[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud: Första | Andra | Tredje |
Fjärde | Femte | Sjätte | Sjunde | Åttonde | Nionde | Tionde | Avslutning]
[Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Första delen: Guds tio bud

Första budet

Du skall inga andra gudar hava.

1] Det är: du skall hålla mig allena för din Gud. Men vad är härmed sagt, och huru skall man förstå detta? Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud?

2] Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. 3] Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.

4] Därför är nu innebörden av detta bud den, att där fordras en rätt tro och hjärtats tillförsikt, som gäller den rätte ende Guden och håller sig vid honom allena. Det vill framför allt säga: Se till, att jag allena får vara din Gud, och sök icke någon annan. Det betyder: fattas dig något gott, så vänta det av mig och sök det hos mig, och närhelst någon olycka hemsöker dig eller du lider nöd, så tag din tillflykt till mig och håll dig till mig. Jag, jag vill giva dig allt vad du behöver och hjälpa dig ur all nöd; låt blott icke ditt hjärta hänga fast vid eller trygga sig till någon annan.

5] Detta måste jag något tydligare utveckla, så att man förstår och fattar det i anslutning till några enkla exempel på motsatsen. Det finnes mången som menar, att han har Gud och fullt upp, när han har gods och penningar. Härpå förlitar han sig och bröstar sig däröver så stolt och säker, att han icke frågar efter någon. 6] Se, även denne har en gud, och han heter mamon (Matt. 6:24), d.v.s. gods och penningar, varvid han fäster hela sitt hjärta. Detta är den allra vanligaste avguden på jorden. 7] Den som har gods och penningar, han känner sig säker, är glad och oförskräckt, såsom sutte han mitt i paradiset. 8] Och tvärtom den som ingenting har, han förtvivlar och fäller modet, såsom visste han intet om en Gud. 9] Ty man skall finna högst få, som äro vid gott mod och icke sörja eller klaga, när de icke hava något av mamon. Detta låder ofrånkomligt vid vår natur ända till graven.

10] På samma sätt förhåller det sig också med den, som litar och trotsar därpå, att han äger stor skicklighet, klokhet, makt, gunst, vänskap och ära: även han har en gud, men icke den rätte, ende Guden. Det ser du åter därav, huru uppblåst, säker och stolt man är över sådana ägodelar och huru modfälld man blir, när man icke har dem eller förlorar dem. Därför säger jag än en gång, att den rätta utläggningen av detta stycke är: att hava en Gud betyder att hava något, varpå hjärtat helt förtröstar.

11] Betänk nu, vad vi hittills övat och tagit oss före i vår blindhet under påvedömet. Om någon hade ont i tand, så fastade han och åkallade S:ta Apollonia. Fruktade man för eldsvåda, så gjorde man S:t Lorenz till hjälpare i nöden. Fruktade man för pest, så avlade man löften till S:t Sebastian eller S:t Rocchus. Av sådan styggelse gives ännu oändligen mycket, i det man var för sig utväljer ett helgon, som man tillber och åkallar för att få hjälp i sin nöd. 12] Hit höra också de, som äro gudlösa, att de sluta förbund med djävulen, att han skall giva dem vad de behöva av penningar eller hjälpa de i älskog, bevara deras boskap, återskaffa förlorat gods etc., såsom trollkarlar och svartkonstnärer hava gjort. Ty dessa alla sätta sitt hjärtas förtröstan till något annat än den sanne Guden. De vänta sig av honom intet och söka hos honom intet.

13] Alltså förstår du nu lätteligen, vad och huru mycket detta bud kräver, nämligen människans hela hjärta och all hennes tillförsikt, som skall rikta sig på Gud och ingen annan. Ty hava de Gud, det kan du väl härav lära, betyder icke, att man kan taga i honom och fatta om honom med händerna eller stoppa honom i en pung eller innesluta honom i en kista. 14] Utan det är att fatta honom, när man med hjärtat griper om honom och hänger fast vid honom. 15] Men att med hjärtat hänga fast vid honom, det är ingenting annat än att helt sätta sin lit till honom. Därför vill han vända oss bort ifrån allt annat, som icke är han, och draga oss till sig, emedan han är det enda, eviga goda. Ty han vill liksom säga: vad du förut sökt hos helgonen eller väntat av mamon eller någon annan, detta allt må du hoppas på av mig och anse mig för den, som vill hjälpa dig och överhopa dig med allt gott.

16] Här ser du nu, vad den rätta dyrkan och gudstjänsten innebär, som behagar Gud, vilken man också under hot om evig vrede befaller dig, nämligen att hjärtat icke skall veta av någon annan tröst och tillförsikt än den som gäller honom, ej heller låta sig slitas därifrån, utan för dess skull våga och försaka allt som är på jorden.

17] Däremot skall du lätteligen se och förstå, hurusom världen bedriver idel falsk gudstjänst och avguderi. Ty det har aldrig funnits ett folk så gudlöst, att det icke har inrättat och hållit gudstjänst av något slag. Därtill har envar till sin särskilde gud gjort det, av vilket han väntat något gott, hjälp och tröst.

18] Så hava t.ex. de hedningar, vilkas traktan stod efter våld och herravälde, gjort sin Jupiter till den högste guden; de åter, som sökte rikedom, lycka eller lust och goda dagar, vände sig till Hercules, Mercurius, Venus och andra, de havande kvinnorna till Diana och Lucina o.s.v. Var och en gjorde till sin gud den, vartill hans hjärta drog honom. Men detta innebär, att efter alla hedningars mening det att hava en gud är att tro och förtrösta. 19] Men däri består felet, att deras förtröstan är falsk och orätt, ty den riktar sig icke på den ende Guden, utom vilken i sanning ingen gud finnes varken i himmelen eller på jorden (Jes. 44:6). 20] Därför är det i själva verket sin egen falska inbillning och dröm om Gud, som de hava till avgud och som kommer dem att förtrösta på det rena intet. 21] Så är det med allt avguderi; ty det består icke blott däri, att man uppställer en bild och tillber den, utan det har sitt säte framför allt i hjärtat, som stirrar åt annat håll och söker hjälp och tröst hos skapade varelser, helgon eller djävlar, och icke frågar efter Gud, icke väntar på mycket gott av honom, som att han skulle vilja hjälpa, ej heller tror, att det goda som vederfares oss kommer från honom.

22] Härtill sällar sig nu också en falsk gudstjänst och det högsta avguderi, som vi ända hittills hava bedrivit och som ännu regerar i världen, varpå och alla andliga ordnar äro grundade. Denna avgudatjänst rör endast samvetet, i det man söker hjälp, tröst och salighet i egna verk och tilltror sig att kunna av Gud tilltvinga sig himmelen samt för räkning över, hur mycket man skänkt till kyrkan, fastat, hållit mässor etc. Sådant förlitar man sig och tror på, såsom ville man icke hava något till skänks av Gud, utan själv förvärva eller med andras överflödsgärningar förtjäna, alldeles som vore han skyldig att stå oss till tjänst och som vore han vår gäldenär, vi åter havs fordringsägare. 23] Men vad är det annat än att av Gud göra en avgud, ja, en hans vrångbild, och själv anse sig för Gud? Men detta är något för svårt för unga lärjungar och hör icke till deras undervisning.

24] Men det bör framhållas för de enfaldiga, på det de må väl märka och minnas detta buds mening, att man skall förtrösta på Gud allena, hoppas och förvänta idel gott av honom såsom den där giver oss kropp, liv, mat, dryck, föda, hälsa, skydd, fred och allt som vi behöva både timligt och evigt gott, som därtill bevarar oss för olycka och, om något ont vederfares oss, räddar och hjälper därifrån; med ett ord att Gud – såsom tillräckligt sagts – ensam är den, genom vilken man mottager allt gott 25] och frälsas från allt ont. Därför, menar jag, kalla också vi tyskar av gammalt Gud (Gott) med just detta namn – vackrare och mera träffande än på något annat språk – efter det lilla ordet god (gut), emedan han är en evigt springande källa, som överflödar av idel godhet och från vilket allt, som är och kallas gott, härflyter.

26] Ty om också eljest mycket gott kommer oss till del från människor, så är det dock allt gåvor från Gud, som man mottager genom hans befallning och ordning. Ty våra föräldrar och all överhet, ja, var och en gentemot sin nästa, har av Gud befallning att göra oss allehanda gott, så att vi mottaga icke från dem, utan genom dem från Gud. Ty de skapade varelserna äro blott liksom Guds hand, kanaler och medel, varigenom Gud giver allt, såsom han giver modern bröst och mjölk att räcka barnet samt säd och all slags växtlighet ur jorden till vårt uppehälle, allt gåvor, varav ingen skapad varelse själv kan frambringa en enda. 27] Fördenskull skall ingen människa drista sig att taga eller giva något, utan att det är henne av Gud befallt, så att man vet det vara hans gåva och giver honom tack därför, såsom detta bud fordrar. Därför är det ej heller tillåtet att förakta sådana medel att genom det av Gud skapade mottaga gott från honom, ej heller att förmätet söka andra sätt och vägar än dem Gud har befallt. Ty det vore icke att undfå av Gud, utan att själv välja sin väg.

28] Därför må nu envar för egen del se till, att man framför allt håller detta bud högt i ära och icke anser det för tomt skämt. Fråga och rannsaka ditt eget hjärta, så skall du väl finna, om det håller sig allenast till Gud eller icke. Har du ett sådant hjärta, som kan förvänta idel gott av honom, i synnerhet under trångmål och brist, därtill försaka och lämna allt, som icke är Gud, så har du den ende, rätte Guden. Är det återigen fäst vid något annat, av vilket det väntar sig mera gott och större hjälp än av Gud, och därför icke skyndar till honom utan flyr undan honom, när olycka är på färde, så har du en avgud.

29] På det man likväl må se, att Gud icke tål, att man slår detta bud i vädret, utan, att det skall allvarligen beaktas, har han till detsamma fogat först och främst en fruktansvärd hotelse, men därefter också ett skönt och trösterikt löfte, något som man också bör flitigt framhålla och noga inskärpa hos de unga, att de må lägga detta på hjärtat och minnas det:

30] Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud. (2 Mos. 20:5f.; 5 Mos. 5:9f.)

31] Ehuru dessa ord ha avseende på alla buden – såsom vi senare skola höra – så äro de dock fogade just till detta huvudbud, såsom det ju ock framför allt ligger vikt därpå, att man har ett riktigt huvud. Ty där huvudet ger riktig anvisning, där måste också hela livet gå i rätt riktning, och tvärtom. 32] Så må du då av dessa ord lära, huru vred Gud är på dem, som förlitar sig på något annat än på honom, och tvärtom huru god och nådig han är gentemot dem, som tro och förtrösta på honom av hela sitt hjärta. Ty vreden upphör icke förrän in i fjärde släktled, emedan däremot välgärningen eller godheten sträcker sig över många tusenden. 33] Så har Gud ordnat, för att man icke må vandra så säker och sätta sig själv på spel, såsom de råa hjärtan göra, vilka mena, att härpå ingen stor makt ligger. 34] Han är en sådan Gud, som icke lämnar det ohämnat, när man vänder sig från honom, och som icke upphör att vredgas ännu i fjärde led, ända till dess de äro utrotade. Därför vill han vara fruktad och icke ringaktad.

35] Denna hans ordning ådagalägges ock av allehanda historier och berättelser, varom Skriften rikligen förmäler och vilka erfarenheten dagligen kan nogsamt bekräfta. Ty ända från begynnelsen har Gud strängt gått till rätta med allt avguderi och för dess skull utrotat både hedningar och judar; såsom han också ännu i dag tillintetgör all falsk gudstjänst, så att till sist alla, som framhärda däri, måste gå under. 36] Därför, även om man ännu finner stolta, myndiga och rika kaxar, som trotsa på sin mamon och icke fråga efter, om Gud vredgas eller är nådig, i det de tilltro sig kunna uthärda Guds vrede: så skola de dock icke komma till slutet därmed, utan, innan man vet ordet av, gå i kvav med allt, varpå de hava förtröstat, liksom alla andra gått under, vilka trott sig vara än säkrare och mäktigare.

37] Och just för sådana hårda huvudens skull, som mena, att Gud – emedan han har fördrag och låter dem en tid hållas – icke vet eller bryr sig om sådant, måste han slå till och straffa så strängt, att han icke förlåter deras synd ända till barnbarnen. Envar skall nämligen därav väckas till att se, att Gud icke skämtar. 38] Ty det är också just dessa han menar, när han säger "de som mig hata", d.ä. de som framhärda i sitt trots och i sin stolthet. Vad man än må predika eller säga dem, vilja de icke höra; bestraffar man dem, för att de skola lära känna sig själva och bättra sig, innan straffet drabbar dem, så bliva de galna och ursinniga, detta för att de skola ärligt förtjäna vreden, såsom vi också dagligen bevittna i fråga om biskopar och furstar.

39] Men huru skrämmande än dessa hotelseord äro, så hava vi dock i det löftet en så mäktigare tröst, att de, som hålla sig till Gud allena, kunna vara vissa om att han vill öva barmhärtighet på dem, d.ä. bevisa dem idel godhet och välgärningar, och icke allenast dem utan också deras barn ända till tusende och åter tusende led. 40] Sådant skulle väl beveka och driva oss att sätta vårt hjärtas hela tillförsikt till Gud, om vi åstunda att få allt timligt och evigt gott, emedan det höga Majestätet erbjuder så stora ting, lockar så hjärtligt och lovar så rikligt.

41] Därför må envar allvarligt taga dessa ord till hjärtat och icke betrakta dem, som vore de talade av en människa. Ty det gäller för dig antingen evig välsignelse, lycka och salighet eller evig vrede, olycka och hjärtats förtvivlan. Vad kan du väl mer begära och få än det Gud så vänligt lovar dig: att han vill vara din med allt sitt goda, skydda och hjälpa dig i all nöd? 42] Men tyvärr tror dock världen intet av detta och håller det icke för Guds ord, emedan den ser, att de som förtrösta på Gud och icke på mamon lida bekymmer och nöd och att djävulen är fientlig mot dem och gör, att de icke vinna förmögenhet, gunst och ära, ja, med nöd få behålla livet; medan de som tjäna mamon ernå makt, framgång, ära gods samt alla andra förmåner i denna världen. Därför måste man fatta om sådana ord, vilka just avse att stålsätta emot dylikt sken, och veta, att de icke ljuga eller bedraga, utan måste gå i uppfyllelse.

43] Tänk själv efter eller spörj andra och säg mig: dessa som har använt all sin omsorg och flit på att sammanskrapa gods och penningar i mängd, vad hava de dock till sist åstadkommit? Du skall finna, att deras möda och arbete varit förgäves eller att, om de också samlat stora skatter, dessa dock blivit förskingrade och förödda, så att de aldrig själva haft någon glädje av sitt gods och att detta sedan icke genom arv nått ens till tredje släktled.

44] Exempel i överflöd kan du hämta i alla berättelser, ävensom hos gamla erfarna personer; se blott till och giv akt därpå.

45] Saul var en stor konung, utkorad av Gud, och en from man, men då han bestigit tronen, lät han sitt hjärta dragas nedåt och satte sin förtröstan på sin krona och sin makt. Då måste han gå under med allt vad han hade, så att han icke ens fick behålla något enda av sina barn.

46] David åter var en fattig, föraktad man, fördriven och hetsad, så att han icke någonstädes var säker för sitt liv; likväl var det bestämt, att han skulle räddas undan Saul och bliva konung (1 Sam. 16:13). Ty dessa ord måste stå fast och betyga sig såsom sanna. Gud kan nämligen icke ljuga eller bedraga, utan det måste du låta vara något, som tillhör djävulen ensam samt världen med dess falska sken, vilket väl varar en tid, men till sist visar sig utan värde.

