Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Apologin > Art. XIII-XIV
Den augsburgska bekännelsens apologi

[Filip Melanchton hälsar läsaren]
[I. Om Gud, II. Om arvsynden, III. Om Guds Son]
[IV. Om rättfärdiggörelsen]
[VII och VIII. Om kyrkan, IX. Om dopet, X. Om Herrens nattvard, XI. Om bikten]
[XII. Om boten]
[XIII. Om sakramentens antal och bruk, XIV. Om det andliga ståndet]
[XV. Om människostadgarna i kyrkan, XVI. Om det världsliga regementet,
XVII. Om Kristi återkomst till domen, XVIII. Om den fria viljan,
XIX. Om syndens orsak, XX. Om tro och goda gärningar]
[XXI. Om åkallandet av helgonen] [XXII. Om nattvarden under båda gestalterna]
[XXIII. Om prästernas äktenskap]
[XXIV. Om mässan]
[XXVII. Om munklöftena] [XXVIII. Om den andliga makten]

[Art. XIII.] Om sakramentens antal och bruk

1] I den trettonde artikeln gilla motståndarna vårt hävdande av att sakramenten icke blott äro igenkänningstecken människor emellan, såsom somliga föregiva, utan fastmera tecken och vittnesbörd om Guds vilja gent emot oss, varigenom Gud beveker hjärtana till tro. 2] Men de ålägga oss här att räkna med ända till sju sakrament. Vår mening är, att man bör tillse, att de gudstjänstformer och bruk, som Gud själv förordnat enligt Skriften, må bevaras, huru många de än äro. Vi anse det icke heller vara av någon större betydelse, om några för undervisningens skull räkna på ett sätt, andra på ett annat, blott att man riktigt bevarar det i Skriften meddelade. Ej heller räknade de gamle här på ett och samma sätt.

3] Om vi med sakrament mena gudstjänsthandlingar, som Gud förordnat och till vilka han fogat ett löfte om nåd, så är det lätt att avgöra, vilka som äro sakrament i egentlig mening. Ty av människor inrättade gudstjänstbruk kunna icke på detta sätt sägas vara sakrament i egentlig mening. Ty det står icke i mänsklig makt att giva löfte om nåd. Därför äro de tecken, som äro instiftade utan någon Guds befallning, icke några säkra tecken på nåd, även om de till äventyrs kunna vara de okunniga till undervisning och förmaning. 4] Sakrament i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament. Ty dessa gudstjänsthandlingar äro förordnade av Gud och innehålla det löfte om nåd, som i egentlig mening tillhör det nya förbundet. Då vi döpas, då vi undfå Herrens lekamen och då vi mottaga avlösningen, böra våra hjärtan vara fast och visst övertygade om att Gud verkligen förlåter oss våra synder för Kristi skull. 5] Och samtidigt driver Gud genom Ordet och handlingen våra hjärtan att tro och undfå tron, såsom Paulus säger: Tron kommer av predikan. Liksom Ordet går in i örat för att träffa hjärtat, så intränger gudstjänsthandlingen själv i ögat för att röra hjärtat. Verkan av Ordet och handlingen är densamma, såsom Augustinus förträffligt sagt, att sakramentet är ett synligt ord (verbum visibile), ty handlingen uppfattas av ögat och är liksom en målning av Ordet, vilken framställer det samma som Ordet. Därför är bådas verkan en och densamma.

 Rom. 10:17
 
 
 
 
 

6] Konfirmationen och den sista smörjelsen äro av fäderna antagna handlingar, vilka icke ens av kyrkan krävas såsom nödvändiga för saligheten, emedan de icke äro förordnade av Gud. Fördenskull är det gagneligt att skilja dessa handlingar från de förut nämnda, vilka äro förordnade av Gud och hava ett klart löfte om nåd.

