Om kyrkan

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del III-1

På samma sätt som de skriar om fäderna och koncilierna utan att veta vad fäder och koncilier är – de vill bara berusa oss med intetsägande bokstäver – skriar de också om kyrkorna. Men om de skall säga vad, vem och var kyrkan sedan är, så vill de inte så mycket tjäna kyrkan eller Gud att de skulle fråga sig detta. Gärna skulle de nog se, att de (påve, kardinaler och biskopar) hölls för att vara kyrkan, och att de i skydd av detta härliga namn fick vara idel djävulslärjungar som inte förmår annat än skurkstreck och bedrägerier. Nåväl, vi lämnar många skrifter och indelningar av ordet ’kyrka’ åt sidan för att denna gång enfaldigt förbli vid barnatron [den apostoliska trosbekännelsen] som säger: ”Jag tror på en helig kristen kyrka, de heligas samfund.” Trosbekännelsen förklarar tydligt vad kyrkan är, nämligen ett samfund av heliga, en hop eller samling av människor, som är kristna och heliga; det är den kristna, heliga hopen eller kyrkan, men ordet ’kyrka’ är särskilt i vår tid inte svenska och ger inte den mening eller de tankar som man får av den tredje trosartikeln.

Ty i Apg. 19 [:39–41] kallar kanslern den folkskock som samlats på torget ecclesia, och säger: ”Sådant må avgöras i den lagliga folkförsamlingen.” Vidare: ”Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.” På detta och andra ställen betyder ecclesia eller kyrka inget mer än en folksamling, fastän de var hedningar och inte kristna, på samma sätt kallar rådmännen sin församling till rådstugan. I världen finns det många folk, men de kristna bildar ett särskilt, utvalt folk, som är inte bara ecclesia, kyrka eller folk, utan sancta Chatholica cristiana [heligt, allmänneligt, kristet]. Det är ett kristet, heligt folk, som tror på Kristus och som av denna orsak kallas ett kristet folk, och som har den helige Ande, som dagligen helgar det, inte enbart genom syndernas förlåtelse, som Kristus skaffat (vilket antinomisterna inbillar människor), utan också med bortläggande, avsägande och dödande av synderna, varför de heter ett heligt folk. Den heliga, kristna kyrkan är således det samma som ett folk som är heligt och kristet, eller, som man också brukar säga, ”den heliga kristenheten” eller ”hela kristenheten”; i Gamla Testamentet talas det om Guds folk.

Och om man skulle ha använt dessa ord i barnatron: ”Jag tror att det finns ett kristet, heligt folk”, så skulle man lätt ha undvikit hela eländet, som nu kommer sig av detta dunk­ la, osvenska ord ’kyrka’. Ty orden ’kristet, heligt folk’ skulle klart och mäktigt gjort det möjligt att med förstånd och urskillning begripa vad kyrkan är och vad den inte är. Ty den som bara hört orden ’kristet, heligt folk’, han skulle genast ha kunnat säga: ”Påven är inget folk, ännu mindre något heligt, kristet folk.” På samma sätt är inte heller biskoparna, prästerna och munkarna något heligt, kristet folk, ty de tror inte på Kristus och lever inte heller ett heligt liv, utan de är djävulens onda, oförskämda folk. Ty den som inte rätt tror på Kristus, han är inte kristlig eller kristen. Den som inte har den helige Ande mot synderna, han är inte helig. Av denna orsak kan de inte vara ett kristet, heligt folk, det vill säga sancta et catholica ecclesia.

Men då vi i barnatron använder detta oklara ord ’kyrka’, snavar en enkel människa på denna stenbyggnad, som kallas kyrka, som målarna målar den, eller – i bästa fall – som de målar apostlar, lärjungar och Guds mor, ovanför vilka den helige Ande svävar, som på pingstdagen. Det går ännu för sig, fastän där finns bara en tids, den första tidens, heliga, kristna folk. Men ecclesia innebär inte bara apostlatidens heliga, kristna folk, som dött för länge sedan, utan de som lever till tidens slut. Det finns alltid på jorden ett heligt, kristet folk, där Kristus bor, verkar och regerar per redemptionem [genom återlösningen], genom nåden och syndernas förlåtelse, och den helige Ande per vivificationem et sanctificationem [genom livgivande och helgelse], genom dagligt avsägande av synderna och förnyelse av livet, så att vi inte förblir i våra synder, utan kan leva ett nytt liv och gå framåt i alla slags goda gärningar och inte i gamla, onda gärningar – allt i enlighet med de tio buden eller Mose två tavlor. Men påven och hans anhängare har stulit både kyrkans namn och bild åt sig själva och sin skändliga, fördömda hop med de tomma orden ecclesia, kyrkor osv.