47] Låtom oss därför väl lära oss det första budet, så att vi må inse, hurusom Gud icke vill tåla någon förmätenhet eller att vi förtrösta på något annat än honom, och att han av oss ej fordrar något högre än att vi av hjärtat vänta oss allt gott av honom, så att vi gå vår väg rakt fram och använda alla de gåvor, som Gud giver, på alldeles samma sätt som en skomakare blott för sitt arbete gör bruk av nål, syl och tråd och sedan lägger dem ifrån sig eller såsom en resande använder härbärget med föda och säng blott för den timliga nödtorftens skull. På samma sätt må envar i sitt stånd bruka Guds gåvor i enlighet med hans ordning och icke låta något bliva sin herre och avgud.

48] Detta vare nog sagt om det första budet. Här hava vi måst vara något utförligare, emedan allra största vikt ligger på detta; ty – såsom förut är sagt – om hjärtat har det rätt ställt gentemot Gud och detta bud åtlydes, så följa alla de andra buden efter.

Andra budet

49] Du skall icke missbruka din Guds namn.

50] Liksom första budet har undervisat hjärtat och lärt oss om tron, så för oss nu detta bud utåt och vill vända vår mun och vår tunga till Gud. Ty det första, som bryter fram ur hjärtat och visar sig, är orden. Såsom jag nu här ovan har lärt att svara på frågan, vad det vill säga att hava en Gud, så måste du också lära dig att enfaldigt fatta och giva besked om detta och om alla budens mening.

51] Om man nu frågar: hur förstår du andra budet eller vad är det att fåfängt använda eller missbruka Guds namn, svara då korteligen så: Det är att missbruka Guds namn, om man använder Herren Guds namn, på vad sätt det än må ske, i samband med lögn eller allehanda annat ont. Därför befalles här, att man icke skall falskeligen åberopa sig på Guds namn eller föra det på tungan, när hjärtat väl vet eller åtminstone borde veta, att det förhåller sig annorlunda än man säger, såsom det ofta sker bland dem, som svärja inför domstol, då den ene ljuger emot den andre. 52] Ty Guds namn kan man icke missbruka värre än när man brukar det till lögn och bedrägeri. Detta må nu anses som den enklaste och närmast till hands liggande mening i detta bud.

53] Härav kan nu envar lätt själv sluta sig till, när och på huru mångahanda sätt Guds namn missbrukas, ehuru det är omöjligt att uppräkna alla slag av missbruk. Kort sagt sker dock allt missbruk av det gudomliga namnet först och främst i världsliga ting och angelägenheter, som avse gods, penningar och ära, det må ske offentligt inför domstol eller på torget eller annorstädes, då man svärjer och avlägger falsk ed vid Guds namn eller bedyrar en sak vid sin själ. Särskilt är detta vanligt i äktenskapsmål, då tvenne personer i hemlighet trolova sig och sedermera med ed förneka det.

54] Framför allt sker dock missbruket i andliga ting, vilka angå samvetet, när falska predikanter uppstå och utgiva sina lögner för Guds ord.

55] Ser du, detta allt är ingenting annat än att vilja smycka sig och pråla med hjälp av Guds namn för att så få rätten på sin sida, de må nu ske i vanliga världsliga angelägenheter eller i de höga andliga ting, som höra tron och läran till.

Och till lögnarna höra också smädarna, icke blott de för envar bekanta grova smädarna, som utan blygsel skända Guds namn – dessa höra hemma i bödelns skola och icke i vår – utan även de som offentligen häda sanningen och Guds ord och kalla detta för ett djävulens verk. Härom behöva vi dock icke vidare tala.

56] Men låtom oss nu här lära oss och lägga på hjärtat, vilken stor makt det ligger på detta bud, så att vi med all flit taga oss till vara för och fly varje missbruk av Guds heliga namn såsom den allra svåraste synd, som i utvärtes måtto kan ske. Ty att ljuga och bedraga är väl i och för sig en stor synd, men blir så mycket svårare, om man därtill vill rättfärdiga den och för att bekräfta sitt förehavande åberopar Guds namn och gör detta till ett täckelse för sin skändlighet. På så sätt blir av en lögn en tvåfaldig, ja, en flerfaldig lögn.

57] Därför har också Gud till detta bud fogat en allvarlig hotelse, som lyder så: Ty Herren skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn (2 Mos. 20:7; 5 Mos. 5:11), d.ä. synd mot detta bud skall icke efterskänkas någon eller avlöpa utan straff. Ty lika litet som Gud vill lämna det ohämnat, att man vänder sitt hjärta bort ifrån honom, lika litet vill han tåla, att man brukar hans namn för att smycka sina lögner. 58] Nu är det tyvärr överallt och allmänt så, att de äro mycket få, vilka icke bruka Guds namn till lögn och allsköns ondska, liksom de äro få, vilka av hjärtat förtrösta på Gud allena.

59] Ty av naturen hava vi alla den sköna dygden, att den som har begått något ont gärna vill överskyla och försköna sin skändlighet, så att ingen må se eller veta därom. Och ingen är så djärv, att han berömmer sig inför var man av det onda han gjort, utan alla vilja ha gjort det i hemlighet, utan att någon märker det. Ställer man så någon till svars, så måste Gud släppa till sitt namn och göra ondskan from, skammen till en heder. Detta hör till världens vanliga gång och har såsom en stor syndaflod översvämmat alla land. 60] Därför få vi också som lön vad vi söka och förtjäna, nämligen pest, krig, dyrtid, eld, vattunöd, dåliga hustrur, vanartiga barn och tjänstehjon samt allehanda ont. Varifrån skulle eljest all denna jämmer komma? Det är dock en stor nåd, att jorden ännu bär och när oss.

61] Därför borde man framför allt allvarligt tillhålla och vänja de unga att alltid hava detta andra bud strängt för ögonen och, när de fela däremot, ögonblickligen vare efter dem med riset samt förehålla dem budet och ständigt inprägla det, på det att de sålunda må fostras icke allenast medelst straff utan till vördnad och fruktan för Gud.

62] Så förstår du nu, vad det vill säga att missbruka Guds namn, nämligen – för att i all korthet upprepa det – att antingen bruka det till lögn och under åberopande av hans namn påstå något, som icke är sant, eller att förbanna, svärja, öva trolldom och med ett ord bedriva ondska av vad slag det vara må.

63] Därjämte måste du ock veta, huru man rätt brukar Guds namn. Ty med de orden: Du skall icke missbruka Guds namn, låter Gud oss tillika förstå, att man måste bruka hans namn väl. Ty det är oss just därtill uppenbarat och givet, att det skall brukas och nyttjas. 64] Därför följer det nu av sig självt, att då här förbjudes att använda Guds heliga namn till lögn och ogudaktighet, det tvärtom bjudes att bruka det till sanning och allt gott, som då man rätteligen avlägger ed, när det är nödvändigt och av oss fordras. På samma sätt också, när man rätt undervisar, vidare när man anropar Guds namn i nöd, tackar och lovar i medgång o.s.v., vilket allt är sammanfattat och befallt i språket, Ps. 50:15: "Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig." Ty allt sådant innebär att bruka Guds namn rätt och till salighet. Så varder hans namn helgat, såsom vi bedja i Fader vår.

65] Sålunda har du summan av detta bud förklarad för dig. Och med detta sätt att fatta detsamma har man nu också den fråga lätt besvarad, som vållat många lärare svårigheter, nämligen varför det i evangelium är förbjudet att svärja (Matt. 5:33, 34), när dock Kristus ( Matt. 26:63f.), S:t Paulus (2 Kor. 1:23; Gal. 1:20) och andra heliga män ofta hava använt sig av eder. 66] Meningen därmed är i korthet denna: svärja skall man icke i ond avsikt, d.v.s. för att ljuga och när det icke är nödvändigt eller nyttigt; men i god avsikt och till nästans gagn må man svärja. Ty det är då den rätt, god gärning, varigenom Gud prisas, sanning och rätt bekräftas, lögnen tillbakaslås och trätor biläggas. Ty Gud träder då själv in och skiljer rätt och orätt, ont och gott från varandra. 67] Svär den ena parten falskt, så har han sin dom och skall icke undgå straffet. Och även om det dröjer en liten tid därmed, så skall dock ingenting lyckas honom, utan allt, som han på detta sätt förvärvar, skall rinna honom ur händerna och aldrig kunna njutas med glädje, 68] såsom jag har bevittnat med avseende på många, vilka hava brutit sitt äktenskapslöfte, att de sedan icke haft en glad stund eller frisk dag och sålunda jämmerligen blivit förödda både till kropp och själ och även egendom.

69] Därför säger och förmanar jag liksom förut, att man i tid medelst varningar och hot, aga och bestraffning må vänja barnen att sky lögn och i synnerhet att därtill bruka Guds namn. Ty om man häruti låter dem hållas, så kan intet gott komma därav, som det ju ock är uppenbart, att världen nu är värre än den någonsin varit. Ty där finnes ingen verklig styrelse, ingen lydnad, pålitlighet eller tro, utan idel otyglat, obändigt folk, på vilka ingen undervisning eller bestraffning hjälper. Detta allt är Guds vrede och straff, emedan man så fräckt föraktat detta bud.

70] Vidare skall man å andra sidan tillhålla och uppmana de unga att ära Guds namn och städse bära det på tungan vid allt som vederfares och träffar dem. Ty det är att rätt ära Guds namn att man av honom väntar sig all tröst och därom anropar honom, så att – såsom vi ovan hava hört – först hjärtat genom tron ger Gud den ära, som tillkommer honom, och sedan munnen genom bekännelsen.

71] Sådant är ock en hälsosam, nyttig sedvänja, som skänker styrka och kraft gentemot djävulen, vilken beständigt är omkring oss och ständigt lurar på, huru han kan förleda oss till synd och skam, jämmer och nöd. Men han hör gärna Guds namn och kan icke länge hålla på, när man av hjärtat anropar och åkallar Guds namn. Vi skulle ock träffas av många svåra och förskräckliga slag, om icke Gud uppehölle oss, när vi åkalla hans namn. 72] Jag har själv prövat och har riklig erfarenhet därav, huru ofta en plötslig, stor olycka vid ett sådant anropande av Guds namn genast har vänt sig och gått förbi. Djävulen till förtret, säger jag, skulle vi därför föra Guds heliga namn på tungan, så att han icke, såsom han så gärna ville, kunde skada oss.

73] Därtill tjänar ock, att man gentemot all nöd, som kan drabba, vänjer sig att dagligen befalla sig i Guds händer med kropp och själ, hustru, barn, tjänstefolk och allt vad vi äga. Därför hava ock Benedicite (= bönen före måltiden) och Gratias (= bönen efter måltiden) samt andra böner för afton och morgon tillkommit och blivit allmänna. 74] På samma sätt förhåller sig ock med den vana, som man inpräglat hos barnen, att man vid åsynen av något ohyggligt och förskräckligt skall korsa sig och säga: "Herre Gud, bevara mig!", "Hjälp, käre Herre Kristus!" eller liknande. Likaså när något gott oväntat vederfares en, huru ringa det än må vara, att man då säger: "Gud vare tack och lov!", "Det har Gud beskärt" o.s.v. Så vande man fordom barnen att till S:t Niklas' och andra helgons ära fasta och uppsända böner. Men om man gjorde vad detta bud befaller, så vore det Gud mera täckt och välbehagligt än någon klosterlevnad eller munkhelighet.

75] Se, sålunda skulle man på ett för barn avpassat sätt och liksom lekande kunna uppfostra de unga till att frukta och vörda Gud, så att det första och det andra budet skönt och flitigt övades. Då kunde också något gott slå rot, växa och bära frukt och sådana människor växa upp, av vilka 76] ett helt land kunde hava hugnad och glädje. Det vore också det rätta sättet att uppfostra barn, att man så i godo och med lust kunde vänja dem till gudsfruktan. Ty det som man blott med ris och slag kan framtvinga, därav varder ingen god frukt, och även när man däri kommer som längst, så varar deras fromhet blott så länge, som de hava riset på ryggen. 77] Men genom mildhet slår det goda rot i hjärtat, så att man mera fruktar för Gud än för ris och käpp.

Detta säger jag för de ungas skull så enfaldigt, för att det dock måtte vinna ingång hos dem; ty då vi predika för barn, måste vi också jollra med dem.

Så hava vi då varnat för Guds namns missbruk och undervisat om dess rätta bruk, vilket icke blott skall bestå i ord, utan även i övning och liv, och detta för att man må förstå, att sådant hjärtligen väl täckes Gud och att han vill så rikligen belöna det, som han strängeligen vill straffa missbruket av sitt namn.

Tredje budet

78] Du skall helga vilodagen.

79] Vilodagen har sitt namn av det hebreiska ordet sabbat, vilket egentligen betyder vila, d.v.s. vara ledig från arbete. Därför pläga vi ock tala om att hålla viloafton eller helgdagsafton. 80] Nu har Gud i Gamla Testamentet avskilt den sjunde dagen och förordnat den till vilodag och befallt, att densamma framför alla andra dagar skall hållas helig. Men med hänsyn till den yttre vilan är detta bud givet allenast åt judarna, att de skulle vara stilla och vila ifrån grövre sysslor, på det att både människor och djur skulle få vederkvickelse och icke utmattas genom ständigt arbete. 81] Men detta fattade de sedermera alltför snävt och missbrukade det grovt, så att de – såsom man läser i evangelium (Matt. 12:2ff.; Luk. 13:10ff.) – även hos Kristus tadlade och icke kunde lida sådana verk, som de dock själva gjorde på den dagen, liksom skulle budet vara uppfyllt därmed, att man alldeles avhöll sig från utvärtes arbete. Detta var dock icke meningen, utan fastmer helt enkelt att man – såsom vi skola höra – skulle helga vilodagen.

82] Därför angår detta bud till sin grövre, utvärtes betydelse icke oss kristna; ty i denna mening är det en rent utvärtes sak såsom andra föreskrifter i Gamla Testamentet, vilka äro bundna vid vissa ordningar, personer, tider och rum. Detta allt har nu genom Kristus lämnats fritt. 83] Men för att nu lämna en kristlig förklaring för de enfaldiga på vad Gud i detta bud fordrar av oss, så märk, att vi hålla vilodag icke för de förståndiga och insiktsfulla kristnas skull – ty dessa behöva icke sådant – utan för det första redan för den lekamliga nödvändighetens och nyttans skull. Ty naturen ger oss anvisning härpå och kräver det av oss med hänsyn till gemene man, drängar och tjänsteflickor, vilka hela veckan hava stått vid sitt arbete och sina sysslor, att de dock må hava en dag till vila och vederkvickelse. 84] Men vilodag fira vi för det andra och framför allt därför, att man – emedan man eljest icke får tillfälle därtill – på den dagen skall skaffa sig tid och lägenhet att fira gudstjänst, så att man kommer tillsamman för att höra och betrakta Guds ord och lova Gud, sjunga och bedja.

85] Men detta är, säger jag, icke bundet vid en viss tid på samma sätt som hos judarna, så att det måste ske just den eller den dagen. Ty ingen dag är i sig själv bättre än den andra, utan det borde fastmer ske varje dag. Men emedan det för den stora mängden icke låter sig göra, måste man för detta ändamål avskilja åtminstone en dag i veckan. Och emedan sedan gammalt söndagen har varit därtill bestämd, så bör man också låta det därvid förbliva, på det att en samfälld ordning härvid må följas och ingen genom onödiga nyheter komma oordning åstad.

86] Så är nu detta buds enkla mening, att man, då man håller vilodag, skall använda den för att vinna kunskap i Guds ord. Ty denna dags egentliga ämbete är, att det då predikas, närmast för de ungas och den stora menighetens skull. Dock må hållandet av vilodagen icke uppfattas så snävt, att därigenom skulle uteslutas sådant tillfälligt arbete, som man icke kan underlåta.

87] Om man därför frågar dig, vad som menas med budet: "Du skall helga vilodagen", så må du svara: att helga vilodagen betyder att hålla den helig. Vad innebär då att hälla helig? Intet annat än att bevisa sig helig i ord, gärningar och leverne. Ty denna dag behöver icke i och för sig något helgande, alldenstund den i sig själv är skapad helig. Men Gud vill att den skall vara helig för dig. Sålunda varder den för din del helig eller ohelig, allteftersom det du på den dagen gör är heligt eller oheligt.

