av några artiklar i den Augsburgska bekännelsen, om vilka någon tid bland en del teologer strider stått, vilka härmed med ledning av Guds ord och vår kristna läras huvudinnehåll biläggas och till de stridande parternas förlikning avgöras.

1] Genom den Allsmäktiges särskilda nåd och barmhärtighet har läran om de viktigaste huvudstyckena i vår kristna tro, som under påvedömet genom människoläror och människostadgar gruvligen förmörkats, genom doktor Luther, salig och helig i åminnelse, blivit efter Guds ord renad och förklarad, varjämte de påvliga villfarelserna, missbruken och avgudatjänsten fått sitt vederbörliga straff. 2] Denna reformation har av motståndarna ansetts som införandet av en ny lära, och som det helt och hållet strede mot Guds ord och kristlig ordning, ha de häftigt, ehuru grundlöst, angripit den och överhopat den med orimliga smädelser och beskyllningar. 3] Därför hava de kristna kurfurstarna, furstarna och ständerna, vilka på sin tid antogo evangelii rena lära och läto reformera sina kyrkor efter Guds ord, vid den stora riksdagen i Augsburg år 30 låtit uppställa och till kejsar Karl V överlämna en på Guds ord grundad bekännelse, vari de klart och utan omsvep kristeligen bekänt, vad som i de evangeliska kyrkorna anses och läres om de viktigaste huvudstyckena (speciellt beträffande dem, varom strid rått mellan dem och de påviska). Denna bekännelse ha väl motståndarna illa upptagit, men – Gud vare lov – intill denna dag icke kunnat vederlägga.

4] Till denna kristna och i Guds ord fast grundade Augsburgska bekännelse ansluta vi oss härmed ännu en gång av hela vårt hjärta och hålla fast vid dess enkla, klara och tydliga innehåll, såsom detta framgår av ordalydelsen, samt anse densamma som en ren kristen trosbekännelse, vid vilken denna tids sanna kristna näst efter Guds ord böra hålla sig. På samma sätt har också fordom i Guds kyrka med anledning av påkommande lärostrider kristna symbola och bekännelser uppställts, till vilka rättsinniga lärare och åhörare på den tiden med hjärta och mun bekände sig. 5] Med den Allsmäktiges nåd ämna vi ock till vårt livs slut ståndaktigt hålla fast vid meromnämnda kristna bekännelse, sådan den överlämnades till kejsar Karl år 30, och vår avsikt är ingalunda att vare sig i denna skrift eller andra skrifter i ringaste mån avvika från nämnda bekännelse eller uppställa en annan och ny bekännelse.

6] Men ehuru den kristna läran i denna bekännelse i huvudsak – frånsett vad som skett från papisternas sida – förblivit oantastad, så kan likväl icke förnekas, att några teologer avvikit från en del av denna bekännelses höga och viktiga artiklar och antingen icke riktigt fattat deras innebörd eller icke hållit fast därvid, ja, kanske även företagit sig att i dem inlägga en främmande mening, allt under det att de föregivit sig vara anhängare av den Augsburgska bekännelsen och velat stödja sig på och berömma sig av densamma. 7] Härigenom hava svåra och fördärvliga splittringar uppstått i de rena evangeliska kyrkorna, liksom ju även under de heliga apostlarnas livstid fruktansvärda villfarelser uppstodo bland dem, som ville kallas kristna och berömde sig av Kristi lära, så att somliga ville bli rättfärdiga och saliga genom lagens gärningar, Apg. 15, andra förnekade de dödas uppståndelse, 1 Kor. 15, och andra åter icke trodde, att Kristus var sann evig Gud. Mot dessa måste de heliga apostlarna skarpt uppträda i sina predikningar och skrifter, ehuru på den tiden villfarelser i så viktiga frågor och allvarlig strid därom icke kunde avlöpa utan att väcka svår anstöt både hos de otrogna och de i tron svaga. På samma sätt glädja sig i våra dagar våra motståndare papisterna över de söndringar, som uppstått bland oss, i den okristliga och fåfänga förhoppningen, att dessa oenigheter skulle lända den rena läran till slutlig undergång. 8] De i tron svaga åter taga anstöt därav, i det att somliga tvivla på att den rena läran skulle under så stora söndringar finnas bland oss, och andra icke veta, till vilket parti de i fråga om de omstridda artiklarna skola ansluta sig. 9] De uppkomna stridigheterna utgöra nämligen icke, såsom somliga mena, blott ordstrider och inbördes missförstånd, så att den ena parten icke tillräckligt förstår den andras mening och striden sålunda består blott i några få oviktiga ord, utan striden gäller stora och viktiga ting av den art, att de villfarandes mening icke kan eller bör tålas i Guds kyrka och än mindre urskuldas och negligeras.

