1] Bland teologer, som ansluta sig till den Augsburgska bekännelsen, har en strid uppstått om läran om Kristi person. Denna strid började emellertid icke bland dessa, utan leder sitt ursprung från sakramentarierna.

2] Ty då doktor Luther med stöd av instiftelseorden gent emot sakramentarierna klart hävdat Jesu Kristi lekamens och blods sanna och väsentliga närvaro i nattvarden, ha Zwinglis anhängare invänt mot honom, att om Kristi lekamen på en gång vore närvarande i himmelen och i den heliga nattvarden på jorden, den icke kunde vara en riktig, sann mänsklig kropp, ty ett sådant majestät tillkommer endast Gud, men därtill är Kristi kropp icke i stånd.

3] Detta vederlade doktor Luther med all kraft, såsom hans läro och stridsskrifter om den heliga nattvarden utvisa. Till båda dessa grupper av skrifter bekänna vi oss härmed offentligen. 4] Efter Luthers död ha emellertid en del teologer av den Augsburgska bekännelsen visserligen icke offentligen och uttryckligt velat instämma med sakramentarierna i läran om Herrens nattvard, men likväl använt och brukat samma grundförutsättningar om Kristi person, med vilka sakramentarierna dristat sig att förneka Kristi lekamens och blods sanna och väsentliga närvaro i nattvarden, nämligen att man icke får tillskriva den mänskliga naturen i Kristi person något, som går utöver eller strider mot dess naturliga, väsentliga egenskaper. Därjämte beskyllde de Luther och alla, som anslöto sig till hans lära såsom överensstämmande med Guds ord, för nästan allt vad gammalt förskräckligt kätteri heter.

5] För att efter Guds ord och i enlighet med vår klara kristna tro utreda denna strid och med Guds nåd helt och hållet bilägga den framställa vi enhälligt vår lära, tro och bekännelse på följande sätt:

6] [1.] Vi tro, lära och bekänna, att ehuru Guds Son är en särskild, för sig åtskild och helt och hållet gudomlig person och sålunda med Fadern och den helige Ande av evighet är sann, väsentlig, fullkomlig Gud, han likväl, då tiden var fullbordad, antog mänsklig natur i sin persons enhet, icke så att två personer eller två Kristus härmed blevo till, utan så att Jesus Kristus numera i en person är samtidigt sann, evig Gud, född av Fadern av evighet, och sann människa, född av den högt lovade jungfrun Maria, såsom det står skrivet i Rom. 9: "från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är Gud över allting, högtlovad i evighet".

7] [2.] Vi tro, lära och bekänna, att i denna Kristi ena, oskiljbara person numera finnas två olika naturer, den gudomliga, som är av evighet, och den mänskliga, som i tiden upptagits i Guds Sons persons enhet, och att dessa två naturer aldrig kunna i Kristi person vare sig skiljas från varandra eller sammanblandas med varandra eller att den ena kan förvandlas till den andra, utan var och en behåller i all evighet sin natur och sitt väsen i Kristi person.

8] [3.] Vi tro, lära och bekänna även, att båda dessa naturer utan sammanblandning och avknappning bibehålla var och en sin natur och sitt väsen, de även behålla var och en sina naturliga, väsentliga egenskaper och icke avlägga dem i all evighet och att den ena naturens väsentliga egenskaper aldrig någonsin kunna bli den andra naturens väsentliga egenskaper.

9] [4.] Vi tro, lära och bekänna sålunda, att det att vara allsmäktig, evig, oändlig och på en gång allestädes samt att på ett naturligt sätt, d.v.s. enligt naturens och dess naturliga väsens egenart, vara absolute närvarande och att veta allt är den gudomliga naturens väsentliga egenskaper, vilka aldrig någonsin kunna bliva den mänskliga naturens egenskaper.

10] [5.] Att å andra sidan vara en kroppslig skapad varelse, att vara kött och blod, att vara ändlig och begränsad, att lida, dö, stiga upp och ned, förflytta sig från en plats till en annan, att känna hunger, törst, köld och värme och annat dylikt är den mänskliga naturens egenskaper, som aldrig någonsin kunna bli den gudomliga naturens egenskaper.

11] [6.] Vi tro, lära och bekänna även, att numera efter människoblivandet icke vardera naturen i Kristus består i och för sig själv på det sättet, att var och en utgör en särskild person, utan att de äro så förenade, att de utgöra en enda person, vari båda naturerna, den gudomliga och den mänskliga, äro och bestå personligen och tillsammans, så att numera efter människoblivandet till Kristi hela och fullständiga person icke blott hans gudomliga, utan även hans antagna mänskliga natur hör; vidare att Kristi eller filii Dei incarnati person, d.v.s. Guds Son, som antagit kött och blivit människa, utan såväl sin gudomliga som sin mänskliga natur icke är fullständig. Därför är Kristus icke två olika personer, utan en enda person, ehuru två olika naturer, vilkas naturliga väsen och egenskaper icke kunna sammanblandas, finnas hos honom.

12] [7.] Vi tro, lära och bekänna även, att den antagna mänskliga naturen icke blott har och behåller sina naturliga väsentliga egenskaper, utan att den dessutom genom den personliga föreningen med den gudomliga naturen och därefter genom glorificatio eller härliggörelsen är upphöjd till Guds majestäts, krafts och makts högra sida över allt, som kan nämnas icke blott i denna världen, utan även i den tillkommande.

13] [8.] Vad nu detta majestät beträffar, vartill Kristus med avseende på sin mänskliga natur upphöjts, har han mottagit detta icke först då han uppstod från de döda och uppsteg till himmelen, utan redan då han avlades i moderlivet och blev människa, varvid den gudomliga och den mänskliga naturen personligen förenades med varandra.

14] [9.] Denna personliga förening bör emellertid icke förstås, såsom några oriktigt fatta den, som om de båda naturerna, den gudomliga och den mänskliga, vore förenade med varandra liksom två sammanlimmade bräder, så att de realiter, d.v.s. i verklighet och sanning, alls icke hade någon gemenskap med varandra. 15] Detta är innebörden i Nestorius' och Paulus' av Samosata villfarelse och kätteri, vilka – som Suidas och presbytern Theodorus från Rhaitu betyga – menat och lärt:
 
hoc est, naturas omni modo incommunicabiles esse, d.v.s. naturerna hava ingen som helst gemenskap med varandra. Men därmed bliva naturerna helt och hållet söndrade från varandra och framställas två Kristus, varav den ena är Kristus och den andra Gud-Logos, som bor i Kristus.

16] Presbytern Theodorus skriver nämligen så: Paulus quidam iisdem, quibus Manes, temporibus, Samosatenus quidem ortu, sed Antiochiae Syriae antistes, Dominum impie dixit nudum fuisse hominem, in quo Deus Verbum sicut et in singulis prophetis habitavit, ac proinde duas naturas separatas et citra omnem prorsus inter se communionem in Christo esse, quasi alius sit Christus, alius Deus Verbum in ipso habitans. Detta betyder: Vid samma tid, då kättaren Manes levde, har en man vid namn Paulus (som efter sin födelseort kallades Samosatenaren, men var biskop i Antiochia i Syrien) gudlöst lärt, att Herren Kristus var blott och bart en människa, i vilken Gud-Logos tagit sin boning liksom i varje profet. Därför menade han också, att den gudomliga och den mänskliga naturen voro söndrade och skilda från varandra och att de i Kristus icke hade någon som helst gemenskap med varandra, liksom om Kristus vore en och den i honom boende Gud-Logos en annan.

17] Gent emot detta fördömda kätteri har den kristna kyrkan alltid och allestädes helt enkelt trott och hållit före, att den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristus äro så förenade, att de hava en verklig gemenskap med varandra, men väl (såsom doktor Luther skriver) till en person. 18] Då denna personliga förening och gemenskap föreligger, hava kyrkans gamla lärare såväl före som efter kyrkomötet i Chalcedon använt ordet mixtio, blandning, i riktig betydelse och med urskillning. Härom kunde, om så erfordrades, många vittnesbörd från fäderna anföras liksom även från de våras skrifter. Härvid förklaras den personliga föreningen och gemenskapen med en bild animae et corporis och ferri candentis, d.v.s. bilden av ett glödgat järn och av kroppen och själen. 19] Ty kropp och själ, ävensom eld och järn, hava gemenskap med varandra icke per phrasin eller modum loquendi eller verbaliter, d.v.s. så att här blott ord och talesätt föreligga, utan vere och realiter, d.v.s. i verklighet och sanning. Och dock uppstår härigenom icke någon confusio eller exaequatio naturarum, d.v.s. någon naturens sammanblandning eller utjämning, såsom då mjöd beredes av honung och vatten. Här förefinns icke vatten för sig och honung för sig, utan en blandad dryck. Helt annorlunda förhåller det sig med föreningen av den gudomliga och mänskliga naturen i Kristi person.

Ty en annan mycket högre och alldeles outsäglig förening och gemenskap föreligger mellan den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristi person. På grund av denna förening och gemenskap är Gud människa och människan Gud, varigenom likväl varken naturerna eller deras egenskaper sammanblandas med varandra, utan varje natur behåller sitt väsen och sina egenskaper.

20] På grund av denna personliga förening, som icke kan tänkas eller vara utan denna naturernas gemenskap, har icke blott den mänskliga naturen, vars egenart är att kunna lida och dö, lidit för hela världens synd, utan Guds Son själv har i sanning, dock efter den antagna mänskliga naturen, lidit, och han har (i enlighet med vår kristna trosbekännelse) i sanning dött, ehuru den gudomliga naturen varken kan lida eller dö. 21] Detta har doktor Luther i sin större bekännelse om den heliga nattvarden utförligt förklarat gent emot Zwinglis hädiska hävdande av alleosis, som innebär, att man fattar och förstår den ena naturen i stället för den andra, en lära, som Luther förvisar såsom ett djävulens bländverk till helvetets avgrund.

22] Fördenskull ha de gamla kyrkolärarna vid förklaringen av denna hemlighet använt de båda uttrycken och communio och unio, d.v.s. gemenskap och förening, och belyst det ena med det andra, t.ex. Irenaeus lib. 4, cap. 3; Athanasius in epist. ad. Epictetum; Hilarius, De trinit, lib. 9; Basilius et Nyssenus in Theodoreto; Damascenus lib. 3, cap. 19.

23] På grund av denna personliga gemenskap och förening av den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristus är – i överensstämmelse med den enkla kristna tron – vår tro, lära och bekännelse, att allt som utsäges om det majestät, som Kristus till sin mänskliga natur har på Guds allmakts högra sida, och vad som sammanhänger därmed, icke vore någonting, om denna personliga gemenskap och förening av naturerna i Kristi person icke förelåge realiter, d.v.s. i verklighet och sanning.

24] På grund av denna personliga gemenskap och förening av de båda naturerna har Maria, den högt lovade jungfrun, fött icke blott och bart en människa, utan en sådan människa, som i sanning är Guds, den Allrahögstes, Son, såsom ängeln betygade. Han bevisade redan i moderlivet sitt gudomliga majestät på det sättet att han föddes av en jungfru utan att hennes jungfrulighet kränktes. Därför är hon i sanning Guds moder och har likväl förblivit en jungfru.

25] På grund av denna förening har han också utfört alla sina undergärningar och visat sitt gudomliga majestät efter behag, när och hur han ville – sålunda icke endast efter uppståndelsen och himmelsfärden, utan redan i förnedringens tillstånd. Så t.ex. vid bröllopet i Kana i Galileen eller vid tolv års ålder bland de lärda eller i örtagården, då han med ett ord fällde sina fiender till marken; likaledes i döden, då han icke dog blott som en vanlig människa, utan med och i sin död besegrade synden, döden, djävulen, helvetet och den eviga fördömelsen, något som den mänskliga naturen ensam icke förmått, om den icke varit personligt förenad och haft gemenskap med den gudomliga.

26] På grund av denna förening är den mänskliga naturen efter uppståndelsen från de döda upphöjd över allt skapat i himmelen och på jorden, vilket icke innebär något annat än att han helt och hållet avlagt tjänareskepnaden, men likväl icke den mänskliga naturen, utan denna behåller han i all evighet och har till sin antagna mänskliga natur införsatts i det fullkomliga ägandet och bruket av det gudomliga majestätet. Detta majestät hade han redan, då han avlades i moderlivet, men han utblottade sig själv därpå, såsom aposteln betygar, och han fördålde det i förnedringens tillstånd, såsom doktor Luther förklarande säger, och brukade det icke alltid, utan endast då han ville. 27] Men numera, då han icke blott som ett helgon gått till himmelen, utan – såsom aposteln betygar – farit upp över alla himlar, så uppfyller han i sanning allt och är icke blott såsom Gud utan även såsom människa allestädes närvarande och regerar överallt, från hav till hav och intill jordens ändar, såsom profeterna ha förutsagt och apostlarna betygat, då de säga, att han överallt verkat med dem och bekräftat deras ord genom de tecken, som åtföljde det. 28] Men detta sker icke på ett jordiskt sätt, utan – såsom doktor Luther förklarar det – på samma sätt som Guds högra hand regerar, vilken icke betecknar någon viss plats i himmelen, såsom sakramentarierna utan grund i den heliga Skrift föregiva, utan ingenting annat än Guds allsmäktiga kraft, som uppfyller himmelen och jorden. I denna Guds allmakt har Kristus till sin mänskliga natur blivit insatt realiter, d.v.s. i verklighet och sanning, och sine confusione et exaequatione naturarum, d.v.s. utan att de båda naturerna till sitt väsen och sina väsentliga egenskaper sammanblandats och utjämnats. 29] På grund av denna allmakt, som meddelats honom, kan han vara och är i kraft av sitt testamentes ord i sanning närvarande med sin lekamen och sitt blod i den heliga nattvarden, dit han genom sitt ord visat oss. Detta är icke möjligt för någon annan människa, emedan icke någon på detta sätt är förenad med den gudomliga naturen och införsatt i ett sådant gudomligt allsmäktigt majestät och välde i och genom en liknande personlig förening av de båda naturerna utom Jesus, Marias son, 30] i vilken den gudomliga och den mänskliga naturen äro personligen förenade, så att i Kristus "hela gudomens fullhet bor lekamligen", Kol. 2. I denna personliga förening föreligger en så hög, innerlig och outsäglig gemenskap mellan de båda naturerna, att även änglarna förundra sig däröver och hava, såsom den helige Petrus betygar, sin åstundan och glädje att beskåda den. Detta allt skola vi senare i sin ordning utförligare förklara.

31] Ur den grundläggande läran om den här framställda och förklarade unio personalis, d.v.s. läran om på vad sätt den gudomliga och den mänskliga naturen äro med varandra förenade i Kristi person, så att de icke blott hava namnet gemensamt, utan även i verklighet och sanning hava gemenskap med varandra utan att de sammanblandas och utjämnas till ett väsen, framgår läran de communicatione idiomatum, d.v.s. läran om den sanna gemenskapen mellan naturernas egenskaper, varom mera i det följande.

