Företal och redogörelse, del 1

Den heliga Skrifts kanoniska böcker äro af så högt wärde, af så gudomlig kraft och af så stor nytta, att det med mennisko-ord ej kan beskrifwas eller uttryckas. De Guds män, som i begge Testamentena talat, rörde af Guds ande, hafwa både med utwalda ord och märkliga liknelser framställt de heliga sanningarna och likasom sökt att öfwerträffa hwarandra i Guds Ords berömmande.

I gamla Testamentet: 
I nya Testamentet: 
Menniskan lefwer icke allenast af bröd, utan af allt det af Herrans mun går, 5 Mos. 8: 3. Ty Guds ord är lefwande och kraftigt,
Ebr. 14: 12. 
Wederqwicker själarna. Ps. 19: 8.  Jesu ord äro ande och lif, Joh. 6: 63. 
Budet är en lykta; och lagen är ett ljus,
Ordspr. 6: 23. 		 Det profetiska ordet skiner som ett ljus, 2 Petr. 1: 19. 
Gör de enfaldiga wisa, Ps. 19: 8. Wi tale om den hemliga fördolda Guds wisdom[,] 1 Cor. 2: 7.
Är Apostlarne snöre, Ps. 19: 5.  Är en regel, hwarefter de trogna wandra,
Gal. 6: 16. 
Korn, som föder ynglingar, Zach. 9: 17.  I ären födde af oförgänglig säd, som är lefwande Guds ord, 1 Petr. 1: 23. 
Är ett skarpt swärd i de trognas händer,
Ps. 149: 6. 		 Guds ord är skarpare än något tweeggadt swärd,
Ebr. 4: 12. 
De wisas ord äro spjut och naglar, Pred. 12: 11.  Andans swärd är Guds ord, Eph. 6: 17. 
Är såsom en hammar den sönderslår,
Jer. 23: 29. 		 Wåra krigswapen äro mäktiga att nederslå fäste och all höghet, som sig upphäfwer emot Guds kunskap, 2 Cor. 10: 4, 5. 
Är icke mitt ord såsom eld, säger Herren?
Jer. 23: 29.		 War icke wårt hjerta brinnande i oss, då Han talade med oss? Luc. 24: 32. 
Rensar som en guldsmeds eld, Mal. 3: 2.  I ären rene för det tals skull som jag hafwer talat med eder, Joh. 15: 3. 
Är ett dunder med kraft, Ps. 68: 34.  Christi Evangelium är Guds kraft, Rom. 1: 16. 
Himmelska wisheten gör oss saliga,
Ordspr. 3: 18. 		 Det inplantade ordet kan göra edra själar saliga, Jak. 1: 21.

Med flera sådana märkliga språk och liknelser blifwer det dyra Guds ord oss förehållet. Den 119:de af Konung Davids psalmer har blifwit så widlyftig blott derigenom, att han beskrifwer Guds ords wärde, kraft och nytta, och genom bokstäfwernas ordning i begynnelseorden will han intrycka det i wårt hjerta och minne. Men emedan de, hwilka wilja läsa detta bibliska arbete med nytta, redan äro intagne af kärlek till den himmelska sanningen, så är nu ej af nöden, att med flera ord framhålla dess wärde, utan finner man tjenligt att förut gifwa något tillkänna angående detta werk.

I. Såsom wid redogörelsen för förra delen af nya Testamentet nämndes, att man behållit sjelfwa den bibliska swenska texten i den upplaga, som efter Kongl. Maj:ts förordning af år 1698 utkom in folio år 1703; så har samma bibliska text med dess indelning och skrifsätt här i gamla Testamentet också blifwit iakttagen. Endast för att gifwa en tydligare mening, har med få bokstäfwer någon förändring skett, t. ex. i orden han, hans, honom, o. s. w., när de syfta på Gud eller någon af personerna i gudomen, har den första bokstafwen blifwit satt med större stil, hwilket tjenar både till att wäcka wördnad för Gud och undanrödja owisshet, såsom i 2 Mos. 34: 29; när det sista ordet Honom begynnes med en större bokstaf, så märkes, att det syftar på Gud, och det föregående han på Moses.

