[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Ett kristligt, hälsosamt och nödvändigt företal och en trogen, allvarlig förmaning av d:r Martin Luther till alla kristna, i synnerhet till alla kyrkoherdar och predikanter, att de dagligen väl öva sig själva och städse med flit undervisa andra i katekesen, som innehåller summan eller en kort sammanfattning av den Heliga Skrift.¹

Att vi så ivrigt driva katekesen och både uppfordra och bedja andra att göra detsamma, därtill hava vi icke ringa orsak, emedan vi se, att tyvärr många predikanter och präster häri äro mycket försumliga och förakta både sitt ämbete och denna undervisning. Somliga tycka sig nämligen för alltför höglärda , andra åter äro betagna av idel lättja och omsorg om buken, i det att de i dessa stycken handla, som vore de kyrkoherdar och predikanter blott för sin buks skull och intet annat hade att uträtta än njuta det jordiska goda, så länge de leva, som de vant sig under påvedömet.

Och ehuru de nu hava allt, som de skola lära och predika, så rikligt, klart och lätt tillgängligt i en mängd hälsosamma böcker – såsom de goda Sermones per se loquentes, Dormi secure, Paratos et Thesauros och allt vad man fordom kallade dem – så äro de likväl icke så fromma och nitiska, att de köpa sådana böcker eller att de, även om de hava dem, ens se åt dem, än mindre läsa däri. Ack, de äro dock ena skändliga frossare och buktjänare, som snarare borde vara svinaherdar och hundvaktare än själavårdare och präster.

Och när de nu äro fria från det besvärliga och onyttiga pladdret vid de sju bönetimmarna, kunde man åtminstone begära så mycket av dem, att de morgon, middag och kväll läste ett blad eller två ur katekesen bönboken, Nya Testamentet eller något annat ur bibeln och ett Fader vår både för sig själva och sina församlingsbor. Detta vore dock tillbörligt, för att de så skulle bevisa evangelium någon ära och tack därför, att de hava genom det hava blivit befriade från så mångahanda bördor och besvärligheter. De borde dock blygas en smula, att de lika svin och hundar av evangelium ej lärt sig annat än sådan lättjefull, skadlig, skändlig köttslig frihet. Ty den stora hopen aktar tyvärr ändå evangelium alltför ringa, och vi uträtta intet synnerligt, även om vi uppbjuda all vår flit; vad skall det då bliva, om vi vilja vara lika tröga och lata, som vi hava varit under påvedömet?

Till detta sällar sig nu säkerhetens skändliga last och hemliga onda smitta samt en olust, som gör, att många mena katekesen vara en enfaldig ringa lära, som de sedan kasta i en vrå och liksom blygas att vidare studera. Ja, man finner väl även ibland adeln en del grovhuggare och girigbukar, vilka föregiva, att man hädanefter behöver varken kyrkoherdar eller predikanter, då man ju har allting i böcker och själv kan inhämta vad man behöver. Och så låter man obekymrat också församlingarna förfalla och läggas öde samt kyrkoherdar och predikanter lida svår nöd och svält, såsom det anstår de galna tyskarna att göra. Ty vi tyskar hava sådant skändligt folk ibland oss och måste lida det.

Men det säger jag beträffande mig själv: Jag är också en doktor och predikant, ja, så lärd och erfaren som någon av dessa, vilka äro så uppblåsta och säkra; och dock gör jag som ett barn, som man undervisar i katekesen. Jag läser och upprepar även högt ord för ord, om morgonen och när jag eljest har tid, de Tio buden, Tron, Fader vår, psalmer m.m. Och dessutom måste jag ännu dagligen läsa och studera och kan dock icke bestå så väl som jag önskade, utan måste alltjämt vara ett barn och en lärjunge i katekesen och är detta också gärna. Men dessa , fina struntförnäma herrar vilja med en genomläsning strax vara de lärdaste bland doktorer, mena sig kunna allt och ingenting mer behöva. Javäl, sådant är också ett säkert tecken på att de förakta både sitt ämbete och folkets själar, ja, därtill Gud och hans ord, och de äro icke allenast nära att falla, de hava redan alltför gruvligen fallit. Och de behövde väl bliva barn igen och börja lära det ABC, som de mena sig för länge sedan ha gjort ifrån sig med barnskorna.

Därför beder jag slika latbukar och förmätna helgon, att de för Guds skull måtte låta tala med sig och inse, att de sannerligen icke äro så lärda och höga doktorer, som de själva inbilla sig, jag beder att de – huru väl de än mena sig vara hemma i katekesen – aldrig måtte tänka, att de i detta stycke äro fullärda eller veta nog. Ty även om de till punkt och pricka visste och kunde allt – vilket dock icke är möjligt i detta livet – så har det dock med sig mycken nytta och frukt, att man dagligen läser och begrundar och talar om dessa ting.Ty den Helige Ande är närvarande vid sådant lärande, talande och begrundande och förlänar därför ständigt ny, ökad klarhet och andakt, så att vi stadigt få mera lust till sådant och så att det vinner en allt rikare ingång såsom också Kristus lovar Matt. 18:20: "Var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."

Dessutom har man en övermåttan mäktig hjälp mot djävul, värld, kött och alla onda tankar därav, att man umgås med Guds ord, talar därom och tänker därpå, såsom ju också den första psalmen (v. 2) prisar dem saliga, som dag och natt tänka på Guds lag. Förvisso skall du icke kunna finna en rökelse av något slag, som bättre fördriver djävulen än umgänget med Guds bud och ord, i tal och sång och begrundande.Detta är i sanning det rätta vigvattnet och det tecken, för vilket han flyr och med vilket han låter sig förjagas.

