Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Apologin > Art. XV-XX
Den augsburgska bekännelsens apologi

[Filip Melanchton hälsar läsaren]
[I. Om Gud, II. Om arvsynden, III. Om Guds Son]
[IV. Om rättfärdiggörelsen]
[VII och VIII. Om kyrkan, IX. Om dopet, X. Om Herrens nattvard, XI. Om bikten]
[XII. Om boten]
[XIII. Om sakramentens antal och bruk, XIV. Om det andliga ståndet]
[XV. Om människostadgarna i kyrkan, XVI. Om det världsliga regementet,
XVII. Om Kristi återkomst till domen, XVIII. Om den fria viljan,
XIX. Om syndens orsak, XX. Om tro och goda gärningar]
[XXI. Om åkallandet av helgonen] [XXII. Om nattvarden under båda gestalterna]
[XXIII. Om prästernas äktenskap]
[XXIV. Om mässan]
[XXVII. Om munklöftena] [XXVIII. Om den andliga makten]

[Art. XV.] Om människostadgarna i kyrkan

1] I den femtonde artikeln godkänna motståndarna dess förra del, där vi säga, att man bör iakttaga de kyrkliga bruk, som man utan synd kan bevara och som är till gagn för en lugn och god ordning inom kyrkan. Men artikelns senare del förkasta de helt och hållet, där vi säga, att människostadgar, som uppsats för att blidka Gud, förtjäna nåden och tillfyllestgörelsen för synden, stå i strid mot evangeliet. 2] Ehuru vi i själva bekännelsen på tal om skillnaden mellan mat och mat hava talat mycket nog om människostadgarna, vilja vi likväl här i korthet upprepa ett och annat.

3] Ehuru vi tänkte oss, att motståndarna av andra grunder skulle försvara människostadgarna, hade vi likväl icke tänkt oss möjligheten, att de skulle förkasta den läran, att vi icke genom iakttagandet av människostadgarna kunna förtjäna syndernas förlåtelse eller Guds nåd. Sedan de således förkastat denna lära, ligger saken för oss enkelt och lätt till. 4] Nu är det uppenbart, att motståndarna driva judaiserande läror och begrava evangeliet under onda andars läror. Ty då kallar Skriften människostadgarna onda andars läror, när man lär, att iakttagandet av dem utgör en gudstjänst, gagneligt att förtjäna syndernas förlåtelse och Guds nåd. Då fördunkla de nämligen evangeliet, Kristi välgärning och trons rättfärdighet. 5] Evangeliet lär oss, att vi genom tron av nåd för Kristi skull få våra syndernas förlåtelse och försonas med Gud. Men motståndarna framställa en annan medlare, nämligen dessa stadgar. För deras skull vilja de få syndernas förlåtelse och genom iakttagandet av dem vilja de blidka Guds vrede. Men Kristus säger tydligt och klart: Fåfängt dyrka de mig genom människobud.

 1 Tim. 4:1-3
 
 
 
 
 
 Matt. 15:9
 

6] Förut hava vi utförligt framhållit, att människan rättfärdiggöres genom tro, då hon tror, att hon icke på grund av sina egna gärningar, utan av nåd för Kristi skull har en nådig Gud. Säkert och visst är, att detta är evangeliets lära, ty Paulus säger tydligt och klart i Ef. 2: Av nåden ären I frälsta genom tron, och det icke av eder själva, Guds gåva är det, icke av människor. 7] Men dessa säga, att människorna förtjäna syndernas förlåtelse genom iakttagandet av människostadgarna. Vad är detta annat än att vid sidan av Kristus insätta en annan rättfärdiggörare och en annan medlare? 8] Paulus säger i Gal.: I haven kommit bort från Kristus, I som viljen bliva rättfärdiga genom lagen. D.v.s. om I menen eder genom hållandet av lagen förtjäna att bliva räknade såsom rättfärdiga inför Gud, så är Kristus eder till intet gagn. Ty vartill behöva de Kristus, vilka mena sig vara rättfärdiga genom sitt hållande av lagen? 9] Gud har givit oss Kristus, därför att han icke för vår rättfärdighets skull, utan för denne medlares skull vill vara oss nådig. Men dessa mena, att Gud är blidkad och nådig icke för Kristi skull, utan därför att vi hålla människostadgarna. De frånhända sålunda Kristus den ära, som han har såsom medlare. 10] Beträffande den saken föreligger ingen skillnad mellan våra människostadgar och den mosaiska ceremoniallagen. Därför förkastar Paulus den mosaiska ceremoniallagen på samma sätt som han förkastar människostadgarna, då iakttagandet av såväl det ena som det andra ansågs vara gärningar, som förtjäna rättfärdighet inför Gud. På detta sätt fördunklades Kristi verk och trons rättfärdighet. Därför skjuter han undan lagen och människostadgarna och hävdar, att löftet om syndernas förlåtelse är givet icke för dessa gärningars skull, utan av nåd för Kristi skull, just för att vi skola mottaga det genom tron. Ty löftet mottages blott genom tron. 11] Då vi sålunda genom tron mottaga syndernas förlåtelse och genom tron för Kristi skull hava en nådig Gud, så är det villfarelse och ogudaktighet att hävda, att vi genom iakttagandet av dessa stadgar förtjäna syndernas förlåtelse. 12] Om nu någon här vill säga, att vi visserligen icke genom iakttagandet av dessa stadgar förtjäna syndernas förlåtelse, men att vi, sedan vi blivit rättfärdiggjorda, därigenom förtjäna nåden, så motsäges även detta av Paulus, då han säger, att Kristus vore en syndens tjänare, om vi efter rättfärdiggörelsen skulle mena, att vi icke för Kristi skull anses såsom rättfärdiga, utan att vi först genom hållandet av människostadgar böra förtjäna att räknas såsom rättfärdiga. Likaså säger Paulus: Till en människas testamentariska förordnande kan ingenting läggas. Sålunda bör man icke heller till Guds testamente, då han lovar, att han för Kristi skull vill vara oss nådig, lägga detta, att vi först genom iakttagandet av dessa människostadgar böra förtjäna att räknas såsom rättfärdiga och Gud behagliga.

