1] Oaktat celibatet är så illa beryktat för otukt, drista sig motståndarna icke blott att försvara den påvliga lagen härom under den gudlösa och falska förevändningen, att den utfärdats i Guds namn, utan även uppmana kejsaren och furstarna att till det romerska rikets skam och vanära icke fördraga prästernas äktenskap. Ty så säga de uttryckligen.

2] Var har man i historien läst om en större fräckhet än denna våra motståndares? De skäl, som de anföra, skola vi senare granska. Men nu må den omdömesgille läsaren betänka, att dessa fåfänga människor icke blygas för att säga, att prästernas äktenskap länder riket till skam och vanära, liksom skulle kyrkan hava heder av den offentliga skammen, att dessa heliga fäder, som hyckla den stränge Curius' levnadssätt, men i stället hänge sig åt verkliga orgier, äro upptända av allehanda lastbara och liderliga lustar. Mycket, som dessa öppet och fritt bedriva, kan man med bevarad anständighet icke ens nämna. 3] Och de kräva, att du, kejsar Karl, skall med din ärbara hand skydda detta deras liderliga liv (du, som av det gamla siarordet blivit kallad konungen utan vank och tadel, ty om dig synes det vara sagt: En man utan vank och tadel skall härska överallt). De fordra, att du i strid med Guds lag och folkrätten och kyrkomötenas beslut skall upplösa äktenskapet, fastställa hårda straff mot oskyldiga människor blott därför att de ingått äktenskap, dräpa präster, mot vilka till och med hedningarna på fromt sätt visat skonsamhet, och driva i landsflykt hemlösa kvinnor och barn. De förelägga dig, höge och ärbare Kejsare, sådana lagar, som intet hednafolk, huru vilt och rått det än månde vara, skulle hörsamma. 4] Men då skamlöshet och grymhet icke ingå i dina seder, hoppas vi, att du även i denna sak skall handla milt mot oss, i all synnerhet då du fått kännedom om att vi för vår lära hava de tyngst vägande skäl, hämtade från Guds ord, varemot motståndarna ställa sina tomma och grundlösa åsikter.

5] Likväl försvara de icke på allvar celibatet. De äro nämligen icke okunniga om huru få de äro, som leva i kyskhet och ärbarhet. Men med ett sken av fromhet beslöja de sin strävan efter makt, som enligt deras mening har gagn av celibatet. Så kunna vi inse riktigheten i Petrus' varning, att falska profeter skulle uppstå och med uppdiktade meningar bedraga människorna. Ty ingenting är sant, uppriktigt och ärligt, som motståndarna i hela denna sak säga, skriva och göra, utan i själva verket kämpa de om sin makt, som de oriktigt anse vara hotad och som de söka befästa genom denna gudlösa förevändning av fromhet.

6] Denna lag om prästernas celibat, som motståndarna försvara, kunna vi icke godkänna, emedan den strider både mot gudomlig och naturlig rätt och icke står i överensstämmelse med kyrkomötenas beslut. Det är uppenbart, att den även är vidskeplig och fördärvlig. Ty den ger upphov till en ändlös rad skandaler, till synder och allmänt sedefördärv. De övriga frågorna, vari motsättning råder, kräva någon utredning av de lärde, men i denna punkt är å ömse sidor saken så uppenbar, att ingen utredning tarvas. Här kräves blott såsom domare en rättskaffens och gudfruktig människa. Och ehuru vi här företräda den uppenbara sanningen, hava motståndarna med vissa förvrängningar sökt slingra sig undan våra argument.

7] För det första lär oss 1 Mos., att människorna äro skapade att vara fruktsamma, och det ena könet har därför med rätta böjelse för det andra. Vi tala här nämligen icke om den onda begärelsen, som är synd, utan om den böjelse, som skulle hava funnits i den ofördärvade naturen och som man kallar naturlig kärlek. Och denna kärlek, varmed det ena könet har böjelse för det andra, är förvisso en gudomlig ordning. Men då denna gudomliga ordning icke utan ett Guds särskilda ingripande kan upphävas, följer därav, att rätten att ingå äktenskap icke upphäves genom några mänskliga förordningar eller utfästelser.

