av de artiklar, om vilka mellan teologer av den Augsburgska bekännelsen strider uppstått, vilka i det följande ånyo framställas och med ledning av Guds ord kristligen förklaras och biläggas.

Om den regel och norm i kort sammandrag, varefter alla läror böra prövas och de uppkomna lärostriderna böra kristligen förklaras och avgöras.

1] 1. Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1.

2] Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, få icke likställas med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och få icke anses vara något annat och mer än vittnen, som betyga, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

3] 2. Då strax efter apostlarnas dagar, ja, ännu under deras livstid, villolärare och kättare uppstodo och mot dem i den äldsta kyrkan symbola, d.v.s. korta klara bekännelser, uppställdes, vilka gåvo uttryck åt den rättrogna sanna kyrkans enhällighet och allmänt omfattade kristna tro, nämligen Symbolum Apostolicum, Symbolum Nicaenum och Symbolum Athanasianum, bekänna vi oss till desamma och förkasta härmed alla kätterska läror, som i strid med dessa bekännelser införts i Guds kyrka.

4] 3. Men beträffande den söndring i trosfrågor, som inträffat i vår tid, anse vi den första oförändrade Augsburgska bekännelsen, vilken överlämnades till kejsar Karl V vid den stora riksdagen i Augsburg år 30, såsom vår tids symbolum, då den är yttryck för vår enhälliga övertygelse och förklaring av vår kristna tro särskilt gent emot påvedömet med dess falska gudstjänst, avgudadyrkan och vantro ävensom mot andra sekter. Nära samman med denna bekännelse hör dess Apologi, vartill komma de år 37 uppställda Schmalkaldiska artiklarna, som då underskrevos av de främsta teologerna.

5] Då dessa trosting angå även lekmannen och hans salighet, bekänna vi oss också till doktor Luthers Lilla och Stora katekes, sådana dessa ingå i Luthers verk, och anse dem såsom lekmannabibel, vari allt finnes sammanfattat, vilket utförligt behandlas i den heliga Skrift och som en kristen människa behöver veta för sin själs salighet.

6] Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnes strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro.

7] På detta sätt fasthålles åtskillnaden mellan å ena sidan Gamla och Nya testamentets heliga Skrift och å andra sidan alla övriga skrifter. Den heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skola såsom med en probersten prövas och bedömas, om de äro goda eller onda, rätta eller orätta.

8] Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna äro icke domare såsom den heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och -förklaringar, som visa, huru med avseende på omstridda frågor den heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och huru mot densamma stridande läror förkastats och fördömts.

Huvudfrågan i striden om densamma

(Status controversiae)

1] Är arvsynden identisk med människans fördärvade natur, substans och väsen, ja, rent av med den högsta och förnämsta delen av hennes väsen, nämligen den förnuftiga själen själv i dess högsta gestalt och potens?

Eller finnes det en åtskillnad ännu efter fallet mellan människans substans, natur, väsen, kropp och själ å ena sidan och arvsynden å den andra, så att naturen är ett och arvsynden ett annat, som vidlåder den fördärvade naturen och fördärvar densamma?

Vad som hävdas och bejakas

Den rena läran, tron och bekännelsen i enlighet med förutnämnda norm och sammanfattande förklaring.

2] 1. Vi tro, lära och bekänna, att det finns en åtskillnad mellan å ena sidan människans natur, icke blott sådan den ursprungligen av Gud skapats ren, helig och syndfri, utan även sådan vi nu efter fallet hava den, d.v.s. vår nuvarande mänskliga natur, som även efter fallet är och förblir något av Gud skapat, och å andra sidan arvsynden, samt att denna åtskillnad är så stor som skillnaden mellan Guds verk och djävulens.

3] 2. Vi tro, lära och bekänna även, att man med största noggrannhet bör bibehålla denna åtskillnad, emedan den läran, att vår fördärvade människonatur vore identisk med arvsynden, står i strid med vår kristna tros huvudartiklar om skapelsen, återlösningen, helgelsen och köttets uppståndelse och icke kan bestå vid sidan av dessa.

4] Ty Gud har skapat icke blott Adams och Evas kroppar och själar före fallet, utan även våra kroppar och själar efter fallet, oaktat de äro fördärvade. Och Gud erkänner också, att de äro hans verk, såsom det står skrivet i Job 10: "Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo."

5] Så har också Guds Son i sin persons enhet antagit denna mänskliga natur, dock utan synd, alltså antagit vårt kött och icke ett främmande, och sålunda i sanning blivit vår broder. Hebr. 2: "Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav." Vidare: "Det är ju icke änglar, som han tager sig an; det är Abrahams säd, som han tager sig an. Därför måste han i allt – synden undantagen – bliva lik sina bröder."

6] Därför har Kristus återlöst och helgat denna mänskliga natur såsom sitt verk och från de döda uppväckt köttet och prytt det med ära och härlighet såsom sitt verk. Men arvsynden har han icke skapat eller antagit eller återlöst eller helgat, och den skall han icke heller uppväcka hos de utvalda eller pryda och saliggöra, utan den skall i uppståndelsen helt tillintetgöras.

7] Därav är det lätt att inse skillnaden mellan den fördärvade naturen och det fördärv, som vidlåder densamma och fördärvar den.

8] 3. Men å andra sidan tro, lära och bekänna vi, att arvsynden icke är ett ringa, utan ett så djupt fördärv i den mänskliga naturen, att ingenting friskt och ofördärvat blivit kvar i människans kropp och själ samt i hennes inre och yttre krafter, utan det är, såsom kyrkan sjunger: "Genom Adams fall har människans natur och väsen helt och hållet fördärvats." 9] Huru stor denna skada är, kan man icke utsäga eller fatta med förnuftet, utan endast lära känna genom Guds ord. 10] Ingen annan än Gud allena kan skilja naturen själv från det fördärv, som vidlåder den. Men det skall helt och fullt ske en gång genom döden i uppståndelsen, då denna vår natur, som vi nu bära, skall utan arvsynden och löst och skild från densamma uppstå och evigt leva, såsom det står skrivet i Job 19: "Jag skall vara innesluten i denna min hud och skall i mitt kött se Gud; denne skall jag, mig till frälsning, se och mina ögon skall skåda honom."

Vad som avvisas och förnekas

Förkastande av den oriktiga motsatta läran.

11] 1. I enlighet med det sagda förkasta och fördöma vi den läran, att arvsynden skulle vara blott en reatus eller skuld, som vi ådragit oss genom en annans brott utan vår egen naturs fördärv.

12] 2. Likaledes, att de onda lustarna icke skulle vara synd utan vår naturs medskapade väsentliga egenskaper eller att den förutnämnda bristen eller skadan icke skulle vara verklig synd, för vars skull den människa, som icke är i Kristus, ovillkorligen är ett vredens barn.

13] 3. På samma sätt förkasta vi ock den pelagianska villfarelsen, att människans natur även efter fallet förblivit ofördärvad och i all synnerhet i andliga ting är helt och hållet god och ren in naturalibus, d.v.s. i det som hör till hennes naturliga förmåga.

14] 4. Likaledes, att arvsynden skulle vara blott ett ringa, obetydligt utifrån kommande lyte eller en vidlådande brist, under vilken naturen bibehållit sina goda krafter även i andliga ting.

15] 5. Likaledes, att arvsynden skulle vara blott ett utvärtes hinder för de goda andliga krafterna och icke en avsaknad av och en brist på desamma, utan kunde liknas vid en magnet, som bestrykes med vitlökssaft, varigenom dess naturliga kraft icke borttages utan endast förhindras, eller att denna arvsyndens brist lätt skulle kunna tvättas bort liksom en smutsfläck från ansiktet eller en färgfläck från väggen.

16] 6. Likaledes, att människan hennes natur och väsen icke skulle vara helt och hållet fördärvad, utan att hon ännu skulle hava något gott i behåll hos sig, även i andliga ting, nämligen förmåga, skicklighet, duglighet och kraft att i sådant både börja och verka det goda och medverka därtill.

17] 7. Å andra sidan förkasta vi också manikéernas falska lära, att arvsynden skulle vara något substantiellt och självständigt, som satan ingjutit och blandat in i naturen, liksom då någon blandar gift i vin.

18] 8. Likaledes, att icke den naturliga människan, utan något annat och främmande i henne syndar, varför icke naturen, utan endast arvsynden i naturen kan anklagas.

19] 9. Vi förkasta och fördöma såsom manikeisk villfarelse även den läran, att arvsynden skulle vara i egentlig mening och utan all åtskillnad den fördärvade människans substans, natur och väsen, så att ingen åtskillnad mellan naturen själv efter fallet och arvsynden finge tänkas eller i tanken kunde göras.

20] (10) 2. Denna arvsynd kallar Luther dock natursynd, personsynd och väsentlig synd, icke i den meningen att människans natur, person eller väsen själva vore lika med arvsynd, utan så, att med dessa ord angives, att en åtskillnad föreligger mellan arvsynden, som låder vid människans natur, och de övriga synderna, som man kallar verksynd.

21] (11) 3. Ty arvsynden är icke en synd, som man i det yttre verkar, utan den vidlåder människans natur, substans och väsen. Om nämligen aldrig någon ond tanke uppstege i den fördärvade människans hjärta, något fåfängligt ord talades eller någon ond gärning förövades, så är dock naturen fördärvad genom arvsynden, som är oss medfödd i och genom den syndiga säden och en källa till alla verksynder, d.ä. onda tankar, ord och gärningar, såsom det står skrivet: "Från hjärtat komma onda tankar" etc. Likaledes: "Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen."

22] (12) 4. Vidare är att märka även den olika betydelsen av ordet "natur", varigenom manikéerna överskyla sin villfarelse och vilseleda många olärda människor. Stundom betyder det människans substans och väsen, såsom då man säger: Gud har skapat den mänskliga naturen. Stundom åter betyder det ett tings egenskap och beskaffenhet – positive och negative –, som hör till dess substans och väsen, såsom då man säger: Ormens natur är att stinga och människans natur och beskaffenhet är synd och att synda. Därvid betyder ordet "natur" icke människans substans, utan något som inneligger i hennes natur eller substans.

23] (13) 5. Då de latinska termerna substantia och accidens icke ingå i bibliskt språkbruk och därjämte icke förstås av allmänheten, bör man icke använda dem i predikningar för den olärda menigheten, utan skona det enkla folket därifrån.

24] Men i skolorna och bland de lärda, där man vet vad de betyda och där de utan att missförstås användas, bibehåller man dem – då man genom dem kan klart skilja varje tings väsen från dess tillfälliga egenskaper – med rätta vid utredningar om arvsynden.

25] Ty härigenom kan man på det tydligaste sätt visa skillnaden mellan Guds och djävulens verk, emedan djävulen icke kan skapa någon substans, utan endast tillfälligt med Guds tillstädjande fördärva den av Gud skapade substansen.

