Kommentar till Danielsboken kap 11

Ola Österbacka

index
 kap 7
kap 8
kap 9
kap 10
kap 11
kap 12

vers
text
par.
kommentar
1 I medern Darejaves första regeringsår stod jag där för att stärka och skydda honom." Esra 1:1–4 Sannolikt avser detta den andliga kamp som ledde till att Koresh utfärdade sitt edikt om judarnas befrielse och återuppbyggnad av templet.
2 Nu skall jag tillkännage sanningen för dig. Ytterligare tre kungar skall uppstå i Persien, och den fjärde* skall bli rikare än någon av de andra, och när han har blivit som mäktigast genom sina rikedomar skall han sätta in all sin makt mot Javans rike.
Här inleds den mest detaljerade profetian i Bibeln. Första meningen omspänner en lång tid: den fjärde kungen avser Xerxes (Ahasveros), regent 486–465 f.Kr. Han använde fyra år för att samla ihop en stark här i avsikt att invadera Grekland, men förlorade. Trots att det persiska riket bestod ännu ett och ett halvt århundrade var dess makt nu bruten.
3 Sedan skall en väldig kung uppstå och han skall härska med stor makt och göra vad han vill.
Alexander den store ville utbreda den grekiska kulturen och civilisationen över världen. Denna företeelse kallas helleniseringen, efter Hellas = Grekland.
4 Men när han har kommit skall hans rike falla sönder och delas efter himlens fyra väderstreck.* Det skall inte tillfalla hans efterkommande eller förbli lika mäktigt som när han hade makten. Hans rike skall omstörtas och tillfalla andra än dem.
Alexander dog plötsligt i malaria och överansträngning, 32 år gammal. Hans två unga söner avrättades. Riket delades av hans generaler (diadocherna): Cassander övertog moderlandet, Lysimachus Mindre Asien, Seleuchus Syrien och Babylonien samt Ptolemeus (Soter) Egypten och Arabien.
5 Kungen i Söderlandet skall bli mäktig. Och av hans furstar skall en vara mäktigare än han, och hans herravälde skall bli stort.
De två förstnämnda rikena förbigås i fortsättningen, och uppmärksamheten riktas mot Egypten (Söderlandet) och Syrien (Nordlandet). Vi får nu en ca 150 år lång översikt av den hellenistiska eran, då dessa båda riken kämpade om herraväldet över Palestina. Syriens kungar kallades seleukiderna och Egyptens ptolemeerna.
6 Efter några år skall de ingå förbund med varandra och dottern till Söderlandets kung skall komma till kungen i Nordlandet för att träffa en överenskommelse. Men hon skall inte kunna behålla den makt hon vinner och hans makt skall inte heller bestå. Hon skall offras tillsammans med dem som förde henne dit, både hennes far och den man som en tid gav henne makt.
Den egyptiska kungen Ptolemeus Philadelphus, son till Ptolemeus Soter, beslöt att ena de båda rikena genom ett politiskt äktenskap mellan hans dotter Berenike och den syriske kungen Antiochus II Theos (ca 252 f.Kr.). Ett villkor för äktenskapet var att den senare skulle skilja sig från sin första hustru och tillåta endast barn i äktenskapet med Berenice att bli tronarvingar. Men Antiochus skilde sig från Berenice och återvände till sin första hustru, Laodice. Berenice och hennes barn mördades. År 246 f.Kr. dog Ptolemeus och samma år förgiftades Antiokus av Laodice och hennes son Seleukus Callinius blev kung.
7 Men en telning från hennes rötter skall stiga upp i hans ställe och dra upp mot nordlandskungens här och tränga in i hans fäste och göra med folket vad han vill och få överhanden.
Vi ser här hur bitter striden blev mellan de båda stormakterna. Berenices bror Ptolemeus III Euergetes invaderade Syrien efter sin tronbestigning. Han dödade Laodice, som var delaktig i mordet på hans syster.
8 Deras gudar och avgudabilder och deras dyrbara kärl, både av silver och guld, skall han också föra till Egypten. Sedan skall han under några år lämna nordlandskungen i fred.
Ptolemeus förde med sig landets rikedomar och tempelskatter till Egypten, vilket på den tiden var ett verkligt bevis på den fullständiga triumfen. Seleukus Callinius var för tillfället allierad med Ptolemeus.
9 Däremot skall denne tränga in i söderlandskungens rike, men han skall vända tillbaka till sitt land igen.
Två år senare återuppbyggde emellertid Seleukus sin armé och invaderade Egypten, men tvangs till reträtt.
10 Hans söner skall rusta sig till strid och samla en väldig krigshär, som skall välla fram som en störtflod och tåga in. Den skall komma igen och striden skall föras ända fram till söderlandskungens befästningar.
