Kan kyrkan reformeras efter fädernas skrifter?

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del I-6

S:t Cyprianus som är en av de äldsta fäderna, eftersom han levde långt före konciliet i Nicea vid martyrtiden, och själv också var en förträfflig martyr, lärde och höll hårt fast vid att de som döpts av kättare måste döpas på nytt. Detta vidhöll han ända till sitt martyrskap, fastän han blev strängt förmanad av andra biskopar, och S:t Cornelius, biskop av Rom, som också led martyrdöden vid samma tid, vägrade att stödja hans åsikt. Efteråt hade S:t Augustinus stora svårigheter med att ursäkta honom, och måste slutligen retirera till att säga att ett sådant misstag tvättades bort med hans blod, som utgöts av kärlek till Kristus. Så fördömde S:t Augustinus S:t Cyprianus’ lärosats om omdop, och sedan dess har den fördömts ständigt på nytt (vilket är rätt). Men vi är väl tillfreds med S:t Cyprianus, för i honom tröstar Kristus mäktigt oss fattiga syndare med att hans stora heliga ändå var människor – som S:t Cyprianus, denne förträfflige man och dyre martyr, som misstog sig i en allvarlig sak, som vi inte har tid att tala mera om nu.

Vad skall vi då göra med de fäder som förmedlade denna lära till S:t Cyprianus? I Ecklesiastisk historia, Bok VII, sid. 1 o. 2, kan du läsa vad den gode biskop Dionysius av Alexandria skrev till biskop Sixtus av Rom – han säger att denna praxis följts av andra stora och framstående biskopar före biskoparna i Afrika, att den hade beslutats vid konciliet i Iconium, och att dessa viktiga saker borde tas upp till behandling innan man fördömde dem. Men i konciliet i Nicea står artikeln tydligt skriven; man skulle omdöpa kättarna, paulianisterna eller photinianerna, och om denna artikel stöter Augustinus for pannan i dennes Om kätterier då han en lång tid plågat sig med de donatistiska anabaptisterna, slingrar han sig ur svårigheterna för konciliets i Nicea del, och säger att man måste anta att photinianerna inte använde dopformuläret, vilket de andra kättarna ändå gjorde. Om man bara kunde tro det, då det inte finns något bevis! Ty photinianerna hade inte, eller gjorde sig inte ett annat evangelium än det som hela kyrkan hade; därför verkar det mer troligt att de använde det gemensamma formuläret, ty heretiker vill alltid berömma sig av Skriften. Så vill anabaptismen rättfärdiga sig gentemot S:t Augustinus och oss alla, då konciliet i Nicea och andra tidiga koncilier och fäder höll med Cyprianus.

Vidare har nu De heliga apostlarnas konstitution, apostlarnas förordningar, omtryckts i många utgåvor så att kyrkan igen kan regeras väl. Bland dem finns denna kanon: ”Man skall räkna kättarnas sakrament och dop för intet, och de skall i stället döpas om.” Det är lätt att utröna, att om apostlarna förordnat detta, överfördes det (som Dionysius säger) av de tidigare fäderna och koncilierna till S:t Cyprianus, och av honom till konciliet i Nicea, ty Cyprianus föregick detta koncilium. Om apostlarna förordnat det, har S:t Cyprianus rätt, och S:t Augustinus, med hela kristenheten och med oss som delar hans åsikt, är besegrad, ty vem vill lära mot apostlarna? Om apostlarna inte förordnat det, så skulle man dränka och hänga alla sådana författare och lärare för att de utbrett, tryckt och tillkännagett dessa böcker under apostlarnas namn, de är också förtjänta av att inte vidare bli trodda med hänsyn till sina andra böcker eller yttranden, eftersom de fortsättningsvis framställer böcker de inte själva tror på men ändå lurar på oss, med bokstäverna k-o-n-c-i-l-i-u-m, f-ä-d-e-r, vilka enligt mig en korgosse i Halberstadt kunde skrika bättre, om det bara beror på bokstäverna, och deras enda avsikt är att lura oss med dem.

Om nu S:t Cyprianus hade sådana apostlaregler på sin sida, liksom det nicenska och andra koncilier, hur skall vi då bedöma fäderna? Apostlarna och S:t Cyprianus befallde omdop, S:t Augustinus och hela den senare kyrkan förklarar att det är orätt. Vem skall predika för de kristna under tiden, tills denna splittring helats och glömts? Ja, det är roligt att leka med koncilier och fäder om man skämtar med bokstäverna eller ständigt efterlyser koncilium, som nu har skett i tjugo år, och inte tänker på det som under tiden sker själarna som måste födas med viss undervisning, som Kristus säger: ”Pasce oves meas!” [”Föd mina får!” Joh. 21:16].

