Om konciliet i Nicea

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan, del II – 2

Vi skall nu ta upp konciliet i Nicea, vilket hölls av följande orsaker: Den ärade kejsaren Konstantin hade blivit kristen och hade gett de kristna fred från tyranner och förföljare. Han var så fylld av stark, uppriktig tro och allvar att han krigade också mot sin svåger Licinius, till vilken han gett sin syster Konstantia till maka, och som han gjort till medkejsare, och drev honom ur riket eftersom han inte slutade att skändligen martera kristna, inte ens efter flera varningar. Då den gode kejsaren nu grundat denna fred för de kristna och gjort allting för deras bästa, och främjade kyrkorna på alla sätt han kunde, var han helt säker, så han planerade ett krig utanför sitt rike, mot perserna. Till ett sådant rättvist och fridfullt paradis och till sådana lyckliga dagar kom den gamle ormen och reste upp Arius, en präst i Alexandria, mot sin biskop. Han ville föra fram något nytt mot den gamla tron, och eftersom han eftertraktade berömmelse, angrep han sin biskops lära, och förklarade att Kristus inte var Gud. Många präster och stora och lärda biskopar samlade sig kring honom, och olyckan spred sig snabbt i många länder, tills Arius hade djärvheten att skryta med att han var en martyr, som måste lida för sanningens sak i biskop Alexanders händer. Denne lät nämligen inte Arius komma undan med dessa saker, och Arius skrev skändliga brev mot honom till alla länder.

När detta nådde den gode kejsarens öron, handlade han som en mycket vis furste, han ville kväva flammorna innan elden blev större. Han skrev ett brev till både biskop Alexander och prästen Arius, och förmanade dem så gott och innerligt att det inte kunde ha skrivits bättre. Han förklarade för dem med vilken svårighet han åstadkommit fred för de kristna i riket och att om de nu skulle kriga med varandra, skulle det bli till stor anstöt för hedningarna som kanske skulle falla från tron igen (som då skedde och han själv beklagade), och han skulle så hindras att marschera mot perserna. Summa: Det var ett ödmjukt, kristet brev, skrivet av en stor kejsare till dessa två män. För mig ser det alltför ödmjukt ut, ty jag känner min egen råa penna så att jag vet att en så ödmjuk skrivelse inte skulle ha kommit från mitt bläckhorn, särskilt om jag hade varit kejsare – och en sådan kejsare!

Men brevet hjälpte inte. Arius hade nu samlat ett stort följe, och ville stånga huvudet mot sin biskop. Den fromme kejsaren gav inte heller upp. Han sände ett personligt sändebud, en utmärkt, världsberömd biskop vid namn Hosius av Cordobá från Spanien till de två i Alexandria, och till hela Egypten, för att bilägga tvisten. Detta hjälpte inte heller, och under tiden fortsatte elden att sprida sig som en skogsbrand. Då gjorde den gode kejsaren Konstantin sitt sista drag och samlade de bästa och mest namnkunniga biskoparna i varje land, gav order om att de skulle hämtas till Nicea med kejsardömets åsnor, hästar och mulor, och han bad dem finna en tillfredsställande lösning på saken. Många goda biskopar och fäder kom verkligen, speciellt den berömde Jakob av Nisibis och Pafnutius från Ptolemaios, biskopar som lidit svår förföljelse under Licinius och som utfört mirakel. Men bland dem fanns också, som musspillning i peppar, flera arianska biskopar.