10] Fördenskull är det ett nödvändigt krav, att dessa omstridda artiklar med stöd av Guds ord och andra tillförlitliga skrifter så förklaras, att var och en, som förstår det, som hör den kristna tron till, må kunna beträffande de omstridda frågorna se, vilken mening som står i överensstämmelse med Guds ord och den kristna Augsburgska bekännelsen och vilken som icke gör det, och alla rättsinniga kristna, för vilka sanningen är dyrbar, må akta sig och taga sig till vara för de villfarelser och fördärvliga meningar som uppstått.

Om det sammanfattande begrepp samt den grund, regel och norm, varefter alla läror böra prövas i enlighet med Guds ord och de uppkomna lärostriderna böra kristligen förklaras och avgöras. [De compendiaria doctrinae forma]

1] För en grundlig och varaktig enighet i kyrkan erfordras framför allt, att man har en enhälligt antagen, sammanfattande begreppsmässig formel, i vilken den lära, som de sant kristna kyrkorna bekänna sig till, är given som ett kort sammandrag av Guds ord, liksom den gamla kyrkan för samma ändamål haft sina särskilda symbola. 2] Men emedan en sådan sammanfattande läroformel icke bör grundas på privata skrifter, utan på sådana böcker, som författats, godkänts och antagits i de kyrkors namn, som bekänna sig till en och samma lära och tro, så ha vi med hjärta och mun inbördes förklarat, att vi icke vilja uppställa eller antaga någon särskild eller ny trosbekännelse, utan vi bekänna oss till de allmänna, gemensamma skrifter, vilka alltid och allestädes ansetts och brukats som symbola eller trosbekännelser i alla de kyrkor, som omfatta den Augsburgska bekännelsen, innan ännu söndringar uppstått inom dem och så länge man i alla artiklar överallt enhälligt hållit fast vid Guds ords rena lära, sådan denna förklarats av salig doktor Luther.

3] 1. För det första bekänna vi oss till Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter såsom Israels rena och klara källa, som allena utgör den enda sanna norm, efter vilken alla lärare och läror böra prövas och dömas.

4] 2. Och emedan redan i gamla kyrkan den sanna kristna läran i dess rena, oförfalskade mening mot kättarnas förfalskningar framställts i korta artiklar eller huvudstycken såsom sammanfattade utdrag ur Guds ord, bekänna vi oss till de tre allmänkyrkliga symbola, nämligen Apostolicum, Nicaenum och Athanasianum. Dessa utgöra korta, kristna, i Guds ord grundade härliga trosbekännelser, genom vilka alla de kätterier, som på den tiden uppkommo i den kristna kyrkan, klart och grundligt vederläggas.

5] 3. För det tredje, emedan den gode Guden av särskild nåd på sista tiden ur det påvliga otrosmörkret åter fört i ljuset sitt ords sanning genom den gode gudsmannen doktor Luther och denna lära sammanställts ur och i enlighet med Guds ord mot påvedömets och andra sekters förfalskningar i den Augsburgska bekännelsens artiklar och huvudstycken, bekänna vi oss också till denna första oförändrade Augsburgska bekännelse, sådan den år 30 skriftligen avfattades och överlämnades i Augsburg till kejsar Karl V av några kristna kurfurstar, furstar och ständer i det tysk-romerska riket såsom en samfälld bekännelse för de reformerade kyrkorna. Detta har skett, icke emedan den har sammanställts av våra teologer, utan emedan den hämtats fram ur Guds ord och däri står fast och säkert grundad. Denna anse vi som vår tids symbolum, varigenom våra reformerade kyrkor avskilts från papisterna och andra förkastliga och fördömda sekter och kätterier, såsom det i den gamla kyrkan varit hävdvunnen sed, att senare kyrkomöten samt kristna biskopar och lärare åberopade sig på och bekände sig till Nicaenum.

