Daniel 10

vers	text	par.	kommentar
1	I den persiske kungen Koresh tredje regeringsår* fick Daniel, som också kallades Beltesassar, en uppenbarelse. Den uppenbarelsen är sann och gäller en stor vedermöda. Han gav akt på ordet och fick insikt om synen.	Esra 1:1	Kapitel 10 är ett “preludium” till den fjärde och mest omfattande synen som Daniel ser, och som beskrivs i kapitlen 10–12. Det sägs klart att Gud gav Daniel hans uppenbarelse. Kapitlet är svårt att förstå, men det ger en antydan om de väldiga andemakter som strider om våra själar. Tidpunkten anges till 537 f.Kr. Detta händer alltså två år efter att Koresh utfärdat sitt edikt om att judarna ska få återvända till sitt land. Daniel var nu ca 85 år, och hade kanske inte krafter att resa till Jerusalem, eller så valde han att tjäna dem som var kvar av judarna som regeringstjänsteman.
2	Jag, Daniel, hade då gått och sörjt i tre veckors tid.	Esra 3:4–6; 4:4–5	Efter återkomsten till Jerusalem byggde man upp Guds altare under ett halvt år och återinförde offertjänsten. Man lade grunden till templet, men hindrades sedan att fortsätta. Sannolikt var det detta som gav Daniel sorg. Den var tiden för påskfirandet, som inte kunde hållas som Gud hade föreskrivit.
3	Jag åt ingen god mat. Kött och vin kom inte i min mun, och jag smorde inte heller min kropp med olja förrän de tre veckorna hade gått.		Fastan och avhållsamheten var ett tecken på sorg, men också på ödmjukhet. Hans eget välbefinnande var mindre viktigt, nu lade han fram sitt folk i bön inför Gud.
4	På den tjugofjärde dagen i första månaden var jag vid stranden av den stora floden Hiddekel.		Floden var Tigris och tidpunkten var april.
5	När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas kring sina höfter.		Linnet är symbol för rättfärdighet, guldet för helighet.
6	Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter som glänsande koppar. Ljudet av hans tal var som ett väldigt dån.	Hes 1:26–28, Upp 1:13–15	Synen var fruktansvärd – inte att undra på att Daniel blev förskräckt. Vem var mannen? a) En ängel, kanske Gabriel? Varför kallades han då inte vid namn? Och varför sägs han i 11:1 ha skyddat Mikael? b) Likheten med Hesekiels och Johannes syner är påfallande. Det var Guds Son själv.
7	Jag, Daniel, var den ende som såg synen. De män som var med mig såg den inte, men stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde och gömde sig.		Vi vet inte vilka som var med Daniel, men de såg inte synen. De upplevde något liknande som Paulus följeslagare på Damaskusvägen (Apg 9:7). Möjligen var de hedningar, medlemmar av hovet. De fick ett vittnesbörd som de förstod att inte var av denna världen.
8	Jag blev ensam kvar, och när jag såg den stora synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar.	Jes 6:5	Daniel själv var luttrad man, erkänt stor och rättfärdig, men inför den himmelska synen var han en svag syndare. Han upplevde en ännu större förskräckelse än profeten Jesaja när han såg Gud på sin tron. Den hebreiska texten antyder att Daniels ansikte förvreds.
9	Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag hörde det föll jag bedövad ner med mitt ansikte mot jorden.		Rösten var det som slutligen gav den största chocken.
10	Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina darrande knän och händer.		Gud finner inte något särskilt behag i att skrämma människor. Nu kommer han i stället med sin barmhärtiga kärlek och ger den svage kraft.
11	Sedan sade han till mig: "Daniel, du högt älskade man, ge akt på de ord som jag vill tala till dig och res dig upp på dina fötter, ty jag har nu blivit sänd till dig." När han sade detta till mig reste jag mig bävande upp.		Daniel får ännu en påminnelse om Guds kärlek och sin speciella ställning som Guds redskap. Genom det gudomliga tilltalet får han stegvis kraft att resa sig, först på sina knän, sedan till stående.
12	Han sade till mig: "Frukta inte, Daniel, ty redan från första dagen när du vände ditt hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför din Gud, har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit för dina ords skull.		Daniel har nu mognat att höra det starka budskapet som kommer i de följande kapitlen. Hans bön för sitt folk har besvarats. Men först måste han höra om vilken väldig strid det handlar om.
13	Fursten över Persiens rike stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, till min hjälp, och jag blev kvar där hos Persiens kungar.	Ef 6:12; Joh 12:31	Den värld som beskrivs här är vanligen osynlig för mänskliga ögon. Satan har haft en agent i det persiska hovet, en ond ängel som kallas “fursten över Persiens rike”. Trots det goda som Koresh hade gjort Guds folk, lyckades djävulen få igenom mycket ont. Men ärkeängeln Mikael hjälpte den Ängel som talade med Daniel så att stridslyckan vände.
14	Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar, för synen syftar på framtiden."		Ändå är striden inte slut. Daniel ska få veta, hur det snart kommer att komma en ännu värre motståndare mot Guds folk än på Daniels tid. “Framtiden” avser en mycket avlägsen framtid, som innefattar Messias tid och ännu längre framåt.
15	Medan han talade så till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum.		Åter en gång överväldigar det himmelska majestätet Daniel så att han blir kraftlös och böjer sig mot jorden. Han får inte fram ett ljud, och kan inte ens säga vad som fattas honom.
16	Och se, han som var lik en människoson rörde vid mina läppar. Då öppnade jag min mun och sade till honom som stod framför mig: "Min herre, genom synen har stor ångest gripit tag i mig, och jag har inte någon kraft kvar.	Dan 7:13	Människosonen har tidigare visat sig som den Allsmäktige, som kom på himlens skyar. Nu kommer han med kraft åt den svage, som ånyo kunde börja tala.
17	Och hur skulle en sådan som jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som min herre? Jag har inte någon kraft kvar i mig och förmår inte längre att andas."		Nu kan Daniel igen berätta hur det känns att möta Herrens härlighet.
18	Han som såg ut som en människa rörde då på nytt vid mig och styrkte mig.		För tredje gången kom den himmelske budbäraren och rörde vid Daniel, och gav honom kraft.
19	Han sade: "Frukta inte, du högt älskade man! Frid vare med dig, var stark, ja, var stark!" När han talade med mig kände jag mig styrkt och sade: "Tala, min herre, för du har styrkt mig."		Först nu känner Daniel att han är redo att möta budskapet om den kommande tiden. Nu får han så mycket kraft och klarhet att han kan teckna ner budskapet ord för ord och så föra det vidare till eftervärlden.
20	Då sade han: "Kan du förstå varför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten över Persien, och när jag drar bort från honom kommer fursten över Javan.		Den detaljerade framställningen om Daniels svaghet, och hur Människosonen tre gånger ger honom kraft, ger en fingervisning om hur viktigt budskapet är som ges åt Daniel. Här ges en förvissning om att djävulen inte tar hem spelet, trots att det många gånger kan se så ut. I kampen mot templets återuppbyggnad lyckades han tidvis, men inte fullt. Men sedan skulle en ännu värre fiende komma, i Alexander den stores efterföljare.
21	Dock vill jag meddela dig vad som är skrivet i sanningens bok. Ingen enda hjälper mig mot dessa, ingen utom Mikael, er furste.		Denna uppenbarelse är helt unik i Bibeln. Den har också blivit allra skarpast motsagd av de lärda bibelkritikerna. Trots allt är den “sanningens bok”, det enda som verkligen håller. Och den makt som Gud upprätthåller med sina änglars här kan inga onda andemakter besegra.

