1] Motståndarna orda här häftigt om det andliga ståndets förmåner och friheter och säga till sist: Alltsammans är ogiltigt, som i föreliggande artikel anföres mot församlingarnas och prästernas friheter. 2] Detta är idel förtal, ty i denna artikel ha vi behandlat helt andra saker. För övrigt ha vi ofta betygat, att vi icke ha något att invända mot yttre ordningar och av furstarna förlänade skänker och privilegier.

3] Ack, att motståndarna å sin sida dock ville lyssna till församlingarnas och de gudfruktigas klagomål.Motståndarna försvara med all kraft sin värdighet och sina ägodelar, men fråga icke efter, hurudant tillståndet är i församlingarna, och sörja icke för, att församlingarna rätt undervisas och sakramenten rätt förvaltas. Till prästämbetet giva de vem som helst utan åtskillnad tillträde. Vidare pålägga de odrägliga bördor, liksom hade de sin glädje i andras fördärv, och fordra att deras stadgar skola iakttagas långt noggrannare än evangelium. 4] I de viktigaste och svåraste lärofrågor, angående vilka det arma folket önskar få undervisning för att hava något säkert att hålla sig till, giva de samvetena ingen hjälp, ehuru dessa bittert plågas av tvivel, utan vädja blott till vapen. För övrigt giva de i självklara ting påbud, skrivna med blod, och med dessa hota de människor med fruktansvärda straff, om de icke vilja handla i strid mot Guds bud. 5] Här hövdes det eder att i stället se på de olyckligas tårar och lyssna till många redbara människors klagan, men därtill ser och lyssnar Gud tvivelsutan. För honom skolen I en gång avlägga räkenskap för eder förvaltning.

6] Men ehuru vi i vår bekännelse med avseende på denna artikel sammanställt olika argument, svara motståndarna härpå ingenting annat än att biskoparna hava makt att regera, tvinga och rätta för att leda sina undersåtar till den eviga salighetens mål och att till denna regeringsmakt nödvändigt hör att hava makt att döma, stadga, avgöra och förordna det, som gagnar och leder till detta mål. Dessa äro vederläggningsskriftens egna ord, och med dessa hävda våra motståndare, att biskoparna hava myndighet att stifta lagar, vilka skola tjäna till att vinna det eviga livet. Om denna punkt står här i striden.

7] Det är nödvändigt att i kyrkan fasthålla den läran, att vi av nåd för Kristi skull genom tron mottaga syndernas förlåtelse. Det är likaledes nödvändigt att fasthålla den läran, att iakttagandet av människostadgar är en onyttig gudstjänst. Därför får man icke låta vare sig synd eller rättfärdighet bestå i bruket av mat, dryck, kläder och dylika ting. Bruket härav har Kristus velat lämna fritt, då han säger: Icke vad som går in i munnen orenar människan. Och Paulus säger: Guds rike består icke i mat och dryck. 8] Därför hava biskoparna ingen rätt att vid sidan av evangeliet stifta lagar, i syfte att fullgörandet av dem skulle förtjäna syndernas förlåtelse och utgöra en gudstjänst, som Gud skulle godtaga såsom rättfärdighet och som skulle tynga samvetena på det sättet, att det skulle anses som synd att åsidosätta den. Allt detta lär oss ett ställe i Apostlagärningarna, där apostlarna säga: Hjärtana renas genom tron. Och därefter förbjuda de att pålägga något ok och visa huru farligt det är; de framhålla också att de synda, som lägga bördor på församlingen. Varför fresten I Gud? fråga de. Dessa ljungande ord förskräcka dock icke motståndarna, som med våld försvara människostadgar och ogudaktiga meningar.