6] 4. För det fjärde – för att mot papisterna utförligare förklara och försvara meromnämnda Augsburgska bekännelses egentliga och sanna mening och icke ge fördömda villfarelser tillfälle att under namn av nämnda bekännelse eller med stöd och hjälp av densamma smyga sig in i Guds kyrka, har efter överlämnandet av denna bekännelse en utförlig Apologi sammanställts och år 1531 publicerats. Även till denna bekänna vi oss enhälligt, då däri sagda Augsburgska bekännelse efter behov icke blott utförligare förklaras och försvaras, utan även stadfästes med klara och obestridliga vittnesbörd från den heliga Skrift.

7] 5. För det femte bekänna vi oss också till de artiklar, som uppställdes, godkändes och antogos på det stora mötet av teologer i Schmalkalden år 1537, sådana dessa ursprungligen avfattades och trycktes för att på det allmänna kyrkomötet i Mantua – eller var detta eljest skulle hållas – i de vittberömda kurfurstarnas, furstarnas och ständernas namn överlämnas såsom en förklaring av förutnämnda Augsburgska bekännelse, vid vilken de voro beslutna att med Guds nåd fasthålla. I dessa artiklar upprepas den Augsburgska bekännelsens lära och förklaras ytterligare några artiklar med stöd av Guds ord samt angives orsaken till att man skilt sig från den papistiska villfarelsen och avguderiet och icke velat taga befattning därmed eller därom ingå förlikning med påven.

8] 6. Och för det sjätte, emedan dessa högviktiga frågor även angå menigheten och lekmännen, vilka för sin salighets skull såsom kristna måste kunna skilja mellan ren och falsk lära, bekänna vi oss enhälligt till doktor Luthers Lilla och Stora katekes, sådana dessa av honom själv avfattats och upptagits i hans verk. Dessa hava nämligen av alla kyrkor, som anslutit sig till den Augsburgska bekännelsen, enhälligt godkänts och antagits samt offentligen använts i kyrka och hem. Ty i dessa är för de enkla lekmännen den ur Guds ord hämtade kristna läran på det riktigaste och enklaste sättet sammanfattad och likaledes, så långt det är nödvändigt, förklarad.

9] Dessa offentliga skrifter hava alltid i de renläriga kyrkorna och skolorna ansetts som normerande sammanfattning av den lära, som salig doktor Luther i sina skrifter hämtat fram ur Guds ord samt där tydligt förklarat och fast grundat gent emot påvedömet och andra sekter. Vi åberopa oss vidare på de utförliga förklaringar, som doktor Luther givit i sina läro- och stridsskrifter, dock med den reservationen, varom han själv i det latinska företalet till sina samlade skrifter giver en nödvändig och kristlig påminnelse, nämligen att den åtskillnaden föreligger, att Guds ord allena skall vara och förbliva enda regel och rättesnöre för läran och ingen människas skrifter få jämställas därmed, utan allt skall vara underordnat detta.

10] Men härmed förkastas icke andra goda, nyttiga och renläriga böcker, såsom utläggningar av den heliga Skrift, vederläggningar av villfarelser och förklaringar av läroartiklar. För så vitt dessa stå i överensstämmelse med nyssnämnda normerande skrifter, böra de anses som nyttiga utläggningar och förklaringar och kunna med fördel användas. Men vad som vi hittills sagt om sammanfattningen av vår kristna lära bör förstås blott så, att vi däri har en enhälligt antagen, viss och allmän norm för läran, till vilken alla våra evangeliska kyrkor bekänna sig och efter vilken – emedan den själv är hämtad från Guds ord – alla andra skrifter böra bedömas och normeras.

11] Ty att vi hava införlivat ovan uppräknade skrifter, nämligen den Augsburgska bekännelsen, Apologien, Schmalkaldiska artiklarna och Luthers Stora och Lilla katekes med den flera gånger omnämnda sammanfattningen av vår kristna lära, det har sin grund däri, att dessa alltid allestädes ansetts som uttryck för våra kyrkors allmänna och enhälliga trosuppfattning, såsom de också på sin tid underskrivits av de förnämsta och lärdaste teologerna och tillhört alla evangeliska kyrkor och skolor. 12] De äro också, såsom förut framhållits, allesamman avfattade och utgivna, innan några söndringar uppstått bland teologerna av den Augsburgska bekännelsen. Emedan de vidare böra anses som opartiska och icke kunna eller böra förkastas av någon av de stridande parterna, så kan heller ingen, som utan svek ansluter sig till den Augsburgska bekännelsen, jäva dessa skrifter, utan bör i stället antaga och erkänna dem som vittnen. Därför kan ingen heller förtänka oss, att vi ur desamma hämta förklaringar och avgörande besked i fråga om de omstridda artiklarna. 13] Och såsom vi till grund lägga Guds ord såsom den eviga sanningen, så åberopa vi dessa skrifter såsom vittnen om sanningen och om den rätta tron hos våra förfäder, vilka ståndaktigt höllo fast vid den rena läran.

