1] Först och främst har mellan några teologer av den Augsburgska bekännelsen strid uppstått om arvsynden, vad den egentligen innebär. En del har påstått, att emedan "människans natur och väsen helt och hållet har fördärvats genom Adams fall", numera efter fallet den fördärvade människans natur, substans och väsen, eller i alla fall den högsta och förnämsta delen av hennes väsen, nämligen hennes förnuftiga själ i dess högsta grad och potens, skulle utgöra själva arvsynden, vilken därför kallas natur- och personsynd, emedan den icke består i tanke, ord och gärning, utan utgör själva naturen, från vilken såsom från en rot alla andra synder växa fram. Därför finnes det numera efter fallet – emedan naturen är fördärvad genom synden – alls ingen skillnad mellan människans natur eller väsen och arvsynden hos henne.

2] Andra åter hava lärt, att arvsynden egentligen icke är människans natur, substans eller väsen, d.v.s. hennes kropp och själ, som även nu efter fallet hos oss äro och förbliva Guds skapade verk, utan arvsynden är något i människans natur, kropp och själ och alla krafter, nämligen ett däri föreliggande förskräckligt, djupt och outsägligt fördärv, så att människan saknar den ursprungliga rättfärdighet, vari hon skapats, och är i andliga ting död till det goda och vänd till vad ont är. På grund av detta fördärv och denna medfödda synd, som vidlåder naturen, framgår ur hjärtat all verksynd. Därför måste åtskillnad göras mellan å ena sidan den fördärvade människans natur och väsen eller hennes kropp och själ, vilka även efter fallet äro Guds skapade verk, och å andra sidan arvsynden, som är det djävulens verk, varigenom naturen fördärvats.

3] Nu är denna strid om arvsynden icke något tomt ordgräl, utan när denna lära rätt framställes med utgångspunkt från och med ledning av Guds ord och när all pelagiansk och manikeisk villfarelse avvisas, så bliva, såsom det heter i Apologien, Herren Kristi välgärningar och hans dyra förtjänst samt den helige Andes nådeverkningar så mycket bättre kända och mera prisade. Likaså ger man Gud den honom tillkommande äran, när hans verk och skapelse hos människan rätt skiljas från djävulens verk, varigenom naturen fördärvats. 4] För att nu denna stridsfråga må kristligt och efter Guds ord utredas och den rätta, rena läran om arvsynden må bevaras, vilja vi med stöd av de förutnämnda skrifterna i korta huvudpunkter framställa tes och antites, d.v.s. den rätta läran och dess motsats.

5] För det första är det uppenbart, att de kristna icke blott böra anse och erkänna de i verk och gärning framträdande överträdelserna av Guds bud som synd, utan även den vederstyggliga och förskräckliga arvsjukdom, varigenom hela naturen är fördärvad, bör sannerligen framför allt anses och erkännas som synd, ja, som "huvudsynden". 6] Denna är en rot och en källa till all verksynd, och den kallas av doktor Luther "natur- och personsynd", varmed han vill angiva, att även om en människa icke tänkte, talade eller gjorde något ont – vilket dock efter våra stamföräldrars fall i detta livet är omöjligt för den mänskliga naturen – hennes natur och person likväl är syndig, d.v.s. inför Gud helt och hållet och alltigenom förgiftad och fördärvad genom arvsynden såsom genom en andlig spetälska. På grund av detta fördärv och den första människans fall är människans natur och person anklagad och fördömd av Guds lag, så att vi äro "av naturen vredens barn" ävensom dödens och fördömelsens, om vi icke frälsas därifrån genom Kristi förtjänst.

7] För det andra är det och tydligt och uppenbart, att, såsom den nittonde artikeln i Augsburgska bekännelsen lär, Gud icke är skapare, anstiftare eller orsak till synden, utan på djävulens anstiftelse har "genom en enda människa synden" (som är ett djävulens verk) "kommit i världen"; Rom. 5; 1 Joh. 3. Och icke heller i den dag, som i dag är, skapar och verkar Gud i detta naturens fördärv synden i oss, utan tillsammans med naturen, som Gud ännu i dag skapar och verkar i människorna, fortplantas arvsynden genom den köttsliga avlelsen och födelsen av fader och moder på grund av syndig säd.

8] För det tredje vet och "fattar ingen människas förnuft" vad denna arvskada är, utan det måste, såsom det heter i Schmalkaldiska artiklarna, läras och "tros på grund av Skriftens uppenbarelse". Och i Apologien sammanfattas det korteligen i följande huvudpunkter:

9] 1. Denna arvskada är skuld till att vi alla på grund av Adams och Evas olydnad stå under Guds onåd och "av naturen äro vredens barn", såsom aposteln betygar i Romarbrevets femte kapitel.

10] (2). För det andra består den i en fullständig brist på eller "avsaknad av den medskapade arvsrättfärdigheten i paradiset" eller av gudslikheten, enligt vilken människan i begynnelsen skapats i sanning, helighet och rättfärdighet, såväl som i oförmåga och "oduglighet till allt, som hör Gud till", eller såsom den latinska texten lyder: Descriptio peccati originalis detrahit naturae non renovatae et dona et vim seu facultatem et actus inchoandi et efficiendi spiritualia. Det betyder: Av utredandet av arvsyndens innebörd framgår, att den icke-förnyade människans natur varken har gåvan och kraften eller förmågan och verkan att i andliga ting börja eller fullgöra något.

11] 3. Arvsynden (i den mänskliga naturen) är icke blott en sådan fullständig brist på allt gott i andliga och gudomliga ting, utan utgör i människan i stället för den förlorade gudslikheten ett djupt, ont, förskräckligt, grundlöst, outforskligt och outsägligt fördärv av människans hela natur och alla hennes krafter, särskilt de högsta och förnämsta själsliga krafterna i förstånd, hjärta och vilja. I följd härav ärver människan nu efter fallet "en medfödd ond naturbeskaffenhet", en hjärtats inre orenhet samt "ond lust och böjelse", 12] så att vi alla av naturen "från Adam ärva ett sådant hjärta, sådant sinne och sådana tankar", som med hänsyn till sina "högsta krafter och förnuftets ljus" av naturen äro stämda tvärt emot Gud och hans högsta bud, ja, som äro fientligt inställda mot Gud särskilt vad beträffar andliga och gudomliga ting. Eljest har människan i till det yttre, naturliga livet hörande ting, som regleras av förnuftet, i någon mån kvar förstånd, kraft och förmåga, ehuru i hög grad försvagade samt förgiftade och besmittade genom arvsjukdomen, så att de intet gälla inför Gud.

13] 4. Det av arvsynden föranledda straff, som Gud lagt på densamma och på Adams barn, är död, evig fördömelse, "annat kroppsligt" och andligt, timligt och evigt elände samt "djävulens herravälde och tyranni", så att den mänskliga naturen är underkastad djävulens makt, "given i hans våld och fånge i hans rike, hans, som lockar och förför många av denna världens stora och vise med förskräcklig villfarelse, kätteri och annan blindhet och i övrigt störtar människorna i allehanda synd och last".

14] 5. För det femte är denna arvskada så stor och fruktansvärd, att den endast för Herren Kristi skull kan hos de döpta och troende överskylas inför Gud och förlåtas. Den genom arvsynden förstörda och fördärvade mänskliga naturen kan också endast genom pånyttfödelse och förnyelse i och genom den helige Ande botas och helas, något som i detta livet blott påbörjas, men först i det tillkommande fulländas.

15] Dessa punkter, som här blott i korta sammandrag hava anförts, utredas och förklaras närmare i ovannämnda skrifter, som framlägga den samfällda bekännelsen av vår kristna lära.

16] Men denna lära måste så framställas och bevaras, att avvikelse icke göres vare sig i pelagiansk eller manikeisk riktning. Därför bör också i korthet omnämnas, vilka mot denna artikel stridande läror avvisas och förkastas i våra kyrkor.

17] 1. För det första avvisas och förkastas gammal och ny pelagianism, d.v.s. dessa falska åsikter och läror, att arvsynden skulle vara endast en reatus eller skuld på grund av en annans förvållande utan något vår egen naturs fördärv.

18] 2. Likaledes, att den syndiga onda lusten icke vore synd, utan conditiones, d.v.s. naturens medskapande, väsentliga egenskaper.

19] 3. Eller att den förutnämnda bristen eller skadan icke egentligen och verkligen inför Gud vore sådan synd, för vars skull människan utan Kristus nödvändigtvis är ett vredens och fördömelsens barn och står under satans herravälde och makt.

20] 4. Även dessa och liknande pelagianska villfarelser avvisas och förkastas, att naturen även efter fallet skulle vara ofördärvad och speciellt i andliga ting god och ren samt in naturalibus, d.v.s. i sina naturliga krafter, fullkomlig.

21] 5. Eller att arvsynden skulle vara blott i utvärtes hänseende en ringa, obetydlig, påstänkt fläck eller vidlådande brist vel corruptio tantum accidentium aut qualitatum, d.v.s. ett fördärv av blott några tillfälliga egenskaper hos människans natur, varvid naturen likväl alltjämt äger och behåller sin godhet och kraft även med avseende på andliga ting.

22] 6. Eller att arvsynden icke skulle utgöra en utblottning eller brist på sådana andliga goda krafter, utan blott ett yttre hinder därför, såsom då en magnet bestrykes med vitlöksaft, varigenom dess naturliga kraft icke borttages utan endast hindras att verka; eller att denna brist skulle kunna avlägsnas såsom en smutsfläck från ansiktet eller en färgfläck från väggen.

23] 7. Likaledes avvisas och förkastas de, som lära, att naturen visserligen genom fallet blivit mycket försvagad och fördärvad, men likväl icke helt och hållet förlorat allt gott, som hör till gudomliga och andliga ting, och att det är så, som man sjunger i våra kyrkor: "Genom Adams fall har den mänskliga naturen helt och hållet fördärvats", utan den har dock på grund av och från den naturliga födelsen något gott kvar, huru litet, ringa och obetydligt det än månde vara, nämligen förmåga, skicklighet, duglighet och kraft att i andliga ting såväl påbörja och göra det goda som medverka därtill. 24] Vad åter utvärtes, timliga och världsliga ting och angelägenheter beträffar, skall därom i efterföljande artikel förklaring givas.

25] Dessa och dylika läror avvisas och förkastas, ty Guds ord lär, att den fördärvade naturen i andliga och gudomliga ting i sig själv icke är i stånd till någonting gott, icke ens det ringaste, såsom goda tankar, och icke nog därmed, utan den kan i sig själv icke annat än synda inför Gud. 1 Mos. 6 och 8.

26] 1. Men å andra sidan måste denna lära väl bevaras gent emot den manekeiska villfarelsen. Därför förkastas dessa och dylika irrläror, att den mänskliga naturen väl i begynnelsen skapats ren och god, men att arvsynden nu efter fallet såsom något substantiellt gjutes och blandas in i naturen utifrån genom satan, såsom man blandar gift i vin.

27] Ty ehuru naturen i Adam och Eva ursprungligen skapades ren, god och helig, har synden genom fallet dock icke kommit in i deras natur på det sättet, som manikéerna inbilla sig, nämligen att satan skapat och framställt något substantiellt ont och blandat detta med deras natur. Utan då människan på grund av satans förförelse i och genom fallet förlorade enligt Guds dom till straff den medskapade arvsrättfärdigheten (den ursprungliga rättfärdigheten), så har till följd av denna privation eller brist och denna förlust och fördärvbringande skada, som vållats av satan, den mänskliga naturen – såsom ovan sagts – blivit så förvänd och fördärvad, att naturen tillika med denna brist och detta fördärv går i arv till alla människor, som på naturligt sätt avlas och födas av fader och moder. 28] Ty det förhåller sig efter fallet icke så, att den mänskliga naturen först skapas ren och god för att därefter fördärvas genom arvsynden, utan i avlelsens första ögonblick är den säd, varav människan gestaltas, syndig och fördärvad. Sålunda är icke arvsynden något i och för sig självständigt inom den fördärvade människans natur, såsom ju icke heller människan själv eller hennes väsen, kropp och själ äro något självständigt. 29] Därför kan eller bör arvsynden icke skiljas från den genom densamma fördärvade mänskliga naturen, såsom vore naturen ren, god, helig och ofördärvad och endast den däri inneboende arvsynden ond.

30] 2. Likaledes förkastas den lära, som manikéerna enligt Augustinus hyste, att icke den fördärvad människan själv på grund av den medfödda arvsynden syndar, utan att synden begås genom något annat och främmande i människan och att Gud sålunda genom lagen anklagar och fördömer icke naturen såsom den är fördärvad genom synden, utan endast den däri inneboende arvsynden. Ty såsom vi ovan framhållit i den positiva framställningen och förklaringen av den rena läran om arvsynden, är hela den på naturligt sätt av fader och moder födda människans natur till kropp och själ och alla sina krafter helt och hållet och i högsta grad fördärvad och förvänd genom arvsynden, i vad mån det är fråga om hennes i paradiset medskapade godhet, sanning, helighet och rättfärdighet. Non tamen in aliam substantiam genere aut specie diversam priori abolita transmutata est. Det betyder: Dock är den mänskliga naturen icke helt och hållet utplånad och förvandlad till en annan substans, som till sitt väsen skulle vara olik vår natur och sålunda icke skulle vara av ett och samma väsen som vi.

31] För detta fördärvs skull anklagas och fördömes genom lagen människans hela fördärvade natur, där icke synden för Kristi skull förlåtes.

32] Men lagen anklagar och fördömer vår natur icke därför, att vi äro av Gud skapade människor, utan därför, att vi äro syndiga och onda, såsom det icke heller sker därför och så till vida som naturen och väsendet hos oss även efter fallet är Guds skapelse och verk, utan därför och så till vida som vår natur är förgiftad och fördärvad genom synden.

