Om auktoriteten hos fädernas skrifter

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del I-3

Men detta må denna gång vara nog om vad S:t Augustinus skriver om koncilierna. Vi vill också visa vad han tänkte om fäderna. Om dem skriver han i brevet till S:t Hieronymus – som också citeras hos Gratianus i dist. IX: ”Jag har lärt mig att hålla endast den Heliga Skrift för ofelbar. Därför läser jag alla de andra, så heliga och lärda som de kan vara, utan att ta för givet vad de inte kan bevisa genom Skriften eller förnuftet.” Vidare står på samma ställe i Decretum S:t Augustinus’ utlåtande ur företalet till hans De trinitate [Librorum de Trinitate, Böcker om treenigheten]: ”Käre vän, följ inte min skrift alldeles som man följer den Heliga Skrift, utan det som du finner i den Heliga Skrift och inte tidigare trodde, det skall du tro utan att tvivla. Men i mina skrifter skall du inte hålla något för visst, som förr varit ovisst för dig, om jag inte har bevisat att det är sant.”

Många flera sådana kommentarer skriver han på andra ställen, som när han säger: ”Som jag läser andras böcker, så vill jag också att mina läses”, etc. De andra uttalandena skall jag låta anstå, papisterna vet det väl, att sådana möter oss hos Augustinus allt som oftast, och att flera av dessa finns i Decretum. Medvetna om detta gör de ändå mot sitt samvete då de går förbi eller hemlighåller dessa och sätter fäderna, koncilierna, ja, också Roms biskopar, som vanligen var mycket olärda mänskor, över allt detta. S:t Augustinus måste ju ha funnit många brister hos fäderna före honom, då han inte vill låta sig fångas utan vill att de alla och han själv underkastas den heliga Skrift. Varför hade han varit tvungen att förhålla sig så avvärjande till sina förfäder, som han säger: ”De är så heliga och lärda, som de kan vara.” Han hade ju ändå kunnat säga: ”Ja, allt, som de skriver, det håller jag lika med den Heliga Skrift, därför att de är så heliga och lärda.” Men han säger inte så, utan som i ett annat brev till S:t Hieronymus, som var mycket besviken över att ett stycke i hans kommentar till Galaterbrevet inte föll S:t Augustinus i smaken. S:t Augustinus säger: ”Käre broder” (han var ju dock en god och vänlig man), ”jag hoppas att du inte förväntar dig att dina böcker skall hållas jämlika med apostlarnas och profeternas”, osv.

Må en from och god man aldrig skriva ett sådant brev till mig, som S:t Augustinus skriver till S:t Hieronymus, att jag inte skall akta mina böcker lika med apostlarnas och profeternas böcker – jag skulle skämmas till döds. Men det är detta vi nu behandlar, som S:t Augustinus väl har märkt, att fäderna ibland varit mycket mänskliga och inte övervunnit det som står i Romarbrevets sjunde kapitel [Rom. 7:18ff]. Därför vill han inte tro på sina föregångare, de heliga, lärda fäderna, eller på sig själv – utan tvivel ännu mindre de efterkommande, som kunde antas vara ännu mindre värda att lita på. Han vill i stället ha Skriften som mästare och domare, liksom vi ovan sagt om S:t Bernhard att ekarna och granarna var hans mästare och att han hellre drack ur källan än ur bäcken. Det hade han inte sagt, om han hållit fädernas böcker likvärdiga med den Heliga Skrift och inte funnit några brister i dem. Då hade han i stället sagt: ”Det gör det samma om jag dricker ur Skriften eller fäderna” – det gör han inte, utan låter bäckarna flöda och dricker ur källan.

Vad skall vi nu göra? Om vi vill återföra kyrkan till fädernas och konciliernas lära och vis, så står här S:t Augustinus och gör oss förvirrade och låter oss inte finna någon lösning, då han i varje fall inte vill ha förtroende varken för fädernas, biskoparnas eller konciliernas del, de må vara hur heliga och lärda som helst, och ännu mindre för egen del, utan visar oss till Skriften. Utanför den, säger han, är allt ovisst, förgäves och fåfängt. Skall vi åter utesluta S:t Augustinus, så står det i strid med vårt förehavande, nämligen att få en kyrka efter fädernas lära. Ty om S:t Augustinus stöts bort ur kretsen av fäder, så är de andra inte mycket värda, och det är meningslöst och otillåtligt att säga att inte S:t Augustinus skall anses för en av de bästa fäderna, då han i hela kristenheten aktas som den högsta och både skolor och kyrkor hittills hållit honom för den bästa framom alla andra, som man klart kan se. Och ändå tvingar du oss till en sådan oändlig möda och arbete med att ställa upp kyrkomöten och fäder mot Skriften och leda den efter dessa? Innan det sker är vi alla döda och den yttersta dagen har för länge sedan randats!