Men de ger ändå sig själva rätt namn då de använder ordet ecclesia (varför vi vill förklara det riktigt enligt deras väsen), eller romana eller sancta, och inte vill lägga till ordet catholica (vilket de inte heller kan). Ty ecclesia innebär ett folk, det är de, på samma sätt som också turkarna är ecclesia, ett folk. Ecclesia romana betyder det romerska folket, det är de också, och sannerligen mycket mer romerska än forna tiders hedningar i Rom var. Ecclesia romana sancta betyder ett heligt, romerskt folk, det är de också, ty de har uppfunnit en mycket större helighet än de kristnas helighet är eller vad det heliga kristna folket har. Ty deras helighet är romersk helighet, romanae ecclesiae, det romerska folkets helighet, och deras namn är också sanctissimi, sacrosancti, de allraheligaste, alldeles som Vergilius säger: sacra fames, sacra hostia [helig törst efter guld] och Plautus: omnium sacerrimus [den allraheligaste], ty kristen helighet kan de inte tåla. Därför kan de inte ha den kristna kyrkans eller det kristna folkets namn också av den orsaken, att den kristna kyrkan och den kristna heligheten är gemensamt namn och ting för hela världens alla kyrkor och kristna. Därför kallas den catholicum, allmännelig. Men de håller inte ett sådant gemensamt namn och helighet i värde, därför har de uppfunnit en särskild, högre helighet, bättre än andras, vars namn bör vara sanctitas romana et ecclesiae romanae sanctitas, det betyder” en romersk helighet och det romerska folkets helighet”.

Ty kristen helighet, eller den helighet som är gemensam för kristenheten, finns då den helige Ande ger människor tro på Kristus och så helgar dem, Apg. 15 [:9], det vill säga att han förnyar hjärta, själ, kropp, gärningar och liv, och skriver in Guds bud inte på tavlor av sten, men i hjärtan av kött, 2 Kor. 3 [:3]. Eller, om jag får tala klart, han ingjuter sann kunskap om Gud, i enlighet med den första tavlan, så att de som han upplyser med sann tro kan motstå alla kätterier, besegra alla falska tankar och villfarelser, och så förbli vid den sanna tron i motstånd mot djävulen. Han ger oss också styrka och tröstar försagda, modfällda och svaga samveten vid syndens anklagelser och ängslan, så att själarna inte dukar under eller förtvivlar, och inte heller förskräckes av plåga, smärta, död och Guds vrede och dom, utan i stället tröstade och styrkta i hoppet fröjdefullt, modigt och dristigt segrar över djävulen. Han ingjuter också sann kärlek och fruktan för Gud, så att vi inte avspisar Gud och blir irriterade och arga på hans förunderliga domslut, utan älskar, prisar, tackar och ärar honom för allt som sker, gott eller ont. Det kallas det nya heliga livet i själen, i enlighet med Moses’ första tavla. Det kallas också tres virtutes theologicas, ”de kristnas tre huvuddygder”, nämligen tro, hopp och kärlek; och den helige Ande som ingjuter, gör och åstadkommer detta (vunnen för oss genom Kristus) kallas därför ”heliggörare” eller ”livgivare”. Ty den gamle Adam är död och kan inte göra det, och dessutom måste han lära av lagen att han inte förmår göra det och att han är död, han skulle inte själv veta detta.

I den andra tavlan och efter kroppen helgar han också de kristna och ger att de villigt är hörsamma mot föräldrar och härskare, för att leva fredligt och ödmjukt och inte vara vreda, hämndlystna eller onda, inte okyska, äktenskapsbrytare och otuktiga, utan kyska, tuktiga med hustru, barn och tjänstefolk, eller utan hustru och barn. Och vidare: att inte stjäla, ockra, vara giriga, bedraga osv, utan ärligt arbeta, nära sig redligt, gärna låna, ge och hjälpa, var de kan, och inte ljuga, bedraga, baktala, utan vara vänliga, sanningsenliga, trofasta och pålitliga, och vad mera Guds bud föreskriver. Sådant gör den helige Ande, som helgar och uppväcker också kroppen till ett sådant nytt liv, tills det fullkomliggörs i nästa liv. Och det är den kristna heligheten, och sådana mänskor måste det alltid finnas på jorden, fastän de är bara två eller tre, eller barn. Tyvärr är bara några av dem gamla människor. Och de som inte är det, skall inte räkna sig själva som kristna, man skall inte heller trösta dem som om de vore kristna med mycket pladder om syndernas förlåtelse och Kristi nåd, som antinomisterna gör.

