare hade lärt. Å andra sidan måste allt som sagts om Gud också tillskrivas människan, nämligen, att Gud skapade världen och är allsmäktig; människan Kristus är Gud, därför skapade människan Kristus världen och är allsmäktig. Orsaken till detta är att eftersom Gud och människa har blivit en person, följer det att denna person bär båda naturernas idiomata.

O Herre Gud! Vi borde alltid glädja oss i sann tro, fria från dispyter och tvivel, över en så välsignad, tröstande lära, sjunga, prisa och tacka Gud Fadern för en sådan outsäglig barmhärtighet att han lät sin käre Son bli lik oss, en människa och vår broder! Ändå väcker den avskyvärda djävulen sådan stor förargelse genom stolta, äregiriga, oförbätterliga människor att vår kära och saliga fröjd förhindras och fördärvas. Må Gud förbarma sig! Vi kristna skall veta att om Gud inte fanns i vågskålen och gav den vikt, skulle vi, på vår sida, sjunka till marken. Jag menar det på detta vis: Om det inte kan sägas att Gud dog för oss, utan bara en människa, är vi förlorade; men om Guds död och en död Gud ligger i vågskålen, far hans sida ned och vår går upp som en lätt och tom vågskål. Ändå kan han lätt stiga upp igen, eller hoppa av vågen! Men han kunde inte sitta i vågskålen om han inte hade blivit en människa som vi, så att det kunde kallas Guds döende, Guds martyrdom, Guds blod och Guds död. Ty Gud kan, i hans egen natur, inte dö, men nu då Gud och människa är förenade i en person, kallas det Guds död när människan dör som är ett med eller en person med Gud.

Detta koncilium fördömde alltför litet av Nestorius, ty det behandlade enbart ett idioma, att Gud var född av Maria. Så förtäljer krönikorna att det blev beslutat vid detta koncilium, i opposition mot Nestorius, att Maria skulle kallas ’theotokos’, ”gudaföderskan”, också fastän Nestorius förnekade alla Guds idiomata i Kristus; sådana som att dö, korset, lidandet och allting som är oförenligt med gudomen. Därför borde de inte ha beslutat bara att Maria var theotokos, utan också att Pilatus och judarna korsfäste och mördade Gud, och annat liknande. Att de senare fördömde honom, med hänsyn till alla idiomata, med orden: ”Nestorius förnekar att Kristus är Gud och en person”, är säkert riktigt i sak och enligt logiken, men det är för klumpigt uttryckt och besynnerligt eftersom Nestorius inte kunde tro annat av detta än att han blivit orättvist och felaktigt behandlad, ty han lärde aldrig dessa ord, men hade däremot alltid sagt att Kristus var rätt, sann Gud och inte två personer, och han hade av denna orsak häftigt förföljt arianerna. Sådana råa människor kan inte syllogisera eller dra logiska slutsatser, nämligen, att den förnekar substansen eller naturen själv, som förnekar dess idiomata. Så fördömelsen skulle ha lytt: ”Fastän Nestorius bekänner att Kristus, sann Gud och människa, är en person, men inte tillskriver Kristi gudomliga person den mänskliga naturens idiomata, har han orätt, så som om han förnekade naturen själv.” Vidare skulle de inte ha betonat bara hans mor Marias idioma, då skulle orsaken till detta koncilium varit mycket lättare att förstå, vilken orsak – tror jag – mycket få människor ännu har förstått; det är omöjligt att förstå den hos Platina och hos dem som följer honom.

Så uppställde då inte heller detta koncilium något nytt i tron, som vi sade ovan, utan det försvarade bara den gamla tron mot Nestorius’ nya tankar – därför kan man inte med detta koncilium som exempel ge alla koncilier makt att uppställa nya eller andra trosartiklar. Denna artikel fanns i kyrkan förut, från begynnelsen, och uppställdes inte på nytt av konciliet, utan bevarades genom evangeliet eller den heliga Skrift, ty det är skrivet i Lukas 1 [:32] att ängeln Gabriel meddelade jungfrun Maria att av henne skulle födas ”den Allrahögstes Son”. Och S:ta Elisabet: ”Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?” [Luk. 1:43] Och alla änglarna i julnatten: ”Eder har idag blivit född en frälsare, och han är Kristus, Herren” [Luk. 2:11]. Och i Galaterbrevet 3 [4:4] S:t Paulus: ”Gud sände sin Son, född kvinna.” Dessa texter (det är jag övertygad om) håller till. räckligt starkt fast vid att Maria är Guds mor. Så talar S:t Paulus i 1 Kor. 3 [2:8]: ”Denna världens furstar korsfäste härlighetens Herre.” Apostlagärningarna 20 [:28]: ”Gud har vunnit kyrkan ’med sitt eget blod’, fastän Gud, för att döma efter förnuftet, inte har något blod!” Och Filipperbrevet 2 [:6–7]: ”Kristus, han som var till i Guds-skepnad, utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt.” Och barnatron, den apostoliska trosbekännelsen, säger: ”Jag tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, vilken avlades, föddes av Maria, led, korsfästes, dog, blev begraven” osv. Här står skrivna, klart nog, den mänskliga naturens idiomata, och ändå tillskrivs de den ende So­ nen och Herren, på vilken vi tror som vi tror på Fadern och som på en sann Gud. Det må vara nog om detta koncilium.