88] Huru tillgår nu sådant helgande? Icke så att man sitter sysslolös i spiselvrån och blott avhåller sig från grovt arbete, ej heller så att man pyntar sig i huvudet och sätter på sig sina bästa kläder utan, som sagt, så att man betraktar Guds ord och övar sig däri.

89] Vi kristna böra visserligen hålla sådan vilodag och öva idel heliga verk, d.ä. dagligen umgås med Guds ord och bära det med oss i hjärta och mun. Men emedan vi, som sagt, icke alla hava tid och lägenhet, måste vi använda några timmar i veckan för de unga eller åtminstone en dag i veckan för hela menigheten, på det att man då må bekymra sig blott om Guds ord och sysselsätta sig med de Tio buden, Tron och Fader vår, och på det att så hela vårt liv och vår umgängelse må rätta sig efter Guds ord. 90] Närhelst än detta ord är i gång och övas, så hålles en rätt vilodag. Är detta icke fallet, så förtjänar den dagen icke att kallas kristen vilodag. Ty vila och gå sysslolös kunna också de ogudaktiga rätt väl, såsom och hela svärmen av våra präster dagligen står i kyrkan, sjunger och ringer utan att därför helga någon vilodag, ty de predika och öva ej något Guds ord, utan lära och leva fastmer tvärt emot detsamma.

91] Ty Guds ord är den heliga reliken framför alla reliker, ja, den enda relik som vi kristna känna och äga. Ty hade vi också alla helgons ben eller heliga och vigda kläder samlade i en hög, så vore vi dock därmed i intet avseende hulpna. Ty allt detta är blott döda ting, som icke kunna helga någon. Men Guds ord är den skatt, som gör allting heligt; därigenom hava också alla helgon själva blivit helgade. Närhelst man nu sysslar med, predikar, hör, läser eller betraktar Guds ord, så helgas därigenom person, dag och gärning, icke för den utvärtes gärningens skull, utan för ordets skull, som gör oss alla till helgon.

92] Därför säger jag städse, att hela vårt liv och alla våra gärningar måste framgå ut Guds ord, för att de skola kunna kallas heliga eller Gud välbehagliga. Men varhelst detta sker, där har detta bud sin rätta kraft och varder uppfyllt.

93] Så snart däremot vår umgängelse och vår gärning icke framgår ur Guds ord, så är den för Gud ohelig, den må nu skimra och lysa aldrig så mycket eller man må utstyra den med idel helighet, såsom t.ex. fallet är med de av människor påfunna andliga stånden, vilka icke känna Guds ord utan söka vinna helighet genom egna verk.

94] Märk därför, att kraften och makten i detta bud icke består i vilandet, utan i helgandet, så till vida som på denna dag en särskild helig övning må äga rum. Ty andra arbeten och sysslor kallas icke med rätta heliga övningar, därest icke den som utför dem förut är helig. Men här måste ett sådant verk ske, varigenom en mänska själv blir helig, vilket – såsom vi hava hört – sker allenast genom Guds ord. För detta ändamål äro nu ock vissa rum, tider, personer och hela den yttre gudstjänsten instiftade och anordnade, på det att detta Ordets verk även offentligen må förrättas.

95] Emedan nu så stor makt ligger på Guds ord, att det utan en vilodag icke kan helgas, så böra vi veta, att Gud strängeligen vill hava detta bud åtlytt och att han straffar alla, som förakta och icke vilja höra hans ord och icke vilja däri undervisas, i synnerhet på den tid som därtill är förordnad.

96] Därför synda emot detta bud icke allenast de som grovt missbruka och vanhelga vilodagen, såsom fallet är med dem som i följd av girighet eller lättfärdighet försumma att höra Guds ord eller hålla till på krogarna, galna och fulla som svin, utan även hela den övriga hopen, som lyssnar till Guds ord som till vad prat som helst, och som endast av gammal vana går till predikan och sedan hem igen och, när året är till ända, har lika liten insikt som föregående år. 97] Ty hittills har man menat, att man väl använt vilodagen, när man om söndagen hört en mässa eller evangelium läsas. Men Guds ord har ingen frågat efter, liksom ingen heller undervisat däri. Men trots det att vi nu hava Guds ord, gör vi likväl icke slut på dess falska bruk; vi låta prästerna ständigt predika för oss och förmana oss, men vi höra på utan allvar och uppmärksamhet.

98] Därför må du veta, att det icke är fråga blott om att höra ordet, utan att det också måste läras och behållas i minnet. Och tänk icke, att detta står i ditt fria skön och att det inte ligger så mycken vikt därvid; ty det är Guds bud, han som av dig skall kräva räkenskap, huru du hört, lärt dig och aktat hans ord.

99] Sammalunda bör man ock bestraffa de kräsna andar, vilka, sedan de hava hört en predikan eller två, äro mätta och känna leda därvid, menande sig nu själva väl veta allt och icke mer behöva någon mästare. Ty det är just den synd, som man hittills räknat bland dödssynderna och som kallas akedia, d.v.s. tröghet eller övermättnad, en svår och farlig plåga, varmed djävulen förtrollar och bedrager många hjärtan för att kunna överrumpla oss och så åter i hemlighet beröva oss Guds ord.

100] Ty det må du komma ihåg: om du än aldrig så förträffligt kunde din sak och vore en mästare i allting, så lever du dock dagligen i djävulens rike, och han vilar varken dag eller natt, utan söker överrumpla dig (Upp. 12:10; 1 Petr. 5:8) och i ditt hjärta uppväcka otro och onda tankar mot det föregående och alla buden. Därför måste du städse ha Guds ord i hjärtat, på tungan och för dina öron. Men därest hjärtat är intaget av lojhet och därest ordet icke ljuder emot honom, så bryter djävulen sig in och har, innan man vet ordet av, anstiftat stor skada.

101] Däremot har ordet, om man med allvar betraktar, hör och använder det, en sådan kraft, att det aldrig återvänder utan frukt, utan uppväcker ett nytt förstånd, ny lust och andakt samt skapar rent hjärta och rena tankar. Ty det är här icke fråga om kraftlösa och döda, utan om verksamma och levande ord. 102] Och om än ingen annan nytta eller nöd dreve oss därtill, så borde dock var och en lockas att syssla med ordet redan därför, att djävulen så skrämmes och jagas på flykten, samt därför att detta bud tillika så varder uppfyllt, vilket är Gud mera välbehagligt än alla skenfagra hycklareverk.

Fjärde budet

103] Hittills hava vi lärt oss de tre första buden, som hava avseende på vårt förhållande till Gud. För det första att man av hela sitt hjärta skall förtrösta på honom, frukta och älska honom alla sina levnadsdagar. För det andra att man icke må missbruka hans heliga namn till lögn eller något slags ont, utan bruka det till Guds lov samt nästans och sin egen fromma och salighet. För det tredje att man på vilodagen med flit använder och betraktar Guds ord, på det att alla våra gärningar och hela vårt liv må rätta sig därefter.

Nu följa de andra sju buden, som gälla vårt förhållande till nästan, bland vilka det första och förnämsta lyder:
 

104] Du skall hedra din fader och din moder.

105] Detta faders- och modersstånd har Gud förlänat en särskild värdighet framför andra stånd, över vilka han härskar, i det han icke blott bjuder oss att älska, utan att hedra våra föräldrar. Ty gentemot bröder, systrar och nästan i allmänhet befaller han oss ej mer än att vi skola älska dem. Så ger han alltså fader och moder en särskild plats och utmärker dem framför alla andra personer på jorden och sätter dem näst intill sig själv. 106] Ty att hedra är något vida högre än att älska, då det icke blott innesluter det att älska, utan också en tukt, ödmjukhet och vördnad, såsom gällde det ett fördolt majestät. 107] Detta kräver också icke blott, att man talar till dem vänligt och med vördnad, utan framför allt att man med hjärta och yttre åthävor så skickar sig, att man låter det synas, huru mycket man aktar dem och att man anser dem för det högsta näst Gud. Ty den vilken man av hjärtat skall vörda, den måste man förvisso anse för hög och stor.

108] Därför skall man inprägla hos de unga, att de skola hava sina föräldrar, som äro i Guds stad och ställe, för ögonen och, även om de skulle vara ringa, fattiga, skröpliga och besynnerliga, dock betänka, att de äro fader och moder, av Gud givna. För sin vandels och sina fels skull äro de icke berövade den heder, som tillkommer dem. Därför bör man icke hava anseende till personen, hurudana de äro, utan till Guds vilja, som så inrättar och ordnar. Annars äro vi visserligen i Guds ögon alla lika; men emellan oss måste en sådan olikhet och bestämd åtskillnad vara för handen. Fördenskull har också Gud befallt att iakttaga densamma, så att du skall vara hörsam mot mig såsom din fader och jag hava myndighet gentemot dig.

109] Så lär dig nu för det första, vad det innebär att hedra sina föräldrar, såsom det kräves i detta bud. Det innebär, att man aktar dem såsom något utan jämförelse stort och värdefullt, ja, såsom den högsta skatt på jorden. 110] Vidare att man är i sitt tal hövisk mot dem, icke häftigt far ut mot dem, pockar eller är otidig, utan låter dem hava rätt och tiger, om de än skulle förgå sig något. 111] För det tredje att man även i gärning, d.ä. med liv och gods bevisar dem sådan heder, att man tjänar, hjälper och försörjer dem, när de äro gamla, sjuka, bräckliga eller fattiga, och detta allt icke blott gärna, utan med ödmjukhet och vördnad, såsom gjordes det inför Guds ansikte. Ty den som vet, huru han i sitt hjärta skall akta dem, han kan icke låta dem lida nöd eller hunger, utan sätter dem näst intill och över sig själv och delar med sig av allt, så långt han har och förmår.

112] För det andra må du se och märka, vilken stor rikedom och vilket heligt verk, som genom detta bud har givits åt barnen, något som man tyvärr alldeles föraktar och slår i vädret, så att ingen ser, att det är Gud som påbjudit det och att det är ett heligt ord och en gudomlig lära. Ty hade man verkligen insett detta, så hade envar därav kunnat sluta, att de som leva efter dessa ord också måste vara heliga människor. Då hade man ej heller behövt hitta på något klosterliv eller några andliga stånd, utan varje barn hade kunnat förbliva vid detta bud och kunnat med gott samvete träda inför Gud och säga: "Skall jag göra goda och heliga verk, så vet jag alls intet bättre än det att bevisa mina föräldrar all heder och hörsamhet; ty det har Gud själv befallt." 113] Och vad Gud bjuder måste vara oändligt mycket bättre än allt vad vi själva kunna finna på. Och emedan någon högre och bättre mästare än Gud icke står att finna, så gives det förvisso ej heller någon bättre lära än den han meddelar. Och nu lär han rikligen vad man skall göra, när man vill öva sannskyldigt goda gärningar; och i det han ger befallning härom, betygar han ock, att de behaga honom väl. Är det nu Gud, som befaller oss sådant, och vet han icke något bättre att påbjuda, så kan ju icke heller jag finna på något bättre.

114] Se, på detta sätt borde ett gott barn ha blivit rätt undervisat och till välsignelse uppfostrat samt i hemmet hållits till att lyda och tjäna föräldrarna. Då skulle man därav ha haft fägnad och glädje. Men man kände sig (under påvedömet) icke förpliktad att visa på Guds ord i hela dess härlighet, utan fick sätta det å sido och gå det förbi, så att barnen aldrig blevo i tillfälle att övertänka detta bud, utan i stället kommo att uppspärra sin mun efter det som vi själva funnit på utan att någonsin ha frågat Gud till råds därom.

115] Låtom oss därför för Guds skull äntligen lära oss, att de unga må åsidosätta allt annat och först och främst se på detta bud. Ty om de vilja tjäna Gud med sannskyldigt goda verk, så må de göra vad som är kärt för fader och moder och dem som äro satta i deras ställe. Det barn , som vet och gör detta, har först och främst den stora trösten i hjärtat, att det kan – gentemot alla dem som umgås med egna, självvalda verk – med glädje berömma sig och säga: "Se, detta verk behagar min Gud i himmelen väl, det vet jag förvisso." 116] Låt dem med sina många, stora, frampressade och besvärliga verk alla på en gång träda fram och berömma sig: låt se, om de kunna frambringa något ända, som är större och ädlare än lydnad för fader och moder, vilken enligt Guds ordning och vilja skall komma näst efter lydnaden för hans eget majestät. Skall sålunda Guds ord och vilja ha sin gång och uppfyllas, så skall intet gälla mer än föräldrarnas vilja och ord, likväl så att deras vilja förbliver i lydnad för Gud och icke kommer i strid med de föregående buden.

117] Fördenskull bör du av hjärtat vara glad och tacka Gud, att han utvalt dig och aktat dig värdig att utföra ett sådant kostligt och honom välbehagligt verk. Och även om det utåt skulle vara det ringaste och mest föraktade, så anse det för något stort och kostbart, icke på grund av vår värdighet, utan därför att det är infattat i och omslutet av en helig klenod, nämligen Guds ord och bud. 118] O, huru mycket skulle icke alla kartusianer, munkar och nunnor vilja giva, om de med allt sitt andliga väsen kunde inför Gud frambära en enda gärning, gjord på hans befallning, och om de med glatt hjärta inför hans ögon kunde tala och säga: "Nu vet jag, att denna gärning behagar dig väl." Vart skola dessa stackars fattiga människor taga vägen, när de inför Gud och all världen skola stå där rodnande av blygsel framför ett litet barn, som har levat efter detta bud, och då de måste tillstå, att de med alla sina ansträngningar ej blivit värdiga att räcka detta barn en bägare vatten? 119] Men det sker dem dock rätt i anseende till deras djävulska förvändhet, alldenstund de trampa Guds bud under sina fötter och i stället måste förgäves plåga sig med verk, som de själva uttänka, vilka blott giva dem skam och skada till lön.

120] Skulle nu icke vårt hjärta spritta och smälta av glädje, om vi, när vi gå till arbetet och göra vad som är oss befallt, kunde säga: "Se, detta är bättre än all kartusianernas helighet, om de än fasta sig till döds och på sina knän bedja utan uppehåll." Ty här har du en säker text och ett gudomligt vittnesbörd, att han har bjudit detta, under det att icke ett ord är befallt om detta andra. Men det är olyckan och en förfärlig förblindelse i världen, att ingen tror detta. Till den grad har djävulen förtrollat oss med falsk helighet och med de egna verkens tomma sken.

121] Fördenskull önskade jag högeligen – jag säger det ännu en gång – att man öppnade ögon och öron och lade dessa ting på hjärtat, på det att vi icke en gång åter må lockas ifrån Guds rena ord till djävulens lögnaktiga påfund. Då skulle det också stå väl till, i det föräldrarna skulle hava med glädje, kärlek, vänskap och endräkt i sina hem. Då skulle också barnen vinna föräldrarnas hela kärlek.

122] Äro barnen däremot egensinniga och vilja de icke göra vad de skola, förrän de få käppen på ryggen, så förtörnar de både Gud och sina föräldrar samt beröva sig själva den samvetets rätta skatt och glädje, varom vi talat, och samla över sig idel olycka. 123] Därför tillgår det också nu i världen så, som var man klagar, att unga såväl som gamla äro alldeles vilda och obändiga, icke hava någon vördnad och aktning, icke göra något, utan att de därtill drivas med hugg och slag, samt bakom varandras rygg förtala och nedsätta varandra så mycket de förmå. Fördenskull straffar också Gud dem genom att låta dem drabbas av allsköns elände och olycka. 124] Föräldrarna förmå själva vanligen intet: den ene dåren uppfostrar den andre; såsom de själva hava levat, så leva deras barn efter dem.

