15] Och icke hava vi härmed sagt något nytt. Ty den gamla definitionen, rätt förstådd, säger alldeles detsamma, då det heter: arvsynden är avsaknad av den ursprungliga fullkomligheten. Men vad är denna rättfärdighet? De skolastiska teologerna tvista här om vissa spetsfundiga frågor och förklara icke vad den ursprungliga rättfärdigheten är. 16] Men nu hänför sig denna rättfärdighet enligt Skriften icke blott till dekalogens andra tavla utan även till dess första, som bjuder gudsfruktan, tro och kärlek till Gud. 17] Därför var den ursprungliga rättfärdigheten avsedd att innebära icke blott en jämn avvägning mellan kroppens egenskaper, utan även ägandet av dessa gåvor: en säkrare gudskännedom, gudsfruktan och förtröstan på Gud eller åtminstone en riktig inställning och förmåga att fullgöra detta. 18] Detta betygar Skriften, då den säger, att människan är skapad till Guds bild och likhet. Ty vad är detta annat än att i människan denna vishet och rättfärdighet framställts, varigenom hon fattade Gud och vari Gud själv lyste med sitt ljus,d.v.s. att människan mottagit gudskännedom, gudsfruktan, gudsförtröstan och dylika gåvor? 19] Ty så tolkas gudslikheten av Irenaeus och Ambrosius, som i denna fråga bland mycket annat säger detta: Icke är den själ skapad till gudslikhet, i vilken Gud icke alltid är. 20] Och Paulus visar i Ef. och Kol. att gudsbilden består i gudskännedom, rättfärdighet och sanning. 21] Och Longobarden tvekar icke att säga, att den ursprungliga rättfärdigheten just är den gudslikhet, som Gud förlänat människan. 22] Vi återgiva här de gamles meningar, som på intet sätt motsäga Augustinus' tolkning av gudsbilden.

23] Då den gamla definitionen sålunda säger, att arvsynden utgör avsaknad av rättfärdighet, så frånkänner den människan icke blott förmåga att med sina lägre krafter lyda Gud, utan även gudskännedom, gudsförtröstan, gudsfruktan och gudskärlek eller åtminstone förmågan därtill. Och de skolastiska teologerna själva lära, att detta icke kan förverkligas utan särskilda nådegåvor och nådens bistånd. Just dessa gåvor kalla vi, i och för klargörande av saken själv, gudskännedom, gudsfruktan och gudsförtröstan. Härav framgår, att den gamla definitionen säger alldeles detsamma som vi, då vi frånkänna människan gudsfruktan och gudsförtröstan, varvid vi tänka icke blott på huru dessa bevisas i handling, utan även på möjligheten och förmågan till dem.

24] Just detta är innebörden av den definition, som föreligger hos Augustinus, vilken brukar bestämma arvsynden såsom den onda begärelsen. Han framhåller nämligen, att den onda begärelsen efterträtt den förlorade rättfärdigheten. Ty då den fördärvade naturen icke kan frukta och älska Gud eller tro på honom, eftertraktar och älskar den blott det köttsliga. Och antingen föraktar den i köttslig säkerhet Guds dom eller hatar den i sin förskräckelse. Så sammanfattar Augustinus i arvsynden både bristen och det positivt syndiga tillståndet, som följer efter denna. 25] Dock består den onda begärelsen icke blott i ett fördärv av kroppens egenskaper, utan även i de högre krafternas förvändhet till vad som köttsligt är. Men de, vilka på samma gång tillskriva människan den onda begärelsen, som ännu icke blivit dödad av den helige Ande, och förmågan att älska Gud över allting, inse icke vad de påstå.

26] Vi hava sålunda i framställningen av arvsynden riktigt framhävt båda dessa sidor, nämligen dels bristen i dessa olika hänseenden att icke kunna tro på Gud samt icke kunna frukta och älska honom, dels den onda begärelsen, som i strid mot Guds ord eftertraktar vad köttsligt är, d.v.s. åtrår icke blott kroppslig vällust, utan även en köttslig vishet och rättfärdighet, och förlitar sig på detta såsom sitt goda, men föraktar Gud. 27] Och icke blott de gamla fäderna, utan även de mera insiktsfulla av de nyare teologerna lära, att arvsynden utgöres på en gång av bristen i dessa olika hänseenden, som jag angivit, och av den onda begärelsen. Ty så säger Thomas: Arvsynden innebär en avsaknad av den ursprungliga rättfärdigheten och därmed ett oordnat förhållande mellan själens olika delar, varför den utgör iclke blott och bart en brist, utan ett fördärvat tillstånd. 28] Och Bonaventura skriver: Vid frågan om vad arvsynden är bör man svara, att den är den ohämmade onda begärelsen. Men även det är ett riktigt svar, att den är en avsaknad av den oss tillkommande rättfärdigheten. 29] Och i det ena av dessa svar innehålles det andra. Detsamma är Hugos mening, då han säger, att arvsynden är en okunnighet i själen och en ond begärelse i köttet. Ty han framhåller, att vi födas med okunnighet om Gud, otro, misstro, förakt för Gud och hat mot honom. 30] Allt detta inbegriper han nämligen i okunnigheten. Och denna uppfattning överensstämmer med Skriften. Ty Paulus nämner stundom uttryckligen bristen, t.ex. i 1 Kor. 2: Den naturliga människan fattar icke det, som tillhör Guds Ande. På ett annat ställe nämner han den onda begärelsen, som är verksam i våra lemmar och frambringar onda frukter. 31] Vi skulle kunna anföra flera uttalanden angående båda sidorna av arvsynden, men i en så uppenbar sak behövas icke flera vittnesbörd. Och den insiktsfulle läsaren skall lätt kunna inse, att avsaknaden av gudsfruktan och tro icke blott utgör verksynder, utan varaktiga brister i vår icke förnyade natur.

