Kyrkan kan inte reformeras efter fäderna och koncilierna

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del I-2

Många av papisterna sysselsatte sig i åratal med koncilierna och fäderna, tills de slutligen samlat alla koncilier i en bok – ett arbete som tilltalar mig, eftersom jag inte tidigare sett koncilierna samlade. Nu finns (i mitt tycke) några goda, fromma hjärtan, som skulle ha velat se kyrkan reformerad enligt dessa samma konciliers eller fäders vis och måttstock, liksom de därtill är medvetna om, att kyrkans nuvarande tillstånd under påveväldet dåligt stämmer överens (vilket är uppenbart) med koncilierna och fädernas vis. Men i detta avseende är deras goda avsikt helt fåfäng, ty de är utan tvivel av den meningen, att påven med sitt anhang också ville eller skulle deltaga i en sådan reformation. Detta är dock ett misstag. Där står påven med sina bestående herrar och säger trotsigt till dem och till oss att de hellre låter kyrkan gå under än de viker i ett enda stycke – det betyder att de också vill låta både koncilier och fäder gå under. Ty om man skall följa koncilierna och fäderna – Gud hjälpe! – vad skulle det då bli av påven och de nuvarande biskoparna? I sanning, de skulle tvingas bli den kyrka som bestämts till undergång och de skulle inte längre få vara de bestående herrarna.

Jag skall tyst förbigå den gamla tiden, omfattande tusen eller fjortonhundra år efter Kristi födelse. Det är inte mer än hundra år sedan påven upptog den heliga seden att ge en präst två pastorat, som domprostämbete eller prebende, något som teologerna i Paris och deras sammansvurna skrivit och mumlat förskräckliga ting om. Jag är ännu inte sextio år gammal, ändå vet jag, att det i min tid blivit vanligt att en biskop har mer än ett stift. Men under tiden har påven uppslukat allt, han har stulit annater [inbillad rätt för påven eller biskop att uppbära årslön för varje obesatt prästtjänst] och allt annat, utdelat stift till tre och klosterkyrkor och pastorat till tio och tjugo. Hur kan han åter uppge allt sådant och upplösa sina kanslier för fädernas eller konciliets sak? Ja, säger du, det är ett missbruk. Välan, ta dina gamla koncilier och fäder till dig och reformera allt detta; ty så här var det inte för hundra, ja, sextio år sedan, innan du var född.

Vad är det nu för nytta med din reformation enligt fäderna och koncilierna? Du hör att påven och biskoparna inte skulle tåla den. Och om de inte kan tåla kyrkans tillstånd, sådant det var för femtio år sedan, då du och jag var barn, min bäste herre, hur vill eller kan de tåla vår önskan att reformera kyrkan genom att återställa den sådan den var för sexhundra, tusen eller fjortonhundra år sedan? Ett sådant företag är helt enkelt omöjligt, när påven behärskar allt och inte vill bli reformerad. Vi måste därför medge att både koncilier och fäder är maktlösa i dessa saker, och det är allt vi kan säga och tänka om dem; ty påven står över koncilier, fäder, konungar, Gud och änglar. Låt mig se dig avsätta honom så att fäderna och koncilierna blir hans mästare! Gör du det, så skall jag glatt gå med och bistå dig. Men så länge som detta inte sker, vad är det då för nytta, att ni talar eller skriver mycket om koncilier och fäder? Ingen tar det till hjärtat. Om påven inte tillsammans med sina bestående herrar, kardinaler, biskopar osv. vill vara med om reformationen och underställa sig koncilierna och fäderna med oss, så har vi ingen nytta av ett koncilium, än mindre kan vi vänta en reformation av honom, ty han skulle slå ned allt och befalla oss att tiga stilla.

 

Ingen tid att lyda kyrkliga påbud

Eller önskar ni att vi tillsammans med dem låter reformera kyrkan i enlighet med koncilierna och fäderna, för att så hjälpa den, fastän påven och hans anhang inte skulle göra eller tåla det? På detta ger jag ett dubbelt svar: Antingen är de hatfulla, onda och elaka och gör detta utan god avsikt, eller så är de godhjärtade och menar väl (så långt det är möjligt för dem). Tala då om för de förra att de först skall ta sig i näsan [besinna sig] och ta bjälken ur sitt eget öga [Matt 7:3–5], och sedan, tillsammans med påve och kardinaler, eller utan påve och kardinaler osv., få koncilierna och fäder­ na kära och hålla sig till dem. Då det sker, skall vi strax vara där för att tävla med ett så heligt exempel och vi skall bli mycket bättre än de är! Ty vi är inte sådana fördömda mänskor (Gud vare lov och tack) att vi skulle låta kyrkan gå under hellre än vi skulle vika, också i stora stycken, så länge det inte går emot Gud. Om det bara beror på vår vilja och förmåga, är vi beredda att gå under tills där finns varken hull eller hår, hellre än att kyrkan åsamkas lidande eller skada.