125] Detta bör nu, säger jag, vara det första och förnämsta, som skall driva oss att lyda detta bud, vilket innesluter sådan rikedom, att vi, om vi icke hade fader och moder, borde önska, att Gud gåve oss ett stycke trä eller sten, som vi kunde kalla fader och moder. När han nu har givit oss levande föräldrar, huru mycket mer böra vi icke då vara glada över att visa dem heder och lydnad, då vi ju veta, att detta så väl behagar det höga Majestätet och alla änglar, men förtryter alla djävlar, och då detta därtill är 126] det förnämsta verk, som vi kunna förrätta, näst efter den höga gudstjänst, som påbjudits i de föregående buden. Ty allmosegivande och alla andra verk gå icke alls upp emot detta. Ty Gud har satt detta stånd främst, ja, i sitt ställe på jorden. Denna Guds vilja och hans goda behag skall vara oss orsak och bevekelsegrund nog att villigt och med lust göra vad vi förmå.

127] Därjämte äro vi ock inför världen skyldiga att vara tacksamma för de välgärningar och allt det goda, som vi åtnjuta från våra föräldrars sida. 128] Men nu regerar djävulen så i världen, att barnen förgäta sina föräldrar, liksom vi alla förgäta Gud och ingen tänker på, huru Gud försörjer, skyddar och bevarar oss och giver oss så mycket gott till kropp och själ. I synnerhet då en gång en ond stund kommer, förtörnas och knorra vi otåligt och ha glömt allt gott, som vi under hela vårt liv mottagit. Just så göra vi ock mot våra föräldrar, och det finns intet barn, som inser och betänker detta, såvida icke den Helige Ande giver nåd därtill.

129] Denna världens vanartighet känner Gud väl. Därför påminner och manar han oss medelst bud, på det att i detta fall envar må besinna, vad hans föräldrar hava gjort emot honom. Därvid skall han finna, att han av dem har sin kropp och sitt liv, av dem blivit försörjd och uppfostrad, medan han dem förutan hundra gånger om skulle ha förgåtts i elände. 130] Därför är det rätt och väl sagt, när det i ett gammalt visdomsord heter: "Deo, parentibus et magistris non potest satis gratiae rependi", d.ä. "Gud, sina föräldrar och sina lärare kan man aldrig nog tacka och vedergälla." Den som besinnar och betänker detta, han skall väl utan särskild uppmaning bevisa sina föräldrar all heder och bära dem på sina händer såsom dem, genom vilka Gud har gjort honom allt gott.

131] En viktig orsak, som jämte allt detta ytterligare borde beveka oss, är, att Gud till detta bud fogat ett kärleksfullt löfte, i det han säger: "på det du må länge leva i landet, där du bor." 132] Här ser du nu själv, huru allvarligt Gud tar det med detta bud, i det han tillkännagiver, att lydnaden därför icke blott är honom välbehagligt och att han har lust och glädje därvid, utan att den ock skall föra lycka med sig och lända till vårt bästa, så att vi kunna föra ett stilla, ljuvligt liv med allt gott. 133] Därför prisar och berömmer också Paulus detta högeligen, då han i Ef. 6:2f. säger, att detta är det första bud, som har löfte med sig. Ty ehuru även de andra buden hava sitt löfte med sig, så är det dock ingenstädes så tydligt och eftertryckligt uttalat som vid detta bud.

134] Däri består alltså frukten och lönen, att den som håller detta bud skall hava goda dagar, lycka och välfärd, medan straffet åter är det, att den som är olydig skall i förtid gå under och icke hava någon glädje av livet. Ty med att "leva länge" menar Skriften icke allenast att uppnå en hög ålder, utan att hava allt, som hör med till ett långt liv, såsom: hälsa, hustru och barn, lekamlig nödtorft, fred, god styrelse etc., varförutan detta liv ej kan med glädje njutas eller i längden äga bestånd. 135] Vill du nu icke lyda fader och moder och låta dig av dem fostras, så får du lyda bödeln; hör du icke heller honom, så får du lyda benrangelsmannen, d.v.s. döden. 136] Ty så är kort och gott Guds vilja: antingen, därest du lyder, älskar och tjänar honom, vedergäller han dig översvinneligen med allt gott, eller, om du förtörnar honom, sänder han över dig både bödel och död.

137] Varpå beror det väl, att det finns så många skälmar, som man dagligen måste hänga, halshugga och rådbråka, om icke på olydnaden? Emedan de ej låta uppfostra sig med godo, komma de till följd av Guds straff därhän, att man ser blott olycka och lidande i deras spår. Ty endast sällan händer det, att sådana förryckta människor nå sin rätta ålder och dö en naturlig död.

Men de fromma och lydiga hava den välsignelsen, att de länge få leva i god ro och, såsom ovan sagts, få se sina barnbarn intill tredje och fjärde led. 138] Så lär också erfarenheten, att där det finnes fina, gamla släkter, som leva i välstånd och hava många barn, detta kommer sig därav, att en stor del av dem fått en god uppfostran och haft sina föräldrar för ögonen. Om de gudlösa åter står det skrivet i Ps. 109:13: "Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat." 139] Lär dig därför nu att förstå, vilken stor vikt Gud fäster vid lydnaden, i det han sätter den så högt, låter den så väl behaga sig och så rikligt belönar den, därtill ock så strängt vakar över att straffa dem, som handla däremot.

140] Detta allt säger jag, för att man må väl inprägla det hos de unga; ty ingen tror, huru nödvändigt detta bud är att hålla, fastän det hittills under påvedömet icke aktats eller lärts. Det är så enkla och lätta ord; och därför menar envar, att han längesedan kan dem. Därför går man förbi dem och gapar efter andra ting, och man inser och tror icke, vare sig att Gud så högeligen vredgas, om vi försumma detta bud, eller att de verk vi göra, om vi förbliva därvid, äro Gud så kostliga och väl behagliga.

141] Till detta bud hör också ytterligare att tala om allt slags lydnad mot överhetspersoner, som hava att befalla och styra. Från föräldrarnas överhöghet härleder sig och stammar nämligen all annan överhöghet. Ty när en fader icke förmår ensam uppfostra sitt barn, så tager han till hjälp en skolmästare, som undervisar det; är han för svag, så tager han sina vänner och grannar till hjälp; går han hädan, så överlämnar han herraväldet och myndigheten åt andra, som därtill förordnas. 142] På samma sätt måste han ock till husets vård hava tjänstefolk, tjänare och tjänarinnor under sig. Sålunda äro alla, som man kallar "herrar", i föräldrars stad och ställe och måste härleda sin makt och myndighet att styra från föräldramakten. Därför kallas också i Skriften alla dessa för "fäder", såsom de där i sin styrelse utöva fadersämbete och böra hava ett faderligt hjärta gentemot de sina. Sålunda hava fordom romarna och andra folk kallat herrarna och fruarna i huset för patres och matres familias, d.v.s. husfäder och husmödrar, liksom de ock hava kallat sina landsfurstar och härskare för patres patriae, d.v.s. fäder för hela landet, och det länder oss som vilja vara kristna till stor skam, att icke också vi kalla dem så eller åtminstone akta och hedra dem på detta sätt.

143] Vad nu ett barn är skyldigt fader och moder äro ock alla, som lyda under husbondeväldet, skyldiga sina överordnade. Därför böra tjänare och tjänarinnor se till, att de icke blott lyda sina husbönder och husfruar utan också hedra dem såsom sina egna fäder och mödrar och göra allt, som de veta, att man önskar av dem; och det icke av tvång och motvilligt, utan med lust och glädje, just av den orsak vi nyss nämnt att detta är Guds bud och att det behagar honom mer än något annat verk. 144] För detta borde de t. o. m. gärna avstå något av sin lön och vara tacksamma, att de kunnat få herrar och husmödrar och att de få hava ett sådant glatt samvete, i det de veta, huru de skola göra verkligt gyllene gärningar, sådana som hittills varit förbisedda och ringaktade, medan man i stället i djävulens namn, sig själv till skada och med dåligt samvete, lupit iväg till kloster, på vallfärder eller för att förvärva avlat.

145] Om man blott kunde rätt inpränta detta hos det arma folket, så skulle en tjänarinna hoppa av glädje, lova och tacka Gud och med anständigt arbete, som dessutom ger henne mat och lön, förvärva en skatt, som ingen av dem äger, vilka man aktar för de heligaste. Är det icke något högeligen berömligt att veta och kunna säga: Om du gör ditt dagliga arbete i hemmet, så är det bättre än alla munkars helighet och stränga levnad? 146] Och du har dessutom den försäkran, att det i allt skall lända dig till det bästa och bringa dig välgång. Huru vill du vad gärningarna beträffar bliva saligare och leva heligare? 147] Ty inför Gud är det tron, som i egentlig mening gör helig, och den allena tjänar honom, gärningarna däremot människorna. 148] Sålunda har du allt gott, skydd och beskärm av Herren, därtill ett gott samvete och en nådig Gud, som vill vedergälla dig hundrafallt; ja, du får en helt ny värdighet, om du blott är from och lydig. I annat fall åter vilar först och främst idel vrede och onåd från Gud över dig, du har ej heller någon frid i hjärtat och drabbas därtill av allt slags lidande och olycka.

149] Den som nu ej av sådant kan bevekas att bliva from, den anbefalla vi åt bödeln och benrangelsmannen. Därför må envar, som vill låta säga sig, besinna, att Gud i detta ej skämtar, och veta, att det är han , som talar med dig och fordrar lydnad. Lyder du honom, är du hans kära barn; men föraktar du hans bud, så må du hava skam och jämmer och ett sjukt hjärta som lön.

150] Desslikes bör man ock tala om lydnad för värdslig överhet, vilken, som sagt, utan undantag är att räkna till fadersståndet och vars myndighet har det allra vidsträcktaste omfång. Det är nämligen här icke fråga om en enskild fader, utan överheten är så många gånger om fader, som det i landet finnes inbyggare, borgare eller undersåtar. Ty genom överheten liksom genom våra föräldrar giver och bevarar Gud åt oss uppehälle, hus och hem, skydd och säkerhet. Emedan nu överheten såsom sin högsta heder bär ett sådant namn och en sådan äretitel (faderstiteln), så äro vi ock skyldiga att hedra den och akta den såsom den dyrbaraste skatt och den ädlaste klenod på jorden.

151] Den som nu är lydig, villig och redo att tjäna samt gärna gör allt för att hedra sin överhet, han vet, att han gör vad som är Gud välbehagligt och att han får glädje och lycka till lön. Vill han däremot icke med kärlek göra detta, utan föraktar överheten, är gensträvig eller uppstudsig, så må han återigen veta, att ingen nåd eller välsignelse vilar över honom och att han, även om han därigenom tror sig kunna vinna en daler, på annat håll i stället skall förlora det tiodubbla eller råka i bödelns våld eller omkomma genom krig, pest eller dyrtid eller icke få någon glädje av sina barn, utan lida skada, orätt och våld av tjänstefolk och grannar eller främlingar och tyranner – på det att vi må få vår rätta lön och hemsökas av det vi eftersträva och förtjäna.

152] Om vi blott en gång läte övertyga oss, huru välbehagliga sådana verk äro inför Gud och vilken rik belöning som väntar dem, så skulle vi vara omgivna av idel översvinneliga håvor och äga allt vad vårt hjärta begär. Men medan man nu så i grunden föraktar Guds ord och bud, som vore de talade av en narr, så låt också se, om du är den man, som kan trotsa honom. Menar du kanske, att det skall bliva svårt nog för honom att betala dig tillbaka? 153] Förvisso skulle det vara bättre för dig att leva med Guds nåd, i frid och lycka än med hans onåd och i olycka. 154] Varför är månne världen eljest för närvarande så full av trolöshet, skändlighet, elände och mord om icke därför att var och en vill vara sin egen herre och utan överhet och inte bry sig om någon annan, utan göra allt vad honom själv lyster? Därför straffar Gud den ene skurken med den andre, så att om du bedrager och föraktar din herre, kommer en annan, som behandlar dig lika tillbaka, ja, så att du i ditt eget hus måste lida tiodubbla av maka barn och tjänstefolk.

155] Vi känna väl vår olycka, knorra och klaga över trolöshet, våld och orätt, men vilja icke se, att vi själva äro skälmar, som ärligt förtjänat straff och icke därav blivit det minsta bättre. Vi vilja icke hava nåd och lycka, därför hava vi med rätta idel olycka, utan all barmhärtighet. 156] Det måste väl dock ännu finnas några fromma människor kvar på jorden, eftersom Gud ännu låter oss få så mycket gott. I vad på oss ankommer borde vi ej äga ett enda öre i hemmet eller ett halmstrå på åkern.

157] Detta allt har jag måst utveckla med så många ord, ifall någon en gång ville verkligen besinna det, så att vi må bliva befriade från den blindhet och det elände, vari vi varit så djupt sjunkna, lära oss att rätt förstå Guds ord och vilja samt med allvar lägga dem på hjärtat. Ty därav skulle vi lära, huru vi kunde få fullt upp av glädje, lycka och välgång både i tid och evighet.

158] Sålunda hava vi talat om tre olika slag av fäder i samband med detta bud: dem som äro det genom blodsbandet samt husfäder och landsfäder. Dessutom ges det också andliga fäder, icke som under påvedömet, där de väl hava låtit kalla sig så, men icke utövat något faderligt ämbete. Ty andliga fäder äro blott de, som regera och leda oss med Guds ord, 159] såsom S:t Paulus berömmer sig av att vara en fader, i 1 Kor. 4:15, där han säger: "Det var jag som i Kristus Jesus genom evangelium födde eder till liv." 160] Emedan de nu äro fäder, tillkommer dem även sådan heder, ja, dem framför alla andra. Men i detta fall bevisas den väl allra minst. Ty världen måste så hedra dem, att man driver dem ut ur landet och icke unnar dem ens en bit bröd. Allt som allt, de måste, såsom Paulus säger, vara "världens avskum och var mans avskrap".

161] Men det är nödvändigt att inpränta detta också hos folket, att de som vilja kallas kristna inför Gud äro pliktiga att akta dem som vårda deras själar "dubbel heder värda" (1 Tim. 5:17), så att de göra väl mot dem och bereda dem försörjning. Gör du det, då vill Gud också giva dig nog och ej låta dig lida någon brist. 162] Men därvidlag sätter sig varenda en på tvären och strävar emot, allesammans ha de oro för att deras buk icke skall få nog. Man kan nu inte försörja en enda rättskaffens predikant, medan man förut fyllt tio gödbukar. 163] Men på så sätt göra vi oss ock förtjänta av att Gud berövar oss sitt ord och sin välsignelse och låter lögnpredikanter uppstå, som föra oss till djävulen och därjämte grundligen utsuga oss.

164] Men de som hava Guds vilja och bud för ögonen hava det löftet, att de skola få riklig vedergällning för vad giva åt såväl köttsliga som andliga fäder eller göra till deras heder. De skola icke blott ett år eller två hava bröd, kläder och penningar utan ett långt liv, uppehälle och stilla frid, och i evigheten skola de vara rika och saliga. 165] Gör därför blott vad som är din plikt och låt det sedan vara Guds sak att sörja för ditt uppehälle och din nödtorft. Har Han lovat det och ännu icke ljugit, så skall Han icke heller ljuga för dig. 166] Detta borde ju beveka oss och komma vårt hjärta att smälta av välvilja och av kärlek mot dem, vilka vi äro skyldiga att hedra, så att vi sträckte våra händer mot höjden och med glädje tackade Gud, som har givit oss löfte om sådant, för vars skull vi väl borde löpa ända till världens slut. Ty om än hela världen förenade sina krafter, skulle den likväl icke förmå lägga en enda timme till vår livslängd eller skänka oss det allra minsta korn ur jorden. Men Gud vill giva dig översvinneligen allt vad ditt hjärta begär. Den som nu föraktar sådant och slår det i vädret, han är icke värd att höra ett enda Guds ord. Det har nu till övermått blivit förklarat för alla dem, som detta bud gäller.