32] Då det i sanning förhåller sig så, quod propria non egrediantur sua subiecta, d.v.s. att vardera naturen bibehåller sina väsentliga egenskaper, så att dessa icke kunna skiljas från den ena naturen och övergå till den andra, såsom då man häller vatten ur ett kärl i ett annat, så kunde icke någon gemenskap mellan egenskaperna föreligga, om icke den ovannämnda personliga gemenskapen eller föreningarna i Kristi person verkligen förefunnes, 33] vilket efter artikeln om den heliga treenigheten är den största hemligheten i himmelen och på jorden, såsom Paulus säger: "Erkänt stor är gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbarad i köttet", 1 Tim. 3. 34] Ty då aposteln Petrus med klara ord betygar, att även vi, i vilka Kristus blott av nåd bor, skola för denna höga hemlighet i Kristus "bliva delaktiga av gudomlig natur", hur stor måste icke då den gemenskapen med den gudomliga naturen vara, om vilken aposteln säger, att "i Kristus hela gudomens fullhet bor lekamligen", så att Gud och människa i honom äro en person.

35] Då det emellertid ligger största vikt uppå att denna lära de communicatione idiomatum, d.v.s. läran om gemenskapen mellan de båda naturernas egenskaper, behandlas och utredes med upprätthållande av tillbörliga distinktioner – ty propositiones och praedicationes, d.v.s. de uttryck, som användas, då man talar om Kristi person, dess natur och egenskaper, äro icke alla av samma art och slag, och om man talar därom utan att göra tillbörliga distinktioner, blir framställningen dunkel och den enkle läsaren lätt vilseförd – bör man noggrant beakta efterföljande utredning, som för bättre och klarare översikts skull indelas i tre huvudpunkter.

36] För det första, då hos Kristus två olika naturer finnas, vilkas väsen och egenskaper äro och förbliva utan sammanblandning och förvandling, men de båda naturerna utgöra blott en person, så tillkommer det, som väl är blott den ena naturens egenskap, dock icke denna natur såsom avskild, utan detta tillkommer hela personen, som på en gång är Gud och människa (och som kallas Gud eller människa).

37] Men in hoc genere, d.v.s. av detta talesätt, följer icke, att det som tillskrives hela personen, tillika utgör båda naturernas egenskap , utan man bör tydligt förklara, efter vilkendera naturen varje sak tillskrives personen. På detta sätt kan man säga, att "Guds Son är efter köttet född av Davids säd", Rom. 1, och att "Kristus blev dödad efter köttet och att han för oss lidit i och efter köttet".

38] Men då förstuckna och uppenbara sakramentarier dölja sin fördärvliga villfarelse under tesen: vad som är endera naturens egenskap tillkommer hela personen, så att de väl tala om hela personen, men likväl därmed blott förstå den ena naturen och fullständigt utesluta den andra, som om blott den mänskliga naturen hade lidit för oss, såsom doktor Luther skriver om Zwinglis alleosis i sin stora bekännelse om den heliga nattvarden, vilja vi här anföra doktor Luthers egna ord, för att Guds kyrka på bästa sätt må bevaras för denna villfarelse. Hans ord lyda:

39] "Zwingli kallar det alleosis, när något utsäges om Kristi gudomliga natur, men tillkommer hans mänskliga, eller tvärtom. T.ex. Luk. 24: 'Måste icke Kristus lida detta för att ingå i sin härlighet?' Här bedrager han oss med att Kristus skall uppfattas som den mänskliga naturen. Akta dig, säger jag, akta dig för denna alleosis. 40] Den är ett djävulens bedrägeri, ty den framställer till sist en sådan Kristus, efter vilken jag icke mera vill kallas en kristen och som icke är eller verkar mer med sitt lidande och sitt liv än ett vanligt helgon. Ty om jag skall tro det, att endast den mänskliga naturen har lidit för mig, så är Kristus för mig en dålig frälsare, som själv kan behöva en frälsare. Det kan icke med ett ord sägas allt, vad djävulen vill anstifta med denna alleosis." 41] Och kort efteråt heter det: "Skulle nu den gamla trollpackan fru förnuft, alleosis' mormor, säga: gudomen kan ju icke lida och dö, så skall du svara: det är visserligen sant, man då den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristus utgöra en person, så tillskriver den heliga Skrift för denna personliga enhets skull åt den gudomliga naturen allt, som kommer den mänskliga naturen till del, och tvärtom. 42] Så förhåller det sig i sanning, ty du måste ju säga: denna person (som betecknar Kristus) lider och dör. Nu är personen sann Gud. Därför är det riktigt att säga: Guds Son lider. Ty ehuru den ena delen (om jag så får säga), nämligen den gudomliga naturen, icke lider, så lider dock den andra delen, nämligen den mänskliga naturen, hela personen, som är Gud." "Guds Son är i sanning korsfäst för oss, d.v.s. personen, som är Gud, ty denna (säger jag), personen, är korsfäst till sin mänskliga natur." 43] Och ånyo kort därefter heter det: "Skulle alleosis förefinnas, såsom Zwingli lär, så måste Kristus hava två personer, en gudomlig och en mänsklig, emedan han hänför Skriftens ord om lidandet endast till den mänskliga naturen och genomgående icke låter dem avse den gudomliga naturen. Men om Kristi verk är delat, så måste också hans person vara sönderdelad, enär allt hans verk och lidande icke är att tillskriva naturerna, utan personen. Ty det är personen, som gör och lider allt, det ena efter den ena naturen, det andra efter den andra, såsom de i saken införsatta väl veta. Därför tro vi, att vår Herre Kristus är Gud och människa i en person, non confundendo naturas nec dividendo personam, d.v.s. så att naturerna icke sammanblandas och personen icke delas."

44] I sin skrift Von den Konziliis und Kirchen skriver doktor Luther på liknande sätt: "Vi kristna måste veta, att om Gud icke är med på vågen och bestämmer utslaget, vi i vår skål skulle sjunka och gå förlorade. Härmed menar jag: om det icke får heta, att Gud har dött för oss, utan bara en människa, så äro vi förlorade. Men om Guds död och detta att Gud har dött lägges i vågskålen, så sjunker den och vi gå i höjden som en lätt och tom vågskål. Men han kan väl också stiga upp och lämna sin vågskål. Men han kunde icke nedstiga i vågskålen utan att bliva människa, lik oss, så att det kunde heta: Gud har dött, Guds lidande, Guds blod, Guds död. Gud kan visserligen till sin egen natur icke dö, men nu äro Gud och människa förenade i en person. Därför heter det med rätta, att Gud dör, när en människa dör, som är ett med Gud eller en person med honom." Så långt Luther. 45] Därav är det tydligt, att det är oriktigt, när man säger eller skriver, att nyssnämnda uttryckssätt (Gud har lidit, Gud har dött) blott är praedicatio verbalis, d.v.s. blott ord utan verklighet bakom. Ty vår enkla kristna tro betygar, att Guds Son, som blivit människa, har lidit och dött för oss och återlöst oss med sitt blod.

46] För det andra, vad beträffar utövandet av Kristi ämbete, handlar och verkar personen icke i, med, genom och enligt blott den ena naturen, utan i, med och genom båda naturerna eller såsom kyrkomötet i Chalcedon säger, den ena naturen verkar i gemenskap med den andra vad som utgör vars och ens egenart. 47] Sålunda är Kristus vår medlare, återlösare, konung, överstepräst, huvud, herde o.s.v. icke blott enligt den ena naturen, vare sig den gudomliga eller den mänskliga, utan enligt båda. Detta har förut i annat sammanhang utförligare behandlats.

48] För det tredje är det emellertid en alldeles annan sak, när man talar om eller behandlar frågan, huruvida de båda naturerna i den personliga föreningen i Kristus icke hava något annat och mera än blott sina naturliga, väsentliga egenskaper; (ty att de hava och behålla dessa är förut framhållet).

49] Vad beträffar den gudomliga naturen hos Kristus, så har – emedan hos Gud "ingen förändring" äger rum, Jak. 1 – genom människoblivandet ingenting frånhänts eller tillfogats Kristi gudomliga natur i fråga om dess väsen och egenskaper, och i och för sig har denna därigenom varken förminskats eller förökats. 50] Vad åter beträffar den antagna mänskliga naturen i Kristi person, ha väl några velat förfäkta, att denna även i den personliga föreningen med den gudomliga naturen icke har något annat och mera än blott sina naturliga, väsentliga egenskaper, med hänsyn till vilka Kristus är lik sina bröder i allting, och att man därför icke kan eller bör tillskriva den mänskliga naturen i Kristus något, som överstiger eller strider emot dess naturliga egenskaper, även om Skriftens vittnesbörd visa i denna riktning. 51] Att en sådan mening emellertid är falsk och oriktig, framgår så klart av Guds ord, att till och med vissa av deras meningsfränder numera avvisa och förkasta denna villfarelse. Ty det betygas mäktigt av den heliga Skrift och av de gamla fäderna med stöd av Skriften, att den mänskliga naturen i Kristus, därför att den är personligen förenad med den gudomliga naturen i Kristus, har – sedan den avlagt tjänareskepnaden och förnedringsgestalten och härliggjorts samt upphöjts till Guds majestäts och krafts högra sida – mottagit jämte och utöver sina naturliga och väsentliga egenskaper, som förbliva, även särskilda, höga, stora, övernaturliga, outforskliga, outsägliga och himmelska prerogativ och företräden, bestående av majestät, härlighet, kraft och makt över allt, som nämnas kan icke blott i denna världen, utan även den tillkommande. Sålunda använder Kristus jämväl den mänskliga naturen efter dess art och betingelser vid utövandet av sitt ämbete, och denna har också sin efficaciam, d.v.s. sin kraft och verkan, icke blott på grund av och i enlighet med sina naturliga, väsentliga egenskaper, så långt dessas förmåga sträcker sig, utan den mänskliga naturen har sin kraft främst på grund av och i enlighet med det majestät och den härlighet, kraft och makt, som den mottagit genom den personliga föreningen, härliggörelsen och upphöjelsen. 52] Detta kunna och våga våra motståndare numera knappast förneka, men de orda om och förfäkta, att det här skulle vara fråga om endast skapade gåvor och ändliga egenskaper, med vilka den mänskliga naturen i Kristus i likhet med helgonen blivit prydd och begåvad. De vilja också enligt egna beräkningar och med stöd av sin argumentering och bevisföring uppmäta och bestämma, vad den mänskliga naturen i Kristus utan att upphöra att vara till förmår eller icke förmår.

53] Men den bästa, tryggaste och säkraste metoden att avgöra denna stridsfråga, nämligen om vad Kristus till sin antagna mänskliga natur mottagit genom den personliga föreningen och härliggörelsen eller upphöjelsen och vad hans antagna mänskliga natur utan att upphöra att vara till är mäktig, är att besinna, att ingen kan veta detta bättre och grundligare än Herren Kristus själv. Men han har uppenbarat detta i sitt ord, så mycket som vi i detta livet behöva veta därom. Då vi nu i Skriften hava tydliga och säkra vittnesbörd om vad som rör denna fråga, hava vi att helt enkelt tro detta och böra på intet sätt göra invändningar däremot, som om den mänskliga naturen i Kristus icke vore mäktig det sagda.

54] Nu är det förvisso rätt och sant, vad som säges om de skapade gåvorna, som givits och meddelats åt den mänskliga naturen i Kristus, att denna i sig själv äger dessa, men dessa gåvor räcka långt ifrån upp till det majestät, som Skriften själv och de gamla fäderna med stöd av Skriften tillskriva den antagna mänskliga naturen i Kristus.

55] Ty att göra levande, att hava all domsrätt och all makt i himmelen och på jorden, att hava allt i sina händer och att hava allt sig underlagt, att rena från synd o.s.v., allt detta är icke skapade gåvor, utan gudomliga, oändliga egenskaper, men detta har enligt Skriftens utsagor givits och meddelats åt människan Kristus. Se t.ex. Joh. 5 och 6; Matt. 28; Dan. 7; Joh. 3 och 13; Matt. 11; Ef. 1; Hebr. 2; 1 Kor. 15; Joh. 1 o.s.v.

56] Och att meddelandet åt Kristus härav icke är att förstå per phrasin aut modum loquendi, d.v.s. endast som talesätt, om personen blott enligt den gudomliga naturen, utan även enligt den antagna mänskliga naturen, det bevisas genom följande tre starka och ovederläggliga skäl.

57] 1. För det första är det en av hela den gamla rättrogna kyrkan enhälligt företrädd grundsats, att, såsom den heliga Skrift betygar, vad Kristus mottagit i tiden, det har han icke fått till sin gudomliga natur (enligt denna äger han ju av evighet allt), utan detta har personen mottagit i tiden ratione et respectu humanae naturae, d.v.s. till sin antagna mänskliga natur.

58] 2. För det andra betygar Skriften tydligt och klart i Joh. 5 och 6, att makten att göra levande och att hålla dom är given åt Kristus, därför att han är en människas son och så till vida som han har kött och blod.

59] 3. För det tredje talar Skriften icke blott i allmänhet om Människosonens person, utan pekar även uttryckligt på hans antagna mänskliga natur, t.ex. i 1 Joh. 1: "Kristi blod renar oss från all synd." Detta sker icke endast genom den förtjänst, som han en gång förvärvade på korset, utan Johannes talar på samma ställe därom, att i rättfärdiggörelsens verk icke blott den gudomliga naturen i Kristus, utan även hans blod per modum efficaciae, d.v.s. i verkligheten, renar oss från all synd. På samma sätt är i Joh. 6 Kristi kött en levandegörande spis. På grund härav har kyrkomötet i Efesus förklarat, att Kristi kött har kraft att göra levande. Andra härliga vittnesbörd om denna artikel från den gamla rättrogna kyrkan ha anförts i andra av de våras skrifter.

60] I enlighet med Skriften böra och måste vi sålunda tro, att Kristus till sin mänskliga natur undfått detta och att detta givits och meddelats åt den antagna mänskliga naturen i Kristus. Men då, som ovan sagts, de båda naturerna i Kristus äro så förenade, att de icke sammanblandas med varandra eller den ena förvandlas till den andra och då varje natur behåller sin naturliga, väsentliga egenart, så att den ena naturens egenskaper aldrig någonsin kunna bli den andra naturens, måste även denna lära rätt förklaras och noggrant fasthållas gent emot alla irrläror.