Kejsaren var nu på gott humör och hoppades få ett gott slut på saken, han hedrade dem alla. Då kom några av dem fram och gav kejsaren en klagoskrift för vad den ene biskopen hade emot den andre, och bad om kejsarens dom. Han visade bort dem, för han var inte intresserad av biskoparnas trätor, utan ville ha denna artikel om Kristus avgjord, och han hade inte sammankallat konciliet för att de skulle munhuggas. Men då de framhärdade, bad han dem hämta honom alla sina inlägg, och så kastade han dem, olästa, i elden. Han sände dock iväg dem med de goda orden att han inte kunde vara domare över dem, som Gud satt till domare över honom, och han uppmuntrade dem att ta sig an huvudsaken. Se där! I Det är i mitt tycke en vis, ädel och tålmodig furste. En annan skulle ha blivit så förargad på dessa biskopar att han skulle ha fått ett raseriutbrott. Och ändå visade han sin åsikt tydligt då han utan hänsyn till deras biskopliga värdighet brände deras klagomål och därmed förmanade dem för deras barnsliga beteende, då de sammankallats för en viktigare sak.

Då nu konciliet fortsatte, satte han sig mitt ibland biskoparna på en stol, som var lägre än deras. Biskopen av Rom, Sylvester, var inte där, utan (som några säger) han hade skickat två präster dit. Då nu biskopen av Antiokia, Esutatius (som var ordförande för konciliet), hade tackat och prisat kejsaren för hans välgärning, blev Arius’ lära offentligt uppläst (ty det ser ut som om han själv inte var där, då han var varken biskop eller delegat), att Kristus inte är Gud, utan skapad och gjord av Gud, som det står mer om i krönikorna. Då steg de heliga fäderna och biskoparna upp från sina stolar i avsky och rev skriften i bitar och sade att detta inte var riktigt. Så blev alltså Arius också offentligt fördömd av detta rasande koncilium, så ont gjorde det fäderna, och så olidligt var det för dem att höra en sådan hädelse av Arius. Och alla biskoparna undertecknade fördömelsen – också de arianska biskoparna, fastän med ond avsikt, som det efteråt visade sig – med undantag av två biskopar från Egypten, som inte skrev under. Så upplöste kejsaren konciliet samma dag, och han själv liksom också konciliet sände brev till hela världen om denna sak. Och kejsaren var hjärtligt glad, att saken var avslutad och avgjord, och han förhöll sig mycket vänligt mot dem, särskilt mot dem som blivit marterade.

 

Inga nya dogmer

Härav ser man nu, varför konciliet kommit samman och vad det hade att uträtta, nämligen att bevara den gamla trosartikeln att Kristus är sann Gud mot Arius’ nya klokskap, som på förnuftets grund ville förfalska denna artikel, ja, ändra och fördöma den; pga. detta blev han själv fördömd. Konciliet uppfann inte denna doktrin eller uppställde den som någonting nytt, som om den inte tidigare existerat i kyrkorna, utan det försvarade den mot Arius’ nya kätteri. Detta visas av det faktum att fäderna blev upprörda, rev sönder dokumentet och så bekände att de sedan apostlarnas dagar lärt annorlunda och blivit annorlunda lärda i sina kyrkor. Och hur skulle det annars ha gått de kristna som i över trehundra år före detta koncilium hade trott på och bett och ropat till vår käre Herre Jesus som sann Gud, som dött i denna tro, och jämmerligt marterats för dess skull?

Detta måste jag alltså påvisa, ty påvens hycklare har förfallit till en sådan dårskap, att de menar inget mindre än att koncilierna har makt och rätt att uppställa nya trosartiklar och ändra de gamla. Det är inte sant, och sådana dokument skall vi kristna också riva i stycken! Inget koncilium har gjort det eller kunnat göra det, ty trosartiklarna får inte växa fram på jorden genom koncilierna som ur ny, hemlig ingivelse, utan de skall vara offentligt givna och uppenbarade från himmelen av den helige Ande, annars är de inte trosartiklar, som vi senare skall höra. Så hade detta koncilium i Nicea (som sagt) inte uppfunnit denna artikel, eller uppställt den som ny, att Kristus är Gud, utan den helige Ande gjorde det, då han på pingstdagen offentligt kom från himmelen och genom Skriften förklarade Kristus vara sann Gud, som han lovat apostlarna. Från apostlarnas dagar bevarades den oförändrad till detta koncilium och vidare till våra dagar, och den skall bestå till världens ände, som han säger: ”Se, jag är med er alla dagar, intill tidens ände” [Matt. 28:20].

