Forts. från föreg. sida

Om bekännelsen och tillfyllestgörelsen i boten

1] Rättsinniga män kunna lätt inse, att det är av största vikt, att den sanna läran bevaras angående ovan angivna delar av boten, nämligen ångern och tron. Därför ha vi sysselsatt oss mera med att förklara dessa läropunkter, men om bekännelsen och tillfyllestgörelserna i boten hava vi icke så mycket ordat. 2] Ty även vi bibehålla bekännelsen särskilt för avlösningens skull, som är ett Guds ord, vilket nyckelmakten med gudomlig myndighet förkunnar för var och en enskild. 3] Därför skulle det vara orätt att från kyrkan avlägsna den enskilda avlösningen. 4] Och om några toge sig före att avskaffa den enskilda avlösningen, visa de sig icke förstå, vad syndernas förlåtelse eller nyckelmakten är. 5] Men beträffande uppräknandet av synderna i bekännelsen hava vi förut sagt, att vi icke anse detta vara nödvändigt enligt gudomlig befallning. 6] Ty vad somliga häremot invända, nämligen att domaren först måste äga kännedom om den föreliggande saken, innan han avkunnar domen, har intet att skaffa med vår fråga, ty avlösningen är en Guds välgärning eller nåd, men icke dom eller lag. 7] Därför hava Guds ords tjänare uppdraget att förlåta synder, men icke att uppdaga dolda försyndelser. 8] Och förvisso avlösa de även från sådana synder, som vi icke minnas, och därför kräver avlösningen, vari evangeliets egen röst ljuder och som meddelar syndaförlåtelse och tröstar samvetena, icke någon rannsakan.

9] Det är löjeväckande att här framföra Salomos ord: Giv noggrant akt på din boskaps utseende. Ty Salomo säger här ingenting om bekännelsen, utan giver husfäderna ett ekonomiskt råd att använda sitt eget och ej taga befattning med det, som tillhör en annan, samt bjuder dem att noggrant sköta sina tillhörigheter, likväl icke så att sinnet av iver att öka sina ägodelar vänder sig bort från gudsfruktan eller tron eller omsorgen om Guds ord. Men våra motståndare omforma genom besynnerliga förändringar Skriftens ord till vilka meningar som helst. Uttrycket "att giva akt" betecknar för dem här att lyssna på bekännelserna i boten och uttrycket "utseende" betecknar icke ett yttre förhållningssätt, utan det förborgade i samvetet. Boskapshjorden betecknar människorna. Det är i sanning en skön tolkning och värdig dessa föraktare av redbar forskning. Men om någon skulle vilja på liknelsemässigt vis låta föreskriften gälla icke en husfader, utan en församlingsherde, så borde förvisso uttrycket "utseende" tolkas såsom gällande ett yttre förhållningssätt. Denna analogi skulle vara mera passande.

10] Men låt oss lämna detta. I psalmerna talas stundom om bekännelsen, t.ex.: Jag sade: jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät han mig min synds missgärning. En sådan syndabekännelse, som sker för Gud, är just lika med ånger. Ty då den sker inför Gud, sker den nödvändigtvis med hjärtat och icke blott med munnen, såsom skådespelarna göra på scenen. Därför är en sådan bekännelse lika med den ånger, i vilken vi förnimma Guds vrede och bekänna, att denna Guds vrede är rättvis och att han icke kan blidkas genom våra gärningar, och likväl bedja vi om Guds barmhärtighet på grund av vad han lovat. 11] Sådan är denna bekännelse: Mot dig allena har jag syndat, på det att du må befinnas vara rättfärdig och hava rätt, när du dömer. D.v.s. jag bekänner mig vara syndare och förtjäna Guds eviga vrede, och icke kan jag ställa min rättfärdighet och mina förtjänster mot din vrede. Därför bekänner jag, att du är rättfärdig, då du dömer och straffar oss. Jag bekänner att du får rätt, då skrymtarna om dig mena, att du är orättvis, då du straffar eller dömer dem, såsom de väl förtjänat. Ja, våra förtjänster kunna icke ställas mot din dom, utan vi kunna bliva rättfärdiggjorda endast under förutsättning att du rättfärdiggör oss och genom din barmhärtighet räknar oss såsom rättfärdiga. 12] Kanske skall någon här anföra Jakob: Bekännen edra överträdelser för varandra. Men här talar han icke om den bekännelse, som bör göras inför prästerna, utan i allmänhet om huru bröder skola sinsemellan försonas. Ty han bjuder ju, att bekännelsen skall vara ömsesidig.

13] Vidare måste våra motståndare förkasta många i hög grad erkända lärare, om de mena, att uppräknandet av synderna i bekännelsen är nödvändig på grund av Guds befallning. Ty visserligen gilla vi bekännelsen i boten och anse, att en viss rannsakan är till gagn, för att människorna må bli bättre undervisade, men detta bör handhavas så, att icke några snaror utläggas för samvetena, vilka aldrig kunna komma till frid, om de mena sig icke kunna få sina synders förlåtelse utan att hava fullgjort detta ängsligt noggranna uppräknande. 14] Det är alltigenom oriktigt, vad motståndarna påstå i sin vederläggningsskrift, nämligen att fullständig bekännelse är nödvändig för saligheten. Ty en sådan är omöjlig. Och vilka snaror utlägga de icke här för samvetena, då de kräva en fullständig bekännelse! Ty när kan samvetet vara förvissat om att dess bekännelse är fullständig? 15] Hos kyrkans skriftställare talas väl om bekännelsen, men de ha intet att säga om detta uppräknande av hemliga synder, utan om ordningen för en offentlig bot. Då nämligen de, som avfallit och voro illa beryktade, icke återupptogos i församlingsgemenskapen utan vissa gottgörelser, brukade dessa göra sin syndabekännelse inför prästerna, för att gottgörelse skulle åläggas dem efter måttet av deras synder. Men hela denna sak har ingenting gemensamt med det uppräknande av synder, varom vi här orda. Ty den förut nämnda bekännelsen skedde icke på grund därav, att utan densamma syndaförlåtelse inför Gud icke kunde meddelas, utan därför att gottgörelserna icke kunde bestämmas utan att man först kände syndens art. Ty för olika brott förelågo olika bestämmelser.