8] Detta söka motståndarna slingra sig undan och säga, att i begynnelsen var äktenskapet befallt för att jorden skulle bliva uppfylld, men sedan jorden nu blivit uppfylld, är det icke längre påbjudet. Se, huru förståndigt de resonera! Den mänskliga naturen är enligt detta Guds ord skapad att vara fruktsam icke blott i skapelsens begynnelse, utan så länge denna våra kroppars natur äger bestånd, på samma sätt som jorden blir fruktbar genom det ordet: Frambringe jorden grönska. På grund av denna Guds förordning började jorden icke blott i begynnelsen frambringa örter, utan fälten beklädas varje år därmed, så länge denna natur äger bestånd. Såsom jordens natur icke kan förändras genom några mänskliga lagar, så kan icke utan ett Guds särskilda ingripande den mänskliga naturen förändras genom människors bud eller löften.

9] För det andra. Emedan denna skapelse eller gudomliga ordning i människan är ett uttryck för den naturliga rätten (ius naturale), hava de lagkunniga klokt och riktigt sagt, att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. Men då naturrätten är oföränderlig, äger rätten att ingå äktenskap nödvändigtvis alltid bestånd. Ty så länge naturen icke ändras, måste den ordning, som Gud nedlagt i naturen, förbliva, och den kan icke upphävas genom några mänskliga lagar. 10] Löjeväckande är därför motståndarnas prat om att äktenskapet var i begynnelsen av Gud förordnat, men icke nu längre är det. Detta är ungefär, som om de skulle säga: De människor, som föddes fordom, hade från födelsen ett visst kön, men så är nu icke förhållandet; fordom gällde för dem från födelsen den naturliga rätten, men så icke nu längre. Ingen Faber ¹ kunde fabricera något konstigare än dessa dårskaper, som man uttänkt för att slingra sig undan den naturliga lagen. 11] I denna fråga gäller därför alltjämt både vad Skriften lär och de lagkunnige klokt nog hävdat, nämligen att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. 12] Den naturliga lagen är i sanning vidare en gudomlig lag, ty den är en av Gud i naturen nedlagd ordning. Då nu denna lag icke kan förändras utan ett Guds särskilda ingripande, så måste rätten att ingå äktenskap bliva beståndande, emedan den förut angivna böjelsen mellan könen är en av Gud i naturen nedlagd ordning och fördenskull rätt. Varför skulle eljest båda könen vara skapade? 13] Vi tala här, såsom ovan sagts, icke om den onda begärelsen (concupiscentia), som är synd, utan om nämnda böjelse, som man kallar naturlig kärlek och som den onda begärelsen icke borttagit ur naturen, utan som den kommit att uppflamma, så att ett botemedel numera är så mycket mera av behovet påkallat. Och äktenskapet är nödvändigt icke blott för fortplantningen, utan även såsom ett sådant botemedel. Detta är uppenbart och så säkert, att det icke på något sätt kan rubbas.

14] För det tredje. Paulus säger: För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru. Detta är en uttrycklig befallning, som gäller var och en, som icke är särskilt skickad till celibat. 15] Motståndarna yrka, att vi för dem skola uppvisa något bud, som bjuder präster att taga sig hustrur, liksom vore prästerna icke människor. Vi mena, att vad vi framställt om den mänskliga naturen i allmänhet, i sanning gäller även om prästerna. 16] Föreskriver icke Paulus här, att de, som icke hava återhållsamhetens gåva, skola taga sig hustrur? Han tolkar nämligen strax efteråt sig själv, då han säger: Det är bättre att gifta sig än att brinna. Och Kristus säger tydligt och klart: Icke alla kunna taga emot det ordet, utan allenast de, åt vilka det är givet. Ty numera efter syndafallet löpa dessa två, den naturliga böjelsen och den onda begärelsen, som upptänder den förra, samman, så att äktenskapet nu är mera av behovet påkallat än förut, då naturen var ofördärvad. Därför talar Paulus om äktenskapet som ett botemedel och bjuder, att man för den uppflammande åtråns skull skall gifta sig. Och icke kan detta ord: Det är bättre att gifta sig än att brinna, upphävas genom någon mänsklig myndighet eller lag eller löften, ty dessa kunna icke upphäva den mänskliga naturen och den onda begärelsen. 17] Därför bibehålla alla, som brinna, rätten att gifta sig. Genom denna Pauli befallning: För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru, förbindas rent av alla härtill, vilka icke hava återhållsamhetens gåva. Men om denna sak måste var och en avgöra efter sitt eget samvete.