Huvudfrågan i striden om densamma

(Status controversiae)

1] Då människans vilja kan betraktas i fyra olika tillstånd, nämligen 1. före fallet; 2. efter fallet; 3. efter pånyttfödelsen och 4. efter köttets uppståndelse, gäller huvudfrågan här människans vilja och förmåga i det andra av nämnda tillstånd, d.v.s. vilka krafter människan äger i sig själv i andliga ting efter stamföräldrarnas fall och före sin pånyttfödelse och huruvida hon, innan hon blivit pånyttfödd genom Guds Ande, av egen kraft förmår göra sig skickad och beredd för Guds nåd och mottaga den nåd, som genom den helige Ande tillbjudits henne i Ordet och de heliga sakramenten, eller om hon icke kan det.

Vad som hävdas och bejakas

Den i enlighet med Guds ord rena läran om denna artikel.

2] 1. Vår lära, tro och bekännelse härom är, att människans förstånd och förnuft är blint i andliga ting och förstår av egna krafter ingenting, såsom det står skrivet: "Den naturliga människan fattar intet av det som tillhör Guds Ande; det är henne en dårskap och hon kan icke förstå det", när hon tillfrågas om andliga ting.

3] 2. Likaledes tro, lära och bekänna vi, att människans icke pånyttfödda vilja icke blott är bortvänd från Gud utan även fientlig mot Gud, så att hon blott har lust och begär till vad som är ont och Gud emot, såsom det står skrivet: "Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen." Och vidare: "Köttets sinne är fiendskap mot Gud, emedan det icke är lagen underdånigt, ej heller kan vara det." Ja, lika litet som en död kropp kan göra sig själv levande och återgiva sig det lekamliga, kroppsliga livet, lika litet förmår människan, som genom synden är andligen död, uppväcka sig själv till det andliga livet, såsom det står skrivet: "Då vi voro döda i våra synder, har han gjort oss levande med Kristus." Därför äro vi icke av oss själva, såsom komme det från oss, "skickliga att tänka ut något gott, utan detta att vi äro skickliga, det kommer från Gud." 2 Kor. 3.

4] 3. Men Gud, den helige Ande, verkar omvändelsen icke utan medel, utan brukar därtill predikan och Guds ords hörande, såsom det står skrivet i Rom. 1: Evangeliet är en "Guds kraft" till frälsning. 5] Likaledes: Tron kommer av Guds ords hörande. Rom 10. Och Guds vilja är, att man skall höra hans ord och icke tillstoppa sina öron. I detta ord är den helige Ande närvarande och öppnar människornas hjärtan, så att de, liksom Lydia i Apg. 16, giva akt därpå och sålunda bliva omvända endast genom den helige Andes nåd och kraft. 6] Hans verk allena är människans omvändelse. Ty utan hans nåd är vårt "viljande och löpande", vårt planterande, sående och vattnande alltsammans förgäves, om han icke "giver växten", såsom Kristus säger: "Mig förutan kunnen I intet göra." Med dessa få ord frånkänner han den fria viljan dess förmåga och tillskriver Guds nåd allt, för att ingen må berömma sig inför Gud. 1 Kor. 9.

Vad som avvisas och förnekas

Den motsatta falska läran.

7] Vi förkasta och fördöma därför alla nedannämnda villfarelser såsom stridande mot Guds ords rättesnöre.

8] 1. De filosofers villolära, som man kallat stoiker, såväl som manikéernas mening, vilka lärt, att allt, som sker, det sker med nödvändighet och kan icke ske på annat sätt, och att allt, vad människan även i det yttre gör, det gör hon av tvingande nödvändighet och tvingas sålunda till onda verk och gärningar, såsom otukt, rov, mord, stöld och dylikt.

9] 2. Vi förkasta också den grova pelagianska villfarelsen, som innebär, att människan av egen kraft utan den helige Andes nåd kan omvända sig till Gud, tro evangeliet, av hjärtat lyda Guds lag och sålunda förtjäna synderna förlåtelse och evigt liv.

10] 3. Vi förkasta också den semipelagianska villfarelsen, som innebär, att människan av egen kraft kan göra början till sin omvändelse, men icke utan den helige Andes nåd fullborda densamma.

11] 4. Likaledes den läran, att människan visserligen med avseende på den fria viljan före sin pånyttfödelse är för svag att göra nämnda början och att av egna krafter omvända sig till Gud och av hjärtat lyda Guds lag, men att, då den helige Ande med Ordets predikan gjort början och därmed tillbjudit sin nåd, människans vilja av egen naturlig kraft likväl i någon mån, om än ringa och svagt, förmår bidraga, hjälpa och medverka samt göra sig själv skickad och beredd för nåden, omfatta och mottaga densamma samt tro evangelium.

12] 5. Likaledes, att människan efter pånyttfödelsen kan fullkomligt och helt hålla och uppfylla Guds lag och att denna laguppfyllelse är vår rättfärdighet inför Gud, genom vilken vi förtjäna det eviga livet.

13] 6. Likaledes förkasta och fördöma vi även entusiasternas villfarelse, vilka fantisera om att Gud utan några medel, utan Guds ords hörande och även utan bruket av de heliga sakramenten skulle draga människorna till sig, upplysa dem samt rättfärdig- och saliggöra dem.

14] 7. Likaledes, att Gud i omvändelsen och pånyttfödelsen fullständigt utplånar den gamle Adams substans och väsen, speciellt den förnuftiga själen, och i samma omvändelse och pånyttfödelse av intet skapar ett nytt själens väsen.

15] 8. Likaledes, att man utan närmare förklaring brukar sådana talesätt som att människans vilja före, i och efter omvändelsen gör motstånd mot den helige Ande, och att den helige Ande gives åt dem, som uppsåtligt och ståndaktigt göra sådant motstånd, under åberopande av att Gud i omvändelsen av ovilliga gör villiga och tager sin boning i de villiga, såsom Augustinus säger.

16] Hos äldre och nyare kyrkolärare förefinnas sådana uttryck som: "Deus trahit, sed volentem trahit", vilket betyder: "Gud drager, men han drager den som är villig." Vidare: "Hominis voluntas in conversione non est otiosa, sed agit aliquid", vilket betyder: "Människans vilja är icke overksam i omvändelsen, utan verkar något." Vad beträffar sådana talesätt, mena vi, att emedan de anföras som stöd för läran om den fria viljans verkan i människans omvändelse och mot läran om Guds nåd, de icke äro i överensstämmelse med den rätta lärans uttryckssätt och därför rätteligen böra undvikas, när man talar om omvändelsen till Gud.

17] Däremot är det rätt att säga, att Gud i omvändelsen genom den helige Andes dragande av motsträviga och ovilliga människor gör villiga och att efter denna omvändelse människans pånyttfödda vilja i den dagliga botens övning icke är overksam, utan medverkar i alla den helige Andes verk, som han gör genom oss.

18] 9. Vidare, vad beträffar det som doktor Luther skrivit, nämligen att människans vilja i omvändelsen förhåller sig pure passive, d.v.s. att den icke gör något alls, det är att förstå respectu divinae gratiae in accendendis novis motibus, d.v.s. så, att Guds Ande genom Ordets hörande eller bruket av de heliga sakramenten griper människans vilja och verkar den nya födelsen och omvändelsen. Men sedan den helige Ande verkat och utfört detta och människans vilja förändrats och förnyats endast genom Andens gudomliga kraft och verkan, är människans nya vilja ett Guds, den helige Andes, instrument och verktyg, så att den icke blott mottager nåden, utan även medverkar i den helige Andes efterföljande verk.

19] Före människans omvändelse finnas sålunda blott två verkande orsaker, nämligen den helige Ande och Guds ord, vilket är det Andens instrument, varigenom han verkar omvändelsen. Detta ord bör människan lyssna till, men icke kan hon tro därpå och mottaga det av egen kraft, utan endast genom Guds, den helige Andes, nåd och verkan.

Huvudfrågan i striden om densamma

(Status controversiae)

1] Med stöd av Guds ord och i överensstämmelse med den Augsburgska bekännelsens innehåll bekännes det enhälligt i våra kyrkor, att vi fattiga syndare endast genom tron på Kristus bliva inför Gud rättfärdiga och saliga. Kristus allena är därför vår rättfärdighet, han, som är sann Gud och människa, då i honom den gudomliga och den mänskliga naturen äro personligen förenade med varandra, Jer. 23, 1 Kor. 1, 2 Kor. 5. Men med anledning därav har den tvistefrågan uppstått, efter vilken natur Kristus är vår rättfärdighet. Två varandra motsatta villfarelser ha därvid på sina håll vunnit insteg.

2] Den ena parten har nämligen menat, att Kristus endast efter sin gudomliga natur är vår rättfärdighet, då han genom tron bor i oss, ty i jämförelse med denna genom tron i oss inneboende gudom är all mänsklig synd såsom en droppe i havet. Däremot ha de andra menat, att Kristus endast efter sin mänskliga natur är vår rättfärdighet inför Gud.

Vad som hävdas och bejakas

Den kristna kyrkans rena lära i motsats till båda de nämnda villfarelserna.

3] 1. Gent emot de båda villfarelserna tro, lära och bekänna vi enhälligt, att Kristus är vår rättfärdighet varken efter den gudomliga naturen ensam eller efter den mänskliga naturen ensam, utan hela Kristus efter båda sina naturer är denna vår rättfärdighet, dock i den sin lydnad, som han såsom Gud och människa har bevisat Fadern in i döden och varmed han förvärvat åt oss syndernas förlåtelse och det eviga livet, såsom det står skrivet: "Såsom genom en människas olydnad många blevo syndare, så bliva genom en människas lydnad många rättfärdiga", Rom. 5.

4] 2. Därför tro , lära och bekänna vi, att vår rättfärdighet inför Gud består däri, att Gud av idel nåd utan någon vår egen föregående, närvarande eller efterföljande gärning, förtjänst eller värdighet förlåter oss våra synder samt skänker och tillräknar oss Kristi lydnads förtjänst, för vars skull vi av Gud upptagas till nåd och räknas för rättfärdiga.

5] 3. Vi tro, lära och bekänna, att tron allena är det medel och verktyg, varmed vi kunna omfatta Kristus och i Kristus den "rättfärdighet, som gäller inför Gud", då för Kristi skull "tron räknas till rättfärdighet", Rom. 4.

6] 4. Vi tro , lära och bekänna, att denna tro icke är en blott historisk kunskap om Kristus, utan en sådan Guds gåva, genom vilken vi i evangeliets ord rätt lära känna Kristus såsom vår Frälsare och förtrösta på honom, d.ä. att vi endast för hans lydnads skull, av nåd, hava våra synders förlåtelse, räknas av Gud Fader såsom fromma och rättfärdiga och bliva evigt saliga.