Men då de själva inte aktar på fäder och koncilier och vill göra oss likadana, då går det för långt. Till det måste vi säga: Medice cura teipsum. [Luk. 4:23: Läkare, bota dig själv!]. Och som Kristus säger: De lägger tunga bördor på människornas skuldror, men vill inte röra dem med ett finger. [Matt. 23:4] Det leder ingenvart, och vi har orsak att vägra, särskilt då de påstår sig besitta så mycket av heligheten hos de fäder och koncilier, som vi inte följer, och de själva följer bara i ord de talar och skriver för att berömma sig av inför oss. Ty vi bekänner och måste bekänna, att vi är rätt fattiga och svaga kristna i varje stycke.

För det första är vi dag och natt så upptagna av tron med läsande, tänkande, skrivande, förmanande och tröstande av både oss själva och andra, att vi inte har vare sig tid eller tillfälle ens att grubbla över om det någonsin funnits koncilier och fäder; än mindre att befatta oss med höga ting som mässkläder, mässhakar, långa kappor osv. och med deras djupsinniga helighet. Om de kommit så långt att de blivit änglar, och om de har så mycket tro, att djävulen måste lämna dem i fred och inte kan få dem att göra några misstag och inte kan förskräcka ett enda ängsligt samvete, så har vi svaga kristna ännu inte uppnått detta, och vi fruktar, att vi inte kommer att uppnå det på jorden. Därför borde de vara nådiga och barmhärtiga mot oss och inte fördöma oss, då vi ännu står dem efter i helighet. Ty skulle vi nu lämna våra gärningar, trons gärningar, och i vår svaghet klä oss och äta enligt deras starka helighet, fick vi uppge vår svaga helighet utan att uppnå deras starka och utmärkta helighet, och så skulle vi sätta oss mellan två stolar.

Om de ändå inte vill vara oss nådiga och barmhärtiga, så måste vi låta dem vara änglar som dansar bland blommor i paradis, som människor som sedan länge bemästrat tron och i sin himmelska helighet inte längre anfäktas av djävul, kött eller värld. Men vi måste plåga oss och kräla i smuts och orenhet, som fattiga nybörjare och lärlingar, oförmögna att vara sådana höga doktorer och mästare i tron. Ty hade vi så mycket tro som de inbillar sig att de har, skulle vi tåla och tillåta kronor, mässhakar, koncilier och fäder lättare än de gör. Men så är det inte, de bär dem lätt (ty det är lätt att bära ingenting) under det att de skryter med att vi inte vill tåla dem.

Likaså upptar de tio buden oss arma kristna så mycket att vi inte kan iakttaga och utöva andra upphöjda gärningar, som de prisar som andliga, konciliära och patristiska. Med stort arbete driver och övar vi oss själva och de våra att med största flit älska Gud över allting och vår nästa som oss själva, att vara ödmjuka och tålmodiga, barmhärtiga och milda, kyska och nyktra, varken giriga eller avundsjuka, och allt vad Guds bud innebär. Vi skulle väl gärna vilja att det inte fanns vare sig stolthet, girighet, ocker, avundsjuka, dryckenskap, frosseri, äktenskapsbrott eller liderlighet bland de våra. Men det finns så mycken svaghet och otillräcklighet hos oss, att vi kan leda bara några få in i sådana goda gärningar. Massorna förblir som de är och blir värre för varje dag. Nu kan du räkna ut, hur vi – om vi är så utan framgång i dessa nödvändiga, av Gud påbjudna gärningar – skulle kunna lämna dem och ägna oss åt de höga, starka, icke nödvändiga gärningar de berättar om för oss? Hade vi utfört dessa gudomliga, ringa, föraktliga eller, som de nedsättande betecknar dem, ”borgerliga” gärningar, så skulle vi, om Gud vill, också börja med deras andliga, kyrkliga gärningar beträffande ätande av kött, kläder, särskilda dagar etc.