18] Då nu motståndarna ålägga människorna att bedja Gud om återhållsamhet och att utmatta sin kropp genom arbete och svält, varför förkunna de icke för sig själva dessa ypperliga bud? Men, såsom vi ovan sagt, motståndarna endast leka med ord och taga icke saken på allvar. 19] Om återhållsamheten vore möjlig för alla, så krävdes ju icke därtill någon särskild gåva. Men Kristus framhåller, att återhållsamheten nödvändigtvis förutsätter en särskild gåva, och sålunda tillkommer den icke alla. Och Gud vill, att de, som icke ha den, skola följa den naturens allmänna lag, som han har stiftat. Ty Gud vill icke, att man skall förakta hans ordningar och skapade verk. Gud vill, att människorna på det sättet leva i kyskhet, att de bruka det botemedel, som Gud givit, på samma sätt som han vill, att vi skola uppehålla vårt liv genom att äta och dricka. 20] Och Gerson betygar, att det funnits många präktiga män, som försökt kuva sin kropp, men därvid kommit till korta. Riktigt säger därför Ambrosius: Ett helt jungfruligt liv är något, som man kan tillråda, men icke befalla, något som man kan lova snarare än påbjuda. 21] Om någon här skulle invända, att Kristus prisar dem, som snöpt sig själva för himmelrikets skull, så må han betänka, att Kristus prisar sådana, som hava återhållsamhetens gåva. Därför tillägger han ju: Den som kan fatta det, han fatte det. 22] Ty en oren återhållsamhet behagar icke Kristus. Även vi sätta den sanna återhållsamheten högt. Men vi tala här om påbudet om celibat och sådana, som icke hava återhållsamhetens gåva. Celibatet borde vara frivilligt, och icke borde genom lagen därom snaror utläggas för de svaga.

23] För det fjärde. Den påvliga lagen avviker även från kyrkomötenas beslut i förevarande avseende. Ty de gamla kyrkomötesdekreten förbjuda icke äktenskapet, och icke heller upplösa de redan ingångna äktenskap, ehuru de avstänga dem, som såsom präster gifte sig, från utövningen av prästämbetet. Ett sådant avsked gällde den tiden såsom en förmån. Men de nya lagarna, som icke blivit stiftade på kyrkomöten, utan tillkommit genom påvarnas enskilda beslut, både förbjuda ingåendet av äktenskap och upplösa redan ingångna, vilket uppenbarligen strider mot Kristi befallning: Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja. 24] Men motståndarna orda i vederläggningsskriften högljutt om att celibatet är påbjudet av kyrkomötena. Vi rikta icke någon anklagelse mot kyrkomötenas beslut, ty dessa tillåta på vissa villkor äktenskapet, utan vi anklaga de lagar, som de romerska påvarna efter de gamla kyrkomötena i strid mot dem stiftat. I så hög grad förakta påvarna kyrkomötenas auktoritet, ehuru de vilja, att den skall vara okränkbar för andra. 25] Sålunda är denna lag om ständigt celibat utmärkande för det nya påvliga tyranniet, och detta icke utan grund, ty detta kännetecken, nämligen kvinnoföraktet, tillskriver Daniel antikrists rike.