32] Vi lära sålunda om arvsynden intet, som är främmande vare sig för Skriften eller den allmänneliga kyrkan, utan vi ha åter framdragit och framställt i ljuset Skriftens och fädernas viktigaste tankar, som bortskymts av de nyare teologernas spetsfundiga tvister. Ty det ligger i öppen dag, att de nyare teologerna icke givit akt på vad fäderna velat framhålla med avseende på nämnda brist. 33] Men en rätt kunskap om arvsynden är nödvändig. Ty icke kunna vi förstå storheten av Kristi nåd, om vi icke känna vårt fördärv. Hela människans rättfärdighet är blott och bart skrymteri inför Gud, om vi icke känna, att vårt hjärta av naturen är i avsaknad av kärlek till Gud samt fruktan för och förtröstan på honom. 34] Därför säger profeten: Sedan du visat mig till rätta, slog jag mig på länden. Likaledes: Jag sade i min överväldigande ångest: alla människor äro lögnare, d.v.s. de tänka icke rätt om Gud.

35] Här klandra motståndarna även Luther, emedan han skrivit, att arvsynden kvarbliver efter dopet, och de tillägga, att denna lära med rätta blivit förkastad av Leo X. Hans Maj:t Kejsaren må här upptäcka deras uppenbara falska beskyllning. Ty motståndarna veta väl, i vilken mening Luther velat säga detta, att arvsynden kvarbliver efter dopet. Han har alltid skrivit, att dopet borttager arvsyndens skuld (reatus), ehuru syndens materia, såsom de uttrycka sig, d.v.s. den onda begärelsen, bliver kvar. Beträffande denna syndens materia har han tillagt, att den helige Ande, som gives genom dopet, börjar att döda den onda begärelsen och framskapar nya rörelser i människans hjärta. 36] I samma riktning uttalar sig Augustinus, då han säger: Synden förlåtes i dopet, dock icke så, att den icke mera är till, utan så, att den icke mera tillräknas. Här erkänner han öppet, att synden finnes, d.v.s. kvarbliver, ehuru den icke tillräknas. Och denna mening har så tillvunnit sig de senare teologernas bifall, att den t.o.m. återgivits i de kyrkliga dekreten. Och i sin skrift Contra Julianum säger Augustinus: Den syndens lag, som är i våra lemmar, har förlåtits genom den andliga pånyttfödelsen, men kvarbliver i det dödliga köttet. Den har förlåtits, emedan skulden är borttagen genom sakramentet, varigenom de troende pånyttfödas, men den bliver kvar, emedan den uppväcker de begär, mot vilka de troende kämpa. 37] Våra motståndare veta mycket väl, att Luther menar och lär just så, och då de icke kunna ogilla själva saken, vantolka de likväl hans ord för att med list få honom, ehuru oskyldig, fälld.

38] Medan de vidare påstå, att den onda begärelsen är ett straff, men icke synd, förfäktar Luther den meningen, att den är synd. Såsom ovan framhållits, bestämmer Augustinus arvsynden såsom ond begärelse. De må tvista med honom, om denna uppfattning är oriktig. 39] Dessutom säger Paulus: Jag hade icke vetat av begärelsen såsom synd, om icke lagen hade sagt: Du skall icke hava begärelse. Likaså: I mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i min håg och som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. 40] Dessa vittnesbörd kunna icke förvändas genom något spegelfäkteri. Ty med klara ord kalla de begärelsen synd, vilken likväl icke tillräknas dem, som äro i Kristus, ehuru den i realiteten är värd döden, om den icke tillgives. 41] Obestridligen är detta kyrkofädernas uppfattning. Ty Augustinus vederlägger utförligt deras åsikt, som mena, att begärelsen hos människan icke är synd, utan ett adiaforon, såsom kroppsfärgen eller ohälsan säges vara ett adiaforon.