61] Vi uttänka i denna sak icke av oss själva något nytt, utan vi antaga och upprepa de förklaringar, som den gamla rättrogna kyrkan med den heliga Skrifts fasta stöd framställt härom, nämligen att denna gudomliga kraft, liv, makt, majestät och härlighet icke givits åt den antagna mänskliga naturen i Kristus på samma sätt, som Fadern av evighet gjort Sonen efter dennes gudomliga natur delaktig av sitt väsen och alla sina gudomliga egenskaper, varför han är av samma väsen som Fadern och Gud jämlik. (Ty endast efter sin gudomliga natur är Kristus jämlik Fadern, men efter den antagna mänskliga naturen är han Gud underordnad. Härav är det tydligt, att vi icke hävda någon confusionem, exaequationem, abolitionem, d.v.s. något sammanblandande, utjämnande eller utplånande av naturerna i Kristus.) Så är icke heller kraften att göra levande på samma sätt i Kristi kött som i hans gudomliga natur, där den är en väsentlig egenskap.

62] Denna communicatio eller meddelelse har icke heller skett så, att den gudomliga naturens egenskaper väsentligen och naturligen gjutits in i den mänskliga naturen, så att Kristi mänsklighet i och för sig och skild från det gudomliga väsendet hade dessa egenskaper, eller så att den mänskliga naturen i Kristus härigenom helt avlagt sina naturliga, väsentliga egenskaper och numera antingen förvandlats till gudom eller i och för sig själv genom meddelandet av dessa egenskaper blivit densamma lik, eller så att båda naturerna numera skulle hava samma eller alldeles lika naturliga, väsentliga egenskaper. Dessa och dylika irrläror hava med stöd av Skriften med rätta förkastats och fördömts av de gamla erkända kyrkomötena. Nullo enim modo vel facienda vel admittenda est aut conversio aut confusio aut exaequatio sive naturarum in Christo sive essentialium proprietatum, d.v.s. på intet sätt bör man hävda eller medgiva någon förvandling, sammanblandning eller utjämning av naturerna i Kristus eller dess väsentliga egenskaper.

63] Så ha vi icke heller med uttrycken realis communicatio eller realiter communicerad, d.v.s. med framhållandet av en gemenskap eller meddelelse, som i verklighet och sanning föreligger, någonsin menat någon physicam communicationem vel essentialem transfusionem, d.v.s. någon väsentlig, naturlig meddelelse eller överföring, varigenom naturerna till sina väsen och väsentliga egenskaper skulle sammanblandas, såsom några mot bättre vetande illistigt och ondskefullt förvrängt nämnda uttryck för att misstänkliggöra den rena läran. Tvärtom ha vi satt dessa uttryck i motsats till en verbalis-communicatio-lära, det betyder en av vissa företrädd mening, att denna meddelelse blott är en phrasis eller modus loquendi, d.v.s. icke annat än blott ord, beteckning och namn. Detta hava de urgerat så starkt, att de icke ville veta av någon annan meddelelse. Vi å vår sida ha för att rätt förklara Kristi majestät använt nämnda uttryck (de reali communicatione) och därmed velat angiva, att denna meddelelse eller gemenskap i verklighet och sanning föreligger, dock utan all sammanblandning av naturerna och deras egenskaper.

64] Vi anse och lära sålunda med den gamla rättrogna kyrkan, såsom den med stöd av den heliga Skrift förklarat denna lära, att den mänskliga naturen i Kristus mottagit detta majestät på det sätt, som kännetecknar den personliga föreningen, nämligen så, att då "gudomens hela fullhet" bor i Kristus – icke såsom hos heliga människor eller änglar utan – "lekamligen" såsom i sin egen kropp, denna gudom med allt sitt majestät, kraft, härlighet och verkan fritt, när och hur den vill, lyser fram i den antagna mänskliga naturen samt i, med och genom densamma, bevisar, uppenbarar och i verk ådagalägger sin gudomliga kraft, härlighet och verkan, såsom själen gör i kroppen och elden i det glödande järnet. (Med sådana bilder har nämligen, såsom förut angivits, den gamla kyrkan sökt belysa denna lära.) 65] Denna härlighet var under förnedringens tid dold och undanträngd, men nu efter avläggandet av tjänare-skepnaden framträder den fullkomligt, mäktigt och uppenbart för alla heliga i himmelen och på jorden, och även vi skola i det tillkommande livet få skåda "hans härlighet" "ansikte mot ansikte", Joh. 17.

66] Sålunda är och förblir i Kristus blott en enda gudomlig allmakt, kraft och majestätisk härlighet, som tillhör den gudomliga naturen allena. Men denna lyser fram och visar sig fullkomligt och fritt i, med och genom den antagna förhärligade mänskliga naturen i Kristus. Detta är att likna vid ett glödgat järn, vari det icke finnes en dubbel kraft att lysa och bränna, nämligen eldens och järnets, utan kraften att lysa och bränna är eldens egenskap, men emedan elden är förenad med järnet, så visar den denna sin kraft att lysa och bränna i, med och genom det glödgade järnet så, att även det glödgade järnet på grund av och genom denna förening har haft att lysa och bränna utan att eldens eller järnets väsen och naturliga egenskaper förändras.

67] Därför förstå vi de vittnesbörd i Skriften, vilka tala om det majestät, till vilket den mänskliga naturen i Kristus upphöjts, icke så, som om detta gudomliga majestät, vilket tillhör Guds Sons gudomliga natur, skulle i Människosonens person tillskrivas honom blott till hans gudomliga natur, eller så, att detta gudomliga majestät skulle vara i Kristi mänskliga natur blott på sådant sätt, att hans mänskliga natur skulle från det gudomliga majestätet blott hava namn och beteckning per phrasin et modum loquendi, d.v.s. endast till ord och talesätt, men ej i verklighet och sanning hava någon gemenskap med nämnda majestät. 68] Antag att detta vore riktigt, så skulle (emedan Gud är ett andligt, odelbart väsen och emedan han är i alla skapade varelser samt bor i dem, i vilka han är, men särskilt i de troende och heliga, hos vilka han har detta sitt majestät med sig) också i sanning kunna sägas, att i alla skapade varelser, i vilka Gud är, men speciellt i de troende och heliga, i vilka Gud bor, "gudomens hela fullhet" bodde "lekamligen" och att hos dem "visdomens och kunskapens alla skatter" funnes "förborgade", ävensom att åt dem "all makt i himmelen och på jorden" vore given, emedan de mottagit den helige Ande, som har all makt. 69] Men på detta sätt skulle ingen åtskillnad göras mellan Kristus efter hans mänskliga natur och andra heliga människor och man skulle så beröva Kristus hans majestät, som han såsom människa eller till sin mänskliga natur mottagit framför alla skapade varelser. 70] Men nu kan och bör ingen skapad varelse, varken en människa eller en ängel, säga: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden." Ty även om Gud med sin "gudoms hela fullhet", som han allestädes har med sig, är i de heliga, så bor han dock icke "lekamligen" i dem såsom i Kristus eller är med dem personligen förenad såsom med Kristus. Denna personliga förening är grunden till att Kristus även till sin mänskliga natur säger i Matt. 28: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden." Likaledes heter det i Joh. 13, att Kristus "visste, att Fadern hade givit allt i hans händer" och i Kol. 2: "I honom bor gudomens hela fullhet lekamligen." På samma sätt: "Med härlighet och ära krönte du honom och satte honom till herre över dina händers verk; allt lade du under hans fötter. När han underlade honom allting, undantog han intet från att bliva honom underlagt", Hebr. 2, "den undantagen, som har lagt allt under honom", 1 Kor. 15.

71] Men vi tro lära och bekänna ingalunda, att Guds majestät och alla dess egenskaper på sådant sätt gjutits in i Kristi mänskliga natur, att den gudomliga naturen därigenom försvagats eller överlåtit åt någon annan något av sitt eget, vilket den icke skulle behålla för sig själv, eller att den mänskliga naturen i sin substans och sitt väsen mottagit ett med den gudomliga naturen lika majestät, avsöndrat och avskilt från Guds Sons väsen och natur, liksom om man skulle hälla vatten, vin eller olja från ett kärl i ett annat. Ty den mänskliga naturen kan lika litet som någon annan skapad varelse i himmelen och på jorden på annat sätt mottaga Guds allmakt, att den i sig skulle bliva ett allsmäktigt väsen eller i sig hava allsmäktiga egenskaper. Genom ett sådant antagande skulle den mänskliga naturen i Kristus förnekas och helt och hållet förvandlas till gudomlighet, vilket strider mot vår kristna tro och alla profeters och apostlars lära.

72] Vi tro, lära och bekänna däremot, att Gud Fadern givit Kristus, sin älskade Son, med avseende på den antagna mänskliga naturen sin Ande (varför han ock kallas Messias, d.v.s. den smorde) på sådant sätt, att han icke efter samma mått som andra heliga mottagit Andens gåvor. Ty på Herren Kristus (som till sin gudomliga natur är ett väsen med den helige Ande) vilar med avseende på hans mänskliga natur "vishets och förstånds, råds, starkhets och kunskaps Ande" icke på sådant sätt, 73] att han på grund därav i sin egenskap av människa skulle veta och förmå blott somliga ting i likhet med andra heliga människor, hos vilka Guds Ande verkar blott skapade gåvor. Det förhåller sig i stället så, att emedan Kristus till sin gudomliga natur är den andra personen i den heliga Treenigheten och den helige Ande utgår från honom såväl som från Fadern och sålunda är och förblir i all evighet hans och Faderns egen Ande samt icke kan skiljas från Guds Son, Andens hela fullhet (såsom fäderna säga) givits åt Kristus efter köttet, vilket är personligen förenat med Guds Son. 74] Detta förlänande av Andens fullhet har skett just därigenom, att Kristus är personligen förenad med Gud, och denna Andens fullhet kommer hos Kristus obehindrat och kraftigt till synes däri och därigenom, att han icke vet blott somliga ting, men icke andra, och förmår somliga ting, utan att han vet och förmår allt. Över honom har Fadern utan mått utgjutit sin vishets och krafts Ande, så att han såsom människa genom denna personliga förening i verklighet och sanning mottagit all kunskap och all makt. Sålunda äro "alla visdomens skatter fördolda i honom", sålunda är "all makt" given åt honom och sålunda är han satt "på Guds majestäts och krafts högra sida". 75] Av historien veta vi, att det på kejsar Valentins tid bland arierna fanns en särskild sekt, som kallades agnoeter, emedan de uppdiktat, att Sonen, Faderns Logos, väl vet allt, men att hans antagna mänskliga natur är okunnig om mycket. Mot dessa har även Gregorius den store skrivit.

76] På grund av denna personliga förening och därav följande gemenskapen, som den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristi person i verklighet och sanning hava med varandra, tillägges åt Kristus efter köttet sådant, som hans kött efter dess natur och väsen i och för sig icke kan vara och som det utanför denna förening kan hava, nämligen att hans kött är en sann levandegörande mat och hans blod en sann levandegörande dryck. Så betyga de tvåhundra fäderna på kyrkomötet i Efesus: carnem Christi esse vivificam seu vivificatricem, d.v.s. Kristi kött är ett levandegörande kött. Därför kan blott denna människa och eljest ingen i himmelen och på jorden i sanning säga: "Var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem" samt: "Jag är med er alla dagar intill tidens ände."

77] Dessa bibelord förstå vi icke så, att hos oss i den kristna kyrkan och församlingen endast Kristi gudom skulle vara närvarande och att denna närvaro på intet sätt skulle avse Kristus efter hans mänskliga sida. Ty på det sättet skulle Petrus, Paulus och alla heliga i himmelen också vara hos oss på jorden, emedan Gud, som är över allt, bor i dem. Men denna närvaro betygar den heliga Skrift endast om Kristus och eljest icke om någon människa. 78] Vi anse därför, att genom dessa bibelord människan Kristi majestät förklaras, vilket Kristus till sin mänskliga sida mottagit på Guds majestäts och krafts högra hand, så att han också efter sin antagna mänskliga natur och med den samma kan vara och även är närvarande, var han vill, men särskilt i sin kyrka och församling på jorden såsom medlare,huvud, konung och överstepräst. Och detta icke halvt och till en del, utan här är fråga om hela Kristi person, till vilken båda naturerna, den gudomliga och den mänskliga, höra. Vidare icke blott till sin gudomliga natur, utan även med avseende på den mänskliga och med densamma, enligt vilken han är vår broder och vi äro kött av hans kött och ben av hans ben. 79] Till en fast och viss försäkran härom har han instiftat sin heliga nattvard och ger därmed till känna, att han även efter den natur, enligt vilken han har kött och blod, vill vara hos oss samt bo, handla och vara verksam i oss.

80] Stödjande sig på denna fasta grund framställer doktor Luther, salig i åminnelse, läran om det majestät, som Kristus har även efter sin mänskliga natur.

81] I sin stora bekännelse om nattvarden skriver han om Kristi person följande: "Då han är en sådan människa och det utanför denna människa icke finnes någon Gud, så följer med nödvändighet härav, att han även efter det tredje, övernaturliga sättet är och kan vara allestädes, där Gud är, och att allt är alltigenom uppfyllt av Kristus även enligt hans mänskliga natur, detta dock icke på det första, kroppsliga, begripliga sättet, utan på det gudomliga och övernaturliga.

82] Ty här måste du tillstå och säga: Varhelst Kristus till sin gudom är, där är han en naturlig, gudomlig person och där är han även naturligen och personligen, såsom hans avlelse i moderlivet nogsamt bevisar. Ty var han Guds Son, så måste han naturligen och personligen vara i moderlivet och där bliva människa. Är han naturligen och personligen, varhelst han är, så måste han därstädes även vara människa. Ty i honom äro icke två skilda personer, utan en enda person. Varhelst denna person är, är den en enda odelad person, och där du kan säga: här är Gud, där måste du också säga: alltså är även människan Kristus där o.s.v. Och om du kunde visa på en plats, där Gud vore, men icke människan, så vore ju personen söndrad. Då kunde jag nämligen med rätta säga: här är Gud, som icke är människa och ännu icke blivit det. 83] Men för mig finns icke någon sådan Gud. Ty härav skulle följa, att plats och rum skulle kunna skilja de två naturerna från varandra och upplösa personen, ehuru icke döden och alla djävlar förmått skilja och sönderdela dem. 84] Och det skulle vara mig en dålig Kristus, som icke skulle kunna vara gudomlig och mänsklig person på mer än en plats samtidigt, men vara nödgad att på alla andra ställen vara blott och bart Gud och gudomlig person, avskild från och utan mänsklig natur. Nej, där du framställer Gud för mig, där måste du också taga med den mänskliga naturen. De låter sig icke söndra eller skilja från varandra. Här är en enda person, och den mänskliga naturen kan icke därifrån avskiljas."

