1] Den sjunde artikeln av vår bekännelse, där vi sagt, att kyrkan är de heligas samfund, ha motståndarna förkastat. De ha tillfogat ett långt tal om att de ogudaktiga icke äro att avskilja från kyrkan, enär Johannes liknar kyrkan vid en loge, i vilken vete och agnar samlats tillhopa, och då Kristus liknat den vid en not, i vilken det finns goda och dåliga fiskar. 2] Det är förvisso sant, vad man säger, nämligen att intet läkemedel finnes mot förtalares bett. 3] Ingen kan tala så försiktigt, att han kan undgå förtal. Vi hava tillagt den åttonde artikeln, för att ingen skulle mena, att vi vilja avskilja de ogudaktiga och skrymtarna från kyrkans yttre gemenskap eller frånkänna sakramenten deras verkan, om de förvaltas av skrymyare och ogudaktiga människor. Därför är ett vidlyftigt försvar mot nämnda anklagelse här icke av nöden. Den åttonde artikeln rentvår oss tillräckligt. Ty vi medgiva, att skrymtare och ogudaktiga människor här i livet finnas inblandade i kyrkan och äro medlemmar av densamma med hänsyn till den yttre delaktigheten i kyrkans kännetecken: Ordet, bekännelsen och sakramenten, särskilt om de icke äro bannlysta. Och sakramenten äro icke därför utan verkan, att de handhavas av ogudaktiga människor, ja, vi kunna rätt bruka sådana sakrament, som förvaltas av ogudaktiga. 4] Paulus har ju förutsagt, att antikrist skall sitta i Guds tempel, d.v.s. styra och utöva sitt ämbete i kyrkan. 5] Men kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar såsom andra värdsliga samfund, utan den är i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan, men den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna igen den, nämligen den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi evangelium. Endast i denna bemärkelse kallas kyrkan Kristi kropp, emedan Kristus med sin Ande förnyar, helgar och regerar den, såsom Paulus betygar i Ef. 1, då han säger: Och honom gav han åt kyrkan till att vara ett huvud över allting, ty den är hans kropp, nämligen fullheten av, d.v.s. gemenskapen med honom, som uppfyller allt i alla. 6] Därför äro de, i vilka Kristus intet verkar, icke hans lemmar. Motståndarna erkänna å sin sida, att de ogudaktiga äro döda lemmar i kyrkan. Därför förefaller det oss underligt, att de förkasta vår utredning, som talar blott om levande lemmar. 7] Vi hava icke sagt något som helst nytt. Paulus har bestämt kyrkan på alldeles samma sätt i Ef. 5, nämligen att den måste renas för att bli helig. Och han tillfogar dess yttre kännetecken, Ordet och sakramenten. Han säger nämligen: Kristus har älskat kyrkan och utgivit sig själv för henne för att helga henne genom att rena henne medelst vattnets bad genom ordet. Så ville han ställa fram henne inför sig i härligheten utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig. Detta bibelord ha vi nästan ordagrant återgivit i vår bekännelse. På samma sätt bestämmes kyrkan i trosbekännelsen, som bjuder oss tro på en helig allmännelig kyrka. 8] Men de ogudaktiga utgöra icke en helig kyrka. Den efterföljande artikeln: de heligas samfund, synes vara tillagd för att framställa, vad kyrkan betecknar, nämligen ett samfund av de heliga, som inbördes hava delaktighet i samma evangelium eller lära och samme helige Ande, som förnyar, helgar och regerar deras hjärtan.

9] Denna artikel framställdes av en nödvändig orsak. Vi känna nämligen gränslösa faror, som hota kyrkan med undergång. Det finns i själva kyrkan en oändlig mängd ogudaktiga människor, som vilja undertrycka den. För att vi icke må misströsta, utan veta, att kyrkan dock skall bestå, likaså för att vi må veta, att ehuru de ogudaktigas skara är stor, kyrkan dock skall förbliva och Kristus hålla allt vad han har lovat kyrkan, nämligen förlåta synder, bönhöra och giva den helige Ande, framställer artikeln om kyrkan i trosbekännelsen för oss denna tröst. 10] Och det heter här: en allmännelig kyrka, för att vi icke må mena, att kyrkan är ett ytte rike av vissa folk, utan fasthellre de över hela jorden spridda människor, vilka samtycka till evangeliet och hava samma Kristus, samme helige Ande och samma sakrament, vare sig de sedan ha lika eller olika människostadgar. 11] Och på ett ställe i förklaringarna till de kyrkliga dekreten heter det, att kyrkan i vidare bemärkelse omfattar både gudfruktiga och ogduaktiga, likaså, att de ogudaktiga blott till namnet, men ej i realiteten tillhöra kyrkan, men att de gudfruktiga göra det både till namnet och i verkligheten. Just i denna mening står det mycket att läsa om kyrkan hos fäderna. Hieronymus säger ju: Den, som är syndare och befläckad av orenhet, kan icke sägas vara en medlem av Kristi kyrka eller vara Kristus underdånig.

