Filip Melanchthon hälsar läsaren

1] Sedan våra furstars bekännelse blivit offentligen föreläst, uppsatte några teologer och munkar en däremot riktad vederläggningsskrift. Denna lät Hans Maj:t Kejsaren föreläsa inför de församlade furstarna och fordrade, att våra furstar skulle instämma i denna vederläggning.

2] Då de våra emellertid hört, att däri många artiklar ogillades, som inte med okränkt samvete kunna förkastas, begärde de att erhålla ett exemplar av nämnda skrift för att kunna dels se vad motståndarna förkastat och dels vederlägga de av dem framställda motiven.

I en dylik angelägenhet, som är en religions- och samvetssak, ansågo de våra, att motståndarna icke ovilligt skulle överlämna sin vederläggningsskrift till oss.

Men de våra kunde icke utverka detta utan att ingå på mycket farliga och oantagliga villkor.

3] Därefter höllos vissa förhandlingar i förlikningssyfte, varvid det visade sig, att de våra voro villiga att underkasta sig vilket omak som helst, som de kunde med okränkt samvete påtaga sig. 4] Men motståndarna krävde med orygglig beslutsamhet, att vi skulle godkänna vissa uppenbara missbruk och villfarelser. Då vi icke kunde göra detta, fordrade Hans Maj:t Kejsaren ånyo, att våra furstar skulle giva sitt samtycke till nämnda vederläggning. Men de vägrade att göra detta.

Ty huru skulle de i en religionssak kunna instämma i en skrift, som de icke sett? De hade dessutom hört, att däri vissa artiklar förkastats, beträffande vilka de icke kunde gilla motståndarnas meningar utan att förfara brottsligt.

5] Men de gåvo mig och några andra i uppdrag att uppsätta ett försvar för vår bekännelse, vari för Hans Maj:t Kejsaren de skäl skulle framställas, varför vi icke kunde antaga vederläggningsskriften, och ohållbarheten i motståndarnas invändningar skulle uppvisas. 6] Några av de våra hade nämligen under föreläsandet av vederläggningsskriften antecknat huvudpunkterna och de viktigaste av de anförda skälen. 7] Denna försvarsskrift överlämnade de våra slutligen till Hans Maj:t Kejsaren, för att han skulle se, att vi hindrades av de största och mest vägande skäl att godkänna den framlagda vederläggningen. Men Hans Maj:t Kejsaren mottog icke den framlämnade skriften.

8] Sedermera utgavs ett dekret, vari våra motståndare berömma sig av att med stöd av Skriften hava vederlagt vår bekännelse.

9] Här har du sålunda, min läsare, vår försvarsskrift, av vilken du kan se, både hur våra motståndare hava dömt (ty vi hava samvetsgrant återgivit det) och huru de i strid mot Skriften och den helige Andes ord hava förkastat några av våra artiklar utan att med stöd av Skriften kunna rubba vår ståndpunkt.

10] Ehuru denna försvarsskrift till en början uppsattes i samråd med en del andra, har jag likväl under det vidare utformandet av densamma tillagt en del. Därför har jag ock utsatt mitt namn för att ingen skall kunna anmärka på, att skriften utgivits utan nämnd författare.

11] Det har under dessa strider alltid varit min vana att så långt som möjligt bibehålla de vanliga lärouttrycken, för att man med tiden desto lättare skall kunna uppnå enighet. Och jag gör icke nu på annat sätt, ehuru jag med fog skulle kunna föra denna tids människor mycket längre bort ifrån motståndarnas meningar.

12] Men motståndarna föra striden så, att de tydligt visa, att de varken fråga efter sanning eller endräkt utan blott efter att dricka vårt blod.

13] Nu har jag skrivit så hovsamt som möjligt. Och om något synes alltför skarpt, så vill jag här inledningsvis säga, att jag vänder mig mot de teologer och munkar, som avfattat vederläggningsskriften, och icke mot kejsaren och furstarna, som jag pliktskyldigt vördar. 14] Jag har nyligen fått se denna vederläggningsskrift och funnit, att den är så försåtligt och lömskt skriven, att den kan i vissa stycken vilseleda även de försiktiga.

15] Jag har likväl icke behandlat allt deras ordrytteri. Det skulle vara ett ändlöst arbete. Men jag har upptagit till behandling deras viktigaste bevisgrunder, för att bland alla folk det vittnesbördet må avläggas om oss, att vi tänka rätt och sant om Kristi evangelium. 16] Vi hava icke vår förnöjelse i oenighet, och icke bortse vi från den fara, som hotar oss, då vi med lätthet se, huru motståndarna äro upptända av hat och bitterhet mot oss. Men vi kunna icke förkasta den uppenbara och för kyrkan nödvändiga sanningen.

Därför mena vi, att vi för Kristi äras skull och till gagn för kyrkan ha att utstå många besvärligheter och faror, och vi förlita oss på att Gud gillar den uppgift, som vi påtagit oss, och att eftervärlden skall döma rättvisare om oss.

17] Ty det kan icke förnekas, att många punkter i den kristna läran, vilka äro av högsta vikt för kyrkan, hava bragts i dagen och förklarats av de våra. Vi vilja icke här nämna, med vilka farliga läromeningar dessa tidigare fördunklats av munkar, kyrkolagkunniga och sofistiska teologer.

18] Vi hava offentliga vittnesbörd härom av många redbara män, vilka tacka Gud för den stora gåvan, att han i dessa högeligen viktiga ting nu låtit dem inhämta större kunskap än vad de genomgående fått ur motståndarnas skrifter.

19] Vi vilja därför anbefalla vår sak åt Kristus, som en gång skall döma över dessa strider, och vi bedja honom, att han i nåd må se till sin betryckta och söndrade kyrka och återföra den till en bestående endräkt i tron.