85] I en liten skrift Von den letzten worten Davids, som doktor Luther skrev kort före sin död, heter det: "I den andra tidliga, mänskliga födelsen gavs honom även Guds eviga makt, men i tiden och icke i evighet. Ty Kristi mänsklighet har icke varit av evighet, såsom hans gudom var, utan Jesus Marias son, är i år enligt gällande beräkningar 1543 år gammal. Men från det ögonblick, då gudomen och mandomen förenades i en person, är och kallas människan Marias son allsmäktig och evig Gud, som har evig makt och som skapat och uppehåller allt per communicationem idiomatum, emedan han är en person med gudomen och verklig Gud. Därom talar han i Matt. 11: Allt har av Fadern blivit överlåtet åt mig. Och Matt. 28: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Vilken mig? Mig, Jesus från Nasaret, Marias son född såsom människa. Av evighet, innan jag blev människa, har jag denna makt av Fadern, men då jag blev människa, mottog jag den i tiden efter min mänskliga natur, men dolde den till min uppståndelse och himmelsfärd, då den skulle uppenbaras och förklaras, såsom den helige Paulus säger i Rom. 1: Han är förklarad och med kraft bevisad vara Guds Son. Johannes använder uttrycket förhärligad."

86] Liknande vittnesbörd finna vi i andra skrifter av doktor Luther, men särskilt i skriften Das diese Wort Christi (Das ist mein Leib etc.) noch fest stehen widder die Schwarmgeister och hans stora bekännelse om nattvarden. Då dessa skrifter utgöra välgrundade förklaringar av frågan om Kristi majestät på Guds högra sida och om hans testamente, åberopa vi här dessa för korthetens skull i denna artikel liksom förut i artikeln om nattvarden.

87] Därför anse vi det som en fördärvlig villfarelse, då man undandrar Kristus efter hans mänsklighet detta majestät, ty därigenom berövar man de kristna deras högsta tröst, som de kunna hämta från det nyss angivna löftet, att deras huvud, konung och överstepräst vill vara närvarande och bo hos dem. Ty han har lovat dem, att icke blott och bart hans gudom, som är för oss fattiga syndare liksom en förtärande eld för torr halm, skall vara hos dem, utan han, just han, den människa, som talat till dem och som i sin antagna mänskliga natur prövat all vår bedrövelse och därför kan hava medlidande med oss såsom med sina medmänniskor och bröder, han vill vara hos oss i all vår nöd även efter den natur, enligt vilken han är vår broder och vi äro kött av hans kött.

88] Därför förkasta och fördöma vi med hjärta och mun enhälligt följande från här framställda lära avvikande villfarelser såsom tillika stridande mot profeternas och apostlarnas skrifter, de renläriga gammalkyrkliga bekännelserna och vår kristna Augsburgska bekännelse:

89] 1. Den tron eller läran, att den mänskliga naturen på grund av den personliga föreningen sammanblandas med den gudomliga eller förvandlas till denna.

90] 2. Likaledes, att den mänskliga naturen i Kristus är på samma sätt som gudomen och sålunda såsom ett oändligt väsen allestädes närvarande på grund av sin egen naturs väsentliga kraft och egenskap.

91] 3. Likaledes, att den mänskliga naturen i Kristus är till sin substans och sitt väsen eller till sina väsentliga egenskaper jämlik den gudomliga naturen.

92] 4. Likaledes, att Kristi mänskliga natur är utsträckt till alla rum i himmelen och på jorden, något som icke ens kan tillskrivas gudomen. Men att Kristus genom sin gudomliga allmakt kan med sin kropp, som han satt vid Guds majestäts och krafts högra sida, vara närvarande överallt, där han vill, och i synnerhet där han i sitt ord utlovat denna sin närvaro, såsom i den heliga nattvarden, detta förmår hans vishet och allmakt åstadkomma utan att hans sanna mänskliga natur förvandlas eller utplånas.

93] 5. Likaledes, att blott Kristi mänskliga natur lidit för oss och frälst oss och att Guds Son icke haft någon som helst gemenskap i lidandet med denna mänskliga sida hos Kristus.

94] 6. Likaledes, att Kristus blott till sin gudom är närvarande hos oss på jorden i det predikade ordet och i de heliga sakramentens rätta bruk och att denna Kristi närvaro icke alls har något att göra med hans antagna mänskliga natur.

95] 7. Likaledes, att den antagna mänskliga naturen i Kristus icke alls har någon verklig och sann gemenskap med, utan blott har beteckning och namn gemensamma med den gudomliga kraften, makten, visheten, majestätet och härligheten.

96] Dessa villfarelser och för övrigt alla, som stå i motsättning till och i strid med den här framställda läran, förkasta och fördöma vi som stridande emot Guds rena ord, de heliga profeternas och apostlarnas skrifter och vår kristna tro och bekännelse och förmana alla kristna, att då Kristus i den heliga Skrift kallas en hemlighet, vilket stöter alla kättare för huvudet, de icke må med sitt förnuft nyfiket rota i denna hemlighet, utan med de kära apostlarna enkelt tro, sluta förnuftets ögon till och taga sitt förstånd till fånga under Kristi lydnad samt hämta tröst därav och oavlåtligen fröjdas däröver, att vårt kött och blod i Kristus på detta sätt blivit upphöjt till Guds majestäts och allsmäktiga krafts högra sida. Så skola de förvisso härav hämta tröst i all vedervärdighet och förbliva väl bevarade från fördömlig villfarelse.

1] Då såväl hos kyrkans gamla lärare som hos några bland oss olika förklaringar framställts om artikeln om Kristi nedstigande till dödsriket, vilja vi även i denna fråga stanna vid vår enkla kristna trosbekännelse, till vilken doktor Luther i sin på slottet i Torgau år 33 hållna predikan om Kristi nedstigande till dödsriket hänvisar oss och där vi bekänna: "Jag tror på Herren Kristus, Guds Son, död, begraven och nederstigen till dödsriket." 2] Här äro artiklarna om Kristi begravning och nedstigande till dödsriket att åtskilja såsom olika artiklar, och vi tro enfaldigt, att hela personen, Gud och människa, efter begravningen nedstigit till dödsriket, besegrat djävulen, krossat helvetets välde och berövat djävulen all hans makt.

3] "Men huru detta tillgår", det skola vi icke "bekymra oss om med höga spetsfundiga tankar." Ty lika litet som den föregående artikeln om huru Kristus blivit satt vid Guds allsmäktiga krafts och majestäts högra sida, kan denna artikel fattas "med vårt förnuft och våra fem sinnen", utan den vill endast bli trodd och tagen efter ordalydelsen. Så fasthålla vi vid dess kärna och tröst, att "varken helvete eller djävul kunna taga till fånga eller skada" oss och alla, som tro på Kristus.

1] Beträffande en del ceremonier och kyrkliga bruk, som varken äro påbjudna eller förbjudna i Guds ord, men som i god avsikt införts i kyrkan för att upprätthålla god ordning och kristlig tukt, har strid uppstått mellan vissa teologer av den Augsburgska bekännelsen. 2] Härvid ha somliga menat, att man även i tider av förföljelse, då man har att avlägga bekännelsen, oaktat motståndarna till det heliga evangeliet icke velat komma överens med oss i fråga om läran, vi dock med okränkt samvete på deras enträgna yrkande skulle kunna införa några avskaffade kyrkliga bruk, som äro i och för sig likgiltiga och varken påbjudna eller förbjudna av Gud, och sålunda komma överens med dem om sådana adiaphora. 3] Andra åter ha förfäktat, att i tider av förföljelse, då man har att avlägga bekännelsen, och särskilt då motståndarna hysa planer på att antingen genom våld och tvång eller på illistigt vis undertrycka den rena läran och så småningom införa sin falska lära i vår kyrka, sådan eftergift är otänkbar även i fråga om nämnda i och för sig likgiltiga ting utan att samvetet kränkes och det blir till skada för den gudomliga sanningen.

4] För att utreda denna strids innebörd och med Guds nåd bilägga den meddela vi den kristne läsaren följande om saken i fråga.

5] Om under beteckning och sken av utvärtes likgiltiga ting saker framställes, vilka (ehuru annorlunda färgade) dock i grunden strida mot Guds ord, så äro dessa icke att anses såsom sådana ting, som det står en fritt att göra, utan de böra undvikas såsom av Gud förbjudna ting. Likaså böra till verkliga adiaphora eller ting, som det står oss fritt att göra, icke heller räknas sådana kyrkliga bruk, som ger sken av eller vilka man för att undvika förföljelse söker ge sken utav, att vår tro icke skulle skilja sig mycket från den påviska läran och att denna icke vore oss motbjudande. Icke heller böra hit räknas sådana kyrkliga bruk, som påyrkas och antagas i akt och mening, att därmed och därigenom de två varandra motsatta trossätten skulle förlikas och sammansmälta eller att därigenom en återgång till påvedömet och ett avvikande från evangeliets och den rena religionens lära skulle komma till stånd eller så småningom därav följa.

6] I sådant fall böra och måste nämligen Pauli ord i 2 Kor. 6 gälla: "Tagen icke på ett främmande ok; vilken gemenskap har ljuset med mörkret? Gån därför ut ifrån dem och skiljen dem från eder, säger Herren" o.s.v.

7] Rätta adiaphora eller ting, som man fritt kan göra, äro icke heller sådana onyttiga och narraktiga upptåg, som varken tjäna till god ordning eller kristlig tukt inom kyrkan.

8] Beträffande de ting, som (enligt vår förut givna förklaring) äro verkliga adiaphora eller ting att göra eller låta, tro, lära och bekänna vi, att dylika bruk icke i och för sig själva äro någon gudstjänst eller del därav, utan böra därifrån hållas åtskilda, såsom det står skrivet: "Fåfängt tjäna de mig, då de förkunna sådana läror, som blott äro människobud", Matt. 15.

9] Därför tro, lära och bekänna vi, att Guds församling på varje ort och i varje tid har efter omständigheterna makt och myndighet att förändra dylika bruk samt minska eller öka dem, om det sker på skickligt och tillbörligt sätt utan lättsinne och utan att väcka anstöt och om man tar hänsyn till vad som i varje tid på nyttigaste och bästa sätt befordrar god ordning, kristen tukt och evangelisk uppbyggelse. Huru man i sådana ting med gott samvete kan göra vissa eftergifter för de i tron svaga, lär oss Paulus i Rom. 14 och belyser det med sitt eget exempel i Apg. 16 och 21 och i 1 Kor. 9.

10] Vi tro, lära och bekänna även, att i bekännelsetider, då Guds ords fiender trakta efter att undertrycka det heliga evangeliets rena lära, hela församlingen och varje enskild kristen, men i synnerhet Guds ords tjänare såsom föreståndare för Guds församling äro pliktiga att i enlighet med Guds ord öppet och offentligt bekänna sin lära och vad som hör samman med hela religionen, och detta icke blott i ord utan även i verk och gärning. Härvid hava de att med avseende på sådana bruk icke giva efter för motståndarna eller tåla, att dessa med våld eller på ett illistigt sätt söka påtvinga dem dylika bruk till skada för den rätta gudstjänsten samt till införande och bekräftande av avgudadyrkan. 11] Det heter nämligen i Gal. 5: "Stån därför kvar i den frihet, varmed Kristus frigjort oss, och låten icke åter träldomsoket läggas på eder." Likaledes i Gal. 2: "Då några falska bröder hade trängt in och smugit sig in i församlingen för att bespeja den frihet, som vi hava i Kristus Jesus, och för att trälbinda oss, gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem för att underkasta oss dem, på det att evangeliets sanning skulle bliva bevarad hos oss." 12] Paulus talar här om omskärelsen, som på denna tid var ett ting, som man fritt kunde göra eller låta, 1 Kor. 7, och som Paulus i andlig frihet stundom iakttog, Apg. 16. Men då de falska profeterna krävde omskärelsen för att bekräfta sin falska lära, att lagens gärningar voro nödvändiga till rättfärdighet och salighet, och på detta sätt missbrukade den, säger Paulus, att han "icke ett ögonblick" hade velat giva vika, "på det att evangeliets sanning skulle bliva bevarad".

13] På samma sätt ger Paulus efter för de svaga i fråga om mat och tider eller dagar, Rom. 14. Men för de falska apostlar, som ville pålägga samvetet föreskrifter härom såsom något nödvändigt, vill han icke ge vika i sådana ting, vilka man i och för sig kan fritt göra eller låta. I Kol. 2 heter det: "Låten ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller vissa högtidsdagar." Och då Petrus och Barnabas voro eftergivna i ett dylikt fall, bestraffar Paulus dem offentligen såsom sådana, vilka "icke rätt vandrade efter evangeliets sanning", Gal. 2.

14] Ty här är det icke längre fråga om yttre ting, som till sin natur och sitt väsen äro och förbliva sådana, att man kan fritt göra eller låta dem, varför intet bud eller förbud i detta avseende föreligger, utan här gäller först och främst vår kristna tros förnämsta artikel, såsom ju aposteln Paulus betygar i orden: "på det att evangeliets sanning skulle bliva bevarad". Genom dylikt tvång eller påbud fördunklas och förvanskas nämligen denna sanning, emedan motståndarna påyrka och missbruka dessa ting för att bekräfta sin falska lära, sin vidskepelse och sitt avguderi och för att undertrycka den rena läran och den kristliga friheten, och emedan antagandet av dylika ting från vår sida just skulle leda till sådant fördunklande av sanningen.

15] Därjämte är det här även fråga om artikeln om den kristliga friheten, som den helige Ande genom apostelns mun, såsom vi nyss hört, allvarligen befallt sin kyrka att bevara. Ty så snart denna artikel försvagas och människostadgar med våld påtvingas kyrkan, såsom vore dessa nödvändiga och underlåtandet av dem orätt och synd, är vägen beredd för avguderi. Härigenom hopas nämligen efter hand antalet människobud och kommer iakttagandet av dem att anses som en gudstjänst och att icke blott jämställas med utan sättas högre än Guds bud.

16] Genom dylik eftergift och överenskommelse beträffande dessa yttre ting komma vidare, om man icke först uppnått samförstånd i läran, avgudadyrkarna att bliva styrkta i sitt avguderi, medan de rättrogna däremot bliva bedrövade och i tron försvagade samt komma att taga anstöt. Men både det ena och det andra är varje kristen skyldig att vid sin själs frälsning och salighet undvika, såsom det står skrivet: "Ve världen för förförelsernas skull." Och: "Den som förför en av dessa minsta, som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havet, där det är som djupast" o.s.v.

17] Särskilt bör man betänka vad Kristus säger: "Var och en, som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag kännas vid inför min himmelske Fader" o.s.v. Matt. 10.

18] Att det sagda varit de förnämsta till den Augsburgska bekännelsen anslutna lärarnas tro och bekännelse, i vilkas fotspår vi träda och vid vilkas bekännelse vi med Guds nåd vilja fasthålla, framgår av följande utdrag av Schmalkaldiska artiklarna, vilka uppställdes och underskrevos år 37 och 40.

Ur Schmalkaldiska artiklarna av år 1537.

19] I Schmalkaldiska artiklarna heter det härom: "Vi medgiva icke, att de (de påviska biskoparna) representera kyrkan eller i sanning äro den. Och vi vilja icke heller lyssna till vad de i kyrkans namn befalla eller förbjuda. Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga, de troende och fåren, som höra sin herdes röst" o.s.v.