16] Och såsom en rest från den förutnämnda ordningen för den offentliga boten föreligger uttrycket tillfyllestgörelse (satisfactio). Ty de heliga fäderna ville icke i församlingsgemenskapen återupptaga dem, som avfallit eller voro illa beryktade, utan att dessa så långt som möjligt givit till känna och ådagalagt sin bot. Och härtill synas många skäl hava förelegat. Att straffa avfällingar tjänade nämligen till varning, såsom en förklaring till de kyrkliga stadgandena upplyser, och det vore opassande att utan vidare framsläppa illa beryktade människor till nattvarden. Dessa seder äro nu för lång tid sedan föråldrade. Och det är icke nödvändigt att återinföra dem, ty de äro icke nödvändiga för att få syndernas förlåtelse inför Gud. 17] Fäderna menade icke heller, att människorna förtjänade syndernas förlåtelse genom att iakttaga sådana seder. Visserligen pläga sådana ting, som falla i ögonen, förleda de oerfarna, så att de mena sig genom sådana gärningar förtjäna syndernas förlåtelse. Men om någon hyser en sådan mening, tänker han på judars och hedningars sätt. Ty även hedningarna hava vissa försoningsmedel, genom vilka de föregiva sig blidka Gud. 18] Men sedan denna sed kommit ur bruk, kvarstår uttrycket tillfyllestgörelse (satisfactio) och det spåret av nämnda sed, att vid bikten vissa gottgörelser föreskrivas, vilka angivas vara gärningar, som man ej är pliktig till. Vi kalla dem i kyrkolagen föreskrivna tillfyllestgörelser. 19] Vi mena om dem detsamma som uppräknandet av synderna, nämligen att dessa tillfyllestgörelser icke äro enligt Guds befallning nödvändiga för syndaförlåtelsen. Så vore ju icke heller de förutnämnda i ögonen fallande handlingarna med gottgörande syfte enligt gudomlig befallning nödvändiga för syndaförlåtelsen. Ty man måste fasthålla den läran om tron, att vi genom tron få syndernas förlåtelse för Kristi skull, men icke på grund av våra egna föregående eller efterföljande gärningar. Särskilt av det skälet ha vi här till behandling upptagit tillfyllestgörelserna, för att man icke må företaga sig att med dem ställa trons rättfärdighet i skuggan eller mena sig på grund av dessa gärningar få syndernas förlåtelse. 20] Denna villfarelse understödes av många uttalanden, som man med eftertryck framhåller i skolorna, såsom när man vid angivandet av vad tillfyllestgörelsen är påstår, att den sker för att blidka den kränkte Guden.

21] Men motståndarna erkänna likväl, att tillfyllestgörelserna icke är till något gagn i och för utplånandet av skulden. Men de föregiva, att de äro nyttiga till att friköpa från straffen, både skärseldens straff och andra. De lära nämligen, att Gud i syndaförlåtelsen utplånar skulden, och att han, då det anstår Guds rättfärdighet att straffa synden, förvandlar de eviga straffen till timliga. De lära vidare, att en del av dessa timliga straff efterskänkas genom nyckelmakten, men att man måste friköpa sig från den återstående delen genom tillfyllestgörelser. Det är omöjligt att förstå, vilken del av straffen som efterskänkes genom nyckelmakten, såvida de icke vilja säga, att en del av skärseldens straff efterskänkes, varav då skulle följa, att tillfyllestgörelserna helt enkelt äro straff, genom vilka man befrias från skärselden. Dessa tillfyllestgörelser påstå de gälla, även om de fullgöres av sådana, som fallit i dödssynd, liksom om Guds misshag kunde blidkas av sådana, som leva i dödssynd. 22] Men allt detta är nyligen uppdiktade människopåfund utan stöd i Skriften eller de gamla kyrkofädernas skrifter. Icke ens Lombardus talar på detta sätt om tillfyllestgörelserna. 23] De skolastiska teologerna ha sett, att tillfyllestgörelser användas i kyrkan, men de ha icke aktgivit på, att dessa yttre botövningar inrättats dels för exemplets skull, dels för att pröva dem, som begärde att bli återupptagna i kyrkan. De hava med ett ord icke insett, att gottgörelserna hade innebörd av utvärtes tukt och ordning. Därför föregåvo de i vantro, att dessa icke tjänade till att bevara tukten inom kyrkan, utan till att blidka Gud. Och såsom de eljest ofta på olämpligt vis blandade samman andligt och världsligt, så skedde detta även med avseende på tillfyllestgörelserna. 24] Och likväl betyga förklaringarna till kyrkolagen gång efter annan, att dessa botövningar inrättats för kyrkotuktens skull.

