Till den kristne läsaren

Några hava utan grund föregivit, att Konkordieboken särskilt i artikeln om Kristi person avvikit från kyrkans gamla renläriga fäders tale- och uttryckssätt, men infört nya, främmande och självgjorda, som man förut icke brukat eller hört. Då det nu vore alltför långrandigt att med boken själv införliva de vittnesbörd, som man med stor flit hämtat från kyrkans gamla fäder och lärare och vilka, samlade i en förteckning, överlämnats till några kurfurstar och furstar, så hava dessa – den kristne läsaren till sann och grundlig kännedom – bifogats i slutet av boken och där meddelats i tillräckligt antal och under skilda rubriker. Därav kan läsaren genast se och finna, att i bemälda bok ingenting nytt vare sig i sak eller form, d.v.s. vare sig i läran själv eller i uttryckssättet, framställts, utan att däri läres och talas om denna hemlighet alldeles så, som skett först och främst i den heliga Skrift och sedan även i den gamla renläriga kyrkan.

För det första har Konkordieboken skrivits om personens enhet och de båda naturernas åtskillnad hos Kristus ävensom dessas väsentliga egenskaper alldeles på samma sätt, som den gamla renläriga kyrkan, dess fäder och mötesbeslut talat därom, nämligen att det icke är två personer, utan en Kristus och i denna person två åtskiljbara naturer, den gudomliga och den mänskliga; vidare att dessa naturer icke få skiljas från varandra eller sammanblandas med varandra, ej heller att den ena av dem får förvandlas till den andra, utan varje natur må hava och behålla och i evighet icke avlägga sina väsentliga egenskaper; slutligen att den ena naturens väsentliga egenskaper, vilka i sanning tillkomma hela personen, aldrig någonsin bli den andra naturens egenskaper. Detta framgår av efterföljande gamla renläriga mötesbeslut.¹

I det ephesinska mötesbeslutets fjärde canon föreligger bestämmelsen, att om någon uppdelar Skriftens utsagor om Kristus såsom gällande två personer, så att den ena delen anses gälla människan, vilken fattas såsom skild från och utan Guds Logos (ord) eller utan Guds Son, och den andra delen hänföres endast till Guds Son såsom uteslutande gällande Gud själv, han vare bannlyst.

I nämnda mötesbesluts femte canon heter det: Om någon dristar sig att säga, att människan Kristus varit bärare av Gud, och icke i stället, att han såsom den naturlige Gudssonen i sanning är Gud, efter det att och på grund därav att Ordet blivit kött och liksom vi blivit delaktigt av kött och blod, vare han bannlyst.

I dess sjätte canon: Om någon icke bekänner, att en och samme Kristus på en gång är Gud och människa, emedan Ordet enligt den heliga Skrift blivit kött, vare han bannlyst.

I dess tolfte canon: Om någon icke bekänner, att Faderns Ord lidit i köttet och korsfästs i köttet och i köttet smakat döden och blivit den förstfödde av de döda i enlighet därmed, att han är livet och levandegöraren, vare han bannlyst.

Och det chalcedonensiska mötesbeslutet lyder sålunda: Vi bekänna en enda Son, fullkomlig i gudomlighet och fullkomlig i mänsklighet, och betyga, att denne som sann Gud och sann människa med förnuftig själ och kropp är enligt den gudomliga naturen av samma väsen som Fadern och enligt den mänskliga naturen av samma väsen som vi och i allt oss lik, dock utan synd, och att han med hänsyn till den gudomliga naturen är född av Fadern före världens begynnelse. Men i tidens fullbordan har han för vår frälsnings skull med hänsyn till den mänskliga naturen fötts av gudaföderskan jungfru Maria. Denne en och samme Jesus Kristus, den enfödde Sonen och Herren, känna vi i två naturer, utan sammanblandning och förvandling, oupplösligt och oskiljaktigt förenade, så att naturernas åtskillnad på intet sätt upphäves genom den personliga enheten, utan i stället båda naturernas egenskaper bibehållas och mötas i den ena personen, men icke uppdelas och utskiftas på två personer. Vi känna sålunda en enda Kristus, vår Herre, som är Faderns enfödde Son eller Ord och tillika sann människa.

Och i Leos tionde brev, som förelades mötet i Chalcedon till dess ledning, framhålles följande:

Den personliga föreningen har skett så, att båda naturernas egenskaper förblivit utan sammanblandning och förvandling och mötts i en person. Och så har den mänskliga ringheten antagits av det gudomliga majestätet, den mänskliga svagheten av den eviga kraften och den mänskliga dödliga naturen av det eviga gudomliga väsendet. Så har den odödliga naturen, som ej kan lida, förenat sig med den dödliga mänskliga naturen, som kan lida, på det att vår ende Medlare, då han med hänsyn till den ena naturen, nämligen den gudomliga, icke kunde dö, skulle kunna till den andra, nämligen den mänskliga, dö för oss.

Likaså: Han, som är sann Gud, är också sann människa, emedan människans ringhet och gudomens höghet äro förenade i en person. Ty såsom Gud icke förändras, när han av medlidande med oss antager mänsklig natur, så undgår i kraft av den gudomliga högheten och härligheten människan Kristus att förgås. Ty i de båda naturerna i Kristus verkar var och en tillsammans med den andra det, som tillhör vars och ens egenskap, nämligen så, att Ordet verkar det, som tillhör Gudssonen, och köttet det, som tillhör köttet. Det förstnämnda uppenbaras och framträder i underverken, det senare nedtryckes i lidandet, och likväl är det fråga om blott en enda medlare, Gud och människa. Gud är han därigenom och på grund därav, att Ordet var i begynnelsen och Gud var det Ord, varigenom allt är gjort. Människa är han därigenom och på grund därav, att Ordet blivit kött och Guds Son blivit av kvinna född. För ådagaläggande av samma person-enhet i de båda naturerna framhåller Skriften, att Människosonen stigit ned från himmelen, i det att Guds Son antagit kött genom jungfru Maria.

Och vidare heter det i Skriften, att Guds Son korsfästes och begrovs, ehuru han icke kunde underkastas sådant lidande i sin gudomlighet, enär han var av samma väsen som Fadern, utan endast i svagheten hos den natur, som han antagit.

Så långt orden i de båda mötesbesluten i Ephesus och Chalcedon, varmed alla andra heliga fäders utsagor överensstämma.

Och just detta ha de lärda i våra skolor velat antyda och förklara med orden "abstractum" och "concretum". Därpå har också Konkordieboken i detta avseende hänsyftat, då det säges: "såsom de lärda väl känna till allt detta". Dessa ord böra, rätt uppfattade, ovillkorligen bibehållas i skolorna.

Ty "concreta vocabula" äro sådana ord, som med avseende på Kristus antyda hela personen, t.ex. Gud, människa. Men "abstracta vocabula" äro sådana ord, som vilja utsäga och begripliggöra naturerna i Kristi person, t.ex. gudomlighet, mänsklighet.

Enligt denna distinktion kan man med rätta in concreto säga: Gud är människa, människan är Gud. Däremot är det orätt, om man säger in abstracto: gudomlighet är mänsklighet, mänsklighet är gudomlighet.