Jag ursäktar först S:t Cyprianus så långt att han inte var en sådan vederdöpare som våra är idag, ty han ansåg att kättarna inte hade något sakrament alls, och att de därför skulle döpas som andra hedningar. Han var ärlig i sitt misstag då han trodde att han inte döpte om, utan döpte en odöpt hedning, ty han känner och håller inte ett omdop, utan bara ett enda dop. Men våra vederdöpare medger att vårt dop och påvedömets är ett rätt dop, men då det förrättas eller mottages av ovärdiga, är det inget dop alls. S:t Cyprianus skulle aldrig ha godtagit detta, än mindre praktiserat det.

Jag håller S:t Cyprianus’ person och tro högt, och det är orsaken till varför jag i det föregående sade detta, ty läran är underställd S:t Paulus’ ord: ”Omnia probate”, etc. [”Pröva allt”, l Tess. 5:21]. Men nu är vi inte här intresserade av vad ja säger, utan av att bringa fäderna till överensstämmelse med varandra, så att vi kan bli säkra på vad och hur man skall predika för fattiga kristna. Här är apostlarna och S:t Cyprianus oeniga med S:t Augustinus och kyrkan om dopet. Om vi lyder S:t Augustinus, så måste vi fördöma apostlarna med deras regler och det nicenska konciliet med de tidigare fäderna och koncilierna, inklusive S:t Cyprianus. Och å andra sidan, om S:t Cyprianus och apostlarna har rätt, så har S:t Augustinus och kyrkan fel. Vem skall predika och döpa under tiden, tills vi når en överenskommelse? Papisterna citerar anspråksfullt apostlarnas kanon och koncilierna tillsammans med fäderna mot oss. Några av dessa, till exempel, har införlivats med Gratianus’ kanoniska lag. Om nu fördämningen skulle brista och några av dessa kanoner och koncilier befanns vara kätterska, vem skulle då hindra floden från att svämma över och med ett rytande förkunnade: ”Ni ljuger i allt ni skriver, säger, trycker, spottar och skriker. Man kan inte tro ett ord, om ni också citerar koncilier, fäder och apostlar?”

Dock, medan vi båda på detta sätt plockar från koncilierna och fäderna, de vad de vill, vi vad vi vill, och inte kan bli eniga – då fäderna själva, lika litet som koncilierna är ense – vem, min käre, predikar under tiden för de fattiga själarna som inte vet något om sådant plockande och grälande? Är det att föda Kristi lamm, när vi själva inte vet om det vi föder dem med är gräs eller gift, hö eller dynga? Och skall de dingla och hänga tills det avgjorts och konciliet kommer fram till ett beslut? O, hur illa Kristus ställt det för sin kyrka om det är så här det skall gå till! Nej, det måste finnas ett annat sätt att bevisa saker än genom koncilier och fäder, annars hade det inte kunnat finnas någon kyrka sedan apostlarnas dagar – vilket är omöjligt, ty det står skrivet: ”Jag tror på en helig kristen kyrka” och ”Jag är med er alla dagar, intill tidens ände” [Matt. 28:20]. Dessa ord kan inte vara falska, också om alla fäder och koncilier hade fel! Den mannen måste heta ”Ego veritas” [”Jag är sanningen”, Joh. 14:6], fäder och koncilier å andra sidan ”Omnis homo mendax” [”Var människa är en lögnare”, Rom. 3:4] närhelst de motsäger varandra.

Jag säger inte detta för vårt folks skull, för vilka jag senare vill visa vad koncilier, fäder och kyrkor är, om de inte vet det (från vilket Gud beskyddat dem!), men jag säger detta för de skriares skull som tror att vi aldrig läst fäderna eller koncilierna. Fastän jag inte läst alla koncilier – jag har inte för avsikt att läsa dem alla; detta skulle innebära för stort slöseri med tid, då jag läst de fyra huvudkoncilierna mycket ingående, säkert mycket mer än någon av dem – skall jag också vara dristig, nog att säga att jag håller, efter de fyra huvudkoncilierna, alla de andra att vara av lägre värde, även om jag skulle hålla några (förstå mig rätt), jag säger några, likvärdiga. Jag har mer bekantat mig med fäderna, hoppas jag, än dessa skriare som river ut ur sammanhanget vad de än vill välja och förkastar resten om det roar dem. Därför måste vi närma oss saken på ett annat sätt.