Om vi inte hade annat än detta koncilium att försvara denna artikel med, skulle vi vara i en svår ställning. Då skulle inte heller jag själv tro på konciliet, utan säga: ”De var människor.” Men evangelisten S:t Johannes och S:t Paulus, S:t Petrus samt de andra apostlarna, de är pålitliga och ger oss en god grund och ett fast försvar, ty för dem blev det uppenbarat och offentligen givet från himmelen genom den helige Ande. Kyrkorna före konciliet fick det av dem, liksom också detta koncilium. Ty före det koncilium, där Arius började, vid konciliet och efter konciliet försvarade de sig och disputerade hårt med Skriften, speciellt med S:t Johannes’ evangelium, som Athanasius’ och Hilarius’ böcker visar. Så säger också Historia tripartita i bok 5, kap. 29: ”I Nicea grundades tron på apostlarnas skrifter.” Om det annars inte funnits en profeternas och apostlarnas heliga Skrift, så skulle inte blotta ordet koncilium åstadkomma något, och dess beslut skulle inte uträtta något. Därför var denna artikel om Kristus konciliets huvudstycke, ja, det var den som var konciliet, för den var orsaken till att det sammankallades och (som sagt) upplöstes samma dag som det inleddes.

 

Förnuftet avgör yttre saker

Men en annan dag, då det inte berättas om att kejsar Konstantin skulle ha varit närvarande, kom de åter tillsammans och behandlade andra saker som hör till kyrkans yttre, världsliga regemente; bland dessa fanns otvivelaktigt också de papper Konstantin förut kastat i elden då han inte ville vara domare. Därför måste de själva sammankomma och avgöra detta utan kejsaren. Det mesta av detta var idel prästkäbbel, som att det inte skulle finnas två biskopar i en stad, att ingen biskop i en liten kyrka skulle trakta efter en större, att präster eller kyrkotjänare inte skulle lämna sina kyrkor och utan mål irra av och an från den ena kyrkan till den andra, att ingen skulIe viga en annan biskops folk utan dennes vetskap och vilja, att ingen biskop skulle upptaga en som utstötts av en annan, att biskopen av Jerusalem skulle behålla sina gamla företräden före de andra och annat sådant pladder. Vem kan anse sådana saker för trosartiklar? Och vad kan man predika för folk i kyrkan om detta? Vad angår det kyrkan eller folket – om man inte därav lär sig, som i en historiebok, att det vid denna tid överallt i kyrkan fanns egenmäktiga, falska och bråkiga biskopar, präster och klerker och folk som frågade mer efter ära, makt och gods än efter Gud och hans rike, och som på detta sätt måste hållas i styr!

Det är lätt uträknat att Konstantin inte sammankallade konciliet för dessa saker, annars skulle han antagligen ha gjort det före Arius började sin jämmer. Varför skulle han ha bekymrat sig över hur dessa saker hölls? Biskoparna själva, var och en i sitt stift, hade att styra sin egen kyrka och hade gjort så tidigare, som artiklarna själva förtäljer. Det hade också varit synd och skam, att man för sådana småsaker samlat ett så stort koncilium, ty det förnuft som Gud har gett är nog att ordna dessa yttre ting, och den helige Ande, vars uppgift det är att förklara Kristus och inte att befatta sig med sådant som är underställt förnuftet, behövs inte för detta, om man nu inte vill kalla allt vad fromma kristna gör för den helige Andes verk, också när de äter och dricker. Men den helige Ande har annat att göra för läran än sådana gärningar som är underställda förnuftet.

