Om det andra huvudkonciliet i Konstantinopel

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del II-5

Det andra huvudkonciliet i Konstantinopel, omkring femtio år efter konciliet i Nicea, församlat under kejsarna Gratianus och Theodosius, hade följande orsaker: Arius hade förnekat Kristi och den helige Andes gudom. Under mellantiden hade ett nytt kätteri tagit form – makedoniernas (ty ett misstag föder alltid ett annat och en olycka en annan, utan slut eller ände). De prisade beslutet från konciliet i Nicea att Kristus är sann Gud och fördömde häftigt Arius för hans kätteri, men de lärde att den helige Ande inte är sann Gud, utan en Guds skapelse genom vilken Gud rör, upplyser, tröstar och stärker människans hjärta, och genom vilken han gör allt som Skriften säger om den helige Ande. Detta kätteri vann också starkt fotfäste bland många stora, lärda och förträffliga biskopar. Det uppkom så: Makedonius var biskop av Konstantinopel, den största staden i det östra imperiet och det kejserliga hovets residensstad. Denne biskop startade kätteriet; det gjorde verkligen intryck att den främste biskopen i den kejserliga residensstaden Konstantinopel lärde detta. Nästan alla länder runt omkring Konstantinopel och de som var beroende av staden skyndade till hans stöd, och Makedonius var inte heller ödmjuk, utan talade energiskt för sin sak, och skulle ha velat dra hela världen till sig (som djävulen gör vid alla kätterier ).

De fromma biskoparna visade sig nu vara för svaga att motstå denna biskops kätterier. En ond präst i Alexandria, Arius, hade nyligen åstadkommit oro, men här var det inte en präst, inte ens en vanlig biskop, utan biskopen i den främsta staden, palatsstaden Konstantinopel, som väckte denna förvirring. Här måste biskoparna ännu en gång sätta sig i förbindelse med kejsaren för att församla ett huvudkoncilium mot denna – detta koncilium sammankallades av den fromme kejsaren Theodosius i Konstantinopel, i den församling och kyrka där Makedonius var biskop, liksom Konstantin tidigare sammankallat det nicenska konciliet i Nicea, där Theogonius var biskop, han som tillsammans med Eusebius av Nikomedia understödde Arius och senare hade hjälpt till att återinsätta honom.

Nästa år höll Damasus, biskop av Rom, också ett koncilium, och skulle ha velat behandla dessa saker i Rom så att det romerska sätet skulle skaffa sig auktoritet att sammankalla koncilier och döma alla saker. Det var meningen att det skulle bli känt som ett huvudkoncilium, ty som den främsta biskopen i världen samlade han samma fäder som ett år tidigare möttes till koncilium i Konstantinopel. Men de ville inte komma, fastän de skrev ett mycket gott kristet brev till honom och berättade vad de hade behandlat vid konciliet i Konstantinopel; bl. a. visade de honom hur de fördömt Makedonius’ kätteri och hur de hade tillsatt andra biskopar i Konstantinopel, Antiokia och Jerusalem. Å, det skulle de inte ha gjort utan biskopen av Roms vetskap och vilja, han ville ensam ha rätten och makten att sammankalla koncilier (vilket han dock inte förmådde), att bestraffa alla kätterier (vilket han inte kunde) och byta ut biskopar (vilket han inte var berättigad att göra).

De gav honom dessutom några goda örfilar då de berättade för honom att de för den nya kyrkan i Konstantinopel (ty staden hade nyligen byggts) hade gjort Nectarius till biskop och Flavianus till biskop i Antiokia och Cyrillus i Jerusalem. Dessa tre saker var mycket obehagliga, ja, olidliga för biskopen av Rom att höra och läsa. För det första, att de kallar Konstantinopel en ny kyrka och tillsätter en biskop där, fastän ingen ny kyrka eller ny biskop skulle grundas utan biskopens av Rom vilja och vetskap, och för det andra – ännu värre – att de kallar kyrkan i Antiokia den första och den äldsta kyrkan, i vilken (vilket de bevisade genom S:t Lukas i Apg. 11 [:26]) de som trodde på Kristus första gången kal­ lades kristna, och där S:t Petrus och S:t Paulus och många av de största apostlarna hade förkunnat evangeliet i över sju år. Det skulle med min tyska vara som att säga: ”Hör på, du biskop i Rom, du är inte den första och främsta biskopen, utan om någon kyrka skulle vara det, skulle det mera rättvist vara kyrkan i Antiokia, som har S:t Lukas’ skrift och fakta på sin sida, medan Rom inte har vare sig Skriften eller fakta för sin del.”