167] Därjämte borde man väl ock predika för föräldrarna och dem som förvalta deras ämbete, huru de böra förhålla sig mot dem, som de äro satta att ha uppsikt över. Ehuru detta icke uttryckligen är angivet i de Tio buden, så är det dock på många andra ställen i Skriften rikligen befallt. Gud vill innefatta också det i detta bud, när han talar om fader och moder; 168] ty han vill icke hava bovar och tyranner till detta ämbete och regemente och han tillägger dem heller icke heder, d.ä. makt och rätt att styra, för att de skola låta sig tillbedjas, utan för att de skola betänka, att de äro skyldiga Gud lydnad och framför allt att de skola samvetsgrant och troget förvalta sitt ämbete, att de icke allenast skola föda och lekamligen försörja sina barn, sitt tjänstefolk och sina undersåtar, utan först och främst uppfostra dem till Guds ära och pris. 169] Tänk därför icke, att sådant står i ditt skön och beror av ditt eget gottfinnande, utan Gud har strängeligen befallt och ålagt dig det, och för honom måste du också stå till svars därför.

170] Här är nu åter det sorgliga eländet, att ingen betänker eller aktar på detta, utan man lever alldeles såsom om Gud gåve oss barn blott till vårt nöje och tidsfördriv, tjänstefolk för att använda dem som kor eller åsnor blott till arbete eller undersåtar för att behandla dem efter vårt godtycke och lämna dem åt sig själva, liksom det icke anginge oss, vad de lära sig eller huru de leva. 171] Ingen vill inse, att det här är en befallning av det gudomliga majestätet, ej heller vill man besinna, huru högeligen nödvändigt det är, att man tager sig an ungdomen. 172] Ty om vi vilja hava väl uppfostrat, skickligt folk till såväl den värdsliga som den andliga styrelsen, så måste vi i sanning inte spara någon flit, möda eller kostnad på våra barns undervisning och uppfostran, på det att de må kunna tjäna Gud och världen, 173] och vi få icke blott hava tanke för huru vi skola kunna samla gods och penningar åt dem. Ty Gud kan väl oss förutan försörja dem och göra dem rika, såsom han också dagligen gör. Men fördenskull har han givit och anförtrott oss barn, att vi skola uppfostra och leda dem efter hans vilja. Annars hade han ju intet behov av fader och moder. Därför må envar veta, att han vid risk att förlora Guds nåd är skyldig att uppfostra sina barn framför allt till Guds fruktan och kunskap samt – om de äro därtill skickade – också låta dem undervisas och studera, 174] så att man må kunna använda dem, där de behövas.

175] Om man nu gjorde sådant, så skulle också Gud rikligen välsigna oss och giva oss sin nåd till att uppfostra människor, varigenom land och folk skulle hava gagn. Så skulle man få goda, dugliga medborgare, dygdiga och husliga kvinnor, som sedan i sin tur skulle uppfostra fromma barn och fromt tjänstefolk. 176] Så betänk nu själv, vilken skrämmande skada du gör, om du häri är försumlig och blir vållande till att dit barn icke uppfostras till en nyttig och Gud behaglig människa. Härigenom drager du också över dig all synd och vrede och förtjänar helvetet genom dina egna barn, även om du eljest vore from och helig. 177] Alldenstund man föraktar sådant, straffar också Gud världen så fruktansvärt, att man icke mer har någon tukt, ordning eller frid, varöver vi också alla klaga utan att likväl inse, att det är vår egen skuld: ty med den uppfostran vi öva måste vi få vanartiga och olydiga barn och undersåtar.

178] Detta vare nu nog till förmaning; ty att ytterligare syssla härmed måste uppskjutas till ett annat tillfälle.

Femte budet

179] Du skall icke dräpa.

180] Vi hava nu genomgått allt som hör både till den världsliga och den andliga styrelsen, d.v.s. till lydnaden för gudomlig och faderlig myndighet. Här åter begiva vi oss utanför vårt eget hus till grannarna för att lära oss, huru vi skola leva med varandra, var och en för sig mot sin nästa. 181] Därför äro ej Gud och överheten inbegripna i detta bud, så att den makt dessa hava till att döda härigenom skulle vara dem fråntagen. Ty Gud har överlämnat den rätt han har att straffa missdådare åt överheten i föräldrarnas ställe, vilka fordom, såsom man läser hos Moses, måste draga sina egna barn inför rätta och döma dem till döden. Det som här förbjudes gäller följaktligen enskilda gentemot varandra, men icke överheten.

182] Detta bud är nu lätt nog att förstå och ofta behandlat, då man årligen hör det i evangeliet – Matt. 5:21 – varest Kristus själv utlägger det och kort sammanfattar det därhän, att man icke skall dräpa vare sig med hand, hjärta, mun, tecken och åtbörder eller deltaga däri med hjälp och råd. Därför är det härigenom för envar förbjudet att vredgas, med undantag såsom sagt för dem, vilka äro satta i Guds ställe, d.v.s. föräldrar och överhet. Ty Gud och alla dem som äro i Guds stad och ställe tillkommer det att vredgas, banna och straffa just för deras skull, som överträda detta och andra bud.

183] Vad som gör detta bud nödvändigt är, att Gud väl vet, huru ond världen är och huru mycken vedervärdighet detta liv rymmer. Därför har han ställt detta och andra bud mellan gott och ont. Såsom vi nu ansättas av mångahanda frestelser att överträda vart och ett av buden, så sker det även här, i det att vi måste leva ibland många människor, so gör oss illa, så att vi få orsak att bliva fientligt sinnade emot dem. 184] Om t.ex. din granne ser, att du av Gud har fått bättre hus och gård, mera gods och lycka än han, så förtryter det honom, han avundas dig och säger inte ett gott ord om dig.

Så får du genom djävulens tillskyndelse många fiender, vilka icke unna dig något gott vare sig i lekamligt eller andligt avseende. När vi se sådana, vill vårt hjärta vredgas, känna smärta och hämnas. Så börjar man att banna och slå igen, varav slutligen elände och mord följa. 185] Härvid söker Gud såsom en vänlig fader förekomma, han lägger sig emellan och vill hava tvisten bilagd, på det att ingen olycka därav må uppstå eller den ene fördärva den andre. Korteligen, han vill därmed åstadkomma, att en och var blir skyddad, befriad och tryggad för orätt och våld från vem det vara må, samt ställa detta bud såsom en ringmur, ett fäste och en tillflykt omkring nästan, att man icke må tillfoga honom något lidande eller skada till hans kropp.

186] Så kräver nu detta bud, att man icke tillfogar någon människa lidande för någon oförrätts skull, även om hon skulle vara i högsta måtto förtjänt därav. Ty där dråp är förbjudet, där är också allt det förbjudet, som kan vara orsak och upphov till dråp. Ty det är med mången så, att även om han icke dräper, så bannar han likväl och önskar ont, så att den som verkligen drabbades därav icke skulle hava lång väg kvar i livet. 187] Emedan nu sådant av naturen vidlåder alla och det är ett gemensamt fel, att ingen vill tåla något av den andre, så vill Gud undanrödja roten och upphovet, varigenom hjärtat förbittras gentemot nästan, och vänja oss att alltid hava detta bud för ögonen och spegla oss däri, att betrakta Guds vilja och att med hjärtlig förtröstan och åkallan av hans namn anbefalla åt honom den orätt, som vi lida, och sedan låta ovänner hotfullt väsnas och vredgas samt företaga sig vad de kunna. På detta sätt vill han lära människan att tämja sin vrede och bära ett tåligt, saktmodigt hjärta, framför allt emot dem som giva henne anledning att vredgas, d.v.s. emot hennes fiender.

188] Därför ligger det avgörande vid detta bud, som det gäller att på det entydigaste inprägla hos de enfaldiga, i frågan, vad det vill säga att "icke dräpa". Det betyder för det första, att man icke tillfogar någon något ont, först och främst icke med hand eller gärning, ej heller så att man begagnar tungan till att övertala eller råda till sådant, vidare att man icke använder eller samtycker till något medel eller sätt, varigenom någon kunde förolämpas, och slutligen att hjärtat icke är fientligt mot eller av vrede och hat önskar ont över någon. Fastmer skall du både till kropp och själ vara utan skuld emot var man, men alldeles särskilt gentemot dem som önska eller tillfoga dig något ont. Ty att göra ont emot den som unnar och gör dig gott är icke mänskligt utan djävulskt.

189] Mot detta bud försyndar sig för det andra icke blott den som gör sin nästa ont, utan också den som kan göra sin nästa gott, förekomma något ont, värna, skydda och rädda, men som icke gör det. 190] Om du sålunda låter någon gå naken, fastän du kunde kläda honom, så har du låtit honom frysa ihjäl. Ser du någon lida hunger och giver honom icke mat, så låter du honom dö av hunger. På samma sätt, ser du någon oskyldigt dömd till döden eller i liknande nöd och icke räddar honom, fastän du vet medel och utvägar därtill, så har du dödat honom. Och det båtar dig icke, om du förebär, att du varken med råd eller dåd varit därvid behjälplig; ty du har undandragit honom kärleken och berövat honom den välgärning, varigenom han skulle ha förblivit vid liv.

191] Fördenskull kallar också Gud med rätta alla dem för mördare, vilka, när nöd och fara till liv och lem är å bane, icke bringa råd och hjälp, och skall, såsom Kristus själv förkunnar, på den yttersta dagen låta en förskräcklig dom övergå dem och säga: "Jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka; jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge; naken, och I klädden mig icke; sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke" (Matt. 25:42f.), d.v.s. I skullen hava låtit mig och de mina dö av hunger, törst och frost, sönderslitas av vilda djur, försmäkta i fängelse och förgås i elände. 192] Vad är det annat än att kallas mördare och blodhundar? Ty även om du icke har begått sådant i handling, så har du dock i vad på dig berott låtit din nästa förbliva i sin olycka och förgås. Och detta är alldeles detsamma, som om jag såg någon kämpa för livet ute på djupt vatten eller falla i elden och kunde räcka honom handen, draga upp och rädda honom, men likväl icke gjorde det: huru skulle jag då inför hela världen kunna te mig annat än såsom en mördare och usling?

193] Fördenskull är det Guds uttryckliga mening, att vi icke skola låta någon människa vederfaras något ont, utan bevisa vår nästa all godhet och all kärlek, 194] och detta gäller som sagt alldeles särskilt dem, som äro våra fiender. Ty att vi göra gott emot vänner är blott en ringa hednisk dygd, såsom Kristus i Matt. 5:47 säger.

195] Här hava vi nu åter Guds ord, såsom saktmodighet, tålamod, korteligen till kärlek och verksam godhet emot våra fiender. Så vill han ock ständigt påminna oss, att vi skola tänka tillbaka på det första budet, att han är vår Gud, d.v.s. är redo att hjälpa, bistå och skydda oss, på det att han må dämpa vår hämndlystnad.

196] Detta skulle man nu med kraft lära och inprägla, så skulle vi hava fullt upp med goda gärningar att göra. 197] Men detta är icke värt att predika för munkarna, ty det vore att göra det andliga ståndet för stort avbräck och att träda kartusianernas helighet för nära; det skulle säkerligen just kallas att förbjuda goda gärningar och att lägga klostren öde. Ty på så sätt skulle ju vanliga kristnas stånd gälla lika mycket, ja, vida mer än deras och envar bliva varse, huru de bedraga och förföra världen med ett falskt, hycklande sken av helighet, alltunder det de slå detta och andra bud i vädret och hålla dem för överflödiga, såsom vore de icke bud, utan "råd", varjämte de oförskämt prisa och utropa sitt hycklarestånd och sina gärningar såsom det allra fullkomligaste levnadssätt för att så få föra ett gott och makligt liv utan kors och tålamod. Därför hava de också lupit till klostren, på det att de icke skulle behöva lida något ont av någon, ej heller göra något gott. 198] Men du må veta, att det som här anbefalles är de rätta heliga och gudomliga gärningar, över vilka Gud med alla änglar fröjdas och i jämförelse med vilka all mänsklig helighet är att likna vid stank och orenlighet, som icke förtjänar något annat än vrede och fördömelse.

Sjätte budet

199] Du skall icke begå äktenskapsbrott.

200] De bud som nu avhandlas äro ju i och för sig lätta att förstå med ledning av det föregående, ty de gå alla ut därpå, att man skall vakta sig för att på något sätt skada sin nästa. De äro emellertid ställda i en förträfflig ordningsföljd, i det de nämligen begynna med nästans egen person, därefter fortsätta med den närmaste personen eller det som har högst värde näst efter hans egen kropp, nämligen hans äkta maka, som är ett kött och blod med honom, så att man i fråga om intet som tillhör honom kan göra honom större skada. Därför inskärpes också här tydligt, att man icke skall tillfoga honom någon skam med avseende på hans äkta maka. 201] Till ordalydelsen syftar budet närmast på äktenskapsbrott, emedan det hos judarna var förordnat och befallt, att var och en måste ingå äktenskap. Därför gifte sig också ungdomen mycket tidigt, så att det ogifta ståndet icke hade något anseende och ej heller något officiellt tolererat otuktsliv förekom, såsom nu är fallet. Därför var äktenskapsbrott bland dem den vanligaste formen av okyskhet.

202] Men emedan hos oss finnes en sådan skändlig göl av alla slags odygder och lösaktighet, är detta bud givet emot alla former av okyskhet, huru man än må kalla dem. 203] Härvid är icke blott den yttre gärningen förbjuden, utan också allt som är orsak, lockelse och medel därtill, så att hjärtat, munnen och hela kroppen skola vara kyska och icke giva något rum åt okyskheten eller lämna hjälp och råd därtill. 204] Men icke blott detta, utan vi skola ock avvärja, skydda och rädda, där fara och nöd i detta hänseende finnes, samt tvärtom hjälpa och råda, så att vår nästa får behålla sin ära. Ty om du försummar detta, där du hade kunnat hindra synden, eller ser genom fingrarna därmed, liksom anginge det dig icke, så har du lika stor skuld som gärningsmannen själv. 205] Vad som sålunda kräves är, i korthet sagt, både att envar för sig lever kyskt och att han också är sin nästa behjälplig härtill. Gud vill alltså genom detta bud kringgärda och skydda vars och ens äkta maka, så att ingen förgriper på henne.

206] Men emedan detta bud gäller just det äkta ståndet och giver oss anledning att tala därom, så bör du väl beakta och märka: för det första huru Gud så härligt hedrar och prisar detta stånd, i det han genom sitt bud både bekräftar och hägnar detsamma. Bekräftat det har han redan förut i fjärde budet: "Du skall hedra din fader och moder", här åter har han, som sagt, tagit det i sitt hägn och beskydd. 207] Därför vill han ock, att det av oss hedras, anses och aktas såsom ett gudomligt, saligt stånd, emedan han har stiftat detsamma före alla andra stånd och fördenskull – såsom uppenbart är – skapat man och kvinna på olika vis, icke till okyskhet, utan för att de skulle hålla samman, vara fruktsamma, föda barn, försörja och uppfostra dem till Guds ära.

208] Därför har också Gud på det rikligaste välsignat detta stånd framför alla andra samt med hänsyn därtill handlat och inrättat allt i världen, så att detta stånd skulle vara rikligt och väl försörjt. Sålunda är det äktenskapliga livet ej ett skämt eller mänsklig uppfinning, utan det är därvid fråga om en mycket viktig sak och Guds allvarliga vilja. Ty det ligger för honom all makt uppå, att man uppfostrar barn, som äro samhället till gagn och främja Guds kunskap, ett saligt liv och alla dygder, så att ondskan och djävulen bekämpas.

209] Därför har jag beständigt lärt, att man icke skall förakta eller såsom mindervärdigt anse detta stånd, såsom den blinda världen och våra falska andliga göra, utan betrakta det i ljuset av Guds ord, varmed det är smyckat och helgat, så att det icke blott är jämbördigt med alla andra stånd, utan står framför och över dem alla, det må nu gälla kejsare, furstar, biskopar eller vilka som helst. Ty alla både andliga och världsliga stånd måste ödmjuka sig inför detta stånd och ingå i detsamma, såsom vi skola höra. 210] Därför är det icke ett stånd för särskilda människor, utan det allra mest omfattande och ädla stånd, som omsluter och gäller hela kristenheten, ja, hela världen.