9] De hava nämligen förut förkastat den femtonde artikeln, vari vi hävdat, att iakttagandet av människostadgar icke förtjänar syndernas förlåtelse, och här säga de, att människostadgar tjäna till att vinna det eviga livet. Förtjäna de verkligen syndernas förlåtelse? Äro de gudstjänster, som Gud mottager såsom rättfärdighet? Levandegör de hjärtana? 10] I Kolosserbrevet förnekar Paulus, att människostadgarna äro till gagn för den eviga rättfärdigheten och det eviga livet, ty mat, dryck, kläder och dylika ting höra till de ting, som förgås genom förbrukning. Men det eviga livet verkas i hjärtat genom eviga ting, d.v.s. Guds ord och den helige Ande. Därför åligger det motståndarna att utreda, på vad sätt människostadgarna tjäna till att vinna det eviga livet.

11] Då nu evangeliet klart betygar, att man icke får pålägga församlingen människostadgar, i syfte att de skulle förtjäna syndernas förlåtelse och utgöra gudstjänster, som Gud skulle godtaga såsom rättfärdighet och som skulle tynga samvetena på det sätt, att det skulle kännas som synd att åsidosätta dem, så kunna motståndarna aldrig i världen bevisa, att biskoparna hava makt att inrätta sådana gudstjänster.

12] Vi hava för övrigt framhållit i vår bekännelse, vilken makt evangeliet tillerkänner biskoparna. Men de, som nu äro biskopar, fullgöra icke sina biskopliga plikter i överensstämmelse med evangeliet. De äro dock verkligen biskopar enligt kyrkolagens ordning, som vi icke förkasta. Men vi tala här om en biskop i överensstämmelse med evangeliet. 13] Vi gilla också den gamla indelningen av biskopens makt i potestas ordinis och potestas iurisdictionis. Biskopen har sålunda en potestas ordinis, d.v.s. makt att predika Ordet och förvalta sakramenten. Han har också en potestas iurisdictionis, d.v.s. myndighet att ur kyrkans gemenskap utesluta dem, som gjort sig skyldiga till uppenbara brott, och åter avlösa dem, om de omvända sig och begära avlösning. 14] Men de hava icke någon tyrannisk makt, d.v.s. en makt att härska laglöst, ej heller hava de någon konungslig makt, d.v.s. en makt, som står över lagen, utan de hava en bestämd befallning och ett bestämt Guds ord, som de hava att predika och enligt vilket de hava att utöva sin domsrätt. Även om de hava en viss domsrätt, så följer icke därav att de kunna inrätta nya gudstjänster, ty dessa höra icke till domsrätten. Och de hava Guds ord och befallning om huru långt de böra utöva sin domsrätt, d.v.s. om någon förbryter sig mot det Guds ord, som de mottagit av Kristus.

15] Vi hava visserligen i vår bekännelse framhållit, i vad mån det är dem tillåtet att utfärda stadgar, nämligen icke i syfte att dessa skulle utgöra nödvändiga gudstjänster, utan för att de för fridens skull må bevara ordningen i kyrkan. Men dessa stadgar böra de icke utlägga som snaror för samvetena, såsom om de därmed föreskrevo nödvändiga gudstjänster. Detta lär Paulus med de orden: Stån fasta i den frihet, vartill Kristus frigjort oss, och låt icke ett nytt träldomsok läggas på eder. 16] Därför bör bruket av sådana stadgar vara fritt – blott all anstöt undvikes – på det att dessa stadgar icke må anses såsom nödvändiga gudstjänster. Så ha ju apostlarna själva förordnat en hel del, som med tiden förändrats, och de ha icke heller förordnat det på sådant sätt, att man icke skulle få ändra det. De ha själva icke avvikit från sina skrifter, där de gjort sig all möda med att framhålla, att församlingen icke finge betungas med den meningen, att mänskliga bruk äro nödvändiga gudstjänster.