 

Patriarken i Konstantinopel

Men det var fina och förträffliga människor, som ville tygla den övermodiga själen i Rom vänligt och milt, med kristen kärlek och ödmjukhet, och – som Syrak lär – ”spotta på gnistan” [Syr. 28:12] och förmana biskopen av Rom att inse att då evangeliet inte kommit till Antiokia från Rom utan till Rom från Antiokia, har kyrkan i Antiokia rimligtvis, som den äldsta, företräde före Rom som är den yngre kyrkan, dvs. om det skulle gälla företräde. Denna äregirighet (som orden visar) uppretade helt riktigt dessa goda och heliga fäder mot biskopen av Rom (vilket var rimligt), och om det hade funnits en Dr. Luther vid konciliet och han kunnat få sin vilja fram, skulle ett så ödmjukt brev inte ha skickats till biskopen av Rom. Kort sagt: Det fanns män vid detta koncilium med vilka alla biskopar i Rom i alla tider inte på minsta sätt kan jämföras.

Det tredje är det allra värsta: De kallar kyrkan i Jerusalem moder för alla kyrkor eftersom Herren Kristus själv varit biskop där, och som ett tecken på detta offrat sig själv på korset för hela världens synder; där hade den helige Ande givits på pingstdagen; där hade alla apostlarna efteråt styrt kyrkan tillsammans (inte bara Petrus, som biskopen av Rom berömmer sig av). Ingen av dessa händelser ägde rum i Rom. Så tillrättavisade de vänligt biskopen av Rom så att han skulle betänka att han var långt ifrån att vara biskop av Jerusalems moderkyrka, och att hans kyrka i Rom var en dotterkyrka som inte hade Kristus och apostlarna och som inte förde Jerusalem till tro, utan han och hans kyrka hade förts till tro genom kyrkan i Jerusalem – så hade S:t Paulus förödmjukat korintierna, då han berättade för dem att evangeliet inte kom från dem, utan från andra till dem [2 Kor. 10:14].

Men till slut sköt de verkligen över målet och tillsatte en patriark för den nya kyrkan i Konstantinopel utan att biskopen av Rom förut känt till och medgivit detta, som om hans medverkan i dessa saker inte alls vore av någon betydelse. Det är här det eviga grälet och trätan börjar (som påvens hycklare själva skriver) mellan biskoparna av Rom och Konstantinopel om primat eller överhöghet. Ty när biskopen av Konstantinopel (fastän han fanns i en ny stad) blev patriark och jämlik med biskopen av Rom, fruktade de i Rom att den andre skulle kräva primat för sig själv – vilket faktiskt också skedde senare. Biskoparna av Konstantinopel anförde att kejsaren hade sitt residens och sitt hov i Konstantinopel och inte i Rom och att Konstantinopel var känt som ”det nya Rom”; därför skulle han få vara översta biskop eftersom han var biskop i den kejserliga staden och hovet. Å andra sidan sade de i Rom att Rom var det sanna Rom, och att kejsaren var känd som den romerske kejsaren och inte den konstantinopolitanska kejsaren, och att Rom funnits till före Konstantinopel. De befattade sig med sådana barnsliga, kvinnliga och dumma trätor att det är synd och skam att höra och läsa.

Trätan varade tills Phocas blev kejsare. Han halshögg den fromme kejsaren Mauritius (som historien kallar helgon) som var hans föregångare och förman (Phocas hade varit hans hövitsman) tillsammans med hans hustru och barn. Denna gudliga Kain bekräftade biskop Bonifacius’ av Rom överhöghet över alla andra biskopar. Och detta slags överhöghet kunde rätt fastslås av ingen bättre man än denna skamliga kejsarmördare! Så Rom fick en lika god start på påvedömet som kejsardömet haft, när Romulus mördade sin broder Remus så att han kunde härska ensam och gav staden namn efter sig själv. Ändå brydde sig inte biskopen av Konstantinopel om detta, och grälandet fortsatte och fortsatte, fastän biskoparna i Rom under tiden smyckade kejsare Phocas’ bekräftelse med fikonlöv [Gen. 3:7] och ropade högt med stort rytande, Upp. 12 [13:5], att kyrkan av Rom var den högsta, inte av mänsklig ordning utan insatt av Kristus själv, Matt. 16 [:18]: ”Du är Petrus.” Men de i Konstantinopel såg att de i Rom citerade Kristi ord falskt och meningslöst, som obildade människor, och de struntade i dem.

Sålunda brottades de två kyrkorna, Rom och Konstantinopel, om den betydelselösa överhögheten med fåfäng, rutten, lam och onyttig träta, tills djävulen slutligen slukade dem båda, de i Konstantinopel genom turkarna och Mohammed, de andra i Rom genom påvedömet och dess hädiska dekret. Jag berättar allt detta så att man kan se vilken jämmer som orsakades av detta fina koncilium i Konstantinopel pga. att biskopen i denna stad gjordes till patriark. Det hade blivit samma elände också om ingen patriark av Konstantinopel hade utsetts, för det äregiriga djävulshuvudet i Rom hade redan börjat ställa alla slags krav på biskoparna (som vi sade ovan). Om inte biskopen av Konstantinopel kommit i hans väg, hade han angripit biskoparna av Alexandria, Jerusalem och Antiokia, och han skulle inte ha tålt dekretet från konciliet i Nicea, som gjorde honom jämlik med biskopen av Alexandria och underlägsen biskopen i Jerusalem. Han vill vara den förste utan koncilier och fäder, Iure divino (”av gudomlig rätt”), insatt av Kristus själv – som han bölar, hädar och ljuger i sina dekret.