 
 
 
 Ef. 2:8f.
 
 
 
 Gal. 5:4
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Gal. 2:17
 
 
 Gal. 3:15

13] Men vartill äro då vidare utredningar nödvändiga? Ingen enda stadga har av de helige fäderna uppsats i det syftet, att man skulle förtjäna syndernas förlåtelse eller rättfärdighet, utan för att man därigenom skulle befrämja god och lugn ordning inom kyrkan. 14] Och vill nu någon stadga vissa gärningar för att med dem förtjäna syndernas förlåtelse eller rättfärdighet, huru kan han då veta, att dessa gärningar behaga Gud, då han icke har något Guds ords vittnesbörd därom? Huru kan han göra människor vissa om Guds vilja utan något Guds ord eller bud? Förbjuder icke Gud överallt hos profeterna att inrätta särskilda gudstjänster utan hans befallning? I Hes. 20 står det skrivet: I skolen icke vandra efter edra fäders stadgar och icke hålla deras rätter, ej heller orena eder på deras avgudar. Jag är Herren, eder Gud. Vandren efter mina stadgar och hållen mina rätter och gören efter dem. 15] Om det vore tillåtet för människor att inrätta gudstjänster och genom dem förtjäna nåden, så måste alla hedningars gudstjänstbruk och de av Jerobeam och andra vid sidan av lagen inrättade gudstjänsterna gillas och godkännas. Ty vilken skillnad skulle här föreligga: om det vore tillåtet för oss att inrätta gudstjänster, genom vilka vi skulle kunna förtjäna nåd och rättfärdighet, varför skulle detsamma icke vara tillåtet för hedningarna och judarna? 16] Men just därför kunna hedningarnas och judarnas gudstjänster icke godtagas, emedan de menade sig med dem förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdighet, men icke kände trons rättfärdighet. 17] Med ett ord: huru kunna vi bli vissa om att gudstjänster, som utan Guds befallning blivit inrättade av människor, rättfärdiggöra, alldenstund man ju icke kan påstå något med visshet om Guds vilja utan Guds eget ord? Vad sker, om Gud icke godtager dessa gudstjänster? Huru kunna då motståndarna påstå, att de rättfärdiggöra? Utan Guds eget ord och vittnesbörd kan man icke påstå detta. Paulus säger, att allt som icke sker av tro, det är synd. Men då dessa gudstjänster icke grunda sig på Guds ords vittnesbörd, kan samvetet icke annat än tvivla på att dessa behaga Gud.

 Hes. 20:18f.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Rom. 14:23
 
 

18] Men varför behöver man orda om en uppenbar sak? Om våra motståndare försvara dessa av människor inrättade gudstjänster, såsom skulle man genom dem förtjäna rättfärdiggörelse, nåd och syndaförlåtelse, så upprätta de helt enkelt antikrists rike. Ty detta rike är en ny gudstjänst, som människor med egen myndighet uttänkt och som innebär ett förkastande av Kristus. Så förekomma inom mohammedanismen gudstjänster och verk, varigenom man vill bli rättfärdiggjord inför Gud, men man vet icke, att människan rättfärdiggöres inför Gud av nåd genom tron för Kristi skull. På samma sätt blir även påvedömet en del av antikrists rike, om man här försvarar de av människor inrättade gudstjänsterna, föregivande att de rättfärdiggöra. Ty våra motståndare frånhända Kristus äran, då de lära, att vi icke rättfärdiggöras för Kristi skull av nåd genom tron, utan genom dylika gudstjänster, och särskilt då de lära, att sådana gudstjänster icke blott äro gagneliga, utan till och med nödvändiga för rättfärdiggörelsen. Denna mening ha de nämligen framställt i sin vederläggningsskrifts åttonde artikel, där de förkasta vårt hävdande, att det för kyrkans sanna enhet icke är nödvändigt, att de av människor inrättade gudstjänstbruken överallt äro lika. 19] I det elfte kapitlet ger Daniel till känna, att nya, av människor inrättade gudstjänster skulle utgöra själva väsendet och makten i antikrists rike. Han säger nämligen: Guden Moasim skall han i stället dyrka; en gud, som hans fäder icke hava känt, skall han dyrka med guld och silver och ädla stenar. Här beskriver Daniel nya gudstjänster, ty han talar om dyrkan av en sådan Gud, som hans fäder icke hava känt. 20] Ehuru de heliga fäderna haft både vissa kyrkliga bruk och stadgar, ansågo de dem likväl icke vara vare sig nyttiga eller nödvändiga för rättfärdiggörelsen, och icke ställde de Kristi ära och verk i skuggan, utan de lärde, att vi rättfärdiggöras genom tron för Kristi skull, men icke på grund av dessa av människor inrättade gudstjänstbruk. Men de iakttogo sådana av människor inrättade bruk för den yttre nyttans skull, för att folket skulle veta, vid vilken tid man skulle komma samman till gudstjänst, och för att allt i kyrkorna skulle för exemplets skull tillgå på ett ordentligt och värdigt sätt och slutligen för att folket därigenom även skulle fostras. Ty åtskiljandet av tider och olikheten i gudstjänstbruk är av betydelse för folkets upplysning. 21] Fäderna hade dessa skäl att bibehålla gudstjänstbruken, och av samma skäl anse även vi, att sådana stadgar kunna med rätta iakttagas. Men vi förundra oss högeligen över, att motståndarna försvara dessa människostadgar i helt annat syfte, nämligen att man därigenom skulle förtjäna syndernas förlåtelse, nåd eller rättfärdiggörelse. Vad är detta annat än att dyrka Gud med guld och silver och dyrbarheter, d.v.s. mena, att Gud blidkas genom påtagandet av olika kläder och prydnader och dylika bruk, varom människostadgarna ge ändlösa föreskrifter?