12] Ehuru sålunda skrymtare och ogudaktiga människor äro medlemmar av den sanna kyrkan med avseende på dess yttre bruk, så måste man, när man skall ange vad kyrkan är, bestämma den så, att den är Kristi levande kropp, likaså, att den är både till namnet och i verkligheten kyrka. Härtill föreligga många skäl. 13] Det är nämligen nödvändigt att förstå vad det är, som i grunden gör oss till medlemmar av kyrkan. Om vi bestämma kyrkan endast såsom ett yttre rike av gudfruktiga och ogudaktiga, så skulle man icke förstå, att Kristi rike består i hjärtats rättfärdighet och förlänandet av den helige Ande, utan man skulle mena, att det består i blott iakttagandet av vissa gudstjänstbruk och ceremonier. 14] Vidare – vad vore det för skillnad mellan lagens folk och kyrkan, om den senare vore ett yttre rike? Men Paulus skiljer på det sättet kyrkan från lagens folk, att han säger, att kyrkan är ett andligt folk, d.v.s. icke blott genom borgerliga ordningar skild från hedningarna, utan det sanna gudsfolket, pånyttfött genom den helige Ande. De, som genom naturlig härstamning tillhöra lagens folk, ha jämte löftet om Kristus del i löftet om lekamliga ting, såsom att besitta landet o.s.v. Och för dessa löftens skull kallades även de ogudaktiga bland dem Guds folk, ty Gud skilde dem, som genom naturlig härstamning tillhörde detta folk, från hednafolken genom vissa yttre ordningar och löften, ehuru dessa ogudaktiga icke behagade Gud. 15] Men evangeliet bringar oss icke en skugga av de eviga tingen, utan dessa eviga ting själva, nämligen den helige Ande och den rättfärdighet, som gäller inför Gud.

16] Därför äro endast de, som mottaga detta löfte om Anden, Guds folk enligt evangeliet. Därjämte är kyrkan Kristi rike, skilt från djävulens rike. Men säkert är, att de ogudaktiga äro i djävulens våld och medborgare i djävulens rike, såsom Paulus lär i Ef. 2, där han säger, att djävulen är verksam i de ohörsamma. Och till fariséerna, som förvisso i det yttre hörde till kyrkan, d.v.s. till de heliga inom lagens folk – ty de voro folkens ledare, de fullgjorde offren och undervisade – säger Kristus: I haven djävulen till eder fader. Kyrkan, som i sanning är Kristi rike, är därför i egentlig mening de heligas samfund. Ty de ogudaktiga regeras av djävulen och äro fångar under honom, men de regeras icke av Kristi Ande.

17] Men varför behöver man orda om en självklar sak? Om nu kyrkan, som i sanning är Kristi rike, är skild från djävulens rike, så äro ju nödvändigtvis de ogudaktiga, som äro i djävulens våld, icke lika med kyrkan, ehuru de i detta livet, emedan Kristi rike här ännu icke är fullt uppenbart, äro inmängda i kyrkan och där beklädda kyrkliga ämbeten. 18] Icke tillhöra de ogudaktiga Kristi rike blott därför, att detta ännu icke är uppenbart. Ty till Kristi rike hör det, som Kristus levandegör genom sin Ande, det må vara uppenbart eller fördolt under korset. Ty det är ju samme Kristus, som nu är förhärligad, men förut var korsfäst. 19] Härmed överensstämma Kristi liknelser i Matt. 13, där han tydligt säger, att den goda säden är rikets barn, men ogräset är djävulens barn. Åkern, säger han, är världen, men icke kyrkan. På samma sätt talar Johannes om hela det judiska folket och säger, att den sanna kyrkan skall skiljas från detta folk. Därför vittnar detta bibelställe mera mot motståndarna än för dem, ty det framhåller, att det sanna gudsfolket är att skilja från Israel efter köttet. Och Kristus talar om kyrkans framträdande, då han säger: Himmelriket är likt en not eller tio jungfrur, och lär, att kyrkan är undanskymd av hopen av ogudaktiga, för att de fromma icke må taga anstöt och för att vi må veta, att Ordet och sakramenten äro verksamma, även om de handhavas av ogudaktiga människor. Men å andra sidan lär han, att ehuru dessa ogudaktiga hava del i de yttre tecknen, de likväl ej utgöra Kristi sanna rike och ej äro lemmar i hans kropp. 20] Ty de äro under djävulens välde. Men icke fantisera vi om någon platonisk stat, såsom somliga gudlöst förvränga vår mening, utan vi säga, att denna kyrka verkligen finnes, d.v.s. att den existerar såsom alla sant troende och rättfärdiga, som finnas spridda över hela jordens yta. Och såsom kännetecken tillägga vi: den rena evangeliska läran och sakramenten. Och denna kyrka är i egentlig mening sanningens stödjepelare. Ty den behåller evangeliet rent och fasthåller, såsom Paulus säger, grunden, d.v.s. den sanna kunskapen om Kristus och tron. Och ehuru det bland dessa finns många svaga, som på den grunden bygga med förgängligt hö och strå, d.v.s. onyttiga meningar, så skall detta likväl, då de likväl icke upphävt själva grunden, såväl förlåtas dem som förändras till det bättre. 21] Och de heliga fädernas skrifter bära vittnesbörd om att även de stundom byggt på denna grund med hö och strå, men de ha härmed icke upphävt själva tron. Men det mesta av det, som våra motståndare försvara, omstörtar tron, såsom då de förkasta artikeln om syndernas förlåtelse, i vilken vi säga, att syndernas förlåtelse mottages genom tron. Det är vidare en uppenbart fördärvlig villfarelse, då våra motståndare lära, att människan före mottagandet av nåden förtjänar syndaförlåtelsen genom sin kärlek till Gud. Ty även detta är att upphäva grunden, d.v.s. Kristus. Vidare, vartill är tron av nöden, om sakramenten blott därigenom att själva handlingen utföres (ex opere operato) rättfärdiggöra utan någon god rörelse i själen hos mottagaren? 22] Men såsom kyrkan har löftet att allt framgent äga den helige Ande, så står den också alltid under faran att det innom henne kan finnas gudlösa lärare och ulvar. Men kyrkan i egentlig mening är den, som äger den helige Ande. Väl grassera ulvar och ogudaktiga lärare i kyrkan, men de utgöra dock i verklighet icke Kristi rike. Så betygar och säger Lyra: Kyrkan består icke av människor, som hava någon kyrklig eller världslig makt och värdighet, ty det har befunnits, att många furstar och påvar och andra av lägre rang hava avfallit från tron. Därför består kyrkan av dem, som hava en sann kunskap och rätt bekänna sin tro. Vad annat än vad Lyra här säger ha vi framhållit i vår bekännelse?