211] För det andra bör du ock veta, att det icke blott är ett hedersamt utan också ett nödvändigt stånd och att Gud allvarligen påbjudit, att män och kvinnor, av vad stånd de vara må, i regel, försåvitt de därtill äro av naturen skickade, skola ingå i detsamma; dock med undantag för somliga, ehuru ett ringa fåtal, vilka Gud särskilt avskilt, så att de icke äro dugliga för det äktenskapliga ståndet, eller vilka han fritagit därifrån genom en hög, övernaturlig gåva, så att de även utanför detta stånd kunna bevara kyskheten. 212] Ty där naturen har sitt lopp, sådan Gud har danat den, är det icke möjligt att utanför äktenskapet förbliva kyskt; ty kött och blod förbliva kött och blod, och den naturliga böjelsen och retelsen går, utan att man kan undanrödja eller hindra den, sin gång, såsom var man ser och känner. För att det därför skulle vara lättare att i någon mån undvika okyskhet, har också Gud befallt det äkta ståndet, på det var och en må hava sin beskärda del och låta sig nöja därmed, ehuruväl härvid även Guds nåd är nödvändig, för att också hjärtat må bevaras kyskt.

213] Därav ser du, hurusom hela vår påvliga liga, präster, munkar och nunnor, sätta sig emot Guds förordning och bud, när de förakta och förbjuda det äkta ståndet och när de i sin förmätenhet avlägga löfte om evig kyskhet samt därjämte bedraga de enfaldiga med lögnaktiga ord och tomt sken. 214] Ty ingen har så föga kärlek och lust till kyskhet som just dessa, vilka för sin stora helighets skull undvika äktenskapet, men antingen helt öppet och utan blygsel leva i hordom eller hemligen bedriva än värre ting, varom man icke kan tala, såsom man tyvärr alltför mycket har bevittnat. 215] Och korteligen, även om de avhålla sig från den yttre gärningen, så är dock deras hjärta fullt av okyska tankar och ond lusta, så att där är en ständig brånad och en hemlig pina, vilket man i äktenskapet kan undgå. 216] Därför äro genom detta bud alla löften om kyskhet utanför äktenskapet förbjudna samt tillåtelse, ja, befallning given åt alla stackars bundna samveten, som äro bedragna genom sina klosterlöften, att de från sitt okyska stånd må övergå till det äktenskapliga livet, och det därför att – även om klosterlivet eljest vore ett av Gud förordnat stånd – det dock icke står i deras makt att bevara kyskheten, utan de måste, om de stanna kvar däri, blott ständigt värre synda emot detta bud.

217] Detta betonar jag nu därför, att man må tillse, att de unga få lust för det äkta ståndet och veta, att det är ett saligt och Gud välbehagligt stånd. Ty därigenom kunde man med tiden åter bringa det därhän, att äktenskapet komme till heders igen och att det liderliga, vilda och oordentliga väsen avtoge, som nu allestädes i världen är för handen med offentlig hordom och andra skändliga laster, som äro en följd av föraktet för det äktenskapliga livet. 218] Därför äro föräldrar och överhet i detta stycke också pliktiga att akta på de unga och tillse, att man uppfostrar dem till tukt och ärbarhet, samt, när de hava blivit vuxna, låta dem inträda i äktenskap i Guds namn och med ärbarhet. Till sådan uppfostran skulle Gud giva sin välsignelse och nåd, så att man hade lust och glädje därav.

219] I överensstämmelse härmed vare nu slutligen sagt, att detta bud kräver icke allenast, att var och en i gärningar, ord och tankar lever kyskt i sitt stånd, d.v.s. som regel i det äkta ståndet, utan också att han håller kär och aktar sin honom av Gud givna äkta maka. Ty där äktenskaplig kyskhet skall bevaras, där måste man och hustru framför allt leva tillsammans i kärlek och endräkt, så att den ene älskar den andre av hjärtat och med fullkomlig trohet. Ty detta hör till det allra viktigaste av det som skapar håg och lust till kyskhet, och när det är för handen, skall väl också kyskheten följa av sig själv, utan alla bud. 220] Därför manar också S:t Paulus så flitigt äkta makar att älska och ära varandra.

221] Här har du nu åter en kostlig gärning eller fastmer många och stora goda gärningar, av vilka du med glatt mod kan berömma dig gentemot alla andliga stånd, som påfunnits utan Guds ord och bud.

Sjunde budet

222] Du skall icke stjäla.

223] Näst efter din egen person och din äkta maka kommer din timliga egendom såsom det närmaste. Även den vill Gud hava tryggad och har därför befallt, att ingen skall fråntaga nästan eller göra intrång på vad honom tillhör. 224] Ty stjäla betyder ingenting annat än att med orätt sätta sig i besittning av en annans egendom, och däri innefattas allt, varigenom man i sitt förhållande till nästan på något sätt tillskansar sig en fördel på hennes bekostnad. Detta är nu en vida utbredd, allmän last, men så föga beaktad och uppmärksammad, att det överstiger alla gränser, så att, om man skulle hänga i galgen alla dem, som äro tjuvar men likväl icke vilja gälla därför, världen snart skulle bliva folktom och varken bödlar eller galgar räcka till. Ty stjäla kallas, såsom nyss sagt, icke allenast när man plundrar kistor och fickor, utan även när man skor sig på torget, i bodar och salustånd, vin- och ölkällare, eller med ett ord allestädes, där man driver affärer samt där man tager och giver penningar för varor och arbete.

225] Jag tager då ett exempel, som kan för gemene man göra det i någon mån tydligt och visa, huru fromma vi äro. Om en dräng eller tjänsteflicka icke tjänar troget i ett hem utan gör skada eller låter skada ske, som dock väl kunde förhindras, eller eljest vårdslösar och försummar husets egendom av lättja, bristande flit eller ont uppsåt för att trotsa och reta sitt husbondefolk eller av vilken anledning det vara må handlar så med berått mod – ty jag talar icke om sådant som sker utan uppsåt och ofrivilligt – på så sätt kan du årligen frånhända ditt husbondefolk trettio eller fyrtio gulden eller mer. Hade nu någon annan i hemlighet stulit eller dragit i väg med detta, så skulle han bli hängd, men du kan här ännu trotsa och vara morsk, och ingen får kalla dig tjuv.

226] Detsamma säger jag om sådana hantverkare, arbetare och daglönare, som äro allt annat än nogräknade och icke veta, huru de skola kunna skinna andra, och som dock äro försumliga och otrogna i sitt arbete. Dessa alla äro långt värre än de hemliga tjuvarna, för vlika man kan sätta lås och regel eller, om de ertappas, så näpsa, att de icke göra om det igen. Men för dessa kan ingen skydda sig, ingen får heller visa dem en misslynt uppsyn eller anklaga dem för någon stöld, så att man tio gånger hellre vill förlora något ur pungen. Ty här är det mina grannar, mina goda vänner, mitt eget tjänstefolk, dessa av vilka jag väntar mig idel gott, som allra mest bedraga mig.

227] Så går det ock i allra största utsträckning till på torget och i den allmänna handeln, då den ene uppenbarligen bedrager den andre med falsk vara, falskt mått, vikt och mynt samt medelst fintligt uträknande, underliga penningoperationer eller med sluga knep narrar andra; likaså när man oskäligt skruvar upp priset och efter sitt godtycke prejar, skinnar och utpressar någon. Vem kan väl uppräkna eller uttänka allt dylikt? 228] Korteligen, här ha vi att göra med det allra vanligaste yrke och det allra största skrå på jorden. Och om man nu betraktar världen och alla dess stånd, så är det ingenting annat än ett stort stall, fullt av stora tjuvar. 229] Därför är landsvägsriddare och stråtrövare det rätta namnet på dessa, som icke snatta ur skåpen eller lönnligen tillägna sig penningar, utan som vilja ha hedersplatser samt kallas stora herrar och hederliga, gudfruktiga medborgare, allt under det de med sken av lag och rätt röva och stjäla.

230] Ja, man borde knappast tala om små, enskilda tjuvar, om man ville ta itu med de stora, mäktiga ärketjuvarna, med vilka herrar och furstar sluta förbund och som dagligen utplundra icke en stad eller två, utan hela Tyskland. Ja, vad skulle det då bliva av alla tjuvars överhuvud och högste skyddsherre, den heliga stolen i Rom med allt dess anhang, vilken genom tjuvnad har dragit till sig och ännu i dag besitter gods och guld från hela världen?

231] Korteligen, så går det till i världen, att den som kan röva och stjäla offentligt, han går säker och fri, utan att tadlas av någon, och vill dessutom bliva hedrad, medan de små, hemliga tjuvarna, som en gång råkat taga för sig, måste lida nesa och straff och anse de andra såsom fromma och hedervärda. Dessa skola likväl veta, att de inför Gud äro de största tjuvarna och att han också skall straffa dem efter vad de äro värda och förtjänta.

232] Eftersom nu detta bud, såsom vi hava visat, har så stor räckvidd, är det nödvändigt att inskärpa och utlägga det inför folket, så att man icke låter människorna vandra så sorglösa och säkra, utan alltid ställer dem för ögonen Guds vrede och inpräglar den i deras sinnen. Ty vi måste predika sådant, icke för kristna, utan allra mest för bovar och skurkar, för vlika det snarare borde predikas av domaren, fångvaktaren och bödeln. 233] Därför må envar veta, att han vid risk av Guds onåd är pliktig att icke allenast icke göra sin nästa någon skada eller beröva honom någon fördel eller i köpenskap eller något annat förhållande bevisa honom trolöshet och opålitlighet, utan och att trofast skydda hans egendom, befrämja och befordra hans nytta, i all synnerhet om man för sin tjänst tager emot penningar, lön och föda.

234] Den som nu i övermod föraktar sådant, han kan väl lyckas att undkomma bödeln, men han kan icke undfly Guds vrede och straff och skall, om han framhärdar i sitt trots och sin stolthet, bliva en landstrykare och tiggare och därtill drabbas av allt slags lidande och olycka. 235] Går du din väg, när du skulle taga vara på din husbondes eller matmoders egendom – det för vars skull du får fylla din strupe och din buk – tager du din lön såsom en tjuv och låter dig till på köpet hedras som en storkarl – såsom så många göra, som trotsa husbönder och matmödrar och endast motvilligt äro redo att göra dem till viljes och att avvända skada för dem – 236] se då till, vad du därmed vinner: när du en gång blir din egen och sitter vid eget bord – vartill Gud till din olycka skall förhjälpa – så skall allt detta gå igen och upprepas, så att du för varje öre, som du försnillat eller gjort skada för, skall få plikta trettiofalt.

237] På samma sätt skall det också gå hantverkare och daglönare, av vilka man nu måste hålla till godo med och tåla ett olidligt självsvåld, så att envar måste giva dem så mycket de begära, alldeles såsom vore de herrar över andras egendom. 238] Låt blott sådana fritt hållas och skinna, så länge de förmå, Gud skall dock icke förgäta sitt bud, utan löna dem efter förtjänst och låta dem hamna icke i en grön, utan i en torr galge, så att de i hela sin livstid icke skola hava någon trevnad eller framgång. 239] Funnes blott en väl ordnad styrelse i landet, så skulle man snart få bukt med och avvärja ett sådant självsvåld, såsom fordomdags skedde hos romarna, där man andra till varnagel gjorde processen kort med sådana.

240] Lika liten framgång skola också alla de andra hava, som av det öppna, fria torget göra en rövarekula, där man dagligen skinnar de fattiga, skruvar upp priserna och förorsakar dyrtid och far fram var och en efter sitt godtycke samt därtill är trotsig och pockande, liksom vore man i sin fulla rätt, när man för sina varor begär vad man behagar, utan att någon får säga ett ord därom. 241] Dessa vilja vi tålmodigt betrakta och låta dem hållas med sitt skinnande, prejande och gnidande, 242] men sätta vår lit till Gud, som även utan vår tro skall göra sin sak. Han skall, när du länge och väl har skinnat och skott dig, uttala sin välsignelse däröver så, att din säd i ladan, ditt öl i källaren och din boskap i ladugården fördärvas. Ja, om du bedrager och besviker någon på en daler, så skall det komma all din egendom att förstöras av rost och mal, så att du aldrig skall få någon glädje därav.

243] Det se vi ju dagligen besannas inför våra ögon, att intet stulet eller med svek fånget gods förkovras. Huru många äro icke de som dag och natt snåla och gnida och ändå inte bli ett enda öre rikare! Och om de än samla mycket, så måste de dock utstå så mycken plåga och olycka, att de icke kunna med glädje njuta av sin rikedom eller lämna den i arv åt sina barn. 244] Men emedan ingen bekymrar sig därom, utan vi leva, som om det icke anginge oss, så måste Gud på annat sätt hemsöka oss och lära oss mores, i det han låter den ena utpressningen efter den andra drabba oss eller bjuder som gäster åt oss en hop landsknektar, vilka på ett ögonblick länsa kista och pung och icke upphöra, så länge vi ha en enda styver i behåll, samt sedan till tack bränna och ödelägga hus och hem samt skända och döda hustru och barn.

245] Korteligen, stjäl du mycket, så var viss om att dubbelt så mycket skall stjälas från dig. Den som med våld och orätt roffar åt sig och gör någon vinst, han skall råka ut för en annan, som ger honom lika igen. Ty i den konsten är Gud en mästare att – då var och en plundrar och bestjäl den andre – straffa den ene tjuven med den andre. Huru skulle man eljest kunna uppbringa tillräckligt med galgar och rep?

246] Den som nu vill låta tala sig till rätta, han må veta, att detta är Guds bud, som icke vill bli hållet för ett skämt. Ty änskönt du föraktar och bedrager, bestjäl och utplundrar oss, så vilja vi väl fördraga det, uthärda ditt högmod, hava tålamod och i enlighet med Fader vår förlåta och hava barmhärtighet, ty vi veta, att de fromma dock alltid skola hava nog och att du skadar dig själv mera än någon annan. 247] Men se dig noga för, när den stackars fattige kommer – och det finns nu gott om sådana – han som måste slita för sitt dagliga uppehälle, att du då icke uppträder, såsom måste var och en leva av din nåd, och icke skinnar och skaver honom ända inpå benen och till på köpet med stolthet och övermod avvisar den, mot vilken du borde vara givmild och frikostig. Han går då bort, eländig och bedrövad, och emedan han inte har någon att klaga sin nöd för, så gråter han och ropar till himmelen. Se dig då för, säger jag än en gång, såsom för djävulen själv; ty sådant suckande och ropande skall ej vara ett skämt, utan hava en verkan, som för dig och hela världen skall bliva alltför tung att uthärda. Ty det skall nå fram till honom, som tager sig an fattiga, betryckta hjärtan och icke lämnar sådant ohämnat. Men föraktar du det och trotsar, så besinna, vem du har uppkallat emot dig; om allt går dig väl i händer, så må du inför all världen kalla Gud och mig lögnare.

248] Vi hava nu förmanat, varnat och förbjudit tillräckligt. Den som icke vill akta därpå eller tro det, den låta vi hållas, till dess han får själv pröva det. Likväl måste man inprägla hos de unga, att de skola taga sig till vara och inte följa den gamla, obändiga hopen efter, utan hava Guds ord för ögonen, så att icke Guds vrede och straff går ut över dem. 249] Oss åligger det blott att säga dem det och bestraffa dem med Guds ord. Men att stävja ett sådant uppenbart självsvåld, det tillkommer furstarna och överheten, som borde hava ögon och mod att föreskriva och vidmakthålla ordning i allt slags handel och köp, på det de fattiga icke må betungas och lida betryck, ej heller de själva (överheten) belasta sig med andras synder.

250] Därmed vare nog sagt om vad det betyder att stjäla, så att man icke tager detta ord i alltför inskränkt betydelse, utan låter det gälla allt, vari vi hava med nästan att göra. Och att för i korthet – liksom vid de föregående buden – sammanfatta det sagda, så är härmed förbjudet: för det första att tillfoga nästan skada och orätt – vad sätt man än må uttänka för att avhända och undanhålla honom hans tillhörigheter eller skada desamma – liksom ock att medgiva och tillåta sådant i stället för att förhindra och avstyra det; 251] det är fastmer bjudet att befrämja och befordra nästans bästa och, när han lider nöd, hjälpa, dela med sig och bisträcka honom, vare sig han är vän eller fiende.