II. Angående den främst i anmärkningarna med annat tryck fatta ordens bokstafliga tolkning efter grundspråken *), ofta i öfwerensstämmelse med D:r Luthers öfwersättning, bör något här yttras, emedan den oftare förekommer i gamla Testamentet. I förstnämnda redogörelse har derom något blifwit anfördt, för att wisa nödwändigheten och skälen dertill samt nyttan deraf, och kan dertill ännu något läggas. Man ihågkom med skyldig wördnad Hans Maj:ts konung Carl XI: s, i glorwördig åminnelse, heliga åstundan, förklarad den 8 Juli 1691, i hwilken instruktion högstbemälde Hans Maj:t i nåder anför, att samtliga Stånden wid riksdagen 1602 hafwa samtyckt och bewiljat, att den swenska Bibeln måtte tryckas efter den emendation eller förbättring, som blifwit gjord och gillad; jemwäl Hans Maj:t konung Gustaf Adolf, i högloflig åminnelse, yttrar i sitt nådiga bref af den 7 Mars 1615 till erkebiskopen Kenicius, att han warit sinnad att låta utgifwa den swenska Bibeln till ordasättet i öfwerensstämmelse med den ebreiska och grekiska. Hans Kongl. Maj:ts, war nu regerande allernådigste konungs, gudliga afsigt i dess nådiga förordning af den 18 Maj 1698, är, att en nödig förändring antingen i texten eller anmärkningarna måtte ske (§ 2), så att när nu det som i detta werk på berörda sätt är i anmärkningarna anfördt samwetsgrannt sammanställes med den efter sistbemälda nådiga förordning öfwersedda texten, hwarje bibelställes egentliga mening efter original-texten blifwit uttryckt, hwilket är detta bibliska werks förnämsta ändamål, emedan det alltid är nödwändigt och nyttigt att hafwa den H. Skrifts egentliga ordaförstånd. Så blefwo år 1695 publico Cleri concensu de evangelii- och epistel-texter, hwilka årligen förklaras, i wåra kyrkoböcker förändrade på 218 ställen, hwilken förbättring, utan men för de enfaldiga, nu är wedertagen. Någon kunde anse, att en sådan ändring, gjord efter grundspråken, ej alltid wore så lämplig, emedan de ebreiska och chaldeiska ordasätten ej alltid passa så wäl i andra språk, hwilket ock i företalet till J. Syrachs bok, § 3, blifwit anmärkt; men utom det att sådana ordasätt tillförene utan anstöt läsas i texten, t. ex. Ps. 104: 30 och 1 Joh. 2: 21, så är detta här ej att befara, emedan orden i den swenska texten bibehållas i sin ordning och således störes ej sammanhanget genom den bifogade uttolkningen. Så hafwa ock några theologer i Tyskland (se D:r Major Historia versionis Germ. Lutheri, p. 115. Undschukd. Nachr. af år 1712, p. 260.) medgifwit, att om något förekommer, som efter grundspråken lyder annorlunda än i D:r Luthers tyska öfwersättning, det då bör sättas i brädden. De berömde lärare, som tid efter annan hafwa utgifwit sådana werk på tyska språket, tillägga ofta, ehuru de allestädes behålla D:r Luthers tolkning, en annan tydning, alltid tillkännagifwande, att den är efter grundtexten. De lärde måste medgifwa, att i nya Testamentet många ebreiska ordformer äro inkomna, som i sjelfwa grekiska texten och dess uttolkning blifwit antagna och gillade; huru mycket mer må det då anses tillåtligt att här uti anmärkningarna, så mycket möjligt är, uttrycka de anmärkningswärda ebreiska ordformer, hwilka, när de i ett kapitel flera gånger förekomma, på första stället blifwit utsatta, men i de öfriga verserna endast antecknade. Ehuru det lärer ofta förekomma, att tillförene samma ord på ett ställe blifwit efter gr. språket rätteligen öfwersatt, men åter på ett annat ställe annorlunda, änskönt meningen har kunnat synas lika, så har man dock funnit tjenligt att alltid låta det första språket behålla sin rätt. Så hafwa t. ex. orden: Och det begaf sig f. och det skedde f. tillförene ofta blifwit förbigångne, dock flerestädes bibehållne, 1 Mos. 14: 1, Joh. 5: 13 etc.; derföre hafwa de nu billigtwis blifwit insatte, 1 Mos. 12: 11, 14. De heliga profeterna gifwa merändels sålunda åt sina ord eftertryck. Så säger Herren, i hwars ställe ofta finnes: detta säger Herran. Men som det förra är efter deras eget språk, jemwäl af D:r Luther mestadels bibehållet, så är det upptaget i anmärkningarna, se Jer. 2: 5. Så kunde ock någon tycka, att man genom insättande eller utelemnande af bindeordet samt wid andra af lika beskaffenhet har anwändt en onödig omsorg. Men utom det, att det på hwarje ställe har goda skäl för sig, måste man bewisa det dyra Guds ord den wördnad, att i detsamma ej något anses onödigt. Man kunde ock nämna wissa konsistorier, hwilka wid granskningen af någon del af detta werk icke hafwa welat någon frihet, utan fordrat en tillbörlig aktsamhet i det som andra hafwa ansett wara godtyckligt eller onödigt, hwarföre man ock har måst ånyo genomgå hela werket och ord från ord jemnföra det med grundspråket, hwilket har förorsakat stort beswär och en fördubblad möda.