På samma sätt förhåller det sig med de väsentliga egenskaperna, så att den ena naturens egenskaper icke kunna prediceras om den andra naturen in abstracto, som om dessa vore samma andra naturs egenskaper. Därför är det påståendet oriktigt: Den mänskliga naturen är allsmäktig eller av evighet. På samma sätt kan icke vardera naturens egenskaper prediceras om varandra, som om man ville säga: dödlighet är odödlighet och vice versa: odödlighet är dödlighet. Ty genom att säga så kommer man att upphäva åtskillnaden mellan naturerna och deras egenskaper, sammanblanda dem med varandra, förvandla den ena till den andra och så utjämna och likställa dem inbördes.

Man må dock icke blott veta och stadigt tro, att den antagna mänskliga naturen i Kristi person i all evighet skall hava och behålla sitt väsen och dettas naturliga väsentliga egenskaper, utan man må ock därpå lägga största vikt och däri finna den högsta kristliga tröst, att vi också på grund av uppenbarelsen i den heliga Skrift kunna veta och utan tvivel tro, i vilket majestät hans mänskliga natur i verklighet och sanning insatts i och genom den personliga föreningen och att den sålunda blivit personligen delaktig därav. Fördenskull har detta utförligt förklarats i Konkordieboken.

I enlighet härmed och för att var och en må kunna se, att också i dessa stycken omförmälda bok icke infört i Guds kyrka nya, främmande, självgjorda och icke förut hörda paradoxer och talesätt, skall följande förteckning på vittnesbörd, hämtade i första hand från den heliga Skrift, men sedan också från kyrkans gamla renläriga fäder, företrädesvis från dem, som vid de fyra huvudkoncilierna voro de främsta och ledarna, tydligt och klart visa, huru dessa lärt härom.

Och för att den kristne läsaren desto lättare skall kunna finna sig till rätta häri och döma härom, hava dessa vittnesbörd uppställts under följande särskilda huvudpunkter.

1

Belägg för att den heliga Skrift såväl som fäderna, när de tala om det majestät, som Kristi mänskliga natur mottagit genom den personliga föreningen, använt sig av orden: communicatio, communio, participatio, donatio, traditio, subiectio, exaltatio, dari etc., d.v.s. meddelelse, gemenskap, delaktighet, skänkas, givas o.s.v.

Dan. 7:13f.: Se, en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han nalkades den gamle och fördes fram inför honom. Och han gav honom välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke förgår, och hans konungarike har ingen ände.

Joh. 13:3: Jesus visste, att Fadern hade givit allt i hans händer.

Matt. 11:27: Allt har av min Fader blivit överlämnat åt mig.

Matt. 28:18: Mig är given all makt i himmelen och på jorden.

Fil. 2:9f.: Gud har givit honom ett namn, som är över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen och deras som äro på jorden och deras som äro under jorden.

Ef. 1:22: Fadern har lagt allt under hans fötter.

Eusebius i Demonstratio euangelica IV:13: Faderns Ord har meddelat av sig själv åt den av Ordet antagna människan. Ty Ordet har meddelat gudomlig kraft åt den antagna dödliga naturen, men har åter icke i sig själv mottagit något av den dödliga naturen.

Vidare i Demonstr. Euang. IV:14: Ordet har gjort den antagna människan värdig delaktighet i det gudomliga och värdig det eviga livet och saligheten.

Athanasius i Epist. ad Epictetum: Ty icke blev Ordet kött för att därigenom någon förmån skulle givas åt det gudomliga eller för att Ordet skulle försättas i en bättre ställning, utan i stället har en stor förmån kommit den mänskliga naturen till del genom Ordets gemenskap och förening med den mänskliga naturen.

Epiphanius i Panarion, haer. 69: Det kött, som var från Maria och vårt släkte, är förklarat (förhärligat) och har än mer uppnått gudomlighetens gloria, ära, fullkomlighet och himmelska härlighet, som det från början icke hade, utan mottagit i och genom föreningen med Guds Ord.

Cyrill i Dialog. V: Huru levandegör då Kristi kött? Därpå svarar han: Genom föreningen med det levande Ordet, som delgiver sin naturs företräden åt sin egen kropp.

Theodoretus i Interpret. ep. ad Ephes. I: Något som överträffar alla under är, att den från oss antagna naturen är delaktig i dens ära, som antagit den, så att ingen skillnad synes föreligga i tillbedjan (av den som antager och det som antagits), utan i den natur, som man kan se, skall den gudomlighet tillbedjas, som man icke kan se.

Damascenus i De fide orthod. III:7 o. 15: Den gudomliga naturen har delgivit och meddelat åt köttet sin egen höghet och härlighet, men i sig själv förblivit höjd över köttets lidande.

Vidare i De fide orthod. III:19: Köttet har delaktighet i Ordets aktiva gudomlighet, då de gudomliga verken utförs genom kroppen såsom organ. Så verkar ock dess heliga själ sina naturliga verk. Men själva den förnuftiga själen, som vet och ordnar allt i hela världen, har ock delaktighet i Ordets gudomlighet, med dess verkande och regerande, icke såsom en blott människosjäl, utan såsom personligen förenad med Gud och såsom med honom en person.

2

Belägg för att Kristus i tiden mottagit detta majestät icke efter gudomen eller den gudomliga naturen, utan efter den antagna mänskliga naturen eller efter köttet såsom människa eller människoson, humanitus, ratione corporis seu humanitatis, propter carnem, quia homo aut filius hominis (enligt människors lott, med hänsyn till kroppen, mänskligheten, köttet, såsom människa eller människoson).

Hebr. 1:3: Sedan han utfört en rening från synderna, satte han sig på majestätets högra sida i höjden.

Hebr. 2:8f.: Ännu se vi icke, att allt är honom underlagt. Men honom, som en liten tid blivit gjord "ringare än änglarna", honom, Jesus, se vi genom sitt dödslidande krönt med härlighet och ära.

Luk. 22:69: Härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga maktens högra sida.

Luk. 1:32f.: Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.

Athanasius enligt Theodoretus Dial. II: Vad Skriften säger Kristus i tiden hava mottagit, det säger den honom hava mottagit med avseende på den mänskliga och icke den gudomliga naturen.

Joh. 5:26f.: Såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit Sonen att hava liv i sig själv. Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.

Athanasius i Oratio contra Arianus 2 o. 4: Skriften tänker sig icke, att Ordets substans blivit upphöjd, utan upphöjelsen syftar på hans mänsklighet, och för köttets skull, heter det, har han upphöjts. Ty emedan detta är hans kropp, säges det med fog, att han såsom människa och med hänsyn till kroppen och den mänskliga naturen upphöjes och mottager sådant, emedan hans kropp mottager det, som han såsom Ordet alltid ägt i enlighet med den gudomlighet och fullkomlighet, som han har från Fadern. Därför säger han, att han såsom människa mottagit den makt, som han alltid har såsom Gud. Och han, som förhärligar andra, säger: "Förhärliga mig", för att visa, att han har ett kött, som i sig självt icke är värdigt sådan härlighet. Och då köttet i enlighet med hans mänsklighet mottagit sådan härlighet, talar han, som om han själv mottagit den.