1

I den persiske kungen Koresh tredje regeringsår* fick Daniel, som också kallades Beltesassar, en uppenbarelse. Den uppenbarelsen är sann och gäller en stor vedermöda. Han gav akt på ordet och fick insikt om synen.

Esra 1:1

Kapitel 10 är ett “preludium” till den fjärde och mest omfattande synen som Daniel ser, och som beskrivs i kapitlen 10–12. Det sägs klart att Gud gav Daniel hans uppenbarelse. Kapitlet är svårt att förstå, men det ger en antydan om de väldiga andemakter som strider om våra själar.
Tidpunkten anges till 537 f.Kr. Detta händer alltså två år efter att Koresh utfärdat sitt edikt om att judarna ska få återvända till sitt land. Daniel var nu ca 85 år, och hade kanske inte krafter att resa till Jerusalem, eller så valde han att tjäna dem som var kvar av judarna som regeringstjänsteman.

2

Jag, Daniel, hade då gått och sörjt i tre veckors tid.

Esra 3:4–6;
4:4–5

Efter återkomsten till Jerusalem byggde man upp Guds altare under ett halvt år och återinförde offertjänsten. Man lade grunden till templet, men hindrades sedan att fortsätta. Sannolikt var det detta som gav Daniel sorg. Den var tiden för påskfirandet, som inte kunde hållas som Gud hade föreskrivit.

3

Jag åt ingen god mat. Kött och vin kom inte i min mun, och jag smorde inte heller min kropp med olja förrän de tre veckorna hade gått.

Fastan och avhållsamheten var ett tecken på sorg, men också på ödmjukhet. Hans eget välbefinnande var mindre viktigt, nu lade han fram sitt folk i bön inför Gud.

4

På den tjugofjärde dagen i första månaden var jag vid stranden av den stora floden Hiddekel.

Floden var Tigris och tidpunkten var april.

5

När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas kring sina höfter.

Linnet är symbol för rättfärdighet, guldet för helighet.

6

Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter som glänsande koppar. Ljudet av hans tal var som ett väldigt dån.

Hes 1:26–28, Upp 1:13–15

Synen var fruktansvärd – inte att undra på att Daniel blev förskräckt. Vem var mannen?
a) En ängel, kanske Gabriel? Varför kallades han då inte vid namn? Och varför sägs han i 11:1 ha skyddat Mikael?
b) Likheten med Hesekiels och Johannes syner är påfallande. Det var Guds Son själv.

7

Jag, Daniel, var den ende som såg synen. De män som var med mig såg den inte, men stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde och gömde sig.