7] 5. Vi tro, lära och bekänna, att enligt den heliga Skrifts språkbruk ordet "rättfärdiggöra" betyder "avlösa", d.v.s. "frikänna från synd". Ordspr. 17: "Den som friar och rättfärdiggör den skyldige och dömer den oskyldige skyldig, han är en styggelse för Herren." Vidare Rom. 8: "Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den, som rättfärdiggör." 8] Och om i stället för "rättfärdiggöra" orden regeneratio och vivificatio, d.v.s. "pånyttfödelse" och "levandegörelse", användas, såsom sker i Apologien, så äro de att fatta i den angivna betydelsen. Eljest förstås därmed människans förnyelse, som rätteligen skiljes från rättfärdiggörelsen genom tron.

9] 6. Vi tro, lära och bekänna även, att ehuru mycken svaghet och brist ända till graven vidlåder de rättrogna och sant pånyttfödda, de dock för den sakens skull icke böra tvivla om sin rättfärdighet, som tillräknas dem genom tron, eller om sina själars salighet, utan hålla det för visst och sant, att de i enlighet med evangeliets ord och löfte hava för Kristi skull en nådig Gud.

10] 7. Vi tro, lära och bekänna, att man för att bevara den rena läran om trons rättfärdighet inför Gud bör noggrant fasthålla vid particulae exclusivae, d.v.s. de ord av aposteln Paulus, varigenom han klart skiljer Kristi förtjänst från våra gärningar och giver Kristus allena äran, då han skriver: av nåd, utan förtjänst, utan lagen, utan gärningar, icke av gärningar o.s.v., ord, vilka alla på samma gång säga, att vi bliva rättfärdiga och saliga "endast genom tron" på Kristus.

11] 8. Vi tro, lära och bekänna, att ehuru den föregående ångern och de efterföljande goda gärningarna icke höra till artikeln om rättfärdiggörelsen inför Gud, man dock icke får inbilla sig, att en sådan tro skulle finnas, vilken kunde bestå jämte och vid sidan av ett ont uppsåt att synda och handla mot samvetet, utan då människan rättfärdiggjorts genom tron, då är en sann, levande "tro verksam genom kärlek", Gal. 5. Så följa alltid goda gärningar på den rättfärdiggörande tron och äro förbundna med den, om den eljest är en sann, levande tro. Ty den är aldrig allena, utan är alltid förenad med kärlek och hopp.

Den motsatta läran eller vad som avvisas och förnekas

Den avvisade motsatta läran.

12] Vi förkasta och fördöma därför alla nedannämnda villfarelser:

13] 1. Att Kristus skulle vara vår rättfärdighet blott efter sin gudomliga natur etc.

14] 2. Att Kristus skulle vara vår rättfärdighet blott efter sin mänskliga natur etc.

15] 3. Att i de profetiska och apostoliska ord, där det talas om trons rättfärdighet, orden "rättfärdiggöra" och "rättfärdiggöras" icke skulle betyda att frikänna och frikännas från synd och få syndernas förlåtelse, utan innebära att verkligen göras rättfärdig inför Gud på grund av ingjutandet genom den helige Ande av kärlek och dygd och därav följande gärningar.

16] 4. Att tron icke skulle se endast på Kristi lydnad, utan på hans gudomliga natur såsom inneboende och verkande i oss och att genom detta inneboende vår synd skulle överskylas.

17] 5. Att tron skulle vara en sådan förtröstan på Kristi lydnad, som kunde finnas bestå hos en människa, som icke gör sann bättring, varvid heller ingen kärlek följer, utan som mot sitt samvete dröjer kvar i synden.

18] 6. Att icke Gud själv, utan endast Guds gåvor skulle bo hos de troende.

19] 7. Att tron skulle saliggöra, därför att förnyelsen, som består i kärleken till Gud och nästan, genom tron tager sin början i oss.

20] 8. Att tron visserligen skulle hava företrädet i rättfärdiggörelsen, men att förnyelsen och kärleken likväl på det sättet höra till vår rättfärdighet inför Gud, att de väl icke utgöra den förnämsta orsaken till vår rättfärdighet, men att vår rättfärdighet inför Gud likväl utan denna kärlek och förnyelse skulle vara halv och ofullkomlig.

21] 9. Att de troende skulle rättfärdiggöras inför Gud och bliva saliga på en gång genom Kristi tillräknade rättfärdighet och den påbörjade nya lydnaden eller delvis tillräknandet av Kristi rättfärdighet och delvis genom den påbörjade nya lydnaden.

22] 10. Att nådeslöftet skulle komma oss till del genom tron i vårt hjärta och genom munnens bekännelse och andra dygder.

23] 11. Att tron icke skulle rättfärdiggöra utan goda gärningar, så att dessa nödvändigtvis krävdes för rättfärdigheten, och att människan utan att dessa gärningar förefinnas icke skulle kunna rättfärdiggöras.

Huvudfrågan i striden om de goda gärningarna

(Status controversiae)

1] Beträffande läran om goda gärningar hava tvenne strider uppstått inom några kyrkor.

2] 1. För det första ha söndringar uppkommit mellan en del teologer i fråga om efterföljande satser, varvid den ena parten skrivit: Goda gärningar äro nödvändiga för saligheten, och det är omöjligt att bliva salig utan goda gärningar.Likaledes: Ingen har någonsin blivit salig utan goda gärningar. Den andra parten åter har skrivit: Goda gärningar äro skadliga för saligheten.

3] 2. För det andra har söndringar också uppstått mellan en del teologer beträffande de båda orden "nödvändig" och "fri", varvid den ena parten gjorde gällande, att man icke borde använda ordet "nödvändig" om den nya lydnaden, som icke följer av nödgande och tvång, utan flyter fram ur ett fritt hjärta. Den andra parten har hållit fast vid ordet "nödvändig", då ju denna lydnad icke beror på vårt godtycke, utan då de pånyttfödda äro skyldiga att fullgöra denna lydnad.

4] Ur detta meningsskifte om orden och uttryckssätten har sedan en strid uppstått om själva saken, så att den ena parten gjort gällande, att man alls icke skulle driva lagen bland de kristna, utan endast ut från det heliga evangeliet mana människor till goda gärningar. Den andra parten har hävdat motsatsen.

Vad som hävdas och bejakas

Den kristna kyrkans rena lära i denna strid.

5] För att grundligt utreda och avgöra denna strid framlägges här vår lära, tro och bekännelse.

6] 1. Visst och sant är, att goda gärningar såsom ett gott träds frukter följa på en sann tro, såvida denna nämligen är – icke en död – utan en levande tro.

7] 2. Vi tro, lära och bekänna även, att goda gärningar böra helt uteslutas såväl i fråga om saligheten som i artikeln om rättfärdiggörelsen inför Gud, såsom aposteln betygar med klara ord, då han skriver: "Så säger också David, att salighet tillkommer allenast den människa, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: Saliga äro de, vilkas orättfärdighet icke tillräknas dem", Rom. 4. Och på ett annat ställe: "Av nåden ären I frälsta; Guds gåva är det, icke av gärningar, på det att ingen må berömma sig", Ef. 2.

8] 3. Vi tro, lära och bekänna även, att alla människor, men i all synnerhet de, som äro pånyttfödda och förnyade genom den helige Ande, äro pliktiga att göra goda gärningar.

9] 4. I denna mening användas orden "nödvändig", "böra" och "måste" på ett rätt och kristligt sätt även om de pånyttfödda, utan att detta strider mot ordens egentliga innebörd.

10] 5. När de är fråga om de pånyttfödda, böra emellertid de nämnda orden, necessitas, necessarium, "av nöden" och "nödvändig", icke förstås såsom innebärande ett tvång, utan blott förpliktelse till den lydnad, som de sant troende, i den mån de äro pånyttfödda, fullgöra icke av lagens nödgande och tvång, utan av fritt hjärta, emedan de "icke mer äro under lagen utan under nåden".

11] 6. Därför tro, lära och bekänna vi, att när det säges, att de pånyttfödda göra goda gärningar av fritt hjärta, detta dock icke bör förstås så, som om det skulle stå den pånyttfödda människan fritt att efter godtycke göra eller underlåta det goda och som om hon skulle kunna stå kvar i tron, ehuru hon uppsåtligt framhärdar i synd.

12] 7. Detta få vi dock icke förstå på annat sätt än Herren Kristus själv och hans apostlar, då de om den frigjorda människan förklara, att hon gör det goda icke i fruktan för straff såsom en träl, utan som Guds barn av kärlek till rättfärdigheten, Rom. 8.

13] 8. Likväl är denna frivillighetens anda hos Guds utkorade barn icke fullkomlig, utan behäftad med stor svaghet, såsom den helige Paulus klagar beträffande sig själv, Rom. 7, Gal. 5.

14] 9. Denna svaghet tillräknar dock Herren icke sina utvalda för Herren Kristi skull, såsom det står skrivet: "Så finnes nu ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus", Rom. 8.

15] 10. Vi tro, lära och bekänna även, att tron och saligheten bevaras hos oss icke genom gärningarna, utan endast genom Guds Ande i tron, men att de goda gärningarna bära vittne om Andens närvaro och inneboende hos oss.

Vad som avvisas och förnekas

Den motsatta falska läran.

16] 1. I enlighet med det sagda förkasta och fördöma vi sådana påståenden, som då man skriver och lär, att goda gärningar äro nödvändiga för saligheten. Likaledes, att ingen någonsin blivit salig utan goda gärningar och att det är omöjligt att utan goda gärningar bli salig.

17] 2. Vi förkasta och fördöma också såsom anstötligt och för den kristna tukten fördärvligt, när man framställer det nakna påståendet: Goda gärningar äro skadliga för saligheten.

18] Ty att mana människorna till kristen tukt och goda gärningar och påminna dem om huru nödvändigt det är, att de genom att öva sig i goda gärningar visa sin tro och tacksamhet till Gud, är särskilt under dessa senare tider icke mindre av nöden än att framhålla, att gärningarna icke få inblandas i artikeln om rättfärdiggörelsen. Ty människorna kunna lika väl genom en epikureisk vanföreställning om tron som genom papistisk fariseisk förtröstan på egna gärningar och förtjänster ådraga sig fördömelsen.

19] 3. Vi förkasta och fördöma även den läran, att tron och den helige Andes inneboende icke skulle gå förlorade genom uppsåtlig synd, utan att de heliga och utvalda skulle behålla den helige Ande, ehuru de falla i äktenskapsbrott och andra synder och framhärda däri.

Huvudfrågan i denna strid

(Status controversiae)

1] Frågan gäller här, om predikan av det heliga evangeliet egentligen är blott en nådepredikan, som förkunnar syndernas förlåtelse, eller tillika en bot- och straffpredikan, som bestraffar otron, enär denna skulle få sitt straff icke genom lagen, utan endast genom evangeliet.

Vad som hävdas och bejakas

Guds ords rena lära.

2] 1. Vi tro, lära och bekänna, att man med största omsorg må såsom ett klart ljus i kyrkan fasthålla åtskillnaden mellan lag och evangelium, varigenom, såsom den helige Paulus framhåller, Guds ord rätt delas.