25] Låtom oss emellertid nu aktge på, huru motståndarna söka bevisa dessa sina påfund i vederläggningsskriften, som de dristat sig påtruga Hans Maj:t Kejsaren. De anföra många ord ur Skriften för att slå blå dunster i ögonen på de okunniga, som om denna sak skulle hava något stöd i Skriften, medan den i själva verket varit okänd ända till Lombardus' tid. De åberopa dessa ord: Bären sådan frukt, som tillhör bättringen. Vidare: Ställen edra lemmar i rättfärdighetens tjänst. Likaså: Kristus predikar bättring: Gören bättring. Likaledes: Kristus befaller sina apostlar att predika bättring, och Petrus predikar i Apg. 2 bättring. Därefter anföra de vissa uttalanden av fäderna och ur kyrkolagen och draga följande slutsats: Tillfyllestgörelserna få icke i strid mot evangeliets uttryckliga ord samt kyrkomötenas och fädernas föreskrifter avskaffas i kyrkan, utan de, som fått avlösning av prästen, böra fullgöra den dem ålagda bättringen, efterföljande detta Paulus' ord: Han har utgivit sig själv för oss till att förlossa oss från all orättfärdighet och till att rena åt sig ett välbehagligt folk, som beflitar sig om att göra vad gott är.

26] Gud straffe dessa ogudaktiga sofister, som så skändligt förvränga Guds ord efter sina tomma inbillningar. Vilken rättsinnig människa kan låta bli att uppröras över något så ovärdigt! Kristus säger: Gören bättring, och apostlarna predika bättring: Alltså skola de eviga straffen ersättas av skärseldens straff, alltså skall nyckelmakten ha befogenhet att efterskänka en del av skärseldens straff, alltså skola tillfyllestgörelserna friköpa från skärseldens straff. Vem har lärt dessa åsnor en sådan slutledningskonst? Men detta är varken slutledningskonst eller spetsfundighet, utan bedrägeri. Så åberopa de detta ord: Gören bättring, för att när de okunniga höra ett sådant ord anföras mot oss, de skola mena, att vi vilja upphäva hela boten. Med sådana konstgrepp söka de bringa sinnena ur fattning och upptända hat, så att de okunniga må ropa mot oss, att dessa fördärvliga kättare, som vilja avskaffa boten, må helt undanröjas.

27] Dock är vårt hopp, att sådant tal skall hava föga framgång hos rättsinniga människor. Gud skall icke länge fördraga så stor fräckhet och ondska. Och påven i Rom är på intet sätt mån om sin värdighet, då han använder sådana försvarare och överlämnar denna synnerligen viktiga fråga åt dessa sofisters avgörande. Ty då vi i vår bekännelse givit en sammanfattning av nästan hela den kristna läran, hade man såsom domare i så många viktiga frågor bort använda sådana, vilkas lärdom och tro vore mera beprövad än dessa sofisters, vilka avfattat vederläggningsskriften. 28] Du, Campegius, hade i din klokhet bort ombesörja, att dessa i så viktiga frågor icke skrivit något, som i närvarande tid eller framtiden vore ägnat att minska den romerska stolens anseende. Om den romerska stolen anser det rätt och billigt, att alla folk erkänna den såsom läromästare i trosfrågor, så bör den lägga sig vinn om att lärda och oförvitliga män behandla dessa frågor. Ty vad skall världen tänka, om en gång denna våra motståndares skrift framdrages i ljuset? Vad skall eftervärlden en gång mena om dessa deras av förtal späckade satser? 29] Du inser förvisso, Campegius, att detta är den yttersta tiden, då – enligt vad Kristus förutsagt – många faror skola hota tron. Därför tillkommer det eder, som skola sitta liksom i ett vakttorn och styra och handhava det som hör tron till, att under innevarande tid iakttaga särskild vishet och försiktighet. Många äro de tecken, som, om I icke sen eder för, hota den romerska stolen med en omvälvning. 30] Och du misstager dig, om du menar, att I kunnen kvarhålla församlingarna med våld och vapen. Människorna kräva att bli undervisade i trons frågor. Huru många tror du det finns icke blott i Tyskland, utan även i England, Spanien, Frankrike och Italien, ja, i själva staden Rom, som, när de se att lärostrider uppstått om de viktigaste trosfrågorna, börja gripas av tvivel samt stillatigande harmas över att I icke viljen i vederbörlig ordning undersöka och döma i så viktiga ting och att I icke viljen utreda tvistiga samvetsfrågor, utan blott låten med vapen undertrycka och undanröja oss. 31] Det finns många rättsinniga människor, för vilka detta tvivel är bittrare än döden. Du överväger icke tillräckligt, vilken viktig sak tron är, om du menar, att rättsinniga människor bliva blott föga bekymrade, när de börja gripas av ovisshet om någon läropunkt. och detta tvivel kan icke annat än framkalla det största och bittraste hat mot dem, som, ehuru de borde hjälpa samvetena till rätta, motsätta sig att saken blir utredd. 32] Icke tala vi här om att I borden frukta Guds dom. Ty därom anse sig påvarna icke behöva bekymra sig, då de själva inneha nycklarna, d.v.s. anse sig kunna för sig öppna himmelens port, när de vilja. Men om människornas meningar och om alla folks tysta åstundan tala vi, då de just nu kräva, att dessa frågor må på sådant sätt undersökas och avgöras, att rättsinniga människor få hjälp och befrias från tvivel. Ty du kan i din klokhet lätt inse, vad som kommer att ske, om detta hat en gång bryter fram och vänder sig mot eder. Men om I hjälpten de av tvivel plågade samvetena till rätta, så skullen I kunna genom en sådan välbetänkt handling göra alla folk eder förbundna, och detta anse alla förståndiga människor vara det viktigaste och främsta. 33] Detta hava vi icke sagt, därför att vi hysa tvivel om vår egen bekännelse. Ty vi veta, att den är sann, riktig och alla gudfruktiga samveten till gagn. Men det är troligt, att det här och var finnes sådana, som råkat i tvivel om viktiga ting, men icke få tillfälle att höra skickliga lärare, som kunna giva deras samveten läkedom.