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Dan. 11:38

22] Paulus skriver i Kolosserbrevet, att människostadgarna ha sken av att vara vishet. Och visdom innebära de också verkligen. Ty den goda ordningen är högeligen passande i kyrkan, och för den skull är den också nödvändig. Men då det mänskliga förnuftet icke fattar trons rättfärdighet, är det naturligt för detsamma att uppdikta, att iakttagandet av människostadgar rättfärdiggör människan och försonar henne med Gud o.s.v. 23] Så tänkte den stora hopen bland judarna, och på grund av denna mening kommo de att ständigt öka antalet ceremonier, såsom de utvärtes bruken också tilltagit hos oss i klostren. 24] Samma mening hyser det mänskliga förnuftet om den kroppsliga askesen och övningen, t. ex. fastan, som har till mål att tygla köttet, medan förnuftet såsom mål för densamma uppdiktar, att den skall vara en gudstjänst, som rättfärdiggör. Så skriver Thomas: Fastan tjänar till att utplåna och avvända skulden. Dessa äro Thomas' egna ord. Så kan ett visst sken av vishet och rättfärdighet i dylika gärningar snärja människor. Härtill komma även helgonens exempel: då människorna bemöda sig att efterlikna dem, efterlikna de mestadels deras utvärtes övningar, men icke deras tro.

25] Sedan detta sken av vishet och rättfärdighet bedragit människorna, har detta haft skada utan mått till följd: evangeliet om rättfärdigheten genom tron på Kristus ställes i skuggan och fåfäng förtröstan på dylika gärningar träder i stället. Vidare ställes också Guds bud i skuggan, allt under det att de nämnda gärningarna förmätet tillägga sig namn av att vara ett fullkomligt och andligt liv och skattas vida högre än det som Guds bud bjuder, nämligen de plikter, som tillhöra vars och ens kallelse, statens styrelse, hushållningen, äktenskapet och barnafostran. 26] Detta anses vid sidan av de förutnämnda kyrkliga bruken och ceremonierna vara något världsligt och profant, så att många endast med en viss tvekan i samvetet fullgöra det. Ty faktum är, att många övergivit statens styrelse och familjelivet för att helt ägna sig åt nämnda kyrkliga bruk och stadganden såsom något högre och heligare.

27] Men det är icke nog därmed. Så snart den övertygelsen bemäktigat sig sinnena, att dylik kyrklig observans är nödvändig för rättfärdiggörelsen, plågas man gruvligt i samvetet, emedan man icke till punkt och pricka kan hålla dessa stadgar. Ty huru många ha väl kunnat räkna dem alla? Det finns en ändlös mängd böcker, ja, hela bibliotek, som icke innehålla en enda stavelse om Kristus, om tron på Kristus och om de goda gärningar, som tillhöra vars och ens kallelse, utan utgöra en samling av dessa människostadgar och förklaringar till dem, genom vilka nämnda stadgar stundom skärpas, stundom göras mildare. 28] Huru marteras icke den gode Gerson, då han söker utröna dessa föreskrifters giltighetsgrad och omfattning. Och likväl kan han icke på någon viss punkt fastställa, vad som är rätt och tillbörligt. Men han beklagar allvarligen de faror, som uppstår för fromma samveten genom en sträng utläggning av dessa människostadgar.

 Kol. 2:23

29] Gent emot detta sken av vishet och rättfärdighet, som föreligger i människostadgarna och som blott bedrager människorna, må vi befästa och beväpna oss med Guds ord. Vi må först av allt veta, att vi genom iakttagandet av dessa stadgar förtjäna varken syndaförlåtelse eller rättfärdiggörelse inför Gud och att dessa stadgar icke äro nödvändiga för rättfärdiggörelsen. 30] Vi hava ovan anfört vittnesbörd härom, och det finnes gott om sådana hos Paulus. I Kolosserbrevets andra kapitel säger han tydligt och klart: Låten ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat, vilket allenast är en skugga av det tillkommande; men kroppen tillhör Kristus. Och här inbegriper han på en gång Mose lag och människostadgarna, för att motståndarna icke, såsom de bruka, skola slingra sig undan dessa vittnesbörd genom att säga, att Paulus här talar blott om Mose lag. Men han betygar här klart och tydligt, att han talar om människostadgar. Men våra motståndare förstå icke vad de själva säga. Om evangeliet förnekar, att den mosaiska ceremoniallagen, som dock var stiftad av Gud, rättfärdiggör, huru mycket mindre kunna då människostadgar rättfärdiggöra.

 
 
 
 
 
 