3] 2. Vi tro, lära och bekänna, att lagen egentligen är den gudomliga lära, som undervisar vad som är rätt och Gud behagligt, och som bestraffar vad som är synd och Guds vilja emot.

4] 3. Allt, som bestraffar synden, hör därför till lagens predikan.

5] 4. Evangeliet åter är egentligen en sådan lära, som undervisar om vad den människa bör tro, som icke hållit lagen, utan är fördömd genom den, nämligen att Kristus sonat och betalt all synd och åt henne utan all hennes förtjänst förvärvat och vunnit syndernas förlåtelse, "rättfärdighet, som gäller inför Gud", och evigt liv.

6] 5. Men då ordet "evangelium" icke brukas överallt i den heliga Skrift i samma betydelse, vilket är den djupaste anledningen till denna strid, så tro, lära och bekänna vi, att om man med ordet "evangelium" förstår hela Kristi lära, som han i sin lärareverksamhet liksom även hans apostlar förkunnat (i denna betydelse brukas ordet i Mark. 1 och Apg. 20), man med rätta kan säga och skriva, att evangelium är en predikan om bättring och syndernas förlåtelse.

7] 6. Då emellertid lag och evangelium, liksom Moses såsom laglärare och Kristus såsom förkunnare av evangelium, ställas mot varandra, tro, lära och bekänna vi, att evangelium icke är en bot- eller straffpredikan, utan egentligen intet annat än en tröstepredikan och ett glatt budskap, som icke bestraffar och förskräcker utan tröstar samvetena mot lagens skräck, visar på Kristi förtjänst allena och åter upprättar oss genom den hugnesamma predikan om Guds nåd, som Kristus förvärvat genom sin förtjänst.

8] 7. Vad åter uppenbarandet av synden beträffar, måste Kristus taga lagen i sin hand och utlägga den andligen, Matt. 5, Rom. 7, emedan Moses' täckelse hänger framför alla människors ögon, så länge de höra blott lagens predikan, men ingenting om Kristus och därför genom lagen icke rätt lärt känna sin synd, utan antingen bli förmätna skrymtare såsom fariséerna eller förtvivla såsom Judas. Och "därför uppenbaras Guds vrede från himmelen" över alla syndare, så att de se, huru stor den är. Härigenom visas de in i lagen, och först då lära de genom densamma rätt känna sin synd. Men en sådan syndakännedom hade Moses aldrig kunnat tvinga fram hos dem.

9] Visserligen är predikan om Kristi, Guds Sons, lidande och död en allvarlig och förfärande predikan och ett vittnesbörd om Guds vrede och visserligen föras vi människor först härigenom riktigt in i lagen, sedan Moses' täckelse borttagits från oss, så att vi först rätt lära känna, huru stora ting Gud i lagen kräver av oss och huru vi icke kunna fullgöra någonting därav, och sedan söka all vår rättfärdighet i Kristus.

10] 8. Men så länge allt detta (nämligen Kristi lidande och död) predikar, oss människor till skräck, Guds vrede, så är det ännu icke i egentlig mening evangeliets predikan, utan Moses' och lagens predikan och Kristi främmande verk, varigenom han kommer till sitt eget verk, som är att predika nåd, trösta och levandegöra, vilket är evangeliets predikan i egentlig mening.

Vad som avvisas och förnekas

Den motsatta läran, som förkastas.

11] 1. I enlighet med det sagda förkasta vi och anse det såsom oriktigt och skadligt, då man lär, att evangeliet egentligen skulle vara en bot- och straffpredikan och icke endast en nådepredikan. Härigenom göres nämligen evangeliet åter till en laglära, fördunklas den heliga Skrift och Kristi förtjänst, berövas de kristna den rätta trösten och öppnas åter dörren för påvedömet.

Huvudfrågan i denna strid

(Status controversiae)

1] Lagen har av tre orsaker givits åt människorna, nämligen för det första för att bevara en yttre ordning gent emot den råa och ouppfostrade hopen, för det andra för att föra människorna till kännedom om sin synd och för det tredje för att giva dem, som blivit pånyttfödda, men vilka köttet ännu vidlåder, en säker regel, efter vilken de skola ställa och rätta sina liv. Beträffande detta sistnämnda tredje bruk av lagen har en strid uppstått mellan några teologer.

Frågan gäller, huruvida man bland de pånyttfödda kristna skall driva detta lagens bruk eller icke. Den ena parten har svarat ja, den andra nej på denna fråga.

Vad som hävdas och bejakas

Den rätta kristna läran angående denna strid.

2] 1. Vi tro, lära och bekänna, att ehuru de rätt troende och till Gud omvända människorna äro genom Kristus befriade från lagens förbannelse och tvång, de dock icke därför är utan lag, utan de äro frälsta av Guds Son, för att de skola öva sig i lagen dag och natt, Psalt. 119. Så levde icke våra stamföräldrar före fallet utan lag, ty Guds lag var skriven i deras hjärtan, då de voro skapade till Guds avbild.

3] 2. Vi tro, lära och bekänna, att lagens predikan bör med kraft drivas icke blott bland de icke troende och obotfärdiga, utan även bland de rätt troende och verkligen omvända, de pånyttfödda och genom tron rättfärdiggjorda.

4] 3. Ty ehuru de äro pånyttfödda och förnyade i sitt sinnes ande är denna pånyttfödelse och förnyelse likväl i detta livet icke fullkomlig, utan blott påbörjad, och de troende stå med sitt sinnes ande i ständig strid mot köttet, d.v.s. mot den fördärvade naturen, som vidlåder oss ända till döden. För denne gamle Adams skull, vilken ännu sitter kvar i människornas förstånd, vilja och alla krafter, är det – för att de icke av någon mänsklig religiös drift skola företaga sig godtyckliga och självvalda fromhetsövningar – synnerligen av nöden, att Herrens lag ständigt förelyser dem, ävensom att den gamle Adam icke brukar sin egen vilja, utan tvingas mot sin egen vilja genom lagens förmaning och hotelser och med straff och plågor att följa Anden och giva sig under dess lydnad, 1 Kor. 9; Rom. 6; Gal. 6; Psalt. 119; Hebr. 13.

5] 4. Beträffande skillnaden mellan lagens gärningar och Andens frukter tro, lära och bekänna vi, att de gärningar, som göras efter lagens föreskrift, så länge de äro och böra kallas lagens verk, som de framtvingas hos människorna genom hotelser om straff och Guds vrede.

6] 5. Andens frukter åter äro de verk, som Guds i de troende inneboende Ande verkar genom de pånyttfödda och som göras av de troende, i den mån de äro pånyttfödda, liksom om de icke visste om något bud, någon hotelse eller belöning. På detta sätt leva Guds barn i lagen och vandra efter Guds lag, vilken den helige Paulus i sina brev kallar "Kristi lag" och "lagen i min håg", och dock stå de "icke under lagen, utan under nåden". Rom. 7 och 8.

7] 6. Sålunda är och förblir lagen både för de botfärdiga och de obotfärdiga, både för de pånyttfödda och de icke pånyttfödda en och samma lag, nämligen Guds oföränderliga vilja. Skillnaden, vad beträffar lydnaden för lagen, föreligger endast hos människorna. Den människa, som ännu icke är pånyttfödd (liksom den pånyttfödde till sin köttsliga sida), gör endast av tvång och motvilligt, vad lagen kräver av henne. Den troende människan åter gör, i den mån hon är pånyttfödd, utan tvång och med villig håg det, som intet lagens hot någonsin kan framtvinga hos henne.

Vad som avvisas och förnekas

Den falska motsatta läran.

8] 1. I enlighet med det sagda förkasta vi såsom skadlig och mot kristen tukt och sann gudaktighet stridande villfarelse den läran, att lagen, förstådd på ovan angivet sätt, icke skulle predikas för de sant kristna och rätt troende, utan endast för de icke troende och de obotfärdiga.

1] Ehuru lärarna av den zwinglianska åskådningen icke är att räkna bland teologerna av den Augsburgska bekännelsen, enär de redan vid tiden för denna bekännelses överlämnande skilde sig från dem, så hava vi, enär de trängt sig in bland dem och understått sig att i denna kristna bekännelses namn utsprida sin villfarelse, velat lämna en av behovet påkallad kort redogörelse för denna strid.

Den egentliga innebörden i striden mellan oss och
sakramentarierna i denna artikel

(Status controversiae)

2] Frågan gäller, huruvida vår Herres Jesu Kristi sanna lekamen och blod äro verkligen och väsentligen närvarande i den heliga nattvarden och där utdelas under bröd och vin samt mottagas med munnen av alla, som begå detta sakrament, vare sig de äro värdiga eller ovärdiga, fromma eller icke fromma, troende eller icke troende, de förra till tröst och liv, de senare till dom.

Sakramentarierna besvara denna fråga nekande, men vi jakande.

3] För att förstå denna strid är till en början att uppmärksamma, att det finns två slags sakramentarier. En del äro grova sakramentarier, vilka med tydliga och klara ord uttrycka vad de i hjärtat tänka, nämligen att i den heliga nattvarden intet annat än bröd och vin är närvarande och där utdelas och mottages med munnen. 4] Andra åter äro listiga och de mest farliga bland sakramentarierna: de röra sig skenbart med vissa av våra uttryckssätt och påstå sig även tro på en verklig närvaro av Kristi sanna, väsentliga och levande lekamen och blod i den heliga nattvarden, men mena, att denna närvaro föreligger andligen, genom tron. 5] Under dessa skenfagra ord företräda dessa dock den förstnämnda grova uppfattningen, att ingenting annat än bröd och vin är närvarande i nattvarden och där mottages med munnen.

Ty ordet "andligen" betyder för dem intet annat än att Kristi ande eller Kristi frånvarande kropps kraft eller hans förtjänst skulle vara närvarande. Men Kristi lekamen mena de icke vara på något sätt här närvarande, utan endast däruppe i den översta himmelen, dit vi med vår tros tankar ha att höja oss upp och där vi skola söka hans lekamen och blod, men icke här i nattvardens bröd och vin.

Vad som hävdas och bejakas

Den renläriga bekännelsen om den heliga nattvarden gent emot sakramentarierna.

6] 1. Vi tro, lära och bekänna, att Kristi lekamen och blod äro verkligen och väsentligen närvarande i den helige nattvarden och där verkligen utdelas och mottagas under bröd och vin.

7] 2. Vi tro, lära och bekänna, att Kristi testamentes ord icke äro att förstå annorlunda än som de bokstavligen lyda, så att brödet icke må beteckna Kristi frånvarande lekamen och vinet hans frånvarande blod, utan så, att brödet och vinet på grund av den sakramentala föreningen verkligen och i sanning äro Kristi lekamen och blod.

8] 3. Vad konsekrationen beträffar, tro, lära och bekänna vi, att Kristi lekamens och blods närvaro i den heliga nattvarden icke framkallas av någon människas verk eller prästers ord, utan att denna endast och allenast är att tillskrivas vår Herres Jesu Kristi allsmäktiga kraft.