34] Men låtom oss återvända till vårt ämne. De av motståndarna anförda skriftställena tala icke alls om de i kyrkolagen föreskrivna gottgörelserna och om de skolastiska teologernas meningar, då det står fast, att dessa nyligen framkommit. Därför är det en ren förfalskning, då de förvränga Skriften efter dessa sina egna meningar. Vi hävda, att goda frukter eller goda gärningar under hela vårt liv böra följa på boten, d.v.s. på omvändelsen eller pånyttfödelsen. Och icke kan en sann omvändelse eller en sann ånger föreligga, där icke köttets dödande och goda frukter följa. Verklig själanöd och verkliga samvetskval tillåta icke kroppen att hängiva sig åt onda lustar, och den sanna tron är icke otacksam mot Gud och föraktar icke Guds bud. Slutligen föreligger icke någon inre andlig bot, om den icke även i det yttre åstadkommer köttets späkande. 35] Och detta anse vi vara Johannes' mening, då han säger: Bären sådan frukt, som tillhör bättringen, ävensom Paulus' mening, då han någonstädes säger: Ställen edra lemmar i rättfärdighetens tjänst, och på ett annat ställe: Frambären edra kroppar till ett levande, heligt offer o.s.v. Och då Kristus säger: Gören bättring, så talar han om hela boten, hela det nya livet och dess frukter, men han talar icke om dessa skrymtaktiga gottgörelser, vilka – enligt vad de skolastiska teologerna föregiva – t.o.m. gälla som ersättning för skärseldens straff eller andra straff, även om de presteras av sådana, som leva i dödssynd.

36] Vi kunna samla våra bevis för att dessa skriftställen på intet sätt ha avseende på de av de skolastiska teologerna åsyftade gottgörelserna. Först föregiva dessa teologer, att gottgörelserna äro gärningar, som vi icke äro pliktiga till. Men Skriften kräver i dessa ord gärningar, som äro pliktiga att göra. Ty detta Kristi ord: Gören bättring, är ett budord. 37] Vidare påstå motståndarna i sin skrift, att om den biktande vägrar att prestera de föreskrivna gottgörelserna, han därmed icke syndar, men skall utstå motsvarande straff i skärselden. Men de nyss anförda bibelorden äro ovedersägligen bud, som gälla detta livet: Gören bättring, bären sådan frukt, som tillhör bättringen, ställen edra lemmar i rättfärdighetens tjänst. Därför får man icke misstolka dem till att åsyfta gottgörelser, som man kan vägra att fullgöra. Ty det är icke tillåtet att vägra fullgöra Guds bud. 38] För det tredje mena de, att dessa gottgörelser kunna efterskänkas genom avlat, såsom det framhålles i kapitlet De poenitentiis et remissionibus. Men genom avlaten befrias vi icke från att lyda dessa bud; Gören bättring, bären sådan frukt, som tillhör bättringen. Därför är det uppenbarligen orätt att förvränga dessa Skriftens ord till att gälla de i kyrkolagen föreskrivna gottgörelserna. Aktgiven vidare på vad som skulle följa härav. 39] Om skärseldens straff innebär att göra tillfyllest eller lida tillfyllest och gottgörelserna utgöra ett friköpande från skärseldens straff, månne de angivna bibelställena även föreskriva, att själarna skola straffas i skärselden? Då detta nödvändigtvis skulle följa av motståndarnas meningar, borde dessa bibelord tolkas på följande sätt: Bären sådan frukt, som tillhör bättringen, gören bättring – det betyder: Liden skärseldens straff efter detta livet. 40] Men det är motbjudande att ytterligare vederlägga dessa motståndarnas narraktigheter. Ty det står fast, att Skriften talar om gärningar, som vi äro pliktiga till, och om hela det nya livet, men icke om fullgörandet av dessa överloppsgärningar, varom motståndarna tala. Men med dessa påfund försvara de sina klosterordnar, sitt säljande av mässor och andra övningar i det oändliga, i det de mena, att dessa äro gärningar, som gottgöra – om icke för skulden – så dock för straffen.

41] Då sålunda de anförda bibelställena icke förutsäga, att de eviga straffen kunna kompenseras med överloppsgärningar, är motståndarnas påstående, att dessa straff kunna ersättas med i kyrkolagen föreskrivna gottgörelser, alldeles grundlöst. Men nyckelmakten har icke någon befogenhet att förändra några straff eller efterskänka en del av straffen. Ty var framhålles detta i Skriften? Kristus talar om syndaförlåtelsen, då han säger: Allt vad I lösen o.s.v. Där det är förlåtet, där är den eviga döden borttagen och det eviga livet givet. Och med orden: Allt vad I binden etc. talar han icke om påläggande av straff, utan därom att de, som icke omvända sig, skola behållas i sina synder. 42] Men uttalandet av Lombarden om efterskänkande av en del av straffen har upptagits av kyrkolagen såsom gällande dess straff; en del av dessa kunde – så menade man – kyrkans präster efterskänka. Ehuru vi sålunda anse, att boten bör för Guds äras skull och i enlighet med Guds bud frambringa goda frukter – och sådana goda frukter som en rätt fasta, uppriktiga böner och rätta allmosor m.m. äro av Gud befallda – så finna vi likväl ingenstädes i den heliga Skrift, att de eviga straffen skulle efterskänkas blott på grund av skärseldens straff eller i kyrkolagen föreskrivna gottgörelser, d.v.s. på grund av vissa överloppsgärningar, eller att nyckelmakten skulle äga befogenhet att förändra straffen eller efterskänka en del av dem. Detta hade motståndarna bort bevisa.

