Om det tredje huvudkonciliet i Efesus

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del II-6

Det tredje huvudkonciliet hölls under Theodosius d. y., vars farfar var Theodosius I, omnämnd i samband med det andra konciliet. Denne kejsare samlade tvåhundra biskopar i Efesus, och fastän de latinska skrivarna vill ta med påven i berättelsen, är det dock sant att inte påven utan kejsaren måste sammankalla detta koncilium, ty nu fanns det en patriark i Konstantinopel, jämlik med biskopen i Rom, så biskoparna i Östern aktade biskopen i Rom mycket mindre än förut – därför var det omöjligt för biskopen i Rom att sammankalla ett sådant koncilium, särskilt i Efesus, långt bortom havet i Asien. Annars hade han förlagt det närmare Rom, om han kunnat, som Damasus gjorde med det tidigare konciliet i Konstantinopel. Dock skall han själv ha haft sina sändebud där – må så vara, men de var inte ordförande.

Orsaken till detta koncilium var denna: De kära fäderna och deras biskopar var borta, S:t Ambrosius, S:t Marinus, S:t Hieronymus, S:t Augustinus (som dog just detta år), S:t Hilarius, S:t Eusebius och andra likadana, och i deras ställe hade kommit fäder som inte var jämlika dem, så att inte ens kejsar Theodosius längre ville låta en biskop i Konstantinopel väljas bland prästerna eller det andliga ståndet i staden Konstantinopel av den orsaken, att de vanligen var stolta, äregiriga och oregerliga, vilket brukar åstadkomma idel olycka. Ty också S:t Johannes Krysostomos var en sådan person, som Historia Tripartita berättar. Därför kallade denne kejsare på en ”utlänning” (det var så de kallade honom) från Antiokia, vid namn Nestorius. Han levde strängt och kyskt, hade en god röst, var vältalig och var en ivrig motståndare till alla kättare. Han skulle bli patriark och biskop i Konstantinopel, men här gjorde kejsaren ett misstag; han ville springa undan regnet och föll i vattnet.

Nestorius började försvara sin präst Anastasius, som hade predikat att man inte skulle kalla den heliga Jungfrun Guds moder, ty eftersom hon var en mänsklig varelse kunde hon inte föda någon Gud. Detta togs illa upp av alla kristna, de förstod inte annat än att det betydde att han ansåg att Kristus, född av Maria, inte var Gud utan bara en människa, sådan som vi alla. Detta skapade en sådan oro och förvirring att kejsaren måste sammankalla ett koncilium för att avgöra denna sak. Så samlades de stora biskoparna (fastän långsamt) i Efesus: Nestorius med många andra, liksom Kyrillus av Alexandria och Juvenalis av Jerusalem. Och då Johannes av Antiokia lät vänta på sig, tog sig Kyrillus (som motsatte sig Nestorius) och Juvenalis före att fördöma Nestorius, och han och hans efterföljare fördömde dem i sin tur. Då Johannes av Antiokia anlände och fann denna splittring, blev han rasande på Kyrillus eftersom denne så oöverlagt och brådskande hade fördömt Nestorius, och dessa två drabbade samman om detta, fördömde varandra och avsatte varandra från biskopsämbetet.

När Nestorius såg att denna förvirring hade uppstått, sade han: ”Å, låt oss ta bort det som orsakar sådan olust och bekänna att Maria kan kallas Guds moder!” Men detta återtagande hjälpte honom inte, han måste bli fördömd och landsförvisad. De två biskoparna av Antiokia och Alexandria fortsatte verkligen att fördöma varandra efter att de kommit hem från konciliet, men till slut slöt de fred igen. Det är ändå förargelseväckande, ja, jämmerligt att läsa att så viktiga män betedde sig så kvinnligt och barnsligt, de hade verkligen behövt en Konstantin som skulle ha kastat också deras skällbrev i elden. Men de som kunnat göra det var borta.

Om nu Nestorius gjorde det misstaget att han höll Kristus för att vara inte Gud utan bara en människa, var det rimligt att fördöma honom som en vars lära var mycket värre än Arius eller Makedonius. Detta är nu det tredje huvudkonciliet, mera har det inte behandlat, och vi ser att det inte instiftat någon ny artikel, utan försvarat den gamla rätta tron mot Nestorius’ nya lära – om detta verkligen var vad han lärde – sålunda kan vi inte ge koncilierna makt att uppställa nya artiklar. Ty att Kristus är sann Gud, förfäktades tidigare vid koncilierna i Nicea och i Konstantinopel som en riktig, gammal artikel som iakttagits från begynnelsen och bevisats och ådagalagts genom den heliga Skrift mot Arius’ nya kätteri. De andra dekret som där uppställdes gäller lekamliga ting och är inte trosartiklar, dem låter vi fara.