33] Men ehuru arvsynden liksom ett andligt gift och en spetälska, såsom Luther säger, förgiftat och fördärvat hela den mänskliga naturen, så att man i vår fördärvade natur icke kan särskilt peka och visa på naturen för sig och arvsynden för sig, så föreligger likväl icke identitet mellan å ena sidan den fördärvade naturen eller den fördärvade människans väsen, kropp och själ eller människan själv såsom en Guds skapelse (i vilken arvsynden bor, varigenom naturen, väsendet eller hela människan är fördärvad) och å andra sidan arvsynden själv, som bor i människans natur eller väsen och fördärvar den. Det förhåller sig här på liknande sätt som i fråga om spetälskan, varvid den kropp, som är spetälsk, icke är identisk med den kroppen vidlådande spetälskan, om man skall tala noggrant. Så måste åtskillnad upprätthållas mellan vår av Gud skapade och uppehållna natur, vari synden bor, och arvsynden, som bor i naturen. Dessa både kunna och måste enligt den heliga Skrift betraktas, läras och tros såsom skilda från varandra.

34] Att upprätthålla denna åtskillnad nödgar och tvingar oss vår kristna tros förnämsta artiklar. För det första betygar Skriften i artikeln om skapelsen, att Gud icke blott före fallet skapat den mänskliga naturen, utan att denna också efter fallet är ett Guds skapade verk. 5 Mos. 32; Jes. 45, 54, 64; Apg. 17; Uppb. 4.

35] "Dina händer (säger Job) hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! Har du icke mjölkat mig såsom mjölk och låtit mig stelna såsom ostämne? Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. Liv och nåd beskärde du mig, och din uppsikt bevarade min ande." Job 10.

36] "Jag tackar dig (säger David), att jag är danad så underbart, underbara äro dina verk, min själ vet det väl. Benen i mig voro dig icke fördolda, när jag danades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon sågo mig, när jag ännu icke var formad; alla mina dagar voro uppskrivna i din bok, innan de ännu blevo till och medan ännu ingen var." Psalt. 139.

37] I Salomos Predikare står skrivet: "Stoftet måste vända åter till jord, såsom det varit, och anden åter till Gud, som givit den." Pred. 12.

38] Dessa bibelord betyga klart, att Gud även efter fallet är människans skapare och skapar hennes kropp och själ. Därför kan icke den fördärvade människan utan all åtskillnad vara lika med synden själv. Eljest vore Gud skapare av synden. På samma sätt bekänner också Lilla katekesen vid förklaringen av första trosartikeln, där det heter: "Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, givit mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och ännu håller det vid makt." På liknande sätt heter det i Stora katekesen: "Det menar och tror jag, att jag är av Gud skapad, d.v.s. att han har givit mig och oavlåtligt uppehåller kropp, själ och liv, lemmar, små såväl som stora, alla sinnen, förnuft och förstånd" o.s.v. Så är det, ehuru detta Guds skapade verk är genom synden gruvligen fördärvat, ty det stoff, varav Gud nu formar och danar människan, är förvänt och fördärvat i Adam och går genom arv över på oss.

39] Och här böra med rätta alla trogna kristna hjärtan betänka Guds outsägliga godhet, att han icke genast kastar ifrån sig detta förvända och fördärvade syndiga stoff till helvetets eld, utan därav formar och danar den nuvarande mänskliga naturen, som gruvligen fördärvats genom synden, för att genom sin älskade Son rena från synden samt helga och saliggöra den.

40] Av denna första trosartikel framgår ovedersägligt och klart den ifrågavarande åtskillnaden, ty arvsynden stammar icke från Gud och Gud är icke skapare och upphov till synden. Arvsynden är icke heller Guds skapelse och verk, utan djävulens verk. 41] Om nu alls ingen åtskillnad förelåge mellan å ena sidan naturen eller vår kropps och själs väsen, som fördärvats genom arvsynden, och å andra sidan denna arvsynd, varigenom naturen fördärvats, så skulle följden bliva ett av de två: Antingen skulle Gud, emedan han är skapare av denna vår natur, skapa även arvsynden, som sålunda vore hans skapade verk, eller skulle satan, emedan synden är ett djävulens verk, vara skapare av denna vår natur, vår kropp och själ, som sålunda skulle vara ett satans skapade verk, om vår fördärvade natur utan åtskillnad vore lika med synden själv. Men såväl det ena som det andra strider emot den första trosartikeln. 42] För att Guds skapade verk med avseende på människan må skiljas från djävulens verk, säga vi, att det är ett Guds skapade verk, att människan äger kropp och själ. Likaledes att det är ett Guds verk, att människan kan tänka, tala, handla och verka, ty "i honom leva vi, röra oss och äro till", Apg. 17. Men att naturen är fördärvad och våra tankar, ord och gärningar äro onda, det är från början ett verk av satan, som genom synden har fördärvat Guds verk i Adam. Och detta fördärvade verk går i arv på oss.

43] För det andra betygar Skriften med kraft i artikeln om återlösningen, att Guds Son har antagit vår mänskliga natur ehuru utan synd, så att han blivit oss, "sina bröder, i allting lik" med undantag av synden, Hebr. 2. Unde veteres dixerunt: christum nobis fratribus suis consubstantialem esse secundum assumptam naturam, quia naturam, quae excepto peccato, eiusdem generis, speciei et substantiae cum nostra est, assumpsit, et contrariam sententiam manifeste haereseos damnarunt. Det betyder: Därför hava de gamle lärt, att Kristus efter den antagna mänskliga naturen är av samma väsen som vi, hans bröder, ty han har antagit sin mänskliga natur, som är av samma slag, egenskap och väsen som vår – dock synden undantagen –, och de hava fördömt den motsatta läran som uppenbart kätteri.

44] Om det nu icke vore någon åtskillnad mellan den fördärvade människans natur och väsen och arvsynden, så skulle följden bliva, antingen att Kristus icke antagit vår natur, emedan han icke antagit synden, eller att han, emedan han antagit vår natur, även antagit synden. Men bådadera strida mot Skriften. Då Guds Son emellertid antagit vår mänskliga natur och icke arvsynden, är härav tydligt, att den mänskliga naturen även efter fallet och arvsynden icke äro identiska, utan måste särskiljas.

45] För det tredje betygar Skriften i artikeln om helgelsen, att Gud avtvager synden från människan samt renar och helgar henne och att Kristus frälsar sitt folk från deras synder. Därför kan ju synden icke vara människan själv, ty Gud upptar människan i sin nåd för Kristi skull, men till synden står han i evig fiendskap. Det är därför gudlöst och avskyvärt att höra, att arvsynden döpes i den heliga Treenighetens namn samt helgas och saliggöres, m. m. dylikt tal, varmed vi icke vilja stöta enkelt folk, men som står att finna i de nya manikéernas skrifter.

46] För det fjärde betygar Skriften i artikeln om uppståndelsen, att just detta vårt kötts substans skall uppstå, dock utan synd, och att vi i det eviga livet skola äga och behålla just denna vår själ, dock utan synd.

47] Om det nu icke alls förelåge någon åtskillnad mellan vår fördärvade kropp och själ och arvsynden, så skulle i strid mot denna trosartikel följden bliva, antingen att detta vårt kött icke skulle uppstå på den yttersta dagen och att vi i det eviga livet icke skulle ha detta vår kropps och själs väsen, utan en annan substans (eller annan själ), emedan vi då skulle vara utan synd, eller att också synden skulle uppstå och i det eviga livet finnas och förbliva hos de utvalda.

48] Härav är det tydligt, att denna lära (med allt vad därmed sammanhänger och därav följer) måste förkastas, då det nämligen påstås och läres, att synden är den fördärvade människans själva natur, substans, väsen, kropp och själ, så att det alls icke skulle finnas någon skillnad mellan vår fördärvade natur, substans och väsen å ena sidan och arvsynden å den andra. Ty våra förnämsta kristna trosartiklar vittna starkt och mäktigt om skälen till att denna åtskillnad bör och måste upprätthållas mellan å ena sidan människans natur och substans, som är fördärvad genom synden, och å andra sidan denna synd, varigenom människan är fördärvad.

49] Till förklaring av denna lära och dess motsats torde det sagda vara nog beträffande denna stridsfråga, vad själva huvudsaken angår (in thesi und antihesi), då det ju icke här skall utförligt avhandlas härom, utan endast de viktigaste huvudstyckena skola framställas artikel för artikel.

50] Vad terminologien och uttryckssätten beträffar, är det bäst och säkrast, att man använder och behåller de välgörande förebildliga uttryck, som begagnas om denna artikel i den heliga Skrift och de ovan nämnda skrifterna.

51] Aequivocationes vocabulorum, d.v.s. mångtydiga ord och talesätt, böra noggrant och tydligt förklaras för att undvika tvist om ord. Då det t.ex. säges, att Gud skapar människans natur, så betyder ordet "natur" människans väsen, kropp och själ. Men ofta kallar man ett tings art och oart dess natur, såsom då man säger: Ormens natur är att stinga och förgifta. I denna mening säger Luther, att synden och att synda är den fördärvade människans natur.

52] Sålunda betyder arvsynden egentligen vår naturs djupa fördärv, sådant detta beskrives i Schmalkaldiska artiklarna. Men ofta innefatta vi under ordet "natur" ett concretum, resp. subjectum, d.v.s. människan själv med kropp och själ, vari synden är och bor, emedan människan genom synden är fördärvad, förgiftad och syndig. I denna mening användes ordet, när Luther säger: "Din födelse, din natur och hela ditt väsen är synd, d.v.s. syndigt och orent."

53] Uttrycken "natursynd", "personsynd", "väsentlig synd" förklarar Luther själv så, att han menar, att icke blott människans ord, tankar och gärningar äro synd, utan hela hennes natur, person och väsen är i grund och botten genom arvsynden helt och hållet fördärvad.

54] Men vad beträffar de latinska uttrycken substantia och accidens, bör man förskona den olärda menigheten i de offentliga predikningarna därifrån, emedan folk i allmänhet icke begriper dem. Men när de lärda vid förhandlingar sinsemellan eller med andra, som förstå dessa uttryck, använda sig av dem, såsom Eusebius, Ambrosius och i synnerhet Augustinus jämte flera andra framstående kyrkolärare nödgats göra för att försvara denna lära mot kättarna, så förutsätta de en immediatam divisionem, d.v.s. en sådan indelning, där intet förmedlande mellanled finnes, så att allt, som existerar, antingen är substantia, d.v.s. ett självständigt väsen, eller accidens, d.v.s. något tillfälligt, som icke existerar i och för sig utan i ett annat självständigt existerande och därifrån kan åtskiljas, en indelning, som även Cyrillus och Basilius använda.

55] Emedan det i teologien är en obestridd och ovedersäglig grundsats, att varje substantia eller självständigt väsen, såvida detta är en substans, antingen är Gud eller ett av Gud skapat verk, så har Augustinus i likhet med alla rätta lärare i många skrifter mot manikéerna efter noga övervägande och med bestämdhet förkastat och fördömt den satsen: Peccatum originis est substantia vel natura, vilket betyder: Arvsynden är människans natur och väsen. Efter honom ha alla lärda och förståndiga män alltid hävdat, att det, som icke existerar i sig självt och icke utgör en del av ett självständigt väsen, utan ingår såsom något föränderligt i ett annat, icke är en substantia, d.v.s. något självständigt, utan utgör en accidens, d.v.s. något tillfälligt. I enlighet härmed brukar Augustinus ständigt uttrycka sig så: Arvsynden är icke lika med naturen själv, utan ett accidens vitium in natura, d.v.s. ett tillfälligt lyte och fördärv i naturen. 56] På samma sätt har man före denna strid i våra skolor och kyrkor oförbehållsamt och utan att väcka misstankar uttryckt sig i enlighet med dialektiken utan att därför klandras vare sig av doktor Luther eller någon annan rättskaffens lärare i våra evangeliska kyrkor.

57] Det är nu en ovedersäglig sanning, att allt, som existerar, antingen är substans eller accidens, d.v.s. antingen ett självständigt väsen eller något tillfälligt i detta, såsom kort förut uppvisats med vittnesbörd från kyrkolärarna och ingen insiktsfull människa någonsin kan betvivla. Därför är det nödvändigt och oundgängligt, att om någon frågar sig, huruvida arvsynden är en substans, alltså något i sig självt bestående och icke i ett annat existerande, eller en accidens, alltså något som icke består och icke kan bestå för sig självt utan existerar endast i ett annat, så måste han oförbehållsamt erkänna, att arvsynden icke är substans, utan en accidens.

58] Därför kan det aldrig lända Guds kyrka till varaktig fred med avseende på denna stridsfråga, utan fastmer till att stärka och vidmakthålla oenigheten, om kyrkans tjänare stanna i tvivelsmål om huruvida arvsynden är och rätteligen bör kallas en substans eller en accidens.

59] Om därför denna anstötliga och högst skadliga strid skall kyrkorna och skolorna till gagn kunna i grunden biläggas, så måste var och en noggrant undervisas om denna sak.

60] Framställer man vidare frågan, vad slags accidens arvsynden är, så är detta en fråga, som ingen filosof, ingen papist, ingen sofist, ja, intet mänskligt förnuft rätt kan besvara, utan all insikt och förklaring måste här hämtas endast från den heliga Skrift. Och Skriften betygar, att arvsynden är en outsäglig skada och ett sådant fördärv i den mänskliga naturen, att intet rent eller gott blir kvar i densamma och i dess invärtes och utvärtes krafter, utan alltsammans är fördärvat, så att människan genom arvsynden är i sanning död inför Gud och död med sina krafter till vad gott är.

61] På detta sätt förringas icke arvsynden genom bruket av ordet accidens, när det förstås i enlighet med Guds ord, såsom doktor Luther i sin latinska kommentar till Första Moseboks tredje kapitel med skärpa vänder sig mot förringandet av arvsynden, utan detta ord tjänar blott till att angiva åtskillnaden mellan Guds verk, d.v.s. vår natur med bortseende från dess fördärv, och djävulens verk, d.v.s. synden, som vidlåder Guds verk och utgör dess djupaste outsägliga fördärv.