252] Den som nu söker och begär goda gärningar att öva, han skall här till övermått finna sådana, vilka äro Gud hjärtligt välbehagliga och kära och vilka han överhopar med nåd och välsignelse, så att det rikligen skall lönas som vi göra till vår nästas nytta och tjänst, såsom ock konung Salomo lär i Ordspråksboken 19:17: "Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt Herren och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort." 253] Här har du en rik Herre, som förvisso är dig nog och som icke skall låta något tryta eller fattas för dig. Så kan du med gott samvete njuta hundrafalt mera än av det som du med otrohet och orätt skulle kunna sammanskrapa. Den som nu icke frågar efter välsignelse, han skall hava nog av vrede och olycka.

Åttonde budet

254] Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

255] Utom vår egen kropp, vår äkta maka och timlig egendom hava vi ännu en skatt, vilken vi ej heller kunna undvara, nämligen vårt goda namn och rykte; ty det går ej att leva bland människorna vanfrejdad och föraktad av alla. 256] Därför ville icke Gud, att nästans namn, ära och heder lika litet som hans penningar och ägodelar skola berövas honom eller lida skada, utan att var och en må få njuta heder inför hustru, barn, tjänstefolk och grannar. 257] För det första syftar den närmaste meningen av detta bud, såsom orden lyda: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd", på rättegångar, då en stackars oskyldig anklagas och fälles med hjälp av falska vittnen så att han straffas till liv, gods eller ära.

258] Det kunde närmast synas, som anginge detta oss numera föga, men hos judarna var det en särdeles vanlig sak. Ty detta folk var utrustat med en synnerligen väl ordnad styrelse; och där det ännu finnes en sådan styrelse, där avlöper det icke utan denna synd. Och orsaken härtill är den, att där domare, borgmästare, furste eller annan överhet finnas, där slår det aldrig fel, att man, efter världens vanliga gång, söker undvika att stöta sig med någon människa, utan hycklar och smickrar för att vinna gunst, penningar, framgång och vänskap; och därvid måste ofta en fattig man komma till korta med sin sak, stå med orätt och lida straff. Och det är beklagligen ibland oss oftast så, att det endast sällan är fromma människor, som sitta i domarsätet. 259] Och dock borde ju en domare framför allt vara en from man, och icke blott en from man, utan också en vis och skicklig, ja, en djärv och modig man, liksom ock ett vittne bör vara en modig, men framför allt en from människa. Ty den som i alla saker vill döma rätt och med sin dom träffa sanningen, han måste ofta komma att stöta sig med vänner, fränder, grannar samt rika och mäktiga män, som både kan gagna och skada honom mycket. Därför måste han vara alldeles blind, tillsluta ögon och öron, varken se eller höra annat än rätt framför sig, på vad som i saken förebringas, och därefter döma.

260] Därför syftar alltså detta bud för det första därtill, att var och en skall förhjälpa sin nästa till rätt och icke tillåta, att den förhindras eller förvränges, utan befrämja och oförskräckt skydda den, det må vara fråga om domare eller vittne och gälle vad sak som helst. 261] Och i all synnerhet är härmed en uppgift satt för våra herrar jurister, att de må vara uppmärksamma på att behandla alla saker rätt och utan svek, att låta rätt vara rätt och icke vränga, bemantla eller förtiga något samt icke taga hänsyn till penningar, gods, ära eller makt. Detta – nämligen allt det som sker inför rätta – är ett stycke av vårt bud och dess närmast liggande syftning.

262] Sedermera har det en mycket vidsträcktare innebörd, om man, såsom sig bör, hänför det till den andliga domstolen eller styrelsen, varest det är så, att var och en avlägger falskt vittnesbörd angående sin nästa. Varhelst nämligen fromma predikanter och kristna finnas, där drabbas de inför världen av den domen, att de äro kättare och avfällingar, ja, upproriska och avskyvärda odågor. Därjämte måste Guds ord finna sig i att på det skändligaste och lömskaste sätt bliva förföljt, smädat, beskyllt för lögn, förvrängt, falskeligen använt och uttytt. Men må detta lämnas därhän; ty det är nu en gång den blinda världens vana att fördöma och förfölja sanningen och Guds barn och likväl icke anse det vara någon synd.

263] För det tredje – och det angår oss alla – förbjudes i detta bud all synd med tungan, varigenom man skadar eller förnärmar sin nästa. Ty att bära falskt vittnesbörd är ett munnens verk. Vad man nu med munnen må göra mot nästan, det vill Gud belägga med förbud, det må nu vara falska predikanter med deras lära och hädelse, falska domare och vittnen med deras utsagor eller annars lögn och förtal utom domstolen. 264] Hit hör nu i all synnerhet den gemena, skändliga lasten att baktala eller förtala, varmed djävulen ansätter oss och varom vore mycket att säga. Ty det är ett allmänt, fördärvbringande elände ibland oss, att var och en hellre hör ont än gott sägas om sin nästa. Och fastän vi själva äro så onda, att vi icke kunna tåla, om någon talar illa om oss, utan gärna ville, att hela världen hade idel goda ting att säga om oss, så kunna vi dock icke höra, att man talar riktigt väl om en annan.

265] För att vi må undvika denna odygd, skola vi hava akt på, att det icke för någon är tillåtet att offentligt tala dömande och klandrande om sin nästa, även om han ser honom synda, så framt han icke har särskilt uppdrag att döma och straffa. 266] Det är nämligen en avsevärd skillnad mellan det att döma synd och det att veta om synd. Du må väl veta om en synd, utan att du därför har rätt att döma däröver. Se och höra, att min nästa syndar, kan jag väl; men att omtala det för andra, därtill har jag ingen befallning. Rusar jag åstad, dömer och fördömer, så ådrager jag mig en synd, som är värre än den andres. Men vet du något, så gör av dina öron en grav och skotta igen den, till det du får uppdraget att vara domare och å ämbetets vägnar straffa.

267] Sådana kallas alltså bakdantare, vilka icke låter det stanna vid att veta om synden, utan gå vidare och gripa in i domarens ämbete, och när de få veta om något litet felsteg av en annan, så föra de det vidare till alla vinklar och vrår samt finna en glädje i att få röra i en annans smuts, såsom svinen, vilka vältra sig i träcken och rota däri med trynet. 268] Detta är ingenting annat än att gripa in i Guds dom och ämbete, att döma och straffa med hårdaste dom. Ty ingen domare kan straffa strängare och gå längre, än att han säger: denne är en tjuv, mördare, förrädare o.s.v. Den som därför understår sig att säga något dylikt om sin nästa, han tager sig samma myndighet som kejsaren och all överhet. Ty ehuru du icke bär svärdet, brukar du dock din giftiga tunga till nästans skam och skada.

269] Därför vill Gud förbjuda var och en att tala illa om en annan, även om denne är skyldig och man väl vet det; men ännu mera om man icke vet det, utan blott bygger på andras utsagor. 270] "Skall jag då", genmäler du kanske, "icke säga det, om det är rena sanningen?" Jag svarar: "Varför bringar du det icke inför behöriga domare?" "Nej, jag kan icke offentligen styrka det, och då skulle man kanske bara snäsa och skändligen avvisa mig." "Min vän, förstår du nu, var skon klämmer! Tilltror du dig icke att stå för saken och svara för den inför behöriga personer, så håll också munnen! Vet du det åter, så vet det för dig själv och icke för en annan! Ty om du för det vidare, så står du som en lögnare, även om det är sant, alldenstund du icke kan bevisa det, och du handlar dessutom som en usling, ty man skall icke taga ifrån någon hans goda namn och rykte, om han icke redan förlorat det genom laga dom."

271] Falskt vittnesbörd kallas sålunda allt, som man icke vederbörligen kan bestyrka. 272] Vad som därför icke genom tillräcklig bevisning är bekant skall ingen yppa eller utgiva för sanning. Korteligen, vad som är hemligt skall man låta förbliva hemligt eller och i hemlighet bestraffa, såsom vi skola höra. 273] Om du därför träffar på en skvallrare, som utskriker och förtalar en annan, så sjung ut ordentligt för honom, så att han rodnar av blygsel. På så sätt skall mången veta hålla munnen, som eljest skulle bringa en stackars människa i ett vanrykte, varifrån hon svårligen åter kan befria sig. Ty heder och ära är lätt att förlora, men icke lätt att återvinna.

274] Du ser sålunda, att det, korteligen, är förbjudet att säga något ont om nästan, dock så att värdslig överhet, predikanter och föräldrar äro undantagna, ty man får icke tolka detta bud därhän, att det onda skulle få förbliva ostraffat. Liksom man nu enligt det femte budet icke får skada någon till liv eller lem och bödeln dock är härifrån undantagen, vilken till följd av sitt ämbete icke gör nästan något gott, utan blott skada och ont och likväl icke syndar mot Guds bud – ty Gud har själv inrättat detta ämbete och förbehållit sig att straffa efter sitt behag, såsom han i första budet hotar – på samma sätt, ehuru var och en för sin egen person icke skall döma eller fördöma, synda dock såväl de, vilka icke döma, fastän det är deras uppdrag, som ock de, vilka utan att hava detta ämbete göra det på eget bevåg. 275] Ty i det ämbetet kräver nödvändigheten att tala om det onda, framföra klagomål, fråga och vittna. Det förhåller sig här alldeles på samma sätt som med en läkare, vilken emellanåt måste hos den som han skall bota se och känna på ställen, som eljest hållas dolda. Så äro också överhet, fader och moder, ja, även broder och syster samt i övrigt goda vänner skyldiga att sinsemellan straffa det onda, där det är nödvändigt och nyttigt.

276] Men det vore härvid rätta sättet, om man handlade efter evangeliet, där Kristus i Matt. 18:15 säger: "Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll det honom enskilt." Här har du en kostlig och skön regel, huru du väl skall styra din tunga. Och på den bör du noga giva akt och taga dig till vara för det vederstyggliga missbruket. Rätta dig alltså härefter, så att du icke är så snar till att inför andra utsprida ont om din nästa och tala illa om honom, utan enskilt förmanar honom, på det att han må bättra sig. Sammalunda ock, om en annan bär fram för dina öron något, som den eller den har gjort, så lär också honom, att han själv må gå och bestraffa den felande, om han har set det, men annars att hålla munnen.

277] Detta må du ock lära dig av den dagliga ordningen i hemmet. Ty så gör husbonden: om han ser, att hans tjänare icke gör vad han bör, så säger han själv till honom. Men om han vore så galen, att han läte tjänaren sitta hemma och ginge ut på gatorna för att klaga över honom för sina grannar, så skulle han förvisso få höra: "Din narr, vad angår det oss, 278] varför säger du det icke åt honom själv?" Se, att göra så vore rätt broderligt handlat, ty då hade du fått bot på det onda och din nästas heder förbleve oförkränkt, såsom också Kristus på anförda ställe säger: "Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder." (Matt. 18:15) Då har du gjort en stor och förträfflig gärning. Eller menar du, att det är en ringa ting att vinna en broder? Låt alla munkar och heliga ordnar med alla sina verk tillsammantagna träda fram och låt se, om de kunna framvisa den berömmelsen att hava vunnit en broder!

279] Vidare lär Kristus: "Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, på det att var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago." Man bör alltså alltid vända sig till den som saken angår och icke utan hans vetskap baktala honom. 280] Hjälper icke heller detta, så må du offentligen bära fram det inför församlingen, det må nu vara värdslig eller andlig domstol. Ty här står du icke ensam, utan har med dig de vittnen, genom vilka du kan överbevisa den skyldige och på grund av vilkas utsago domaren kan döma och straffa. Så kan man på laglig och rättvis väg komma till att hejda och förbättra den som är ond. 281] Eljest, om man för ut sin nästa i alla vinklar och vrår och rör i smutsen, så blir ingen därav bättre, och om man sedan skall stå inför rätten och vittna, så vill man hellre ha det osagt. 282] Därför vore det rätt åt sådana skvallertungor, om man rätt grundligt betoge dem lusten härtill, så att de bleve andra till varnagel. 283] Om du gjorde sådant i avsikt att förbättra din nästa eller av kärlek till sanningen, så skulle du icke hemligen smyga omkring och vara skygg för dagens ljus.

284] Detta allt är nu sagt om hemliga synder. Men där synden är allmänt känd, så att domare och var man väl veta därom, där kan du utan att göra någon synd undvika den brottslige och låta honom vara såsom en den där själv har ådragit sig sin vanära, och du kan även offentligt vittna om honom. Ty vid det som ligger i öppen dag kan det ej vara tal om bakdanteri eller falskt dömande och vittnande, såsom då vi nu straffa påven och hans lära, som offentligen är framställd i böcker och utropad för all världen. Ty där synden är offentlig, där bör också billigtvis offentlig bestraffning följa, på det att var man må veta att taga sig till vara.

285] Så hava vi nu framställt huvudinnehållet och den allmänna meningen av detta bud, nämligen att ingen skall med sin tunga skada sin nästa, han må vara vän eller fiende, eller tala illa om honom, det må vara sant eller uppdiktat, så framt det icke sker å ämbetets vägnar eller i avsikt att förbättra. Fastmer skall man bruka sin tunga och låta henne tjäna till att tala det bästa om var man, till att överskyla nästans synd och brister, urskulda honom, pryda och smycka honom med all heder. 286] Och detta förnämligast på den grund, som Kristus i evangeliet anför (Matt. 7:12) och vari han vill hava buden angående nästan sammanfattade: "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem."

287] Också lär oss naturen detsamma på vår kropp, såsom S:t Paulus i 1 Kor. 12:22f. säger: "Just de kroppens lemmar, som tyckas vara svagast, äro som mest nödvändiga. Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma, dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet." Ansikte, ögon, näsa och mun betäcker ingen, ty de behöva det icke, då de i sig själva äro de hedervärdaste lemmar vi hava. Men de skröpligaste, för vilka vi blygas, betäcka vi med all omsorg; och där måste händer, ögon och hela kroppen hjälpa till att täcka och skyla. 288] Så böra vi ock alla inbördes överskyla vad som hos nästan är vanhederligt och skröpligt och med allt som står till vår rådighet tjäna, understödja och befordra hans ära och däremot avvärja allt, som kan lända honom till vanära. 289] Och det är i all synnerhet en vacker, ädel dygd, om man i fråga om allt vad man hör sägas om nästan – såframt det icke är något allmänt bekant ont – kan väl utlägga och till det bästa tyda det eller framställa det i en god dager gentemot de giftiga pratmakarna, som göra allt för att kunna utfundera eller uppsnappa något hos nästan att tadla och att uttyda och förvända till det värsta, såsom nu framför allt sker i fråga om det kära Guds ord och dess förkunnare.

290] Fördenskull innefattas i detta bud en ganska stor myckenhet goda gärningar, som äro Gud på det högsta välbehagliga och som skulle föra med sig gott och välsignelse i överflöd, om blott den blinda världen och de falska helgonen ville inse det. 291] Ty det finnes hos och i hela människan intet, som mera kan både åstadkomma gott och göra skada i andliga och världsliga saker än tungan, ändock den är den minsta och svagaste lemmen.

Nionde och tionde buden

292] Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.

Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till han oxe eller hans åsna, ej heller till något annat, som tillhör din nästa.