Ty det bör man överallt (i den heliga Skrift) väl uppmärksamma, att han icke undfått något av det, som han säger sig i tiden hava mottagit, på sådant sätt, som om han icke förut haft det, ty han hade det alltid såsom Gud och Ordet. Men nu säger han, att han efter sin mänskliga natur mottagit det, för att då hans kött i honom mottagit det, det skulle från hans kött föras vidare till oss, så att vi säkert skulle kunna äga det.

På ett annat ställe hos Athanasius heter det, nämligen i De incarn. Dei verbi et c. Arian. 21: Då Petrus säger om Jesus, att han blev gjord till Herre och Kristus, talar han icke om hans gudomlighet, utan om hans mänsklighet. Ty Ordet hos honom var alltid herre och blev icke först efter korset, men det gudomliga hos honom har gjort hans mänsklighet till Herre och Kristus.

Likaledes heter det i De incarn. Dei verbi et c. Arian. 12: Allt vad Skriften säger Sonen hava mottagit, det tänker den sig honom hava mottagit med hänsyn till kroppen, och denna kropp är kyrkans förstlingar. Därför har Herren först uppväckt och upphöjt sin kropp, men därefter även lemmarna i sin kropp. Med dessa ord har Athanasius förklarat, att detta på sitt sätt genast fick sin tillämpning på hela kyrkan.

Basilius d. store i Adv. Eunomium IV:3: Herren prisas, att han mottagit ett namn över alla namn. Likaledes: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Jag lever för faderns skull. Förhärliga mig med den härlighet, som jag hade hos dig före världens begynnelse. Dessa ord äro att förstå om människoblivandet och icke om gudomen.

Ambrosius i De fide V:6: Du har lärt dig, att han i enlighet med gudomens makt kunnat underlägga sig allt. Så lär dig nu ock, att han även efter köttet mottager allt såsom sig underlagt, såsom det är skrivet Efes. 1: Efter köttet har allt blivit honom underlagt.

Vidare i De fide V:2: Ty icke gav Gud åt apostlarna del i sin tron, men åt Kristus efter köttet gav Gud del i sin tron.

Och kap. 6: I Kristus har den gemena (mänskliga) naturen efter köttet fått företrädesrätt till den himmelska tronen.

Chrysostomus i In ep. ad Hebr. hom. III:1: Fadern har bjudit, att alla änglar skulle tillbedja Kristus efter köttet.

Theophylactus i Enarr. in ev. Joh. III: Fadern har givit allt i Sonens händer efter den mänskliga naturen.

Oecumenius enl. Chrysost. In epist. ad Hebr.: Emedan han är Gud, har han en evig tron. Din är tronen till evig tid, säger Gud. Ty icke först efter korset och lidandet var han såsom Gud befunnen värdig denna ära, utan vad han hade som Gud, det mottog han såsom människa. Och kort därefter heter det: Såsom människa fick han tillsägelsen: Sätt dig på min högra sida. Ty såsom Gud hade han ett evigt välde.

Cyrillus av Alexandria i Thes., assertio XXI till Apg. 2:36: Såsom människa har han uppstigit till makten att regera.

Densamme i In Joh. (17:4, 5): Han har såsom människa bedit om den ära, som han alltid hade som Gud, och icke sade han detta, emedan han någonsin saknade egen ära, utan emedan han ville föra fram sitt eget tempel till den ära, som han alltid hade som Gud.

Densamme i Ad Reginas de recta fide or. II:19: Att han mottagit ära, makt och herradöme över allting är att hänföra till den mänskliga naturens betingelser.

Theodoretus i In Psalm. 2: Då Kristus efter naturen såsom Gud är herre, mottog han även såsom människa all makt.

Densamme i In Psalm. 110: Sätt dig på min högra sida. Detta är talat med hänsyn till hans mänsklighet. Ty såsom han såsom Gud hade ett evigt välde, så mottog han såsom människa vad han hade såsom Gud. Därför hörde han såsom människa det ordet: Sätt dig på min högra sida. Ty såsom Gud hade han ett evigt välde.

Densamme i Interpret. ep. ad Hebr. 1:6: Kristus dyrkades och tillbads alltid av änglarna, ty han var alltid Gud. Men de tillbådo honom även såsom människa.

Leo i Epist. 23 (59:3): Motståndarna till sanningen säga nu: När och efter vilken natur har den allsmäktige Fadern upphöjt sin Son över allting? Och efter vilket väsen har han underlagt honom allt? Ty efter gudomen var det honom liksom Skaparen alltid underlagt. Om hans makt ökades, om hans höghet gjordes än högre, så var han mindre än den, som upphöjde honom, och hade icke den naturs rikedom, vars överflöd han behövde. Men de, som så mena, upptaga Arius i sitt samfund.

Densamme i Epist. 38, 83 (124:7): Ehuru den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristus äro en enda person, förstå vi likväl, att upphöjelsen och namnet över alla namn tillkommer den natur, vilken skulle göras rik med så stor härlighet. Ty icke kom genom inkarnationen något, som givits honom såsom gåva från Fadern, att frånhändas Ordet. Men tjänaregestalten är den mänskliga ringhet, som upphöjts till den gudomliga maktens ära, så att det icke utan människan kan vara tal om något gudomligt eller utan Gud något mänskligt.

Därsammastädes: Vad Kristus mottagit i tiden, det har han mottagit såsom människa, och såsom sådan mottog han det, som han förut icke hade. Ty efter den makt, som Logos har, äger Sonen utan åtskillnad allt vad Fadern har.

Vigilius i Contra Eutychen V:10, 11: Den gudomliga naturen behöver icke upphöjas med ära eller beklädas med större värdighet eller mottaga all makt i himmelen och på jorden på grund av den förtjänst, som lydnaden medför. Därför har han, som efter Logos' natur icke någonsin behövt något härav, mottagit detta efter köttets natur. Ty skulle icke Skaparen hava haft makt och myndighet över sin skapelse, så att denne först i de yttersta tiderna skulle av nåd ha kommit i besittning därav?

Nicephorus i Hist. eccl. I:36: Kristus sågs av sina lärjungar på berget i Galileen och bekräftade där, att han av Fadern mottagit all makt i himmelen och på jorden, d.v.s. efter den mänskliga naturen.

3

Belägg för att först och främst den heliga Skrift, men sedan också de heliga fäderna i den gamla renläriga kyrkan bruka abstrakta uttryckssätt (vocabula abstracta), d.v.s. sådana ord, vilka uttryckligen angiva den mänskliga naturen i Kristus och åsyfta denna i den personliga enheten, t.ex. att den mänskliga naturen mottagit och verkligen och i sanning brukar sådant majestät:

Joh. 6:55, 54: Mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, har evigt liv.

1 Joh. 1:7: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar från all synd.

Hebr. 9:14: Kristi blod – då han genom den helige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer – renar våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden.

Matt. 26:26-28: Tagen och äten; detta är min lekamen. Dricken härav alla, detta är mitt blod, det nya förbundets blod.