 Kol. 2:16, 17

31] Biskoparna hava icke heller någon befogenhet att inrätta gudstjänster såsom rättfärdiggörande eller nödvändiga för rättfärdiggörelsen. Tvärtom säga apostlarna i Apg. 15: Varför fresten I Gud genom att pålägga ett ok o.s.v. Här anklagar dem Petrus för denna deras tanke att betunga församlingen såsom för en stor synd. Och i Gal. 5 förbjuder Paulus den kristne att låta underkasta sig ett nytt träldomsok. 32] Apostlarna vilja sålunda, att i kyrkan den friheten skall förbliva, att inga av lagen eller människostadgarna föreskrivna gudstjänsthandlingar skulle anses nödvändiga – såsom i det gamla förbundet vissa ceremonier till en tid varit nödvändiga – för att icke numera trons rättfärdighet skulle fördunklas, i det att människorna mena, att dylika gudstjänsthandlingar förtjäna rättfärdiggörelsen eller äro nödvändiga för densamma. 33] Många söka att i människostadgarna på olika sätt bestämma, vad rätt och tillbörligt är, för att göra det drägligare för samvetena, men finna likväl icke något fast och säkert, varigenom de kunna lösgöra samvetena från deras band och bojor. 34] Men liksom Alexander löste den gordiska knuten, vilken han, då han icke kunde lösa upp den, i ett nu avhögg med sitt svärd, så befria apostlarna en gång för alla samvetena från människostadgarna, i all synnerhet om de framställas som medel att förtjäna rättfärdiggörelsen. Apostlarna nödga oss att motsätta oss en sådan mening både med lära och exempel. De nödga oss att lära, att människostadgarna icke rättfärdiggöra och icke äro nödvändiga för rättfärdiggörelsen 35] och att ingen bör uppsätta eller antaga människostadgar i den övertygelsen, att han genom dem skulle förtjäna rättfärdiggörelsen. Men om någon vill hålla dem, så må han göra det utan skrupler, såsom man iakttar till den yttre ordningen hörande seder, liksom soldater utan skrupler kläda sig på annat sätt än skolmän. 36] Apostlarna överträda vissa människostadgar, men urskuldas härvid av Kristus. Detta exempel ur livet borde visa fariséerna, att deras självtagna gudstjänstbruk voro till intet gagn. 37] Och om de våra åsidosätta en del föga lämpliga människostadgar, så äro de därvid alldeles utan skuld, enär man kräver deras hållande, såsom skulle man därigenom förtjäna rättfärdiggörelsen. Men en sådan mening om människostadgarna är ogudaktig.

38] Men de gamla kyrkliga stadgar och förordningar, som stiftats för ordningens och fridens skull, vilja vi gärna iakttaga, och vi tolka dem på bästa möjliga vis med uteslutande av den meningen, att de skulle rättfärdiggöra. 39] Men falskt anklaga oss våra fiender, att vi skulle vilja avskaffa de goda förordningarna och kyrkotukten. Ty vi kunna i sanning berömma oss av att det i fråga om det yttre kyrkolivet hos oss går ärbarare till än hos våra motståndare. Och om någon här vill göra en samvetsgrann jämförelse, skall han finna, att vi bättre än våra motståndare iakttaga de gamla kyrkolagarna. 40] Ovilliga, lejda för betalning och ofta blott för den snöda vinningens skull hålla offerprästerna hos motståndarna sina mässor. De sjunga psalmer, icke för att lära sig något eller för att bedja, utan för att förrätta en gudstjänst – liksom om detta verk vore en gudstjänst – och alldeles säkert för lönens skull. Hos oss gå många varje söndag till Herrens nattvard, men först sedan de blivit undervisade och förhörda samt mottagit avlösningen. Barn sjunga psalmer för att få undervisning, och även församlingen sjunger för att lära sig något och för att bedja. 41] Hos våra motståndare förekommer vidare icke någon katekesundervisning för barnen, varom dock kyrkolagen har föreskrifter. Hos oss äro kyrkoherdarna och kyrkans övriga präster tvungna att offentligen undervisa och förhöra ungdomen, en sed, som burit de bästa frukter. 42] Hos motståndarna hållas i många trakter under hela året inga predikningar, utom under fastetiden. Och dock är den förnämsta gudstjänsten att lära evangelium.

Då man vidare predikar hos motståndarna, talar man om människostadgar, om helgondyrkan och dylika onyttiga ting, varvid menigheten med rätta vämjes. Därför lämnar man gudstjänsten genast i början, sedan evangelietexten blivit uppläst. Några få av de bättre börja numera i sina predikningar tala om goda gärningar, men om trons rättfärdighet, om tron på Kristus och om samvetenas tröst ha de intet att säga, utan tvärtom utfara de i smädelser mot denna frälsningsbringande del av evangeliet. 43] I våra kyrkor däremot behandlas i alla predikningar dessa lärostycken: om boten, om gudsfruktan, om tron på Kristus, om trons rättfärdighet, om den genom tron undfådda samvetströsten, om trons övningar, om bönen, huru den bör vara, och att man bör vara fast övertygad om att den är verksam och höres av Gud, om korset, om överhetens och alla borgerliga ordningars värdighet och makt, om skillnaden mellan Kristi rike eller det andliga regementet och det världsliga, om äktenskapet, om de ungas uppfostran och undervisning, om kyskheten och alla kärlekstjänster. 44] Av detta tillstånd inom våra församlingar kan man finna, att vi med omsorg bibehålla och bevara ordningen inom kyrkan samt de fromma kyrkobruken och de goda kyrkliga sederna.

 
 
 Apg. 15:10
 
 Gal. 5:1

45] Och om köttets dödande och kroppens tukt lära vi, såsom av vår bekännelse framgår, att ett sant och oskrymtat köttets dödande kommer till stånd genom kors och anfäktelser, varigenom Gud övar oss. Under dessa skall man lydigt underordna sig Guds vilja, såsom Paulus säger: Frambären edra kroppar såsom ett offer o.s.v. Detta utgör gudsfruktan och trons andliga övningar. 46] Men jämte detta köttets dödande, som sker genom korset, är också ett slags frivillig övning nödvändig, och om den säger Kristus: Tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av dryckenskap. Och Paulus säger: Jag tuktar min kropp och kuvar den o.s.v. 47] Sådana övningar böra vi företaga, icke för att de skola vara rättfärdiggörande gudstjänsthandlingar, utan för att de må tygla vårt kött och övermättnaden icke må överväldiga oss samt göra oss säkra och tröga, varav följer, att man hängiver sig åt köttets lustar och lyder dem. Denna vaksamhet böra vi ständigt iakttaga, emedan Gud oavlåtligen påbjuder den. 48] Men den föreskrivna ordningen om viss mat på vissa tider verkar intet till köttets tyglande. Ty den ger utrymme åt större kräslighet än vad som är vanligt vid andra måltider. Och motståndarna själva iakttaga icke den i de gamla kyrkolagarna föreskrivna ordningen för fasta.

