Apologetik ur luthersk synvinkel

Av Joakim Förars

Samhällets sekularisering har skapat ett behov av en disciplin som tidigare haft en ganska marginell relevans för kyrkan, nämligen den kristna apologetiken. Många kristna har svarat på utmaningen genom att försvara sin tro. Ofta är det reformerta, och även katoliker – och inte lutheraner – som stått i förgrunden i försvaret av den kristna tron.

I denna artikel funderar jag över vilka bidrag den lutherska teologin kan ge till apologetiken. Då försvaret kan ske på så många olika sätt uppstår frågan om de tankemodeller man utnyttjar är renläriga eller kanske leder till slutsatser som inte passar så bra ihop med ett rent och klart evangelium. Försvaret av kristendomen måste därför alltid bedömas utifrån Bibeln.

Förnuftet – ett användbart redskap

Även om apologetiken hade en aktad ställning inom den klassiska lutherdomen så har den i modern tid inte varit okontroversiell på lutherskt håll. Också bland konfessionella lutheraner finns det sådana som varit skeptiska till företaget och menat att det sätter för stor tilltro till människans förnuft och bortser från det totala syndafördärvet, och att man argumenterar förgäves när tron kommer av predikan och insikt om syndernas förlåtelse. Här har man hänvisat till Martin Luthers utfall mot skolastiken och till att han kallade förnuftet ”djävulens hora”. Han framhöll också att den fallna människan är fördärvad till både intellekt och vilja och oförmögen att tänka något annat än vad som strider mot Gud.

De som företräder denna syn brukar anse att apologetiken endast kan ha en rent negativ uppgift – att bemöta invändningar och reda ut missförstånd och visa att det inte alls är omöjligt att tro på kristendomen. Här kan man dock notera att om det totala syndafördärvet betyder att meningsfull argumentation med syndare är omöjlig så är inte heller denna negativa uppgift möjlig, eftersom syndaren saknar förutsättningar att ta argumenten till sig. Den enda uppgift argumentation kan ha är att hålla kvar de kristna i sin tro – möjligen också att få tyst på kritikerna, som märker att de inte klarar av diskussionen, även om de inte tar några intryck av ens argument.

Man kan finna åtskilliga citat av Luther som nedvärderar förnuftets roll i trosfrågor, men bör man känna till bakgrunden innan man drar för snabba slutsatser. Medeltidens teologi, skolastiken, sökte med förnuftets hjälp visa hur det måste förhålla sig på det andliga planet. Detta förnuft tenderade att inta Bibelns plats som högsta domare i andliga ting. Skolastikens bevisföring kretsade kring laggärningar. Rättfärdiggörelsen av tro allena var helt främmande för den. Det är inte förnuftet som sådant som Luther är ute efter, utan det som den samtida teologin identifierade som förnuft. Hans saftiga fördömanden av förnuftet står sida vid sida med hyllningar till förnuftet som det högsta av alla ting och någonting gudomligt. Ställt i Guds tjänst är förnuftet mycket nyttigt också i andliga frågor: ”Innan vi kommer till tro och kunskap om Gud är förnuftet mörker; för de troende är det däremot ett mycket användbart redskap… Det upplysta förnuftet som införlivas med tron får gåvor av tron… Förnuftet hos gudfruktiga människor är någonting annat eftersom det inte slåss med tron utan snarare stödjer den.”

En bro till sekulära människor

Reformatorerna inte bara använde sitt förnuft flitigt, utan förutsatte också att icke-troende i princip kunde göra det samma. Bekännelseskrifterna är fulla av logiska argument för den evangeliska tron, och dessa riktar sig i första hand till katoliker och andra motståndare, fast de inte för ett ögonblick skulle ha erkänt dem vara riktiga kristna som har Guds Ande.

För Martin Luther kretsade allt kring Jesus och frälsningen i honom. Han fastslog att förnuftet kan ge oss en viss kunskap om Gud – att han är allsmäktig och har skapat jorden, att han är rättfärdig och skall döma oss, att han är god och nådig etc, men det stannar med detta, och då är man lika förtappad som förr. Förnuftet kan inte räkna ut hur vi skall nå himlen, och det känner inte Gud i någon verklig mening. Om det inte är användbart i den avgörande frågan, och där ofta har använts för att leda folk på villovägar, så är det inte konstigt att Luther fällde många nedlåtande omdömen om förnuftet. Vi bör också komma ihåg att han levde på en tid då Guds existens knappast ifrågasattes, och han var sysselsatt med praktiskt-pastorala frågor, inte med ett systematiskt idébygge som måste reda ut teoretiska frågor.