43] För övrigt är Kristi död en tillfyllestgörelse icke blott för skulden utan även för den eviga döden i enlighet med detta ord: Jag skall vara din död, o död. Huru befängt är det icke därför att säga, att Kristi tillfyllestgörelse återlöser oss från skulden, men att de straff, som vi lida, återlösa oss från den eviga döden! Liksom skulle detta ord: Jag skall vara din död, förstås icke om Kristus, utan om våra gärningar, och därvid icke om av Gud befallda gärningar, utan om vissa av människor uttänkta övningar! Och dessa påstås borttaga döden, även om de fullgöras av en människa, som lever i dödssynd. 44] Med otroligt stor sorg återgiva vi dessa motståndarnas dårskaper, ty den, som övertänker dem, kan icke undgå att harmas över dessa demoniska läror, som djävulen utspritt i kyrkan för att undertrycka kunskapen om lag och evangelium, om boten, levandegörelsen och Kristi välgärningar. 45] Ty om lagen säga de: Gud ser till vår svaghet och har därför bestämt för människan ett visst mått av gärningar, som hon måste göra, nämligen hållandet av buden, för att hon med det övriga, d.v.s. överloppsgärningarna, skall kunna gottgöra för sina felsteg. Här föregiva de sålunda, att människorna på det sättet kunna fullgöra Guds lag, att de t.o.m. kunna göra mera än lagen kräver. Men överallt framhåller Skriften med styrka, att vi äro fjärran från den fullkomlighet, som lagen kräver. Motståndarna å sin sida föregiva, att Guds lag är tillfredsställd med den yttre och borgerliga rättfärdigheten, men de inse icke, att lagen kräver, att vi av hela vårt hjärta hysa sann kärlek till Gud och att den fördömer hela den onda begärelsen i vår natur. Därför kan ingen göra allt, vad lagen kräver. Orimligt är därför deras påstående, att vi kunna göra mera än lagen kräver. Ty även om vi kunna göra vissa yttre gärningar, som icke äro påbjudna i Guds lag, så är det likväl en fåfäng och falsk tröst, att Guds lag härigenom vore tillfyllestgjord. 46] Gud påbjuder verkligen uppriktiga böner, rätta allmosor och verklig fasta, och då detta är av Gud påbjudet, kan det icke utan synd underlåtas. Men i den mån dessa gärningar icke äro påbjudna i Guds lag, utan väsentligen grunda sig på människors föreskrifter, utgöra de ett sådant fullgörande av människostadgar, varom Frälsaren säger: Fåfängt dyrka de mig med människobud. Så äro hos dem vissa fastor inrättade icke för att späka köttet, utan för att, såsom Scotus säger, ära Gud och vara en ersättning för den eviga döden. Detsamma gäller om ett visst antal föreskrivna böner och vissa allmosor, som man fullgör i akt och mening, att allt detta blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) skall vara en gudstjänst, varigenom man ärar Gud och presterar ersättning för den eviga döden. Ty de tillskriva fullgörandet härav, blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), förmåga att tillfyllestgöra, då de lära, att detta har gällande kraft, även om det utföres av sådana, som leva i dödssynd. 47] Ja, man föreskriver gärningar, som ha än mindre med Guds bud att skaffa, såsom pilgrimsfärderna av olika slag, varvid den ene färdas iklädd pansar, den andre barfota. Allt detta kallar Kristus en fåfäng gudsdyrkan, och därför gagnar det icke heller till att blidka Guds vrede, såsom motståndarna säga. Och dock pryder man dessa gärningar med ståtliga benämningar; man kallar dem överloppsgärningar och tillskriver dem äran att utgöra en lösepenning, som friköper från den eviga döden. 48] Så ställas de framför de gärningar, som Gud påbjuder. Och härigenom fördunklas Guds lag på ett tvåfaldigt sätt, nämligen dels därigenom att man menar sig genom yttre, borgerliga gärningar kunna tillfyllestgöra Guds lag, och dels därigenom att man till Guds lag fogar människostadgar och ställer fullgörandet av dem framför de gärningar, som Gud i sin lag fordrar.

49] Vidare ställer man härigenom boten och nåden i skuggan. Ty det är omöjligt att friköpa sig från den eviga döden genom dessa gärningar såsom ersättning, ty den ersättningen är tom och verkningslös och innebär icke, att vi här i tiden smaka döden. Något helt annat måste vi ställa mot döden, då den ansätter oss. Ty såsom vi övervinna Guds vrede genom tron på Kristus, så övervinna vi även döden genom samma tro på Kristus. Så säger Paulus: Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Men han säger icke: som giver oss segern, om vi ställa våra tillfyllestgörelser mot döden. 50] Motståndarna syssla med alldeles onyttiga tankar om skuldens efterskänkande och inse icke, huru i och med skuldens efterskänkande hjärtat genom tron på Kristus befrias från Guds vrede och den eviga döden. Då Kristi död utgör tillfyllestgörelse för den eviga döden och då motståndarna själva erkänna, att deras gottgörelser äro gärningar, som vi icke äro pliktiga till, utan blott äro av människostadgar påbjudna verk, om vilka Kristus säger, att de utgöra fåfäng gudsdyrkan, så kunna vi tryggt påstå, att de i kyrkolagen föreskrivna gottgörelserna icke äro enligt Guds befallning nödvändiga för att få skulden, de eviga straffen eller skärseldens straff efterskänkta.