62] Så har också Luther i denna sak använt och icke förkastat ordet accidens ävensom ordet qualitas, men därvid tillika med särskild skärpa samt stor grundlighet och iver utlagt och förklarat, genom vilken fruktansvärd kvalitet och accidens den mänskliga naturen icke blott besudlats, utan så djupt fördärvats, att intet rent och ofördärvat blivit kvar, såsom han säger beträffande Psalt. 90: "Sive igitur peccatum originis qalitatem sive morbum vocaverimus, profecto extremum malum est non solum pati aeternam iram et mortem, sed ne agnoscere quidem, quae pateris." Det betyder: Vare sig vi kalla arvsynden en kvalitet eller en sjukdom, så är den i sanning den allra största skadan, så att vi icke blott lida Guds eviga vrede och den eviga döden, utan icke ens förstå vad vi lida. Och vid utläggningen av 1 Mos. 3 skriver han: Qui isto veneno peccati originis a planta pedis usque ad verticem infecti sumus, siquidem in natura adhuc integra accidere." Det betyder: Vi äro förgiftade med arvsyndens gift från hjässan till fotabjället, då detta drabbade oss, medan vår natur ännu var ofördärvad.

1] Då strid om den fria viljan uppstått icke blott mellan papisterna och de våra utan även mellan teologer av den Augsburgska bekännelsen, vilja vi först noggrant visa, vad striden gäller.

2] Då människan med avseende på sin fria vilja kan betraktas i fyra olika tillstånd, gäller frågan här icke, huru viljan är beskaffad före fallet eller vad människan efter fallet, men före sin omvändelse förmår i ting, som beröra detta timliga livet, liksom icke heller vilken förmåga hon har i andliga ting, sedan hon pånyttfötts genom Guds Ande och regeras av honom eller när hon en gång uppstått från de döda.

Utan huvudfrågan gäller här endast, vad den icke pånyttfödda människans förstånd och vilja förmår av egna, efter fallet kvarblivna krafter och om hon, när Guds ord predikas och Guds nåd tillbjudes henne, kan bereda sig till denna nåd, mottaga den och därtill säga sitt ja. Detta är den fråga, varom strid rått redan under åtskilliga år mellan en del teologer inom kyrkor av den Augsburgska bekännelsen.

3] Några hava ansett och lärt, att ehuru människan av egen kraft utan den helige Andes nåd icke förmår fullgöra Guds bud, verkligen förtrösta på honom samt frukta och älska honom, hon dock ännu före pånyttfödelsen har så mycken naturlig kraft kvar, att hon i någon mån kan bereda sig för nåden och – om också svagt – säga sitt ja, men att hon därmed icke skulle kunna uträtta något, utan måste duka under i kampen, om icke den helige Andes nåd komme till hennes bistånd.

4] Andra, en del äldre och nyare entusiaster, hava lärt, att Gud genom sin Ande utan alla yttre medel och verktyg, d.v.s. utan Ordets yttre predikande och hörande, omvänder människan och drager henne till den saliggörande kunskapen om Kristus.

5] Gent emot båda dessa riktningar ha de rättrogna lärarna av den Augsburgska bekännelsen lärt och hävdat, att människan genom stamföräldrarnas fall blivit så fördärvad, att hon i gudomliga ting, som röra omvändelsen och själens salighet är, av naturen blind och att hon, då Guds ord predikas, icke förstår eller kan förstå det, utan anser det för dårskap, och att hon icke heller kan av sig själv nalkas Gud, utan är och förblir en fiende till honom, intill dess hon med den helige Andes kraft genom det predikade och hörda Ordet blir av idel nåd utan allt eget åtgörande omvänd, troende, pånyttfödd och förnyad.

6] För att denna strid må med ledning av Guds ord kristeligen utredas och med Guds nåd biläggas, framställes här i det följande vår lära, tro och bekännelse.

7] I andliga och gudomliga ting kan den icke pånyttfödda människans förstånd, hjärta och vilja av egna naturliga krafter alls ingenting förstå, tro, mottaga, tänka, vilja, påbörja, utföra, göra, verka eller medverka, utan människan är helt och hållet fördärvad och död till det, som gott är. Härav är tydligt, att det efter fallet och före omvändelsen i människans natur icke blivit kvar och nu finnes en enda gnista av andlig kraft, varmed hon skulle ut från sig själv kunna bereda sig för eller mottaga Guds nåd och i och genom sig själv vara mäktig densamma eller göra sig själv lämpad eller skickad för den eller av egna krafter kunna "av sig själv, såsom komme det från henne", biträda, göra, verka eller medverka något till sin egen omvändelse vare sig helt eller till hälften eller till någon den ringaste del, utan hon är "en syndens träl", Joh. 8, och en fånge under djävulen, av vilken hon drives. Ef. 2; 2 Tim. 2. Därför är den naturliga fria viljan enligt sin förvända art och natur i stånd att verka endast det, som är Gud misshagligt och honom emot.

8] Denna förklaring och detta sammanfattande svar på den i inledningen till denna artikel framställda huvudfrågan (status controversiae) bestyrkes och bekräftas av följande ur Guds ord hämtade grunder. Även om dessa strida mot det högfärdiga förnuftet och filosofien så veta vi, att "denna förvända världs visdom är dårskap inför Gud" och att man endast med stöd av Guds ord skall döma om trons artiklar.

9] För det första: Ehuru människans förnuft eller naturliga förstånd ännu har en svag gnista av kunskap om existensen av en Gud liksom om lagens krav, Rom. 1, är det likväl så okunnigt, blint och förvänt, att även om de sinnrikaste och lärdaste människor på jorden läsa och höra evangeliet om Guds Son och löftet om den eviga saligheten, de likväl icke kunna av egna krafter begripa, fatta, förstå eller tro det och hålla det för sant, utan ju större flit och allvar de använda på att begripa dessa andliga ting med sitt förnuft, desto mindre förstå och tro de, utan anse alltsammans blott för dårskap och sagor, 10] till dess de upplysas och undervisas genom den helige Ande, 1 Kor. 2: "Den naturliga människan fattar intet av vad Guds Ande tillhörer, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste andligen utgrundas." 1 Kor. 1: "Emedan världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom predikan om evangeliet, som världen ansåg för dårskap, frälsa dem som tro." Ef. 4: De övriga människorna (de som icke äro pånyttfödda genom Guds Ande) "vandra i sitt sinnes fåfänglighet, i det att deras förstånd är förmörkat och de själva stå främmande för det liv, som kommer från Gud, på grund av den okunnighet, som är i dem, och deras hjärtans blindhet." Matt. 13: "Med seende ögon se de intet och med hörande öron höra de intet, ty de förstå det icke; men eder är det givet att förstå himmelrikets hemlighet." Rom. 3: "Ingen finnes, som är förståndig, ingen finnes, som söker Gud; de hava alla avvikit, allesammans hava blivit odugliga; ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes icke en enda." Sålunda kallar Skriften den naturliga människan i gudomliga och andliga ting rent av för ett mörker. Ef. 5, Apg. 26, Joh. 1: "Ljuset lyser i mörkret (d.v.s. i den mörka, blinda värld, som icke känner Gud eller frågar efter honom) och mörkret fattade det icke." Likaledes lär Skriften, att människan "i synden" icke blott är svag och sjuk, utan helt livlös och död. Ef. 2; Kol. 2.

11] Liksom den människa som är kroppsligen död, icke kan med egna krafter laga så, att hon återfår det lekamliga livet, så kan icke heller den i synden andligen döda människan av egen kraft göra sig skickad att undfå andlig och himmelsk rättfärdighet och liv, om hon icke genom Guds Son blir befriad från syndens död och levandegjord.

12] Sålunda frånkänner Skriften den naturliga människans förstånd, hjärta och vilja all kraft, skicklighet, duglighet och förmåga att av sig själv i andliga ting tänka, förstå, kunna, påbörja, vilja, företaga, göra och verka något gott och rätt eller medverka därtill. 2 Kor. 3: "Vi äro icke av oss själva skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan att vi äro skickliga, det kommer från Gud." Rom. 3: "De äro allesammans odugliga." Joh. 8: "Mitt ord har ingen ingång i eder." Joh. 1: "Mörkret fattade det icke" eller tog icke emot det. 1 Kor. 2: "Den naturliga människan förnimmer icke" eller, såsom det grekiska ordet egentligen betyder, tager icke emot, fattar icke eller tager icke till sig "vad Guds Ande tillhörer", eller är icke mäktig det andliga, "ty hon anser det för en dårskap och kan icke förstå det."13] Än mindre kan hon verkligen tro evangeliet eller säga sitt ja därtill och hålla det för sanning. Rom. 8: "Köttets" eller den naturliga människans "sinne är fiendskap mot Gud, emedan hon icke är Guds lag underdånig och icke heller kan vara det."14] Med ett ord förblir det evigt sant, vad Guds Son säger: "Mig förutan kunnen I intet göra." Och Paulus i Fil. 2: "Gud är den, som i eder verkar både vilja och gärning i enlighet med sin goda vilja." Detta ljuvliga ord är mycket trösterikt för alla kristtrogna, som i sina hjärtan känna och förnimma något litet av evighetsgnistan och längtan efter Guds nåd och den eviga saligheten, ty de veta därav, att det är Gud, som i deras hjärtan börjat tända detta sanna salighetsliv, och att han allt framgent vill stärka och hjälpa dem i deras stora svaghet, så att de förbli ståndaktiga i den sanna tron ända till slutet.

15] Hit höra också alla de heligas böner, vari de bedja, att de må undervisas,upplysas och helgas av Gud. Just därmed visa de, att de icke av egna naturliga krafter äga det, som de bedja Gud om. Så beder David i den 119:e psalmen mer än tio gånger – bara där – att Gud ville giva honom förstånd att rätt fatta den gudomliga läran. En liknande bön finna vi hos Paulus i Ef. 1, Kol. 1 och Fil. 1. Dessa böner och bibelord om vår okunnighet och oförmåga äro icke upptecknade i syfte, att vi skola bli lata och tröga att läsa, höra och betrakta Guds ord, utan för att vi först och främst skola av hjärtat tacka Gud, att han genom sin Son gjort oss fria från okunnighetens mörker och från syndens och dödens fängelse och pånyttfött och upplyst oss genom dopet och den helige Ande.

16] Och sedan Gud genom sin helige Ande i dopet gjort början och upptänt och verkat en rätt gudskunskap och tro, böra vi under daglig betraktelse av och övning i hans ord utan uppehåll bedja honom, att han ville genom samme sin Ande och sin nåd bevara samt dag för dag stärka och ända till slutet uppehålla tron och de himmelska gåvorna i oss. Ty om Gud icke själv är vår skolmästare, så kunna vi icke inhämta och lära oss något, som är honom till behag och oss andra till gagn.

17] För det andra betygar Guds ord, att den naturliga, icke pånyttfödda människans förstånd, hjärta och vilja är i allt, som hör Gud till, icke blott bortvänt från Gud, utan även fientligt inställt mot honom och hänvänt till det, som ont är. Likaledes, att människan är icke blott svag, oförmögen, oduglig och död till det, som gott är, utan även genom arvsynden så ömkligen förvänd, förgiftad och fördärvad, att hon av naturen är helt och hållet ond samt motsträvig och fientlig mot Gud, men däremot livaktig och verksam i fråga om allt, som är Gud misshagligt och honom emot. 1 Mos. 8: "Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen." Jer. 17: "Människans hjärta är trotsigt och försagt" eller förvänt och fullt av elände; "vem kan utgrunda det?" Detta ord förklarar den helige Paulus i Rom. 8: "Köttets sinne är fiendskap mot Gud." Gal. 5: "Köttet har begärelse mot Anden; de två ligga i strid med varandra." Rom. 7: "Vi veta, att lagen är andlig, men jag är köttslig, såld under synden." Och kort därefter: "Jag vet, att icke något gott bor i mig, det är mitt kött. Ty jag har min lust i Guds lag efter min invärtes människa", som är pånyttfödd genom den helige Ande; "men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag."

18] Om nu den naturliga eller köttsliga fria viljan hos den helige Paulus och andra pånyttfödda människor även efter pånyttfödelsen strider mot Guds lag, huru mycket mera skall den då icke före pånyttfödelsen vara motsträvig och fientlig mot Guds vilja och lag. Därav är det tydligt, att, såsom närmare förklarats i artikeln om arvsynden, vartill vi för korthetens skull hänvisa, den fria viljan av egna krafter icke blott är oförmögen att göra något eller medverka till sin egen omvändelse, rättfärdighet och salighet och att följa, tro och säga sitt ja till den helige Ande, som genom evangelium tillbjuder människan Guds nåd och saligheten, utan även på grund av sin medfödda onda natur står fientligt inställd mot Gud och hans vilja, om människan icke upplyses och regeras genom Guds Ande.

19] Därför liknar den heliga Skrift den icke pånyttfödda människans hjärta vid en hård sten, som icke ger efter för, utan gör motstånd mot den, som vidrör den, och vid en ohyvlad stock och ett vilt otämjt djur, detta dock icke så menat, att människan efter fallet icke mera vore en förnuftig varelse eller att hon utan att höra och betrakta Guds ord kunde omvändas till Gud eller att hon i yttre världsliga ting icke skulle kunna veta, vad ont och gott är, och fritt göra eller underlåta det ena eller det andra.