Inte alla närvarande vid detta koncilium var fromma män, alla var inte Pafnutier, Jakobar, Eustatier osv. Ty man kan räkna sjutton arianska biskopar, som hade stort anseende, fastän de måste buga sig och hyckla för de andra. Theodorets krönika berättar att det fanns tjugo artiklar, Rufinus talar om tjugotre. Nu kan jag inte säga något om huruvida arianerna eller andra efteråt lade till eller tog bort några från detta antal (ty den artikel som S:t Pafnutius säges ha antagit, beträffande prästernas hustrur, finns inte bland dem). Men jag vet det väl, att de nästan alla varit länge döda, begravna i böckerna och förfallna, och inte längre kunnat uppstå, som Konstantin betygade och förutsade med sin handling, då han kastade dem i elden och brände upp dem. Ty man har inte hållit dem och kan inte hålla dem. De var hö, halm och trä (som S:t Paulus säger) byggda på grunden, därför förtärde elden dem med tiden, alldeles som andra förgängliga ting förgår. Vore de trosartiklar eller Guds bud, så skulle de ha bestått, som artikeln om Kristi gudom.

 

Datum för påsken

Dock har glöden från en av dessa träartiklar fortsatt glimma, nämligen den om datum för påsken. Vi håller inte denna artikel helt riktigt (vilket matematikerna och astronomerna bevisar), då vårdagjämningen eller Equinoctium i vår tid infaller vid en helt annan tid än då, och vår påsk ofta firas för sent på året. För länge sedan, strax efter apostlarnas tid, bröt grälet om datum för påsken ut, och beträffande denna ringa, onyttiga sak beskyllde biskoparna varandra för kätteri och förbannade varandra, vilket är synd och skam. Några ville hålla den samma dag som judarna, i enlighet med Mose lag, medan de andra, för att inte anses judiska, ville hålla den påföljande söndag. Biskopen av Rom, Victor, som blev martyr, exkommunicerade alla biskopar och kyrkor i Asien uppskattningsvis etthundraåttio år före detta koncilium, för att de inte höll fast vid samma datum för påsken som han. Så tidigt har de romerska biskoparna gripit efter herravälde och makt! Men Ireneus, biskop av Lyon i Frankrike, som hade känt Polykarpus, en av S:t Johannes, evangelistens, lärjungar, tillrättavisade honom och bilade striden så att Victor måste lämna kyrkorna i fred.

Därför måste Konstantin ta sig an också denna sak och hjälpa till att avgöra den vid konciliet. Han föreskrev att samma datum för påsken skulle hållas i hela världen, läs Tripartita, bok 9, kap. 38. Jag antar att vi nu igen behöver en reform, som korrigerar kalendern, så att påsken läggs på sin rätta plats. Men detta skall ingen företa sig utom de upphöjda majestäten, kejsarna och konungarna, som endräktigt tillsammans måste låta en befallning gå ut till hela världen om vid vilken tid man i fortsättningen skall fira påsk. Annars går det så, att om ett land började utan det andra, och världsliga händelser, som marknader, mässor och andra begivenheter, skulle styras av nuvarande datum, skulle landets folk komma till ett annat lands marknader vid fel tidpunkt, och det blev en vild oordning och förvirring i hela saken. Det vore väl gott och lätt att göra, om de höga majestäten ville det, ty allt har redan förberetts av astronomerna, och det saknas bara ett dekret eller en befallning. Under tiden håller vi oss till det glödande träet från konciliet i Nicea att påsken skall hållas på en söndag, under tiden må datumet vackla av och an, för de kallas Festa Mobilia [rörliga fester ], jag kallar dem vackelfester, ty påskdagen med de fester som hör till den kommer ibland tidigt, ibland sent på året, och inte på en bestämd dag som de andra festerna. Festernas vacklande kommer sig av att de gamla fäderna (som sagt) i begynnelsen ville ha påsken vid det datum som Moses stiftade, nämligen vid fullmåne i mars, närmast vårdagjämningen eller Equinoctium, och ändå var de ovilliga att helt judaisera eller hålla påsk med judarna vid dagen för fullmåne, utan som kristna lät de Mose lag fara i denna sak och antog söndagen efter fullmånen i mars. Så skedde det det gångna året, 1538, att judarna höll påsklördagen efter Invocavit [första söndagen i fastan], som vår kyrka kallar den, det är omkring fem veckor innan vi höll påsk. Nu skrattar judarna och hånar oss kristna och säger att vi inte rätt håller och inte heller vet att rätt hålla påsken, och därmed befästs de i sin otro. Detta förargar nu vårt folk, och de skulle gärna se kalendern korrigerad av de höga majestäten, då det är omöjligt, än mindre tillrådligt, att göra det utan deras medverkan.