Och kort förut heter det: "Om biskoparna ville vara rätta biskopar och vårda sig om kyrkan och evangeliet, så kunde vi för kärlekens och endräktens skull, men icke av nödtvång medgiva att de invigde och installerade åt oss Guds ords predikare, dock utan allt gyckelspel och vidskepelse, som härrör från en okristlig anda och prålsjuka. Då dessa emellertid varken äro eller vilja vara rätta biskopar, utan världsliga herrar och furstar, som varken vilja predika eller undervisa eller döpa eller utdela nattvarden eller fullgöra någon egentlig gärning eller uppgift i kyrkan, utan i stället förfölja dem, som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst, så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare."

20] Och i artikeln om påvens primat och herravälde heter det i Schmalkaldiska artiklarna: "Därför lika litet som vi kunna tillbedja djävulen själv såsom en herre och gud, lika litet kunna vi fördraga hans apostel, påven eller antikrist, i hans regemente såsom vårt överhuvud och vår herre. Ty lögn och mord till evigt fördärv för kropp och själ, det är hans verkliga påvliga styrelsesätt."

21] Och i skriften: "Om påvens makt och överhöghet", som utgör bihang till Schmalkaldiska artiklarna och som även egenhändigt undertecknats av de närvarande teologerna, står det: "Ingen skall betunga kyrkan med egna stadgar, utan här är det fast och visst, att ingens makt och myndighet må gälla mera än Guds ord."

22] Och kort därefter: "Då det förhåller sig på detta sätt, böra alla kristna sorgfälligt undvika att befatta sig med sådan gudlös lära, hädelse och orättfärdig grymhet. De böra i stället undfly och fördöma påven och hans anhängare såsom antikrists rike, såsom Kristus befallt: Tagen eder till vara för falska profeter. Även Paulus bjuder, att man skall undvika ogudaktiga lärare och fördöma dem såsom en styggelse. I 2 Kor. 6 heter det: 'Bären icke något främmande ok tillsammans med de otrogna. Ty vilken gemenskap har ljuset med mörkret?'

23] Det är tungt att behöva skilja sig från så många länder och folk och driva en särskild lära. Men här bjuder och befaller Gud, att var man må taga sig till vara och icke göra gemensam sak med dem, som driva orätt lära och vilja försvara den med grymhet" o.s.v.

24] Så har även doktor Luther i ett särskilt betänkande – Tom. 3. Ien. fol. 523 – utförligt erinrat Guds församling om, huru man skall tänka om kyrkobruken i allmänhet och adiaphora i synnerhet. Även 1530 har han skrivit härom, vilket återfinnes i Tom. 5. på tyska.

25] Av denna förklaring kan var och förstå vad särskilt i bekännelsetider en kristen församling och varje enskild kristen, i synnerhet Guds ords predikare, hava att i fråga om nämnda ting göra eller låta, för att Gud icke må vredgas, kärleken icke må kränkas, Guds ords fiender icke må bli starkare och de i tron svaga icke må taga anstöt.

26] 1. Därför förkasta och fördöma vi såsom orätt, när man anser iakttagandet av människostadgar såsom en gudstjänst eller del av en sådan.

27] 2. Vi förkasta och fördöma även såsom orätt, när sådana bud med våld påtvingas Guds församling såsom nödvändiga.

28] 3. Vi förkasta och fördöma även såsom orätt deras mening, som anse, att man i förföljelsetider kan i dylika i och för sig likgiltiga ting göra det heliga evangeliets fiender till viljes (vilket är till avbräck för sanningen) och träffa överenskommelse med dem.

29] 4. Likaledes anse vi det som en straffvärd synd, när man i förföljelsetider – i fråga om dylika i och för sig likgiltiga ting eller läran eller vad som eljest hör till religionen – till eftergift för evangeliets fiender i verk och handling gör något i uppenbar strid mot den kristna bekännelsen.

30] 5. Vi förkasta och fördöma även, när man går att avskaffa dylika i och för sig likgiltiga ting på ett sådant sätt, som om det icke skulle stå Guds församling fritt att alltid och allestädes efter omständigheterna, såsom det är nyttigast för kyrkan, i kristlig frihet använda sig av ett eller flera sådana ting.

31] Sålunda skola kyrkorna icke på grund av olikhet i kyrkliga bruk, varvid den ena i kristlig frihet använder sig av flera eller färre än den andra, fördöma varandra, om de i övrigt äro ense med varandra i läran och alla dess artiklar och i de heliga sakramentens rätta bruk, detta enligt den välkända satsen: "Dissonantia ieiunii non dissolvit consonantiam fidei: Olikhet i fasta upplöser icke endräkten i tron" o.s.v.

XI. Om Guds eviga förutvetande¹ och utkorelse

1] Bland teologerna av den Augsburgska bekännelsen har visserligen ännu icke någon offentlig, förargelseväckande och vitt utbredd strid förekommit om Guds barns eviga utkorelse. Men då på andra håll en ganska svår strid om denna artikel uppstått och spår förmärkts därav även bland de våra samt teologerna därjämte icke överallt använt samma uttryckssätt, så hava vi – för att vad på oss beror för framtiden med Guds nåd söka förekomma oenighet och söndring härom bland de våra – velat här avgiva följande förklaring, på det att alla må veta, vad som är vår enhälliga lära, tro och bekännelse även om denna artikel. 2] Man bör nämligen icke anse läran om denna artikel, när den framställes med stöd av Guds ord och efter hans förebild, såsom onyttig och onödig, mycket mindre såsom förargelseväckande och fördömlig, enär den heliga Skrift icke bara liksom i förbigående på något ställe vidrör denna artikel, utan på upprepade ställen grundligt behandlar och framställer den. 3] Vidare får man icke för missbrukens och missförståndens skull åsidosätta eller förkasta en i Guds ord given lära, utan just för att förebygga allt missbruk och missförstånd måste man med stöd av Skriften förklara den rätta meningen i denna lära. Därför hava vi sammanfattat det väsentliga innehållet i läran om denna artikel i följande punkter.

4] För det första måste man noga aktgiva på skillnaden mellan Guds eviga förutvetande och hans barns utkorelse till den eviga saligheten. Ty praescientia eller praevisio, som innebär, att Gud vet och ser allt, innan det sker, och som kan kallas Guds "försyn", sträcker sig över alla skapade varelser, goda och onda. Han ser och vet nämligen på förhand allt, som är eller skall vara, och som sker eller skall ske, det må vara gott eller ont, ty för Gud äro alla ting, såväl förflutna som framtida, uppenbara och närvarande, såsom det står i Matt. 10: "Säljes icke två sparvar för en skärv? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja." Och i Psalt. 139: "Dina ögon sågo mig, innan jag ännu var formad, och i din bok voro alla mina dagar uppskrivna, innan de ännu blivit till och ingen av dem ännu var." Likaså i Jes. 37: "Jag vet, när du går ut och går in och när du rasar mot mig."

5] Men Guds eviga utkorelse eller praedestinatio, d.v.s. Guds förutbestämmelse till salighet, gäller icke samtidigt goda och onda, utan endast Guds barn, som äro utkorade och förutbestämda till evigt liv, "förrän världens grund var lagd", såsom Paulus säger i Ef. 1: Han har utvalt oss i Kristus Jesus och "förutbestämt oss till barnaskapet".

6] Guds förutvetande (praescientia) känner och vet på förhand även det onda, men icke så, att det skulle vara Guds nådiga vilja, att detta sker, utan vad djävulens och människornas förvända, onda vilja kommer att och vill företaga sig att göra, det känner och vet Gud på förhand, och Guds praescientia eller "försyn" upprätthåller sin ordning också i de onda händelserna eller gärningarna, så att Gud för det onda, som han icke vill, sätter en gräns och ett mått, huru långt det får gå och huru länge det får vara samt när och hur han vill hindra och straffa det. Detta allt styr och regerar Herren Gud så, att det måste lända hans gudomliga namn till ära och hans utkorade till frälsning, men däremot de gudlösa till skam.

7] Men upphovet och grunden till det onda är icke Guds förutvetande (ty Gud skapar och verkar icke det onda eller hjälper och befordrar det), utan djävulens och människornas onda och förvända vilja, såsom det står skrivet: "Israel, du störtar dig själv i olycka, men din hjälp är endast hos mig." Likaså: "Du är icke en Gud, som har behag till ogudaktighet."

8] Guds eviga utkorelse däremot icke blott känner och vet på förhand de utkorades salighet, utan är också på grund av Guds nådiga vilja och välbehag i Kristus Jesus en verkande orsak, som skapar, hjälper och befordrar vår salighet och vad därtill hör. Därpå är även vår salighet så fast grundad, att "dödsrikets portar" icke förmå någonting däremot, såsom det står skrivet: "Ingen skall rycka mina får ur min hand." Och åter: "Och de kommo till tro, så många som voro bestämda till evigt liv."

9] Denna Guds eviga utkorelse och förutbestämmelse till evigt liv bör icke heller betraktas blott såsom Guds fördolda, outgrundliga rådslut, liksom innebure detta i och för sig icke mera eller hörde icke mera därtill eller hade man därvid icke att aktge på mera än att Gud på förhand sett, vilka och huru många som skulle bliva saliga och vilka och huru många som skulle bli fördömda, eller att Gud blott skulle hålla mönstring och säga: den här skall bliva salig, men den där fördömd; den där skall bliva beståndande, men den där skall icke bli det.

10] Ur en sådan åsikt uppstå många underliga, farliga och fördärvliga tankar, vilka framkalla och förstärka antingen säkerhet och obotfärdighet eller ångest och förtvivlan, så att de förfalla till farliga tankar och säga sig: Gud har förutbestämt sina utkorade till salighet, "förrän världens grund var lagd", Ef. 1, och Guds utkorelse kan icke misstaga sig eller av någon hindras eller förändras, Jes. 14 och Rom. 9. Alltså, om jag är utkorad till salighet, så kan intet skada mig, även om jag utan att göra bot bedriver allt slags synd och skam, ringaktar Ordet och sakramenten och icke bekymrar mig om bot, tro, bön eller gudsfruktan, utan jag kommer att och måste ändock bliva salig, enär Guds förutbestämmelse måste gå i fullbordan. Om jag å andra sidan icke är utkorad, så hjälper det mig dock icke, om jag också håller mig till Guds ord, gör bot, tror o.s.v., ty Guds förutbestämmelse kan jag icke hindra eller förändra.

11] Och dylika tankar kunna även uppstiga i gudfruktiga hjärtan, så att de, även om de med Guds nåd äro botfärdiga, tro och hysa rent uppsåt, likväl tänka: Om du icke är av evighet utkorad till salighet, så är dock allt förgäves. Detta inträffar särskilt, då de se på sin egen svaghet eller ha sådana för ögonen, som icke äro ståndaktiga, utan åter avfallit.

12] Gent emot denna falska inbillning och tanke bör man ställa denna fasta grund, som är säker och icke kan svika, nämligen att "all skrift, som är ingiven av Gud", skall tjäna "till bestraffning, till fostran och bättring", 2 Tim. 3. Då vidare allt i Guds ord är framställt för oss, icke för att vi därigenom skola drivas till förtvivlan, utan därför "att vi genom ståndaktighet och den tröst, som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp", Rom. 15, så är det otvivelaktigt på intet sätt en sund uppfattning eller en rätt användning av läran om Guds eviga utkorelse, om därigenom antingen obotfärdighet eller förtvivlan uppkommer eller befästes. Nu framställer Skriften emellertid denna lära icke på annat sätt än så, att den genom densamma visar oss till Ordet, Ef. 1 och 1 Kor. 1, manar oss till bättring, 2 Tim. 3, håller oss till gudsfruktan, Ef. 1 och Joh. 15, stärker tron och gör oss vissa om vår salighet, Ef. 1, Joh. 10 och 2 Tess. 2.

13] Därför, när man på ett riktigt och fruktbärande sätt vill tänka på eller tala om den eviga utkorelsen, predestinationen eller Guds barns bestämmelse till det eviga livet, bör man vänja sig att icke spekulera över Guds hemliga, förborgade och outgrundliga förutvetande, utan i stället betrakta, huru Guds rådslut, avsikt och ordning i Kristus Jesus, den rätta och sanna "livets bok", uppenbaras för oss genom Ordet. 14] Hela denna lära om Guds avsikt, rådslut, vilja och ordning rörande vår frälsning, kallelse, rättfärdig- och saliggörelse innebär, såsom Paulus behandlar och förklarar denna artikel i Rom. 8 och Ef. 1 och Kristus i liknelsen i Matt. 22, i kort sammanfattning, att Gud i sitt rådslut och enligt sin föresats fastställt: 15] 1. Att människosläktet i sanning skulle frälsas och försonas med Gud genom Kristus, som med sin oskyldiga lydnad i lidandet och döden förvärvat åt oss "den rättfärdighet, som gäller inför Gud", och det eviga livet. 16] 2. Att denna Kristi förtjänst och välgärning skulle tillbjudas, delgivas och meddelas oss genom Ordet och sakramenten. 17] 3. Att han skulle verka i oss med sin helige Ande genom Ordet, då det predikas, höres och betraktas, samt omvända hjärtana till sann bot och upplysa dem i en rätt tro. 18] 4. Att han ville göra alla dem, som i sann bot genom en rätt tro mottaga Kristus, rättfärdiga samt upptaga dem till nåd, barnaskap och det eviga livets arvedel. 19] 5. Att han också ville i kärleken helga de så rättfärdiggjorda, såsom den helige Paulus säger i Ef. 1. 20] 6. Att han även ville skydda dem i deras stora svaghet mot djävulen, världen och deras eget kött, leda och föra dem på Guds vägar, upprätta dem, då de vackla, samt trösta och uppehålla dem i kors och anfäktelse. 21] 7. Att han också ville hos dem stärka och föröka det goda verk, som han i dem begynt, samt bevara dem intill änden, om de hålla sig till Guds ord, flitigt bedja, förbliva i Guds barmhärtighet och troget bruka de undfångna gåvorna. 22] 8. Att han slutligen i det eviga livet ville salig- och härliggöra dem, som han utkorat, kallat och rättfärdiggjort.

23] Och Gud har i detta sitt rådslut, sin plan och ordning icke blott i allmänhet berett saligheten, utan han har också i nåd tänkt på alla och envar av de utkorade, som genom Kristus skola bliva saliga, utvalt dem till salighet och bestämt, att han på det sätt, som nu angivits, genom sin nåd, sina gåvor och sin kraft vill föra dem därhän samt hjälpa, understödja, styrka och uppehålla dem.