20] Ty – såsom Luther säger i utläggningen av den 91:a psalmen –: "I yttre världsliga angelägenheter, som röra föda och kroppens nödtorft, är människan klok, förståndig och rent av nitisk. Men i andliga och gudomliga ting, som gälla själens frälsning, är människan som en saltstod, liksom Lots hustru, ja, såsom stock och sten och såsom en bildstod, som varken har ögon eller mun, sinne eller hjärta. 21] Ty människan varken ser eller förstår Guds fruktansvärda vrede över synd och död, utan hon fortfar i sin säkerhet att synda med vett och vilja och drar därigenom över sig tusen faror och slutligen den eviga döden och fördömelsen. Och då hjälper icke att bedja, bönfalla och förmana, ja, icke ens att hota och banna, och t.o.m. all undervisning och predikan är utan verkan på människan", till dess hon upplyses, omvändes och pånyttföds genom den helige Ande. 22] Men härtill är ingen stock och sten, utan blott människan skapad. Och när Gud enligt sin stränga, rättvisa dom helt överlämnat de onda, fallna andarna till evig förtappelse, har han av synnerlig barmhertighet velat, att den stackars fallna och fördärvade mänskliga naturen åter skulle sättas i stånd att bli och vara delaktig av omvändelsen, Guds nåd och det eviga livet, icke på grund av sin egen naturliga, förhandenvarande skicklighet, duglighet och förmåga – ty den innebär blott motsträvighet och fiendskap mot Gud – utan av idel nåd genom den helige Andes nådefulla och mäktiga verkan. 23] Och detta kallar doktor Luther capacitas, som han förklarar så: "Quando patres liberum arbitrium defendunt, capacitatem libertatis eius praedicant, quod scilicet verti potest ad bonum per gratiam Dei et fieri revera liberum, ad quod creatum est." Det betyder: Då fäderna försvara den fria viljan hos människan, tala de därom så, att hon är mäktig friheten på det sättet, att hon genom Guds nåd kan bliva omvänd till det goda och bliva verkligen fri, vartill hon från början är skapad. To. 1, pag. 236. På liknande sätt har även Augustinus skrivit i Contra Iulianum lib. 2.

24] Men innan människan upplyses, omvändes, pånyttfödes, förnyas och drages av den helige Ande, kan hon av sig själv och av egna naturliga krafter i andliga ting och i fråga om sin egen omvändelse eller pånyttfödelse lika litet ta första steget, verka och medverka som stock och sten.

Ty även om hon kan styra sina lemmar och höra evangeliet och i någon mån betrakta det och tala därom, såsom man kan se hos fariséer och skrymtare, så anser hon det dock som dårskap och kan icke tro det och är i detta stycke värre än en stock, i det att hon är motsträvigt och fientligt inställd till Guds vilja, om icke den helige Ande är verksam i henne och i henne upptänder och verkar tro, lydnad och andra Gud välbehagliga dygder.

25] För det tredje tillskriver den heliga Skrift omvändelsen, tron på Kristus, pånyttfödelsen, förnyelsen och allt, som verkligen hör till påbörjandet och fullföljandet härav, icke den naturliga fria viljans mänskliga krafter vare sig helt, till hälften eller till någon den ringaste del, utan det tillskrives in solidum, d.v.s. helt och hållet, Guds verkan och den helige Ande allena, såsom det ock säges i Apologien.

26] Förnuftet och den fria viljan är väl i stånd "att i någon mån leva ärbart i det yttre", men att vi pånyttfödes och få nytt hjärta, sinne och håg, det verkar den helige Ande allena. Han öppnar vårt förstånd och hjärta, så att vi kunna förstå Skriften och giva akt på orden, såsom det heter i Luk. 24: "Han öppnade deras sinne, så att de förstodo Skriften." Likaledes Apg. 16: "Lydia lyssnade, och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det, som Paulus talade." "Han verkar i oss både vilja och gärning", Fil. 2. "Han förlänar bättring", Apg. 5, 2 Tim. 2. Han verkar tro, Fil. 1: "Det är eder av Gud givet, att I tron på honom." Ef. 2: "Guds gåva är det." Joh. 6: "Det är Guds gärning, att i tron på den han har sänt." Han giver förstående hjärta, seende ögon och hörande öron, 5 Mos. 29, Matt. 13. Han är en "pånyttfödelsens och förnyelsens" Ande, Tit. 3. Han tager bort det hårda stenhjärtat och giver ett nytt, mjukt hjärta av kött, så att vi vandra i hans bud, Hes. 11; 36; 5 Mos. 30; Psalt. 51. Han skapar oss "i Kristus Jesus till goda gärningar", Ef. 2, och till "en ny skapelse", 2 Kor. 5; Gal. 6. Kort sagt: "All god gåva" kommer från Gud, Jak. 1. Ingen kommer till Kristus, om icke "Fadern drager" honom, Joh.6. "Ingen känner Fadern utom den, för vilken Sonen vill göra honom känd", Matt. 11. "Ingen kan kalla Kristus Herre utan genom den helige Ande, 1 Kor. 12. "Mig förutan – säger Kristus – kunnen I intet göra", Joh. 15. "All vår skicklighet kommer från Gud", 2 Kor. 3. "Vad har du, som du icke har undfått? Huru kan du berömma dig såsom den, som icke fått det sig givet?" 1 Kor. 4. 27] Om detta ord skriver den helige Augustinus i De praedestinatione cap. 3, att han särskilt genom det blivit övertygad om att han måste låta sin tidigare omfattade falska åsikt falla: Gratiam Dei in eo tantum consistere, qoud in praeconio veritatis Dei voluntas nobis revelaretur; ut autem praedicato nobis evangelio consentiremus "nostrum esse proprium et ex nobis esse". Item, erravi, inquit, cum dicerem, "nostrum esse credere et velle, Dei autem dare credentibus et volentibus facultatem operandi". Det betyder: I det stycket har jag misstagit mig, att jag ansett, att Guds nåd endast består däri, att han i sanningens predikan uppenbarar för oss sin nåd, men att det skulle vara vårt eget verk och stå i vår egen makt att giva det predikade evangeliet vårt bifall.

Likaledes säger de helige Augustinus: Jag har misstagit mig, då jag säger, att det står i vår makt att tro evangelium och vilja det goda, men Gud ger åt dem, som tro och vilja, kraft att verka.

28] Denna lära har sin grund i Guds ord och är i överensstämmelse med den Augsburgska bekännelsen och de andra ovan angivna skrifterna, såsom framgår av följande vittnesbörd.

29] I den tjugonde artikeln av nämnda bekännelse heter det: Människorna utanför Kristus och utan tron och den helige Ande äro i djävulens våld, vilken driver dem till mångahanda uppenbara synder. Därför lära vi först om tron, varigenom den helige Ande gives oss, och vidare, att Kristus hjälper och beskyddar oss mot djävulen etc. Och kort därefter heter det: Människornas förnuft och förmåga utan Kristus äro alltför svaga gent emot djävulen, som driver dem att synda.

30] Dessa uttalanden visa tydligt, att den Augsburgska bekännelsen icke anser människans vilja vara fri i andliga ting, utan hävdar, att hon är djävulens fånge. Huru skulle hon då av egna krafter, kunna vända sig till evangeliet och Kristus?

31] Apologien lär om den fria viljan: "Och vi hävda tillika, att förnuftet i någon mån har fri vilja, ty i de ting, som vi kunna fatta med förnuftet, ha vi en fri vilja." Och kort därefter heter det: "Sådana hjärtan, som äro utan den helig Ande, äro också utan gudsfruktan och utan tro, och de kunna icke med förtröstan tro, att Gud hör dem, förlåter dem deras synder och hjälper dem i nöden; därför äro de ock gudlösa.

32] Ett dåligt träd kan icke bära god frukt, och utan tron kan ingen behaga Gud. Därför, ehuru vi medgiva, att det står i vår förmåga att göra sådana yttre gärningar, så hävda vi dock, att den fria viljan och förnuftet icke förmår något i andliga ting" etc. Härav ser man tydligt, att Apologien icke tillskriver människans vilja någon förmåga att vare sig börja det goda eller i sig själv medverka därtill.

33] I Schmalkaldiska artiklarna förkastas också följande villfarelse angående den fria viljan: "att människan har fri vilja att göra det goda och underlåta det onda" o.s.v. Och strax därefter förkastas också såsom villfarelse den läran, "att det icke har något stöd i Skriften, att den helige Ande och hans gåvor äro nödvändiga för fullgörandet av goda verk" o.s.v.

34] Vidare heter det i Schmalkaldiska artiklarna: "Denna bot varar hos de kristna till döden. Ty den har att kämpa hela livet igenom mot den synd, som blivit kvar i köttet, såsom den helige Paulus betygar i Rom. 7, att han kämpar mot den (syndens) lag, som är i hans lemmar, och detta icke genom egen kraft, utan genom den helige Andes gåva, som följer på syndaförlåtelsen. Denna gåva utrensar och bortsopar dagligen de kvarblivande synderna och arbetar med människan för att göra henne ren och helig." 35] Dessa ord säger ingenting om vår vilja eller att densamma ens hos pånyttfödda verkar något av sig själv, utan i dessa ord tillskrives denna verkan den helige Andes gåva, som renar människan och gör henne dagligen alltmera from och helig, och härifrån uteslutas helt och hållet våra egna krafter.

36] I doktor Luthers Stora katekes heter det: "Av denna kristna kyrka är också jag en del eller lem, med delaktighet i och rätt till alla de gåvor, som den äger. Till densamma har jag blivit förd och med densamma införlivad av den helige Ande, därigenom att jag har hört och alltjämt hör Guds ord, vilket är förutsättningen att komma in.

37] Ty förut, innan vi kommit därtill, hava vi helt varit i djävulens våld, såsom de där icke veta något om Gud och Kristus. Så förbliver den helige Ande ända till den yttersta dagen hos den heliga kristna kyrkan, genom vilken han frälser oss, och han brukar henne till att förkunna och driva Ordet, varigenom han verkar och förökar helgelsen, så att vi dagligen tillväxa och bli starka i tron och dess frukter, vilka äro ett verk av honom" o.s.v. 38] I dessa ord omnämner katekesen icke med ett enda ord vår fria vilja eller medverkan, utan tillskriver den helige Ande alltsammans, nämligen att han genom predikoämbetet för oss in i kristenheten, där helgar oss och verkar, att vi dagligen tillväxa i tro och goda gärningar.

39] Och ehuru de pånyttfödda redan i detta livet komma så långt, att de vilja det goda och hava sin lust i att göra det och tillväxa däri, så får detta (såsom ovan sagts) dock icke härledas från vår vilja eller vår förmåga, utan – såsom Paulus själv säger härom – den helige Ande verkar "båda vilja och gärning", Fil. 2. På samma sätt tillskriver han i Ef. 2 Gud allena detta verk, då han säger: "Hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud förut har berett oss, för att vi skola vandra i dem."

40] I doktor Luthers Lilla katekes heter det: "Jag tror, att jag icke av eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i den rätta tron, såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och hos Jesus Kristus behåller den i den rätta, endräktiga tron."

41] Och i förklaringen till andra bönen i Fader vår finnas dessa ord: Huru sker det? – nämligen att Guds rike kommer till oss. Svar: "När den himmelske Fadern giver oss sin helige Ande, så att vi genom hans nåd sätta tro till hans heliga ord och leva efter Guds sinne."

42] Dessa vittnesbörd betyga, att vi av egen kraft icke kunna komma till Kristus, utan Gud måste giva oss sin helige Ande, genom vilken vi upplysas, helgas och sålunda genom tron föras till Kristus samt behållas hos honom. Härvid räknas varken med vår vilja eller medverkan.

43] Härtill vilja vi foga ett uttalande av doktor Luther i hans stora bekännelse om den heliga nattvarden, där han högtidligen förklarar sig vilja fasthålla vid denna lära till livets slut och där han säger: "Härmed förkastar och fördömer jag såsom idel villfarelse alla läror, som prisa vår fria vilja, emedan de stå i uppenbar strid mot vår Frälsares Jesu Kristi hjälp och nåd.

Ty emedan utanför Kristus synden och döden äro våra herrar och djävulen vår furste och gud, kan där icke finnas någon kraft eller förmåga, klokskap eller förstånd, varmed vi skulle kunna bereda oss till och eftersträva rättfärdighet och liv, utan vi äro ovillkorligen förblindade, fångar och slavar under synden och djävulen till att tänka och göra det, som behagar dem, men som är emot Gud och hans bud."

44] I dessa ord tillskriver doktor Luther, salig och helig i åminnelse, vår fria vilja ingen egen kraft att bereda sig till och eftersträva rättfärdigheten, utan säger, att människan, förblindad och fången, gör endast djävulens vilja och det, som är Herren Gud emot. Därför finnes icke någon vår viljas medverkan, utan människan måste bliva dragen och pånyttfödd av Gud. Eljest finnes i vårt hjärta icke någon tanke, som skulle kunna av sig själv vända sig till det heliga evangeliet och mottaga detsamma. Om denna sak har doktor Luther också skrivit mot Erasmus i sin bok De servo arbitrio, d.v.s. Om människans trälbundna vilja, och där noggrant och utförligt behandlat och utrett den och därefter ånyo förklarat den i den härliga utläggningen av Första Mose bok och särskilt dess 26:e kapitel. Där har han också berört några andra speciella frågor, som väckts av Erasmus, nämligen de absoluta necessitate (om den absoluta nödvändigheten) etc. och mot varje missförstånd och förvrängning på bästa och mest omsorgsfulla sätt försvarat och utrett, huru han ville, att de skulle uppfattas och förstås. På detta åberopa vi oss här och hänvisa andra därtill.

45] Därför är det en orätt lära, om man föregiver, att människan dock har så mycken kraft, att hon åstundar mottaga evangeliet för att därav hämta tröst och att sålunda människans vilja något medverkar vid omvändelsen. Ty en dylik villfarelse strider mot den heliga Skrift, mot den kristna Augsburgska bekännelsen och dess Apologi, Schmalkaldiska artiklarna, Luthers Stora och Lilla katekes samt andra skrifter av denne utmärkte och högt upplyste teolog.

46] Denna lära, att vår naturliga fria vilja är oförmögen och ond och att vår omvändelse och pånyttfödelse är ett verk allenast av Gud och icke av våra egna krafter, missbrukas på ett okristligt sätt av svärmare och epikuréer. Och genom deras tal bli många människor förvildade och lata och tröga till all kristlig övning i bön och Ordets läsande och betraktande, i det de säga, att då de icke av egna naturliga krafter kunna omvända sig till Gud, de vilja oavlåtligt helt och hållet stå Gud emot och vänta, till dess Gud med våld mot deras vilja omvänder dem, eller att då de i dessa andliga ting ingenting kunna göra, utan allt är verkan endast av den helige Ande, de vilja varken höra eller läsa Ordet eller bruka sakramentet, utan vänta, till dess Gud från himmelen ingjuter utan några medel i dem sina gåvor, så att de påtagligt inom sig själva kunna känna och märka, att Gud omvänt dem.