I mitt tycke har det skett, som Kristus talar om i Matt. 9 [:16–17]: ”Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, ty det isatta stycket skulle riva bort ännu mer av manteln, och hålet skulle bli värre. Inte heller slår man nytt vin i gamla skinnläglar; om någon gjorde så, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut, och läglarna skulle fördärvas.” De vill behålla en del av Mose gamla lag, nämligen, att man skall hålla fast vid fullmånen i mars – det är den gamla manteln. Sedan (som kristna befriade av Kristus från Mose lag) önskar de inte vara underställda samma dag av fullmånen, men vill i stället ta följande söndag – det är den nya lappen på den gamla manteln. Därför har det konstanta käbblet och det ideliga vacklandet till denna dag orsakat mycket skada i kyrkan, och kommer att göra det till tidens ände, med böcker som utkommer utan mått eller ände i detta ämne. Kristus har tillåtit detta att fortsätta av en särskild orsak, så som han alltid bevisar sin styrka i svaghet och lär oss att känna igen vår egen svaghet.

Hur mycket bättre hade det inte varit om de hade låtit Mose lag om påsken vara helt död och de inte hade behållit något av den gamla manteln! Ty Kristus, som denna lag syftade på, har upphävt den helt, dödat den och begravt den för alltid genom sitt lidande och sin uppståndelse. Han rev sönder förlåten i templet och samtidigt rev han upp och förstörde Jerusalem med dess prästerskap, furstendöme, lag och allt. De skulle i stället ha beräknat och noterat dagen för lidandet, begravningen och uppståndelsen efter solens lopp och satt ett bestämt datum för dessa, som de gjorde med julen, nyåret, de vise männens dag, kyndelsmässodagen, Marie bebådelses dag, Johannes Döparens fest och andra fester, som de kallar fasta, icke-vacklande fester. Då skulle man varje år veta säkert när påsken och de fester som hör till den måste komma, utan så stort besvär och disputerande.

Ja, säger du, söndagen skall hållas i ära för Kristi uppståndelses skull – därför kallas den dies Dominica [Herrens dag] – och påsken firas på denna dag, då Kristus uppstod dagen efter sabbaten (som vi nu kallar lördag). Detta är säkert ett argument som påverkade dem, men då dies Dominica inte betyder söndag, utan Herrens dag, varför kunde inte varje dag som påsken infallit på kallas dies Dominica, Herrens dag? Är inte julen också dies Dominica, Herrens dag, dvs. den dag då Herrens särskilda verk, hans födelse, firas? Den infaller inte på en söndag varje år. Ändå kallas den fortfarande Christage, Herrens dag, även om den infaller på en fredag, eftersom den i kalendern har en bestämd bokstav, som beräknats efter solens lopp. Just så kunde påsken ha en bestämd bokstav i kalendern, antingen den inföll på fredag eller onsdag, som sker med julen. På det sättet skulle vi slippa Mose lag med dess fullmåne i mars, liksom man idag inte frågar om månen är full eller inte på julen, utan vi håller oss till dagarna som de räknats efter solens lopp och räknar inte med månen.