Vi vet inte vilka som var med Daniel, men de såg inte synen. De upplevde något liknande som Paulus följeslagare på Damaskusvägen (Apg 9:7). Möjligen var de hedningar, medlemmar av hovet. De fick ett vittnesbörd som de förstod att inte var av denna världen.

8

Jag blev ensam kvar, och när jag såg den stora synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar.

Jes 6:5

Daniel själv var luttrad man, erkänt stor och rättfärdig, men inför den himmelska synen var han en svag syndare. Han upplevde en ännu större förskräckelse än profeten Jesaja när han såg Gud på sin tron. Den hebreiska texten antyder att Daniels ansikte förvreds.

9

Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag hörde det föll jag bedövad ner med mitt ansikte mot jorden.

Rösten var det som slutligen gav den största chocken.

10

Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina darrande knän och händer.

Gud finner inte något särskilt behag i att skrämma människor. Nu kommer han i stället med sin barmhärtiga kärlek och ger den svage kraft.

11

Sedan sade han till mig: "Daniel, du högt älskade man, ge akt på de ord som jag vill tala till dig och res dig upp på dina fötter, ty jag har nu blivit sänd till dig." När han sade detta till mig reste jag mig bävande upp.

Daniel får ännu en påminnelse om Guds kärlek och sin speciella ställning som Guds redskap. Genom det gudomliga tilltalet får han stegvis kraft att resa sig, först på sina knän, sedan till stående.

12

Han sade till mig: "Frukta inte, Daniel, ty redan från första dagen när du vände ditt hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför din Gud, har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit för dina ords skull.

Daniel har nu mognat att höra det starka budskapet som kommer i de följande kapitlen. Hans bön för sitt folk har besvarats. Men först måste han höra om vilken väldig strid det handlar om.

13

Fursten över Persiens rike stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, till min hjälp, och jag blev kvar där hos Persiens kungar.

Ef 6:12; Joh 12:31

Den värld som beskrivs här är vanligen osynlig för mänskliga ögon. Satan har haft en agent i det persiska hovet, en ond ängel som kallas “fursten över Persiens rike”. Trots det goda som Koresh hade gjort Guds folk, lyckades djävulen få igenom mycket ont. Men ärkeängeln Mikael hjälpte den Ängel som talade med Daniel så att stridslyckan vände.

14

Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar, för synen syftar på framtiden."

Ändå är striden inte slut. Daniel ska få veta, hur det snart kommer att komma en ännu värre motståndare mot Guds folk än på Daniels tid. “Framtiden” avser en mycket avlägsen framtid, som innefattar Messias tid och ännu längre framåt.

15

Medan han talade så till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum.

Åter en gång överväldigar det himmelska majestätet Daniel så att han blir kraftlös och böjer sig mot jorden. Han får inte fram ett ljud, och kan inte ens säga vad som fattas honom.

16

Och se, han som var lik en människoson rörde vid mina läppar. Då öppnade jag min mun och sade till honom som stod framför mig: "Min herre, genom synen har stor ångest gripit tag i mig, och jag har inte någon kraft kvar.

Dan 7:13

Människosonen har tidigare visat sig som den Allsmäktige, som kom på himlens skyar. Nu kommer han med kraft åt den svage, som ånyo kunde börja tala.

17

Och hur skulle en sådan som jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som min herre? Jag har inte någon kraft kvar i mig och förmår inte längre att andas."

Nu kan Daniel igen berätta hur det känns att möta Herrens härlighet.

18

Han som såg ut som en människa rörde då på nytt vid mig och styrkte mig.

För tredje gången kom den himmelske budbäraren och rörde vid Daniel, och gav honom kraft.

19

Han sade: "Frukta inte, du högt älskade man! Frid vare med dig, var stark, ja, var stark!" När han talade med mig kände jag mig styrkt och sade: "Tala, min herre, för du har styrkt mig."

Först nu känner Daniel att han är redo att möta budskapet om den kommande tiden. Nu får han så mycket kraft och klarhet att han kan teckna ner budskapet ord för ord och så föra det vidare till eftervärlden.

20

Då sade han: "Kan du förstå varför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten över Persien, och när jag drar bort från honom kommer fursten över Javan.

Den detaljerade framställningen om Daniels svaghet, och hur Människosonen tre gånger ger honom kraft, ger en fingervisning om hur viktigt budskapet är som ges åt Daniel. Här ges en förvissning om att djävulen inte tar hem spelet, trots att det många gånger kan se så ut. I kampen mot templets återuppbyggnad lyckades han tidvis, men inte fullt. Men sedan skulle en ännu värre fiende komma, i Alexander den stores efterföljare.

21

Dock vill jag meddela dig vad som är skrivet i sanningens bok. Ingen enda hjälper mig mot dessa, ingen utom Mikael, er furste.

Denna uppenbarelse är helt unik i Bibeln. Den har också blivit allra skarpast motsagd av de lärda bibelkritikerna. Trots allt är den “sanningens bok”, det enda som verkligen håller. Och den makt som Gud upprätthåller med sina änglars här kan inga onda andemakter besegra.