Kommentar till Danielsboken kap 9

Ola Österbacka

index
 kap 7
kap 8
kap 9
kap 10
kap 11
kap 12

vers
text
par.
kommentar
1 I Ahasveros son Darejaves första regeringsår* - han som var av medisk släkt men som hade blivit upphöjd till kung över kaldeernas rike -
Året var 539 f.Kr. Notboken till B2000 säger: “Uppgiften hänför sig till den ohistoriske ‘medern Dareios’; se 5:31 med not. Perserkungen Dareios I var far till Xerxes I; se not till Est 1:1 och jfr Esr 4:5f.” Enligt detta är hela framställningen i Daniel felaktig: Xerxes I regerade 486–465 f.Kr, och anses vara den samme som i Esters bok kallas Ahasveros. Problemet är att man inte har kunnat identifiera någon Darejaves (Darius) vid denna tidpunkt. Enligt 6:28, där man kan översätta “Darejaves regering, det vill säga under persern Koresh regering”, antar många att det handlar om ett annat namn på Koresh.
2 i hans första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt Herrens ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år. Jer 25:11–12, 29:10 “Skrifterna” är profeten Jeremias bok, vilket är anmärkningsvärt, eftersom Jeremias verksamhet sammanföll med förra delen av Daniels liv och de syner som beskrivs i kap. 1–3. Daniel och hans kamrater fördes till Babel 605 f.Kr. och nu hade snart 70 år gått. Babyloniens välde var slut, som Jeremia hade sagt. Daniel är nu ca 80 år gammal. Talet 70 har en stark symbolisk betydelse för “jordens folk”.
3 Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska.
Att klä sig i säcktyg och strö aska över sitt huvud var en symbolhandling som uttryckte den djupaste sorg och medvetande om hans egen ovärdighet. Bönen är en ödmjuk mans bön till världens härskare. Bönen gäller nåd, inte en rättvis behandling.
4 Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände: "O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. 2 Mos 20:5f, 5 Mos 7:8f Mycket av innehållet i Daniels bön anknyter till Moses löften och varningar i 5 Mos. Daniel riktar nu sin bön till “HERREN”, GT:s frälsarnamn.
5 Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter.
Daniel kunde själv inte bli anklagad för något orätt, men har innesluter sig själv i syndabekännelsen. Syndat = missat Guds uppställda mål. Gjort orätt = ådragit oss skuld, satt oss under Guds dom. Ogudaktiga och upproriska = ett ondskefullt och medvetet uppror mot profeterna, när de frambar Guds ord.
6 Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet.
Bekännelsen överblickar de många århundraden när profeterna utan resultat påminde om Moses varningar. Tänk om vårt lands ledare skulle bära folkets synder på ett lika ödmjukt sätt!
7 Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss. Så är det i dag med Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla andra länder, dit du har fördrivit dem därför att de var trolösa mot dig.
Bönen innehåller ingen anklagelse: Gud hade rätt att straffa sitt folk och det skedde genom Babylon. Det kunde ha funnits orsak att klaga över det fruktansvärda som hade övergått Daniel och hans folk. Men inget gnäll eller någon bitterhet kan skönjas. Gud är rättfärdig, och det som hänt var en fullständig konsekvens av hans ord.
8 Ja, Herre, vi med våra kungar, furstar och fäder måste gömma våra ansikten i skam därför att vi har syndat mot dig.
Åter kan vi påminna oss Daniels upphöjda situation och hans oförvitlighet i sin tjänst – men han gömmer sitt ansikte i skam för sin egen synd.
9 Men hos Herren, vår Gud, finns barmhärtighet och förlåtelse. Vi var upproriska mot honom
Det enda som kan skydda folket mot Guds hårda dom är hans nåd och barmhärtighet, det finns ingen möjlighet att hänvisa till några egna förtjänster.
10 och lydde inte HERRENS, vår Guds, röst. Vi vandrade inte efter de lagar som han förelade oss genom sina tjänare profeterna. 5 Mos 28:15ff En upprepning av syndabekännelsen följer.
11 Hela Israel överträdde din lag och vek av utan att höra din röst. Därför utgöts också över oss den förbannelse och den ed som står skriven i Guds tjänare Mose lag. Vi hade ju syndat mot honom.
Jfr 3 Mos 26:26–39 och 5 Mos 28:15–68.
12 Han höll sina ord som han hade talat mot oss och mot våra domare som dömde oss. Han lät en så stor olycka komma över oss att något liknande det som nu skett i Jerusalem inte har hänt någon annanstans under himlen. 5 Mos 28:53; jfr Jer 19:9; Klag 2:20; 4:10 Gud uppsköt sin straffdom i många århundraden för att ge folket tid till bättring, och sände den ena profeten efter den andra för att påminna om Guds ord. Men det blev inget resultat. Daniel är förtrogen med den ödeläggelse som drabbat Jerusalem.
13 I enlighet med det som står skrivet i Mose lag kom all denna olycka över oss. Men ändå sökte vi inte blidka HERREN, vår Gud, genom att vända om från våra missgärningar och ge akt på din sanning. 5 Mos 28:36, 49, 64 Bönen tycks stiga allt kraftigare och Daniel blir allt ivrigare. Det är ingen i förväg preparerad bön; bönen stiger ur hjärtedjupet.