Men det är lätt för dem, ty de följer Guds bud helt och hållet, de älskar Gud över allting, och hos dem finns det ingen avundsjuka, inget ocker, inga äktenskapsbrytare eller horor, varken drinkare eller fyllkajor, ingen stolthet eller girighet etc., utan de gör alla sådana ringa, goda och gudomliga gärningar så lätt att de är fullständigt sysslolösa. Därför är det rimligt, att de företar sig sådana gärningar, som är starkare och högre än våra ”borgerliga”, i lydnad mot kyrkorna och fäderna, då de är alltför starka för att öva sådana ringa verk med oss – de har ju gått förbi oss och är redan långt före oss. Men de skulle dock i enlighet med sin höga, starka barmhärtighet och efter S:t Pauli lära ha medlidande med oss svaga, fattiga kristna och inte fördöma och bespotta oss, för att vi som småbarn behöver ledas då vi lär oss gå, ja, krälar i dyn utan att kunna hoppa och dansa med lätta fötter och ben över och utanför Guds bud, som de gör, de starka hjältarna och jättarna, som kan gripa sig an större och högre verk än att älska Gud över allting och nästan som sig själva, vilket S:t Paulus kallar lagens uppfyllelse [Rom. 13:10], liksom också Kristus säger i Matt. 5 [v. 19].

Om de ändå inte vill ha medlidande med oss, så ber vi dock om en tidsfrist tills vi förverkligat Guds bud och de ringa barnverken, sedan skall också vi gärna gå över till deras höga andliga, ridderliga och manliga verk. Ty vilken nytta är det med att tvinga ett barn att hålla jämna steg med och arbeta som en stark man? Det blir inget av det, barnet förmår det inte. Så är det också med oss svaga och fattiga kristna, som går i Guds bud och hans ringa goda verk som barnet stultar omkring mellan stolarna, ibland också kryper på alla fyra, ja, krälar på marken. Kristus måste föra oss i ledband, som en mor eller en tjänsteflicka leder ett barn – vi kan helt enkelt inte hålla jämna steg med dem i deras starka, manliga löpande och görande, och må Gud också bevara oss för det! Därför skall vi spara den kyrkliga och konciliära heligheten (som de säger), tills vi inget mer har att uträtta i fråga om Guds bud och gudomliga gärningar, och en sådan reformation kan vi aldrig tåla. Må detta vara nog som svar till den första gruppen människor, de som med onda avsikter begär denna reformation av oss.

De motstridiga koncilierna kan inte vara norm

Till de andra, som menar rätt och gott när de då hoppas – om än förgäves – att en god reformation, sådan som de tänker sig den, ännu kunde ske enligt fäderna och koncilierna, även om påven inte alls ville ha den och försökte hindra den. Jag svarar, att jag anser det vara ett omöjligt företag, och att jag sannerligen inte vet hur man skall gripa sig an det. Ty också jag har läst fäderna, och det redan innan jag så beslutsamt satte mig mot påven. Jag har också läst dem med större flit än de, som nu på fädernas vägnar uppträder så anspråksfullt och högmodigt mot mig. Ty jag vet att ingen av dem har försökt läsa en bok i den heliga Skrift i skolan med fädernas skrifter som hjälp, vilket jag har gjort. Om de ens tog en bok ur den heliga Skrift och sökte efter fädernas förklaringar, så skulle det gå dem som det gick mig, då jag arbetade med Hebreerbrevet med S:t Chrystostomos’ glossor, brevet till Titus och galaterna med hjälp av S:t Hieronymos, Genesis med hjälp av S:t Ambrosisus och S:t Augustinus, Psaltaren med alla tillgängliga skribenter, och så vidare. Jag har läst mer än de tror, och jag har arbetat mig fram genom alla böckerna – därför är de förmätna, som inbillar sig att jag inte läst fäderna, och som anbefaller det som en dyrgrip, som jag för tjugo år fann vara av ringa värde då jag utlade Skriften.

S:t Bernhard förklarar, att han fått sin visdom av träden, av ekar och granar – de har varit hans lärare, det betyder att han har sina tankar ur Skriften och att han begrundat dem under träden. Han säger också, att han håller de heliga fäderna högt, men inte bryr sig om allt de skrivit, och som orsak ger han denna bild: Han vill hellre dricka ur själva källan än ur bäcken, som alla människor vill, då de en gång haft möjlighet att dricka ur källan. Då glömmer de bäcken, om de inte använder den för att ta sig till källan. Så måste också Skriften förbli mästare och domare, ty när vi följer bäckarna för långt, för de oss bort från källan och förlorar både smak och näring, tills de flyter ut och förlorar sig i det salta havet, vilket skedde under påvedömet. Men nog härom! Jag skall ge skäl för varför ett sådant förehavande vore omöjligt.