 

Nestorius missförstånd

För att grundligt förstå detta koncilium skall vi tala litet mer om det. Ty jag har själv inte tidigare kunnat förstå, vilket som var Nestorius’ misstag, i varje händelse trodde jag att Nestorius förnekat Kristi gudom och hållit Kristus för inte mer än bara en människa, som de påvliga dekreten och alla påvliga skrivare säger. Men av deras egna ord, då jag rätt betraktade dem, har jag tvingats ändra åsikt. De anklagar Nestorius för att han gör Kristus till två personer, nämligen Gud och människa. Några som inte heller förstod honom trodde att han lärt att Kristus först föddes av Maria som bara en människa och sedan levde ett så heligt liv att gudomen förenade sig med honom och han så blev Gud, och deras skrivande är så förvirrat att jag tror att de ännu inte i denna dag vet varför de fördömde Nestorius. Märk att de betygar att Nestorius höll Kristus för både Gud och människa, då han sades ha gjort två personer av honom! Därför är det säkert att Nestorius inte ansåg Kristus vara bara människa, som vi alla antog, ty enligt deras egna ord ansåg han honom också vara Gud. Knuten är att han skall ha ansett Kristus för en rätt och sann Gud och människa, för en tvåfaldig person, gudomlig och mänsklig. Det är en sak.

Den som nu delar Kristus och gör honom till två personer gör sig två Kristus – en gudomlig Kristus som är enbart Gud och inte en människa, och en mänsklig Kristus, som är enbart människa och ingen Gud alls; annars skulle det inte finnas två personer. Nu är det säkert att Nestorius inte trodde på två Kristus, utan har trott på en enda Kristus, som deras egna ord avslöjar, att Nestorius ansåg Kristus, nämligen den ende, samme, rätte Kristus och ingen annan som två personer. Så måste det vara falskt och oriktigt att säga au. Nestorius ansett Kristus vara två personer, ty det går inte ihop att Kristus är två personer och fortfarande förblir den ende samme Kristus, utan, som sagt, finns det två personer, så finns det två Kristus och inte en Kristus. Men Nestorius håller sig till inte mer än en Kristus, därför kan han inte ha hållit Kristus för att vara två personer, annars skulle han ju säga både ja och nej mot sig själv i en och samma artikel. Så står det inte heller någonstans i krönikorna, att Nestorius hållit Kristus för att vara två personer – förutom att påven och historien brukar sådana spetsfundigheter, fastän de själva också bekänner att de tror att Nestorius har lärt att Kristus blivit Gud efter att han fötts av Maria eller förenats med Gud till en person. Detta har deras samveten eller deras förvirrade förstånd tvingat dem att säga, eftersom de måste erkänna att Nestorius inte trodde på mer än en enda Kristus.

Nu frågar man sig, vad som fördömts hos Nestorius, och varför detta tredje huvudkoncilium hållits mot honom, om Nestorius inte lärde annat än att Kristus är sann Gud och människa, också en enda Kristus, inte två Kristus, det betyder, en person i två naturer, som vi alla tror, och hela kristenheten från begynnelsen har trott. Ty det framgår att påven med de sina satte de orden i Nestorius’ mun, att han ansåg Kristus vara bara människa och inte också Gud, och så höll Kristus för att vara två personer eller två Kristus. Detta framgår (säger jag) inte bara ur krönikorna, utan också ur påvens och hans skrivares egna skrifter. Hur har då Nestorius misstagit sig? Det frågar vi oss för att få reda på orsaken till detta koncilium.

Du kan läsa en sida eller två i Historia Tripartita, bok XII, kapitel 4, vilket du kan göra på en halv kvarttimme, där står allt som man kan veta om Nestorius och detta koncilium, och se om jag träffar rätt. Problemet var detta: Nestorius var en stolt och olärd man, och när han blev en så stor biskop och patriark antog han att man skulle se upp till honom som den mest lärde mannen på jorden, en som inte behövde läsa vare sig sina föregångares eller andra människors böcker eller lära sig deras sätt att tala om dessa ting. Däremot – då han var vältalig och utrustad med en god stämma – ville han bli en självgjord doktor eller mästare, och oberoende av hur han uttryckte det eller uttalade något, skulle det anses riktigt. Han närmade sig påståendet att Maria var Guds moder, eller gudabärerskan, med samma stolthet. Så mötte han, i sin tur, andra stolta biskopar, som var missnöjda med hans högmod, speciellt Kyrillus av Alexandria, för där fanns ingen Augustinus eller Ambrosius. Nu hade Nestorius i kyrkan i Antiokia lärt att Kristus var sann Gud född av Fadern i evighet, vilket det nicenska konciliet försvarat, och att han senare föddes som sann människa av jungfrun Maria. Nestorius ifrågasatte inte dessa två saker; han hade själv predikat dem en lång tid, ja, han hade också förföljt arianerna vid konciliet i Nicea, och fördömt dem så våldsamt att han också anstiftade många mord och mycket blodsutgjutelse, så ståndaktigt höll han fast vid att Kristus var sann Gud och människa.