Eustachius enligt Theodoretus, Eranistes, dial. II: Den mänskliga naturen hos Kristus sitter med hans gudom på en och samma tron, därför att Gud oskiljaktigt bor i samma mänskliga natur.

Densamme enligt Gelasius (De duab. nat. in Christo adv. Eutychem et Nestorium 18): Människan Kristus, som tillväxte i vishet, ålder och nåd, har mottagit herravälde över alla ting.

Densamme enligt samma skrift (De duab. nat. in Christo adv. Eutychem et Nestorium 32): Kristus kom efter uppståndelsen kroppsligen till sina lärjungar och sade: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Denna makt har Ordets yttre tempel mottagit, men icke Gud, som har uppbyggt detta tempel med en särskild skönhet.

Athanasius i De ariana et catholica confessione: Gud har icke förvandlats till mänskligt kött eller substans, utan har i sig själv förhärligat den natur, som han antagit, för att det mänskliga svaga och dödliga köttet och naturen skulle nå fram till gudomlig ära, så att det skulle hava all makt i himmelen och på jorden, som det icke hade, innan det antogs av Ordet.

Densamme i De suscepta humanitate contra Apollinarium (De incarn. Dei verbi c. Arian. 2-4): Paulus talar i Fil. 2 om templet, d.v.s. hans kropp. Icke den Allrahögste, utan köttet upphöjes, och åt hans kött har Gud givit ett namn, som är över alla namn, så att i Jesu namn alla knän skulle böja sig och alla tungor bekänna, att Jesus Kristus är herre, Gud, Fadern, till ära. Och han tillägger även en allmän regel: När Skriften talar om Kristi förhärligande, talar den om köttet, som mottager äran. Och vad Skriften säger Sonen hava mottagit, det säger den honom hava mottagit med hänsyn till hans mänsklighet, men icke gudom, såsom då aposteln säger, att i Kristus bor hela gudomens fullhet lekamligen. Alltså är detta att förstå så, att denna fullhet bor i Kristi kött.

Densamme enligt Theodoretus, Eranistes, dial. II: Det är kroppen, åt vilken Herren säger: Sätt dig på min högra sida.

Athanasius skriver om inkarnationen, såsom det återgives hos Cyrill i Apologeticus pro XII capit. c. Orient. VIII och De recta fide ad Reginas IX: Om någon säger, att vår Herres kött, som såsom en människas kött icke får tillbedjas, icke heller bör tillbedjas såsom vår Herres och Guds kött, honom bannlyser den heliga katolska kyrkan.

Densamme i De incarn. Dei verbi et c. Arian. 12: Allt vad Skriften säger Sonen hava mottagit, det tänker den sig honom hava mottagit med hänsyn till kroppen, och denna kropp är kyrkans förstlingar. Därför har Herren först uppväckt och upphöjt sin kropp, men därefter även lemmarna i sin kropp.

Hilarius i De trinit IX:55, 56: Jesus skulle såsom människa förbliva i Guds, Faderns, härlighet, om köttet vore förenat med Ordets härlighet och det av Ordet med sig förenade köttet bevarade Ordets härlighet.

Eusebius, biskop av Emesa, i Homilia feria sexta post pasch.: Den som efter gudomen tillika med Fadern och den helige Ande hade makt över alla ting, han har nu även efter den mänskliga naturen mottagit makt över allting, så att just denna människa, som nyss lidit, skulle härska över himmel och jord och här och där göra, vadhelst han vill.

Gregorius av Nyssa enligt Gelasius I i De duab. nat. in Christo adv. Eutych. et Nestor. 24: "Upphöjd på Guds högra sida" etc. Gud behövde icke upphöjas, då han är den högste. Därför förstår Petrus detta så, att Kristi mänsklighet upphöjes. Men den är upphöjd så, att han gjort den till Herre och Kristus. Med dessa ord har aposteln icke velat beteckna det eviga väsendet, utan upplyftandet av den låga naturen till den höjd, som är på Guds högra hand. Ty Guds högra hand, som är skapare av allt och som är Herren själv, har i och genom föreningen fört den med sig förenade människan till sin egen höghet och upphöjdhet.

Basilius den store i Adv. Eunom. II:3: Då Petrus säger i Apg. 2: "Denne Jesus, som I haven korsfäst, har han gjort till Herre", har han med det demonstrativa ordet "denne" visat på Kristi mänsklighet, men han säger, att Fadern förlänat åt denna mänsklighet makt och herravälde.

Epiphanius i Contr. Ariomanitas (Haeres. 69): Då Petrus i Apg. 2 tillägger: "Denne Jesus som I haven korsfäst" etc., betecknar han därmed Herrens inkarnation, och det är uppenbart, att han talar om köttet. Fördenskull har Gud gjort till Herre och Kristus det, som Maria undfått och som är förenat med gudomen.

Ambrosius i De Spiritu sancto III:12: Änglarna tillbedja icke blott Kristi gudom utan även hans fotapall. Och därefter: Profeten säger, att även en jord bör tillbedjas, som Herren Jesus tog till sig, då han antog köttet. Därför förstås med fotapallen jorden och med jorden Kristi kött, som vi ännu i dag tillbedja i mysterierna och som även apostlarna, såsom vi ovan sagt tillbett i Herren Jesus.

Augustinus i Serm. 58 (De verbis domini): Om Kristus icke är av naturen Gud, utan en skapad varelse, så bör han icke äras och tillbedjas såsom Gud. Men däremot invända och svara dessa: Huru kommer det sig då, att du samtidigt med gudomen tillber hans kött, som du medgiver höra skapelsen till, och tjänar detta icke mindre än gudomen?

Densamme i Enarr. in Ps. 98, 9: Tillbedjen hans fotapall, fotapallen är jorden, och Kristus har antagit jord av jord, ty köttet är av jorden och av Marias kött har han antagit kött. Och emedan han vandrat omkring i själva köttet och till vår frälsning givit oss själva köttet att äta, kan likväl ingen äta detta kött, om han icke först tillbett det. Sålunda har du här funnit det sätt, varpå Herrens fotapall må tillbedjas, så att vi icke synda, när vi tillbedja den, men synda, då vi icke göra det.

Chrysostomus i In ep. ad Hebr. hom. V:1: Det är ett stort och obegripligt under, att vårt kött sitter där uppe och tillbedes av änglar och ärkeänglar. Så ofta jag betänker detta, är det som om jag bleve försatt utom mig själv.

Densamme i In ep. I ad Cor. hom. XXIV:5: Just den Kristi kropp är det fråga om, som låg i krubban och som de vise männen vördade och under stor fruktan och bävan tillbådo, sedan de kommit fjärran ifrån.

Densamme enligt Leo i Ep. 95: Låt oss noga märka, vilken natur det är, till vilken Fadern sade: Var delaktig i min tron. Det är den natur, till vilken sades: Av jord är du kommen och till jord skall du åter varda.