Men varför skall vi förivra oss? Om vi vill jämföra fädernas utsagor, låt oss konsultera Sentensernas mästare, som är ödmjuk i övermått i denna uppgift och var det långt före oss, ty han har också anfäktats av olikheter hos fäderna och ville avhjälpa dessa. I mitt tycke gjorde han det bättre än vi skulle göra det, och du skall inte i ett koncilium, eller i alla koncilier, och hos ingen av fäderna, finna så mycket som i boken Sententiarum (Sentenser). Koncilierna och fäderna behandlar flera punkter av den kristna läran, men ingen av dem behandlar dem alla som denne man gör; han behandlar åtminstone de flesta av dem. Och ändå, om de sanna artiklarna, sådana som fides et iustificatio [tro och rättfärdiggörelse], talar han alltför obestämt och vagt, om han också högt nog prisar Guds nåd. Vi kunde också lika gärna, som ovan nämndes, låta Gratianus göra arbetet med harmoniseringen av koncilierna åt oss, något han bemödade sig mycket med, men i vilket han inte är så skicklig som Sentensernas mästare, ty han ger för mycket erkännande åt biskopen i Rom, och tillämpar allt på honom. Annars skulle han kanske ha utfört ett bättre arbete med jämförandet av koncilierna än vi nu kan göra.

Om någon önskar flera bevis på att de kära heliga fäderna var mänskliga varelser, skall han läsa en skrift av Dr Pomer, vår pastor, om de fyra kapitlen i brevet till korintierna. Han skall då lära sig att S:t Augustinus med rätta skrev: ”Noli meis etc.” (”Min bäste man, du skall inte osv”), som ovan citerades, nämligen, att han inte tror någon av fäderna med mindre än att han har Skriften på sin sida. Gode Gud, om den kristna tron berodde på människor eller grundades på mänskors ord, vad gjorde vi då med den heliga Skrift? Eller varför skulle Gud ha gett oss den? Låt oss då skjuta den under bänken och i dess ställe lägga bara fäderna och koncilierna på bordet. Eller om fäderna inte var människor, hur skall då människor bli saliga? Om de var människor skulle de också ibland ha tänkt, talat och handlat just som vi tänker, talar och handlar, men efteråt skulle de (som oss) läsa de kära orden: ”Förlåt oss våra synder, såsom vi förlåter”, etc, speciellt då de inte hade samma löfte om den helige Ande som apostlarna hade, utan måste vara apostlarnas lärjungar.

 

Att bygga med hö och strå på den rätta grunden

Om den helige Ande varit så dum att han väntade eller litade på att koncilierna eller fäderna skulle göra allt väl och inte fela skulle det inte ha varit av nöden att han varnade kyrkan för dem, då han i 1 Kor. [3:12] säger att man skall pröva allt och vara på sin vakt varhelst människor bygger på grunden med strå, hö och trä. På det viset förutsade han, inte privat och dunkelt, utan öppet och mäktigt, att det i den heliga kyrkan skall finnas sådana som bygger med trä, strå och halm, nämligen lärare som skall förbli på grunden och bli frälsta, fastän skadade av eld, vilket inte kan sägas om kättarna, ty de lägger en annan grund. De andra förblir dock på grunden, det är, i tron på Kristus, blir saliga, och kallas Guds heliga, också om de har hö, strå och trä som måste förtäras i den helige Andes eld, fastän elden inte skadar deras frälsning. Som S:t Augustinus säger om sig själv: ”Errare potero, Haereticus non ero” , ”Jag kan ta miste, men kättare skall jag inte bli”. Orsak: kättare tar inte bara miste, de vill inte heller låta sig rättas; de försvarar sitt misstag som om det var rätt, och bekämpar den erkända sanningen och sitt eget samvete.

Om sådana säger S:t Paulus i Titus 3 [:10–11]: ”En man, som kommer partisöndring åstad, må du visa ifrån dig, sedan du en eller två gånger förmanat honom; ty du vet, att en sådan är förvänd och begår synd, ja, han är autokatakritos”, det betyder, att han med vett och vilja framhärdar i att förbli förbannad i sitt misstag. Men S:t Augustinus bekänner villigt sitt misstag, och låter det omtalas för sig, så han kan inte vara en kättare också om han tagit miste. Alla andra helgon gör på samma sätt och anförtror glatt sitt hö, strå och trä åt elden så att de måtte förbli på grunden för saligheten, som vi också har gjort och ännu gör.