9] 4. Men därjämte tro, lära och bekänna vi också enhälligt, att vid firandet av den heliga nattvarden Kristi instiftelseord ingalunda få utelämnas, utan böra offentligen uttalas, såsom det står skrivet: "Välsignelsens kalk, som vi välsigna" etc. 1 Kor. 11¹. Denna välsignelse sker genom uttalandet av Kristi ord.

10] 5. De grunder, varpå vi stödja oss i denna uppgörelse med sakramentarierna, äro de, som doktor Luther framställt i sin stora bekännelse.

11] "Den första grunden är denna artikel i vår kristna tro: Jesus Kristus är till väsendet sann, verklig, naturlig och fullkomlig Gud och människa, oskiljaktigt och oupplösligt förenade i en person.

12] Den andra grunden är denna, att Guds hand är allestädes närvarande" och att Kristus till sin mänskliga natur verkligen och i sanning är satt på denna och därför regerar såsom den ständigt närvarande samt i sin hand och under sin fot har allt, som är i himmelen och på jorden. På denna Guds högra hand har eljest ingen människa eller ängel, utan endast Marias Son blivit satt, och därför har han också denna makt.

13] "Den tredje grunden är denna, att Guds ord icke är bedrägligt eller talar osanning.

14] Och den fjärde är den, att Gud har och vet mångahanda sätt att vara på en ort och icke blott det enda, som filosoferna kalla 'lokalt' eller 'rumsligt'."

15] 6. Vi tro, lära och bekänna, att Kristi lekamen och blod på grund av den sakramentala föreningen med brödet och vinet mottages icke blott andligen genom tron, utan även med munnen, dock icke på kapernaitiskt sätt, utan på övernaturligt och himmelskt vis, såsom Kristi ord tydligt utvisa, då han ju ger befallning om att taga, äta och dricka, vilket apostlarna också göra. Ty det står skrivet: "Och de drucko alla därav", Mark. 14. Likaså säger den helige Paulus: "Brödet, som vi bryta, är en delaktighet av Kristi kropp", d.v.s. den som äter detta bröd, han äter Kristi lekamen. Detta betygas också enhälligt av de förnämsta gamla kyrkolärarna, såsom Chrysostomus, Cyprianus, Leo I, Gregorius, Ambrosius, Augustinus m.fl.

16] 7. Vi tro, lära och bekänna, att icke blott de rätt troende och värdiga, utan även de icke troende och ovärdiga verkligen mottaga Kristi lekamen och blod, dock icke till tröst och liv, utan till dom och förtappelse, om de icke omvända sig och göra bättring.

17] Ty även om de stöta bort från sig Kristus såsom saliggörare, så måste de dock även mot sin vilja giva plats åt honom såsom den stränge domaren, vilken lika närvarande och påtagligt fullgör domen hos de obotfärdiga nattvardsgästerna, som han i de troende och värdiga gästernas hjärtan verkar tröst och liv.

18] 8.Vi tro, lära och bekänna även, att det blott finnes ett slags ovärdiga nattvardsgäster, nämligen de som icke tro, om vilka det står skrivet: "Men den som icke tror, han är redan dömd." Genom det ovärdiga bruket av det heliga sakramentet skärpes och försvåras denna dom, 1 Kor. 11.

19] 9. Vi tro, lära och bekänna, att ingen, som rätt tror, mottager den heliga nattvarden sig till dom, så länge han bevarar en levande tro, huru svag den än månde vara, ty nattvarden är instiftad särskilt för de i tron svaga, men botfärdiga kristna för att giva dem tröst och stärka deras svaga tro.

20] 10. Vi tro, lära och bekänna, att all värdighet hos bordsgästerna vid denna himmelska måltid består i Kristi allraheligaste lydnad och fullkomliga förtjänst, som vi tillägna oss genom en sann tro och bli tillförsäkrade genom sakramentet, men alls icke i våra egna dygder och inre och yttre beredelser.

Vad som avvisas och förnekas

Sakramentariernas fördömliga motsatta lära.

21] Vi förkasta och fördöma enhälligt alla här nedan angivna irrläror, som strida mot den nu framställda läran och den enkla tron och bekännelsen om Kristi nattvard.

22] 1. Den inom påvedömet drivna transsubstantiationsläran, att brödet och vinet i den heliga nattvarden förlora sin substans och sitt naturliga väsen och i detta avseende förintas, så att de förvandlas till Kristi lekamen och endast deras yttre gestalt blir kvar.

23] 2. Den påvliga läran om mässoffret för levandes och dödas synder.

24] 3. Att lekmännen tillåtas mottaga sakramentet blott under en gestalt och i strid mot Kristi testamentes tydliga ord kalken undanhålles dem och de gå miste om Kristi blod.

25] 4. Läran att Kristi testamentes ord icke skola fattas enkelt eller tros enligt sin ordalydelse, utan att de utgöra dunkelt tal, vars begripliga mening man måste söka först på andra ställen i Skriften.

26] 5. Att Kristi lekamen i det heliga sakramentet icke i och med brödet mottages med munnen, utan att man där mottager endast bröd och vin med munnen, men Kristi lekamen blott andligen genom tron.

27] 6. Att brödet och vinet i den heliga nattvarden icke äro annat än sinnebildliga tecken, varigenom de kristna känna igen varandra.

28] 7. Att brödet och vinet blott äro tecken, liknelser och sinnebilder av Kristi fjärran från oss varande lekamen och blod.

29] 8. Att brödet och vinet icke äro annat än åminnelsetecken, insegel och underpanter, som försäkra oss, att då vi i tron svinga oss upp till himmelen, vi där lika verkligt skola bli delaktiga av Kristi lekamen och blod, som vi i nattvarden äta och dricka bröd och vin.

30] 9. Att försäkrandet om frälsningen och stadfästandet av vår tro i den heliga nattvarden sker endast genom brödets och vinets yttre tecken, men icke genom Kristi verkligen närvarande lekamen och blod.

31] 10. Att endast Kristi frånvarande lekamens och blods kraft, verkan och förtjänst utdelas i den heliga nattvarden.

32] 11. Att Kristi kropp är så innesluten i himmelen, att den på intet sätt kan på en gång och i ett och samma tidsmoment vara närvarande på flera eller alla ställen på jorden, där hans heliga nattvard firas.

33] 12. Att Kristus icke kunnat vare sig giva eller uppfylla något löfte om att hans lekamen och blod skulle vara väsentligen närvarande i den heliga nattvarden, enär hans antagna mänsklighets natur och egenskaper icke skulle kunna tåla eller medgiva något sådant.

34] 13. Att Gud i sin maktfullkomlighet icke skulle kunna åstadkomma (något som är förskräckligt att höra), att hans lekamen är väsentligen närvarande i ett och samma tidsmoment på mer än en plats.

35] 14. Att icke Kristi testamentes allsmäktiga ord, utan vår tro åstadkommer och verkar Kristi lekamens och blods närvaro i den heliga nattvarden.

36] 15. Att de troende icke skola söka Kristi lekamen i den heliga nattvardens bröd och vin, utan upplyfta sina ögon från brödet till himmelen och där söka Kristi lekamen.

37] 16. Att de troende, obotfärdiga kristna icke undfå Kristi sanna lekamen och blod i den heliga nattvarden, utan endast bröd och vin.

38] 17. Att värdigheten hos gästerna vid denna himmelska måltid består icke endast i en sann tro på Kristus, utan även i människornas yttre beredelse.

39] 18. Att även de rätt troende, som hava och bevara en sann, levande tro på Kristus, kunna mottaga detta sakrament till doms, enär de i sin utvärtes vandel ännu äro ofullkomliga.

40] 19. Att man bör tillbedja brödets och vinets yttre synliga element i det heliga sakramentet.

41] 20. Likaså överlämna vi åt Guds rättvisa dom alla framfusiga, smädande och hädiska frågor (vilka det icke höves att här ens nämna) och talesätt, som sakramentarierna på ett grovt, köttsligt kapernaitiskt och avskyvärt sätt framställa angående detta sakraments övernaturliga och himmelska mysterium och som äro hädiska och grovt anstötliga.

42] 21. Vi förkasta likaså härmed alldeles talet om ett kapernaitiskt ätande av Kristi lekamen, såsom skulle hans kött sönderslitas med tänderna och smältas såsom annan mat, en åsikt, som sakramentarierna i strid mot sitt samvetes vittnesbörd och våra ofta upprepade betyganden lömskt pådikta oss, varmed de göra vår lära förhatlig hos sina åhörare. Däremot anse och tro vi i enlighet med Kristi testamentes klara ord, att ett verkligt, men övernaturligt ätande av Kristi lekamen liksom drickande av hans blod här förekommer, men detta kan icke begripas av människans förnuft och sinnen, utan måste här liksom i andra trosartiklar taga vårt förnuft till fånga under trons lydnad. Ty detta mysterium uppenbaras i Guds ord och fattas blott av tron.

1] Ur striden om den heliga nattvarden har mellan oförvillade teologer av den Augsburgska bekännelsen och kalvinistiska teologer (som förvillat även många andra) strid uppstått angående Kristi person, de båda naturerna hos Kristus och dessas egenskaper.

Huvudfrågan i denna strid
 
(Status controversiae)

2] Huvudfrågan har gällt, huruvida den gudomliga och mänskliga naturen i Kristi person samt dess egenskaper på grund av den personliga föreningen hava realiteter, d.v.s. verkligen och i sanning, något gemensamt med varandra och huru långt denna gemenskap sträcker sig.

3] Sakramentarierna hava påstått, att den gudomliga och mänskliga naturen hos Kristus äro personligen förenade med varandra på sådant sätt, att ingendera har sin naturs egenskaper realiter, d.v.s. verkligen och i sanning, gemensamt med den andra, utan de hava blott namnet gemensamt. Ty de säga helt enkelt: unio facit communia nomina, d.v.s. den personliga föreningen gör blott att namnen äro gemensamma, så att Gud kallas människa och människan Gud, men icke så, att Gud realiter, d.v.s. verkligen och i sanning, har något gemensamt med den mänskliga naturen och den mänskliga naturen något gemensamt med den gudomliga och dess majestät och egenskaper. Det rakt motsatta har doktor Luther och hans anhängare förfäktat gent emot sakramentarierna.

Vad som hävdas och bejakas

Den kristna kyrkans rena lära om Kristi person.

4] För att utreda och med ledning av vår kristna tro avgöra denna strid framställa vi på följande sätt vår lära, tro och bekännelse.

5] 1. Den gudomliga och mänskliga naturen i Kristus äro personligen förenade, att det icke är fråga om två Kristus, den ene Guds son och den andre människans son, utan om en enda Guds och människans son. Luk. 1; Rom. 9.