23] Men troligen kräva våra motståndare en sådan bestämning av kyrkan, att den skulle fattas såsom den i hela världen främsta världsliga monarkien, där en oinskränkt och oemotsäglig makt tillkommer den romerske påven att efter behag sammanställa trosartiklar, förkasta skrifter, inrätta gudstjänster och offer, likaså att efter behag stifta lagar, efterlåta och befria från vilka lagar han vill, vare sig gudomliga eller borgerliga och där kejsaren och alla konungar hade att från påven mottaga makt och rätt att behålla sina riken i enlighet med Kristi befallning – ty, menar man, då Fadern har lagt allt under Kristus, bör man förstå, att denna makt överflyttats på påven. Fördenskull måste påven vara herre över hela jorden, över alla riken i världen och över alla enskilda och offentliga ting samt hava all maktfullkomlighet i timliga och andliga ting och innehava båda svärden, det andliga och det världsliga. 24] Och denna beskrivning av – icke Kristi kyrka – utan påvens rike finnes icke blott hos de kyrkorättslärde, utan även i Daniels elfte kapitel.

25] Om vi på detta sätt skulle ange, vad kyrkan är, skulle vi troligen finna mildare domare. Ty mycket orimligt och ogudaktigt har skrivits om den romerske påvens makt, för vilket ingen ännu blivit anklagad. Men vi ensamma skola straffas, emedan vi förkunna den Kristi välgärning, att vi genom tron på Kristus, men icke genom några av påven uttänkta gudstjänstbruk få syndernas förlåtelse. 26] Vidare angiva Kristus, profeterna och apostlarna Kristi kyrka vara något helt annat än påvens välde. 27] Och icke heller får man överflytta på påvarna, vad som tillhör den sanna kyrkan, nämligen att de skulle utgöra sanningens grundpelare och icke kunna taga miste. Ty huru mången påve frågar väl efter evangeliet och anser det värt att läsas? Många driva t.o.m. öppet gäck med allt vad religion heter, eller om de till äventyrs gilla något, så är det sådant, som står i överensstämmelse med det mänskliga förnuftet. 28] Allt annat betrakta de såsom uppdiktat eller likt skaldernas skådespel. Därför mena vi i enlighet med Skriften, att kyrkan i egentlig mening är samfundet av de heliga, vilka i sanning tro på Kristi evangelium och hava den helige Ande. Dock erkänna vi, att många skrymtare och ogudaktiga människor äro blandade samman med de heliga i detta livet och att de hava del i kyrkans yttre kännetecken, varför de med hänsyn till denna yttre delaktighet äro medlemmar av kyrkan och likaså beklädda kyrkliga ämbeten. Dock förlora sakramenten icke sin verkan, därför att de handhavas av ovärdiga, ty på grund av församlingens kallelse handla de å Kristi, men icke å egna vägnar, såsom Kristus betygar: Den, som hör eder, han hör mig. Då de frambära Kristi ord och sakramenten, göra de det å Kristi vägnar och i hans ställe. Detta lär oss nämnda Kristus-ord, för att vi icke skola taga anstöt av de tjänstförättandes ovärdighet.