26] För det femte. Ehuru motståndarna icke försvara denna lag för någon helig nitälskans skull, då de se, att den icke brukar hållas, så ge de likväl därmed upphov till varjehanda hyckleri, då de taga religionen till förevändning. De påstå sig kräva celibatet, emedan det är rent, liksom om äktenskapet skulle vara orent och syndigt eller celibatet mer än det äktenskapliga livet skulle förtjäna rättfärdiggörelsen. 27] Och här åberopa de den mosaiska ceremoniallagen, ty – säga de – då prästerna under gamla förbundets tid under tiden för sin tjänst voro skilda från sina hustrur, så bör under nya förbundets tid prästen ständigt vara återhållsam, då han ständigt bör bedja. Denna olämpliga analogi åberopas som bevis för att tvinga prästerna till ständigt celibat, ehuru i det jämförda fallet äktenskapet är tillåtet och samlivet förbjudet blott under tiden för tjänsteutövningen. En sak är nu att bedja, en annan att förrätta sin tjänst. De heliga bådo även då, när de icke fullgjorde den offentliga tjänsten, men icke hindrade det äktenskapliga samlivet att bedja.

28] Vi vilja emellertid punkt för punkt svara på dessa påfund. För det första måste motståndarna erkänna, att de troendes äktenskap är rent, ty det är helgat genom Guds ord, d.v.s. det är tillåtet och gillat av Guds ord, såsom Skriften rikligen betygar. 29] Ty Kristus kallar äktenskapet en av Gud ordnad sammanfogning, då han säger: Vad Gud sammanfogat. 30] Och Paulus säger om äktenskapet, om mat och dylika ting: Det helgas genom Guds ord och genom bön, d.v.s. genom ordet, varigenom samvetet får visshet om att Gud gillar det, och genom bönen, d.v.s. genom tron, som med tacksamhet brukar det som en Guds gåva. 31] Likaledes säger han i 1 Kor. 7: Den icke troende mannen är helgad genom sin troende hustru o.s.v., det vill säga: det äktenskapliga samlivet är tillåtet och heligt på grund av tron på Kristus, såsom det är tillåtet att äta o.s.v. 32] Likaså i 1 Tim. 2: Kvinnan skall bliva frälst genom att föda barn o.s.v. Om motståndarna kunde anföra något dylikt bibelställe till stöd för celibatet, så skulle de sannerligen storligen triumfera. Paulus säger, att kvinnan blir frälst genom att föda barn. Vad ärofullare kunde han säga mot celibatets skrymteri än detta, att kvinnan blir frälst just genom det, som hör det äktenskapliga livet till, genom samlivet, födandet och övriga familjelivets åligganden? Men vad menar Paulus? Läsaren må lägga märke till att han tillägger tron och icke prisar uppfyllandet av familjelivets plikter utan tro: Om de förbliva i tro, säger han. Han talar nämligen om mödrar i allmänhet. Han fordrar först och främst tron, varigenom kvinnan får syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse. Därefter tillägger han ett visst kallelsens verk, såsom i varje enskild människas liv goda gärningar i hennes särskilda kallelse böra följa på tron. Denna goda gärning behagar Gud för trons skull. Så behagar fullgörandet av kvinnans plikter Gud, och så frälses den troende kvinnan, som tjänar Gud i uppfyllandet av sin kallelses plikter.

33] Dessa bibelord betyga, att äktenskapet är tillåtet. Men om det kan kallas rent, som är tillåtet inför Gud och gillat av honom, så är äktenskapet rent, emedan det är gillat av Guds ord. 34] Och Paulus säger om det, som är tillåtet: Allt är rent för dem som äro rena, d.v.s. för dem som tro på Kristus och genom tron äro rättfärdiga. Därför – på samma sätt som det jungfruliga livet är orent hos de ogudaktiga, så är äktenskapet rent hos de gudfruktiga på grund av Guds ord och tron.

35] Vidare är att märka: Om renheten i egentlig mening ställdes såsom motsats till den onda begärelsen (concupiscentia), så betyder den hjärtats renhet, d.v.s. dödandet av den onda begärelsen, ty lagen förbjuder icke äktenskapet, utan den förbjuder den onda begärelsen, äktenskapsbrott och otukt. Därför är celibatet icke detsamma som renhet. Ty det kan finnas en större hjärtats renhet hos en äkta make, t.ex. Abraham eller Jakob, än hos de flesta till och med verkligen avhållsamma.

