1] Det är otvivelaktigt riktigt och i överensstämmelse med Kristi instiftelse och Pauli ord att utdela Herrens nattvard under båda gestalterna.Ty Kristus har instiftat båda delarna av nattvarden och förordnat dem icke för en del av kyrkan, utan för hela kyrkan. Ty icke blott av prästerna utan av hela menigheten brukas sakramentet icke på grund av någon människas, utan på grund av Kristi instiftelse. 2] Detta torde motståndarna erkänna. Men om Kristus instiftat sakramentet för hela kyrkan, varför tillåter man icke menigheten att undfå nattvarden under den ena gestalten? Och varför förbjuder man detta? Varför förändrar man Kristi egen instiftelse, i all synnerhet då han kallar denna sitt eget testamente? Men om man icke får upphäva en människas testamente, huru mycket mindre får man göra det med Kristi testamente. 3] Paulus säger, att han av Herren själv undfått, vad han meddelat. Men han hade lärt mottagandet av nattvarden under båda gestalterna, såsom klart framgår av sammanhanget i 1 Kor. 11. Gören detta (till min åminnelse), de orden använder han först om Kristi lekamen, och därefter upprepar han samma ord om kalken. Och därefter säger han: Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken. Detta är Pauli egna ord. Och kort förut säger han, att de som ämna gå till Herrens nattvard, skola göra det samtidigt. 4] Därför är det fast och visst, att sakramentet är instiftat för hela kyrkan. Och denna sed bibehålles alltjämt i den grekiska kyrkan och var tidigare bruklig även i den romerska, såsom Cyprianus och Hieronymus betyga. Hieronymus talar nämligen i Comm. in Zeph. om prästerna, som tjäna vid eucharistien och utdela Herrens blod till hans folk o.s.v. Detsamma betygar ock mötet i Toledo. 5] Det skulle icke vara svårt att samla en stor massa vittnesbörd härom. Men vi göra det icke här, utan överlämna åt den omdömesgille läsaren att avgöra, vilken mening man bör hava om Kristi egen instiftelse och förordning.

6] I vederläggningsskriften bemöda sig motståndarna icke alls att anföra någon ursäkt för att man berövat menigheten den ena delen av nattvarden. Detta hade dock anstått rättsinniga och fromma män. De borde också hava sökt ett starkt skäl till ursäkt inför menigheten, varmed de även kunde ge de samveten undervisning, vilka få mottaga sakramentet blott under en gestalt. Men nu försvara de i stället undanhållandet av sakramentet under den andra gestalten såsom något rätt och riktigt och förbjuda dess åtnjutande under båda gestalterna. 7] Först uppdikta de, att det under kyrkans äldsta tid varit sed här och var att utdela nattvarden blot under den ena gestalten. Likväl kunna de icke anföra något exempel från äldre tid härpå. Men de åberopa ställen, vari endast brödet omnämnes, såsom hos Lukas, där det heter, att lärjungarna kände igen Kristus, när han bröt brödet. De anföra även andra ställen om brödsbrytelsen. Men ehuru vi icke vilja bestrida, att några av dessa avse sakramentet, så följer likväl icke härav, att nattvarden utdelas blott under den ena gestalten, då det ju är ett allmänt språkbruk att med delen beteckna det hela. 8] De tala vidare om lekmännens kommunion, vilken likväl icke skedde blott under en gestalt, utan under båda gestalterna. Och om det förekommer, att prästerna fordom ålades deltaga i lekmännens kommunion, så innebär detta, att de avhöllos från förrättandet av konsekrationen. Detta är icke heller motståndarna obekant, men de missbruka de olärdas okunnighet, ty när dessa höra om lekmännens kommunion, tänka de genast på nutida sed att giva nattvarden åt lekmän blott under en gestalt.