Theophylactus enligt Chrysostomus i Enarr. in ev. Matth. XXVIII: Emedan den mänskliga naturen, som först fördömdes, men nu är personligen förenad med Gud-Logos, tronar i himmelen och prisas av änglarna, säger den med rätta: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Ty den mänskliga naturen var förut tjänare, men härskar nu i Kristus över allting.

Densamme i Enarr. in ev. Joh. III: Fadern har givit allt i Sonens händer enligt den mänskliga naturen.

Cyrillus i Scholia de incarn. unigeniti 11: Ordet har givit sig in i det, som det icke var, för att den mänskliga naturen skulle bliva det, som den icke var, så att den genom föreningen skulle lysa med den härlighet, som tillhör det gudomliga majestätet, vilket är så upphöjt över naturen, att denna icke förmått lägga den oföränderlige Guden under sig.

Det Ephesinska mötesbeslutets canon 11: Om någon icke bekänner, att Herrens kött är levandegörande, emedan det har blivit Ordets eget, det Ord, som gör allt levande, vare han bannlyst.

Och Cyrill säger i förklaringen till detta anathema (Eplic. XII), att Nestorius icke hade velat tilldela Kristi kött förmågan att levandegöra, utan hade utlagt orden i Joh. 6 endast om gudomen.

Theodoretus i Eranistes, dial. II: Denna kropp har genom att sättas på Guds högra sida beklätts med ära och värdighet och prisas av allt skapat, emedan den kallas den gudomliga naturens kropp, resp. Guds kropp.

Densamme i In Ps. 8:9: Den mänskliga naturen har i Kristus mottagit denna ära, nämligen herraväldet över allt.

Leo i Epistola 11 (35:2): Upphöjelsen, som innebär att Gud upphöjt honom och givit honom det namn, som är över alla namn, på det att i Jesu namn alla knän må böjas och allas tungor bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära, tillkommer den naturen, som antagits (människan), icke den som antagit (Gud).

Johannes Damascenus i De fide orthod. III:18: Kristi gudomliga vilja var evig och allsmäktig etc. Men hans mänskliga vilja har haft sin början i tiden och har verkat på ett naturligt sätt, men utan synd. Visserligen var den efter naturen icke allsmäktig, men så snart den i sanning och efter naturen blivit det gudomliga Ordets vilja, är den även allsmäktig, det är, såsom utläggaren förklarar det: den gudomliga viljan har av sin egen natur makt att göra allt vad den vill, Kristi mänskliga vilja åter har av sin egen natur icke denna makt, men den har densamma såsom förenad med det gudomliga Ordet.

Densamme i III:19: Köttet har delaktighet i Ordets aktiva gudomlighet, då de gudomliga verken utföras genom kroppen såsom organ. Så verkar också dess heliga själ sina naturliga verk. Men själva den förnuftiga själen, som vet och ordnar allt i hela världen, har ock delaktighet i Ordets gudomlighet, med dess verkande och regerande, icke såsom en blott människosjäl utan såsom personligen förenad med Gud och såsom med honom en person.

Densamme i III:21: Den mänskliga naturen i Kristus äger och besitter icke till sitt väsen kunskap om kommande ting, men såsom Herrens själ är den på grund av föreningen med Gud-Logos jämte övriga gudomliga egenskaper begåvad med kunskap om kommande ting. – Och i slutet av samma kapitel: Vi säga sålunda, att en och samme Kristus såsom på en gång Gud och människa vet allt, ty i honom äro alla vishetens och kunskapens skatter förborgade.

Nicephorus i Hist. eccl. I:36: Kristus sågs av sina lärjungar på berget i Galileen och bekräftade där, att han av Fadern mottagit all makt i himmelen och på jorden, d.v.s. efter den mänskliga naturen.

4

Belägg för att den heliga Skrift och fäderna menat, att det majestät, som Kristus mottagit i tiden, gäller icke blott skapade gåvor och ändliga egenskaper, utan även den gudomliga härlighet och det majestät, som tillkommer Gud själv och vartill Kristi mänskliga natur i sonens person upphöjts, och att han sålunda mottagit den gudomliga naturens kraft och verkan, som är Guds egen.

Joh. 17:5: Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förren världen var.

Kol. 2:9: I honom bor gudomens hela fullhet lekamligen.

Hilarius i De trinitate III:16: Ordet, som blev kött, bad, att det, som hade sin början i tiden, skulle mottaga ära av den härlighet, som var utanför tiden.

Gregorius av Nyssa enligt Gelasius i De duab. nat. in Christo adv. Eutych. et Nestor. 24 (jfr Theodoretus, Eranistes, dial. II): Upphöjd på Guds högra hand etc. Själva den högra handen har genom föreningen upphöjt den med sig förenade människan till sin egen höghet och upphöjdhet.

Densamme i De anima: Gud-Logos förvandlas icke genom den gemenskap, som han har med den mänskliga kroppen och själen, utan då han överlämnar åt dem av sin gudom, förblir han detsamma, som han var före föreningen.

Basilius den store i Homil. in sanct. Christi creat. II: På vad sätt är gudomen i köttet? Svar: såsom elden i järnet, ej transitive, utan communicative. Ty icke går elden över till järnet, utan den förblir på sin plats och meddelar och delgiver åt det glödgade järnet av sin egen förmåga (kraft eller makt), och icke blir den genom denna meddelelse mindre, utan med sig själv uppfyller den hela järnet, som – genom denna förening sålunda – får del av elden.

[Guds mänskliga kött blir delaktigt av gudomen, såsom elden meddelar och delgiver åt det glödgade järnet sin förmåga, kraft och makt, och icke blir den genom denna förening mindre, utan den uppfyller med sig själv hela järnet, vilket – genom denna förening sålunda – får del av elden.]

Epiphanius i Ancoratus LXXX: Just den Gud, som blivit människa, har mäktigt verkande förenat den jordiska kroppen med gudomen till en enda makt, och såsom en enda herre, en Kristus, icke två etc. har han gestaltat den till en enda gudom.

Cyrillus i In ev. Joh. IV:23: Icke ovist förneken I, att köttet är levandegörande. Ty om man fattar det i och för sig, kan det icke alls levandegöra, då det i stället behöver den som levandegör. Men då I med hedervärd möda och berömvärt efterforsken inkarnationens mysterium och lären känna, att liv bor i köttet, ehuru köttet i och genom sig självt intet förmår, så skolen I tro, att köttet likväl är levandegörande. Ty då det är förenat med det levandegörande Ordet, har det självt blivit helt och hållet ett levandegörande kött. Ty icke har det neddragit det med sig förenade Guds Ord till sitt förgängliga plan, utan är självt upphöjt till det gudomligas plan. Ehuru sålunda köttets natur i och för sig icke kan levandegöra, så kan likväl denna natur göra detta, emedan den mottagit Ordets hela verkande kraft. Ty icke Paulus' eller Petrus' eller någon annans kropp, utan själva livets kropp, i vilken gudomens fullhet bor lekamligen, kan göra detta. Fördenskull gagnar alla andras kropp till intet, men allena Kristi kropp kan levandegöra, emedan Guds enfödde Son bor i den.