III. Att hwarje kapitel har blifwit fördeladt i wissa stycken, har såwäl här som i nya Testamentet sin stora nytta med sig, och derom är i redogörelsen för det nya nog sagdt. Der detta ej beqwämligen låtit sig göra, har man sökt att sammandraga kapitlets innehåll till någon ordning, såsom i Salomos Ordspr., ifrån det 10 kapitlet till det 30, och äfwen annorstädes.

IV. Likaledes gifwer den nämnda redogörelsen wid handen, hwad som om paralell-ställen eller concordantier, hwilka i upplagan af år 1703 äro bibehållna, kan wara att erinra.

V. D:r Luthers företal till åtskilliga böcker i gamla Testamentet äro med desto större omsorg öfwersedda och bibehållna, helst de äro ganska märkliga. Det första öfwer de 5 Mose Böckerna är mycket sinnrikt och wäl wärdt att läsas, hwarföre det ock billigtwis i upplagan af år 1618 finnes satt med gröfre tryck. Det som af honom är skrifwet framför profeterna i allmänhet och ej tillförene warit infördt, är nu öfwersatt och infördt, likaledes öfwer Hesekiels profetia, hwaraf förut allenast har funnits ett kort utdrag, äfwensom densammes företal till Daniels profetia, hwilket, ehuru det är det widlyftigaste af alla, man dock har låtit öfwersätta. Hwad eljest wid hwarje bok wore af nöden att weta, har i de första anmärkningarna blifwit omnämndt.

VI. Angående D:r Luthers anmärkningar i brädden, som ock har mestadels äro bibebållna, förblifwer det wid hwad i ofwannämnda redogörelse är sagdt.

VII. I samma skrift har ock det blifwit anfördt, som kunde wara af nöden att weta om den tydning, som i detta Bibelwerk förefinnes, hwilket wi förmoda wara tillräckligt för den wälwillige läsaren, när det äfwen utur redogörelsen för senare delen af nya Testamentet kan inhemtas, af hwilkas arbeten och kommentarier den är utdragen. Härwid bör ock ihågkommas, att man i förklaringen öfwer den heliga Psaltaren uti de första 50 och sista 50 psalmerna har bibehållit mycket af den utläggning, som öfwer samma heliga bok under min aflidne k. faders hand år 1679 blef utgifwen. Emedan man wid detta werk ej föresatt sig annat än att tydligt och efter rätta meningen framställa den heliga Skrifts egentliga ordaförstånd, och detta, allteftersom saken fordrat, än widlyftigare än kortare, dock så, att ingen har orsak att beskylla arbetet för att wara ojemt; så har ej heller kunnat allestädes framhållas sådana lärdomar, som höra till ett christligt lefwerne, och hwilka Skriftens språk ymnigt erbjuda, när de nöjaktigt förklaras. Ofta kunna flera hämtas af ett enda språk. Men för sådana saknas här plats.