6] 2. Vi tro, lära och bekänna, att den gudomliga och den mänskliga naturen icke äro sammanblandade till ett väsen och att den ene icke är förvandlad till den andra, utan varje natur behåller sina väsentliga egenskaper, vilka aldrig någonsin kunna bli den andra naturens egenskaper.

7] 3. Den gudomliga naturens egenskaper äro: att vara allsmäktig, evig, oändlig, i överensstämmelse med sin naturs och sitt naturliga väsens egenart, absolut, allestädesnärvarande, allvetande o.s.v., egenskaper, som aldrig någonsin kunna bli den mänskliga naturens.

8] 4. Den mänskliga naturens egenskaper äro: att vara en kroppslig varelse eller ett skapat väsen, att bestå av kött och blod, att vara ändlig och begränsad, att lida och dö, att stiga upp och ned och röra sig från en plats till en annan, att känna hunger, törst, köld och hetta etc. med mera sådant, egenskaper, som aldrig någonsin kunna bli den gudomliga naturens.

9] 5. Vi tro, lära och bekänna, att de båda naturerna äro personligen förenade, d.v.s. förenade i en person, denna förening icke är en sådan förknippning eller förbindelse, att den ena naturen icke skulle personligen, d.v.s. på grund av den personliga föreningen, hava något gemensamt med den andra, såsom då två bräder limmas ihop, varvid det ena icke giver åt det andra eller mottager från det andra något. Utan här föreligger den högsta förbindelse, vari Gud i sanning står med människan, och ur denna personliga förening och den därav följande högsta och outsägliga förbindelsen härflyter allt mänskligt, som utsäges och tros om Gud, och allt gudomligt, som utsäges och tros om människan Kristus. Denna naturernas förening och förbindelse ha de gamla kyrkolärarna sökt förklara med liknelsen om ett glödgat järn och föreningen mellan kropp och själ hos människan.

10] 6. Därför tro, lära och bekänna vi, att Gud är människa och människan Gud, vilket icke kunde vara förhållandet, om den gudomliga och den mänskliga naturen icke verkligen och i sanning hade någon förbindelse med varandra.

11] Ty huru skulle människan Marias son i sanning kunna kallas eller vara Gud och Guds, den Allrahögstes, Son, om hans mänskliga natur icke varit personligen förenad med Guds Son och sålunda icke hade realiter något, d.v.s. verkligen och i sanning något, utan blott namnet Gud gemensamt med honom?

12] 7. Därför tro, lära och bekänna vi, att Maria icke avlat och fött blott och bart en människa utan guds sannskyldige Son, varför hon också med rätta kallas och verkligen är Guds moder.

13] 8. Därför tro, lära och bekänna vi också, att icke blott och bart en människa lidit för oss, dött, blivit begraven, nedstigit till dödsriket, uppstått från de döda, uppfarit till himmelen och uppstigit till Guds majestät och allsmäktig kraft, utan en sådan människa, vilkens mänskliga natur står i en så djup förening och förbindelse med Guds Son, att den med honom utgör en person.

14] 9. Därför har i sanning Guds Son lidit för oss, ehuru efter den mänskliga naturens egenskaper, vilken han upptagit i sin gudomliga persons enhet och tillägnat sig så, att han kunde lida och bli vår överstepräst för att försona oss med Gud, såsom det står skrivet: De hava "korsfäst härlighetens Herre". Och: I ären återlösta med Guds blod. 1 Kor. 2; Apg. 20.

15] 10. Därför tro, lära och bekänna vi, att han såsom en människas son realiter, d.v.s. verkligen och i sanning, till sin mänskliga natur upphöjts till det allsmäktiga majestätets och Guds krafts högra hand, enär han blivit upptagen till Gud, då han av den helige Ande avlades i moderlivet, och hans mänskliga natur personligen förenats med den Allrahögstes Son.

16] 11. Detta majestät har han på grund av den personliga föreningen alltid haft, men i föreningens tillstånd utblottat sig därpå och fördenskull i sanning tillväxt i ålder, visdom och nåd inför Gud och människor. Därför har han icke alltid, utan endast när det behagade honom, visat detta majestät, till dess han efter uppståndelsen helt och hållet avlade tjänare-skepnaden, men dock icke den mänskliga naturen, och insattes i det fullständiga utövandet, uppenbarandet och bevisandet av det gudomliga majestätet och så ingick i sin härlighet, att han numera icke blott som Gud utan även såsom människa vet allt, förmår allt och är närvarande i hela skapelsen samt har i sin hand och under sin fot allt, som är i himmelen, på jorden och under jorden, såsom han själv betygar: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden." Och den helige Paulus skriver: Han har farit upp "över alla himlar, för att han skulle uppfylla allt". Denna sin makt kan han såsom den överallt närvarande utöva, och för honom är allt möjligt och ingenting obekant.

17] 12. Därför kan han utan svårighet, själv närvarande i den heliga nattvarden, utdela sin sanna lekamen och sitt blod, och detta icke efter sin mänskliga naturs beskaffenhet och egenart, utan efter den egenart och beskaffenhet, som tillhör Guds högra hand, såsom doktor Luther säger i vår kristna barnalära. Denna närvaro är icke jordisk eller kapernaitisk och dock verklig och väsentlig, såsom hans testamentes ord lyda: "Detta är, är, är min lekamen."

18] Enligt denna vår lära, tro och bekännelse upplöses icke Kristi person, såsom sker hos Nestorius (denne förnekar nämligen communicatio idiomatum, d.v.s. den verkliga förbindelsen mellan de båda naturernas egenskaper i Kristus, och upplöser sålunda hans person, såsom Luther utreder i sin bok De conciliis), icke heller sammanblandas de båda naturerna med tillhörande egenskaper till ett väsen, såsom Eutyches irrlärigt menar, och icke heller förnekas eller utplånas den mänskliga naturen i Kristi person eller förvandlas den ena naturen till den andra. Utan Kristus är och förbliver i all evighet Gud och människa i en oupplöslig person, vilket näst efter den heliga treenigheten är det högsta mysterium, såsom aposteln betygar. Härpå har vår enda tröst, vårt liv och salighet sin grund.

Vad som avvisas och förnekas

Den motsatta falska läran om Kristi person.

19] I enlighet med det sagda förkasta och fördöma vi såsom stridande mot Guds ord och vår klara kristna tro följande irrläror:

20] 1. Att Gud och människa i Kristus icke utgöra en person, utan en är Guds son, en annan människans son, såsom Nestorius gycklar.

21] 2. Att den gudomliga och den mänskliga naturen äro sammanblandade med varandra till ett väsen och den mänskliga naturen förvandlad till gudom, såsom Eutyches fantiserar.

22] 3. Att Kristus icke är sann, verklig, evig Gud, såsom Arius hävdat.

23] 4. Att Kristus icke haft en verklig, mänsklig natur med kropp och själ, såsom Marcion uppdiktat.

24] 5. Quod unio personalis faciat tantum communia nomina, d.v.s. att den personliga föreningen endast åstadkommer, att beteckningar och namn äro gemensamma.

25] 6. Att det blott är phrasis och modus loquendi, d.v.s. ord och talesätt, när man säger: Gud är människa, människa är Gud, ty det gudomliga har realiter, d.v.s. i verkligheten, ingenting gemensamt med det mänskliga, såsom omvänt det mänskliga icke har någonting gemensamt med det gudomliga.

26] 7. Att det blott är communicatio verbalis, d.v.s. intet annat än ord, när man säger, att Guds Son dött för världens synd och att människans son blivit allsmäktig.

27] 8. Att den mänskliga naturen i Kristus blivit på samma sätt som gudomen ett oändligt väsen och att på grund härav denna väsentliga, meddelade, i den mänskliga naturen ingjutna och från Gud avsöndrade kraft och beskaffenhet är allestädes närvarande på samma sätt som den gudomliga naturen.

28] 9. Att den mänskliga naturen blivit den gudomliga naturen exaequata eller jämlik med avseende på substans och väsen eller väsentliga egenskaper.

29] 10. Att Kristi mänskliga natur är till rummet utsträckt till varje plats i himmelen och på jorden, något, som icke kan tillskrivas ens den gudomliga naturen.

30] 11. Att det på grund av Kristi mänskliga naturs beskaffenhet är honom omöjligt att med sin kropp på en gång vara på mer än en plats och ännu mindre överallt.

31] 12. Att blott och bart den mänskliga naturen lidit för oss och återlöst oss och att Guds Son i verkligheten icke haft något gemensamt med den mänskliga naturen i fråga om lidandet, såsom anginge detta honom icke alls.

32] 13. Att Kristus endast med sin gudom är närvarande hos oss på jorden i Ordet, sakramenten och allt vårt betryck och att denna hans närvaro icke har någonting alls att göra med hans mänskliga natur, genom vilken han icke längre har något att skaffa med oss här på jorden, sedan han en gång har frälst oss genom sitt lidande och sin död.

33] 14. Att sedan Guds Son, som antagit den mänskliga naturen, avlagt tjänare-skepnaden, han icke mera utför sin allmakts alla verk i, med och genom sin mänskliga natur, utan blott en del och endast på den plats, där den mänskliga naturen befinner sig.

34] 15. Att han efter sin mänskliga natur icke alls kan besitta allmakt och den gudomliga naturens andra egenskaper, vilket står i strid mot Kristi uttryckliga ord: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden." Och mot den helige Paulus' ord: "I honom bor gudomens hela fullhet lekamligen." Kol. 2.

35] 16. Att åt honom väl en större makt i himmelen och på jorden är given, nämligen större och förmer än åt alla änglar och skapade varelser, men att han icke har någon delaktighet i Guds allmakt och att denna icke heller är given åt honom. Därför har man uppdiktat en media potentia, d.v.s. ett slags makt mellan Guds allmakt och andra skapade varelsers förmåga; denna skulle vara given åt Kristus efter hans mänskliga natur genom upphöjelsen och tänkes vara mindre än Guds allmakt men större än andra skapade varelsers förmåga.

36] 17. Att Kristus med avseende på sin andliga utrustning som människa har en viss begränsning i sitt vetande och att han icke vet mera än vad som är tillbörligt och av nöden för hans domareämbete.

37] 18. Att Kristus ännu icke har en fullkomlig kunskap om Gud och alla hans verk, ehuru det ändock står skrivet om honom, att "i honom finnas visdomens alla skatter fördolda".

38] 19. Att Kristus efter sin mänskliga ande icke alls kan veta, vad som varit av evighet, vad som nu sker över allt och vad som i evighet skall komma att ske.

39] 20. Att det läres och att ordet i Matt. 28: "Mig är given all makt" etc. tydes och vantolkas så, att all makt i himmelen och på jorden blivit åt Kristus efter hans gudomliga natur restituerad, d.v.s. återställd i uppståndelsen och himmelsfärden, som om han hade även med hänsyn till sin gudom avklätt sig och avlagt denna makt i sin förnedrings tillstånd.