17] Detta är en enkel förklaring av människostadgarna, nämligen att vi må veta, att fullgörandet av dem icke är nödvändiga gudstjänster, och att vi likväl må för att undvika anstöt, då så är lämpligt, utan skrymteri och vidskepelse iakttaga dem. 18] Så hava också många betydande och lärda män i kyrkan menat. Och vi se icke, vad man kan invända häremot. Ty säkert är, att det ordet: Den som hör eder, han hör mig, icke talar om människostadgar, utan fastmera mot dem. Apostlarna få här icke ett oinskränkt uppdrag, såsom det heter, utan en försäkran om ett giltigt, bestämt uppdrag, d.v.s. ett bevis för att vi skola tro dem på grund av en annans ord och icke på grund av deras eget. Ty Kristus vill, såsom det var behövligt, giva oss en bekräftelse, på det att vi skola veta, att det genom människor till oss överlämnade ordet är verksamt hos oss och att vi icke böra vänta något annat ord från himmelen. 19] Men ordet: Den som hör, han hör mig, kan icke förstås såsom gällande människostadgarna. Ty Kristus kräver, att de skola predika och lära så, att man hör honom själv, och därför säger han: Han hör mig. Därför vill han, att vi skola lyssna till hans röst och hans ord, men icke till människostadgar. Detta ord, som är det kraftigaste stöd för vår mening och innehåller den viktigaste lära och den största tröst, förvränga nu dessa åsnor till att åsyfta sådant lappri som olika slags mat, kläder och dylikt.

20] De anföra även detta ord: Varen edra förmän lydiga. Detta ord kräver lydnad mot evangelium, men det grundar icke ett biskopsvälde vid sidan av evangeliet. Och icke böra biskoparna utfärda stadgar eller tolka sina stadgar – allt i strid mot evangeliet. Då de göra detta, måste lydnad förvägras dem i enlighet med det ordet: Om någon förkunnar ett annat evangelium, så vare han förbannad.

21] Detsamma ha vi att svara med avseende på detta bibelställe: Allt vad de säga eder, det skolen I göra. Ty det är uppenbart, att det här icke i allmänhet föreskrives, att vi skola godkänna allt utan undantag, enär Skriften på ett annat ställe bjuder oss att mera lyda Gud än människor. Då de lära vad orätt är, böra vi icke lyssna till dem. Men det är orätt och gudlöst, att fullgörandet av människostadgarna utgör en gudstjänst och därtill en nödvändig gudstjänst och att detta förtjänar syndernas förlåtelse och evigt liv.

22] De förebrå oss också för den allmänna förargelse och den oro, som uppstått under förevändning av vår lära. 23] Härpå vilja vi i korthet svara: om man ville samla all anstöt och förargelse till en enda punkt, så skall man finna, att den enda artikeln om syndaförlåtelsen, nämligen att vi av nåd för Kristi skull genom tron få våra synders förlåtelse, medför så mycket gott, att det övertäcker all tänkbar olägenhet. 24] Och denna artikel har från början förvärvat åt Luther icke blott vår bevågenhet, utan även mångas, som nu bekämpa oss.

– – – Den forna vänskapen dött,
enär de dödliga glömt den,         

säger Pindarus. Men vi för vår del varken vilja övergiva den för kyrkan nödvändiga sanningen eller kunna samtycka med våra motståndare, som förkasta denna sanning. 25] Ty man måste lyda Gud mer än människor. För den uppkomna kyrkosöndringen skola dessa en gång avlägga räkenskap, vilka först förkasta den uppenbara sanningen och sedan med största grymhet förfölja den. Hava icke motståndarna på annat sätt givit anledning till anstöt och förargelse? Huru mycket ont ha de icke åstadkommit genom sitt skändliga vanhelgande av mässan, som hålles för snöd vinnings skull? 26] Huru mycken skam vidlåder icke celibatet? Men vi må lämna all jämförelse åsido. Detta är för tillfället vårt svar på deras vederläggningsskrift. 27] Vi överlämna nu åt alla gudfruktiga människor att avgöra, huruvida motståndarna med rätta kunna berömma sig av att med stöd av Skriften verkligen hava vederlagt vår bekännelse.

Slut.