14 Därför vakade HERREN över olyckan och lät den drabba oss, ty HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar han gör. Men vi hörde inte hans röst.
Vilken kontrast mot allt klagande och alla ursäkter för våra synder i dag! Jämför med de vanliga reaktionerna på de stora katastroferna, där man inte ser någon orsak till att Gud skulle straffa synden.
Det som har hänt är helt unikt: aldrig har Gud utvalt ett egendomsfolk, aldrig har han straffat sitt folk så hårt som när Jerusalem förstördes. Trots detta erkänner Daniel att Gud är rättfärdig.
15 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.
Efter detta erkännande stegras syndabekännelsen. Guds folk kan inte ursäkta sin synd, den måste bekännas.
16 Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss.
Gud har visat sig vara rättfärdig, när hans folk var orättfärdigt. Han var långmodig och lät länge bli att straffa. Men när straffdomen kom, var den hård. Många gånger hade profeterna bett att Guds fiender inte skulle få triumfera genom att Gud straffar sitt folk, men nu hade de gjort det, med all rätt. Jerusalem hade varit platsen där folket offrade för sin synd, tillbad och prisade Gud, och där Gud mötte folket med sin förlåtelse. Nu hade det blivit en plats för smädelser och hån av Gud.
17 Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull.
Upprättelsen av templet var det främsta föremålet för Daniels bön, eftersom det var symbolen för Guds folks utkorelse.
18 Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. 9:24 Här ser vi höjdpunkten i en rätt bön, en bön i Jesu namn: den framförs inte i eget namn, utan i förlitande på Guds barmhärtighet. Vi ser av kapitlets slut att den enda rättfärdigheten som håller måttet är Kristi rättfärdighet.
19 O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn." 5 Mos 7:7;
5 Mos 30:1-3		 Åter en gång hänvisar Daniel till Guds egen sak, inte till sin egen rättfärdighet. Israels folk hade inte något att berömma sig av själva, utan utkorelsen hade skett av nåd. Genom profeterna har ju Gud lovat att höra folkets böner och upprätta det.
20 Medan jag ännu talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, bar fram min förbön för min Guds heliga berg - Jes 65:24 Gud svarar på bönen redan innan Daniel har bett färdigt.
21 medan jag alltså ännu talade i min bön - kom Gabriel till mig i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn. Han rörde vid mig, och det var vid tiden för kvällsoffret.
Gabriel kan ha visat sig i en syn eller i verkligheten. Att han rörde vid Daniel talar för det senare. Tiden för kvällsoffret var ungefär vid solnedgången.
22 Han undervisade mig och sade till mig: "Daniel, jag är utsänd för att ge dig insikt och förstånd.
Daniels bön blev i första hand besvarad med en ny och svårfattlig uppenbarelse. Denna förutsägelse innehåller något ytterst viktigt, även om den inte direkt anknyter till de sjuttio årens exil i Babylon.
23 Redan när du började be gick ordet ut och jag har kommit för att ge dig besked, för du är högt älskad. Så ge akt på ordet och förstå synen:
Att Daniel får veta att han är högt älskad är ägnat att ytterligare understryka vikten av de ord som han nu ska få höra.
24 Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste. Rom 3:21;
Apg 3:18, Ef 1:10;
Ps 45:8,
Luk 4:18,
Apg 4:38		 Ordagrant: “sjuttio sjuor”. Se skild utredning om tolkning av avsnittet.
Tre negativa händelser:
1. göra slut på överträdelse
2. försegla synder
3. försona skuld
och tre positiva:
4. föra fram en evig rättfärdighet
5. fullborda syn och profetia
6. smörja den Allraheligaste.
25 Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter.
Det är svårt att förstå detta “ord” som något annat än Koresh edikt från 538 f.Kr. Den Smorde kan inte avse Antiochus, utan gäller Messias.
26 Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen skall förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Intill änden skall det råda krig. Förödelse är fast besluten. Jes 53,
Matt 24:15f, 29ff		 Helt utblottad, ordagrant: “och ingenting är åt honom”.
Förstörelsen står som tecken för den yttersta tiden – i första hand Jerusalems tredje hemsökelse under Titus år 70 e.Kr, som förebildas av Antiochus Epifanes. Detta är igen ett tecken inför den slutliga förödelsen innan Jesus kommer tillbaka.
27 Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka, och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på styggelsers vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren." Hebr 9:12 Versen har tolkats (och misstolkats) på många sätt. Utifrån principen att låta Skrift tolka Skrift har vi följande fakta:
- förbundet som stadfästs är det “Nya Testamentet”
- offren avskaffades när Jesus dog på korset som ett evigt offer
- förödelsen skall tillta ända tills Jesus kommer tillbaka.