51] Motståndarna invända vidare, att vedergällning eller straff äro nödvändiga för boten, emedan Augustinus säger, att boten är en straffande vedergällning. Vi medgiva, att vedergällning eller straff måste finnas i boten, likväl icke såsom en förtjänst eller lösepenning, såsom motståndarna påstå angående gottgörelserna, utan så att straffet väsentligen hör med till boten, emedan ju själva pånyttfödelsen sker genom ett ständigt dödande av det gamla väsendet. Detta är riktigt och väl uttryckt av Scotus, då han liknar boten vid att hålla ut i straffet. Men om vilket straff och vilken vedergällning talar Augustinus? Jo, om verkligt straff och verklig vedergällning, nämligen om den djupa ångern och de verkliga samvetskvalen. Här utesluta vi icke det köttets utvärtes dödande, som följer på verkliga själskval. 52] I hög grad taga motståndarna miste, om de mena, att de i kyrkolagen föreskrivna tillfyllestgörelserna i mera egentlig mening äro straff än hjärtats verkliga kval. Det är i högsta grad dåraktigt att förvränga ordet "straff" till att betyda dessa tomma gottgörelser och icke hänföra dem till de fruktansvärda samvetskval, om vilka David säger: Dödens vånda omvärvde mig. Vem skulle icke hellre i pansar och harnesk vilja vallfärda till Jakobs tempel och Petrus' kyrka m.m. än uthärda de outsägliga kval, som även vanliga människor få lida, om deras bot är sann.

53] Men – säga motståndarna – det tillkommer Guds rättfärdighet att straffa synden. Förvisso straffar han i ångern, då han visar sin vrede i samvetskvalen. Så betygar David, då han beder: Herre, straffa mig icke i din vrede. Och Jeremia i kap. 10: Tukta mig, Herre, likväl med måtta, icke i din vrede, på det att du ej må göra mig till intet. Här talar han i sanning om de bittraste straff. Och motståndarna erkänna, att ångern kan vara så stor, att ingen gottgörelse kräves. Sålunda är ångern straff i mera egentlig mening än tillfyllestgörelsen. 54] För övrigt äro ju de heliga underkastade döden och alla de hemsökelser, som drabba alla människor, såsom Petrus säger i 1 Petr. 4: Ty tiden är inne att domen skall begynna på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad blir då änden för dem, som icke tro på evangeliet. Och ehuru dessa hemsökelser oftast äro straff för vissa synder, så hava de likväl hos de troende ett annat, viktigare syfte, nämligen att öva dem, så att de under prövningarna lära söka Guds hjälp och känna sitt eget hjärtas klentro, såsom Paulus säger om sig själv i 2 Kor. 1: Vi hade i vårt inre medvetande om att vi skulle dö, för att vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som uppväcker de döda. Och Jesaja säger: Trångmålen, i vilka de ropa, äro för dem din tuktan, d.v.s. hemsökelserna äro den tuktan, varmed Gud fostrar de heliga. 55] Hemsökelserna drabba oss likaledes för den kvarblivande syndens skull, då de döda och utsläcka den onda begärelsen hos de heliga, för att dessa må kunna förnyas genom Anden, såsom Paulus säger i Rom. 8: Kroppen är hemfallen åt döden för syndens skull, d.v.s. den dödas för den synds skull, som ännu är kvar i köttet. 56] Och döden själv tjänar till att tillintetgöra detta syndens kött, på det att vi må uppstå helt och hållet förnyade. Och icke finnes mera i döden för den troende, sedan han i tron övervunnit dödens fasa, den udd och känsla av Guds vrede, varom Paulus säger: Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Denna syndens makt och denna förnimmelse av Guds vrede är, så länge den varar, i sanning ett straff, men utan känsla av Guds vrede är döden egentligen icke ett straff. 57] Nu äro de i kyrkolagen föreskrivna gottgörelserna dock icke att hänföra till dylika straff, emedan motståndarna påstå, att någon del av straffet kan efterskänkas genom nyckelmakten, ja, enligt deras mening kan nyckelmakten efterskänka både gottgörelserna och de straff, för vilka gottgörelserna skulle presteras. Och det är uppenbart, att nyckelmakten icke kan undanröja de hemsökelser, som drabba alla människor. Vilja motståndarna nu fatta dessa hemsökelser såsom straff, varför tillägga de då, att det är nödvändigt att prestera gottgörelse i skärselden?

58] Gent emot oss anföra de såsom exempel Adam och David, av vilka den senare straffas för äktenskapsbrott. På grund av dessa exempel uppställa de den allmänna regeln, att för mottagandet av syndaförlåtelsen vissa timliga straff svara mot varje enskild synd. 59] Men här har förut framhållits, att även de heliga ha att utstå straff, som äro verkade av Gud, nämligen ånger och samvetskval och de hemsökelser, som drabba alla människor. Så utstå somliga för exemplets skull särskilda av Gud pålagda straff. Men med dessa straff har nyckelmakten intet att skaffa, emedan denna makt varken kan pålägga eller efterskänka dessa straff, utan Gud pålägger och efterskänker dem alldeles utan nycklarnas ämbete.

Man kan icke heller uppställa den allmänna regeln, att emedan jämte de hemsökelser, som drabba alla människor, särskilda straff pålades David, även ett annat speciellt straff i skärselden måste finnas och att olika grader på straffskalan där svara mot varje enskild synd. 60] Men var lär Skriften, att vi icke kunna befrias från den eviga döden annat än genom att såsom ersättning utstå särskilda straff vid sidan av de hemsökelser, som drabba alla människor? Däremot lär Skriften över allt, att vi få syndernas förlåtelse av nåd för Kristi skull och att Kristus övervunnit synd och död. Därför får man icke tillfoga någon vår gottgörelses förtjänst. Och ehuru hemsökelser alltjämt möta oss, så är meningen med dem detta, att de skola tjäna till att döda den kvardröjande synden, men icke vara någon ersättning eller betalning för den eviga döden.