VIII. Hwad som hittills i denna redogörelse blifwit sagdt, har af författaren sjelf blifwit uppsatt och öfwerlemnadt, för att med samma ord wid gamla Testamentets utgifwande meddelas. Härjemte bör nämnas, att han ock haft i sinnet att utarbeta ett särskildt register, såsom är nämndt i redogörelsen till förra delen af nya Testamentet; men emedan hans skiljsmessa från denna werlden har efter Guds aldraheligaste wilja timat snarare, än att det af honom kunnat fulländas, och hans efterlemnade anhöriga hafwa blifwit så långt skilda från hwarandra, att det ej genom gemensamt arbete kunnat fullkomnas, har detta tillswidare måst lemnas, tills man får se, om det täckes Herren, att förläna lugn och tillfälle till dess fullbordande. Imellertid bifogas detta werk det utförliga register, som i den stora swenska Bibeln finnes infördt, med ledning hwaraf det som af Guds ords wänner eftersökes, utan swårighet kan igenfinnas. Huruledes med detta werk ifrån dess första början och allt framgent intill författarens sista tid har tillgått, huru han några år före sin död genom Guds nådiga bistånd kunde låta hela arbetet öfwer nya Testamentet framträda i dagsljuset, samt huru arbetet har warit anordnadt och blifwit fullkomnadt och hwilka Bibel-utläggningar på åtskilliga språk han har under pågående arbete genomläst, för att derutur utdraga det förnämsta, äfwensom af hwilka lärda mäns biträde han har betjenat sig och i en så wigtig angelägenhet rådfrågat; detta har af honom sjelf såwäl i dedikationerna, som i redogörelserna wid nyssnämnda nya Testamentets twänne delar, särdeles i redogörelsen för den sednare, omständligt och utförligt blifwit framstäldt [framställt], hwarföre här icke är af nöden att något widare derom yttra.

Alltså åligger det oss nu allenast att anföra, hwad som sedan nya Testamentet blef färdigt, har med afseende på detta Bibelwerk tilldragit sig. Då nya Testamentet i slutet af år 1713 utkom, och det gamla straxt derpå skulle likaledes begynna utgifwas, inträffade icke långt derefter fiendens infall i Finland, hwarigenom ej allenast den swårigheten ånyo uppkom, att tryckeriet, som något förut hade från Stockholm blifwit flyttadt tillbaka till Finland, 1714 åter måtte assureras och för andra gången från Finland flyttas till Swerige. Och då tillika ogynnsamma omständigheter, beswärligheter och oroligheter på främmande ort sammanstötte, och alla inkomster upphörde, i det att lönen genom landets öfwergång innehölls, så förorsakades deraf stort bekymmer, så att det nu syntes wara omöjligt att widare sysselsätta sig med detta arbete. Icke desto mindre, och då den dyre mannen war mycket öm och nitisk för allmänt wäl och befrämjade det efter yttersta förmåga, wille han hellre tillsätta det enda, som han till sitt och de sinas nödtorftiga uppehälle behöfde, än åsidosätta det, som han genom den Högstes uppehållande kraft så länge, så flitigt och med så mycken framgång till Guds församlings, ja, till hela fäderneslandets glädje och hugnad, ära och gagn hade åwägabragt. Det swåraste hindret uppkom, då under sista åren före biskopens död förändring skedde med myntet och all ordentlig handel afstannade, isynnerhet på utlandet, hwarifrån papper och annat till tryckningen nödigt skulle anskaffas. Och emedan detta ej kunde ske annorlunda än antingen genom utgående goda waror eller redbart gällande mynt, och intetdera war att tillgå, syntes allt hopp om arbetets framgång wara tillintetgjordt. Men då detta bekymmer hårdast tryckte oss, behagade det Herren att förlossa biskopen ifrån denna werldens elände och derjemte ifrån all denna omsorg, samt att öfwerlemna densamma åt en sörjande, medellös familj, utan twifwel för att sålunda befrämja sin gudomliga allmakts, wishets och nåds lof, i det han, när alla woro rådlösa, i sådan rådlöshet wille wisa sättet, hwarpå allt skulle hjelpas. Det behagade neml. Herren att härwid så skicka, att, då jemwäl biskopinnans, wår högtälskade moders frånfälle inträffade kort derefter, till detta arbetes fullbordande, det lilla, som ännu war öfrigt af den fasta egendomen kunde anwändas.

Derjemte behagade det ock Gud beweka Deras Majestäters, wår allernådigste konungs och drottnings hjertan, att i nåder bewilja och förordna, att de kyrkor, som hade råd, skulle förut erlägga kontanta medel till utg., då de hade att utbekomma hwar sitt exemplar af Bibelwerket, allteftersom det utkom. Och emedan ett och annat stift har med godt mynts öfwersändande berömligen efterkommit denna nådiga förordning, har hittills arbetet kunnat någorlunda raskt bedrifwas.