29] Beträffande denna sak ha vi i vår bekännelse med all tydlighet sagt, att vi ogilla donatisterna och Wiclifs anhängare, vilka mena, att de, som i kyrkan mottaga sakramenten av ovärdiga, begå synd. Detta torde för tillfället vara nog till försvar för det sätt, varpå vi bestämt kyrkans väsen. Och då kyrkan i egentlig mening kallas Kristi kropp, inse vi icke , huru man på annat sätt än vi gjort kan ange dess väsen. Ty det står fast, att de ogudaktiga tillhöra djävulens rike och hans kropp, ty det är han, som är den drivande kraften i de ogudaktiga och håller dem fångna. Detta är klarare än solen vid middagstid, men om våra motståndare fortsätta att falskeligen anklaga oss, skola vi icke undandraga oss att giva ännu mera ingående svar.

30] Motståndarna förkasta även den del av den sjunde artikeln, där vi säga, att det för kyrkans sanna enhet är nog, om överensstämmelse råder med avseende på evangelii lära och förvaltningen av sakramenten, men att det icke är nödvändigt, att samma människostadgar eller religiösa bruk eller av människor instiftade ceremonier råda överallt. Här göra de en åtskillnad mellan allmänna och enskilda religiösa bruk och gilla vår artikel, om den förstås såsom gällande enskilda religiösa bruk, men godkänna den icke såsom gällande allmänna dylika bruk. 31] Vi inse icke tillräckligt , vad motståndarna här åsyfta. Vi tala ju här om den sanna, d.v.s. den andliga enheten, utan vilken det icke kan finnas tro i hjärtat eller en sådan hjärtats rättfärdighet, som gäller inför Gud. För denna enhet – säga vi – är icke likhet i mänskliga religiösa bruk, vare sig allmänna eller enskilda, nödvändig, ty trons rättfärdighet är icke bunden vid vissa människostadgar, såsom lagens rättfärdighet var bunden vid den mosaiska ceremoniallagen, utan den nämnda trons rättfärdighet är något, som levandegör hjärtana. Till denna levandegörelse bidraga på intet sätt människostadgar, dessa må avse allmänna eller enskilda förhållanden, och ej heller äro de, i motsats till kyskhet, tålamod, gudsfruktan, kärlek till nästan och över huvud kärlekens gärningar, verkade av den helige Ande.

32] Icke oviktiga skäl ha föranlett oss att framställa denna artikel. Ty faktum är, att många dåraktiga meningar om människostadgar hava insmugit sig i kyrkan. Några hava menat, att dessa människostadgar föreskriva religiösa bruk, som äro nödvändiga för att förtjäna rättfärdiggörelsen. Och sedan de ha tvistat om huru det kunde vara möjligt att Gud kunde dyrkas på så många olika sätt, alldeles som om iakttagandet av dessa stadgar vore en verklig gudsdyrkan och icke yttre borgerliga anordningar, vilka icke alls ha att skaffa med hjärtats rättfärdighet och verklig gudsdyrkan och vilka på grund av vissa giltiga skäl på skilda ställen kunna vara olika. För många människostadgars skull ha vissa kyrkor bannlyst andra, såsom för påskfirandets, bilders och dylika tings skull. Därför ha oerfarna människor menat, att tron eller hjärtats rättfärdighet inför Gud icke kunnat finnas utan iakttagandet härav. Angående denna fråga har mycket dåraktigt skrivits av författarna av bikthandböcker och andra.

33] Såsom kyrkans enhet icke beröres av dagars och nätters olika längd, så mena vi, att dess sanna enhet icke kränkes därav, att de av människor påbjudna religiösa bruken äro olika. Likväl finna vi det gott, att de allmänna kyrkliga bruken för fridens skull bevaras. Så bibehålla också vi i våra kyrkor gärna ordningen för mässan, söndagen och andra större högtidsdagar. Och med tacksamt hjärta omfatta vi gamla nyttiga förordningar, särskilt då de tjäna till att lära och vänja folk och ungdom vid yttre tukt. 34] Men här gäller icke frågan, huruvida det för fridens eller den lekamliga nyttans skull är tjänligt att bevara dem, utan frågan är en helt annan. Frågan är nämligen den, om iakttagandet av människo stadgar utgör en gudstjänst, nödvändig för att vinna rättfärdighet inför Gud. Detta är det avgörande i denna lärostrid. Och när detta är avgjort, kan man sedan döma om, huruvida iaktagandet av samma människostadgar överallt är för kyrkans sanna enhet nödvändigt. Om nämligen iakttagandet av människostadgar icke är en gudstjänst, nödvändig för att vinna rättfärdighet inför Gud, så följer därav, att människor kunna vara rättfärdiga och Guds barn, ehuru de icke hålla vissa stadgar, som på annat håll iakttagas. Om t.ex. bärandet av en tysk klädedräkt icke är en gudstjänst, nödvändig för att vinna rättfärdighet inför Gud, så följer därav, att det finns människor, som kunna vara rättfärdiga och Guds barn samt tillhöra Kristi kyrka, även om de bära icke en tysk, utan en fransk klädedräkt.