61] Job urskuldas med att han icke hemsökes för några begångna missgärningars skull. Därför äro hemsökelserna icke alltid straff eller tecken på Guds vrede. Ja, ängslade samveten bör man undervisa om att hemsökelserna hava även andra och högre ändamål, för att de icke må mena sig vara förkastade av Gud, då de i hemsökelserna blott se straff och Guds vrede. De böra betänka sådana andra och högre ändamål, att Gud med hemsökelserna utför ett främmande verk, för att han må kunna fullgöra sitt eget verk o.s.v., såsom Jesaja utförligt lär i kap. 28. 62] Och då lärjungarna i Joh. 9 med avseende på den blindfödde frågade, vem som hade syndat, svarar Kristus, att orsaken till hans blindhet icke var någons synd, utan att han fötts blind för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Och hos Jeremia heter det: De, som icke hade förskyllt att dricka kalken, nödgades dricka den o.s.v. Så hava profeterna, Johannes Döparen och andra heliga blivit dräpta. 63] Sålunda äro hemsökelserna icke alltid straff för vissa begångna synder, utan av Gud bestämda verk för att vara oss till gagn och göra Guds kraft mera uppenbar i vår svaghet.

Så säger Paulus: Guds kraft fullkomnas i min svaghet. Därför böra vi för Guds viljas skull frambära våra kroppar såsom offer för att därmed bevisa vår lydnad mot Gud, men icke för att därmed prestera någon ersättning för den eviga döden, för vilken Gud har en annan lösepenning, nämligen sin Sons död. 64] Och på detta sätt tolkar Gregorius t.o.m. Davids straff, då han säger: Om Gud för denna synds skull hade hotat honom, att han skulle förödmjukas av sin son, varför lät han då, sedan han förlåtit honom synden, det gå i uppfyllelse, varmed han hotat honom? Svaret är detta, att syndaförlåtelsen blev honom given, för att han icke skulle förhindras att få evigt liv. Men det, varmed Gud förut hotat honom, följde efter, för att hans gudsfruktan under denna förödmjukelse skulle övas och prövas. Så har Gud för syndens skull pålagt den lekamliga döden, men sedan han förlåtit synden, har han icke borttagit den, för att rättfärdigheten skulle övas, d.v.s. för att deras rättfärdighet, som bliva helgade, skulle övas och prövas.

65] De hemsökelser, som drabba alla människor, borttagas nu icke heller genom de i kyrkolagen föreskrivna botövningarna, d.v.s. genom de av människostadgar påbjudna verk, som de mena ha redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) gällande kraft att friköpa från straffen, även om de utföras av sådana, som leva i dödssynd. 66] Och då man nu mot oss anför detta ord av Paulus: Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda av Herren, så är att märka att ordet "döma" bör förstås om hela boten och om de gärningar, som vi äro pliktiga att göra, men icke om dem, som vi icke äro pliktiga till. Vi klandra här motståndarna för deras förakt för språkläran, då de fatta ordet "döma" lika med att i harnesk vallfärda till den helige Jakobs kyrka eller dylika gärningar. Ordet "döma" betecknar hela boten och betyder att döma synden. 67] Detta dömande förverkligas i ångern och i livsförvandlingen. Hela boten med ånger, tro och goda gärningar i ett nytt liv verkar, att straff och hemsökelser, som drabba folk och enskilda, mildras, såsom Jesaja lär i det första kapitlet: Hören upp att göra vad ont är och lären eder att göra vad gott är o.s.v. Om edra synder än äro röda såsom scharlakan, kunna de bliva vita såsom snö. Om I ären villiga att höra mig, skolen I få äta av landets goda. 68] Detta högviktiga och frälsningsbringande ord får icke överföras från boten i dess helhet och de gärningar, som vi äro pliktiga att göra, eller från Guds bud och tillämpas på gottgörelserna eller de av människostadgar föreskrivna gärningarna. Och gagneligt är att undervisa om att landsplågor kunna mildras genom vår bot och denna bots sanna frukter, goda gärningar, gjorda i tro, men icke, såsom motståndarna föregiva, gjorda av sådana, som leva i dödssynd. 69] Hit hör nineviternas exempel, vilka genom sin bot – vi tala här om hela boten – blevo försonade med Gud och utverkade, att deras stad icke förstördes.

70] Beträffande fädernas omnämnande av gottgörelser och kyrkomötenas uppställande av regler därför hava vi förut sagt, att kyrkotukten inrättats för exemplets skull. Men de menade icke, att denna tukt var nödvändig för vare sig skuldens eller straffets efterskänkande. Ty om några bland dem talat om skärselden, så tolka de denna icke såsom en ersättning för det eviga straffet och icke som en gottgörelse, utan såsom en de ofullkomliga själarnas rening. Så säger Augustinus, att de förlåtliga synderna förbrännas, d.v.s. misstron mot Gud och andra liknande själsliga rörelser dödas. 71] Stundom överföra dessa skriftställare ordet "gottgörelse" från den iakttagbara botövningen till att beteckna det verkliga dödandet. Så säger Augustinus: Den sanna tillfyllestgörelsen är att utrota syndens orsak, d.v.s. döda köttet eller underkuva detsamma icke för att därmed åstadkomma ersättning för det eviga straffet, utan för att förhindra köttets lockelse till synd.

72] På samma sätt säger Gregorius om återställandet av annans egendom, att det är en falsk bot, om man icke gottgör dem, vilkas egendom man bemäktigat sig och behåller. Ty den sörjer förvisso icke över att han stulit och rövat, som alltjämt stjäl. Han är nämligen en tjuv och en rövare, så länge som han är i besittning av annans egendom. Denna till det borgerliga livet hörande gottgörelse är nödvändig, ty det står skrivet: Den som har stulit, han stjäle icke mer. 73] Likaså säger Chrysostomus: I hjärtat ånger, på läpparna bekännelse och i gärning hel och full ödmjukhet. Detta strider icke mot vår mening. Ty på boten böra följa goda gärningar, och boten bör vara, icke föreställning, utan en hela livets förvandling till det bättre.