49] Detta lärostycke om människostadgarna medför många och svåra stridigheter, och vår erfarenhet är, att dessa människostadgar äro verkliga snaror för samvetena. Då de framställas såsom något verkligen nödvändigt, plåga de på ett förunderligt sätt deras samveten, som underlåtit att iakttaga någon av dem. Avskaffandet av dem medför åter sina betänkligheter och sina speciella frågor. 50] Men för oss är hela denna sak enkel och klar, ty motståndarna fördöma oss, därför att vi lära, att hållandet av människostadgarna icke förtjänar syndernas förlåtelse. Likaså hålla de på de så kallade "allmänna" stadgarna såsom nödvändiga för rättfärdiggörelsen. Här hava vi Paulus såsom vår säkre försvarare, vilken över allt hävdar, att iakttagandet av dessa varken rättfärdiggör eller är nödvändigt utöver trons rättfärdighet. 51] Likväl lära vi, att man på ett hovsamt sätt må bruka sin frihet i dessa ting, på det att de oerfarna icke må taga anstöt och på grund av missbruket av friheten bli avogt stämda mot den sanna evangeliska läran. Vi hävda tillika, att man icke utan giltig orsak bör ändra något i gängse bruk och seder, utan för endräktens skull bibehålla de gamla seder, som man utan synd eller stor olägenhet kan bevara. 52] Och vi hava just vid detta möte klart och tydligt visat, att vi för kärlekens skull icke ovilligt ämna iakttaga dessa i och för sig likgiltiga ting, även om de skulle medföra någon olägenhet. Vi hava nämligen ansett, att den allmänna endräkten, om den kunde vinnas, utan att samvetena kränktes, är att föredraga före alla andra fördelar. Men om allt detta skola vi kort härefter ytterligare tala, då vi behandla frågorna om klosterlöftena och den kyrkliga makten.

 
 
 
 Rom. 12:1
 
 
 Luk. 21:34
 1 Kor. 9:27
[Art. XVI. Om det världsliga regementet]

53] Motståndarna godkänna utan förbehåll den sextonde artikeln, vari vi bekänt, att det är tillåtet för den kristne att bekläda överhetsämbeten, att skipa rätt enligt de kejserliga lagarna och andra gällande förordningar, att rättsligt ådöma straff, att föra rättmätiga krig, att göra krigstjänst, att avsluta lagliga kontrakt, att besitta egendom, att avlägga ed, då myndigheterna kräva det, att ingå äktenskap, med ett ord att lagliga borgerliga ordningar äro Guds goda skapade verk och gudomliga ordningar, vilka en kristen tryggt kan bruka. 54] Hela denna läropunkt om skillnaden mellan Kristi rike och det borgerlig-världsliga har i de våras skrifter på ett nyttigt sätt klarlagts så, att Kristi rike är ett andligt rike med en i hjärtat begynnande kunskap om Gud, gudsfruktan och tro samt med början till evig rättfärdighet och evigt liv, varvid Kristus dock tillåter oss att i det yttre livet använda de lagliga världsliga ordningarna hos de olika folk, bland vilka vi leva, alldeles såsom han tillåter oss att begagna oss av läkekonsten eller av byggnadskonsten eller av mat, dryck och luft. 55] Evangeliet giver icke några nya lagar angående det borgerligt-världsliga livet, utan bjuder oss lyda de gällande lagarna, vare sig dessa äro stiftade av hedningar eller andra, samt ålägger oss att i denna lydnad bevisa vår kärlek. Ty Karlstadt visade sig vara förryckt, då han ville pålägga oss Mose judiciella stadgar. 56] Angående dessa ting ha de våra skrivit utförligt, emedan munkarna utspritt många fördärvliga åsikter i kyrkan. De hava kallat egendomsgemenskap en evangelisk ordning, och de hava angivit det såsom evangeliska råd (consilia) att icke besitta egendom och att icke straffa och hämnas. Sådana meningar fördunkla högeligen evangeliet och det andliga riket och äro till fördärv även för staten. 57] Ty evangeliet upplöser icke den yttre världsliga eller ekonomiska ordningen, utan godkänner den fastmer och ålägger oss att icke blott av fruktan för straff, utan för vårt samvetes skull rätta oss efter den såsom en av Gud given ordning.

58] Julianus avfällingen, Celsus och flera andra ha mot de kristna riktat den förebråelsen, att evangeliet upplöser staten, emedan det förbjuder hämnd och lär åtskilligt annat, som föga lämpar sig för det borgerliga samhället. Och med dessa frågor ha Origenes, Gregorius av Nazians och andra särskilt mycket sysselsatt sig, ehuru de med lätthet kunnat utredas, om man blott betänker, att evangeliet icke stiftar lagar angående det borgerliga livet, utan innebär syndernas förlåtelse och det eviga livets begynnelse i de troendes hjärtan. Det likväl icke blott godkänner de yttre borgerliga ordningarna, utan bjuder oss även att underkasta oss dem, liksom vi nödvändigtvis äro underkastade årstidernas lagar, vinterns och sommarens växling, såsom gudomliga ordningar. 59] Evangeliet förbjuder självhämnd, och detta inpräntar Kristus ofta hos sina apostlar i det syftet, att de icke skulle anse sig böra rycka makten från dem, som eljest hade den – såsom judarna drömde om att med yttre maktmedel upprätta det messianska riket – utan i stället veta, att de borde predika och undervisa om det andliga riket, men icke förändra den bestående borgerliga ordningen. Därför förbjudes självhämnden i Matt. 5 och Rom. 12 icke blott såsom ett evangeliskt råd, utan såsom ett bud. Men den offentliga vedergällningen, som överheten handhar å ämbetets vägnar, avrådes icke utan anbefalles i stället och är enligt Paulus i Rom. 13 ett Guds verk. De olika arterna av denna offentliga vedergällning äro domar, straff, krig och krigstjänst. 60] Det är känt, huru orätt många författare dömt härom, emedan de varit fångna i den villfarelsen, att evangeliet innebär en ny, yttre munkordning, men icke insett, att det är något, som meddelar hjärtana evig rättfärdighet, men i det yttre godkänner den bestående borgerliga ordningen.