Genom denna lära icke blott förvränger man Kristi testamentes ord, utan bereder även väg för det förut fördömda arianska kätteriet, så att Kristi eviga gudom till sist förnekas och Kristus och med honom vår salighet går helt och hållet förlorad, om icke denna falska lära vederlägges ut från Guds ords och vår klara kristna tros fasta grund.

Den främsta stridsfrågan beträffande denna artikel
 
(Status controversiae)

1] Bland en del teologer av den Augsburgska bekännelsen har strid uppstått angående denna artikel. Härvid gäller frågan, när och på vad sätt Herren Kristus enligt vår klara kristna tro nedstigit till dödsriket, om detta har skett före eller efter hans död. Vidare, om han gjort detta blott andligen, med sin gudom, eller med kropp och själ, andligen och lekamligen. Slutligen, om detta ingår i Kristi lidande eller i hans härliga seger och triumf.

2] Denna artikel kan emellertid lika litet som den föregående begripas med förnuftet och sinnena, utan måste fattas med tron allena.

3] Därför är det vår enhälliga mening, att man icke bör disputera om den, utan blott enfaldigt tro och läsa den, såsom salig Luther i sin predikan i Torgau år 33 på ett alltigenom kristligt sätt förklarat denna artikel, avlägsnat alla onyttiga och onödiga frågor och manat alla sanna kristna att fasthålla trons kristna enfald.

4] Ty det är alldeles tillräckligt att veta, att Kristus verkligen nedstigit till dödsriket och omintetgjort dess makt över alla troende samt frälst dem från dödens och djävulens våld och från den eviga fördömelsen i helvetets svalg. Frågan om hur detta gått till få vi spara till den andra världen, där icke blott detta, utan även mycket annat, som vi här enfaldigt trott, men med vårt förblindade förnuft icke kunnat begripa, skall bliva uppenbarat för oss.

1] Om kyrkliga ceremonier och bruk, som varken påbjudas eller förbjudas i Guds ord, men som införts i kyrkan för ordnings och prydnads skull, har strid uppstått mellan teologer av den Augsburgska bekännelsen.

Den främsta stridsfrågan beträffande denna artikel

2] Huvudfrågan har varit, om i tider av förföljelse, då det gäller att avlägga bekännelsen, oaktat motståndarna till evangeliet icke velat komma överens med oss i fråga om läran, vi likväl med gott samvete på deras yrkande och krav skulle kunna åter införa några avskaffade ceremonier, som äro i och för sig likgiltiga och av Gud varken påbjudna eller förbjudna, och sålunda kunna komma överens med dem om sådana ceremonier och adiaphora. En del ha besvarat denna fråga jakande, andra nekande.

Vad som hävdas och bejakas

Den riktiga och sanna läran och bekännelsen angående denna artikel.

3] 1. För att bilägga denna strid meddela vi, att vi enhälligt tro, lära och bekänna, att de ceremonier och kyrkliga bruk, som varken påbjudas eller förbjudas i Guds ord, utan införts blott för prydnads och ordnings skull, i och för sig icke är någon gudstjänst eller någon del av en sådan. Matt. 15. Fåfängt dyrka de mig med människobud.

4] 2. Vi tro, lära och bekänna, att Guds församling på varje ort och i varje tid har befogenhet att efter omständigheterna ändra sådana ceremonier, såsom det kan vara nyttigast och mest uppbyggligt för Guds församling.

5] 3. Dock bör man här undvika all lösaktighet och allt, som väcker förargelse, och med all omsorg visa skonsamhet mot de i tron svaga.

6] 4. Vi tro, lära och bekänna, att i tider av förföljelse, då en klar trosbekännelse kräves av oss, man icke i sådana ting bör ge vika för motståndarna, såsom aposteln skriver: "Stån fasta i den frihet, varmed Kristus frigjort oss, och låten icke eder fångas under något nytt träldomsok." Likaså: "Tagen icke på ett främmande ok; vilken gemenskap har ljus med mörker?" Likaså: "För att evangelii sanning skulle bliva bevarad hos eder, gåvo vi icke vika ett ögonblick för att underkasta oss dem." Ty i ett sådant fall är det icke längre fråga om likgiltiga ting, utan om evangelii sanning, om den kristna friheten och om avvärjande av att avguderi uppenbart stadfästes och att de i tron svaga taga anstöt. I detta stycke ha vi icke att göra någon eftergift, utan böra avgiva en klar bekännelse och tåligt fördraga, vad Gud pålägger oss och tillstädjer sitt ords fiender att göra mot oss.

7] 5. Vi tro, lära och bekänna, att den ena kyrkomenigheten icke skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest äro eniga i läran och alla dess artiklar ävensom i de heliga sakramentens rätta bruk, såsom det välkända ordet lyder: Dissonantia ieiunii non dissolvit consonantiam fidei, d.v.s. olikhet i fastan upplöser icke endräkten i tron.

Vad som avvisas och förnekas

Den falska läran beträffande denna artikel.

8] I enlighet med det sagda förkasta och fördöma vi såsom oriktiga och stridande mot Guds ord följande läror:

9] 1. Att människobud och -stadgar i kyrkliga ting anses i och för sig såsom en gudstjänst eller en del av en sådan.

10] 2. Att dylika ceremonier, bud och stadgar, som om de vore nödvändiga, med tvång påläggas Guds församling i strid mot den kristna frihet, som denna har i utvärtes ting.

11] 3. Att man vidare i tider av förföljelse och offentlig bekännelses avläggande skulle i fråga om sådana adiaphora och ceremonier ha att tillmötesgå det heliga evangeliets fiender (något som blott länder till avbrott för sanningen) och ingår förlikning med dem.

12] 4. Att slutligen sådana yttre ceremonier och adiaphora anses vara så avskaffade, att det icke skulle stå Guds församling fritt att efter omständigheter och i enlighet med vad som vid varje tillfälle är för kyrkan nyttigast använda sig i kristen frihet av en eller flera sådana.

1] Om denna artikel har ingen offentlig strid uppstått bland teologer av den Augsburgska bekännelsen. Då den emellertid är en trösterik artikel, när den rätt behandlas, har den även blivit förklarad i denna skrift för att för framtiden förhindra förargelseväckande meningsskifte därom.

Vad som hävdas och bejakas

Den rena, sanna läran om denna artikel.

2] 1. Först bör man noggrant uppmärksamma skillnaden mellan praescientia och praedestinatio, d.v.s. mellan Guds förutvetande och eviga utkorelse.

3] 2. Ty Guds förutvetande är ingenting annat än att Gud vet allting, innan det skett, såsom det står skrivet: "Gud i himmelen kan uppenbara förborgade ting; han har visat för konung Nebukadnessar vad som skall ske i kommande dagar." Dan. 2.

4] 3. Detta förutvetande gäller i lika mån de goda som de onda, men är icke orsak till det onda, varken till synden, att man gör orätt (vilket ursprungligen kommer från djävulen och människans onda, förvända vilja), eller till de ondas fördärv, vartill de själva äro skyldiga. Förutvetandet endast styr det onda och sätter för det en gräns, huru länge det får räcka, och ett mål, så att det alltsammans, oaktat det i sig självt är ont, får tjäna Guds utkorade till frälsning.

5] 4. Men praedestinationen eller Guds eviga utkorelse gäller blott Guds goda, i hans nåd inneslutna barn och är grund till deras salighet, vilken ju Gud verkar, samt styr och ordnar allt, som hör därtill. På densamma är vår salighet så fast grundad, att "dödsrikets portar icke skola bliva henne övermäktiga".

6] 5. Denna utkorelse skola vi icke efterforska i Guds hemliga rådslut, utan söka i Ordet, där den är uppenbarad.

7] 6. Men Guds ord leder oss till Kristus, som är "livets bok", i vilken alla de äro inskrivna, som skola bliva evigt saliga, såsom det står skrivet: "Han har utvalt oss genom honom, förrän världens grund var lagd."

8] 7. Denne Kristus kallar till sig alla syndare och lovar dem vederkvickelse och vill allvarligen, att alla människor skola komma till honom och mottaga hjälp. Dem tillbjuder han sig i Ordet och vill, att man hör det och icke tillstoppar öronen och föraktar det. Därjämte utlovar han åt dem den helige Andes kraft och verkan samt gudomligt bistånd till att stå fasta i tron och nå den eviga saligheten.

9] 8. Därför skola vi icke ut från förnuftet eller Guds lag döma om vår utkorelse till det eviga livet. Ty detta leder antingen till ett vilt, tygellöst, epikureiskt liv eller till förtvivlan och väcker i människans hjärtan, så länge de följer sitt förnuft, skadliga tankar, för vilka de icke kunna värja sig, så att de tänka för sig själva: Har Gud utvalt mig till salighet, så kan jag icke bliva fördömd, vad jag än gör. Och omvänt: Är jag icke utvald till evigt liv, så hjälper det icke, vad jag gör, utan allt är i varje fall förgäves.

10] 9. Däremot skall man hämta undervisning endast från det heliga evangeliet om Kristus, vari det klart betygas, att "Gud har innefattat alla under otro, för att han skulle förbarma sig över alla", och att han icke vill, att någon skall gå förlorad, utan att var och en omvänder sig och tror på Herren Kristus.

11] 10. Den som så efterfrågar Guds uppenbara vilja och följer den ordning, som den helige Paulus tecknat i brevet till romarna, i det att han först hänvisar människorna till att göra bot, lära känna sina synder, tro på Kristus och lyda Guds bud, innan han talar om hemligheten i Guds eviga utkorelse, för den är denna lära till nytta och tröst.

12] 11. Men ordet att "många äro kallade, men få utvalda" har icke den betydelsen, att Gud icke skulle vilja, att alla skola bliva saliga, utan orsaken till fördömelsen av de ogudaktiga är, att de antingen icke alls lyssna till Guds ord, utan övermodigt förakta det, tillsluta sina öron och hjärtan och sålunda spärra den rätta vägen för den helige Ande, så att han icke kan utföra sitt verk i dem, eller då de hört Ordet, slår det ifrån sig och icke akta därpå, vartill icke Gud och hans utkorelse, utan deras egen ondska bär skulden.

13] 12. Så långt skall en kristen begrunda artikeln om Guds eviga utkorelse, som den är uppenbarad i Guds ord, vilket framställer för oss Kristus såsom "livets bok", som öppnas och upplåtes för oss genom predikan av det heliga evangeliet, såsom det står skrivet: "Dem som han har utkorat, dem kallar han ock." I honom böra vi därför söka Faderns eviga utkorelse, ty han har i sitt eviga rådslut bestämt, att han icke skall göra andra än dem saliga, som känna hans Son Kristus och i sanning tro på honom. Men vi böra slå ifrån oss andra tankar, som icke härröra från Gud, utan ingivits av den lede fienden och varigenom han understår sig att försvaga eller rent av fråntaga oss den härliga tröst, som vi hava i denna frälsningsbringande lära, nämligen att vi av idel nåd utan all vår förtjänst i Kristus äro utkorade till evigt liv och att ingen kan rycka oss ur hans hand. Denna Guds nådiga utkorelse har han icke blott med ord tillsagt oss, utan även med ed bedyrat och med de heliga sakramenten beseglat, vilket vi i våra svåraste anfäktelser böra erinra oss och trösta oss med och bruka för att därmed utsläcka djävulens alla brinnande pilar.