För det första är det uppenbart, att koncilierna inte bara är olika, utan också motsäger varandra – liksom också fäderna gör. Skulle vi nu försöka bringa dem i överensstämmelse med varandra, skulle det bli mycket värre gräl och dispyter än nu, och dem skulle vi aldrig komma från. Ty då de ofta är motstridiga och i många stycken alldeles olika varandra, måste vi först arbeta med att välja ut det bästa och låta resten fara. Då skulle det bli strid och trätor! En skulle säga: ”Vill man hålla dem, så måste man hålla dem alla eller ingen alls!” En annan skulle säga: ”Ja, plocka ut vad ni vill, och bry er inte om det som inte faller i smaken!” Vem skall här vara domaren?

Se på den dekretsamling där Gratianus försökt sig på just detta – så gav han också boken namnet ’Concordantia Discordantiarum’ [Concordantia discordantiarum canones – en harmonisering av mostridiga kanoner, dvs. kyrkans föreskrifter] – då han jämfört fädernas och konciliernas olika utsagor, bringat de motstridiga till överensstämmelse med varandra och plockat ut det bästa. Han har gått baklänges som kräftan – ofta har han låtit det bästa fara och har behållit det sämsta, utan att ändå ha lyckats sammanjämka dem. Det är som juristerna säger, det stinker av ärelystnad och girighet, och en kanonist är inget annat än en åsna! Hur skulle det sedan gå för oss, om det blev så, att vi skulle försöka jämka samman alla fädernas och konciliernas utsagor och beslut? Mycket arbete och möda skulle förspillas och ont skulle göras värre. En sådan dispyt vill jag inte inlåta mig i, ty jag vet att den aldrig skulle ta slut, och att det skulle ske till priset av ovisshet och förlorad enhet. De är för unga och oerfarna, de bläcksuddarna, som menar och inbillar sig att sådant är möjligt och att hela världen måste tillbe det. Ändå känner de inte Bibelns – än mindre konciliernas – grunder, men skriker och spottar utan att veta vad de säger och skriver.

Jag skall tiga om Gratianus. S:t Augustinus skriver beklagande till Januarius, att kyrkan redan på hans tid – han är född trehundra år efter Kristus (ty år 1539 har han varit död i elvahundratvå år) – betungades med en sådan mängd biskopsstadgar, att judarnas levnadsskick vore drägligare. Klart och tydligt säger han: Innumerabilibus servilibus one­ ribus premunt Ecclesiam, det betyder: Med otaliga bördor betungar sig kyrkan – medan judarna är betungade av Gud, inte av mänskor osv. Kristus har instiftat få och lätta ceremonier för sin kyrka, nämligen dopet och sakramentet, och antyder inte heller några fler än dessa två, som envar kan läsa. Böckerna är ju tillgängliga för alla, och ingen kan be­ skylla mig för att ha uppdiktat detta.

Men han ger oss stor frihet då han på samma ställe säger: ’Hoc genus habet liberas obseniationes’, det betyder: Ingen är skyldig att hålla allt sådant, utan kan låta bli att göra det utan att därmed synda. Om S:t Augustinus här inte är en kättare, så blir jag det aldrig, fastän jag kastat en trave med många biskopars och kyrkans läror i elden och visat bara på dopet och sakramentet och hållit fast vid att Kristus inte gett sin kyrka flera ceremonier, utan idel tröst och nåd, så som han säger: ”Min börda är lätt och mitt ok är milt” [Matt. 11:30], det betyder: Min börda är frid, och mitt ok är glädje.

Dock gör denne framstående man de stora (eller hur man skall benämna dem) universal- eller huvudkoncilierna den äran, att han skiljer dem från de andra och alla biskopsstadgar, då han säger, att man bör hålla dem i ära, och han skriver just på detta ställe att man bör anse deras beslut vara bindande, då mycket beror av detta, och – jag använder hans ord – de har Saluberrima autoritas, det betyder att det är mycket nyttigt att hålla dem i ära. Han har dock aldrig med egna ögon sett ett enda av dessa stora koncilier eller ens fördjupat sig i dem, ty då skulle han kanske ha skrivit annorlunda eller mer om detta. Ty det finns inte mer än fyra stora huvudkoncilier, erkända och uppskattade av alla kyrkor, så att de romerska biskoparna jämför dem med de fyra evangelierna, som de skryter i sina dekret. Det första är det nicenska, som hölls i Nicea i Asien i det femtonde året av Konstantin den stores regering, knappt 35 år före Augustinus’ födelse. Det andra hölls i Konstantinopel, i det tredje året av kejsar Gratianus’ och det första av kejsar Theodosius’ regering – de regerade tillsammans. På den tiden var S:t Augustinus ännu en hedning och ingen kristen, en man på omkring 26 år, varför han inte kunnat fördjupa sig i alla mötets dumheter. Det tredje – i Efesus – har han inte upp­ levt, än mindre det fjärde i Chalcedon. Allt detta lär oss historien och kronologin, det är visst.