36] Till sist må här följande beaktas. Om de äro av den meningen, att celibatet så till vida är det samma som renhet, att det mera än äktenskapet skulle förtjäna rättfärdiggörelsen, så bestrida vi detta på det kraftigaste. Ty vi rättfärdiggöras varken på grund av ett jungfruligt liv eller på grund av äktenskapet, utan av nåd för Kristi skull, då vi tro, att vi för hans skull ha en nådig Gud. 37] Här skola de kanske utbrista, att vi i likhet med Iovinianus jämställa äktenskapet och det jungfruliga livet. Men för sådana tillvitelsers skull kunna vi icke förkasta sanningen om trons rättfärdighet, sådan vi förut framställt den. 38] Likväl jämställa vi icke äktenskapet och det jungfruliga livet. Ty såsom den ena gåvan är större än den andra, profetians gåva större än vältalighetens, krigsvetenskapen större än jordbrukskunskapen, vältaligheten större än byggnadskonsten, så är det jungfruliga livet större än äktenskapet. 39] Och likväl såsom talaren icke är inför Gud mera rättfärdig för sin vältalighets skull än byggmästaren för sin byggnadskonsts skull, så förtjänar den, som lever ett jungfruligt liv, härigenom icke mera rättfärdiggörelsen än den gifte genom fullgörandet av äktenskapets plikter, utan var och en bör tjäna troget med sin gåva och veta, att han får syndernas förlåtelse genom tron för Kristi skull och genom tron räknas såsom rättfärdig inför Gud.

40] Varken Kristus eller Paulus prisa jungfruligheten, därför att den skulle rättfärdiggöra, utan därför att man däri har större frihet och hindras mindre av husliga bestyr att bedja, lära och tjäna. Därför säger Paulus: Den, som icke är gift, ägnar sin omsorg åt vad som hör Herren till. Sålunda prisas det ogifta ståndet, därför att det ger större tillfälle till Ordets lärande och betraktande. På samma sätt prisar icke Kristus utan vidare dem, som snöpa sig, utan tillägger: för himmelrikets skull, d.v.s. för att få ledighet till att själva lära och för andra förkunna evangelium. Han säger nämligen icke, att jungfruligheten förtjänar syndaförlåtelsen eller frälsningen.

41] Beträffande motståndarnas hänvisning till de levitiska prästernas exempel svara vi, att det härav icke framgår, att ett ständigt celibat bör påläggas prästerna. Vidare äro bestämmelserna om den levitiska renheten icke att tillämpa på oss. Det äktenskapliga samlivet var då såsom stridande mot lagen något orent. Men numera är det icke något orent, ty Paulus säger: Allt är rent för dem, som äro rena. Evangeliet befriar oss nämligen från de levitiska bestämmelserna om orenhet. 42] Om någon försvarar lagen om celibat i syfte att betunga samvetena med iakttagandet av dessa levitiska stadgar, så bör man motsätta sig en sådan lika mycket, som apostlarna i Apostlagärningarnas femtonde kapitel motsätta sig dem, som fordrade omskärelsen och försökte pålägga de kristna Mose lag.

43] Emellertid veta rättskaffens människor att inskränka det äktenskapliga samlivet, särskilt när de äro upptagna av offentliga värv, vilka ofta ge männen så mycket att göra, att de ur sina sinnen måste förjaga alla tankar på familjeliv. De veta också att iakttaga, vad Paulus bjuder, nämligen att hava sin maka i helgelse och ära. De veta likaledes, att man stundom bör draga sig undan för att få ledighet till bön, men Paulus vill icke, att detta skall vara för beständigt. 44] En sådan återhållsamhet är lätt för rättskaffens och av arbete upptagna män. Men den stora hopen av sysslolösa präster, som leva i sina sammanslutningar, kunna, såsom verkligheten själv visar, under sitt liv i yppighet och vällust icke ens iakttaga den levitiska återhållsamheten. Känd är strofen: Den ynglingen brukar hylla lättjan, och de arbetande äro honom förhatliga.