7] Med prästämbetet förstå motståndarna icke tjänsten att förkunna Ordet och utdela sakramenten, utan ett offerämbete, liksom om det i det nya förbundet skulle finnas ett prästämbete likt det levitiska, vilket hade till uppgift att offra för folket och förtjäna åt andra syndernas förlåtelse. 8] Men vi lära, att Kristi offer, då han dog på korset, tillfyllestgjort för hela världens synd och att det därjämte icke behöves andra offer, som om detta icke vore tillfyllest för våra synder. Därför rättfärdiggöras människorna icke på grund av några andra offer, utan blott för detta Kristi enda offers skull, om de tro, att de genom detta offer blivit återlösta. 9] Därför äro prästerna icke kallade att förrätta några offer, medan prästerna i gamla förbundet hade att frambära sådana offer för folket, för att de därigenom åt folket skulle förtjäna syndernas förlåtelse, utan prästerna äro kallade att förkunna evangelium och att åt menigheten utdela sakramenten. 10] Och icke hava vi något prästämbete, som är likt det levitiska, såsom Hebréerbrevet tydligt lär. Men om man vill fatta prästvigningen såsom gällande predikoämbetet, så hava vi intet emot att kalla prästvigningen ett sakrament. 11] Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften, t.ex. ordet i Rom. 1: Evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Likaså i Jes. 55: Ordet, som utgår ur min mun, skall icke vända tillbaka till mig fåfängt, utan skall verka, vad jag velat o.s.v. 12] Om prästvigningen förstås på detta sätt, så hava vi icke heller något emot att kalla handpåläggningen ett sakrament. Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi veta, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande däri. 13] Och det är gagneligt att så mycket som möjligt hedra predikoämbetet med allt slags ära gentemot förryckta människor, som drömma om att den helige Ande skulle givas dem icke genom Ordet, utan på grund av några deras egna förberedelser, om de sitta sysslolösa och tysta i mörka rum och vänta på upplysning, alldeles såsom enthusiasterna gjorde fordom och vederdöparna göra i närvarande tid.

 Hebr. 7:11ff.
 
 
 Rom. 1:16
 Jes. 55:11
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

14] Äktenskapet har icke först i nya förbundet blivit instiftat, utan redan i begynnelsen vid människosläktets skapelse. Det är visserligen förordnat av Gud och har även med sig löften, men likväl icke sådana, som höra till det nya förbundet, utan till det lekamliga livet. Om någon vill kalla det ett sakrament, bör han därför skilja det från de förut angivna, vilka i egentlig mening äro det nya 15] Men om äktenskapet fördenskull skulle kallas ett sakrament, emedan det är förordnat av Gud, så kunde även andra stånd och ämbeten, som äro förordnade av Gud, kallas sakrament, t.ex. den världsliga överheten.

16] Med ett ord – om allt, som Gud förordnat och vartill han fogat löften, bör räknas till sakramenten, varför skulle vi då icke kunna tillägga bönen och i egentlig mening kalla den ett sakrament? Ty den är befalld av Gud och har med sig synnerligen många löften. Och om den så ställes bland sakramenten liksom på en mera bemärkt plats, inbjuder den människor till att bedja. 17] Hit kunde även räknas allmosorna ävensom prövningarna, vilka just utgöra tecken, till vilka Gud fogat löften. Men låtom oss lämna detta. Ty ingen förståndig man torde egentligen vilja tvista om sakramentens antal och benämning, om man blott bibehåller det, som Gud befallt och som med sig har Guds löften.

18] Desto nödvändigare är det att förstå, huru man skall bruka sakramenten. Här förkasta vi hela hopen av skolastiska teologer, som lära, att sakramenten åt den, som icke gör motstånd, medföra nåd redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), även om ingen god sinnesbeskaffenhet föreligger hos den, som brukar sakramentet. Det är helt enkelt en judisk åsikt att mena, att vi rättfärdiggöras genom den yttre handlingen utan förhandenvaron av någon god rörelse i hjärtat, d.v.s. tro. Likväl läres denna ogudaktiga och fördärvliga åsikt med stor myndighet inom hela påvedömet. 19] Paulus bestrider denna uppfattning och lär, att Abraham icke rättfärdiggjordes genom omskärelsen, utan att omskärelsen var ett tecken, givet till trons övning. På samma sätt lära vi, att vid bruket av sakramenten tron måste komma till, då ju tron omfattar dessa löften och mottager det utlovade, som i sakramenten erbjudes. 20] Grunden härtill är klar och orygglig. Ty löftet är utan gagn, om det icke mottages genom tron. Men sakramenten äro löftenas tecken. Därför bör vid bruket av sakramenten tron komma till, så att, om någon brukar Herrens nattvard, han må bruka den så. Emedan nattvarden är det nya förbundets sakrament, såsom Kristus tydligt säger, bör han vara förvissad om att det, som i det nya förbundet utlovas, nämligen syndaförlåtelse av nåd, här tillbjudes honom. Och denna må han mottaga med tron, ingiva sitt ängslade samvete nytt mod och veta, att dessa vittnesbörd icke äro bedrägliga, utan så säkra, som om Gud genom ett nytt under från himmelen skulle lova och betyga sin vilja att förlåta. Men till vilket gagn skulle dessa under och löften vara för den, som icke tror? 21] Vi tala här om den särskilda tron (fides specialis), som tror på det föreliggande löftet, icke om den tro, som i allmänhet tror, att det finnes en Gud, utan om den, som tror att syndernas förlåtelse här erbjudes oss. 22] Ett sådant bruk av sakramentet är till tröst för gudfruktiga, men ängslade hjärtan.