61] Det är också alldeles orätt, att det skulle innebära kristen fullkomlighet att icke besitta privategendom. Ty den kristna fullkomligheten består icke i förakt för borgerlig ordning, utan i hjärtats inställning, i en rätt gudsfruktan och i en uppriktig tro, såsom ju Abraham, David och Daniel i fråga härom icke voro ringare än några eremiter, ehuru de besutto stora ägodelar och innehade stor makt. 62] Men klosterfolket har med detta yttre skrymteri slagit blå dunster i människornas ögon, så att de icke kunnat se, vari den sanna kristna fullkomligheten består. Huru högt ha de icke prisat egendomsgemenskapen såsom något evangeliskt. 63] Men dylikt beröm har medfört mycket fördärv, i all synnerhet som det starkt avviker från Skriftens mening. Ty Skriften föreskriver icke egendomsgemenskap, utan då det i dekalogen heter: Du skall icke stjäla, göres det åtskillnad mellan den enes och den andres egendom och gives befallning om att var och en skall behålla sitt. Wiclif visade sig vara förryckt, då han förnekade, att det var tillåtet för prästerna att besitta privategendom. 64] Ändlösa äro tvisterna om avtal, och beträffande denna fråga kunna samvetena aldrig komma till frid utan att känna den regeln, att det står den kristne fritt att använda sig av borgerliga ordningar och lagar. Denna regel ger samvetena skydd, ty den lär, att rättsliga avtal så till vida äro tillåtna inför Gud, som de äro godkända av överheten och lagarna.

65] Hela denna läropunkt om de borgerlig-världsliga tingen har av de våra blivit så utredd, att många rättskaffens män, som äro verksamma i samhälls- och affärslivet, ha betygat, att de härigenom i hög grad fått hjälp, medan de förut plågats av munkarnas meningar och varit i tvivelsmål om huruvida evangeliet tilläte sådan verksamhet i det borgerliga och ekonomiska livet. Vi hava anfört detta för att även utlänningar må förstå, att genom den lära, som vi företräda, överhetens myndighet och alla borgerliga ordningars värdighet icke försvagas utan fastmera stärkas, medan de stora betydelsen härav förut ofantligt fördunklats genom munkarnas förutnämnda dåraktiga meningar, enligt vilka deras hycklade fattigdom och ödmjukhet skattades vida högre än samhälls- och familjeliv, ehuru detta är av Gud förordnat, men däremot icke den platonska egendomsgemenskapen.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Matt. 5:39
 Rom. 12:19
 
 Rom. 13:1ff.
[Art. XVII. Om Kristi återkomst till domen]

66] Motståndarna godkänna utan förbehåll den sjuttonde artikeln, vari vi bekänna, att Kristus skall vid tidens slut komma i synlig måtto och uppväcka alla döda samt giva de gudfruktiga evigt liv och evärdlig glädje, men de ogudaktiga skall han döma att med djävulen pinas utan ände.

[Art. XVIII. Om den fria viljan]

67] Den adertonde artikeln om den fria viljan godkänna motståndarna, ehuru de här tillägga en del vittnesbörd, som föga beröra den föreliggande saken. De orera även om att man icke med pelagianerna bör tillskriva den fria viljan alltför mycket, men att man icke heller med manikéerna bör frånkänna den all frihet. 68] Detta är mycket riktigt. Men vad är det för skillnad mellan pelagianerna och våra motståndare, när båda mena, att människan kan utan den helige Andes bistånd – vad beträffar det väsentliga i gärningen – älska Gud och fullgöra Guds bud samt förtjäna nåden och rättfärdiggörelsen genom gärningar, som förnuftet (ratio) i och för sig utan den helige Ande kan utföra? Huru mycken orimlighet följer icke av denna pelagianska åsikt, som med stor myndighet läres i skolorna! 69] Denna vederlägges med stor kraft av Augustinus, som härvid följer Paulus, och hans mening ha vi ovan anfört i artikeln om rättfärdiggörelsen. 70] Men icke heller vi beröva den mänskliga viljan dess frihet. Den mänskliga viljan har frihet att välja i fråga om gärningar och ting, som förnuftet av sig självt kan fatta. Den kan på något sätt åstadkomma en borgerlig rättfärdighet (iustitia civilis) eller en gärningarnas rättfärdighet (iustitia operum), den kan tala om Gud, på visst sätt dyrka Gud med yttre gärning, visa överhet och föräldrar lydnad samt i yttre hänseende avhålla sin hand från mord, äktenskapsbrott och stöld. Då i den mänskliga naturen förnuftet med förmågan att bedöma utvärtes ting och förhållanden blivit kvar, så finnes också förmågan att välja mellan dessa ting kvar liksom friheten och möjligheten att åstadkomma en borgerlig rättfärdighet. Detta kallar nu Skriften en köttets rättfärdighet (iustitia carnis), som vår köttsliga natur, d.v.s. förnuftet, av sig själv utan den helige Ande kan åstadkomma. 71] Likväl är den onda begärelsens kraft så stor, att människan oftare lyder sina onda lustar än den rätta insikten. Och djävulen, som är verksam i de otrogna, såsom Paulus säger, upphör icke att egga den svaga naturen till allehanda missgärningar. Detta är grunden till att även den borgerliga rättfärdigheten är sällsynt bland människorna, såsom vi ju se, att icke ens de filosofer, som synas hava eftersträvat den, uppnått den. 72] Men det är falskt att påstå, att den människa icke skulle synda, som utanför nåden fullgör lagens gärningar. Våra motståndare tillägga än ytterligare, att sådana gärningar till och med på grund av egen värdighet gjort sig förtjänta av (de congruo mereri) syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen. Men utan den helige Ande äro människornas hjärtan utan gudsfruktan, utan förtröstan till Gud och utan tro, att Gud bönhör dem, förlåter dem samt hjälper och beskyddar dem, och äro sålunda ogudaktiga. Vidare kan ett dåligt träd icke bära god frukt. Och utan tro är det omöjligt att täckas Gud.