74] Fäderna framhålla även, att det är tillräckligt, om den offentliga, högtidliga bot, beträffande vilken regler för gottgörelse föreligga, sker en enda gång i livet. Härav kan man förstå, att de mena, att iakttagandet av dessa regler icke är nödvändigt för undfåendet av syndernas förlåtelse. Ty utom denna högtidliga bot vilja de, att man eljest ofta skall göra bot, men därvid kräva de icke iakttagandet av de i kyrkolagen föreskrivna gottgörelserna.

75] De, som uppställt vederläggningsskriften, framhålla, att man icke bör tolerera, att tillfyllestgörelserna avskaffas i strid mot evangeliets uttryckliga ord. Vi ha därför hittills visat, att de i kyrkolagen föreskrivna tillfyllestgörelserna, d.v.s. vissa överloppsgärningar, som enligt deras mening böra presteras såsom ersättning för straffet, icke äro av evangeliet påbjudna. 76] Det ligger i själva sakens natur. Om de tillfyllestgörande gärningarna äro överloppsgärningar, varför åberopa de då evangeliets uttryckliga ord? Ty om evangeliet gåve befallning om att straffen skulle ersättas genom sådana gärningar, så vore vi ju pliktiga att göra dem. Men på detta sätt orda de för att slå blå dunster i ögonen på de olärda och åberopa utsagor, som tala om pliktenliga gärningar, medan de själva med sina gottgörelser föreskriva överloppsgärningar. Ja, de medgiva själva i sina skolor, att man utan att göra synd kan låta bli att fullgöra dessa gottgörelser. Det är alltså oriktigt, när de i vederläggningsskriften påstå, att vi genom evangeliets uttryckliga ord bringas antaga dessa i kyrkolagen föreskrivna gottgörelser.

77] Vi hava emellertid förut ofta betygat, att boten bör frambringa goda frukter, och Guds bud lära oss, vilka dessa goda frukter äro, nämligen åkallan, tacksägelse, bekännelse av evangelium, undervisning i evangelium, lydnad mot föräldrar och överhet, att träla i kallelsen, icke dräpa, icke bära på hat, utan vara försonlig, giva åt fattiga så mycket som i vår förmåga står, icke leva i otukt eller begå äktenskapsbrott, utan kuva, tygla och späka köttet, icke för att därmed prestera ersättning för de eviga straffen, utan för att vägra djävulen lydnad och icke bedröva den helige Ande; hit hör även att tala sanning. Dessa frukter äro av Gud påbjudna, och de böra fullgöras för Guds äras och Guds buds skull, och de hava även med sig lön. Men Skriften lär icke alls, att de eviga straffen efterskänkas blott mot ersättning av vissa gottgörelser eller utståendet av skärseldens straff. 78] Avlaten var fordom ett efterskänkande av den offentliga botgöringen, för att människorna icke skulle bli alltför mycket betungade. Om gottgörelserna och straffen kunna efterskänkas genom mänsklig myndighet, så är den däremot svarande kompensationen icke nödvändig på grund av Guds bud, ty mänsklig myndighet kan icke upphäva Guds bud. Då nu vidare seden att förrätta offentlig bot fallit ur bruk och biskoparna översett härmed, behöves icke heller något dylikt efterskänkande. Men uttrycket "avlat" har bibehållits. Och liksom man icke fattat gottgörelserna såsom gällande den yttre kyrkotukten utan såsom utgörande ersättning för straff, så har man missförstått avlaten, såsom skulle den befria själarna från skärselden. 79] Och nyckelmakten har haft att binda och lösa blott här på jorden enligt det ordet: Allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet ["löst" i SKB, sida 221] i himmelen, och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen. Dock har, såsom vi ovan framhållit, nyckelmakten ingen befogenhet att pålägga straff eller inrätta gudstjänstbruk, utan har blot i uppdrag att meddela syndaförlåtelse åt dem, som omvända sig, samt döma och ur kyrkogemenskapen utesluta dem, som icke vilja omvända sig. Ty liksom ordet "lösa" betyder att förlåta synder, så betyder ordet "binda" att icke förlåta synder. Kristus talar nämligen här om det andliga regementet. Och Guds befallning är, att evangeliets tjänare skola tillsäga dem, som omvända sig, avlösning enligt det ordet: Åt oss är myndigheten given att uppbygga. Därför är förbehållet att meddela avlösning i vissa fall (reservatio casuum) något som berör den yttre kyrkotukten. 80] Ty detta förbehåll gäller blott det av kyrkolagen föreskrivna straffet, men icke skulden inför Gud hos dem, som verkligen omvända sig. Därför är det rätt tänkt av motståndarna, då de erkänna, att detta förbehåll att meddela avlösning i vissa fall (reservatio casuum) icke får förhindra att avlösning gives åt en döende.

81] Härmed hava vi framställt huvudinnehållet av vår lära om boten, om vilken vi med visshet veta, att den är riktig och till gagn för fromma sinnen. Vilja rättsinniga män jämföra vår lära med våra motståndares motsägelsefulla påståenden, så skola de klart och tydligt se, att motståndarna tappat bort läran om den rättfärdiggörande tron, som tröstar gudfruktiga hjärtan. De skola även finna, att motståndarna uppdikta mycket om det förtjänstfulla i även den lägre och ytliga ångern (attritio), om det ändlösa uppräknandet av synder samt om gottgörelserna, vilket hör varken till himmelen eller jorden och som de icke ens själva kunna nöjaktigt förklara.