45] Många kättare, som missförstått Mose lag, hava hyst skymfliga åsikter om äktenskapet och genom celibatet förvärvat sig en särskild berömmelse. Epiphanius klagar över att enkratiterna genom anbefallandet härav lyckats vinna särskilt de oerfarnas sinnen. Dessa avhöllo sig från vin, t.o.m. i Herrens nattvard, de avhöllo sig från kött av alla slags djur, därmed överträffande dominikanerna, som äta fisk. De avhöllo sig även från äktenskapet, och detta medförde åt dem en särskild berömmelse. Dessa gärningar och dessa olika sätt att tjäna Gud menade de i högre grad förtjäna Guds nåd än bruket av vin och kött och det äktenskapliga livet, vilket allt de ansågo vara profant och orent och knappast Gud behagligt, ehuru det icke helt och hållet förkastades.

46] Denna änglafromhet ogillar Paulus på det högsta i Kolosserbrevet. Ty då människorna mena sig vara rena och rättfärdiga på grund av sådant skrymteri, förtrampa de kunskapen om Kristus ävensom kunskapen om Guds gåvor och bud. Men Gud vill att vi i gudaktighet skola bruka hans gåvor. 47] Och vi skulle kunna anföra exempel på huru gudfruktiga och samvetsgranna människor blivit högeligen bekymrade i anledning av frågan om ett rätt bruk av äktenskapet. Detta onda härleder sig av munkarnas åsikter om och bigotta lovordande av celibatet. 48] Likväl klandra vi icke måttfullheten och återhållsamheten, utan vi ha redan förut sagt, att det är nödvändigt att öva och späka kroppen. Men vi undantaga därvid, att man sätter sin förtröstan om rättfärdighet på sådana gärningar. 49] Och riktigt har Epiphanius sagt, att sådana gärningar äro berömvärda , d.v.s. för att tygla kroppen eller för att befordra de allmänna sederna. På samma sätt äro vissa bruk inrättade för att vara de oerfarna till erinran, men icke för att vara rättfärdiggörande gärningar.

50] Men våra motståndare kräva icke celibatet på grund av någon helig nitälskan, ty de veta, att kyskheten vanligen icke iakttages. Utan de taga dessa skrymtaktiga meningar om celibatet till förevändning för att därmed slå blå dunster i ögonen på de oerfarna. Därför äro de mera förhatliga än enkratiterna, vilka tyckas hava avfallit genom att företräda en viss fromhetsart, men dessa Sardanapals gelikar missbruka avsiktligt religionen såsom täckmantel.

51] För det sjätte. Ehuru vi hava så många skäl att förkasta lagen om ständigt celibat, så kommer dock ytterligare därtill, att härigenom själafara och offentlig anstöt åsamkas, vilket, även om nämnda lag i och för sig icke vore orättfärdig, borde avskräcka rättsinniga människor att gilla påläggandet av en dylik börda, som är oräkneliga själar till fördärv.

52] Länge nog hava rättsinniga människor klagat över denna börda vare sig för egen eller andras del, vilka de sett vara i själafara, men inga påvar hava lyssnat till dessa klagomål. Och det är uppenbart, till vilken skada denna lag varit för den allmänna sedligheten och vilka brott av skändliga lidelser den framkallat. Det finns gammalromerska satirer. I dessa kan Rom ännu i dag känna igen och läsa om sina seder.

53] Så straffar Gud dem, som förbjuda äktenskapet, därför att de förakta hans gåva och ordning. Men då man brukat ändra sådana lagar, om en sådan ändring tydligen varit till gagn, varför gör man icke detsamma med denna lag, då så många tungt vägande skäl, särskilt i dessa yttersta tider, samfällt tala för att en ändring bör ske? Hela världen åldras och blir alltmera orkeslös och fördärvet tilltager – huru mycket mer borde man icke då använda de av Gud givna botemedlen. 54] Vi veta, vilken synd Gud anklagar människorna för före syndafloden och före de fem städernas uppbrännande. Liknande synder ha varit förebud till andra städers förstörelse, såsom Sybaris' och Roms. Och häri hava vi en förebild till de tider, som skola föregå världens ände. 55] Därför borde man särskilt i denna tid med stränga lagar och föredömen värna om äktenskapet och mana människor därtill. Det är en uppgift, som tillkommer överheten, vilken bör ha omsorg om den allmänna ordningen. Därvid böra evangeliets förkunnare och lärare uppmana både de icke återhållsamma att gifta sig och de övriga att icke förakta återhållsamhetens gåva.