35] Detta lär oss Paulus tydligt och klart i Kolosserbrevet, där han säger: Ingen må döma eder i fråga om mat eller dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat. Sådant är blott en skuggbild av vad som skall komma, men kroppen tillhör Kristus. Likaså: Om I haven dött med Kristus från världens "makter", varför hållen I då stadgar, liksom levden I alltfort i världen: Det skolen I icke göra. Det skolen I icke komma vid. Och detta, när det gäller alla de ting, som äro bestämda att gå under genom förbrukning, allt till åtlydnad för människobud och människoläror, ehuru det har namn om sig att vara vishet i vidskepelse och ödmjukhet. 36] Meningen här är denna: Då hjärtats rättfärdighet är något andligt, som levandegör hjärtana, och det står fast, att iakttagandet av människostadgarna icke levandegör hjärtana, ej heller utgör verkan av den helige Ande, såsom kärleken till nästan, kyskheten o.s.v., och icke heller utgör medel, varigenom Gud rör våra hjärtan till tro, såsom Ordet och de av Gud givna sakramenten, utan är bruk av sådant, som icke har med hjärtat att skaffa och som går under genom förbrukningen, så bör man icke tro, att sådant är nödvändigt för att vinna rättfärdighet inför Gud. På samma sätt heter det i Rom. 14: Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. 37] Men det är icke nödvändigt att anföra flera vittnesbörd, då de möta oss överallt i Skriften och vi i de sista artiklarna i vår bekännelse sammanfört ett flertal. Det avgörande i denna lärostrid skola vi kort härefter återkomma till, d.v.s. frågan huruvida människostadgar utgör en gudstjänst, nödvändig för att vinna rättfärdighet inför Gud. Där skola vi mera utförligt behandla denna fråga.

38] Motståndarna säga, att man måste hålla de allmänna stadgarna, emedan de mena, att de äro överlämnade av apostlarna. Se, vilken samvetsgrannhet! Religiösa bruk, hämtade från apostlarna, vilja de bevara, men de vilja icke fasthålla vid apostlarnas lära. 39] Man bör döma så om dessa bruk, som apostlarna själva göra i sina skrifter. Apostlarna ville nämligen icke, att vi skulle hava en sådan mening om dessa bruk, att vi skulle rättfärdiggöras genom dem och att de skulle vara nödvändiga för att vinna rättfärdighet inför Gud. 40] Icke heller ville de pålägga samvetena en sådan börda och förlägga rättfärdighet och synd till iakttagandet av dagar, mat och dylikt. Paulus kallar rent av dylika meningar onda andars läror. Därför bör man söka förstå apostlarnas vilja och mening genom deras egna skrifter och icke mena, att det är nog att anföra deras exempel. De iakttaga vissa dagar, icke för att denna observans var nödvändig för rättfärdiggörelsen, utan för att folket skulle veta, vid vilken tid man skulle samlas till gudstjänst. De iakttogo även andra bruk, t.ex. ordning vid skriftläsningen vid sammankomsterna. Vissa av de fäderneärvda sederna bibehöll folket, såsom stundom sker, och i något förändrat skick avpassade apostlarna dem efter evangeliska förhållanden, såsom firandet av påsk och pingst, för att icke blott genom undervisning utan även genom dessa bruk till de efterkommande bevara minnet av de största händelserna. 41] Men om det, som apostlarna överlämnat, vore nödvändigt för rättfärdiggörelsen, varför ha biskoparna senare häri företagit många förändringar? Om det varit gudomlig rätt, så hade mänsklig myndighet icke rätt att ändra något. 42] Före kyrkomötet i Nicaea firade man icke på alla platser påsken på samma tid utan att denna olikhet skadade tron. Senare gjordes den beräkningen, att vår påsk till tiden icke skulle sammanfalla med judarnas påsk. Men apostlarna ålade församlingarna att fira påsken gemensamt med de från judendomen omvända bröderna. Därför hava vissa folk efter kyrkomötet i Nicaea hårdnackat hållit fast vid denna sed, så att de iakttagit tiden för judarnas påsk. Men med denna ordning ville apostlarna icke pålägga församlingarna ett nödtvång, såsom påbudets ordalydelse betygar. Orden anbefalla nämligen, att ingen skall göra sig bekymmer, om också bröderna med avseende på påskens firande icke beräkna tiden riktigt. Denna föreskrifts ordalydelse finnes hos Epiphanius: Räknen icke så noga, utan firen påsk, när edra bröder av omskärelsen göra det; firen påsk tillsammans med dem, och skulle det icke till tiden stämma, så orenen eder icke. Dessa äro – skriver Epiphanius – apostlarnas egna ord i föreskriften om påsken, och härav kan den insiktsfulle läsaren lätt inse, att apostlarna velat befria folket från den dåraktiga meningen, att en viss tid vore nödvändig, då de bjuda menigheten att icke oroa sig, om man vid beräkningen skulle taga miste. 43] Vidare ha några i österlandet, vilka efter sin läras upphovsman kallas audianer, för detta apostlarnas påbuds skull yrkat på att påsken skulle firas samtidigt med judarnas påsk. Under vederläggning av dessa prisar Epiphanius denna apostlarnas föreskrift och säger, att den icke innehåller något, som avviker från tron och kyrkans ordning, men klandrar audianerna, emedan de icke rätt förstått ordalydelsen, och tolkar den på samma sätt som vi, nämligen att apostlarna icke avsett giva någon föreskrift om tiden för påskens firande, utan att då de förnämsta bröderna voro omvända judar, vilka höllo fast vid sin sed, de ville att de övriga för fridens skull skulle följa dessas exempel. 44] Och visligen erinrade apostlarna läsaren om, att de icke upphävde den evangeliska friheten eller pålade samvetena något tvång, då de tillade, att man icke skulle göra sig något bekymmer, även om man vid uträknandet av tiden begick ett misstag.