9] Och nu exempel på huru oblygt de gå till väga. Bland andra orsaker till att man icke utdelade nattvarden under båda gestalterna anför Gabriel detta, att man måste göra en åtskillnad mellan lekmän och präster. Den sannolikt främsta orsaken till att undanhållandet av kalken från lekmän försvaras är att prästerståndets värdighet skall i riligiöst hänseende aktas så mycket högre. Detta är ett människopåfund för att icke säga något mycket värre, och vad man härmed åsyftat är lätt att inse. 10] I vederläggningsskriften åberopa de berättelsen i 1 Sam. 2 om Elis söner, att de, sedan de gått miste om prästämbetet, begärde en del av en prästsyssla. Detta betecknar enligt deras mening bruket av nattvarden under blott en gestalt. Och så tillägga de: Så böra våra lekmän vara nöjda med blott en prästerlig del, nämligen nattvarden under blott en gestalt. Här skämta motståndarna uppenbarligen, då de på nattvarden tillämpa berättelsen om Elis efterkommande. Här beskrives Elis straff. Men mena motståndarna nu också, att lekmännen såsom straff skola avhållas från mottagandet av nattvarden under den ena gestalten? Sakramentet är instiftat för att trösta förskräckta samveten och ingiva dem nytt mod, när de tro, att Kristi lekamen, som är utgiven för världens liv, är deras spis och att de genom föreningen med Kristus skola levandegöras. Men motståndarna göra gällande, att lekmännen såsom ett straff avhållas från mottagandet av nattvarden under den ena gestalten. De böra – framhålla de – vara nöjda. 11] Såsom en befallning är detta tydligt nog. Men varför skola lekmännen vara nöjda? Svaret är, att man här icke får fråga efter sakskäl, utan vad än teologerna säga, skall gälla såsom lag. Detta är en oförsynthet i Ecks stil. Vi känna nämligen igen deras storordiga prat. Ville vi gendriva det, så skulle orden icke tryta oss. Se bara, huru stor deras oblyghet är, som liksom tyrannen i skådespelet bjuder: Vad än de vilja eller icke vilja, måste de vara nöjda. 12] Månne de skäl, som man i oblyghet anför, skola inför Guds domstol urskulda dem, som undanhålla sakramentets åtnjutande under den ena gestalten och fara grymt fram mot rättskaffens människor, som bruka det odelade sakramentet? 13] Om detta undanhållande har till grund, att det finnes en skillnad mellan präster och lekmän, så måste detta skäl förhindra oss att samtycka till motståndarnas mening, även om vi eljest skulle med dem bevara denna sed. Det finns andra olikheter mellan präster och lekmän, men det är uppenbart, i vilken avsikt de med sådan iver försvara just denna åtskillnad. Men för att icke få sken av att neddraga prästståndets sanna värdighet vilja vi icke tala mera om detta listiga påfund.

14] De åberopa även faran att utspilla något av kalken med mera dylikt, vilket likväl icke är av den vikt, att det kan ändra Kristi instiftelse. 15] Även om vi skulle ponera, att det stode oss fritt att bruka nattvarden under blott en gestalt eller under bådadera,så fråga vi oss, huru man kan försvara förbudet att meddela lekmännen kalken. Men kyrkan kan icke taga sig friheten att av Kristi instiftelser göra ting, med vilka man kan förfara godtyckligt. 16] Vi för vår del lägga ingen skuld på menigheten, som fått lida denna oförrätt att bliva berövad nattvarden under båda gestalterna, men vi ursäkta icke upphovsmännen härtill, vilka såsom något rätt och riktigt försvara förbudet att bruka det odelade sakramentet och icke blott förbjuda detta utan även bannlysa och med våld förfölja dem, som bruka nattvarden under båda gestalterna. De må själva se till, huru de inför Gud skola avlägga räkenskap för dessa sina påfund. 17] Man bör icke heller genast tänka, att kyrkan godkänner eller fastställer allt vad påvarna och biskoparna förordna, i all synnerhet som Skriften profeterar om biskopar och präster, att, såsom Hesekiel säger, lagen skall fördärvas av prästen.