Insikten om att vi inte utan Guds uppenbarelse i Bibeln kan nå en frälsande tro är i själva verket en självklar utgångspunkt inom apologetiken. Däremot söker man bygga en bro till sekulära människor genom att visa att Guds existens är ofrånkomlig. Då skapas en öppenhet där kristendomen kanske inte avfärdas ohörd.

Evidentialismen utgår från konstaterbara fakta

Hur ser en luthersk apologetik ut? Det finns olika riktningar inom apologetiken, och den skola som vunnit mest genklang på lutherskt håll, bl.a. genom den mest kände lutherske apologeten John Warwick Montgomery, är evidentialismen. Det innebär att man argumenterar utifrån konstaterbara fakta och försöker påvisa att dessa stöder kristendomens sanningsanspråk. Framför allt gäller det Jesu uppståndelse, men också hans underverk, liksom Gamla testamentets profetior som fick sin uppfyllelse i honom.

Luther underströk starkt att det är genom Jesus som vi lär känna Gud. Men Jesus befinner sig inte i någon enbart andlig sfär, oåtkomlig för förnuft och sinnen. Han steg ner till vår egen värld och vandrade omkring synlig för alla och lämnade vittnesbörd efter sig. Inkarnationen bildar därmed en brygga mellan det andliga och det världsliga. Lärjungarna lärde inte känna Guds son genom att bara sitta och be och vänta på en andlig upplevelse. De umgicks med honom, talade med honom och såg vad han gjorde. Uppståndelsen övertygade dem slutgiltigt, och deras vittnesbörd om att de hade sett den uppståndne övertygade många andra. När en modern apologet genom noggrann källkritik visar att deras vittnesbörd inte kan bortförklaras är det i princip det samma som när lärjungarna själva berättade om Jesus.

Den schweiziske reformatorn Ulrich Zwingli bortförklarade Jesu kroppsliga närvaro i nattvarden och öppnade därmed för en spiritualiserande teologi som är subjektiv och varken kan verifieras eller försvaras. Luther godkände inget sådant. För honom var kristendomens objektiva karaktär viktig. Evangeliet ligger utanför oss och är inget som vi suggererar fram eller vars innehåll vi kan påverka. För Luther visade Jesu underverk att han var Guds son. Hur det än är med människans förnuft och med hennes vilja att tro på Gud så finns bevisen där, tillgängliga för både vänner och fiender.

Ett utmärkande drag för evidentialismen är induktivism – dvs. att man samlar ihop alla relevanta fakta och ser vilken förklaring som framträder. Detta till skillnad från deduktivism, där man utgår från ett ganska litet antal förment säkra grundantaganden och logiskt härleder bestämda slutsatser ur dem. Luther gick induktivt till väga i sitt studium av Skriften. Han var noga med att beakta allt vad den säger och att inte pressa in sina förklaringar innan alla bibelord fått säga sitt. Även om alla som tror på Bibeln i princip anser att man måste beakta allt så har man inte alltid tålamod att göra det utan hittar på bortförklaringar och sätter större tilltro till slutsatser utifrån de bibelställen som man menar sig förstå. Sålunda utgick Zwingli från sin förståelse av vilka egenskaper en kropp har och fick det inte att stämma överens med Jesu ord om brödet i nattvarden: ”detta är min kropp”. Det fick han lov att trolla bort genom att påstå att ”är” betyder ”symboliserar”.

Inom modern vetenskap går man induktivt till väga, och det är kanske inget sammanträffande att många tidiga vetenskapsmän, såsom Tyko Brahe och Johannes Kepler, var lutheraner.

Den klassiska apologetiken argumenterar för Guds existens

En skola som ligger ganska nära evidentialismen är den klassiska apologetiken, som har varit dominerande under större delen av kyrkohistorien. Den gör vanligen bruk av de evidentialistiska argumeneten, men lägger en större tonvikt på logiska och filosofiska resonemang. Den ser också apologetiken som ett tvåstegsprojekt: först gäller det att bevisa Guds existens och sedan kan man gå in på kristendomen. Därför har gudsbevisen spelat en stor roll.