45] Mycket av samma art skulle man kunna anföra från historien, varav tydligt framgår, att olikhet i mänskliga ordningar icke kränker enigheten i tron. Är något vidare ordbyte här av behovet påkallat? Motståndarna förstå icke alls vad trons rättfärdighet och Kristi rike är, om de mena, att det är nödvändigt att överallt iakttaga samma stadgar om mat, dagar, klädedräkt o.dyl., ehuru de icke hava något Guds bud därom. 46] Se, vilka samvetsgranna människor våra motståndare äro. För kyrkans enhet kräva de iakttagande av samma människostadgar, medan de själva förändrat Kristi ordning vid bruket av nattvarden, ehuru denna förvisso ursprungligen var en allmän ordning. Men om de allmänna kyrkobruken äro nödvändiga, varför förändra de ordningen vid Herrens nattvard, som icke är mänsklig, utan gudomlig art? Men beträffande hela denna stridsfråga måste vi i det följande ofta taga till orda.

47] Våra motståndare godkänna helt och hållet den åttonde artikeln, där vi bekänna, att skrymtare och ogudaktiga människor finnas inblandade i kyrkan och att sakramenten icke förlora sin verkan, även om de handhavas av ogudaktiga präster, 48] ty dessa handla i Kristi ställe och icke å egna vägnar i enlighet med ordet: Den som hör eder, han hör mig. Men ogudaktiga lärare bör man övergiva, ty dessa handla icke i Kristi ställe, utan äro av antikrist. Kristus säger också: Tagen eder till vara för falska profeter. Och Paulus: Om någon förkunnar för eder ett annat evangelium, så vare han förbannad.

49] I liknelserna om kyrkan manar oss Kristus, att om vi taga anstöt av prästernas eller folkets brister i det enskilda livet, vi icke skola framkalla söndringar, såsom donatisterna på ett brottsligt sätt gjort. 50] Vi anse dem såsom uppenbara orostiftare, vilka framkallat söndringar genom att förneka att det är tillåtet för prästerna att inneha gods eller egendom. Att besitta egendom är nämligen en borgerlig ordning. Men det är tillåtet av kristna att begagna sig av borgerliga ordningar, liksom av luften och ljuset samt mat och dryck. Ty liksom naturen hos tingen och stjärnornas bestämda rörelser äro fastställda av Gud och uppehållas av honom, så utgöra ock de på lag grundade rikena en Guds ordning och uppehållas och försvaras av Gud mot djävulen.