47] Andra svaga själar skulle också kunna hemfalla åt mörka tankar och tvivel, huruvida Gud utvalt dem och genom den helige Ande också vill verka i dem sina gåvor, enär de icke hos sig känna någon stark, brinnande tro eller hjärtats lydnad, utan blott svaghet, ångest och betryck.

48] Därför vilja vi nu med stöd av Guds ord redogöra för, huru människan omvändes till Gud och huru och genom vilka medel – nämligen genom det muntliga Ordet och de heliga sakramenten – den helige Ande vill vara verksam i oss och i våra hjärtan verka och ingiva sann bot, tro samt ny andlig kraft och förmåga till det goda, och huru vi skola förhålla oss till dessa medel och bruka dem.

49] Det är icke Guds vilja, att någon skall bliva fördömd, utan att alla människor omvända sig till honom och bliva evigt saliga. Hes. 33. "Så sant jag lever, vill jag icke syndarens död, utan att han må omvända sig och leva. Ty så älskad Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att alla, som tro på honom, icke skola förgås utan hava evigt liv."

50] Fördenskull låter Gud av omätlig godhet och barmhärtighet offentligen predika sin gudomliga, eviga lag och sitt underbara rådslut om vår frälsning, nämligen det heliga, allena saliggörande evangeliet om sin evige Son, vår ende Frälsare och Saliggörare Jesus Kristus. Härigenom samlar han åt honom ur människosläktet en evig kyrka och verkar i människornas hjärtan sann bot och syndakännedom och sann tro på Guds Son, Jesus Kristus. Och Gud vill genom detta medel och intet annat, d.v.s. genom sitt heliga ord, då man hör det predikas eller läser det och efter Guds ord brukar sakramenten, kalla människorna till den eviga saligheten, draga dem till sig, omvända, pånyttföda och helga dem. 51] Kor. 1. "Emedan världen genom sin vishet icke kände Gud, behagade det Gud att genom dåraktig predikan frälsa dem, som tro." Apg. 11. "Petrus skall säga dig det ord, varigenom du och ditt hus varder frälst." Rom. 10. "Tron kommer av predikan, men predikan i kraft av Guds ord." Joh. 17. "Helga dem , Fader, i din sanning, ditt ord är sanningen. Men jag beder för alla, som genom deras ord komma till tro på mig."

Fördenskull ropar den evige Fadern ned från himmelen om sin käre Son och om alla, som i hans namn predika bättring och syndernas förlåtelse: "Honom skolen I höra." Matt. 17.

52] Denna predikan skola nu alla höra, som vilja bliva saliga. Ty Guds ords predikande och hörande äro den helige Andes verktyg, i, med och genom vilka han vill kraftigt verka samt omvända människorna till Gud och hos dem verka både vilja och gärning.

53] Dessa ord kan även den människa, som ännu icke är omvänd till Gud, på ett yttre sätt höra och läsa, ty i sådana utvärtes ting har människan, såsom ovan sagts, även efter fallet i någon mån fri vilja, så att hon kan gå till kyrkan och lyssna till eller icke lyssna till predikan.

54] Genom detta medel, nämligen predikandet och hörandet av Ordet, verkar Gud och uppmjukar våra hjärtan och drager människan, så att hon genom lagens predikan känner sin synd och Guds vrede samt i hjärtat förnimmer en sann förskräckelse, ånger och smärta och så att genom predikan och betraktelsen av det heliga evangeliet om den nåderika syndaförlåtelsen i Kristus hos henne en trons gnista tändes, som mottager syndaförlåtelsen för Kristi skull och hämtar tröst av evangeliets löfte. Så ingives i hjärtat den helige Ande, som verkar allt detta.

55] Visserligen skulle planterandet och vattnandet genom den, som predikar Ordet, och löpandet och strävandet hos den, som hör det, vara alldeles förgäves och skulle ingen omvändelse följa därpå, om icke den helige Andes kraft och verkan komme därtill, i det att Anden genom det predikade och hörda ordet upplyser och omvänder hjärtana, så att människorna sätta tro till detta ord och säga sitt ja därtill.

Dock bör varken den, som predikar Ordet, eller den som hör det, tvivla på denna den helige Andes nåd och verkan, utan vara viss därom, att om Guds ord predikas rent och klart efter Guds vilja och befallning och människorna med allvar och flit höra och betrakta det, Gud sannerligen är närvarande med sin nåd och giver människan – såsom ovan sagts – det som hon av egen kraft och verkan kan taga eller giva. 56] Om den helige Andes närvaro, verkan och gåvor bör och kan man icke döma ex sensu – d.v.s. icke därav huru och när de förnimmas i hjärtat – utan emedan detta ofta sker under ett täckelse av stor svaghet, böra vi på grund av och i enlighet med Guds löfte vara vissa om att det predikade och hörda ordet är ett den helige Andes ämbete och verk, varigenom han förvisso är verksam i våra hjärtan. 2 Kor. 2.

57] Men om en människa icke vill höra predikan eller läsa Guds ord, utan föraktar Ordet och Guds kyrka och sålunda förgås och dör i sina synder, så kan en sådan varken hämta tröst av Guds eviga nådaval eller undfå hans barmhärtighet. Ty Kristus, i vilken vi äro utkorade, tillbjuder alla människor sin nåd i Ordet och de heliga sakramenten, och hans allvarliga vilja är, att man skall höra det, och han har lovat, att där "två eller tre" "äro församlade" i hans namn och umgås med hans heliga ord, där vill han vara "mitt ibland dem".

58] Men om en sådan människa föraktar den helige Andes verktyg och icke vill höra Guds ord, så sker henne intet orätt, om den helige Ande icke upplyser henne, utan låter henne stanna i otrons mörker och förgås, varom det står skrivet: "Huru ofta har jag icke velat samla dina barn, såsom hönan samlar sina kycklingar under sina vingar, men I haven icke velat." Matt. 23.

59] Och i detta hänseende kan man väl säga, att människan icke är som stock och sten. Ty en stock eller en sten gör icke motstånd mot den, som rör den, och förstår och känner icke heller, vad man gör med den, under det att människan med sin vilja gör motstånd mot Herren Gud, intill dess att hon blir omvänd. Likväl är det sant, att människan före omvändelsen dock är en förnuftig varelse med förstånd och vilja, men icke med förstånd i gudomliga ting eller vilja till något gott och frälsningsbringande. Hon kan sålunda, såsom ovan sagts, alls ingenting göra till sin egen omvändelse och i detta hänseende mycket värre än en stock eller sten, ty hon gör motstånd mot Guds ord och vilja, till dess Gud uppväcker henne från syndens död samt upplyser och förnyar henne.

60] Och ehuru Gud icke tvingar människan till omvändelse (ty de som ständigt göra motstånd mot den helige Ande och motsätta sig den av dem insedda sanningen, såsom Stefanus säger i Apg. 7 om de förstockade judarna, de bliva icke omvända), så drager likväl Gud den människa, som han vill omvända, och drager henne så, att hennes förmörkade förstånd blir ett upplyst förstånd och av hennes motspänstiga vilja en lydaktig vilja. Och detta kallar Skriften att skapa ett nytt hjärta.

61] Därför kan man icke med rätta säga, att människan före sin omvändelse har en modus agendi, d.v.s. ett sätt att i gudomliga ting verka det, som är gott och frälsningsbringande. Ty då människan före sin omvändelse "är död i sina synder", Ef. 2, så kan i henne icke finnas någon kraft att i gudomliga ting verka vad gott är och har hon således icke någon modus agendi eller något sätt att verka i gudomliga ting. 62] Men på tal om huru Gud verkar i människan, så har Herren Gud en modus agendi eller ett sätt att verka i människan såsom förnuftig skapad varelse och ett annat sätt att verka i andra skapade, men oförnuftiga varelser eller i stock och sten.Dock kan man icke tillerkänna människan före hennes omvändelse någon modus agendi eller något sätt att i gudomliga ting verka något gott.

63] Men när människan blivit omvänd och därmed upplyst och fått sin vilja förnyad, då vill hon det goda (i den mån hon blivit pånyttfödd och en ny människa) och "har lust till Guds lag efter sin invärtes människa", Rom. 7, och gör därefter det goda, så mycket och så länge som hon drives av Guds Ande, såsom Paulus säger: "De som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn." 64] Och drivande av Guds Ande är icke en coactio eller ett tvång, utan den omvända människan gör frivilligt det goda, såsom David säger: "Villigt skall ditt folk offra efter din seger." Och likväl förbliver även hos de pånyttfödda vad den helige Paulus skrivit i Rom. 7: "Efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med den lag, som är i min håg, en som gör mig till fånge under den syndens lag, som är i mina lemmar." Likaledes: "Så tjänar jag med min håg Guds lag, men med köttet syndens lag." Vidare i Gal. 5: "Köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet; de två ligga nämligen i strid med varandra, så att I icke gören, vad I viljen."

65] Därav följer, att så snart den helige Ande som sagt genom Ordet och de heliga sakramenten i oss påbörjat sitt pånyttfödelse- och förnyelseverk, vi förvisso med den helige Andes kraft kunna och böra medverka, ehuru ännu i stor svaghet. Men detta icke på grund av våra egna köttsliga och naturliga krafter, utan på grund av de nya krafter och gåvor, som den helige Ande i omvändelsen börjat verka i oss. 66] I denna mening förmanar oss den helige Paulus uttryckligen och allvarligen att "såsom medarbetare icke förgäves mottaga Guds nåd", vilket icke är att förstå på annat sätt än så, att den omvända människan gör vad gott är, så mycket och så länge Gud med sin helige Ande regerar, leder och styr henne, men att hon, så snart Gud toge sin nådiga hand ifrån henne, icke ett ögonblick kunde stå kvar i lydnaden mot Gud. Men om man ville förstå detta så, att den omvända människan samverkade med den helige Ande på samma sätt, som två hästar tillsammans draga en vagn, så kunde detta icke medgivas utan att kränka den gudomliga sanningen.

67] Därför är det en stor skillnad mellan de döpta och de icke döpta människorna. Ty emedan, enligt vad den helige Paulus lär i Gal. 3, "alla som hava blivit döpta hava iklätt sig Kristus" och sålunda äro verkligen pånyttfödda, hava de arbitrium liberatum, d.v.s. de äro, såsom Kristus säger, "åter gjorda fria". Och detta är orsaken till att de icke blott kunna höra Ordet, utan även – ehuru i stor svaghet – skänka det sitt bifall och mottaga det.

68] Emedan vi i detta livet mottaga endast Andens förstlingar och vår pånyttfödelse icke är fullkomlig utan endast påbörjad, råder även hos de utvalda och verkligt pånyttfödda en köttets kamp och strid mot Anden. Så finnes det icke blott en stor olikhet bland de kristna, så att den ene är svag och den andre stark i anden, utan varje kristen finner också hos sig själv, att han vissa tider är oförskräckt i sin ande, andra tider åter försagd och räddhågad, vissa tider brinnande i kärleken och stark i tron och hoppet, andra tider åter kall och svag.

69] Men då de döpta handlat mot sitt samvete och låtit synden härska i sig och sålunda bedrövat den helige Ande och förlorat honom, böra de visserligen icke döpas på nytt, utan måste åter bliva omvända, såsom förut tillräckligt torde hava framhållits.

70] Ty det är nu obestridligen visst och sant, att vid en verklig omvändelse en förändring och en ny rörelse måste framkomma i förstånd, hjärta och vilja, så att människan känner sin synd, fruktar Guds vrede, vänder sig bort från synden, förstår och tar emot nådelöftet i Kristus, hyser goda, andliga tankar samt kristligt uppsåt och iver och kämpar mot köttet o.s.v. Ty där intet härav kommer till stånd eller sker, där finns icke heller någon verklig omvändelse. 71] Men när fråga är de causa efficiente, d.v.s. vem som verkar detta i oss eller varifrån människan har det eller huru hon kommer därtill, så meddelar vår lära följande: Emedan människans naturliga krafter ingenting kunna göra eller bidraga därtill, 1 Kor. 2, 2 Kor. 3, förekommer oss Gud i sin omätliga godhet och barmhärtighet och låter predika sitt heliga evangelium, varigenom den helige Ande i oss vill verka och fullgöra en sådan omvändelse och förnyelse, och genom Ordets predikande och betraktande upptänder han hos oss tron och andra kristliga dygder, vilket allt är allenast gåvor och verkningar av den helige Ande. 72] Denna lära hänvisar oss därför till de medel, varigenom den helige Ande vill påbörja och fullgöra hos oss detta, och erinrar oss, huru dessa gåvor skola bevaras, stärkas och ökas, samt manar oss att icke låta denna Guds nåd vara förspilld på oss, utan flitigt bruka den, i det att vi betänka, huru stor synd det är att hindra och motstå denna den helige Andes verkan.

73] Med ledning av denna grundliga utredning av hela frågan om den fria viljan är det möjligt att avgöra en del specialfrågor (An homo ante, in, post conversionem Spiritui Sancto repugnet? vel pure passive se habeat? An homo convertatur ut truncus? An Spiritus Sanctus detur repugnantibus? et an conversio hominis fiat per modum coactionis? D.v.s. huruvida människan före, i och efter sin omvändelse gör motstånd mot den helige Ande och huruvida hon alls ingenting verkar, utan förhåller sig helt passiv till vad Gud verkar i henne. Vidare, huruvida människan i omvändelsen är lik en stock. Vidare, huruvida den helige Ande gives åt dem, som gör motstånd mot honom. Och slutligen, huruvida omvändelsen sker genom tvång, så att Gud med våld tvingar människan mot hennes vilja till hennes omvändelse o.s.v.) vilka frågor under flera år varit föremål för strider inom kyrkorna av den Augsburgska bekännelsen. Vidare kunna härigenom de falska lärosatserna och villfarelserna i detta stycke fastställas, avvisas, bestraffas och förkastas, nämligen:

74] 1. För det första stoikernas och manikéernas orimliga påstående, att allt, som sker, sker med nödvändighet och hominem coactum omnia facere, d.v.s. att människan gör allt av tvång och att människan icke ens med avseende på utvärtes gärningar har någon frihet eller förmåga att på något sätt prestera en yttre rättfärdighet och ärbarhet eller att undvika utvärtes synd och last, utan att hennes vilja är tvingad till onda gärningar, såsom otukt, rov, mord etc.