Nu borde du ju redan av detta skäl gärna läsa sådana stycken och i tal, tanke och gärning öva dem, även om du icke hade någon annan frukt och nytta därav, än att du på så sätt kan förjaga djävulen och onda tankar; ty djävulen kan icke höra eller fördraga Guds ord. Och Guds ord är icke likt annat löst prat såsom om Didrik av Bern eller dylikt, utan det är, såsom S:t Paulus Rom. 1:16 säger, "en Guds kraft", ja, i sanning en Guds kraft, som tillfogar djävulen svår smärta, men som övermåttan stärker, tröstar och hjälper oss.

Och vad skall jag väl mera säga? Om jag skulle uppräkna all nytta och frukt, som Guds ord har med sig, var skulle jag väl därtill få papper och tid nog? Man kallar djävulen en tusenkonstnär. Vad skall man då säga om Guds ord, som förjagar och tillintetgör en sådan tusenkonstnär med all hans konst och makt? Det måste förvisso vara mer än hundratusenkonstnär. Och vi skulle då lättfärdigt förakta den makt, nytta, kraft och frukt, som ligger däri, i synnerhet vi som vilja vara kyrkoherdar och predikanter! Då borde man icke allenast icke giva oss något att äta, utan rent av sätta efter oss med hundar och med all kraft skaffa oss ur vägen. Ty vi icke blott dagligen behöva Guds ord lika väl som det dagliga brödet, utan vi måste också dagligen hava det, när vi av den tusenkonstnären djävulen dagligen utsättas för försåt, oroas och anfäktas.

Skulle icke detta vara tillräcklig maning att dagligen läsa katekesen, så borde dock redan Guds befallning vara nog att driva oss därtill, när han 5 Mos. 6:7f. allvarligen bjuder, att man, vare sig man sitter eller går eller står eller ligger, alltid skall tänka på hans bud och hava det beständigt såsom ett tecken på sina händer och en tänkeskrift för sina ögon.Sådant skulle Gud tvivelsutan icke så allvarligt bjuda och befalla, om han icke kände vår fara och vår nöd samt djävlarnas ständiga och ursinniga bestormande och anfäktelse. Men nu vill han varna oss därför, rusta och bevara oss liksom med ett gott harnesk mot deras brinnande pilar (Ef. 6:16) samt med ett verksamt läkemedel mot deras elaka gift och farliga sting. Vilka galna, dåraktiga narrar vore vi dock icke, om vi, då vi nu måste bygga och bo ibland så mäktiga fiender, som djävlarna äro, likväl aktade våra vapen och skyddsmedel ringa och vore för lata att se och tänka på dem!

Och dessa loja, uppblåsta helgon, som icke vilja eller gitta dagligen läsa och lära ur katekesen, vad göra de väl annat än anse sig själva mycket lärdare än Gud själv med alla hans heliga änglar, apostlar och alla kristna? Ty då Gud själv icke blyges att dagligen lära oss detta, emedan han icke vet något bättre att lära oss och därför ständigt lär oss detta samma och icke något nytt och annat, och då alla de heliga icke veta något bättre eller annat att lära sig och aldrig bliva häri fullärda: äro vi då icke i sanning ena snygga gynnare, som inbilla oss, att när vi en gång lärt och hört detta, vi redan kunna alltsammans och icke mera behöva läsa och lära oss det, utan kunna på en enda timme bli fullärda i det, som Gud själv aldrig blir färdig med att lära oss!Ty han är ju ifärd med denna undervisning från världens början till dess slut, så att alla profeter och alla heliga hava haft fullt upp med att lära därav och beständigt varit och alltjämt måste förbliva lärjungar.

Ty det måste ju vara så: den som väl och grundligt kan de Tio buden, han måste kunna hela Skriften, så att han kan allting och i alla lägen råda, hjälpa, trösta, urskilja och döma både i andliga och världsliga stycken och kan vara domare över alla läror, stånd, andar, lagar och vad som eljest må finnas i världen. Och vad är hela Psaltaren annat än en fortgående utläggning och tillämpning av första budet? Nu vet jag visserligen alltför väl, att sådana latbukar och uppblåsta andar icke förstår en enda psalm, än mindre hela den Heliga Skrift, men de mena sig dock kunna katekesen och ringakta den, ehuru den är ett kort utdrag och sammanfattning av hela Skriften.

Därför beder jag ännu en gång alla kristna, i synnerhet dem som äro kyrkoherdar och predikanter, att de icke alltför tidigt vilja vara doktorer och inbilla sig veta allt – ty på inbillningar och på tyg, som sitter i vävstolen, måste man draga av mycket – utan dagligen väl öva sig i dessa stycken och beständigt syssla därmed samt därtill med all omsorg och flit vakta sig för denna säkerhetens och högmodets giftiga träck och ständigt framhärda med att läsa, lära sig och andra, tänka och begrunda samt icke upphöra därmed, förrän de vinna erfarenhet och bliva vissa, att de lärt djävulen till döds och att de själva blivit lärdare än Gud själv och alla hans heliga.

Om de använda en sådan flit , så vill jag omtala för dem och de skola även få erfara, vilken frukt de skola skörda och vilka förträffliga människor Gud skall göra av dem, så att de med tiden själva skönt skola kunna bekänna, att ju längre och mera de syssla med katekesen, desto mindre veta de därav och desto mera hava de att lära därav.Och därvid skall det gå dem såsom hungriga och törstiga, att först då skall det riktigt smaka dem, varav de nu i sin övermättnad och leda ej vilja känna lukten. Därtill give Gud sin nåd! Amen.