56] Dagligen upphäva och förändra påvarna andra synnerligen viktiga lagar, men beträffande denna lag om celibatet äro de järnhårda och obönhörliga, ehuru man ju vet, att den är rätt och slätt en mänsklig lag. 57] Men just denna lag skärpa de på många sätt. Kyrkolagen bjuder att avsätta (suspendere) prästerna, men dessa föga skickliga tolkare av lagen avsätta dem icke från tjänsten utan upphänga (suspendere) dem i galgen. ² 58] Grymt dräpa de många hedervärda män blott därför att de ingått äktenskap. Och just dessa mord visa, att denna lag är uttryck för en de onda andarnas lära. Ty djävulen, som är en mandråpare, försvarar denna lag med dessa mord.

59] Vi veta, att man tager anstöt av kyrkosöndringen, då vi synas hava söndrat oss från dem, som anses såsom de rätta biskoparna. Men vi hava frid i våra samveten, då vi veta, att vi med största iver sökt bevara endräkten, men att vi icke kunnat försonas med våra motståndare utan att förkasta den uppenbara sanningen och sammangadda oss med dem till att försvara denna orättfärdiga lag, upplösa många äktenskap, dräpa de präster, som icke foga sig häri, och driva i landsflykt arma kvinnor och värnlösa barn. Då det är visst och sant, att allt detta icke behagar Gud, må vi sannerligen icke sörja, att vi icke ha delaktighet med våra motståndare i så många mord.

60] Härmed hava vi framställt skälen till att vi icke med gott samvete kunna samtycka med våra motståndare, då de försvara den påvliga lagen om ständigt celibat, ty den strider mot både gudomlig och naturlig rätt och avviker från kyrkomötenas beslut, vidare är den skrymtaktig och fördärvlig och slutligen är hela saken hyckleri utan allvar. Ty icke för den kristna trons skull, utan för sin egen makts skull bjuda de denna lags efterlevnad, och härvid använda de på ett gudlöst sätt religionen som täckmantel. 61] Och förvisso kan ingen rättskaffens människa invända något mot dessa orubbliga skäl. Evangeliet tillåter dem, som behöva det, att ingå äktenskap. Och det tvingar icke till äktenskap dem, som vilja vara återhållsamma, blott de verkligen äro det. Vi mena, att denna frihet även bör givas prästerna, och vi vilja varken med våld tvinga någon till celibat eller upplösa ingångna äktenskap.

62] Samtidigt som vi redogjort för våra skäl, hava vi underhand framhållit, huru våra motståndare förvränga ett och annat, samt vederlagt dessa förvrängningar. Nu skola vi i korthet påvisa, med vilka skäl de söka försvara denna lag. 63] För det första säga de, att den är genom uppenbarelse given av Gud. Här ser man dessa skälmars oerhörda fräckhet. De drista sig påstå, att lagen om det ständiga celibatet är uppenbarad av Gud, ehuru den strider mot Skriftens uppenbara vittnesbörd, vilka bjuda, att var man må för att undgå otuktssynder hava sin egen hustru, och förbjuda att upplösa ingångna äktenskap. Paulus angiver, vem som skall anses såsom upphovsman till denna lag, då han kallar den en de onda andarnas lära. Och upphovsmannen röjes också av frukterna, nämligen alla dessa vidunderliga laster och alla dessa mord, som nu förövas under denna lags täckmantel.