Sönerna Seleukus III (226–223 f.Kr.) och Antiochus III den store (223–187 f.Kr.) förde i tur och ordning krig mot Egypten. De återtog den palestinska kustremsan ända fram till de egyptiska fästningarna.
11 Då skall kungen i Söderlandet bli förbittrad och dra ut och strida mot kungen i Nordlandet, som skall ställa upp en stor här, men den hären skall ges i den andres hand.
Ptolemeus IV Philopator slog tillbaka mot Antiochus III
12 När hären är borta växer söderlandskungens övermod och han skall slå ner tiotusenden, men ändå inte få herraväldet.
och återerövrade i sin tur Palestina och Fenicien.
13 Ty kungen i Nordlandet skall ställa upp en ny här, större än den förra, och efter en tid, om några år, skall han komma med en stor krigshär och stora förråd.
Ptoleleus återvände till sitt behagliga liv i Egypten, vilket gjorde att han miste respekt och lojalitet hos många bland sitt folk. Detta gjorde det möjligt för Antiochus III att rusta upp en här för att åter marschera mot Egypten.
14 Vid samma tid skall många andra resa sig mot kungen i Söderlandet. Våldsmän av ditt eget folk skall göra uppror för att uppfylla profetian, men de kommer att falla.
Josefus berättar att många judar gick över till Antiochus för att därmed få en chans att befria sitt land från det egyptiska väldet.
15 Och kungen i Nordlandet skall komma och kasta upp vallar och inta en välbefäst stad, och Söderlandets stridskrafter skall inte kunna hålla stånd. Dess utvalda krigsfolk skall inte ha någon kraft att stå emot.
Antiochus kallas “den store”, eftersom han befäste Syriens armé och år 203 f.Kr. inledde ett härtåg mot Egypten. Man vet inte exakt vilken stad som avses, men det kan varit Sidon.
16 Nordlandets kung, som rycker mot honom, skall göra vad han vill, och ingen skall kunna stå emot honom. Han skall komma in i 'det härliga landet', och förstörelse skall ske genom hans hand.
Antiochus fortsatte sin frammarsch genom Palestina. Hans mål var att bli härskare över hela Medelhavsområdet.
17 Han skall komma med hela sitt rikes makt. Men han är villig till förlikning, och en sådan skall han åstadkomma. Han skall ge kungen av Söderlandet en av sina döttrar till hustru för att fördärva honom. Men detta skall inte lyckas och inte vara till hans fördel.
Eftersom hans här behövdes på annat håll försökte han komma över Egypten med hjälp av ett politiskt äktenskap mellan hans dotter och en ung egyptisk prins. Men dottern var inte samarbetsvillig och ville hellre bli en lojal hustru än ett verktyg åt sin far.
18 Därefter skall han vända sig mot öländerna och inta många, men en härförare skall göra slut på hans hånfullhet och låta det vända tillbaka över honom själv.
Antiochus intog några öar nära Grekland och Mindre Asien, men då vaknade Rom, som sände Lucius Scipio i krig. Han besegrade Antiochus år 190 f.Kr. Nu kom Syrien under Roms herravälde.
19 Då skall han vända tillbaka till sitt eget lands befästningar. Men han skall vackla och falla och sedan inte mer finnas till.
Antiochus sista dagar vet vi just ingenting om, annat än att han kapslade in sig i sina befästningar för att söka sitt eget skydd.
20 På hans plats skall en annan uppstå, en som låter en uppbördsman dra igenom det land som är hans rikes prydnad. Men efter några dagar skall han störtas, dock inte genom vrede eller i strid.
Efterträdaren var Seleuchus IV (187–175 f.Kr.), som nu insåg vad Antiochus äventyr hade kostat. Han sända sin skattmästare Heliodorus för att bära upp skatt åt romarna. Ett sätt var att röva bort de dyrbara kärlen från Jerusalems tempel. Han blev troligen avrättad.
21 I hans ställe skall en föraktlig man komma, en som man inte har givit kungavärdighet. Oväntat intar han riket genom list.
Här börjar det femton verser långa avsnitt som behandlar den hatade tyrannen, som har kallats Gamla testamentets Antikrist, Antiochs IV Epifanes (175–163 f.Kr.), som också gavs tillnamnet Theos (=Gud). Han lyckades genom smicker erövra tronen i stället för sin bror Demetrius, som var den rätte tronarvingen efter den avrättade brodern Seleukus.
22 Och översvämmande härar skall svepas bort inför honom och krossas, likaså en förbundsfurste.
Det är inte lätt att förstå detta. Man har tänkt att “förbundsfursten” avser den judiska översteprästen, medan andra menar att det var Egyptens kung, som Antiochus slöt förbund med vid sitt tillträde.