Ty dessa, efter att ha förkastat de tio buden och inte ha förstått dem, predikar i stället mycket om Kristi nåd, ändå stärker och tröstar de bara dem som förblir i sina synder, så att de inte skall frukta för och vara förskräckta över sina synder, ty de är alla borta genom Kristus. Likväl ser de och låter folket gå i uppenbara synder utan all förnyelse eller bättring av sitt liv, varav man ser, att de sannerligen inte heller rätt förstår tron och Kristus och att de upphäver dem, då de predikar dem. Ty hur kan den rätt tala om den helige Andes verk i den första tavlan, om tröst, nåd och syndernas förlåtelse, som inte aktar eller driver den helige Andes verk i den andra tavlan, som han kan förstå och erfara, då han aldrig prövat eller erfarit den första tavlans verk? Därför är det visst att de inte har eller förstår vare sig Kristus eller den helige Ande, och deras tal är bara fradga på tungan, och, som sagt, det finns sanna Nestorier och Eutycher som bekänner och lär Kristus i premissen, i substansen, och ändå förnekar honom i slutsatsen eller idiomata, dvs. de lär Kristus och tillintetgör honom medan de lär.

Detta har sagts om den kristna heligheten, som påven inte vill ha – han vill ha en som är mycket heligare, nämligen att man skall lära mässhakar, tonsurer, kappor, kläder, mat, fester, dagar, munkväsen, nunneväsen, mässor, helig tjänst och otaliga andra stycken om yttre, lekamliga och förgängliga ting. Om man lever under den utan tro, gudsfruktan, hopp, kärlek och vad den helige Ande verkar efter den första tavlan, så att de som han upplyser med sann tro kan motstå alla kätterier, besegra alla falska tankar och villfarelser, eller i otro, hjärtats ovisshet, tvivel, gudsförakt och otålighet mot Gud och falsk förtröstan på gärningar (dvs. avgudadyrkan), och inte av Kristi nåd och hans förtjänst, utan i gärningarnas tillfyllestgörelse, och säljer överskottet och i utbyte tar hela världens gods och pengar som välförtjänta – det gör inget, då en människa kan vara heligare än den kristna heligheten själv.

Inte heller i den andra tavlan skadar det att de lär ohörsamhet mot föräldrar och härskare, att de tom. mördar, krigar, uppviglar, avundas, hatar, hämnas, är okyska, ljuger, stjäl, ockrar, bedrar och driver all ondska till det yttersta. Dra bara en mässkjorta över huvudet, så är du helig efter den romerska kyrkans helighet, och kan bli salig utan den kristna heligheten. Men vi skall inte bekymra oss om dessa smutsiga människor, det är dock förgäves, vad vi gör dem: Venit ira Dei super eos in finem [”Guds vrede har kommit över dem till sist”], som S:t Paulus säger [1 Tess. 2:16]. Vi skall i stället tala om kyrkan.

Barnatron lär oss (som sagt) att det finns ett kristet, heligt folk på jorden och att det måste förbli till tidens slut, ty det är en trosartikel, som inte kan upphöra, förrän det kommer, som den tror, som Kristus lovar: ”Jag är med er alla dagar, intill tidens ände” [Matt. 28:20]. Hur skall eller kan en fattig, förvirrad människa se var det finns ett sådant kristet, heligt folk i världen? Det skall ju finnas i detta liv och på jorden, ty det tror ju, att ett himmelskt liv och evigt liv skall komma, men de har det ännu inte, därför måste de ännu finnas och förbli i denna värld till tidens slut, ty de säger: ”Jag tror på ett annat liv”, därmed bekänner de att de ännu inte är i detta liv, men tror på det, hoppas på det och älskar det som sitt rätta fädernesland och liv, medan de måste förbli och stanna kvar här i främlingskapet, som man sjunger i sången om den helige Ande: ”Då vi far hem från detta elände, Kyrieleis.” Detta skall vi tala om.