Man kan säga att eftersom vårdagjämningen eller Equinoctium (som astronomerna visar) är rörlig, flyttas åren i kalendern för sakta och håller därför inte jämna steg med den, och ju flera år som går, desto värre blir det, med tiden kommer vårdagjämningen att flyttas längre och längre från en fastslagen påskdag, som den också skulle flyttas längre och längre från S:t Filippus och S:t Jakob och från andra fester. Vad betyder det för oss kristna? Också om vår påsk skulle inträffa samtidigt som S:t Filippus’ och S:t Jakobs dag (vilket jag hoppas inte skall ske före tidens ände) och flyttas ännu längre, firar vi fortfarande påsk dagligen med vår predikan om och tro på Kristus. Det är nog att påsk firas en gång i året på en särskild dag som en uppenbar allmän och synlig påminnelse, inte bara för att det erbjuder ett tillfälle att mera grundligt diskutera uppståndelsehistorien bland vanligt folk, utan också eftersom den erbjuder en bestämd tid efter vilken folk kan ordna sin handel och affärer, liksom tiderna kring S:t Mikael, S:t Martin, S:ta Katarina, S:t Jo­ hannes, S:t Petrus och Paulus osv.

Men detta har försummats ända från början, vi kan inte vidta några förändringar eftersom fäderna inte satte i gång en förändring. Den gamla manteln med dess långa reva har stannat kvar, och nu må den väl stanna kvar till den yttersta dagen som i vart fall är nära förestående. Då den gamla manteln har tålt att bli lappad och riven i uppskattningsvis fjortonhundra år, kan den lika väl låta sig lappas och rivas i hundra år än, ty jag hoppas att allt snart går mot sitt slut. Och om påskfesterna har vacklat hit och dit i omkring fjor­ tonhundra år nu, kan de lika väl fortsätta att vackla under den korta tiden som är kvar, ty ingen kommer ändå att göra något åt det, och de som vill göra något kan det inte.

Jag går in i detta långa och onödiga käbbel enbart för att uttrycka min åsikt, i fall några sekter med tiden skulle våga godtyckligt flytta påskfesten till ett annat datum än det vi nu observerar. Och jag tror att om vederdöparna varit tillräckligt förfarna i astronomi för att förstå dessa saker, skulle de också huvudstupa ha rusat in i dem, och (som är typiskt för sekten) fört in något helt nytt och firat påsk på en annan dag än hela världen. Men då de var olärda i vetenskapen, kunde djävulen inte ta dem i bruk som instrument eller verktyg. Därför råder jag att man låter påsken komma som den nu kommer, och håller den som den nu hållits, låter den gamla manteln bli lappad och riven (som sagt) och låter påsken vackla fram och åter till den yttersta dagen, eller tills monarkerna med dessa fakta för ögonen endräktigt och samtidigt ändrar det.

Detta tar nämligen inte livet av oss, och S:t Petrus’ skepp lider ingen nöd av det, då det är varken kätteri eller synd (fastän de gamla fäderna i sitt oförstånd höll det för sådant och anklagade varandra för att vara kättare och utstötte varandra för denna sak), utan bara ett misstag eller ett faktum i astronomin, som tjänar det världsliga regementet snarare än kyrkan. Om judarna hånar oss, som om vi gjorde det av okunskap, så hånar vi i vår tur dem mycket mer för att de så stelt och fåfängt håller sig till sin påsk, och inte vet att Kristus fullgjorde, upphävde och gjorde allt detta till intet för femtonhundra år sedan. För vi gör det villigt och medvetet, inte av okunskap. Vi skulle mycket väl veta hur påsken skall firas enligt Mose lag – mycket bättre än de vet det. Men vi vill inte och får inte göra det, för vi har Herren över Moses och alla ting som säger: ”Människosonen är herre över sabbaten” [Matt. 12:8J. Hur mycket mer är han inte herre över påsken och pingsten, som i Mose lag är mindre än sabbaten, som finns på Mose tavlor, medan påsk och pingst står utanför dessa Mose tavlor? Vidare har vi S:t Paulus, som bestämt förbjuder var och en att vara bunden av Moses högtider, fester och årsdagar, Galaterbrevet 4 [:10] och Kolosserbrevet 2 [:16].