Detta måste jag säga pga. S:t Augustinus’ ord om att hålla de stora huvudkoncilierna i ära, då mycket beror av dem. Hans avsikt är, rätt förstådd, att tala enbart om de två koncilier som hölls i Nicea resp. Konstantinopel; dem har han inte sett, utan har lärt känna dem efteråt genom det som skrivits om dem. På den tiden stod ingen biskop över den andre. Ty sådana koncilier kunde biskoparna – de romerska lika litet som de andra – aldrig få till stånd, om inte kejsarna samlat dem. Det framgår av partikularierna, de små koncilier som biskoparna själva höll på olika platser utan uppdrag av kejsaren. Därför antar jag i min dårskap att de stora koncilierna eller universalierna har fått sina namn därav att kejsarna, de högsta styresmännen, fört samman biskoparna från alla länder.

Ty historien visar mig – det kommer att göra alla papister rasande – att biskop Sylvester av Rom för egen del inte kunnat sammankalla det första konciliet i Nicea. Om inte kejsaren Konstantin gjort det, hade det aldrig sammankallats. Och vad skulle den stackars biskopen i Rom göra, då biskoparna i Asien och Grekland inte var honom underdåniga? Och hade han kunnat göra det utan kejsare Konstantins makt, skulle han inte ha förlagt det till Nicea i Asien, så långt borta över havet, där ingen gav avkall på sin makt (som han väl visste och hade erfarit), utan han hade hållit det i Italien, i Rom eller nära den staden och tvingat kejsaren att komma dit. Detsamma säger jag om de andra tre stora koncilierna (som nämndes ovan): Om inte kejsarna Gratianus, Theodosius och Theodosius II samt Martianus inte själva sammankallat dessa tre stora koncilier, så skulle de aldrig ha hållits, så långt det berodde på biskoparna i Rom och alla andra biskopar. Ty på den tiden brydde sig de andra ländernas biskopar lika litet eller ännu mindre om biskopen i Rom som biskoparna i Mainz, Trier och Köln bryr sig om varandra idag, vad gäller överhögheten.

Dock lär vi av historien, att de romerska biskoparna redan tidigare var sjuka efter att få härska, de flämtade och stönade efter herradöme över alla biskopar, men fick inget stöd av regenterna för detta. Ty de skrev många brev – till Afrika, Asien och andra platser, t.o.m. till konciliet i Nicea, att man inte skulle få befalla något utan den romerska stolens medgivande. Men på den tiden brydde sig ingen om det, utan biskoparna i Afrika, Asien och Egypten handlade som om de inte hörde det. De tröstade dem ändå med vänliga och ödmjuka ord, utan att ge efter. Detta kommer du att lära av historien då du läser den och noga begrundar vad som hänt. Men du skall inte vända dig till påven och hans smickrares ropande, utan du skall hålla den historiska texten för ögonen.

Då nu alla kristna i hela världen hållit ordet ’koncilium’ högt pga. ovannämnda S:t Augustinus’ skrift, och då sådana höga monarker och kejsare var där, har de romerska biskoparna alltid eftertraktat namnet ’koncilium’ för egen räkning, för att hela kristenheten måste tro, vad de säger, och för att de under ett sådan namn själva hemligen skulle bli monarker (jag talar här om sanningen för deras eget samvete, om de kan ha ett samvete). Detta har de uppnått genom strävan och förställning – de har nu blivit Konstantinus, Gratianus, Theodosius, Martianus och mer än dessa fyra monarker och deras fyra stora huvudkoncilier, ty påvens koncilium heter nu Sic volo, sic jubeo, sit pro ratione voluntas [Så vill jag, så befaller jag, godtycket går före förnuftet]. Detta gäller dock inte i hela världen, inte ens i hela kristenheten, utan i den del av det romerska riket, som stod under Karl den store. Med hans hjälp har de uppnått och uträttat mycket, tills de, besatta av alla djävlar, slutligen skamligt störtade några kejsare, trampade dem under fötterna och förrådde dem på många sätt, som de ännu gör, om de kan.