75] 2. För det andra den grova pelagianska villfarelsen, att den fria viljan kan av sina egna naturliga krafter utan den helige Ande omvända sig till Gud, tro evangelium och av hjärtat lyda Guds lag samt genom denna sin frivilliga lydnad förtjäna syndernas förlåtelse och evigt liv.

76] 3. För det tredje den papistiska och skolastiska villfarelsen, som på mindre grovt sätt lär, att människan av egna naturliga krafter kan börja verka det goda och sin egen omvändelse, men att, emedan människan är för svag att fullborda detta, den helige Ande kommer henne till hjälp i det goda, som hon av egna krafter påbörjat.

77] 4. För det fjärde den synergistiska läran, som innebär, att människan i andliga ting icke är helt död, utan svårt sårad och halvdöd. Ehuru därför den fria viljan är för svag att göra början och av egna krafter omvända sig till Gud och av hjärtat lyda Guds lag, kan den dock, sedan den helige Ande gjort början och kallat oss genom evangelium och tillbjudit oss sin nåd samt syndernas förlåtelse och den eviga saligheten, av egna naturliga krafter komma Gud till möte, i någon mån, om och ringa och svagt, bidraga, hjälpa och medverka, förbereda och skicka sig för Guds nåd samt gripa och mottaga den och tro evangelium ävensom medverka med den helige Ande till vidmakthållandet och fullföljandet av detta verk.

78] Mot en sådan mening har ovan utförligt visats, att denna förmåga, facultas applicandi se ad gratiam, d.v.s. förmågan att förbereda sig för nåden, icke härrör från våra egna naturliga krafter, utan endast från den helige Andes verkan.

79] 5. Likaledes denna av påvar och munkar företrädda läran, att människan kan efter pånyttfödelsen i detta livet helt och hållet fullgöra Guds lag och genom denna laguppfyllelse bli rättfärdig inför Gud och förtjäna det eviga livet.

80] 6. Å andra sidan böra svärmandarna, som fantisera om att Gud drar människan till sig, upplyser henne samt rättfärdig- och saliggör henne utan varje medel, utan Guds ords hörande eller bruket av de heliga sakramenten, med allt allvar och nit bestraffas och på intet sätt fördragas i Guds kyrka.

81] 7. Likaledes de, som grundlöst påstå, att Gud i omvändelsen och pånyttfödelsen skapar ett nytt hjärta och en ny människa på det sättet, att den gamle Adams substans och väsen och i synnerhet den förnuftiga själen helt utplånas och ett nytt själens väsen skapas av intet. Denna villfarelse vederlägger den helige Augustinus uttryckligen i förklaringen till den 25:e psalmen, då han anför Pauli ord: "Deponite veterem hominem, Avläggen den gamla människan" etc. och förklarar dem sålunda: "Ne aliquis arbitretur deponendam esse aliquam substantiam, exposuit, quid esset: deponite veterem hominem et induite novum, etc., cum dicit in consequentibus: quapropter deponentes mendacium, loquimini veritatem. Ecce hoc est deponere veterem hominem et induere novum" etc.

Det betyder: För att icke någon skulle mena, att människans substans eller väsen skulle avläggas, har han själv förklarat, vad det betyder att avlägga den gamla människan och ikläda sig den nya, då han i det följande säger: Läggen därför bort lögnen och talen sanning. Se , detta är att avlägga den gamla människan och ikläda sig den nya.

82] 8. Likaledes detta talesätt, då det utan förklaring användes, nämligen att människans vilja före, i och efter omvändelsen gör motstånd mot den helige Ande och att den helige Ande gives åt dem, som göra motstånd mot honom.

83] Ty av den förut givna utredningen är det uppenbart, att icke någon omvändelse kan komma till stånd eller vara för handen där, varest genom den helige Ande alls ingen förändring till det goda sker i förstånd, hjärta och vilja och människan icke helt tror på löftet och göres skickad för nåden, utan helt och hållet gör motstånd mot Ordet. Ty omvändelsen består i en sådan förändring genom den helige Andes verkan i människans förstånd, hjärta och vilja, att människan genom denna den helige Andes verkan kan mottaga den tillbjudna nåden. Men alla de, som hårdnackat framhärdar i att göra motstånd mot den helige Andes rörelser och verkningar, som ske genom Ordet, de mottaga icke, utan bedröva och förlora den helige Ande.

84] Likväl kvarbliver även hos de pånyttfödda en motsträvighet, varom Skriften säger, att köttet har begärelse mot anden, att de köttsliga begärelserna föra krig mot själen och att den lag, som är i mina lemmar, ligger i strid med den lag, som är i min håg.

85] Den människa, som icke är pånyttfödd, gör i allt motstånd mot Gud och är helt och hållet en syndens slav. Men den pånyttfödde har efter sin invärtes människa sin lust i Guds lag, men ser dock i sina lemmar den syndens lag, som ligger i strid med den lag, som är i hans håg. Därför tjänar han med sin håg Guds lag, men med köttet syndens lag, Rom. 7. På detta sätt kan och bör den rätta meningen i denna fråga grundligt, tydligt och klart utredas och läras.

86] Följande talesätt: Hominis voluntas in conversione non est otiosa, sed agit aliquid, ävensom: Trahit Deus, sed volentem trahit, vilket betyder: Människans vilja är i omvändelsen icke overksam, utan verkar något, och: Gud drager, men han drager den, som är villig, hava införts för att i strid mot läran om Guds nåd framhäva den naturliga fria viljan vid omvändelsen. Beträffande dessa är det av den förut givna utredningen uppenbart, att de icke är förenliga med den sunda läran, utan stridande mot densamma, varför de vid tal om människans omvändelse till Gud rätteligen böra undvikas.

87] Vår fördärvade viljas omvändelse, som icke är något annat än uppväckandet av densamma från den andliga döden, är endast och allenast Guds verk, liksom uppväckandet av köttet vid den lekamliga uppståndelsen endast är att tillskriva Gud, såsom ovan utförligt framhållits och uppvisats med tydliga vittnesbörd från den heliga Skrift.

88] Men huru Gud i omvändelsen, genom den helige Andes dragande, av motsträviga och ovilliga människor gör villiga och huru efter denna omvändelse människans pånyttfödda vilja i den dagliga botövningen icke är overksam, utan samverkar med den helige Ande i alla de verk, som han gör genom oss, det har ovan tillräckligt utretts.

89] När Luther säger, att människan vid sin omvändelse förhåller sig pure passive, d.v.s. alls ingenting själv gör därtill, utan blott lider det, som Gud verkar i henne, så är hans mening icke den, att omvändelsen icke sker utan Guds ords predikande och hörande, och icke heller den, att i omvändelsen ingen ny rörelse uppväckes hos oss genom den helige Ande och inga andliga verkningar påbörjas. Utan han menar, att människan av sig själv eller av sina naturliga krafter icke förmår eller kan bidraga något till sin egen omvändelse och att hennes omvändelse är icke blott delvis, utan helt och hållet en verkan, gåva, skänk och gärning av den helige Ande, som verkar och fullgör den med Ordets makt och kraft i människans förstånd, hjärta och vilja tanquam in subjecto patiente, d.v.s. såsom hos den, som intet gör och verkar, utan är passiv och mottager. Detta sker dock icke så, som när en bild hugges ur en sten eller ett sigill intryckes i vax, som därvid ingenting vet, känner eller vill, utan på det sätt, som här kort förut meddelats och förklarats.

90] Emedan även ungdomen i skolorna blivit mycket förvirrad genom läran om på vilket sätt de tre grunderna för vår omvändelse – nämligen det predikade och hörda Ordet, den helige Ande och människans vilja – höra samman, må här framhållas vad som framgår av den ovan givna utredningen, nämligen att omvändelsen till Gud allenast är Guds, den helige Andes, verk, vilken är den rätte mästaren, som ensam verkar detta i oss och därtill brukar sitt heliga ords predikande och hörande såsom sitt vanliga medel och verktyg. Såsom blott ett subjectum convertendum, d.v.s. ett subjekt, som bör omvändas, är emellertid den icke pånyttfödda människans förstånd och vilja intet annat än en andligen död människas förstånd och vilja, vari den helige Ande verkar omvändelsen och förnyelsen. Men till detta verk gör den människas vilja, som bör omvändas, intet utan låter endast Gud verka i sig, till dess hon blivit pånyttfödd, varefter hon verkar med den helige Ande i härefter följande goda gärningar, som behaga Gud, på det sätt som härovan utförligt förklarats.

1] Den tredje strid, som uppstått mellan en del teologer av den Augsburgska bekännelsen, gäller Kristi rättfärdighet eller trons rättfärdighet, som av Gud genom tron av nåd tillräknas fattiga syndare till rättfärdighet.

2] Ty somliga hava förfäktat, att trons rättfärdighet, som aposteln kallar Guds rättfärdighet, är den till Guds väsen hörande rättfärdigheten, vilken är Kristus själv såsom Guds till väsendet sanne, naturlige Son, som genom tron bor i de utvalda och driver dem att göra det rätta och så är deras rättfärdighet. Mot denna rättfärdighet är – mena de – alla människors synd såsom en vattendroppe i havet.

3] Andra har däremot menat och lärt, att Kristus endast enligt sin mänskliga natur är vår rättfärdighet.

4] Emot bådadera ha andra teologer av den Augsburgska bekännelsen lärt, att Kristus är vår rättfärdighet icke blott efter sin gudomliga natur och icke heller blott efter sin mänskliga natur, utan enligt båda naturerna, i det att han såsom Gud och människa genom sin fullkomliga lydnad frälst oss från våra synder samt gjort oss rättfärdiga och saliga. Trons rättfärdighet är sålunda, såsom de lära, syndernas förlåtelse, försoning med Gud och upptagandet av oss till Guds barn endast för Kristi lydnads skull, som genom tron allena och av idel nåd tillräknas alla rätt troende till rättfärdighet, så att de på grund härav frikännas från all sin orättfärdighet.

5] Dessutom ha på grund av Interim även flera andra lärostrider om rättfärdiggörelsen uppstått, vilka i det följande skola utredas antitetiskt, d.v.s. genom framställning av de meningar om denna artikel, vilka strida mot den rena läran.

6] Denna artikel om trons rättfärdighet är (som det heter i Apologien) "den förnämsta i hela den kristna läran", "utan vilken ängslade samveten icke kunna vinna varaktig tröst eller rätt lära känna Kristi nåds rikedom". På samma sätt skriver doktor Luther: "Om denna artikel förblir oförvanskad, så förblir också Kristi kyrka ren och härligt endräktig och utan allt sektväsen. Men där den icke förblir oförvanskad, där är det 7] icke möjligt att avvärja villfarelse eller sektanda", Tom. 5. Ien. pag. 159. Och i synnerhet om denna artikel säger Paulus, att "litet surdeg syrar hela degen". Därför framhåller han i denna artikel med sådant nit och allvar particulas exclusivas (d.v.s. uttryck, varigenom människans gärningar uteslutas, nämligen "utan lag", "utan gärningar", "av nåd") för att därmed visa, huru högeligen nödvändigt det är att i denna artikel icke blott framställa den rena läran, utan även avskilja, avvisa och förkasta antihesis, d.v.s. den mot sanningen stridande läran.

8] För att kristligen enligt Guds ord utreda och med hans nåd bilägga denna strid framställa vi i det följande vår lära, tro och bekännelse.

9] Om trons rättfärdighet inför Gud tro, lära och bekänna vi enhälligt i enlighet med den förut framställda sammanfattningen av vår kristna tro och bekännelse, att vi fattiga syndiga människor rättfärdiggöras inför Gud, d.v.s. avlösas och frikännas från alla synder och från den välförtjänta fördömelsen samt upptagas till barn och arvingar till det eviga livet utan någon vår egen "förtjänst eller värdighet" och utan alla föregående, närvarande och efterföljande gärningar av idel nåd endast och allenast för vår Herre Kristi hela förtjänsts skull och för hans fullkomliga lydnads, bittra lidandes, döds och uppståndelses skull, vilken lydnad tillräknas oss till rättfärdighet.

10] Detta goda tillbjudes oss i det heliga evangeliets löftesord genom den helige Ande, och tron allena är det enda medel, varigenom vi kunna gripa, mottaga och 11] tillägna oss det. Denna tro är en Guds gåva, varigenom vi i evangeliets ord rätt lära känna vår Frälsare och förtrösta på honom, att vi endast för hans lydnads skull av nåd hava syndernas förlåtelse, anses av Gud Fader såsom goda och rättfärdiga och bliva evigt saliga.