51] Våra motståndare godkänna den nionde artikeln, vari vi bekänna att dopet är nödvändigt för saligheten, att barnen böra döpas och att barndopet icke är förkastligt, utan nödvändigt och verksamt till saligheten. 52] Och då evangeliet hos oss läres rent och klart, hava vi genom Guds nåd därav skördat den frukten, att i våra församlingar icke några vederdöpare uppstått, enär människorna genom Guds ord skyddats mot dessa förbrytares gudlösa och upproriska anhang. Vi förkasta såväl ett flertal andra av vederdöparnas villfarelser som även denna, att barndopet enligt deras mening skulle vara utan nytta. Det är nämligen i högsta grad visst och sant, att löftet om frälsning tillkommer även de små barnen. Men icke tillkommer löftet sådana, som stå utanför Kristi kyrka, där varken Ordet eller sakramenten finnas, ty Kristus pånyttföder genom Ordet och sakramenten. Därför är det nödvändigt att man döper de små barnen för att löftet om frälsning må komma dem till del, i enlighet med Kristi befallning: döpen alla folk. Liksom frälsningen i detta ord tillbjudes alla, så tillbjudes också dopet åt alla, män, kvinnor, barn och spädbarn. Härav följer tydligt, att barnen böra döpas, ty frälsningen tillbjudes tillsammans med dopet. 53] För det andra är det uppenbart, att Gud gillar dopet av de små barnen. Därför hysa vederdöparna en ogudaktig mening, då de förkasta barndopet. Att Gud gillar dopet av barnen, det framgår därav, att gud giver sin Ande åt dem, som blivit döpta. Ty vore detta dop ogiltigt, så skulle den helige Ande icke givas åt någon, inga skulle bli frälsta och ingen kyrka skulle till sist finnas. Detta skäl torde ensamt kunna befästa gudfruktiga och fromma människor mot vederdöparnas ogudaktiga och förryckta åsikter.

54] Motståndarna gilla även den tionde artikeln, vari vi bekänna vår tro, att i Herrens nattvard Kristi lekamen och blod äro i sanning och väsentligen närvarande och utdelas tillsammans med de ting, som synas, brödet och vinet, åt dem, som mottaga sakramentet. Vi försvara ståndaktigt denna mening, sedan vi gjort saken till föremål för noggrann omprövning och behandling. Ty då Paulus säger, att brödet är en delaktighet av Kristi kropp, så skulle ju följa, att brödet icke vore en delaktighet av Kristi kropp, utan blott av hans ande, om Herrens lekamen icke vore i sanning närvarande. 55] Vi erfara, icke blott att den romerska kyrkan hävdar Kristi lekamliga närvaro, utan även att den grekiska kyrkan fordom varit och ännu alltjämt är av samma mening. Detta betygas nämligen av mässordningen hos de förra, vari prästen tydligt beder, att av det förvandlade brödet må bliva Kristi egen lekamen. Och den, såsom det synes oss, icke oävne bulgariske författaren säger uttryckligen, att brödet icke blott är ett tecken, utan i sanning förvandlas till Kristi kött. 56] Och utförlig är Cyrills utredning i hans kommentar till Johannesevangeliets 15:e kapitel, där han framhåller, att Kristus lekamligen meddelas oss i nattvarden. Han säger här nämligen: Vi förneka visserligen icke, att vi genom rätt tro och uppriktig kärlek skulle andligen förenas med Kristus, men vi förneka absolut, att vi icke skulle hava någon lekamlig förening med honom; detta är nämligen alldeles i strid mot den heliga Skrift. Ty vem tvivlar på att Kristus även i den meningen är vinträdet och grenarna, att vi från honom mottaga livet? Hör vad Paulus säger: Vi äro alla en enda kropp i Kristus, vi äro, ehuru många, dock ett i honom. Ty vi hava alla del i detta ena bröd. Menar här möjligen någon, att den hemlighetsfulla välsignelsens kraft är oss okänd? Då denna är i oss, månne den då icke lekamligen också åstadkommer detta, att genom delaktigheten av Kristi kropp Kristus bor i oss? Kort därefter heter det: Därför bör man betänka, att Kristus bor i oss icke blott i den gestalt, som heter kärleken, utan också genom en naturlig delaktighet av honom etc. 57] Detta ha vi anfört, icke för att anställa meningsutbyte om denna sak – ty hans Maj:t Kejsaren har intet att invända mot denna artikel – utan för att var och en, som läser detta, desto klarare må se, att vi försvara den lära, som är antagen i hela kyrkan, nämligen att Kristi lekamen och blod äro i sanning och väsentligen närvarande i Herrens nattvard och där verkligen utdelas tillsammans med de synliga tingen, brödet och vinet. Vi tala här om närvaron av den levande Kristus, ty vi veta, att döden icke mera råder över honom.

58] Den elfte artikeln om att avlösningen bör bibehållas i kyrkan gillas av våra motståndare. Men om bikten göra de det korrigerande tillägget, att man bör iaktaga kyrkolagens förordning i kapitlet Omnis utriusque, att man bör bikta sig en gång om året och att, även om man icke kan upphäva alla synder, man likväl med noggrannhet bör i tankarna hopsamla och sedan förtälja vad man kunnat erinra sig. Om hela denna artikel skola vi strax i det följande utförligare tala, då vi gå att utveckla vår tanke om boten. 59] Känt är, att vi förklarat och förhärligat avlösningens välgärning och nycklarnas makt på sådant sätt, att många ängslade samveten hämtat tröst av denna vår lära, då de hört, att det är Guds befallning, ja, evangeliets egen röst, att vi må tro avlösningen och vara fast förvissade om att syndernas förlåtelse gives oss av nåd för Kristi skull och att vi genom denna tro i sanning bliva försonade med Gud. Denna lära har ingivit många fromma hjärtan nytt mod och har förvärvat åt Luther det största förtroende hos alla rättskaffens människor, då den för samvetena visar på en fast och viss tröst, ty förut hade läran om gärningarna förtagit avlösningen hela dess kraft, då de skolastiska teologerna och munkarna icke hade något att lära om tron och förlåtelsen av nåd.