Augustinus i De unitate trinit. contra Felicianum Arianum 11: Jag säger icke, att gudomen vederfarits den smälek, som kommit kroppen till del, såsom vi veta, att köttet förhärligades genom det gudomliga majestätet.

Theodoretus i Haeret. Fabular. Comp. cap. de Antichristo (V:23): Ordet, som blev människa, meddelade icke delvis åt den antagna naturen nåd, utan det har behagat Gud att låta gudomens hela fullhet bo i denna.

Densamme i In Ps. 21:31: Om den antagna naturen är förenad med den gudom, som antagit den, så har den ock blivit delaktig i samma härlighet och ära.

Densamme i In Hebr. I:7-9: Den mänskliga naturen själv har efter uppståndelsen uppnått den gudomliga härligheten.

Johannes Damascenus i De fide orthod. III:7 et 15: Den gudomliga naturen meddelar och delgiver åt köttet sin egen allt överträffande härlighet, men själv förblir den i sig fri från köttets lidanden.

5

Belägg för att Kristus har ett och samma gudomliga majestät på ett sätt såsom Gud, nämligen väsentligt (essentiellt) och såsom en till hans väsen hörande egenskap, och på ett annat sätt såsom människa, nämligen icke väsentligt (icke essentiellt) och i och för sig, utan på grund av den personliga föreningen och efter dess art.

Joh. 14:6: Jag är livet.

Joh. 5:26f.: Han har givit honom att hava liv i sig själv, emedan han är Människoson.

Cyrill av Alexandria i Thesaurus, assertio XXXII: Ett är det skapades villkor och egenskap, ett annat Skaparens, men sedan vår natur antagits av Guds Son, har den överskridit sitt mått och har genom nåd försatts i den ställning, vilken antagit den.

Densamme i In ev. Joh. II:144: Kristus utreder vidare, varför han sagt, att fadern har givit honom livet och makten att hålla dom, i det att han säger: "emedan han är Människoson", för att vi skola förstå, att allt är givet honom såsom människa. Men den enfödde Sonen har icke blott del i livet, utan är av naturen livet självt.

Densamme i In ev. Joh. III:37: Kristi kropp gör levande, emedan den är själva livets kropp, i det den bibehåller det köttvordna Ordets kraft och är uppfylld av dens makt, av vilken allting är och lever.

Densamme i In Joh. IV:14: Emedan vår Frälsares kött är förenat med Guds Ord, som av naturen är liv, har det blivit levandegörande.

Vidare i cap. 18: Jag har uppfyllt min kropp med liv och jag har antagit det dödliga köttet, men emedan jag, som av naturen är livet, bor i köttet, har jag helt och hållet omgestaltat det till mitt liv.

Och i cap. 24: Köttets natur kan icke genom sig själv göra levande, och icke uppfattar man heller enbart denna natur vara i Kristus, utan den har förenat med sig Guds Son, som till väsendet är livet. Då därför Kristus kallar sitt kött ett levandegörande kött, så tilldelar han kraften att levandegöra åt det icke på samma sätt som åt sig själv eller sin egen ande. Ty anden gör levande i och genom sig själv, och till dess kraft har köttet nått fram genom föreningen. Men på vad sätt det sker, det kunna vi varken förstå med förståndet eller utsäga med tungan, utan vi upptaga det i tystnad och med fast tro.

Densamme i In ev. Joh. X:13: Livets kött, som blivit den Enföddes kött, har förts fram till livets kraft.

Vidare i II:21: Själva köttet hos Kristus är icke i sig självt heligt, utan genom förening med Ordet har det på sitt sätt omgestaltats till Ordets kraft, så att det är en grund till frälsning och helgelse för dem, som bli delaktiga därav. Vi tilldela sålunda icke åt köttet i och för sig gudomlig verkans kraft, utan åt Ordets natur.

Densamme i De sancta trinitate, dial. VI: Han förhärligas av Fadern icke såsom Gud utan emedan han var människa, såsom det till vilkens naturs frukt icke hörde makten att verka gudomligt, men han har mottagit den på sitt sätt genom föreningen och den underfulla gemenskapen mellan Guds Ord och den mänskliga naturen.

Densamme i De recta fide ad Theodosium: Han har i den antagna kroppen inlagt sitt liv genom föreningen av de båda naturerna.

Vidare i samma skrift: Ordet gör levande på grund därav att det underfullt fötts av den levande Fadern. Och dock bör man se, att den gudomliga härlighetens kraft tilldelas även hans eget kött. Likaledes: Förgäves skola vi tillerkänna en jordisk kropp makt till det, att den kan göra levande, så långt det är fråga om dess egen natur.

Epiphanius i Contra Ariomanitas (Haeres. 69): Kristi mänsklighet består icke i sig, utan den är förenad med gudomen, och innesluten i själva gudomen och förenad med Gud, har den ett fullkomligt vetande.

Augustinus i De verbis domini serm. 58 (Serm. Append. CCXLVI:5): Jag tillber Herrens kött, ja, den fullkomliga mänskligheten hos Kristus, därför att den är antagen av gudomen och förenad med gudomen, och bekänner – icke att en är Gud och en annan människa, utan en och densamme Guds Son är Gud och människa. Men skiljer du i Kristus människan från Gud, så tror jag honom icke och tjänar honom icke.

Vidare: Om någon föraktar att tillbedja (Kristi) mänsklighet (en), dock icke utblottad och allena, utan förenad med gudomen och sålunda en enda Guds Son, sann gud och människa, så skall han dö den eviga döden.

Augustinus i De civitate Dei X:24: Därför renar Kristi kött de troende icke genom sig självt, utan genom Ordet, som antagit det.

Det Ephesinska mötesbeslutets can. 11: Om någon icke bekänner, att Herrens kött är levandegörande, därför att det har blivit Ordets eget kött, Ordet, som gör allt levande, vare han bannlyst.

Theophylactus i Enarr. in ev. Joh. 3: Han har givit allt i Sonens händer med hänsyn till hans mänsklighet. Men om detta förstås även med hänsyn till hans gudom, så har Fadern givit allt åt Sonen efter naturen, icke efter nåd.

Densamme i Enarr. in ev. Matth. 28: Om detta ord: Mig är given all makt, förstås om gudomen, så skall meningen vara den, att medan allt förut tjänade mig ovilligt, jag nu har allt under mig i villig lydnad. Men om det säges om den mänskliga naturen, har man att förstå det så: Jag, som förut var en fördömd natur, men nu är Gud efter föreningen med Guds Son, har utan naturernas sammanblandning mottagit all makt.

Johannes Damascenus i De fide orthod. III:17: Herrens kött verkar gudomliga verk icke efter sin egen kraft, utan på grund därav att det är förenat med Ordet, medan Ordet genom köttet uppenbarar sin verkan. Ty det glödande järnet bränner icke på grund därav att det genom sin egen natur har en brännande verkan, utan då det innehar denna verkan, har det mottagit den samt äger och har den på grund av föreningen mellan elden och järnet. Därför är Herrens kött dödligt i och för sig självt, men levandegörande på grund av den personliga föreningen med Ordet.