24] Detta allt innefattas enligt Skriften i läran om Guds eviga utkorelse till barnaskap och evig salighet, och det bör man också alltid inbegripa därunder samt icke utesluta och utelämna det, när man talar om Guds rådslut, förutvetande, utkorelse och bestämmelse till salighet. När man på detta sätt i enlighet med Skriften tänker över denna artikel, kan man med Guds nåd på ett enkelt sätt finna sig till rätta däri.

25] Då ju endast de utkorade bli saliga, "vilkas namn äro skrivna i livets bok", hör till den närmare förklaringen och det nyttiga bruket av läran om Guds förutbestämmelse till salighet svar på denna fråga: Huru skall man kunna veta och varav och varigenom skall man kunna igenkänna, vilka de utkorade äro, som kunna och böra hämta tröst av denna lära?

26] Men beträffande denna fråga skola vi icke döma efter vårt förnuft eller efter lagen eller något utvärtes sken. Ej heller skola vi drista oss att forska i den gudomliga utkorelsens förborgade och dolda djup, utan vi skola giva akt på Guds uppenbarade vilja. Ty han har för oss uppenbarat och "kungjort sin viljas hemlighet" och framställt den genom Kristus, så att den skulle predikas, Ef. 1 och 2 Tim. 1.

27] Detta uppenbaras även för oss så, som Paulus säger i Rom. 8: Dem, som Gud förut känt, utvalt och bestämt, har han och kallat. Nu kallar Gud icke utan medel, utan genom Ordet, såsom han ju också har befallt att predika bättring och syndernas förlåtelse. Detsamma betygar den helige Paulus, då han skriver: "Å Kristi vägnar äro vi sändebud; det är Gud, som förmanar genom oss: låten försona eder med Gud", 2 Kor. 5. Och gästerna, som konungen vill hava till sin sons bröllop, låter han kalla genom sina utsända tjänare, Matt. 22, och somliga kallar han vid första, några vid andra, tredje, sjätte, nionde, ja, till och med vid elfte timmen, Matt. 20.

28] Om vi därför till gagn för vår salighetssak skola betrakta läran om vår eviga utkorelse, måste vi ständigt hålla hårt och fast därvid, att botpredikan såväl som evangeliets löfte är universalis, d.v.s. gäller alla människor, Luk. 24. Därför har Kristus befallt, att "bättring till syndernas förlåtelse skulle i hans namn predikas bland alla folk". Ty Gud har "älskat världen" och givit åt den sin Son, Joh. 3. Kristus har burit världens synd, Joh. 1. Han har givit sitt kött, "för att världen skall leva", Joh. 6. Hans blod är "försoningen för hela världens synd", 1 Joh. 1. Kristus säger: "Kommen till mig, I alla som ären betungade, och jag skall vederkvicka eder", Matt. 11. "Gud har inneslutit alla under otro, på det att han skulle förbarma sig över alla", Rom. 11. "Herren vill icke, att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring", 2 Petr. 3. "Han är på en gång herre över alla, rik för alla, som åkalla honom", Rom. 10. Rättfärdigheten "kommer genom tron på Kristus till alla och över alla dem, som tro", Rom. 3. "Detta är Faderns vilja", att alla som tro på Kristus skola hava evigt liv, Joh. 6. Det är också Kristi befallning, att evangeliets löfte skall utan åtskillnad tillbjudas alla, för vilka bättring predikas, Luk. 24 och Mark. 16.

29] Och denna Guds kallelse, som sker genom Ordets predikan, skola vi icke anse såsom något spegelfäkteri, utan veta, att Gud härigenom uppenbarar sin vilja och vill genom Ordet verka i dem, som han kallar på detta sätt, så att de upplysas, omvändas och bliva saliga.

Ty Ordet, varigenom vi kallas, är ett Andens ämbete, "som giver Anden" eller varigenom Anden gives, 2 Kor. 3. Det är och "en Guds kraft" till frälsning, Rom. 1. Och då den helige Ande genom Ordet vill vara verksam samt giva styrka, kraft och förmåga, så är det Guds vilja, att vi skola mottaga Ordet, tro det och efterfölja det.

30] Därför beskrivas de utkorade i Joh. 10 så: "Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig, och jag giver dem evigt liv." Och i Ef. 1: De, som "enligt beslutet" blivit förut bestämda till "arvslott", de höra evangeliet, tro på Kristus, bedja och tacka, bliva helgade i kärleken, hava hopp, ståndaktighet och tröst under korset, Rom. 8, och även om allt detta är mycket svagt hos dem, så hungra och törsta de dock efter rättfärdigheten, Matt. 5.

31] Så vittnar Guds Ande med de utkorade, att de äro Guds barn, och då de "icke veta vad de rätteligen böra bedja om", träder han förebedjande emellan "med outsägliga suckar", Rom. 8.

32] Vidare betygar den heliga Skrift, att Gud, som kallat oss, är så trofast, att då han "i oss begynt ett gott verk", han också vill fullborda och uppehålla det intill änden, om vi icke själva vända oss bort från honom, utan "intill änden hålla fast vid det som hos oss blivit påbegynt", vartill han ju har utlovat sin nåd, 1 Kor. 1; Fil. 1; 2 Petr. 3 och Hebr. 3.

33] Om denna Guds uppenbarade vilja skola vi bekymra oss, den skola vi efterkomma och med den skola vi flitigt umgås, då den helige Ande genom Ordet, varigenom han kallar oss, giver oss nåd, kraft och förmåga därtill. Men i Guds utkorelses dolda djup skola vi icke forska, såsom det heter i Luk. 13, då någon frågar: "Herre, menar du, att endast få bliva frälsta?" och Kristus svarar: "Kämpen för att komma in genom den trånga porten." Så skriver också Luther: "Följ du gången i Romarbrevet. Bekymra dig först om Kristus och hans evangelium, så att du lär känna din synd och hans nåd. Kämpa sedan mot synden, såsom Paulus från det första till det åttonde kapitlet. Och när du därefter i det åttonde kapitlet kommer i anfäktelse under kors och lidande, så komma de nionde, tionde och elfte kapitlen att lära dig, huru trösterik utkorelsen är" o.s.v.

34] Men ordet: "många äro kallade, men få utvalda", har icke den innebörden, att Guds kallelse, som sker genom Ordet, skulle betyda, att Gud sade: I yttre avseende genom Ordet kallar jag till mitt rike väl eder alla, vilka nås av mitt ord, men i mitt hjärta menar jag icke detta med avseende på eder alla, utan blott med avseende på några få. Ty det är min vilja, att största delen av dem, som jag kallar genom mitt ord, icke skola upplysas eller omvändas, utan bliva ständigt fördömda, ehuru jag genom Ordet i kallelsen förklarar min mening vara en annan. 35] Hoc enim esset Deo contradictorias voluntates affingere, d.v.s. en sådan lära skulle innebära, att Gud, som dock är den eviga sanningen, skulle stå i motsägelse mot sig själv, ehuru Gud dock hos människan enligt Psalt. 5 och 12 bestraffar den synden att säga ett, men i sitt hjärta tänka och mena ett annat. 36] Men därigenom blir den nödvändiga och trösterika grunden alldeles osäker och upphävd, denna grund, som dock dagligen påminner och manar oss, att endast ur Guds ord, varigenom han handlar med oss och kallar oss, hämta insikt och kunskap om hurudan hans vilja mot oss är och vad Ordet tillsäger och lovar oss, så att vi med visshet tro det och icke tvivla därpå.

37] Därför har Kristus icke blott i allmänhet framställt evangeliets löftesord, utan han har särskilt för varje enskild troende bekräftat det med sakramenten, som han vidhäftat löftet såsom ett sigill.

38] Fördenskull behålla vi också, såsom den Augsburgska bekännelsens elfte artikel lär, den ensklida avlösningen och lära, att det är Guds befallning, att vi skola "sätta tro till denna avlösning och vara förvissade om att, när vi höra avlösningens ord, vi äro lika sant försonade med Gud, som om vi hörde en röst från himmelen", såsom Apologien utreder denna artikel. Men denna tröst skulle helt och hållet berövas oss, om vi icke av den kallelse, som sker genom Ordet och sakramenten, kunde utläsa Guds vilja gent emot oss.

39] Därjämte skulle även den trosgrunden upphävas och berövas oss, att den helige Ande i det predikade, hörda och betraktade Ordet vill vara säkert närvarande samt därigenom bevisa sin kraft och verkan. Vad härom framhållits har sålunda icke alls den innebörden, att de skulle vara utvalda, vilka förakta, stöta ifrån sig, smäda och förfölja Guds ord, Matt. 22 och Apg. 15, eller när de höra det, förhärda sina hjärtan, Hebr. 4, eller stå den helige Ande emot, Apg. 7, eller utan att göra bättring framhärda i synd, Luk. 14, eller icke verkligen tro på Kristus, Mark. 16, eller blott hava ett yttre kristet sken, Matt. 7 och 22, eller utanför Kristus söka andra vägar till rättfärdigheten och saligheten, Rom. 9. 40] Det är i stället så, att såsom Gud i sitt rådslut bestämt, att den helige Ande skall genom Ordet kalla, upplysa och omvända de utkorade samt rättfärdig- och saliggöra dem, som i rätt tro mottaga Kristus, han också i sitt rådslut bestämt att förhärda, förkasta och fördöma dem, som kallats genom Ordet, men stöta det ifrån sig och ståndaktigt motstå den helige Ande, som vill verka i dem genom Ordet. På detta sätt äro "många kallade, men få utvalda".

41] Ty blott få taga Ordet till sig och följa det, medan den stora hopen föraktar det och icke vill komma till bröllopet.

Grunden till detta förakt av Ordet är icke Guds förutvetande utan människans förvända vilja, som stöter ifrån sig och förvanskar det den helige Andes medel och verktyg, som Gud tillbjuder henne genom Ordet, och motstår den helige Ande, som vill verka i henne genom Ordet, såsom Kristus säger: "Huru ofta har jag icke velat församla dig, men du har icke velat", Matt. 23.

42] Sålunda taga många "emot Ordet med glädje", men sedan "avfalla de", Luk. 8. Orsaken härtill är icke den, att gud icke skulle vilja skänka ståndaktighetens gåva åt dem, i vilka han "begynt ett gott verk", ty detta strider mot Pauli ord i Fil. 1. Utan orsaken är den, att de i övermod vända sig bort från Guds heliga bud, bedröva och såra den helige Ande, åter beblanda sig med världens orenhet och pryda sina hjärtan till en boning åt djävulen. Så blir för dem det sista värre än det första. 2 Petr. 2; Luk. 11; Hebr. 10.

43] Så långt är utkorelsens hemlighet uppenbarad i Guds ord. Om vi förbliva därvid och hålla oss därtill, är denna lära oss nyttig, hälsosam och trösterik. Ty den bekräftar på ett mäktigt sätt artikeln, att vi utan alla våra egna gärningar och förtjänster av idel nåd för Kristi skull bliva rättfärdiga och saliga. Ty före all tid, innan vi voro till, ja, "förrän världens grund var lagd", då vi icke kunnat göra något gott, hava vi "enligt Guds beslut" av nåd i Kristus utvalts till salighet, Rom. 9 och 2 Tim. 1. 44] Därigenom tillintetgöras alla falska meningar och villfarelser om vår naturliga viljas förmåga, enär Gud i sitt eviga rådslut före all tid övervägt och bestämt, att han själv vill med den helige Andes kraft genom Ordet hos oss skapa och verka det, som hör till vår omvändelse.

45] Denna lära skänker oss också den sköna och härliga trösten, att varje kristen människas omvändelse, rättfärdighet och salighet legat Gud så varmt om hjärtat och att han så uppriktigt menat något därmed, att han "förrän världens grund var lagd", hållit rådslag därom och "i sitt beslut" bestämt, att han ville föra mig därtill och behålla mig däri. Likaså, att då vår salighet lätt genom svagheten och ondskan i vårt kött kunde glida ifrån oss eller genom djävulens och världens våld och list kunde ryckas och tagas ur våra händer, 46] han velat bevara den så tryggt och säkert, att han bestämt den i sitt eviga beslut, som icke kan ryggas eller upphävas, och lagt den i förvar i vår Frälsare Jesu Kristi allsmäktiga hand, varur ingen skall kunna rycka oss, Joh. 10. 47] Därför säger också Paulus i Rom. 8: Då vi äro kallade efter Guds rådslut, "vem skall då kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus"?

48] Denna lära skänker oss också i kors och anfäktelse den härliga trösten, att Gud i sitt eviga rådslut före all tid övervägt och beslutat, att han vill bistå oss i all nöd, förläna oss tålamod, skänka oss tröst, uppväcka hos oss hopp och giva allt en sådan utgång, att det kan lända oss till salighet. 49] Sammalunda framställer också Paulus i Rom. 8 på ett trösterikt sätt, att Gud i sitt rådslut före all tid bestämt, genom vilket kors och lidande han vill göra var och en av de utvalda till "sin Sons avbild" och att för var och en hans kors skall "tjäna honom till det bästa", emedan de äro "kallade efter hans rådslut". Härav drager Paulus den fasta och vissa slutsatsen, att "varken bedrövelse eller ångest", "varken död eller liv o.s.v. skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus".

50] Denna artikel giver oss också ett härligt vittnesbörd om att Guds kyrka skall varaktigt bestå mot alla "dödsrikets portar", och lär oss även, vilken Guds rätta kyrka är, så att vi icke skola taga anstöt av den falska kyrkans stora anseende. Rom. 9.

51] Från denna artikel kan man också hämta allvarliga förmaningar och varningar, såsom ordet i Luk. 7: de "föraktade Guds rådslut i fråga om dem själva"; Luk. 14: "Jag säger eder, att ingen av dem skall smaka min måltid." Likaså: "Många äro kallade, men få utvalda." Vidare: "Den som har öron till att höra, han höre" och: "Akten på huru I hören." Så kan läran om denna artikel användas på ett nyttigt, trösterikt och saliggörande sätt.

52] Men man måste med synnerlig omsorg skilja mellan det, som uttryckligen i Guds ord uppenbaras härom, och vad som icke är uppenbarat. Ty utöver det, som vi hittills talat om och som är uppenbarat i Kristus, finnes med avseende på denna hemlighet mucket, som Gud förtegat och fördolt samt förbehållit endast åt sin egen vishet och kunskap. Detta skola vi icke söka utforska eller beträffande det skola vi icke hänge oss åt egna tankar, slutsatser och grubbel, utan vi skola hålla oss till det uppenbarade ordet. En sådan erinring är på det högsta av nöden.

53] Ty vår nyfikenhet har mycket större lust att syssla med sådant än med det, som Gud har uppenbarat för oss i sitt ord, emedan vi icke kunna förklara det. Men vi ha icke heller någon befallning att göra det.