Luther kunde använda gudsbevisen, även om han, som nämnts, inte hade något direkt behov av att bevisa vad alla visste på den tiden. För modern luthersk teologi är gudsbevisen dock mer användbara. Vad som däremot ur luthersk synvinkel är problematiskt i den klassiska apologetiken är dess starka betoning på logik och filosofi. Även om logiken normalt är giltig så har den sina begränsningar. För Luther finns det paradoxer som vi inte kan få rätsida på med logikens hjälp, men som vi måste tro på eftersom Skriften talar om dem. Det främsta exemplet är utkorelsen som, enligt Luther och våra bekännelseskrifter, innebär att vår frälsning beror uteslutande på Guds utkorelse, samtidigt som Gud vill att alla människor skall bli frälsta. Paradoxer finns inte enbart i teologin, utan också i vetenskapen, såsom ljusets väsen. Ljuset beter sig ibland som en vågrörelse och ibland som en partikel och vetenskapen accepterar båda beskrivningarna fast de synes utesluter varandra.

Parentetiskt kan nämnas att många teologiska paradoxer är skenbara. Att Gud är treenig betyder t.ex. inte att han är en Gud och tre gudar, utan att han är en Gud och tre personer, så något logiskt problem finns inte.

Den reformerta epistemologin räknar med naturlig gudskunskap

En tredje skola är den så kallade reformerta epistemologin. Den utgår ifrån att människan har en naturlig gudskunskap men efter syndafallet undertrycker den. Gudsidén hör till kategorin grundläggande begrepp och fungerar som ett axiom som inte behöver motiveras, lika lite som vi behöver (eller kan) motivera vår tro att det finns andra medvetanden. Också den bibliska uppenbarelsen tas som ett axiom, jämförbart med sekulära sådana, som naturalismen, och för att den skall kunna accepteras behöver man bara visa att den inte innehåller motsägelser eller strider mot annan kunskap.

En underavdelning till den reformerta epistemologin är presuppositionalismen. Den framhåller att människan styrs av sina grundläggande antaganden. Tro på Gud och på den bibliska uppenbarelsen leder till en viss världsbild; naturalism, liberalteologi, österländska religioner med mera leder till andra världsbilder. Förutsättningarna styr oss obönhörligt så att vi tolkar tillvaron efter dem. Problemet med de icke-bibliska världsbilderna är att de innehåller motsägelser och att begrepp som mening och moral i dessa system blir obegripliga. Därför gäller det att demonstrera detta så att kristendomen framstår som den enda godtagbara världsåskådningen. När människor inser att deras förutsättningar leder till tomhet och nihilism blir de förtvivlade och kan förhoppningsvis se behovet av en kristen tro.

Idén om medfödd gudskunskap som egentligen inte behöver motiveras är inte reformert utan gemensam för alla reformatorer. Luther påminde om hedningarnas gudsdyrkan som visar att de har kunskap om Gud som inte helt kan undertryckas. Den medfödda gudskunskapen kan vara rätt specifik, för ”kunskap om predestinationen och om Guds förutvetande har lämnats kvar i världen [efter syndafallet] lika visst som att föreställningen om Gud själv blev kvar.”

Gemensam kontaktyta med icke-troende

Presuppositionalismens tanke på förutsättningarnas betydelse är inte främmande för luthersk teologi. Luther kunde påstå att den i synd fallna människan endast hade kvar ”ett fördärvat intellekt och vilja som är fientligt och upproriskt mot Gud och oförmöget att tänka något som inte strider mot Gud.” Det passar därför bra att visa syndaren vart hans gudlösa tankar leder. Luthersk teologi skiljer sig emellertid från presuppositionalismen genom att bejaka en gemensam kontaktyta mellan kristna och icke-kristna. Den fallna människan må kämpa emot Gud, men hon hör också Guds röst inom sig och dras åt båda hållen. Därför är hennes etik inte rakt motsatt mot, utan sammanfaller till betydande del med den kristna etiken. Om den presuppositionalistiska tolkningen av det totala syndafördärvet vore sann skulle det, enligt Luther, vara lika lönlöst att predika för människor som för boskapen. ”Men om en människa får höra lagens ord så säger hon snart: Ja, så är det; hon kan inte neka till det. Hon skulle inte kunna övertygas så fort om det inte på förhand vore skrivet i hennes hjärta.”