Densamme i samma arbete III:18: Kristi gudomliga vilja var evig och allsmäktig etc. Men hans mänskliga vilja har haft sin början i tiden och har här verkat på ett naturligt sätt, men utan synd. Och visserligen var den efter naturen icke allsmäktig, men så snart som den i sanning och efter naturen blivit det gudomliga Ordets vilja, är den allsmäktig. Det är såsom utläggaren förklarar det: den gudomliga viljan har av sin egen natur makt att göra allt vad den vill, Kristi mänskliga vilja åter har av sin egen natur icke denna makt, men den har det såsom förenad med det gudomliga Ordet.

Och vidare i samma skrift III:21: Den mänskliga naturen i Kristus äger och besitter icke till sitt väsen kunskap om kommande ting, men såsom Herrens själ är den på grund av föreningen med Gud-Logos jämte övriga gudomliga egenskaper begåvad med kunskap om kommande ting. – Och i slutet av samma kapitel: Vi säga sålunda, att en och samme Kristus såsom på en gång Gud och människa vet allt. Ty i honom äro alla vishetens och kunskapens skatter förborgade.

Vidare i samma skrift II:22: Ehuru Herrens själ i och för sig själv tillhörde en natur, som var okunnig om kommande ting, så hade den likväl efter det att den var förenad med Gud-Logos kunskap om allt, icke av nåd eller såsom därav delaktiggjord, utan på grund av den personliga föreningen. – Och kort efteråt: Och likväl, emedan i vår Herre Jesus Kristus en skillnad föreligger mellan naturerna, så finnes också en skillnad mellan den gudomliga och den mänskliga naturens förstånd och vilja.

6

Belägg för att gudomen i Kristus visar sitt majestät, sin kraft och verkan, som är och förblir den gudomliga naturens egen, i, med och genom den med sig personligen förenade mänskliga naturen, som därför har detta majestät, emedan gudomens hela fullhet personligen bor i Kristi (av Ordet) antagna kött och blod.

Rom. 3:25: Han har ställt fram Kristus såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod.

Rom. 5:9: Vi ha blivit rättfärdiggjorda i och genom hans blod.

Kol. 1:20: I honom försonas allt genom blodet på hans kors.

Athanasius i Ep. ad Adelphium episc. c. Arian. V (VII): Varför skulle Herrens kropp icke vara tillbedjansvärd, när dock Ordet är det, Ordet, som utsträcker sin lekamliga hand, botar den febersjuke och med mänsklig stämma uppväcker Lasarus och med på korset utsträckta händer nedslår fursten i himlarymden?

Densamme i De sancta trinit., dial. V: Gud-Logos, som var förenad med människan, gjorde och verkade underverk icke på ett från den antagna mänskliga naturen söndrat och skilt sätt, utan efter sin godhet behagade det honom att i, med och genom denna natur i handling utöva sin egen gudomliga makt. – Och kort efteråt: Denna sin mänsklighet har han högt över dess egen natur efter sitt välbehag gjort fullkomlig, men det hindrar likväl icke, att den är en förnuftig skapad varelse och en sann mänsklig natur.

Cyrill av Alexandria i De recta fide ad Theodos. XXII: Kristi själ, som var förenad med Ordet, steg ned till helvetet, men brukande en gudomlig kraft och verkan sade den till de fångna: Gån ut!

Densamme i De recta fide ad Reg. I: Kristus levandegör såsom Gud genom sitt eget kött.

7

Belägg för att detta meddelande av gudomligt majestät sker även i härligheten utan sammanblandning med eller utplånande och förnekande av den mänskliga naturen.

Matt. 16:27: Människosonen skall komma i sin Faders härlighet.

Apg. 1:11: Han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen.

Athanasius i De sancta trinit., dial. V: Denna mänsklighet har han högt över dess egen natur efter sitt välbehag gjort fullkomlig, men det hindrar likväl icke, att den är en förnuftig skapad varelse och en sann mänsklig natur.

Theophylactus enligt Chrysostomus i Enarr. in ev. Matth. 28: Jag, som förut var en fördömd natur, men nu är Gud efter föreningen med Guds Son, har utan sammanblandning av naturerna mottagit makt över allting.

Cyrill av Alexandria i In ev. Joh. IV:24: Han visar, att hela hans kropp är fylld av Andens levandegörande kraft, icke emedan han har avlagt köttets natur och den förvandlats till ande, utan emedan den förenad med Anden fått hela dess kraft att levandegöra.

Densamme i Scholia de incarn. unigen. IX: Med bilden av ett kol kan man förklara, huru Gud-Logos är förenad med den mänskliga naturen och har förvandlat den antagna mänskliga naturen till sin härlighet och sin kraft. Ty såsom elden är i träet, så har Gud på ett obestämbart sätt förenat sig med den mänskliga naturen och givit åt den sin egen natur att verka.

Theodoretus i Eranistes, dial. II: Herrens kropp har uppstått från de döda i okroppsligt, lidandesfritt och odödligt tillstånd och förhärligats med gudomlig härlighet och tillbedes av de himmelska makterna, men är likväl alltfort en kropp och har en begränsning såsom den förr hade.

Densamme i Eranistes, dial. II, där han prövar Apollinaris' åsikt: Om eldens förening med järnet, vilken visar sig däri, att järnet blir glödande, så att det verkar det, som tillkommer elden, icke förändrar järnets natur, så innebär Guds förening med kroppen icke någon förändring av kroppen, ehuru den tilldelar kroppen gudomliga verkningar.

Johannes Damascenus i De fide orthod. III:17: Herrens kropp är rikligen begåvad med gudomlig Kraft på grund av den personliga föreningen med Ordet, och icke har gått förlustig det, som efter dess natur var dess eget.

Densamme i samma skrift II:22: Ehuru Herrens själ i och för sig tillhörde en natur, som var okunnig om kommande ting, så hade den likväl efter det att den var personligt förenad med Gud-Ordet kunskap om allt, icke av nåd eller såsom därav delaktiggjord, utan på grund av den personliga föreningen. Och likväl – såsom det heter kort efteråt – emedan i vår Herre Jesus Kristus en skillnad föreligger mellan naturerna, så finnes också en skillnad mellan den gudomliga och den mänskliga naturens förstånd och vilja.

8

Belägg för att den mänskliga naturen är delaktig av och mäktig det gudomliga majestätet, som är Guds eget, på grund av den personliga föreningen och efter dess art.

Kol. 2:9, 3: I honom bor gudomens hela fullhet lekamligen. I honom finnas vishetens och kunskapens alla skatter fördolda.

Justinus i Expositio rectae fidei 17: De skapade varelserna äro allesamman alltför ringa för att kunna fatta det gudomliga väsendet. Ty en oren kropp fattar icke gudomens hela glans. Men Kristi eget tempel, som är den av honom antagna naturen, är mäktigt och fattar hela det gudomliga ljusets glans, emedan gudomens hela fullhet bor däri.

Origenes i De principiis II:6: Hela Kristi själ mottager hela Ordet och upptages i dess ljus och glans.

Och i samma skrift IV: Kristi själ, som förenades med Guds Ord, var helt och fullt mäktig Guds Son.