42] Men om motståndarna påstå, att "fnösket" (fomes) är ett adiaforon, så motsägas de icke blott av många Skriftens ord, utan av hela kyrkan. Ty att tvivla på Guds vrede, på Guds nåd och på Guds ord, att vredgas på Guds domar, att förargas, om Gud icke genast hjälper ur bedrövelser, att knota över att det går de ogudaktiga här i världen bättre än de fromma, att upptändas av vrede, lusta, ärelystnad, girighet o.s.v. – vem har någonsin vågat kalla dessa ting adiafora, även om man icke helt givit sitt samtycke därtill. 43] Och sådant känna även de fromma inom sig, såsom det tydligt synes i psalmerna och hos profeterna. Men de skolastiska teologerna ha från filosofien hämtat de alldeles främmande åsikterna, att vi på grund av våra lidelser och lustar varken äro goda eller onda och varken böra berömmas eller klandras och att intet, som icke sker med fri vilja, är synd. Dessa åsikter äro uttalade av filosoferna med avseende på världslig dom, men icke med avseende på huru Gud dömer. Lika obetänksamt tillfoga de andra meningar, nämligen att naturen icke är ond. Mot detta, om det säges i rätt sammanhang, ha vi intet att invända, men här användes det oriktigt till att förringa arvsynden. Likväl stå sådana meningar att läsa hos de skolastiska teologerna, vilka otillbörligt sammanblanda den filosofiska eller borgerliga moralläran med evangeliet. 44] Och dylika meningar dryftades icke blott inom skolorna, utan spredos, såsom brukar ske, från skolorna till folket De kommo att bli förhärskande, ge näring åt förtröstan på människans egna krafter och undertrycka kunskapen om Kristi nåd. 45] Då Luther ville förklara, huru stor arvsynden och den mänskliga svagheten är, lärde han att vad som efter dopet blivit kvar av arvsynden till sin natur hos människan icke är ett adiaforon, utan är i behov av Kristi nåd för att icke tillräknas och i behov av den helige Ande för att dödas.

46] Medan de skolastiska teologerna förringa både synden och straffet, i det att de lära, att människan av egna krafter kan fullgöra Guds bud, beskrives i första Moseboken det för arvsynden bestämda straffet på annat vis. Ty där säges den mänskliga naturen vara underkastad icke blott döden och andra kroppsliga lidanden, utan även djävulens välde. Där framställes nämligen det fruktansvärda allvarliga ordet: Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din säd och hennes säd. 47] Bristen och den onda begärelsen äro på en gång straff och synd. Döden, de andra kroppsliga lidandena och djävulens herravälde äro straff i egentlig mening. Ty den mänskliga naturen är överlämnad till slaveri och hålles fången av djävulen, som förleder den med ogudaktiga meningar och villfarelser och driver den till alla slags synder. 48] Men liksom vi icke kunna besegra djävulen annat än med Kristi hjälp, så kunna vi icke med egna krafter frigöra oss från nämnda slaveri. 49] Själva världshistorien visar, huru stor djävulens härskarmakt är. Ty världen är full av smädelser mot Gud och ogudaktiga meningar, och med dessa band har djävulen insnärjt dem, som i världens ögon äro visa och rättfärdiga. 50] Hos andra visa sig grövre synder. Men då vi mottagit Kristus, som borttagit både synd och straff och som förstört djävulens välde jämte synd och död, kunna vi icke rätt lära känna Kristi välgärningar utan att förstå vårt eget fördärv. Därför hava våra predikanter flitigt undervisat om dessa ting och hava icke lärt något nytt, utan hava framställt den heliga Skrift och de heliga kyrkofädernas läror.

51] Härmed mena vi oss ha meddelat Hans Maj:t Kejsaren tillräckligt angående de barnsliga och lama spetsfundigheter, varmed våra motståndare förvrängt denna vår lära. Ty vi veta, att vi i detta stycke tänka rätt och i överensstämmelse med Kristi allmänneliga kyrka. Men om motståndarna vilja på nytt upptaga denna lärostrid, så skola icke hos oss saknas sådana, som äro beredda att giva svar och försvara sanningen. Ty motståndarna förstå i denna sak till stor del icke vad de säga. Ofta motsäga de sig själva och kunna icke klart och logiskt utveckla vad arvsyndens väsen eller vad de kalla bristen är. Men vi hava icke här alltför ingående velat undersöka deras tvister, utan vi hava ansett att det vore tillräckligt att med vanliga och kända ord återgiva de heliga fädernas mening, som även vi ansluta oss till.

[Art. III. Om Guds Son]

52] Den tredje artikeln gilla våra motståndare. I denna bekänna vi, att våra naturer äro i Kristus på det sättet, att Ordet antagit den mänskliga naturen i sin persons enhet. Vidare bekänna vi, att samme Kristus har lidit och dött för att försona Fadern med oss och att han uppstått för att regera, rättfärdiggöra och helga de troende o.s.v. enligt den Apostoliska och Nicaenska trosbekännelsen.