23 Ty från den stund han ingått förbund med honom kommer han att handla svekfullt. Han skall dra ut och få övermakten med endast lite folk.
Antiochus slöt många förbund men bröt dem lika snabbt. Hans taktik var att slå till när man trodde att det var fred, uppnådd genom fredsförbund.
24 Oväntat skall han komma in i landets bördigaste trakter och göra vad hans fäder och deras fäder inte kunnat göra. Byte och rov och gods skall han strö ut åt sitt folk och intill en viss tid gör han upp onda planer mot befästa platser.
Hans intresse var främst de rikaste provinserna. Krigsbytet delade han ut till dem som hade stött honom, och köpte på detta sätt deras lojalitet. Detta skulle ske “intill en viss tid”, dvs. för den tid Gud hade bestämt.
25 Han skall uppbåda sin kraft och sitt mod mot kungen i Söderlandet och komma med en stor här, men kungen i Söderlandet skall också rusta sig till strid med en mycket stor och mäktig här. Han skall dock inte kunna hålla stånd på grund av de stämplingar som görs mot honom.
Under sin tolvåriga regeringstid invaderade Antiochus Egypten fyra gånger. Även om Ptolemeus Philometor, kungen i Egypten, hade många vänner blev han övergiven genom Antiochus intriger och blev slagen.
26 De som äter hans bröd skall störta honom. Hans här kommer att svepas bort och många skall bli slagna och falla.
Intrigerna vållade söndring kring Ptolemeus, som blev avsatt och ersattes med sin bror Ptolemeus Euergetes.
27 Båda kungarna kommer att ha ont i sinnet. Där de sitter tillsammans vid samma bord talar de lögn, men det skall inte ha någon framgång, ty ännu dröjer slutet till den bestämda tiden.
Antiochus såg möjligheten att söka stöd hos exkungen för att komma åt den nye kungen, och Philometor var benägen att tro Antiochus, även om han talade lögnaktigt. Åter påpekas, att Gud har bestämt den tid de får handla så.
28 Han skall vända tillbaka till sitt land med mycket gods, men hans hjärta kommer att vara emot det heliga förbundet. När han har genomfört sitt uppsåt skall han vända tillbaka till sitt land.
Antiochus försökte erövra Alexandria, men blev slagen och återvände till sitt land. Nu var han mycket frustrerad och gick i vrede hårt fram över Palestina och folket i Jerusalem. Några historiker antecknar att Antiochus dödade 80 000 män, kvinnor och barn och tog 40 000 fångar och slavar. Han stal guldet och silvret från templet och offrade svin på altaret. Detta var den första attacken på Jerusalem.
29 På bestämd tid skall han sedan på nytt dra ut mot Söderlandet, men denna senare gång skall det inte gå som den förra.
År 168 f.Kr. genomförde Antiochus ett nytt fälttåg mot Egypten. Denna gång kallade Egypten på romarna, som anlände med sin flotta när han stod utanför Alexandria.
30 Ty skepp från Kittim skall komma emot honom, och han skall förlora modet. Då skall han vända tillbaka och rikta sin vrede mot det heliga förbundet och ge vreden fritt utlopp. Och när han har kommit hem, skall han lyssna till dem som har övergivit det heliga förbundet.
Romarna mötte honom med ett ultimatum att dra hem från Egypten, eller annars skulle Rom förklara krig. Antiochus var tvungen att acceptera, men under reträtten drabbades åter Jerusalem av hans vrede. Han fick ett antal avfälliga judar på sin sida och utnyttjade dem för att utrota den judiska religionen och införa sin egen religion.
31 Härar från honom skall komma, och de skall orena helgedomen, tillflyktsorten, avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens styggelse. Matt 24:15, 2 Tess 2:4 Offertjänsten avskaffades i templet och ett Zeusaltare (Zeus var den grekiska överguden, motsvarar romarnas övergud Jupiter) uppställdes, “förödelsens styggelse”. Detta är den yttersta symbolen för Antikrist.
32 Dem som har kränkt förbundet skall han med smickrande ord locka till avfall, men de av folket som känner sin Gud skall stå fasta och hålla ut.
Många judar avföll, men det fanns också en rest som motstod fiendens attacker.
33 De förståndiga bland folket skall ge många insikt, men ändå skall de under en tid falla genom svärd och eld, genom fångenskap och plundring.
De judar som genomskådade Antiochus hjälpte många att förbli fasta, trots att de betalade ett högt pris: många torterades och avrättades eller togs till fånga och blev slavar. Men detta skulle ske under den tid Gud hade bestämt.