54] Sålunda föreligger icke något tvivel om att Gud före all tid alldeles avgjort och bestämt förutsätt och alltjämt vet, vilka av de kallade som skola tro och vilka som icke skola göra det. Likaså, vilka av de omvända som skola bliva beståndande och vilka som icke skola bli det, samt vilka som, sedan de fallit, åter skola omvända sig och vilka som skola förhärda sina hjärtan. Så känner och vet Gud tvivelsutan antalet av både de ena och de andra. 55] Men då Gud förbehållit sin vishet denna hemlighet och icke uppenbarat någonting därav för oss i sitt ord och än mindre bjudit oss att med våra tankar forska däri, utan istället allvarligen avhållit oss därifrån, Rom. 11, så böra vi icke beträffande detta hänge oss åt egna tankar, slutsatser och grubbel, utan hålla oss till hans uppenbarade ord, vartill han hänvisar oss.

56] Så känner också Gud utan tvivel och har för var och en bestämt tid och stund för hans kallelse och omvändelse. Men då han icke uppenbarat detta för oss, har han ålagt oss att vara uthålliga i Ordet och överlåta tid och stund åt Gud. Apg. 1.

57] På samma sätt ha vi att förhålla oss, när vi se, att Gud låter sitt ord komma till en plats, men icke till en annan, och tager det bort från en plats, men låter det förbliva på en annan. Likaså, när vi se den ene bli förhärdad, förblindad och prisgiven åt ett förvänt sinne, men den andre med lika stor skuld bli omvänd på nytt o.s.v. 58] Med avseende på dessa och dylika frågor utstakar Paulus för oss en viss gräns, dit vi få gå: vi böra nämligen hos den ena parten lära känna Guds dom. Ty det är välförtjänta syndastraff, när Gud straffar land och folk för föraktet av Ordet på det sättet, att han låter straffet gå ut över de efterkommande, såsom man ser av judarnas exempel. 59] Genom sådana straff, som drabba länder och enskilda, visar Gud för de sina hela sitt allvar, vad vi alla förtjänat och voro värda, då vi förhållit oss illa gent emot Guds ord och ofta djupt bedrövat den helige Ande. Hans avsikt är, att vi skola leva i gudsfruktan samt erkänna och prisa hans godhet, som han utan vår förtjänst och i strid mot vad vi förtjänat visat oss, i det att han låter sitt ord komma till oss och icke förhärdar och förkastar oss.

60] Då vår natur är fördärvad genom synden och värd Guds vrede och fördömelse, så är Gud icke skyldig att giva oss vare sig sitt ord, sin Ande eller sin nåd, och när han giver oss dem av nåd, stöta vi ofta ifrån oss dem och göra oss ovärdiga det eviga livet, Apg. 13. Och denna sin rättfärdiga, välförtjänta dom låter han oss se övergå vissa länder, folk och enskilda, på det att vi, när vi jämföra oss med dem och finna oss lika dem, må så mycket ivrigare lära känna och prisa Guds alldeles oförtjänta nåd mot "barmhärtighetens käril".

61] Ty dem, som bli straffade och mottaga sina "synders lön", sker ingen orätt. Men de andra, åt vilka Gud giver och hos vilka han bevarar sitt ord, varigenom de upplysas, omvändas, behållas och bevaras, förhärligar Gud sin rena nåd och oförtjänta barmhärtighet.

62] Då vi i denna artikel gå så långt, hålla vi oss på den rätta vägen, ty det står i Hos. 13: "Att du råkar i fördärv, Israel, det är din skuld, men att du har fått hjälp, det är endast min nåd."

63] Om vi åter i denna fråga vill stiga för högt och gå utanför denna gräns, så må vi med Paulus lägga fingret på munnen, tänka och säga: "Vem är du, människa, som vill gå till rätta med Gud?"

64] Ty att vi i denna artikel icke kunna eller böra utforska allt, betygar den store aposteln Paulus. Med stöd av Guds uppenbarade ord talar han väl mycket om denna artikel, men så snart han kommer så långt, att han skulle visa, vad Gud förbehållit sin fördolda visdom av denna hemlighet, tiger han och avbryter tankegången med följande ord: "O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar och huru outrannsakliga hans vägar! Ty vem har lärt känna Herrens sinne", nämligen utom och utöver vad han för oss uppenbarat i sitt ord.

65] Därför skall denna Guds eviga utkorelse betraktas i Kristus och icke utanför honom eller utan honom. Ty i Kristus äro vi utvalda, såsom den helige aposteln Paulus betygar, "förrän världens grund var lagd", liksom det också heter: "Han har älskat oss i den älskade." Men denna utkorelse uppenbaras från himmelen, då Fadern förkunnar och säger: "Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom." Och Kristus säger: "Kommen till mig I alla, som ären betungade, och jag skall vederkvicka eder." Och om den helige Ande säger Kristus: "Han skall förhärliga mig och påminna eder om allt, som jag har sagt eder." 66] Sålunda visar hela den heliga Treenigheten Gud Fader, Son och helig Ande människorna till Kristus såsom den livets bok, i vilken de böra söka Faderns eviga utkorelse. Ty det har Fadern av evighet beslutat, att den som han vill göra salig, den gör han salig genom Kristus, såsom denne själv säger: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Och en annan gång: "Jag är dörren. 67] Den som går in genom mig, han skall bliva frälst." Men Kristus, som "såsom Guds enfödde Son är i Faderns sköte", har för oss förkunnat Faderns vilja och sålunda även vår utkorelse till evigt liv, då han säger: "Gören bättring och tron evangelium", ty Guds rike är nära. Likaledes säger han: "Detta är dens vilja, som har sänt mig, att var och en som ser Sonen och tror på honom, han skall hava evigt liv." Och åter: "Så älskade Gud världen" o.s.v.

68] Fadern vill, att alla människor skall höra denna predikan och komma till Kristus, och dem stöter Kristus icke bort från sig, såsom det står skrivet: "Den som kommer till mig, honom kastar jag sannerligen icke ut."

69] Och på det att vi må komma till Kristus, verkar den helige Ande genom Ordets hörande sann tro, såsom aposteln betygar och säger: Alltså kommer tron av Guds ords hörande, när detta predikas rent och klart.

70] Därför bör den människa, som vill bliva salig, icke möda sig med tankar om Guds eviga rådslut, huruvida hon är utvald och bestämd till evigt liv, varmed den lede satan brukar anfäkta och plåga fromma hjärtan. Utan de böra höra Kristus, som är "livets bok" och Guds eviga utkorelse till evigt liv för alla Guds barn och som för alla människor utan åtskillnad betygar, att Gud vill, att alla människor, som äro tyngda under syndens börda, skola komma till honom för att bliva vederkvickta och saliga.

71] Enligt denna hans lära böra de lämna livet i synden, göra bättring, tro hans löfte och helt och hållet förlita sig på honom. Och då vi av egen kraft och av oss själva icke förmå detta, vill den helige Ande genom Ordet och sakramenten verka i oss denna bättring och tro. 72] Och på det att vi må fullborda detta och förbliva beståndande däri, böra vi anropa Gud om hans nåd, som han lovat oss i det heliga dopet, och icke tvivla, att han enligt sitt löfte giver oss densamma, såsom han i Luk. 11 utlovat: "Om bland eder en son beder sin fader om ett bröd, giver han honom då en sten? Eller om han beder om ett ägg, giver han honom då en skorpion? Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mera skall då icke Fadern i himmelen giva den helige Ande åt dem, som bedja honom."

73] Och då den helige Ande bor i de utvalda, som kommit till tro, såsom i sitt tempel och icke är overksam, utan driver Guds barn till lydnad för Guds bud, så böra de troende på samma sätt icke vara overksamma och än mindre motstå Guds Andes drivande, utan öva sig i alla kristna dygder, i all gudsfruktan, ödmjukhet, måttlighet, tålamod och broderskärlek och lägga sig all vinn om att "göra sin kallelse och utkorelse fast" och så bliva allt vissare om denna, ju mera de hos sig själva känna Andens kraft och starkhet. 74] Ty Guds Ande vittnar med de utvalda, att de "äro Guds barn", Rom 8. Och även om de stundom kommit i så svår anfäktelse, att de mena sig icke längre förnimma kraften av Guds Ande och därför säga med David i Psalt. 31: "Jag sade i min ångest: jag är bortdriven från dina ögon", så skola de se bort ifrån vad de finna hos sig själva och åter med David säga, såsom det kort därpå heter: "Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig."

75] Och emedan vår utkorelse till evigt liv icke grundar sig på vår fromhet eller dygd, utan endast på Kristi förtjänst och hans Faders nådiga vilja, som denne aldrig kan förneka, emedan han till vilja och väsen är oföränderlig, så låter han, när hans barn avvika från lydnadens väg och falla, genom Ordet åter kalla dem till bättring, och den helige Ande vill genom samma Ord hos dem verka omvändelse. När de så i sann bättring och rätt tro omvända sig till honom, vill han alltjämt visa det gamla fadershjärtat mot alla dem, som i fruktan nalkas hans ord och åter av hjärtat omvända sig till honom. Ty så står det skrivet i Jer. 3: "Om en man skiljer sig från sin hustru och hon drager bort från honom och blir en annan mans hustru, får han då åter taga henne till sig? Bleve då icke det landet förorenat? Du har så bedrivit hor med många älskare. Dock, kom åter till mig, säger Herren."

76] Vad som säges: Ingen kommer till Kristus utan att Fadern drager honom, är rätt och sant. Men Fadern vill icke göra detta utan medel, utan han har därtill förordnat Ordet och sakramenten såsom de vanliga medlen och verktygen. Det är varken Faderns eller Sonens vilja, att en människa skall uraktlåta att höra eller skall förakta Ordets predikan och vänta på att Fadern skall draga henne utan Ordet och sakramenten. Ty Fadern drager visserligen med den helige Andes kraft, men enligt den vanliga ordning, som han bestämt, sker detta genom hörandet av hans heliga gudomliga ord, varigenom de utvalda såsom med en rot ryckas ut ur djävulens gap. 77] Därför skola fattiga syndare lägga sig vinn om att med iver höra Ordet och icke tvivla på att Fadern skall draga dem. Ty den helige Ande vill med sin kraft vara i Ordet och verka genom detsamma. Och detta är Faderns dragande.

78] Men då icke alla, som höra Ordet, komma till tro och så många därför överlämnas till en så mycket svårare fördömelse, är orsaken härtill icke den, att Gud icke skulle unna dem saligheten, utan de äro själva skuld därtill, då de hört Ordet icke för att därav hämta undervisning, utan för att förakta, häda och skymfa det, och då de motstå den helige Ande, som genom Ordet ville verka i dem, såsom fallet var med fariséerna och deras gelikar på Jesu tid.

79] Så skiljer aposteln noggrant mellan det verk, som är av Gud, vilken blott gör käril till heder, och det verk, som är av djävulen och människan, vilken på ingivelse av djävulen och icke av Gud gör sig själv till ett käril till vanheder. Det heter nämligen i Rom. 9: Gud "hade i stor långmodighet fördrag med 'vredens käril', som voro tillredda till fördärv, för att han skulle uppenbara sin härlighets rikedom på 'barmhärtighetens käril', som han hade berett till salighet".

80] Aposteln säger ju här tydligt, att Gud "hade i stor långmodighet fördrag med 'vredens käril'", men han säger icke, att han hade skapat dem till vredens käril. Ty hade han skapat dessa, så hade han ju icke behövt hava fördrag med dem. Men att de voro tillredda till fördärv, därtill hava djävulen och människorna, men icke Gud skulden.

81] Ty tillredelsen till fördömelsen kommer från djävulen och människan genom synden, men alls icke från Gud, som icke vill att någon människa skall bliva förtappad. Huru skulle han då tillreda människan till fördömelse? Ty såsom Gud icke är orsak till synden, så är han icke heller orsak till straffet och fördömelsen, utan den enda orsaken härtill är synden, emedan "syndens lön är döden". Och såsom Gud icke vill synden eller har behag till den, så vill han icke heller syndarens död eller har behag till hans förtappelse. Ty han vill icke, "att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring", 2 Petr. 3, såsom det även heter i Hes. 18 och 33: "Jag har ingen lust till den ogudaktiges död. Ty så sant jag lever, vill jag icke syndarens död, utan fastmer att han vänder om från sin väg och får leva." 82] Och den helige Paulus betygar med klara ord, att av käril till vanheder kunna genom Guds kraft och verkan bliva käril till heder, då han skriver i 2 Tim. 2: "Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, då bliver han ett helgat käril till hedersamt bruk för sin herre, tjänligt till allt vad gott är." Men den, som skall renas, måste förut hava varit oren och sålunda ett käril till vanheder. Om "barmhärtighetens käril" däremot säger han tydligt och klart, att Herren själv har "berett dem till härlighet". Men detta säger han icke om de fördömda. Dem har Gud icke tillrett till förtappelse, utan de själva har gjort det.

83] Man bör också noggrant betänka, att när Gud straffar synd med synd, d.v.s. då han med förhärdelse och förblindelse straffar dem, som en gång varit omvända, men senare fallit till andlig säkerhet, obotfärdighet och övermodig synd, detta icke får tolkas så, som om det aldrig varit Guds vilja och välbehag, att sådana människor skulle komma till kunskap om sanningen och bliva saliga. Ty bådadera är Guds uppenbara vilja: för det första att Gud i sin nåd upptager alla, som gör bättring och tror på Kristus, och för det andra att han straffar dem, som övermodigt vänder sig bort från hans heliga bud och åter låter sig insnärjas i världens besmittelser, 2 Petr. 2, pryda sitt hjärta till boning åt satan, Luk. 11, och smäda den helige Ande, Hebr. 10, och att dessa, om de framhärda häri, skola bliva förhärdade, förblindade och evigt fördömda.

84] Sålunda har icke heller Farao (om vilken det står skrivet: "Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig och att mitt namn skall bliva förkunnat på hela jorden") gått förlorad på grund därav, att Gud icke unnat honom saligheten eller att Guds vilja och behag hade varit, att han bleve fördömd och förtappad. Ty Gud "vill icke, att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring".

85] Men att Gud förhärdade Faraos hjärta, så att han ständigt på nytt syndade och blev ju mera han förmanades, desto mera förstockad, det var ett straff för hans föregående synder och avskyvärda våldsdåd, som han i stor omfattning och på mångahanda sätt omänskligt och mot sitt samvetes anklagande röst utövat mot Israels barn. Och då Gud lät sitt ord predikas och sin vilja förkunnas för honom, men Farao i övermod satte sig upp emot alla förmaningar och varningar, tog Gud sin hand ifrån honom. Så blev hans hjärta förhärdat och förstockat. Och Gud lät sin dom drabba honom, därför att han helt enkelt var "skyldig till helvetets eld". 86] Sålunda hänvisar den helige aposteln till Faraos exempel icke i annat syfte än för att därmed visa Guds rättfärdighet, som han uppenbarar över alla, som äro obotfärdiga och förakta hans ord. Men ingalunda får detta uppfattas eller tolkas så, som om Gud icke skulle ha unnat Farao eller någon annan saligheten, utan i sitt hemliga rådslut bestämt honom till evig fördömelse, så att han icke skulle hava kunnat eller haft möjlighet att bliva salig.