12] Därför betyder det ett och detsamma, när Paulus säger, att vi bliva rättfärdiga "genom tron", Rom. 3, och att tron räknas oss till rättfärdighet, Rom. 4. Likaså, när han säger, att vi bliva rättfärdiga genom den ende medlaren Kristi lydnad, och att "genom ens rättfärdighet trons rättfärdiggörelse kom alla människor till del", Rom. 5. 13] Ty tron gör rättfärdig, icke därför eller på grund därav att den är ett gott verk och en präktig dygd, utan därför att den i det heliga evangeliets löftesord griper och mottager Kristi förtjänst. Ty denna måste vi tillägna oss genom tron, om vi 14] därigenom skola bli rättfärdiga. Den rättfärdighet, som inför Gud av idel nåd tillräknas tron eller de troende, är Kristi lydnad, lidande och uppståndelse, då han för 15] oss tillfyllestgjort lagen och betalat för vår synd. Ty då Kristus icke blott är människa, utan Gud och människa i en oupplöslig person, är han, då han är lagens herre, lika litet underkastad lagen, som han för sin egen person måste lida och dö. Därför tillräknas oss till rättfärdighet icke blott den lydnad, som han visade i lidandet och döden, utan även den, att han frivilligt i vårt ställe underkastade sig lagen och med sin lydnad uppfyllde den, så att Gud för denna hans fullkomliga lydnads skull, som han i görande och lidande, i liv och död bevisade sin himmelske Fader till förmån för oss, förlåter oss synden, anser oss såsom goda och rättfärdiga och gör oss evigt 16] saliga. Denna rättfärdighet tillbjudes oss av den helige Ande genom evangelium och i sakramenten, och den tillägna vi oss och mottaga genom tron. Därför hava de troende försoning med Gud, syndernas förlåtelse, Guds nåd, barnaskap och arvsrätt till det eviga livet.

17] Därför betyder ordet "rättfärdiggöra" att förklara rättfärdig och frikänna från synderna och de eviga straffen för Kristi rättfärdighets skull, som "tillräknas tron av Gud", Fil. 3. Så användes och förstås detta ord allmänt i den heliga Skrift, såväl i Gamla som Nya testamentet. Ordspr. 17: "Den som förklarar den ogudaktige rättfärdig och den som dömer den rättfärdige, de äro båda en styggelse för Herren." Jes. 5: "Ve dem, som förklara den ogudaktige rättfärdig för mutors skull, men fråntaga de rättfärdiga deras rätt." Rom. 8: "Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den, som rättfärdiggör", d.v.s. avlöser och frikänner från synd.

18] Men då stundom ordet "regeneratio", "pånyttfödelse", användes i stället för "justificatio", "rättfärdiggörelse", är det nödvändigt, att detta ord ordentligt förklaras, på det att förnyelsen, som följer efter rättfärdiggörelsen genom tron, icke må förblandas med densamma, utan dessa båda må klart hållas i sär.

19] Ty ordet "regeneratio", d.v.s. "pånyttfödelse", användes stundom först så, att det innefattar på en gång syndaförlåtelsen för Kristi skull och den efterföljande förnyelsen, som den helige Ande verkar i dem, som rättfärdiggöras genom tron. Vidare användes det blott pro remissionem peccatorum et adoptione in filios Dei, d.v.s. blott i stället för syndaförlåtelse och upptagande till barnaskap hos Gud. I denna senare betydelse användes detta ord mycket ofta i Apologien, där det står: Iustificatio est regeneratio, d.v.s. rättfärdiggörelsen inför Gud är pånyttfödelsen. Men den helige Paulus gör ock viss åtskillnad mellan dessa ord, då han skriver Tit. 3: Han har gjort oss saliga "genom pånyttfödelsens bad och den helige Andes förnyelse".

20] På samma sätt har även ordet "vivificatio", d.v.s. "levandegörelse", stundom använts i samma betydelse. Ty då människan rättfärdiggöres genom tron (som är endast ett den helige Andes verk), är detta i sanning en pånyttfödelse, emedan hon från att vara ett vredens barn blir ett Guds barn och sålunda försättes från död till liv, såsom det står skrivet: "Då vi voro döda i våra synder, har han gjort oss levande med Kristus", Ef. 2. Likaledes: "Den rättfärdige skall leva av tro", Rom. 1. I denna betydelse användes detta ord mycket ofta i Apologien.

21] Vidare användes det ofta i stället för helgelsen och förnyelsen, som följer efter trons rättfärdighet, såsom doktor Luther använt det i sin skrift Von den Konziliis und Kirchen och annorstädes.

22] Men då vi lära, att vi pånyttfödas och rättfärdiggöras genom den helige Andes verkan, har icke detta den betydelsen, att icke någon orättfärdighet skulle efter pånyttfödelsen längre vidlåda de rättfärdiggjordas och pånyttföddas väsen och liv, utan det betyder, att Kristus med sin fullkomliga lydnad övertäcker all den synd, som i detta livet ännu finns kvar i deras natur. Men det oaktat bli de genom tron och för Kristi lydnads skull (som han för oss bevisat Fadern från födelsen ända till sin smädliga död på korset) förklarade och ansedda för goda, ehuru de på grund av sin fördärvade natur alltfort äro och förbliva syndare ända till graven. Å andra sidan får detta icke förstås så, som om vi utan att göra bot samt omvända och bättra oss finge och skulle giva efter för synden samt framhärda och förbliva i den.

23] Ty sann ånger måste gå förut, och de, vilka – såsom ovan sagts – av idel nåd för den ende medlaren Kristi skull genom tron allena utan all egen gärning eller förtjänst bliva rättfärdiga inför Gud, d.v.s. upptagas till nåd, åt dem gives också den helige Ande, som förnyar och helgar dem samt i dem verkar kärlek till Gud och nästan. Men då den påbörjade förnyelsen i detta livet är ofullkomlig och synden alltfort bor i köttet även hos de pånyttfödda, så består trons rättfärdighet inför Gud i ett nådigt tillräknande av Kristi rättfärdighet utan att våra gärningar tillkomma, så att våra synder förlåtas, övertäckas och icke tillräknas oss.

24] Men här måste man, om man vill bevara artikeln om rättfärdiggörelsen ren, med synnerlig omsorg beakta, att icke det, som går före tron eller följer efter densamma, blandas eller skjutes in i artikeln om rättfärdiggörelsen såsom med nödvändighet hörande till densamma. Ty att tala om omvändelsen och om rättfärdiggörelsen är icke att tala om ett och detsamma.

25] Icke allt, som hör till omvändelsen, hör direkt till artikeln om rättfärdiggörelsen. Dit hör med nödvändighet endast Guds nåd, Kristi förtjänst och tron, som i evangeliets löftesord mottager denna Guds nåd och varigenom Kristi rättfärdighet tillräknas oss, på grund av vilken vi få våra synders förlåtelse, försoning med Gud , barnaskap och arvsrätt till det eviga livet.

26] Därför finns det icke någon sann, saliggörande tro hos dem, som icke känner ånger och kval, utan hava ett ont uppsåt att framhärda och förbliva i synden. Men en sann ånger går före, och en rätt tro finnes endast där en sann bot finnes.

27] Kärleken är också en frukt, som med nödvändighet följer på den sanna tron. Ty om någon icke har kärlek, är detta ett säkert tecken till att han icke är rättfärdiggjord, utan ännu är kvar i döden, eller att han förlorat trons rättfärdighet, såsom Johannes säger i 1 Joh. 3. Men då Paulus säger: "Vi bliva rättfärdiggjorda genom tron utan gärningar", visar han därmed, att varken den föregående ångern eller de efterföljande gärningarna höra till artikeln om trons rättfärdiggörelse. Ty goda gärningar föregå icke rättfärdiggörelsen, utan följa efter densamma, och personen måste först vara rättfärdig, innan han kan göra goda gärningar.

28] Ehuru förnyelsen och helgelsen äro en välgärning av vår medlare Kristus och ett verk av den helige Ande, höra de dock icke till artikeln om rättfärdiggörelsen inför Gud, utan följa efter rättfärdiggörelsen. Men på grund av fördärvet i vårt kött äro de i detta livet icke fullkomliga och helt rena, såsom doktor Luther skriver härom i sin 29] utförliga och härliga Galaterbrevskommentar, där det heter: "Vi medgiva väl, att man bör lära även om kärleken och de goda gärningarna, dock så, att det sker, när och där det är nödvändigt, d.v.s. när det utanför artikeln om rättfärdiggörelsen är tal om goda gärningar. Men den sak, som det här är fråga om, avser icke, om man också skall göra goda gärningar och bevisa kärlek, utan varigenom man kan bli rättfärdig inför Gud och salig. Och då svara vi med den helige Paulus så: vi bli rättfärdiga 'genom tron allena' på Kristus och icke genom lagens gärningar eller kärleken. Det betyder dock icke, att vi skulle förkasta gärningarna och kärleken, vilket våra motståndare med orätt anklaga och beskylla oss för, utan syftet är, att vi icke skola låta draga oss bort från den huvudfråga, som det här gäller, till ett alldeles annat spörsmål, som icke hör hit, något, som satan gärna skulle vilja. Därför, så länge vi ha att göra med denna artikel om rättfärdiggörelsen, avvisa och förkasta vi gärningarna, enär det förhåller sig så med denna artikel, att den alls icke kan tåla något ordande om de goda gärningarna. Därför skära vi här helt enkelt bort allt tal om lagen och lagens gärningar." Så långt Luther.

30] För att ängsliga hjärtan skola hava en fast och viss tröst och Kristi förtjänst och Guds nåd skola få sin tillbörliga ära, lär Skriften, att trons rättfärdighet inför Gud består endast i försoning av nåd och syndernas förlåtelse, som av idel nåd endast för medlaren Kristi förtjänsts skull skänkes oss i evangeliets löftesord och mottages blott genom tron. I rättfärdiggörelsen inför Gud förlitar sig tron sålunda varken på ångern eller på kärleken eller andra dygder, utan allenast på Kristus och i honom på hans fullkomliga lydnad, varmed han fullgjort lagen för oss och som därför räknas de troende till rättfärdighet.

31] Varken ångern eller kärleken eller andra dygder, utan endast tron är det medel och verktyg, varmed och varigenom vi kunna undfå och mottaga Guds nåd, Kristi förtjänst och syndernas förlåtelse, som tillbjudes oss i evangeliets löftesord.

32] Det har också med rätta sagts, att de troende, som bliva rättfärdiga genom tron på Kristus, här i livet först hava trons tillräknade rättfärdighet och sedan också den nya lydnadens eller de goda gärningarnas påbörjade rättfärdighet. Men dessa båda få icke blandas samman eller på en gång skjutas in i artikeln om trons rättfärdighet inför Gud. Ty då denna påbörjade rättfärdighet eller förnyelse i oss för vårt kötts skull här i livet är ofullkomlig och oren, kan människan därigenom icke bestå inför Guds dom, utan detta kan endast Kristi lydnads, lidandes och döds rättfärdighet, som tillräknas tron, så att människan (även efter sin förnyelse, då hon gör mycket gott och lever ärbart) endast för denna lydnads skull kan vara Gud behaglig och upptagas till barnaskap samt vinna arvsrätt till det eviga livet.

33] Hit hör också, vad den helige Paulus skriver i Rom. 4, att Abraham blev rättfärdig inför Gud endast genom tron för Medlarens skull utan gärningar, och detta icke endast i början vid sin omvändelse från avgudadyrkan, då han icke hade några goda gärningar, utan även sedermera, då han förnyats genom den helige Ande och var prydd med många präktiga goda verk, 1 Mos. 15, Hebr. 11. Paulus framställer i Rom. 4 den frågan, vari Abrahams rättfärdighet inför Gud bestod (genom vilken han hade en nådig Gud, var honom behaglig och blev arvinge till det eviga livet).

34] På den frågan svarar han: "Den, som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom, som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. Så säger ock David, att saligheten tillkommer endast den människa, som Gud 35] tillräknar rättfärdighet utan gärningar." Ehuru de omvända och troende sålunda hava början till förnyelse, helgelse, kärlek, dygd och goda gärningar, så kunna, böra och få dessa dock icke blandas in i artikeln om rättfärdiggörelsen inför Gud, på det att Frälsaren Kristus må behålla sin ära och de anfäktade samvetena, då vår nya lydnad är ofullkomlig och oren, må hava en varaktig tröst.

36] Och detta är aposteln Pauli mening, när han i denna artikel med flit och allvar brukar particulas exclusivas, d.v.s. de uttryckssätt, varigenom i artikeln om trons rättfärdighet gärningarna uteslutas, nämligen absque operibus, sine lege, gratis, non ex operibus, d.v.s. "av nåd", "utan förtjänst", "utan lag", "utan gärningar", "icke av gärningar" o.s.v. Dessa "exclusivae" sammanfattas alla i ordet: "Genom tron allena" bliva vi rättfärdiga och saliga inför Gud. Ty genom dessa uteslutas gärningarna visserligen icke i den meningen, som om en sann tro skulle kunna vara utan sann ånger och som om de goda gärningarna såsom säkra, påtagliga frukter icke borde, måste och skulle följa på den sanna tron eller som om de troende icke måste eller skulle göra vad gott är, utan i den meningen uteslutas de goda gärningarna från artikeln om rättfärdiggörelsen inför Gud, att de icke skola indragas och inblandas i fråga om en fattig, syndig människas rättfärdiggörelse inför Gud såsom en nödvändighet hörande därtill. Detta är den rätta innebörden av particulae exclusivae in articulo iustificationis, d.v.s. ovannämnda uttryckssätt i artikeln om rättfärdiggörelsen. Dessa böra med allt nit och allvar användas i denna artikel av följande motiv:

37] 1. För att därigenom i artikeln om rättfärdiggörelsen till all egen gärning, förtjänst, värdighet, berömmelse och förtröstan på alla våra egna gärningar skola helt och hållet uteslutas, så att våra egna gärningar varken helt eller till hälften eller till minsta del skulle hävdas eller anses såsom rättfärdiggörelsens förtjänstfulla grund, varvid Gud i denna artikel skulle fästa avseende och varpå vi skulle eller kunde förlita oss.

38] 2. Vidare för att den uppgiften må bevaras åt tron allena, att blott den och eljest intet annat är det medel och verktyg, varigenom Guds nåd och Kristi förtjänst i evangeliets löften mottagas och tillägnas, medan kärleken och alla andra dygder och gärningar uteslutas från att vara ett sådant nådestillägnande.