34 Men när de faller skall de inte lämnas utan hjälp, och många skall då av falska motiv sluta sig till dem.
Mitt i sitt nederlag segrade de trofasta. Under Judas Mackabeus skedde ett uppror, som också drog till sig sådana som nu såg en chans att själva bli upprättade.
35 En del av de förståndiga skall falla, och de skall luttras så att de blir rena och fläckfria intill ändens tid. För ännu dröjer slutet till den bestämda tiden.
Antiochus hade avsett att skada, och om möjligt att helt fördärva Guds folk. Detta lyckades inte. Genom mackabeerupproret lyckades judafolket åter vinna självständighet för en tid och templet renades och återinvigdes. Denna vers antyder att skildringen härifrån går längre än till att enbart beskriva Antiochus.
36 Kungen skall göra vad han vill och skall upphöja sig och förhäva sig över varje gud. Ja, mot gudars Gud skall han tala sådant att man måste förundra sig. Allt skall lyckas honom väl till dess att vredens tid är ute, ty det som har beslutats måste ske. Dan 7:25, 2 Tess 2:4 Det finns inget direkt i texten som tyder på att fortsättningen inte handlar om Antiochus, men indirekt finns indicier. Antiochus upphävde sig inte över grekernas gudar, utan ville göra dem till gudar också över judafolket. Då vi jämför detta avsnitt med Dan 7 och 2 Tess 2 ser vi att det handlar om den yttersta tidens Antikrist, som Antiochus är en förebild för.
37 Han kommer inte att visa någon aktning för sina fäders gudar och inte heller för den som är kvinnors lust eller för någon annan gud, utan han skall upphöja sig över alla.
De följande verserna är svåra att förstå, vilket märks i att det finns många olika översättningar. Bibel 2000 lägger in “den gud som kvinnorna älskar” och syftar på Tammuz/Adonis eller Dionysos/Bachus, men “gud” finns inte i grundtexten och några anser att det gäller förakt för äktenskapet (syftning på påvedömet).
38 Men fästenas gud skall han i stället ära, en gud som hans fäder inte har känt skall han ära med guld och silver och ädla stenar och andra dyrbara ting.
Bibel 2000 talar om “fästningarnas gud” med syfte på Zeus. Troligen är det en anspelning på dragningen till krig och maktutövning genom krig.
39 Han skall göra vad han vill med starka befästningar med en främmande guds hjälp. De som erkänner honom skall han bevisa stor ära. Han skall låta dem härska över många, och han skall dela ut land åt dem till belöning.
Jämför Luthers kamp för att skilja den världsliga och den andliga makten. Här blandas dessa samman.
40 Men vid ändens tid skall kungen i Söderlandet drabba samman med honom. Kungen i Nordlandet skall då storma fram mot denne med vagnar och ryttare och en stor flotta. Han skall rycka in i länderna och svämma över och dra igenom dem.
Tiden avser “ändens tid”, inte tiden när Antiochus var verksam, även om förebilder hämtas från denna tid. Kungarna i Nordlandet och Söderlandet är fiender till Antikrist. Det är inte självklart att det gäller Egypten och Syrien, varför vi måste stanna för en allmän tolkning.
41 Han skall också dra in i 'det härliga landet', och många länder skall falla, men dessa skall undkomma hans hand: Edom och Moab och huvuddelen av Ammons avkomlingar.
Det härliga landet var i GT:s tid Palestina, där Antiochus härjade. I NT motsvaras detta av Kristi kyrka, som Antikrist attackerar. Edom, Moab och Ammon var Israels gamla fiender, och de representerar makter som Antikrist inte behöver öda kraft på att motarbeta.
42 Ja, han skall sträcka ut sin hand mot länderna. Egypten skall inte slippa undan.
Egypten representerade på Daniels tid en stabil regim, och att inte ens Egypten skall undkomma är ett tecken på Antikrists stora makt.
43 Han skall erövra skatter av guld och silver och alla slags dyrbara ting i Egypten. Libyer och etiopier skall följa honom.
Åter exempel på Antikrists världsvida framgångar.
44 Då skall han få höra rykten från öster och norr som förskräcker honom. och han skall dra ut i stort raseri för att förstöra och förgöra många.
Man har spekulerat i om detta kan hänga samman med Islams expansion (i öster) och reformationen (i norr).
45 Sina palatstält skall han slå upp mellan havet och helgedomens härliga berg. Men han går mot sin undergång och ingen hjälper honom."
Just när Antikrist verkar vara som starkast är hans tid ute och Gud avslutar denna tidsålder. Slutbudskapet är att Gud behåller makten trots att det ofta ser helt annorlunda ut, och han för sin sak till seger när tiden är inne.