 Luk. 22:20
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

23] Huru stort missbruk av sakramentet som uppstått genom denna förryckta lära om att sakramentet verkar redan genom att handlingen utföres (ex opere operato), även om ingen god sinnesbeskaffenhet föreligger hos den, som brukar det, det kan icke med ord uttryckas. Härav kommer detta ändlösa vanhelgande av mässorna, varom vi i det följande skola tala. Icke heller kan från de gamle ett enda ord anföras till försvar för denna de skolastiska teologernas mening. Fastmer säger Augustinus på rakt motsatt vis, att tron vid bruket av sakramentet, men icke sakramentet självt rättfärdiggör. Och kända äro ju Paulus' ord: Med hjärtat tror man till rättfärdighet.

 Rom. 10:10
 

[Art. XIV.] Om det andliga ståndet

24] Den fjortonde artikeln, vari vi framhålla, att ingen, som icke är vederbörligen kallad (rite vocatus), bör få i kyrkan förvalta sakramenten och förkunna Ordet, godkänna våra motståndare, om vi blott använda den i kyrkolagen föreskrivna prästvigningen. Beträffande denna sak ha vi vid detta möte ofta betygat, att vi synnerligen gärna önskade bevara den yttre kyrkliga styrelsen och ordningen inom kyrkan, ehuru dessa tillkommit genom mänsklig myndighet. Ty vi veta, att fäderna i gott och nyttigt syfte inrättade denna ordning, såsom framgår av de gamla kyrkolagarna. 25] Men biskoparna taga sig före att antingen tvinga våra präster att avstå och förkasta den lära, som vi bekänna, eller dräpa de olyckliga och oskyldiga med en ny, oerhörd grymhet. Detta är grunden till att våra präster icke erkänna dessa biskopar. Därför är biskoparnas grymhet orsak till att den yttre kyrkorättsliga ordning, som vi synnerligen gärna önskade bevara, på vissa håll i färd med att upphävas. De må själva se till, huru de inför Gud skola stå till ansvar för att de söndra kyrkan. 26] Våra samveten ha med avseende härpå intet att befara, ty då vi veta, att vi företräda en sann, riktig och allmännelig kristen bekännelse, kunna vi icke gilla deras grymhet som förfölja denna lära. 27] Och vi veta, att kyrkan finnes hos dem, som rätt lära Guds ord och rätt förvalta sakramenten, icke hos dem, vilka icke blott söka med varjehanda påbud utplåna Guds ord, utan även dräpa dem, som lära vad rätt och sant är och mot vilka kyrkolagen är mildare, även om de i något avseende handlade mot den. 28] Vidare vilja vi här åter betyga, att vi gärna vilja bevara den i kyrkolagen föreskrivna yttre kyrkliga ordningen, om biskoparna blott upphöra att fara grymt fram i våra församlingar. Denna vår öppet betygade vilja skall både inför Gud och alla människor i all framtid fritaga oss från anklagelsen, att vi bidragit till att försvaga biskoparnas makt och myndighet, då människor läsa eller höra, att vi, som med våra böner sökt avvända biskoparnas orättfärdiga grymhet, icke förmått utverka någon rättvisa.


Föregående sida | Till sidans början | Art. XIV | Nästa sida

Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Apologin > Art. XIII-XIV

20.3.2010