Vidare medgav han att Kristus, Guds son, var född av jungfrun Maria till sin mänsklighet, inte till sin gudomlighet, vilket vi och alla kristna också säger. Men det är här svårigheterna börjar: Han ville inte att Maria skulle kallas Guds moder på grund av detta, ty Kristus var inte född av henne till sin gudomlighet, eller, för att uttrycka det klart, ”eftersom Kristus inte hade sin gudomlighet från modern såsom han hade sin mänsklighet. Där har vi hela tvistefröet:

Gud kan inte vara född även människa eller ha sin gudomliga natur av en människa, och en människa kan inte bära Gud eller meddela den gudomliga naturen till en gud. Denna olärda, oslipade och stolta man framhärdade i den bokstavliga meningen av orden ”Gud född av Maria”, och tolkad ”född” i enlighet med grammatiken eller filosofin, som om det betydde att få gudomlig natur från den som bar honom, och Tripartita säger också att han ansåg dessa ord för en styggelse – som vi, och alla kristna (om det skulle vara ordens mening) också gör.

Härav ser man att Nestorius som en oförståndig och stolt biskop håller sig troget till Kristus, men i sitt oförstånd vet han inte vad och hur han talar, som en som inte riktigt vet hur man skall tala om dessa ting, men ändå vill tala som en mästare. Ty det vet vi väl att Kristus inte har sin gudom från Maria, men att det därför skulle vara falskt att säga att Gud föddes av Maria, att Gud är Marias son och att Maria är Guds moder, det följer inte därav. Jag ger ett enkelt exempel: Om en kvinna föder ett barn, kan en rutten Nestorius (så kallar honom Tripartita) vara stolt och okunnig och tänka ut: ”Denna kvinna har fött barnet, men hon är inte mor till barnet eftersom barnets själ inte kommer från hennes natur eller blod, men någon annanstans ifrån – från Gud. Sålunda är detta barn faktiskt kroppsligen fött av kvinnan, men då själen inte är av hennes kropp, är hon inte barnets mor, då hon inte är mor till barnets själ.”

En rutten sofist som denna förnekar inte att de två naturerna, kropp och själ, är en person, inte heller säger han att där finns två personer eller två barn, utan erkänner att två naturer, som kropp och själ, formar en person eller ett barn; också att modern inte har fött två barn, utan bara ett barn. Ändå ser han inte vad han förnekar eller vad han säger. En sådan man var Nestorius, som medger att Kristus är Gud och människa i en person, men eftersom hans gudom inte är av hans mor Maria, skall hon inte kallas Guds moder. Helt riktigt fördömdes detta av konciliet, och det bör fördömas. Och fastän Nestorius hade en riktig syn på en punkt i huvudsaken, att Kristus är Gud och människa, skulle man ändå inte tåla hans andra punkt eller sådana ord och uttryck, som att Gud inte är född av Maria och inte korsfästes av judarna så som man inte skall tåla sofisten (som mycket riktigt för­ klarar att en moder inte kan föda eller ge ett barns själ) då han säger att ett barn inte är moderns naturliga barn och modern inte är barnets naturliga mor.

Summa: Den stolta, olärda biskopen har anstiftat en svår grekisk träta, eller som romaren Cicero sade om grekerna: Iam diu torquet controversia verbi homines graeculos, contentionis cupidiores quam veritatis (”En ordstrid har länge upprört de små grekerna, som är mera roade av argument än av sanningen.”) Ty den som erkänner att en mor har fött ett barn som har kropp och själ, den skall säga och anse, att modern fött hela barnet och är den rätta modern till barnet, fastän hon inte är moder till själen, annars skulle därav följa, att ingen kvinna vore mor till sitt barn, och det fjärde budet måste upphävas: ”Du skall ära din fader och din moder.” Så skall man också säga att Maria är rätt och naturlig mor till det barn, som heter Jesus Kristus, och att hon är sann gudsmoder och gudsföderska, och vad mer kan sägas om barns mödrar, sådant som att amma, tvätta, ge mat och dryck, att Maria gav Gud di, vaggade Gud till sömns, gav Gud bröd och soppa, osv. Ty Gud och människa är en person, en Kristus, en son, en Jesus, inte två personer, inte två Kristus, inte två söner, inte två Jesus – liksom din son inte är två söner, två Hans, två skomakare, fastän han har två naturer, kropp och själ, kroppen av dig, själen av Gud allena.