39] 3. Slutligen för att varken förnyelse, helgelse, dygder eller goda gärningar skola vara tanquam forma aut pars aut causa iustificationis, d.v.s. anses vara vår rättfärdighet inför Gud antingen såsom en del av eller grund till vår rättfärdighet eller eljest under någon förevändning, beteckning eller benämning skola inblandas i artikeln om rättfärdiggörelsen såsom därtill nödvändigtvis hörande, utan för att i stället trons rättfärdighet skall bestå endast i syndernas förlåtelse av idel nåd blott för Kristi förtjänsts skull, vilka gåvor tillbjudas oss i evangeliets löften och undfås, mottagas och tillägnas endast genom tron.

40] Därför måste också den rätta ordningen mellan tron och de goda gärningarna liksom mellan rättfärdiggörelsen och förnyelsen eller helgelsen upprätthållas och bevaras.

41] Ty goda gärningar gå icke före tron och helgelsen icke heller före rättfärdiggörelsen. Utan först upptändes vid omvändelsen tron i oss genom den helige Ande i och genom hörandet av evangelium. Denna tro griper om Guds nåd i Kristus, varigenom människan rättfärdiggöres. Därefter, då människan är rättfärdiggjord, förnyas och helgas hon genom den helige Ande, och av denna förnyelse och helgelse följa sedan såsom frukter de goda gärningarna. Et haec non ita divelluntur quasi vera fides aliquando et aliquamdiu stare possit cum malo proposito, sed ordine causarum et effectuum antecedentium et consequentium ita distribuuntur; manet enim quod Lutherus recte dicit: Bene conveniunt et sunt connexa inseparabiliter fides et opera, sed sola fides est, quae apprehendit benedictionem sine operibus, et tamen nunquam est sola. Det vill säga: Detta bör icke så förstås, som om rättfärdiggörelsen och förnyelsen vore åtskilda på sådant sätt, att en sann tro stundom för en tid skulle kunna finnas till och bestå vid sidan av ett ont uppsåt, utan härvid angives blott ordningen, huru det ena går före och det andra följer efter. Ty det är och förblir sant, vad som Luther riktigt sagt: Tron och de goda gärningarna passa väl tillsammans, men det är tron allena, som utan gärningar griper om välsignelsen, och likväl är den aldrig någonsin allena, såsom ovan blivit utrett.

42] Genom upprätthållandet av denna åtskillnad, vilket sker i Apologien vid behandlingen av ett ord i Jak. 2, kunna många meningsskiljaktigheter på ett nyttigt och gott sätt utredas. Ty i fråga om tron såsom rättfärdiggörande är det den helige Paulus' lära, att tron allena utan gärningar rättfärdiggör, i det att den, som sagt, tillägnar och meddelar åt oss Kristi förtjänst.

Men om man frågar, varpå och varigenom en kristen hos sig själv eller andra kan igenkänna en sann, levande tro och skilja den från låtsad, död tro – enär många tröga och säkra "kristna" göra sig en falsk föreställning om tron, då de icke hava någon sann tro – så giver oss på denna fråga Apologien följande svar: Jakob kallar "den tro död, på vilken icke allehanda goda gärningar och Andens frukter följa". Och på samma sätt säger Apologiens latinska text: "Iacobus recte negat nos tali fide iustificari, quae est sine opribus", hoc est quae mortua est, d.v.s. den helige Jakob lär rätt, då han förnekar, att vi rättfärdiggöras genom en sådan tro, som är utan gärningar och som är en död tro.

43] Men Jakob talar, såsom det framhålles i Apologien, om deras gärningar, vilka redan äro rättfärdiggjorda genom Kristus och försonade med Gud samt hava fått sina synders förlåtelse genom Kristus. Men om man framställer frågan, varav och varigenom tron har detta, att den rättfärdiggör, och vad som ligger däri, så är det falskt och orätt att svara: fidem non posse iustificare sine operibus; vel fidem, quantenus caritatem, qua formetur, coniunctam habet, iustificare; vel fidei, ut iustificet, necessariam esse praesentiam bonorum operum; aut ad iustificationem vel in articulo iustificationis esse necessariam praesentiam bonorum operum; vel bona opera esse causam sine qua non, quae per particulas exclusivas ex articulo iustificationis non excludantur; d.v.s. det är orätt att säga: tron kan icke rättfärdiggöra utan gärningar; eller tron rättfärdiggör eller gör realt rättfärdig, därför att den är förbunden med kärlek, för vilkens skull rättfärdiggörelsen kan tillskrivas tron; eller gärningarnas förhandenvaro är nödvändig för tron, om människan eljest genom densamma skall rättfärdiggöras inför Gud; eller i artikeln om rättfärdiggörelsen äro de goda gärningarnas förhandenvaro nödvändig för rättfärdiggörelsen på det sättet, att de goda gärningarna utgöra en betingelse, utan vilken människan icke kan rättfärdiggöras, och de goda gärningarna uteslutas icke ur artikeln om rättfärdiggörelsen genom particulae exclusivae: absque operibus etc., d.v.s. Pauli uttryck: "utan gärningar" o.s.v., vilka framhålla, att tron rättfärdiggör endast och allenast därför, att den såsom ett medel och verktyg griper och omfattar Guds nåd och Kristi förtjänst i evangeliets löften.

44] Det sagda torde i nu föreliggande situation vara tillräckligt såsom en sammanfattande förklaring av läran om trons rättfärdighet, vilken utförligare behandlats i förut angivna skrifter. Härav framgår också klart antithesis, d.v.s. den falska motsatta läran, så att utom förut angivna villfarelser även följande och liknande irrläror, som strida mot den här framställda förklaringen, måste fördömas, avvisas och förkastas, nämligen:

45] 1. Att vår kärlek och våra goda gärningar äro – antingen helt eller delvis – en meritorisk grund till vår rättfärdiggörelse inför Gud.

46] 2. Att människan genom goda gärningar måste göra sig värdig och skickad att mottaga Kristi förtjänst.

47] <3.> Vel formalem nostram iustitiam coram Deo esse inhaerentem nostram novitatem seu caritatem, d.v.s. att vår väsentliga rättfärdighet inför Gud är den kärlek och förnyelse, som verkas av den helige Ande i oss och som verkligen finns hos oss.

48] <4.> Att till trons rättfärdighet inför Gud höra två ting, varav denna rättfärdighet består, nämligen först syndaförlåtelsen av nåd och för det andra förnyelsen eller helgelsen.

49] <5.> Item, fidem iustificare tantum initialiter, vel partialiter, vel principaliter; et novitatem vel caritatem nostram iustificare etiam coram Deo vel completive, vel minus principaliter.

50] <6.> Item, credentes coram Deo iustificare vel coram Deo iustos esse simul et imputatione et inchoatione, vel partim imputatione, partim inchoatione novae obedientiae.

51] 7. Item, applicationem promissionis gratiae fieri et fide cordis et confessione oris ac reliquis virtutibus.

Detta betyder: Tron rättfärdiggör allenast därför, att rättfärdigheten påbörjas i oss genom tron, eller så, att tron är det första i rättfärdiggörelsen, och dock hör även förnyelsen och kärleken till vår rättfärdighet inför Gud, men icke så, att de utgöra den främsta grunden till vår rättfärdiggörelse, utan så, att vår rättfärdighet inför Gud icke vore hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse. Vidare, de troende rättfärdiggöras inför Gud och äro realt rättfärdiga på en gång genom Kristi dem tillräknade rättfärdighet och den hos dem påbörjade nya lydnaden eller delvis genom Kristi dem tillräknade rättfärdighet och delvis genom den hos dem påbörjade nya lydnaden. Och vidare, tillägnandet av nådelöftet sker såväl genom tron i hjärtat som genom munnens bekännelse och andra dygder.

52] Oriktig är också den läran, att människan skulle bli salig genom något annat än det, varigenom hon rättfärdiggöres inför Gud, så att vi väl rättfärdiggöras endast genom tron utan gärningar, men att vi icke kunna utan gärningar bli saliga eller vinna saligheten.

53] Detta är oriktigt, ty det strider direkt mot Pauli ord i Rom. 4: "Saligheten tillhör den människa, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar." Och grunden härtill är för Paulus den, att vi undfå saligheten på samma sätt som rättfärdigheten, ja, att vi i och med det att vi bli rättfärdiga genom tron också mottaga barnaskapet, det eviga livets arv och saligheten. Därför använder och driver Paulus particulas exclusivas, d.v.s. de ord, varigenom människans förtjänst och gärningar helt uteslutas, nämligen "av nåd", "utan gärningar" lika kraftigt i artikeln om saligheten som i artikeln om rättfärdigheten.

54] Därjämte bör även meningsskiljaktigheten beträffande Guds väsentliga rättfärdighets inneboende i oss riktigt utredas. Visserligen bo Gud Fadern, Sonen och den helige Ande, som äro den eviga och väsentliga rättfärdigheten, genom tron i de utvalda, vilka genom Kristus hava blivit rättfärdiga och försonade med Gud (ty alla kristna äro Gud Faderns, Sonens och den helige Andes tempel och drivas av Gud att göra vad rätt är). Likväl är detta Guds inneboende icke lika med den trons rättfärdighet, om vilken Paulus talar och som han kallar iustitiam Dei, d.v.s. Guds rättfärdighet, för vars skull vi förklaras rättfärdiga, utan detta inneboende följer på trons rättfärdighet, som går före och icke är något annat än syndernas förlåtelse och fattiga syndares upptagande till Guds barn av nåd endast för Kristi lydnads och förtjänsts skull.

55] Då det i våra kyrkor bland teologerna av den Augsburgska bekännelsen är en erkänd sanning, att all vår rättfärdighet måste sökas utanför oss och utanför alla människors förtjänst, verk, dygd och värdighet och endast grundar sig på Herren Kristus, så måste man noggrant lägga märke till, i vilken mening Kristus i denna fråga om rättfärdiggörelsen kallas vår rättfärdighet, nämligen i den, att vår rättfärdighet vilar icke på den ena eller andra naturen i Kristus, utan på hela hans person, då han såsom Gud och människa i sin odelade, hela och fullkomliga lydnad är vår rättfärdighet.

56] Ty även om Kristus av den helige Ande avlats och fötts utan synd och blott i den mänskliga naturen hade uppfyllt all rättfärdighet, men icke varit sann Gud, så skulle lydnaden och lidandet blott i den mänskliga naturen icke räknas oss till rättfärdighet. På samma sätt skulle icke heller, om Guds Son icke blivit människa, blott den gudomliga naturen kunnat vara vår rättfärdighet. Därför tro, lära och bekänna vi, att hela Kristi persons hela lydnad, som han till förmån för oss bevisat sin Fader ända till korsets smädliga död, räknas oss till rättfärdighet. Ty den mänskliga naturen ensam skulle icke utan den gudomliga kunna med lydnad och lidande tillfyllestgöra åt den evige, allsmäktige Guden för all världens synd, och den gudomliga naturen ensam utan den mänskliga skulle icke kunna medla mellan Gud och oss.

57] Men emedan (såsom ovan sagts) lydnaden är hela personens, utgör den en människosläktets fullkomliga tillfyllestgörelse och försoning och har Guds eviga oföränderliga rättfärdighet, som är uppenbarad i lagen, därigenom fått tillfyllest. Denna lydnad är vår inför Gud gällande rättfärdighet, som är uppenbarad i evangeliet och på vilken tron förlitar sig inför Gud och som Gud tillräknar tron, såsom det heter i Rom. 5: "Såsom genom en enda människas olydnad många blevo syndare, så bliva genom en endas lydnad många rättfärdiga", och i 1 Joh. 1: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från all vår synd." Likaledes: "Den rättfärdige skall leva genom sin tro", Hab. 2.

58] På detta sätt räknas varken Kristi gudomliga eller mänskliga natur var för sig oss till rättfärdighet, utan endast den persons lydnad, vilken är på en gång Gud och människa. Tron ser därför på Kristi hela person, såsom han för oss ställt sig under lagen, burit vår synd och för oss fattiga syndare hela sin gång till Fadern från sin heliga födelse till sin död bevisat sin himmelske Fader en hel och fullkomlig lydnad och därmed överskylt all vår olydnad, som vidlåder vår natur, dess tankar, ord och gärningar, så att den icke tillräknas oss till fördömelse, utan tillgives och förlåtes oss av idel nåd för Kristi skull.

59] Därför förkasta och fördöma vi enhälligt utom de förut angivna även följande och liknande villfarelser såsom stridande mot Guds ord, profeternas och apostlarnas lära och vår kristna tro, då det läres:

60] 1. Att Kristus endast enligt den gudomliga naturen är vår rättfärdighet inför Gud.

61] 2. Att Kristus endast enligt den mänskliga naturen är vår rättfärdighet inför Gud.

62] 3. Att då det i profeternas och apostlarnas skrifter talas om trons rättfärdighet, orden "rättfärdiggöra" och "rättfärdiggöras" icke skulle betyda att frikänna från synd och mottaga syndaförlåtelse, utan att bliva gjord realt rättfärdig på grund av den genom den helige Ande ingjutna kärleken och dygden och därav framgående gärningar.

63] 4. Att tron icke blott ser på Kristi lydnad, utan på hans gudomliga natur, såsom denna innebor och verkar i oss, och att vår synd övertäckes inför Gud genom detta inneboende.

64] 5. Att tron är en sådan förtröstan på Kristi lydnad, som kan finnas och förbliva hos en människa, ehuru hon icke gör sann bot och hos henne ingen kärlek följer, utan hon mot sitt samvete framhärdar i synd.

65] 6. Att icke Gud själv, utan endast Guds gåvor bo hos de troende.

66] Dessa och alla liknande villfarelser förkasta vi enhälligt såsom stridande mot Guds klara ord och hålla genom Guds nåd ståndaktigt fast vid läran om trons rättfärdighet inför Gud, sådan den blivit framställd och utredd i den Augsburgska bekännelsen och dess Apologi och bevisad med Guds ord.

67] Vad som i övrigt kräves till förklaring av denna höga och viktiga artikel om rättfärdiggörelsen inför Gud, varpå våra själars salighet beror, beträffande detta vilja vi för korthetens skull hänvisa till doktor Luthers sköna och härliga Galaterbrevskommentar.