Därför, eftersom det inte kan vara annorlunda med fäderna (jag talar om de heliga och goda fäderna) – när de bygger utan Skriften, det är, utan guld, silver och ädelstenar, så bygger de med trä, strå eller hö – måste vi, i enlighet med S:t Paulus’ ord, veta hur man gör skillnad mellan guld och trä, mellan silver och strå, mellan ädelstenar och hö; och vi får inte av dessa förhatliga skriare förledas att tro att trä och silver är samma sak, och att smaragder och hö är det samma. Eller vi borde be dem (om detta lät sig göras) att först själva bli så kloka att de tar trä för guld, strå för silver och hö för pärlor. Annars borde de bespara oss och inte vänta sådan dårskap och barnslighet av oss.

Vi borde också alla notera detta den helige Andes underverk, nämligen, att han ville ge världen alla den heliga Skrifts böcker, både Gamla och Nya Testamentets, enbart genom Abrahams folk och säd, och att han inte låtit sammanställa en enda bok genom oss hedningar, liksom han inte hade för avsikt att välja sina profeter och apostlar bland hedningarna, som S:tPaulus säger i Romarbrevet 3 [:2]: judarna har en stor förmån, eftersom de ”har blivit betrodda med Guds löftesord”, och, enligt psalm 147 [:19]: ”Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter”; det har han inte gjort för någon hedning. Och Kristus själv säger i Johannes 4 [:22]: ”Vi veta att frälsningen kommer från judarna”, och Romarbrevet 9 [:4–5] säger: ”Dem tillhör förbunden och lagstiftningen, fäderna och Kristus.”

Därför får vi hedningar inte värdesätta våra fäders skrifter lika högt som den heliga Skrift, utan litet lägre – ty de är barnen och arvingarna, medan vi är gästerna och främlingarna som har kommit till barnens bord av nåd och utan något löfte. Vi borde i sanning ödmjukt tacka Gud och – likt den hedniska kvinnan – inte begära mer än att vara små hundar som ”äter smulorna, som faller från deras herrars bord” [Matt. 15:27]. Men nu går vi anspråksfullt till väga och vill lyfta oss själva och våra fäder till apostlarnas nivå, och tänker aldrig på att Gud mycket mer kunde förgöra oss i stycken, då han inte sparade de naturliga grenarna och Abrahams säd och arvingar, för deras otros skull, Romarbrevet 11 [:21]. Och ändå tillskansar sig denna fördömda styggelse i Rom makt, ovanom apostlar och profeter, att godtyckligt ändra Skriften för att passa honom själv, därför har S:t Augustinus rätt då han skriver till S:t Hieronymus (som ovan berättats): ”Käre broder, jag hoppas att du inte väntar dig att dina böcker skall anses likvärdiga med apostlarnas och de heliga fädernas, Gud bevare dig för att begära sådant.”

Det finns inte heller ett koncilium eller en fader hos vilken man kunde finna eller undervisas i hela den kristna läran. Så behandlar t. ex. konciliet i Nicea bara läran om att Kristus är sann Gud, det i Konstantinopel att den helige Ande är Gud, det i Efesus att Kristus inte är två utan en person och det i Chalcedon, att Kristus inte har en utan två naturer, den mänskliga och den gudomliga. Dessa är de fyra stora huvudkoncilierna, de behandlar ingenting mer än dessa fyra artiklar, som vi skall höra. Men detta är ännu ingen fullständig undervisning om den kristna tron. S:t Cyprianus talar om hur man skall lida och dö fast i tron – han omdöper kättare, och han tillrättavisar dåliga seder och kvinnorna. S:t Hilarius försvarar konciliet i Nicea och att Kristus är sann Gud, och behandlar några psalmer. S:t Hieronymus prisar jungfrudomen och eremiterna. S:t Krysostomos undervisar om bön, fasta, allmosor, tålamod osv., och S:t Ambrosius behandlar ytterligare många ämnen, men S:t Augustinus behandlar det största antalet, och det är därför Sentensernas mästare hämtat det mesta av sitt material hos honom.

Summa: Sätt dem alla tillsammans, både fäder och koncilier, så kan du ändå inte plocka hela den kristna läran hos dem, även om du plockade i evighet. Om den heliga Skrift inte varit, hade kyrkan – så långt det på koncilier och fäder ankommer – inte bestått länge. Som bevis må anföras: Varifrån har fäderna och koncilierna det de lär eller behandlar? Menar du, att de först på sin tid funnit det eller att den helige Ande ständigt gett dem nya ting? Hur har då kyrkan bestått före dessa koncilier och fäder? Eller har det inte funnits några kristna tidigare, förrän koncilier och fäder uppkom? Därför måste vi tala annorlunda om koncilierna och fäderna, och inte se till bokstäverna, utan till meningen. Må detta vara nog för den första delen av denna lilla bok, så att vi också kan hämta andan.