Jemte detta kan man icke underlåta att till den store Gudens pris nämna, hurusom detta werk, så wäl det som numera af gamla Testamentet är tryckt, som hwad ännu finnes otryckt, underligen blef bewaradt förledet år i de twänne stora eldswådorna, på södra och norra malmarna, då från bägge sidor den häftiga branden sträckte sig nära intill det rum, der dessa skrifter woro nedsatta. När Gud älskande själar få höra detta, uppwäckas de helt säkert till att upphöja Guds barmhertighet och hembära Honom derför det offer, som Honom behagligt är, sina läppars frukt, med denna bekännelse: ”Jag will sjunga om Herrans nåd ewinnerligen, och Hans sanning förkunna med min mun, ifrån slägte till slägte”, Ps. 89: 1.

Så bör härwid ej heller lemnas oanmärkt, hwad som angår författaren sjelf wid detta wigtiga arbetes utförande. Ty såsom Herren Gud hade utsett honom till ett synnerligt redskap, som skulle utarbeta detta werk och har utrustat honom framför andra med sådana gåfwor, som dertill woro af nöden, så är det en christlig pligt, att till hans heder omtala, hwilken möda det har kostat honom och hwilken nytta det har medfört.

Det war i sanning en synnerlig från Herren kommande åtrå, att han wille företaga sig ett så swårt arbete; en särskild gåfwa, att han med oförliknelig flit, utom mångahanda swåra embetsförrättningar, som hos andra förtaga all lust, kraft och tid till annat, i denna så mödosamma sysselsättning fortfarit; en särdeles af höjden beskärd styrka, att han, intilldess han wid en hög ålder lades ned på dödssängen, derunder icke förtröttades; en särdeles wälsignelse, att allt som till utarbetandet hörer blef under hans lifstid lyckligen fulländadt. Men i synnerhet undranswärdt är, att han under så många wederwärdigheter, sorger, motgångar och brist, ja, så att säga under omöjligheter, icke blef alldeles öfwerwunnen, utan under allt detta med hopp och tålamod framhärdade i sitt uppsåt och jemwäl på sitt yttersta yttrade till sina anhöriga, att de wid en efter Guds wilja snart påkommande förändring borde, trots alla swårigheter, sträfwa att med förtröstan på den store Gudens underbara bistånd fullfölja och bringa till godt slut det arbete, han med så stor omsorg och så mycken möda haft under händer.

Härigenom har skett, att wi nu på wårt swenska språk hafwa ett sådant arbete öfwer den heliga Bibeln, som förut icke funnits i wårt land, och ett sådant werk, som, i anseende till flit, noga eftertänkande, tydlighet och nytta, wäl går upp emot de anmärkningar, hwilka såsom förklaringar öfwer den heliga Bibeln på andra språk blifwit författade. Den lärda werlden, som utan onda sinnesrörelser betänker detta och med rättsinnig kärlek derom dömer, skall helt wisst efter deras exempel, som det redan nogsamt hafwa betygat, med glädje mottaga detta arbete och enhälligt skatta det både dyrt och uppbyggligt. Skulle deremot någon wara af så afwogt sinnelag, att han deruti endast söker efter fel, skall måhända finna sådana; men de wälsinnade deremot skola icke påträffa annat än det, som antingen kan och bör wäl tydas, eller ock ursäktas, och det oaktadt för den christliga kärlekens och rättwisans skull anse hela arbetet alltigenom nyttigt och berömligt. Och de, som Herren frukta och som hafwa sett och lärt närmare känna den dyre och om Guds församling högt förtjente mannen i hans arbete, skola utan twifwel bekänna, att hans idoghet till Guds församlings tjenst har warit outtröttlig, hans arbete swårt och hans werk uppbyggligt, så att hans namn förtjenar att ihågkommas och äras. Och då han nu i himmelen derför åtnjuter den nådelön, som de heliga och af den helige Ande rörde Gudsmenniskor hafwa förkunnat, skall ock hans åminnelse hos oss förblifwa i wälsignelse. Men Gud, af hwilken allt godt kommer, förläne nåd dertill, att hwad ännu återstår genom Hans wälsignelse och mäktiga bistånd må kunna bringas till ett hugneligt slut och lända Hans dyra och härliga namn till ewigt lof och pris!

*) I denna upplaga begagnas tecknet: ” ”.