60] Beträffande tiden för bikten är det känt, att de flesta i våra församlingar upprepade gånger under året bruka de båda sakramenten: avlösningen och Herrens nattvard. Och de bland oss, som undervisa om sakramentens betydelse och värde, de göra så, att de inbjuda folket att ofta bruka sakramenten. Angående denna sak finnes av de våra mycket skrivet, som är så framställt, att om det bland våra motståndare finnes rättskaffens män, dessa utan tvivel skulle gilla och prisa det. 61] Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden. 62] Men hos oss föreskrives icke en viss tid för bikten, emedan alla icke vid en och samma tidpunkt kunna vara därtill lika beredda. Om alla komma på samma gång, skulle de icke kunna ordentligen förhöras och undervisas. De gamla kyrkliga stadgandena och fäderna föreskriva icke heller någon viss tidpunkt. Ty det heter blott: Om några vilja vara medlemmar i Guds kyrka, men ertappas med att aldrig gå till Herrens nattvard, må de uppmanas härtill. Om de icke gå till nattvarden, må de tillhållas att göra bättring. Om de tillhöra kyrkans gemenskap, må de icke ständigt avhålla sig. Om de icke göra det, må de vara borta. Kristus säger, att de som ovärdigt äta, de äta sig själva till dom. Därför tvinga icke församlingens herdar dem, som icke äro beredda, att bruka sakramenten.

63] Med avseende på uppräknandet av synderna i bikten få människorna en sådan undervisning, att inga snaror utläggas för samvetena. Visserligen kan det vara nyttigt att vänja de oerfarna att uppräkna vissa synder, för att de må kunna lättare undervisas, men vi behandla nu frågan, vad som är nödvändigt enligt Guds bud. Därför borde motståndarna icke mot oss anföra kyrkolagens förutnämnda förordning i kapitlet Omnis utriusque, vilken icke är oss okänd, utan de borde i stället med Guds bud visa, att uppräknandet av synderna är nödvändigt för att erhålla förlåtelse. 64] Alla kyrkor i hela Europa känna till fullo, vilka snaror som utlagts för samvetena av angivna kapitel i nämnda förordning, som bjuder att i bikten uppräkna alla synder. Själva ordalydelsen i denna förordning innehåller icke så mycket oegentligt som det, som författarna av bikthandböckerna senare tillagt angående omständigheterna vid syndernas begående. Vilka irrgångar ha härmed icke öppnats för de känsligaste sinnena, vilka kval ha härmed icke beretts dem? Ty de hårda och gudlösa beröras icke av sådana skräckmedel. 65] Vilka sorgliga uppträden har icke vidare bestämmelsen om att var och en skall bikta för sin egen präst framkallat bland präster och munkar, vilka då minst av allt visat ett broderligt sinne, när de kivats om myndigheten att vara biktfäder? Därför mena vi, att uppräknandet av synderna icke är nödvändigt på grund av något Guds bud. Denna mening företräda ock Panormitanus och flera andra kyrkorättslärde. Vi vilja icke heller pålägga de våras samveten något tvång genom förutnämnda förordning i kapitlet Omnis utriusque, ty vi mena därom såväl som om övriga människostadgar, att iakttagandet av dem icke utgör någon gudstjänst, nödvändig för rättfärdiggörelsen. Nämnda förordning föreskriver vidare det omöjliga att uppräkna alla synder. Ty faktum är, att vi icke minnas eller lägga märke till flertalet synder i enlighet med ordet: Vem märker huru ofta han felar?

66] Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda, men som skulle vara mindre outhärdlig, om de tillade ett enda ord om tron, som tröstar samvetena och ingiver dem nytt mod. Men om den tro, som uppnår syndernas förlåtelse, finnes icke en enda stavelse i den stora massan av kyrkliga förordningar, utläggningar av den kanoniska rätten, bikthandböcker och biktföreskrifter. Ingenstädes omnämnes där Kristus, utan blott beräkningar över synderna. Och den största delen upptages av behandlingen av synder mot människostadgar, något som är alldeles betydelselöst. 67] Denna lära har drivit många fromma själar till misströstan, då de icke kunnat komma till frid, emedan de trodde, att uppräknandet av synderna var nödvändigt på grund av Guds bud, och de likväl erforo, att det var omöjligt. Men andra icke mindre fel vidlåda motståndarnas lära om boten, vilken vi nu gå att granska.