87] Genom denna förklaring av läran om Guds utvalda barns eviga och saliggörande utkorelse gives åt Gud helt och fullständigt den honom tillkommande äran, att han av idel barmhertighet i Kristus utan alla våra förtjänster eller goda gärningar gör oss saliga "enligt sin viljas beslut", såsom det heter i Ef. 1: "Efter sin viljas behag har han förutbestämt oss till barnaskap hos sig genom Jesus Kristus, sin nåd och härlighet till pris, varmed han har benådat oss i den älskade."

88] Därför är det falskt och oriktigt att lära, att icke blott Guds barmhertighet och Kristi allraheligaste förtjänst, utan även något hos oss vore grunden till Guds utkorelse, för vars skull Gud utkorat oss till evigt liv.

Ty icke blott innan vi gjort något gott, utan till och med innan vi voro födda, har Gud utvalt oss i Kristus, ja, det skedde, "förrän världens grund var lagd". Och "på det att Guds utkorelserådslut skulle äga bestånd, varvid det icke skulle bero på någons förtjänstfulla gärningar, utan på dens nåd, som kallar, blev det ordet sagt till henne: Den äldre skall tjäna den yngre." Så är ock skrivet: "Jakob älskade jag, men Esau hatade jag." Rom. 9; 1 Mos. 25; Mal. 1.

89] Likaledes inrymmer denna lära icke någon grund till vare sig klentro eller till ett vilt och tygellöst liv, då ju människorna häri undervisas om, att de skola söka den eviga utkorelsen i Kristus och i hans heliga evangelium. Denna "livets bok" utesluter icke någon botfärdig, utan kallar och inbjuder alla fattiga, betungade och bedrövade syndare till bättring, syndakännedom och tro på Kristus samt lovar den helige Ande dem till rening och förnyelse. 90] Så mottaga de bekymrade och anfäktade människorna den allra säkraste tröst, nämligen vissheten om att deras salighet icke är lagd i deras egen hand – eljest skulle de mycket lättare än Adam och Eva i paradiset, ja, i varje ögonblick gå miste om den – utan denna deras salighet vilar i Guds nådefulla utkorelse, som han uppenbarat för oss i Kristus, ur vilkens "hand ingen skall kunna rycka oss". Joh. 10; 2 Tim. 2.

91] Därför om någon framställer läran om Guds nådefulla utkorelse så, att de bekymrade kristna därav icke kunna hämta tröst, utan därigenom drivas till förtvivlan, eller de obotfärdiga bli säkrare i sitt övermod, så är det otvivelaktigt sant och visst, att denna lära icke framställes i enlighet med Guds ord och vilja, utan enligt förnuftet och den lede djävulens ingivelse.

92] Ty såsom aposteln betygar, "allt vad som blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna giva, skola hava hoppet". Men om genom Skriften denna tröst och detta hopp försvagas och berövas oss, så är det visst, att den förstås och tolkas i strid mot den helige Andes vilja och mening.

93] Vid denna enkla, rätta och nyttiga förklaring, som har en fast, säker grund i Guds uppenbarade vilja, fasthålla vi, och vi undfly och undvika alla besynnerliga, spetsfundiga frågor och meningsskiften. Vad som står i strid mot denna sanna, enkla, nyttiga förklaring, det förkasta och fördöma vi.

94] Så mycket vare nu sagt om de omstridda artiklar, beträffande vilka strider förekommit mellan teologer av den Augsburgska bekännelsen, varvid flera farit vilse och svåra controversiae, d.v.s. religionsstrider, uppstått. 95] Av denna vår förklaring kan en och var, vän såväl som fiende, tydligt utfinna, att vi icke varit hågade att för timlig freds, ros och enighets skull prisgiva något av Guds eviga och oföränderliga sanning (vilket icke heller står i vår makt att göra). En sådan fred och enighet skulle icke heller kunna bestå, då den ju strede mot sanningen och syftade till att undertrycka den. Ännu mindre hava vi varit hågade att försköna eller dölja föfalskningar av den rena läran. 96] Men vi hava en hjärtans lust och håg till en sådan endräkt och äro för vår del av hjärtat böjda och benägna att så långt, som i vår förmåga står, befordra en sådan enighet, genom vilken Guds ära lämnas oförkränkt, intet av det heliga evangeliets gudomliga sanning prisgives och ingen eftergift göres åt minsta villfarelse, utan i stället fattiga syndare föras till en rätt, sann bättring, upprättas genom tron, stärkas i den nya lydnaden och sålunda uteslutande genom Kristi förtjänst bliva rättfärdiga och saliga.

1] Vad emellertid de kätterier och sekter beträffar, som aldrig hava anslutit sig till den Augsburgska bekännelsen och som i denna vår förklaring icke uttryckligen omnämnts, såsom vederdöparna, schwenkfeldianerna, de nya arianerna och antitrinitarierna, 2] vilkas villfarelser enhälligt fördömts av alla kyrkor av den Augsburgska bekännelsen, hava vi i denna förklaring förut icke särskilt omnämnt, och framhållit dessa, under det att vi nu åsyfta blott dem.

3] Då våra motståndare oförskämt påstått och i hela världen utspritt, att det i våra kyrkor och bland deras lärare icke finnes två predikanter, som äro eniga i alla och varje enskild av den Augsburgska bekännelsens artiklar, så att de icke längre veta, vad denna bekännelse och dess egentliga mening är, 4] så hava vi icke blott i några korta ord och med våra namn velat uttrycka vår samfällda bekännelse, utan velat framställa en tydlig utredning och förklaring beträffande alla de artiklar, som kommit i fråga vid meningsskiftena och striderna mellan teologerna av den Augsburgska bekännelsen. 5] Syftet härvid har varit, att var och en skulle inse, att vi icke velat illistigt överskyla eller dölja sådant eller åstadkomma en blott skenbar förlikning. 6] Vi hava i stället velat grundligt lägga tingen till rätta och framställa vår mening på ett sådant sätt, att även våra motståndare själva nödgas erkänna, att vi i alla stycken företräda den Augsburgska bekännelsens rätta, enkla, naturliga och egentliga mening. Vid denna vilja vi också med Guds nåd ståndaktigt fasthålla till livets slut, och så mycket som på vår tjänst och vårt kall beror, vilja vi icke stillatigande åse, att något däremot stridande införes i våra kyrkor och skolor, i vilka Gud allsmäktig och vår Herres Jesu Kristi Fader insatt oss som herdar och lärare.

7] Men på det att icke någon i tysthet må tillskriva oss nämnda kätteriers och sekters fördömda villfarelser, vilka man, såsom det är dylika svärmandars sed, smusslat in under sådana omständigheter och särskilt under sådana tider, då det icke fanns utrymme för det heliga evangeliets rena ord, utan alla dess rätta lärare och bekännare förföljdes och påvedömets djupa mörker rådde och stackars enfaldiga människor, som icke hade annat att omfatta än påvedömets uppenbara avguderi och falska tro, i sin enfald tyvärr antogo allt, som gav sig namn av evangelium och icke var påviskt, 8] hava vi icke underlåtit att inför hela kristenheten offentligen betyga, att vi icke hava något gemensamt med dessa villfarelser, de må vara flera eller färre. Utan vi förkasta och fördöma dem samt och synnerligen såsom falska och kätterska och såsom stridande mot de heliga profeternas och apostlarnas skrifter ävensom mot vår kristna, i Guds ord fast grundade Augsburgska bekännelse.

Vederdöparnas falska läror

9] Vi förkasta vederdöparnas falska och kätterska lära, som icke kan tålas eller fördragas vare sig i kyrkan eller staten eller i familjen, då de nämligen lära:

10] 1. Att vår rättfärdighet inför Gud icke består allenast i Kristi lydnad och förtjänst, utan i vår förnyelse och i ett gudaktigt liv, vari vi vandra inför Gud; detta åter grunda de till större delen på egna egendomliga stadgar och en självuppfunnen andlighet, som är att likna vid ett nytt munkväsen.

11] 2. Att de odöpta barnen icke äro syndare inför Gud, utan rättfärdiga och oskyldiga och att de sålunda i sin oskuld bli saliga utan dopet, som de icke behöva; de förneka och förkasta sålunda hela läran om arvsynden och vad därmed sammanhänger.

12] 3. Att barnen icke böra döpas, förrän de kommit till förstånd och själva kunna bekänna sin tro.

13] 4. Att kristna barn, därför att de äro födda av kristna och troende föräldrar, äro heliga Guds barn även utan och före dopet, varför de varken hålla barndopet i ära eller befrämja det, något, som strider mot Guds uttryckliga löftesord, som gäller endast dem, som hålla hans förbund och icke förakta det, 1 Mos. 17.

14] 5. Att det icke är rätt kristen församling, om några syndare finnas där.

15] 6. Att man icke skall höra någon predikan i eller ens besöka de kyrkorum, där förut påvliga mässor lästs.

16] 7. Att man icke skall hava något att skaffa med de kyrkans tjänare, som i överensstämmelse med den Augsburgska bekännelsen predika det heliga evangeliet och förkasta vederdöparnas villfarelser, och att man åt dem icke skall utföra någon tjänst eller något arbete, utan fly och undvika dem såsom sådana, vilka förvända Guds ord.

17] 8. Att överheten icke är i Nya testamentet ett stånd, som behagar Gud.

18] 9. Att en kristen människa icke med gott och okränkt samvete kan bekläda överhetens ämbete.

19] 10. Att en kristen icke kan med okränkt samvete vid vissa tillfällen utöva överhetens ämbete gent emot onda människor och att undersåtarna icke kunna påkalla överhetens makt.

20] 11. Att en kristen människa icke med gott samvete kan avlägga ed inför domstol eller med ed lova sin furste eller överhet tro och lydnad.

21] 12. Att överheten icke med okränkt samvete kan straffa brottslingar till livet.

22] 13. Att en kristen icke med gott samvete kan innehava eller behålla privat egendom, utan är pliktig att överlåta allt till gemensam egendom.

23] 14. Att en kristen icke med gott samvete kan vara gästgivare, köpman eller vapensmed.

24] 15. Att äkta makar för trossakers skull får skiljas, lämna varandra och ingå nytt äktenskap med någon annan, som är av samma tro.

25] 16. Att Kristus icke antagit kött och blod genom jungfru Maria, utan fört det med sig från himmelen.

26] 17. Att Kristus icke är till väsendet sann Gud, utan endast har flera och högre gåvor samt större härlighet än andra människor.

27] Dessa och flera andra dylika artiklar förekomma bland dem, såsom de själva äro delade i många partier, av vilka det ena företräder flera, det andra färre villfarelser, men hela deras sekt är i grunden intet annat än ett nytt munkväsen.

Schwenkfeldianernas falska läror

28] På samma sätt förkasta vi schwenkfeldianernas lära:

29] 1. För det första att alla de icke hava någon kunskap om den regerande himmelske konungen Kristus, vilka anse Kristus efter köttet eller hans antagna mänskliga natur som något skapat, och att Kristi kött efter upphöjelsen antagit alla gudomliga egenskaper på sådant sätt, att han i makt, kraft, majestät och härlighet är med avseende på sitt väsens grad och tillstånd i allo Fadern och den eviga Logos jämlik, så att de båda naturerna i Kristus hava samma väsen, egenskaper, vilja och härlighet och Kristi kött tillhör den heliga Treenighetens väsen.

30] 2. Att den kyrkliga tjänsten, det predikade och hörda ordet, icke är ett medel, varigenom Gud, den helige Ande, undervisar människorna och i dem verkar saliggörande kunskap om Kristus, omvändelse, bättring, tro och ny lydnad.

31] 3. Att dopets vatten icke är ett medel, varigenom Herren Gud beseglar barnaskapet och verkar pånyttfödelsen.

32] 4. Att brödet och vinet i den heliga nattvarden icke äro medel, varigenom Kristus utdelar sin lekamen och sitt blod.

33] 5. Att en kristen människa, som verkligen blivit pånyttfödd genom Guds Ande, kan fullkomligt hålla och fullgöra Guds lag i detta livet.

34] 6. Att den församling icke är rätt kristen, där icke offentlig bannlysning eller i laga ordning företagen bannlysningsprocess förekommer.

35] 7. Att en kyrkans tjänare, som icke personligen själv är förnyad, rättfärdig och gudfruktig, icke kan undervisa andra till deras gagn eller utdela rätta, verkliga sakrament.

De nya arianernas falska lära

36] Likaledes förkasta vi de nya arianernas lära, att Kristus icke är till väsendet sann, naturlig Gud, av samma eviga gudomliga väsen som Gud Fadern, utan endast utrustad med gudomligt majestät under Gud Fadern eller vid sidan av honom.

Antitrinitariernas falska lära

37] 1. Likaledes förkasta vi, då några antitrinitarier såväl till innehållet som ordalydelsen avvisa och fördöma de gamla beprövade bekännelserna, Symbolum Nicaenum et Athanasianum och lära, att Faderns, Sonens och den helige Andes väsen icke är ett enda evigt gudomligt väsen, utan att såsom Gud Fadern, sonen och den helige Ande äro tre åtskilda personer, varje person har sitt särskilda, från de andra personerna åtskilda väsen, varvid de dock antingen alla tre, såsom – bildligt talat – tre olika och från varandra till sitt väsen skilda människor, äro av samma makt, vishet, majestät och härlighet eller äro varandra olika till väsen och egenskaper.

38] 2. Att endast Fadern är rätt, sann Gud.

39] Dessa och dylika läror och det, som står i samband därmed eller framgår därur, förkasta och fördöma vi såsom oriktiga, falska, kätterska och stridande mot Guds ord, de tre gammalkyrkliga bekännelserna, den Augsburgska bekännelsen och dess Apologi, Schmalkaldiska artiklarna och Luthers Katekeser, och för dem böra alla sanna kristna taga sig till vara, så vida deras själars frälsning och salighet är dem dyr och kär.

40] Inför Guds ansikte och hela kristenheten, både nu levande och efterkommande, hava vi därför velat betyga, att den här avgivna förklaringen angående alla förut nämnda omstridda artiklar och ingenting annat är vår lära, tro och bekännelse. Med denna vilja vi i förlitande på Guds nåd med oförskräckta hjärtan träda fram inför Jesu Kristi domstol och avgiva räkenskap. Och häremot vilja vi icke vare sig hemligen eller öppet tala eller skriva något, utan med Guds nåd vilja vi hålla fast därvid. Och efter noggrant övervägande hava vi i fruktan för Gud och under åkallande av honom detta egenhändigt undertecknat.

Jacob Andreae D. har undertecknat.
Niklas Selnecker D. har undertecknat.
Andreas Musculus D. har undertecknat.
Kristoffer Cornerus D. har undertecknat.
David Chytraeus.
Martin Chemnitz D.