Så har vi då det andra huvudkonciliet i Konstantinopel, som beslutat tre saker: Först slog man fast, att den helige Ande är sann Gud, och därvid fördömde man makedonierna, som ansåg och lärde att den helige Ande var ett skapat väsen. För det andra blev de kätterska biskoparna avsatta och rätta biskopar förordnade, särskilt för Antiokia och Jerusalem. För det tredje gjordes biskop Nectarius i Konstantinopel till patriark, och det gjorde biskopen av Rom rasande, galen och förryckt, fastän de kära fäderna kanske gjorde det i god avsikt. Det första stycket är det verkliga huvudstycket och den enda orsaken till att konciliet hölls, därav förstår man också konciliets mening, nämligen att det inte skulle göra eller gjorde mer än att bevara artikeln om den helige Andes gudom, och med detta avslutade konciliet vad det sammankallats för att göra. Det andra stycket om avsättandet av biskoparna är ingen trosartikel utan en yttre, påtaglig handling, vilken också förnuftet skall och kan utföra och vilket det inte på särskilt vis behöver den helige Ande för (liksom för trosartiklarna) eller behöver samla ett koncilium för; och därför skedde det på en annan dag efter den dag då konciliet hölls.

De grundade inte kyrkorna eller biskopsdömena i Antiokia och Jerusalem på nytt, utan lät dem vara vad de varit från början. De insatte bara andra personer, vilket var nödvändigt. Dessa tjänster måste alltid finnas i kyrkan från begynnelsen till änden, men nya personer måste alltid insättas, som Mattias ersatte Judas [Apg. 1:26] och levande biskopar de döda. Detta är egentligen inte konciliets sak, men det kan, ja, måste göras före koncilierna, under koncilierna och efter koncilierna, allt efter vad kyrkornas behov fordrar. Koncilier kan man inte hålla dagligen, men man måste alltid ha personer till kyrkans ämbeten närhelst dessa blir lediga.

Det tredje stycket är nytt, att de i all mänsklig välmening tillsatte en patriark. Men vi har ovan berättat vad detta ledde till – vilket skändligt grälande och bitande dessa två biskopar åstadkom – så att man klart kan se att den helige Ande inte förordnat detta, ty det är inte en trosartikel, utan ett yttre och konkret verk av förnuftet, eller av kött och blod. Vad bryr sig den helige Ande om vilken biskop som till det yttre går först och vilken som går sist? Han har annat att göra än att befatta sig med sådana världsliga barnlekar! Och av detta lär man sig inte bara att koncilierna inte har makten att stifta nya goda gärningar, än mindre nya trosartiklar, utan vi blir också varnade: Koncilierna skapar eller grundar inget nytt. De skulle veta att de inte möts för att göra detta, utan för att försvara den gamla tron mot nya lärare fastän de kan sätta nya personer (vilka inte kan kallas trosartiklar eller goda gärningar, ty de är dödliga, felbara människor) i gamla existerande tjänster, vilket man skall göra i kyrkorna, utanför koncilierna och oftare än vid koncilierna, ja, dagligen.

Konciliets fäder bekände också själva att de inte instiftat något nytt då de (som vi sade) skrev till Damasus, biskopen av Rom, vad de bland andra ting gjort vid sitt koncilium. ”Vi vet att detta är den gamla sanna tron som överensstämmer med dopet och lär oss att undervisa i Faderns, Sonens och den helige Andes namn” osv. Ja, de tiger helt och hållet om den tredje saken, patriarkatet i Konstantinopel. Kanske tänkte de att det inte var för detta stycke de samlats till konciliet, och att det inte vore ett kätteri om en kristen inte skulle hålla det för en trosartikel att biskopen var en patriark, liksom många människor idag inte är vare sig kättare eller förlorade fastän de inte anser påven vara kyrkans huvud, trots hans koncilier, dekret, bullor och rytanden. Eller kanske gjorde de det inte endräktigt, utan det var kejsar Theodosius som gjorde det, ty andra krönikor berättar att Theodosius, som inte hade makt att uppställa trosartiklar, föreslog och krävde det.

Då de nu själva säger och bekänner: ”Det är den gamla sanna tron, till vilken vi förut döpt och vilken vi lärt”, varför skulle vi gå med på att ge konciliet den höga makten, att det kunde ställa upp nya trosartiklar och bränna alla, som inte tror det, som kättare? Det är ju att inte förstå koncilierna rätt, och att inte alls veta vad ett koncilium är eller vad dess ämbete och uppgift är, utan att bara se på bokstäverna och ge dem all makt också över Gud, därom mer nedan. Vi skall också till slut kort behandla de två andra huvudkoncilierna.