Om de omstridda artiklarna med hänsyn till den motsatta läran,
som bör avvisas (antitesen).

14] För att bevara den rena läran och bibehålla en fast grundad och Gud behaglig endräkt i kyrkan är det nödvändigt att icke blott rätt driva den rena sunda läran, utan även tillbakavisa dem, som motsäga den och lära annorlunda. 1 Tim. 3, Tit. 1. Ty trogna herdar böra, såsom Luther säger, dels föra sina får på bete och föda dem, dels skydda dem för ulvarna, så att de taga sig till vara för främmande röster, Joh. 10, och skilja det kostbara från det värdelösa, Jer. 15.

15] Därför hava vi velat giva klart till känna, att man alltid bör göra åtskillnad mellan å ena sidan onödiga tvister, som mera riva ned än bygga upp och varigenom kyrkan oroas, och å andra sidan nödvändiga strider rörande trons artiklar och den kristna lärans främsta huvudstycken, enär för sanningens bevarande den motsatta läran måste avvisas.

16] Visserligen ge de nämnda skrifterna den kristne läsare, som har lust och kärlek till den gudomliga sanningen, ett klart och riktigt besked om var och en av de omstridda artiklarna, så att han kan inse, vad han med stöd av Guds ord, de profetiska och apostoliska skrifterna, har att anse om rätt och sant och vad han har att såsom falskt och orätt förkasta, undfly och undvika. Men för att sanningen så mycket tydligare och klarare må bevaras och skiljas från all villfarelse och intet må döljas under allmänna talesätt, hava vi dock beträffande var och en av de höga och synnerligen viktiga artiklar, om vilka strid denna tid stått, klart och tydligt givit vår mening till känna, så att icke blott de nu levande utan även våra efterkommande må hava ett klart offentligt vittnesbörd om vad som är och bör förbliva våra kyrkors enhälliga uppfattning och mening angående de omstridda artiklarna, nämligen:

17] 1. För det första förkasta och fördöma vi alla kätterier och villfarelser, som i den första, rättrogna gamla kyrkan förkastats och fördömts med stöd av den heliga Skrifts sanna och hållfasta grund.

18] 2. För det andra förkasta och fördöma vi alla sekter och kätterier, som avvisats i de nyss nämnda skrifterna.

19] 3. För det tredje, emedan under de tjugofem senaste åren på grund av Interim och andra förhållanden en del söndringar uppstått bland teologer av den Augsburgska bekännelsen, hava vi beträffande alla dessa i gemen och var och en för sig velat utan förbehåll, rent och klart framställa och förklara vår tro och bekännelse i teser och antiteser, d.v.s. genom framläggande av den rätta läran och dess motsats. Härigenom uppnås det syftet att den gudomliga sanningens grund i alla artiklar blir uppenbar och all oriktig, tvivelaktig, misstänkt och fördömd lära, var och i vilka böcker den än må förefinnas och vem som än i skrift avfattat den eller vill försvara den, avvisas och alla noggrant varnas för de villfarelser, som finnas utströdda här och där i en del teologers skrifter. 20] Om den kristne läsaren med all noggrannhet överväger denna förklaring och jämför den med de ovan uppräknade skrifterna, så skall han tydligt och klart finna, att vad som ursprungligen bekänts om varje enskild artikel i den korta sammanfattningen av vår tro och därefter vid olika tidpunkter närmare förklarats och vad som av oss återupprepats i denna skrift, ingalunda står mot vartannat, utan utgör den enkla, oföränderliga, bestående sanningen. Han skall se, att vi icke – såsom våra motståndare falskeligen föregiva – gå från den ena läran till den andra, utan vår vilja är att stå kvar på den Augsburgska bekännelsen och den samfällda kristna uppfattningen av densamma samt med Guds nåd ståndaktigt hålla fast vid denna gentemot alla falska tolkningar av densamma.