Men förtusättningarna spelar inte den helt avgörande roll som man antar på reformert håll. När fakta är tillräckligt tydliga ger sig tolkningen av sig själv och ibland kan de övervinna motståndet och få oss att revidera våra förutsättningar. Den ledande presuppositionalistiske apologeten Cornelius Van Til påstod att Jesu uppståndelse i sig själv bara är ett naket faktum som får sin mening först när det ställs in i sitt kristna sammanhang. Men så fungerar det inte. Icke-kristna känner på sig att om Jesus har uppstått så måste han vara Guds son. Därför nöjer de sig inte med att medge fakta och kalla det oförklarligt, utan är tvungna att smyga förbi det eller söka bortförklaringar. Eller, om de får nåd till det, omvända sig och tro.

Presuppositionalismen kan också sägas ha en övertro på förnuftet. Man tänker sig att människor i det långa loppet drar de logiska konsekvenserna av sin brist på gudstro. Samvetets röst är en premiss som inte får några andra konsekvenser än att den undertrycks, för den leder i motsatt riktning och en motsägelsefull världsbild tänker man sig att måste få underkänt. Som allmänna tendenser stämmer detta, men samtidigt måste man konstatera att folk har en betydande förmåga att leva med motsägelser. Om intellektet är skadat av synden kan det förhindra en att se vilken absurd situation gudlösheten leder till.

Ömsesidig nytta

Går det bra kan man få öppna människor för tron genom att visa vart deras sekulära förutsättningar leder. Men det kan också leda till att de bejakar de konsekvenser som man påvisar. Då kan det vara bättre att ta fasta på samvetet och den allmänna gudsuppenbarelsen och visa att det finns sådant i deras erfarenhet som pekar på Gud.

Och förutom att den allmänna uppenbarelsen kan vara en brygga till tro på Gud så har den en annan viktig fördel. Den gör det möjligt att samarbeta med icke-kristna i gemensamma angelägenheter, såsom exempelvis politiken. Enligt presuppositionalistisk logik är sådant dödfött eftersom de gudlösa förutsättningarna gör dem oförmögna att lyssna till argument som härrör ur en kristen världsbild. Följden av en sådan syn är att kristna, när de är i minoritet, borde lämna politiken och låta de icke-kristna bestämma över oss.

Apologetiken har spelat en liten roll i modern lutherdom. När detta idag tycks hålla på att ändras är det en återgång till källorna och till ömsesidig nytta för apologetiken och för lutherdomen. Luthersk teologi erbjuder en biblisk förankring där spekulationer ses med skepsis, samt en realistisk bild av vad som förenar och skiljer kristna och icke-kristna. Apologetiken å sin sida understryker det objektiva drag som hör ihop med lutherdomen. Den hindrar oss att fly in i en subjektiv värld och uppmuntrar istället till frimodighet och till ett aktivt engagemang som utmanar människor att överväga kristendomen.

Publicerad i Sändebudets teologiska bilaga nr 59, oktober 2014.

Litteratur:

• David Andersen: Martin Luther: The Problem with Faith and Reason: A Reexamination in Light of the Epistemological and Christological Issues. Bonn 2009.
• B.A. Gerrish: Grace and Reason: A Study in the Theology of Martin Luther. Oxford 1962.
• Steven A. Hein: “Reason and The Two Kingdoms: An Essay in Luther’s Tought”, The Springfielder, Vol. 36 No 2, September 1972.
• John W. Montgomery: “Bibeln och dess försvar” i Seth Erlandsson (red.): Ditt ord är sanning. En handbok om Bibeln. Uppsala 1971.
• John W. Montgomery: “Christian Apologetics in the Light of the Lutheran Confessions”, Concordia Theological Quarterly, Vol. 42 No 3, July 1978.
• John W. Montgomery: In Defense of Martin Luther. Milwaukee 1970.
• Robert D. Preus: The Theology of Post-Reformation Lutheranism I-II. St. Louis 1970-72.