Därför står det och skall stå i vår makt och vara fritt för oss att hålla påsk när vi vill, och om vi också gjorde fredagen till söndag och tvärtom, vore det ändå rätt, såvida det skedde endräktigt genom majestäten och de kristna (som sagt). Ty Moses är död och begraven genom Kristus, och dagar eller tider skall inte vara herrar över de kristna, utan de kristna är fria herrar över dag och tid att sätta dem, som de vill eller de finner lämpligt. Ty Kristus har gjort allt fritt, då han upphävt Moses. Vi skall dock låta det vara som det nu är, då det inte är någon fara, villfarelse, synd eller kätteri och vi inte vill ändra något i onödan eller av egna personliga nycker, för andras skull som håller fast vid en likadan påsktid som vi. Ty vi vet att vi blir saliga utan påsk och pingst, utan söndag och fredag, och vi skall inte kunna fördömas för påskens, pingstens, söndagens eller fredagens skull, som S:t Paulus lär.

Men för att återgå till konciliet säger jag att vi gör för mycket av denna glöd från konciliet i Nicea. Påven och hans kyrka gjorde senare av detta inte bara guld, silver och ädelstenar, utan också en grund, det betyder, en trosartikel, utan vilken vi inte kan bli frälsta, och de kallar det ett kyrkans bud och en handling av hörsamhet mot kyrkan. Det gör dem mycket värre än judarna, ty judarna har den mosaiska skrift som Gud på den tiden befallde som sin fördel, medan dessa inte har något annat än sin inbillning på sin sida, de kommer och vill göra en ny mantel av Moses’ gamla lumpor. De hävdar att de lyder Moses, fastän deras lära är blotta fantasin, en dröm om Moses som länge varit död och, som Skriften säger, begraven av Herren själv [5 Mos. 34:6] (det vill säga av Kristus), så att ingen någonsin funnit hans grav. De vill framtrolla den levande Moses för våra ögon, men ser inte det som S:t Paulus säger i Galaterbrevet 5 [:3], att om de önskar hålla en del av Moses måste de hålla allt av Moses. Följaktligen, om de håller det för att vara en del av den mosaiska lagen att sätta datum för påsken efter fullmånen i mars, så måste de också hålla hela lagen beträffande påskalammet och helt enkelt bli judar och med judarna ha ett levande påskalamm med sig. Om inte, måste de låta allt fara, också fullmånen med hela Moses, eller i varje fall inte hålla detta för en trosartikel, nödvändig för saligheten – på det sättet tror jag fäderna i detta koncilium (särskilt de bästa) tänkte.

Så ser vi att detta koncilium i första hand behandlade artikeln att Kristus var sann Gud, för vilken det var sammankallat och för vars skull det är och kallas ett koncilium. Det behandlade också vid sidan av detta flera oväsentliga, lekamliga, yttre ting, som rimligen kallas världsliga angelägenheter och inte är att jämföra med trosartiklar, inte heller skall de fattas som evig lag (ty de är förgångna och har förfallit). Konciliet fann det ändå nödvändigt att ta itu med dessa lekamliga ting som vid den tiden var aktuella och nödvändiga att behandla. De berör oss dock inte längre idag, och de är varken möjliga eller nyttiga för oss att följa. Som bevis för detta står artikeln som föreskriver omdop av kättare; den är falsk och felaktig, också om den formulerades av de sanna fäderna själva och inte petades in av arianerna och deras lösa biskopar. Så fann apostlamötet i Jerusalem det också nödvändigt för sin tid att avgöra, efter att den viktiga saken behandlats, flera andra yttre artiklar, som då var aktuella, sådana som handlade om blod, kvävda djur och avgudadyrkan, men de avgjordes inte med avsikten att de skulIe bli evig lag för kyrkan som en trosartikel, ty de har förfallit. Och varför skulle vi inte också granska hur detta koncilium kan förstås genom de orsaker som framtvingade det?