14] 13. Därjämte böra vi i högsta grad beflita oss om att leva efter Guds vilja och, såsom den helige Petrus manar, göra vår kallelse fast samt framför allt hålla oss till Guds uppenbarade ord, som aldrig kan och skall svika oss.

15] 14. Genom denna korta förklaring av Guds eviga utkorelse gives helt och fullt åt Gud äran, att han endast av sin blotta nåd utan all vår förtjänst gör oss saliga "efter sin egen viljas råd". Härigenom gives icke heller någon orsak till klentro eller till ett vilt och otyglat liv.

Den motsatta läran eller vad som förnekas och avvisas

Den falska läran om denna artikel.

16] I enlighet med det sagda tro och mena vi, att om denna lära om Guds nådiga utkorelse till evigt liv drives så, att ängslade kristna icke kunna hämta tröst därav utan därigenom föras till klentro och förtvivlan och de obotfärdiga stärkas i sitt övermod, den i så fall icke framställes i enlighet med Guds ord och vilja utan efter förnuftets tankar och den lede satans ingivelse. Ty allt som är skrivet, är (enligt aposteln) skrivet oss till undervisning, för att vi genom tålamod och genom den tröst, som Skriften giver, skola bevara vårt hopp. I enlighet härmed förkasta vi följande villfarelser.

17] 1. Då det läres, att Gud icke skulle vilja, att alla människor skola göra bot och tro evangelium.

18] 2. Likaledes, att när Gud kallar oss till sig, det icke skulle vara hans allvar, att alla människor skola komma till honom.

19] 3. Likaledes, att Gud icke skulle vilja, att alla skola bliva saliga, utan att vissa med bortseende från deras synd endast genom Guds rådslut, bestämmelse och vilja äro förutbestämda till fördömelse, så att de icke kunna bliva saliga.

20] 4. Likaledes, att grunden till Guds utkorelse, varigenom Gud utvalt oss till evigt liv, är att söka icke blott i Guds barmhärtighet och Kristi allraheligaste förtjänst, utan även hos oss själva.

21] Alla sådana läror äro hädiska och förskräckliga kätterier, som beröva de kristna all den tröst, som de äga i det heliga evangeliet och bruket av de heliga sakramenten. Fördenskull böra de icke tolereras i Guds kyrka.

22] Detta är den korta och enkla förklaringen av de omstridda artiklar, angående vilka teologer av den Augsburgska bekännelsen en tid tvistat och framställt olika läror.

Härav kan varje enkel kristen människa med ledning av Guds ord och katekesens enkla lära förstå, vad som är rätt eller orätt, då icke blott den rena läran framställes, utan även den motsatta falska läran avvisats och förkastats, och sålunda de uppkomna förargelseväckande stridigheterna blivit grundligt avgjorda.

23] Gud allsmäktig och vår Herre Jesu Kristi Fader give oss sin helige Andes nåd, att vi alla i honom må vara eniga med varandra och ståndaktigt förbliva i en sådan kristen och honom välbehaglig endräkt. Amen.

1] För att man icke i tysthet skall tillskriva oss dessa kätterier, enär vi i den föregående förklaringen icke hava omnämnt dem, hava vi nu till sist blott velat uppräkna de läropunkter, vari de fara vilse och framställa en lära i strid mot vår kristna tro och bekännelse.

Vederdöparnas falska läror

2] Vederdöparna äro sinsemellan uppdelade på många partier, av vilka somliga förfäkta flera och andra färre villfarelser. Men vanligen driva de en sådan lära, som icke bör tålas eller fördragas vare sig i kyrkan eller staten och det världsliga regementet eller i familjen.

Artiklar, som icke kunna fördragas i kyrkan.

3] 1. Att Kristus icke antagit kött och blod genom jungfru Maria, utan fört det med sig från himmelen.

4] 2. Att Kristus icke är sann Gud, utan endast har flera den helige Andes gåvor än någon annan helig människa.

5] 3. Att vår rättfärdighet inför Gud består icke blott i Kristi förtjänst, utan i förnyelsen och vår egen fromma vandel. Denna utgör till stor del en egendomlig, besynnerlig, självuppfunnen andlighet och är i grunden ingenting annat än ett nytt slags munkväsende.

6] 4. Att de odöpta barnen icke äro syndare inför Gud, utan rättfärdiga och oskyldiga, och att de i sin oskuld – emedan de ännu icke kommit till förstånd – bli saliga utan dopet (vilket de enligt deras mening icke behöva). De förkasta således hela läran om arvsynden och vad som därmed sammanhänger.

7] 5. Att barnen icke behöver döpas, förren de kommit till förstånd och själva kunna bekänna sin tro.

8] 6. Att kristna barn , därför att de äro födda av kristna och troende föräldrar, äro heliga Guds barn även utan och före dopet, varför de varken hålla barndopet i ära eller främja det, något, som strider mot Guds uttryckliga löftesord, som gäller endast dem, som hålla hans bud och icke förakta det, 1 Mos. 17.

9] 7. Att det icke är en rätt kristen församling, om några syndare finnas däri.

10] 8. Att man icke skall höra någon predikan i eller ens besöka de kyrkorum, där tidigare påvliga mässor hållits och lästs.

11] 9. Att man icke skall hava något att skaffa med de kyrkans tjänare, som i överensstämmelse med den Augsburgska bekännelsen predika evangelium och förkasta vederdöparnas predikningar och villfarelser, och att man åt dem icke skall utföra någon tjänst eller arbete, utan undvika och fly dem såsom sådana, vilka förvända Guds ord.

Artiklar, som icke kunna fördragas i staten.

12] 1. Att överheten icke är i Nya testamentet ett stånd, som behagar Gud.

13] 2. Att en kristen människa icke med gott och okränkt samvete kan bekläda eller förvalta överhetens ämbete.

14] 3. Att en kristen icke kan med okränkt samvete vid vissa tillfällen utöva överhetens ämbete gent emot onda människor och att undersåtarna icke till sitt eget skydd och värn kunna påkalla den makt, som överheten äger och mottagit av Gud.

15] 4. Att en kristen människa icke med gott samvete kan avlägga någon ed eller med ed lova sin furste eller överhet tro och lydnad.

16] 5. Att överheten i Nya testamentet icke med okränkt samvete kan straffa brottslingar till livet.

Artiklar, som icke kunna fördragas i familjen.

17] 1. Att en kristen icke med gott samvete kan innehava eller behålla privat egendom, utan är pliktig att överlåta allt till gemensam egendom.

18] 2. Att en kristen icke med gott samvete kan vara gästgivare, köpman eller vapensmed.

19] 3. Att äkta makar för trossakers skull få skilja sig från varandra, lämna varandra och ingå nytt äktenskap med någon annan som är av samma tro.

Schwenkfeldianernas falska läror

20] 1. Att alla de icke hava någon rätt kunskap om den regerande konungen Kristus, vilka anse Kristus efter köttet som en skapad varelse.

21] 2. Att Kristi kött genom upphöjelsen antagit alla gudomliga egenskaper så, att Kristus såsom människa i makt, kraft, majestät och härlighet är med avseende på sitt väsens grad och tillstånd i allo Faderns och Logos jämlik, så att numera de båda naturerna i Kristus hava samma väsen,egenskaper, vilja och härlighet och Kristi kött tillhör den heliga Treenighetens väsen.

22] 3. Att den kyrkliga tjänsten, det predikade och hörda Ordet, icke är ett medel, varigenom Gud, den helige Ande, undervisar människorna och i dem verkar den saliggörande kunskapen om Kristus, omvändelse, bot, tro och lydnad.

23] 4. Att dopets vatten icke är ett medel, varigenom Herren Gud bekräftar barnaskapet och verkar pånyttfödelsen.

24] 5. Att den heliga nattvardens bröd och vin icke är ett medel, varigenom och varmed Kristus utdelar sin lekamen och sitt blod.

25] 6. Att en kristen människa, som verkligen blivit pånyttfödd genom Guds Ande, kan fullkomligt hålla och fullgöra Guds lag i detta livet.

26] 7. Att den församling icke är rätt kristen, där icke offentligen bannlysning eller i laga ordning företagen bannlysningsprocess förekommer.

27] 8. Att en kyrkans tjänare, som icke personligen själv är förnyad, pånyttfödd, rättfärdig och gudfruktig, icke kan undervisa andra till deras gagn eller utdela rätta, verkliga sakrament.

De nya arianernas falska lära

28] Att Kristus icke är sann, väsentlig, verklig Gud, av samma eviga gudomliga väsen som Gud Fadern och den helige Ande, utan endast utrustad med gudomligt majestät vid sidan av och under Gud Fadern.

Antitrinitariernas falska lära

29] Detta är en ny, i kristenheten tidigare okänd sekt, vilkens anhängare tro,lära och bekänna, att Faderns, Sonens och den helige Andes väsen icke är ett enda evigt gudomligt väsen, utan att såsom Gud Fadern, Sonen och den helige Ande äro tre åtskilda personer, varje person har sitt särskilda, från de andra personernas i gudomen åtskilda väsen, varvid de antingen alla tre, såsom – bildligt talat – tre olika och från varandra till sitt väsen skilda människor, äro av samma makt, vishet, majestät och härlighet eller äro varandra olika till väsen och egenskaper, så att endast Fadern är rätt sann Gud.

30] Dessa och dylika läror och övriga villfarelser, som stå i samband med dessa eller framgå ur dem, förkasta och fördöma vi såsom oriktiga , falska, kätterska och stridande mot Guds ord, de tre gammalkyrkliga bekännelserna, den Augsburgska bekännelsen, Apologien, Schmalkaldiska artiklarna och Luthers Katekeser, och för dem böra alla sanna kristna, höga och låga, taga sig till vara, såvida deras själars frälsning och salighet är dem dyr och kär.

31] Till bekräftelse att detta är allas vår lära, tro och bekännelse, för vilken vi äro beredda att på den yttersta dagen ansvara inför den rätte domaren, vår Herre Jesus Kristus, och att vi icke vilja vare sig i hemlighet eller offentligen tala eller skriva häremot, utan med Guds nåd hålla fast därvid, hava vi efter noggrant övervägande i sann fruktan för och åkallan av Gud detta med egen hand undertecknat. Sålunda förhandlat, Berg den 29 maj 1577.

Jacob Andreae D. har undertecknat.
Niklas Selnecker D. har undertecknat.
Andreas Musculus D. har undertecknat.
Kristoffer Cornerus D. har undertecknat.
David Chytraeus.
Martin Chemnitz.