 Ef. 2:2
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Matt. 7:18
 Hebr. 11:6

73] Ehuru vi sålunda medgiva, att den fria viljan (liberum arbitrium) har frihet och förmåga att fullgöra lagens yttre gärningar, så tillskriva vi likväl icke den fria viljan dessa verk, nämligen att frukta Gud, verkligen tro på honom samt verkligen veta och vara förvissad om att Gud har omsorg om oss, bönhör oss, förlåter oss o. s. v. Dessa äro den första tavlans gärningar, som människohjärtat icke utan den helige Ande kan åstadkomma, såsom Paulus säger: En naturlig människa – d.v.s. en människa, som brukar endast de naturliga krafterna – fattar icke det, som tillhör Gud. 74] Och detta skulle människorna inse, om de betänkte, huru deras hjärtan tänka om Gud, om de verkligen äro övertygade om att Gud hat omsorg om dem och bönhör dem. Att bevara denna tro är svårt även för de heliga; så långt ifrån är det att den skulle finnas hos de ogudaktiga. Men vi undfå den, såsom vi ovan sagt, när våra förskräckta hjärtan höra evangeliet och mottaga tröst.

75] Därför är denna uppdelning klargörande, att den borgerliga rättfärdigheten (iustitia civilis) tillskrives den fria viljan (liberum arbitrium) och den andliga rättfärdigheten (iustitia spiritualis) den helige Andes ledning hos de pånyttfödda. Så bevaras nämligen en utvärtes tukt och ordning, enär alla människor i lika mån böra veta både att Gud kräver denna borgerliga rättfärdighet och att vi i någon mån kunna fullgöra den. Och på samma gång visas, vilken skillnad det är mellan den mänskliga rättfärdigheten (iustitia humana) och den andliga (iustitia spiritualis), mellan filosofiens lära och den helige Andes lära, och man kan förstå, vartill den helige Ande behöves. 76] Denna uppdelning är icke uppfunnen av oss, utan Skriften lär den på det tydligaste och klaraste sätt. Även Augustinus behandlar den, och nyligen har Vilhelm av Paris framställt den, men den har på ett skändligt sätt fördunklats av dem, som fantisera om att människan utan den helige Ande kan lyda Guds bud, men att den helige Ande sedan gives i mån av vår egen förtjänst.

 
 
 
 
 
 1 Kor. 2:14
[Art. XIX. Om syndens orsak]

77] Motståndarna godkänna den nittonde artikeln, vari vi bekänna, att ehuru den ende Guden, utom vilken ingen är Gud, skapat hela naturen och uppehåller allt, som är till, syndens orsak likväl ligger i den sig från Gud bortvändande viljan hos djävulen och människorna i enlighet med Kristi ord om djävulen: När han talar, då talar han av sitt eget.

 
 
 
 
 
 Joh. 8:44
[Art. XX. Om tro och goda gärningar]

78] Med avseende på den tjugonde artikeln säga de uttryckligen dessa ord, att de förkasta och ogilla det vi säga, nämligen att människan icke förtjänar syndernas förlåtelse genom goda gärningar. Klart och tydligt utsäga de, att de förkasta och ogilla denna läropunkt. Vad är då att säga i en så uppenbar sak? 79] Här visa vederläggningsskriftens författare, vilken andas barn de äro. Ty vad är vissare i kyrkan än att syndernas förlåtelse kommer oss till del av nåd för Kristi skull och att Kristus, men icke våra egna gärningar, är försoningen för våra synder, såsom Petrus säger: Om honom bära alla profeterna det vittnesbördet, att alla som tro på honom, få syndernas förlåtelse genom hans namn. Med denna profeternas kyrka må vi hellre instämma än med dessa usla författare av vederläggningsskriften, vilka så oblygt skända Kristus. 80] Ty även om tidigare sådana författare funnits, vilka menat, att människorna, sedan de mottagit syndernas förlåtelse, äro rättfärdiga inför Gud icke genom tron, utan genom sina egna gärningar, så hava de likväl icke menat, att själva syndaförlåtelsen kommer oss till del på grund av våra egna gärningar, men icke av nåd för Kristi skull.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Apg. 10:43