Augustinus i Ep. 57 (187): Ehuru Gud är helt och hållet närvarande i alla skapade varelser och särskilt bor hos de troende, så fatta de honom likväl icke efter hela hans väsen. Utan alltefter olikheten i deras fattningsförmåga fatta och äga somliga honom mera, andra mindre. Men om vårt huvud Kristus säger aposteln: I honom bor gudomens hela fullhet lekamligen.

9

Det är visserligen allmänt känt och kan icke förnekas, att den gudomliga naturen med dess gudomliga majestät icke är med köttet rumsligt begränsad, som om den vore inneslutet i något, såsom Athanasius, Origenes, Gregorius av Nyssa och andra rätt lärt. På samma sätt har i Konkordieboken den motsatta meningen avvisats, att Kristi mänskliga natur hade universell rumslig utsträckning och att den mänskliga naturen hos Kristus vore genom den personliga föreningen förvandlad till ett oändligt gudomligt väsen. Men emedan den gudomliga och den mänskliga naturen äro personligen och oupplösligen förenade i Kristus, betyga den heliga Skrift och fäderna, att där Kristus är, där är icke hans tudelade eller halva person eller blott en del av den, t.ex. hans gudom allena, avskild och avsöndrad från den av honom antagna och med honom personligen förenade mänskliga naturen och tänkt såsom existerande utanför den personliga enheten med den mänskliga naturen. Utan där Kristus är, där är hela hans person, nämligen såsom på en gång Gud och människa efter det sätt, varpå det gudomliga är förenat med det mänskliga, vilket är en outgrundlig hemlighet, och såsom allestädes närvarande efter grunder och på ett sätt, som allena är känt för Gud.

Ef. 4:10: Han for upp över alla himlar, för att han skulle uppfylla allt. Oecumenius tolkar detta så: Med sin gudom allena uppfyllde han förut allt. Men sedan han blivit kött, har han stigit ned och stigit upp, för att han med köttet skulle uppfylla allt.

Och Theophylactus i Expos. in ep. ad Eph.: Han skulle uppfylla allt med sin makt och sina gärningar, och detta i köttet, då han med sin gudom redan förut uppfyllde allt. Detta är sagt emot (kättarna) Paulus av Somasata och Nestorius.

Leo i Ep. 10 (XXVIII:5): Den katolska kyrkan lever och tillväxer i denna tro, att i Kristus Jesus den mänskliga naturen ej är utan sann gudom och den gudomliga ej utan sann mänsklighet.

Densamme i Sermo 3 (LIV:1) 0m lidandet: Detta lär den katolska tron och det fordrar den, att vi skola veta, att i vår Frälsare två naturer förenats och, ehuru vars och ens egenskaper förbliva, likväl en sådan enhet blivit till av de båda naturerna, att alltifrån den tid, då Ordet blev kött i den saliga jungfruns liv, vi ej få tänka honom som Gud utan det, som han är som människa, ej heller tänka honom som människa utan det, som han är som Gud.

Vidare i samma Sermo: Vardera naturen ger visserligen genom sina olika verkningar uttryck åt sitt sanna väsen, men ingendera får dock skilja sig från föreningen med den andra – ty här är ingendera skild från den andra – utan Gud har antagit hela människan och förenat sig med henne och henne med sig, så att vardera naturen är i den andra och ingendera kan från sin egenart övergå i den andra.

10

Då läran i denna artikel företrädesvis syftar till detta, att vi skola veta, var vi, har att söka, och var vi kunna gripa om Medlarens, Gudamänniskans, hela person, visar oss Konkordieboken, på samma sätt som alla de övriga heliga fäderna, icke till stock och sten eller något dylikt, utan dit Kristus visat oss genom sitt ord.

Cyrill av Alexandria i In Joh. XII:32: Kristi mantel delades i fyra delar, men livklädnaden förblev odelad, vilket jag menar innebära en hemlighet. Ty sedan världens fyra delar förts fram till frälsningen, ha de mellan sig delat Ordets klädnad, d.ä. hans kött, dock så att det förblivit odelat. Ty ingående i var och en enskild på ett delat sätt och helgande allas själ och kropp genom sitt kött är den enfödde Sonen likväl i alla på ett helt och odelat sätt, då han överallt (ubique) är en enda och på intet sätt delad.

Theophylactus i Enarr. in ev. Joh. 19: Ehuru Kristi kropp är odelbar, så delas den dock och utskiftas till jordens fyra delar; ty på samma gång som den Enfödde giver sig till var och en särskild och helgar vars och ens själ genom sitt kött, så är han hel och odelad i alla, i det att han befinner sig överallt (ubique), ty han är aldrig delad, såsom Paulus säger.

Chrysostomus i In ep. ad Hebr. hom. XVII:3: Menar du, att emedan detta offer frambärs på många platser, det finns många Kristus? Ingalunda. Ty den ende Kristus är överallt (ubique), och i det att han existerar både här och där fullständigt, är han även en enda kropp. Ty såsom den, som offras överallt (ubique), är en enda kropp och icke många kroppar, så är det också fråga om blott ett enda offer, vilket är en bild och en åminnelse av det offer, som frambars på korset.

Avslutning

Dessa vittnesbörd av kyrkans gamla lärare äro icke, kristne läsare, här framställda, emedan vi hysa den övertygelsen, att vår kristna tro vilar på mänsklig auktoritet. Ty den sanna saliggörande tron bör icke vara grundad på vare sig några gamla eller nya lärares ord inom kyrkan, utan endast och allenast på – såsom sin fasta grund – Guds ord, som fått sin sammanfattning i profeternas och apostlarnas skrifter, vilka äro de mest trovärdiga vittnen om den gudomliga sanningen. Utan dessa vittnesbörd hava framställts, emedan villoandar med satanisk list företagit sig att föra människorna bort från den heliga Skrift, som – Gud vare tack – nu på ett nyttigt sätt kan läsas av den enkle lekmannen, till fädernas och kyrkans gamla lärares skrifter, vilka utgöra ett ändlöst hav.Dessa villolärares avsikt har nämligen varit, att den, som icke läst alla dessa skrifter, icke med visshet skulle kunna veta, om deras egentliga och uttryckliga mening är den, som dessa irrlärare föregiva, och att han sålunda skulle hamna i ett svårt och farligt tvivel. Fördenskull har nöden tvingat oss att genom denna förteckning visa och göra för var man uppenbart, att denna nya irrlära har sin grund lika litet hos kyrkans gamla renläriga fäder som i den heliga Skrift, ja, att den direkt strider mot bådadera. I strid mot dessa fäders intention anföra och utlägga de deras vittnesbörd på ett oriktigt sätt, liksom de också uppsåtligt och övermodigt förvända Kristi testamentes uppenbara och klara ord och den heliga Skrifts tydliga vittnesbörd. Därför hänvisar Konkordieboken envar till den heliga Skrift och den enkla katekesen. Var och en, som i en rätt och enfaldig tro håller sig till deras enkla framställning, sörjer på bästa sätt för sin själ och sitt samvete och grundar sitt livs byggnad på en fast och orubblig klippa. Matt. 7. 17. Gal. 1. Psalt. 119.