64] För det andra anför motståndarna det skälet, att prästerna böra vara rena i enlighet med det ordet: Renen eder, I som bären Herrens kärl. Och de anföra många andra bibelord i samma anda. Detta skäl, som de anföra såsom det mest solklara, hava vi förut upplöst. Vi hava nämligen framhållit, att jungfruligheten utan tro icke är detsamma som renhet inför Gud och att äktenskapet på grund av tron är rent i enlighet med ordet: Allt är rent för dem, som äro rena. Vi hava även framhållit, att ceremoniallagens föreskrifter om utvärtes renhet icke kan tillämpas här, ty evangeliet kräver hjärtats renhet, men icke ceremoniallagens reningar. Och det kan mycket väl hända, att en gift mans hjärta, såsom Abrahams och Jakobs, vilka levde i månggifte, är renare och mindre upptänt av begär än många ogiftas, även om de äro verkligen återhållsamma. 65] Vad åter Jesaja säger: Renen eder, I som bären Herrens kärl, är att förstå om hjärtats renhet, om boten i dess helhet. För övrigt veta de heliga, huru långt det i det yttre är till gagn att måttfullt använda det äktenskapliga umgänget och, såsom Paulus säger, hava sin maka i helgelse och ära. 66] Slutligen, då äktenskapet i och för sig är rent, gives med rätta åt dem, som i celibatet icke äro återhållsamma, rådet att gifta sig, för att de må bliva rena. Samma föreskrift, som säger: Renen eder, I som bären Herrens kärl, bjuder alltså, att de ogifta, bjuder alltså, att de ogifta, som icke leva rent, må bliva rena äkta makar.

67] För det tredje anföra de det förskräckliga argumentet, att prästernas äktenskap skulle vara ett iovinianskt kätteri. Detta är skönt sagt! Ny är denna beskyllning, att äktenskapet skulle vara kätteri. På Iovinianus' tid hade man icke något vetskap om någon lag om ständigt celibat. Därför är det en skamlös lögn, att prästernas äktenskap skulle vara ett iovinianskt kätteri eller att detta äktenskap vid den tiden skulle ha förkastats av kyrkan. 68] Av just sådana påståenden kan man se, vilket syfte som lett motståndarna att avfatta vederläggningsskriften. De ha menat, att det lättast skulle göra intryck på de oerfarna, om de ständigt finge höra, att vi beskylldes för kätteri, och om man inbillade dem, att vår sak genom kyrkans många föregående förkastelsedomar fått dödsstöten och blivit fördömd. Sålunda åberopa de ofta falskeligen kyrkans dom. Och då de själva icke varit okunniga härom, ha de icke velat tillhandahålla oss något exemplar av sin vederläggningsskrift, för att vi skulle kunna avslöja deras grundlösa påståenden och falska anklagelser. 69] Vad Iovinianus' åskådning angår, hava vi beträffande det ogifta och det gifta ståndet ovan sagt vår mening. Vi jämställa ju icke det gifta och det ogifta ståndet, ehuru varken jungfruligheten eller det äktenskapliga livet förtjänar rättfärdighet inför Gud.

70] Med sådana grundlösa skäl försvara de denna gudlösa och för goda seder fördärvliga lag. Med sådana argument söka de göra furstarnas samveten säkra mot Guds dom, då han av dem skall kräva räkenskap, varför de hava upplöst äktenskap samt marterat och dräpt präster. Man må här icke tvivla på att, såsom den döde Abels blod ropade till Gud, också blodet av många rättskaffens män, mot vilka man farit orättvist och grymt fram, skall ropa till Gud. Och Gud skall hämnas denna grymhet. Då skolen I erfara, huru grundlösa dessa motståndarnas argument äro, och förstå, att i Guds dom inga falska anklagelser, som stå i strid mot Guds ord, kunna äga bestånd, såsom Jesaja säger: Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom gräsets blomster.

71] Furstarna å vår sida kunna, vad som än månde hända, trösta sig med sitt samvetes vittnesbörd om ett rätt uppsåt, ty även om våra präster skulle hava gjort orätt genom att ingå äktenskap, så är likväl den förut nämnda upplösningen av äktenskap, de förut omtalade bannlysningarna och grymheterna uppenbarligen i strid mot Guds vilja och ord. Ej heller finna våra furstar behag i nymodigheter och tvedräkt, utan de ha varit skyldiga att mer än till något annat taga hänsyn till Guds ord, särskilt i en fråga, som ej är underkastat något tvivel.