81] Den smädelsen mot Kristus kunna vi därför icke fördraga, att man tillskriver våra gärningar den honom tillkommande äran. Men dessa teologer ha ingen skam i sig, när de drista sig frambära en sådan mening i kyrkan. Och vi betvivla icke, att Hans Maj:t Kejsaren och ett flertal furstar icke på något sätt skulle låtit denna passus stå kvar i vederläggningsskriften, om de gjorts uppmärksamma därpå. 82] Vi skulle här kunna anföra ett obegränsat antal vittnesbörd från Skriften och fäderna. Men vi hava förut talat tillräckligt mycket om denna sak. Och den har icke behov av flera vittnesbörd, som vet, varför Kristus blivit oss given och att Kristus är försoningen för våra synder. Jesaja säger: Herren lade allas våra missgärningar på honom. Motståndarna däremot lära, att Gud icke lägger våra missgärningar på Kristus utan på våra egna gärningar. Det faller oss icke in att säga, vilka gärningar de lära. 83] Vi se, att ett förskräckligt påbud är utfärdat mot oss, vilket skulle ha förskräckt oss mera, om vi kämpade för tvivelaktiga och ringa ting. Nu då vi ha våra samvetens vittnesbörd om att motståndarna förkasta den uppenbara sanningen, vilkens hävdande är nödvändig för kyrkan och ökar Kristi ära, är det oss lätt att försmå världens hotelser och att vad vi än komma att lida frimodigt uthärda det till Kristi ära och kyrkans gagn. 84] Vem skulle icke glädja sig åt att dö under bekännandet av dessa trons huvudstycken, att vi få syndernas förlåtelse genom tron av nåd för Kristi skull och att vi icke själva med våra gärningar förtjäna syndernas förlåtelse! 85] De frommas samveten skulle icke hava någon tillräckligt fast tröst mot syndens och dödens skräck och mot djävulen, som frestar till förtvivlan, om de icke visste, att de skulle vara övertygade om att de av nåd för Kristi skull hava syndernas förlåtelse. Denna tro uppehåller och levandegör hjärtana under den hårda kampen mot förtvivlan.

 
 
 
 
 
 
 
 
 Jes. 53:6

86] Det är sålunda en sak, som är värd, att vi för dess skull icke undandrar oss någon fara. "Undvik icke olyckan, utan gå den än dristigare till möte", vem du än är, som instämmer med oss i vår bekännelse, då motståndarna söka med hotelser, plågor och straff rycka från dig en så stor tröst, som i denna vår artikel är framställd för hela kyrkan. 87] Den som så begär, behöver icke sakna sådana Skriftens vittnesbörd, som stärka hans sinne. Ty med hög röst, såsom det heter, ropar Paulus i Rom. 3 och 4, att synderna förlåtas av nåd för Kristi skull. Därför säger han: Vi rättfärdiggöras av tro, för att det skall vara av nåd, på det att löftet må stå fast. Det betyder, att om löftet berodde på våra egna gärningar, så stode det icke fast. Om syndernas förlåtelse skulle givas oss för våra gärningars skull, när skulle vi då veta, att vi erhållit den, och när skulle det förskräckta samvetet finna en gärning, om vilken det vore övertygat, att den vore tillfyllest att blidka Guds vrede? Men vi hava i det föregående talat om hela denna sak. 88] Där kan läsaren finna de önskade vittnesbörden. Att motståndarna här uttryckligen hävdat, att de förkastat denna vår artikel, att vi få syndernas förlåtelse icke på grund av våra egna gärningar, utan genom tron av nåd för Kristi skull – det ovärdiga i ett sådant hävdande har icke förmått oss till hela denna utredning, men till ett hjärtligt beklagande.

 
 
 
 
 
 
 Rom. 3:24f.
 Rom. 4:16

89] Motståndarna tillägga även några vittnesbörd till stöd för sitt förkastande av vår lära. Det är mödan värt att härav anföra ett och annat. De citera från Petrus: Vinnläggen eder om att göra eder kallelse fast o.s.v. Du ser härav, min läsare, att våra motståndare icke nedlagt fåfäng möda på att lära sig slutledningskonst, utan kunna nu konsten att ur Skriften draga vilka slutsatser som lyster dem: Gören eder kallelse fast genom goda gärningar – alltså förtjäna gärningarna syndernas förlåtelse. Det skulle i sanning vara en skön slutledning, om någon beträffande en, som gjort sig skyldig till dödsstraff, men fått straffet efterskänkt, droge följande slutsats: Överheten befaller, att du för framtiden avhåller dig från det som tillhör en annan; sålunda har du gjort dig förtjänt av straffets efterskänkande därigenom, att du nu avhåller dig från det som tillhör en annan. 90] Att göra en sådan slutsats är att av det, som icke är någon grund, göra en grund. Ty Petrus talar om de gärningar, som följer efter syndaförlåtelsen, och lär, varför dessa bör göras, nämligen för att kallelsen må vara fast, d.v.s. för att de icke må avfalla från sin kallelse genom att åter synda. Gören goda gärningar, på det att I mån vara ståndaktiga i kallelsen och icke förlora kallelsens gåvor, som I förut – men icke för de efterföljande gärningarnas skull – haven mottagit, men nu bevaren genom tron. Men tron förbliver icke i dem, som förlora den helige Ande och förkasta boten, ty tron finnes i boten, såsom vi ovan sagt.

 
 2 Petr. 1:10

91] De anföra även andra vittnesbörd, som icke stå i något bättre sammanhang. Slutligen säga de, att den av oss företrädda meningen förkastades för tusen år sedan under Augustinus' tid. Även detta är alltigenom oriktigt. Ty Kristi kyrka har alltid vetat, att vi av nåd få syndernas förlåtelse. Och pelagianerna hava just blivit fördömda, emedan de förfäktade den meningen, att vi undfå nåden på grund av våra egna gärningar. 92] Men vi hava ovan tillräckligt klart framhållit vår mening, att goda gärningar med nödvändighet böra följa på tron. Ty vi göra icke lagen om intet, säger Paulus. Då vi genom tron mottagit den helige Ande, följer nödvändigtvis lagens uppfyllande, och därav följer efter hand tillväxandet av kärlek, tålamod, kyskhet och Andens övriga frukter.

 Rom. 3:31
 
 


Föregående sida | Till sidans början | Art. XV | Art. XVI | Art. XVII | Art. XVIII | Art. XIX | Art. XX | Nästa sida

Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Apologin > Art. XV-XX

20.3.2010