293] Dessa tvenne bud äro i all synnerhet givna åt judarna, ehuru de likväl delvis angå även oss. Ty de uttydde dem icke såsom gällande okyskhet och stöld, vilka i de föregående buden äro tillräckligt förbjudna; de menade ock, att de hade hållit alla buden, om de i det yttre hade gjort eller underlåtit gärningarna. Fördenskull har Gud tillagt dessa två bud, att man skall anse såsom synd och förbjudet att hava begär efter och på något sätt trakta efter nästans hustru och egendom, 294] och det i all synnerhet därför att enligt den judiska rättsordningen tjänare och tjänarinnor icke såsom nu voro fria och tjänade för lön, blott så länge de ville, utan de voro med sin kropp och vad de ägde sin husbondes egendom, alldeles såsom boskapen och hans övriga ägodelar. 295] Dessutom hade också var och en den rätten gentemot sin hustru att genom skiljebrev lagligen skilja sig från henne och taga en annan. Därför måste de nu sinsemellan befara, att om någon gärna ville hava en annans hustru, skulle han skaffa sig någon förevändning både att skilja sin hustru ifrån sig och att skapa ovänskap mellan den andre och hans hustru, för att så under sken av rätt kunna taga henne till sig. Detta var hos dem ingen synd och skam, lika litet som det nu anses vara fallet i fråga om tjänstefolket, om en husbonde giver sin tjänare eller sin tjänarinna avsked eller om någon annars lockar till sig den andres tjänare.

296] Därför hava de nu, säger jag, utlagt dessa bud så – för övrigt alldeles riktigt, ehuru deras innebörd är något mera omfattande och högre – att ingen får umgås med tankar eller planer på att tillägna sig vad som tillhör en annan, såsom hustru, tjänstefolk, hus och gård, åker, ängar och boskap, även om det sker under vackert sken och en skicklig förevändning, men är till nästans skada. Ty förut i sjunde budet förbjudes den synden att tillägna sig främmande egendom eller undanhålla nästan vad honom tillhör, vartill man ju icke kan hava någon rätt. Här åter är förbjudet också det att avhända nästan något, även om man kan komma åt det med bibehållen heder inför världen och så att ingen vågar lasta eller tadla dig, som om du hade tagit det med orätt.

297] Ty naturen är så beskaffad, att ingen unnar sin nästa så mycket som sig själv och att envar drager till sig så mycket han kan, det må gå med den andre huru som helst. 298] Och härvid vilja vi till på köpet gälla för fromma människor och veta att ge oss det allra vackraste sken och att dölja skälmen inom oss; vi uppleta och göra ihop så listiga finter och sluga knep – sådana man nu dagligen skickligt uttänker – att det ser ut, som om vi handlade alldeles rätt, ja, vi våga att käckt åberopa oss och trotsa därpå och vilja, att sådant icke skall kallas fräckhet utan klokhet och förutseende. 299] Därvid äro också jurister och laglärda behjälpliga, vilka vrida och tjäna rätten, för att den skall gynna en viss utgång av saken, samt vränga orden och använda dem efter sitt intresse utan att fråga efter billighet och nästans behov. Med ett ord, den som i dylika ting är slugast och listigast, han får säkrast hjälp av lagen, såsom det också heter: "vigilantibus jura subveniunt" ("lagen hjälper dem, som äro påpassliga").

300] Därför är detta sista bud icke riktat till sådana, som i världens ögon äro arga skälmar, utan just till de allra frommaste, som vilja prisas och heta redliga och pålitliga människor, emedan de icke förbrutit sig emot de föregående buden, sådana som i synnerhet judarna ville gälla för att vara; ja, det avser ännu mycket förnämligare män, herrar och furstar. Ty den övriga stora hopen är att hänföra till en annan och vida lägre plats, nämligen till det sjunde budet, såsom den där icke mycket frågar efter, om man hederligt och rättfärdigt förvärvar vad man äger.

301] Slikt plägar nu mestadels inträffa vid sådana fall, som dragas inför domstolen och vid vilka man söker vinna och tillskansa sig något av nästan. Så – för att nu taga ett exempel – när man förhandlar och tvistar om ett större arv, om fast egendom etc., och man därvid andrager och tar till hjälp allt som kan hava ett sken av rätt och utbroderar och förgyller detta så, att man får rätten på sin sida och kan behålla egendomen på sådant sätt, att ingen kan föra någon talan däremot eller göra några anspråk gällande. 302] Samma är förhållandet, när någon gärna vill komma åt ett slott, en stad, eller grevskap eller något annat värdefullt och härvid använder sig utav alla upptänkliga knep med hjälp av vänner eller på annat sätt, för att det så skall frånkännas en annan och tillerkännas honom själv samt därtill bekräftas med brev och sigill och sägas vara redligen och med furstlig rättsgrund fånget.

303] Detsamma sker också vid vanlig köpenskap, när den ene med list avhänder den andre någonting, så att denne måste se det försvinna, eller överrumplar den andre och sätter honom i trångmål, då han häri ser en fördel eller vinst, så att denne kanske till följd av nöd eller skuld icke kan behålla sitt eller utan skada lösa sin tillhörighet. Så lyckas man komma över det för halva värdet eller mindre; och likväl skall det hetas, att man icke med orätt tagit och tillskansat sig det, utan att man redligen köpt det. Då heter det: "Den som kommer först till kvarnen, får först mala", och: "Var och en är sig själv närmast", sedan tage den andre vad han kan. 304] Och vem är så vis, att han kan utgrunda allt vad man med sådant fagert sken kan draga till sig och som världen icke anser för orätt, i det den ej vill se, att nästan därigenom lider förfång och måste lämna, vad han icke utan skada kan umbära? Men då ingen finnes, som skulle vilja, att något sådant vederfores honom själv, så borde väl därav vara tydligt, att dylika utvägar och förevändningar äro falska.

305] På samma sätt har det också fordomdags (hos judarna) tillgått med äkta hustrur. När en annans hustru behagade någon, så kände man sådana finter, att man, själv eller genom andra – ty många medel och vägar voro härvid möjliga – lagade, att hennes man fattade ovilja emot henne eller hon satte sig upp emot honom och betedde sig så, att han måste skilja henne ifrån sig och lämna henne åt den andre. Detta har utan tvivel varit en utbredd sed under Gamla testamentets tid, såsom man också i evangeliet läser om konung Herodes, att han äktade sin egen broders hustru, medan denne ännu levde; och dock ville han, såsom ock S:t Markus vittnar om honom (Mark. 6:20), vara en ärbar och from man. 306] Men något dylikt förekommer, hoppas jag, icke hos oss, då det ju i Nya testamentet är förbjudet för äkta makar att skiljas från varandra. Dock torde det förekomma, att någon med list tager en rik fästmö från den andre. Det är likväl bland oss icke ovanligt, att man tubbar och lockar eller eljest med vackra ord söker draga ifrån den andre hans dräng eller tjänsteflicka.

307] Detta allt må nu ske på vad sätt som helst, så böra vi likväl veta, att Gud icke vill, att du avhänder din nästa något som tillhör honom, så att han måste lida brist, för att du skall få mätta din girighet, även om du kan taga det i besittning på ett inför världen hederligt sätt. Ty detta är en lömsk, försåtlig bovaktighet och innebär, att man, såsom det heter, spelar under täcket, för att det ej skall märkas någonting. Även om du nämligen ställer dig, som om du ej hade gjort orätt mot någon, så har du dock trätt din nästa för när; och kallas det än icke att stjäla och bedraga, så innebär det dock att hava lust till nästans egendom, d.ä. att stå därefter och avhända honom den mot hans vilja och icke unna honom det som Gud har beskärt honom. 308] Och även om domaren och var man måste tillåta det, så skall Gud dock icke tillåta dig det, ty han genomskådar väl det skalkaktiga hjärtat och världens illfundighet, vilken, om hon blott får ett enda finger, tager hela handen, så att även uppenbar orätt och våld följa.

309] Sålunda låta vi dessa bud hava den vanliga innebörden, att därigenom först och främst förbjudes att trakta efter sin nästas skada eller att vara behjälplig eller giva anledning därtill, utan man skall unna honom och låta honom behålla vad han äger samt dessutom befrämja och befordra vad som kan vara honom till nytta och tjänst, såsom vi vilja, att andra skola göra mot oss. 310] Detta är sålunda särskilt riktat emot avunden och den avskyvärda girigheten; ty Gud vill undanrödja orsaken och roten, varifrån allt sådant kommer, genom vilket man skadar nästan. Därför uttrycker han detta tydligt medelst orden: "Du skall icke hava begärelse" o.s.v. Ty han vill framför allt, att vårt hjärta skall vara rent, ehuru vi, så länge vi leva här nere, icke kunna komma därhän, så att detta alltså i likhet med alla de andra buden förbliver ett bud, som oavlåtligen dömer oss skyldiga och visar oss, huru mycket vår fromhet är värd inför Gud.

De Tio budens avslutning

311] Så hava vi nu i de Tio buden en skön sammanfattning av gudomliga tankar om vad vi skola göra, för att hela vårt liv skall behaga Gud; här är den sannskyldiga källan, ur vilken allt måste framvälla, och den rätta kanalen, genom vilken allt måste strömma, som skall gälla som verkligt goda gärningar: så nämligen att med åsidosättande av de Tio buden intet verk och intet sinnelag kan vara Gud välbehagligt, det må nu i världens ögon te sig aldrig så stort och kostligt.

312] Låt nu se, vad våra stora helgon kunna framdraga för märkliga ting om sina andliga ordnar och de stora, svåra gärningar, som de hava uttänkt och pålagt sig, under det de lämnat dessa å sido, liksom vore de alltför ringa eller redan längesedan uträttade. 313] Jag menar fastmer, att man skulle hava fullt upp att göra med att hålla det som här är befallt: saktmod, tålamod och kärlek gentemot fiender, kyskhet, hjälpsamhet o.s.v. och vad som hör till dessa stycken. Men sådana verk gälla och skattas för intet i världens ögon, ty de äro icke märkvärdiga och uppseendeväckande, icke bundna vid särskilda tider, rum, sätt och åtbörder, utan de äro simpla, alldagliga hussysslor, som den ene grannen kan öva mot den andre, och därför hava de intet anseende.

314] Dessa de förmenta helgonens gärningar däremot komma ögon och öron att stå vidöppna; något som man sedan själv söker förstärka genom storslagen prakt, mycken kostnad och härliga byggnader, varmed man omger sina gärningar, så att allt skall lysa och glänsa. Man bränner rökelse, man sjunger och ringer, man tänder vaxljus och lampor, så att man icke kan höra eller se något annat än detta. Att en präst står där i gyllene skrud och att en lekman hela dagen ligger på knä i kyrkan, det kallar man ett kostligt verk, som ingen nog kan prisa. Men att en fattig tjänsteflicka sköter ett spätt barn och troget fullgör vad som åligger henne, det anses följaktligen värdelöst. Vad hade eljest munkar och nunnor i sina kloster att göra?

315] Men se, är det icke en vederstygglig förmätenhet av dessa bedrövliga helgon, att de understår sig att utpeka ett högre levnadssätt och bättre stånd än vad de Tio buden lära samt att de, såsom sagt , föregiva, att det andra är ett lägre liv, lämpat för den stora mängden, men att deras är ett liv för dem som äro heliga och fullkomliga. 316] Och de inse icke, dessa stackars blinda människor, att ingen av oss kan komma så långt, att han kan hålla ens ett enda av de Tio buden, såsom det bör hållas, utan att ytterligare – såsom vi skola höra – både Tron och Fader vår måste komma oss till hjälp, varigenom man söker och utbeder sig och oavlåtligen mottager vad som härtill är av nöden. Därför är det med deras skryt, alldeles som om jag ville skryta och säga: jag har visserligen inte en femöring att betala med, men tio kronor tilltror jag mig dock att kunna betala.

317] Detta säger och inskärper jag, på det att man må befrias från det gruvliga missbruk, som blivit så djupt rotat och nu vidlåder var man, samt i alla stånd på jorden vänja sig att hava allenast detta i sikte, och bekymra sig blott därom. Ty det skall dröja, innan man kan finna någon lära eller något stånd, som kan sättas i jämbredd med de Tio buden, emedan de stå så högt, att ingen genom människokraft kan fullgöra dem; och den som fullgör dem, han är en himmelsk, änglalik människa, vida höjd över all världens helighet.

318] Grip dig an med dem och pröva dig väl, lägg in all din kraft och makt därpå: så skall du väl få så mycket att göra, att du icke skall söka eller fråga efter några andra verk eller någon annan helighet.

319] Detta vare nu nog om den första delen av den allmänneliga kristna läran både med hänsyn till undervisningens och förmaningens behov. Likväl måste vi som avslutning upprepa den text, som hör därtill och som vi redan förut under första budet hava avhandlat, på det att man måtte lära sig, huru mycken vikt Gud fäster därvid, att man grundligt lär sig att driva och öva de Tio buden.

320] Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.

321] Ehuru detta tillägg, såsom vi ovan hört, närmast är fogat till första budet, så har det dock avseende på alla buden, emedan de samtliga syfta härtill och skola hänföras härpå. Därför har jag sagt, att man också bör förehålla de unga detta och inskärpa det hos dem, så att de lära sig det och behålla det i minnet, för att man må se, vad som skall driva och förmå oss att hålla dessa tio bud. Därför skall man betrakta detta stycke alldeles så, som vore det särskilt tillagt till vart och ett av buden, så att det verkligen är en beståndsdel av dem alla.

322] Nu har Gud i dessa ord, såsom förut är sagt, sammanfattat både en vred hotelse och ett vänligt löfte, för att såväl skrämma och varna som locka och beveka oss att mottaga hans ord såsom gudomliga allvarsord och akta dem högt, alldenstund han själv här klart utsäger, huru stor vikt han lägger därvid och huru strängt han vill vaka däröver, nämligen så att han gruvligt och förskräckligt vill straffa alla, som förakta och överträda hans bud 323] men huru han åter rikligen vill belöna, omhulda och med allt gott begåva dem, som akta hans bud högt och gärna göra och leva därefter. Därmed vill han uttala den fordran, att detta allt skall gå av ett sådant hjärta, som fruktar Gud allena och har blott honom för ögonen och som i kraft av denna fruktan avhåller sig från allt, som är hans vilja emot, på det att han icke må förtörnas, samtidigt som det skall framkomma av ett hjärta, som förtröstar på honom allena och honom till behag gör allt vad han befaller, emedan han talar till oss så vänligt som en fader och erbjuder oss sin nåd och allt gott.

324] Detta är också själva meningen och rätta utläggningen av det första och förnämsta budet, varur alla de andra skola härflyta och hava sitt ursprung. Detta bud: "Du skall icke hava några andra gudar", vill enkelt uttryckt ej säga något annat än det: du skall frukta, älska och förtrösta på mig som din ende, rätte Gud. Ty den som har ett sådant hjärta mot Gud, han har uppfyllt detta och alla de andra buden. Den däremot som fruktar och älskar någon annan i himmel och på jord, han kommer icke att hålla vare sig detta eller något annat bud. 325] Sålunda har hela Skriften överallt predikat och inskärpt detta bud och låtit allt syfta mot de två styckena, gudsfruktan och gudsförtröstan. Det gäller framför allt profeten David hela Psaltaren igenom, såsom då han säger: "Herrens behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd" (Ps. 147:11), liksom vore hela Guds vilja fullständigt uttryckt med denna enda vers och dess innehåll detta: Herrens behag står till dem som icke hava några andra gudar.

326] Sålunda skall nu första budet lysa och kasta sin glans över alla de andra. Därför måste du också låta detta stycke omfatta alla buden, liksom bandet eller ringen i kransen, som sammanbinder början och slut och håller allt tillhopa. På så sätt skall man komma till att beständigt upprepa och icke glömma det. När det sålunda i andra budet säges, att man skall frukta Gud och icke missbruka hans namn till svordom, lögn, bedrägeri och andra synder och laster, utan bruka det rätt med åkallan, bön, lov och tack, så kommer allt detta från den kärlek och förtröstan, som skapas genom första budet. Sammalunda skall denna fruktan, kärlek och förtröstan driva och beveka oss, så att vi icke förakta hans ord, utan lära och gärna höra det samt hålla det heligt och ära det.

327] Detsamma gäller nu också i fortsättningen med avseende på de följande buden om vårt förhållande till nästan. Allt befalles där i kraft av första budet, så att man skall hedra fader och moder, herrar och all överhet, vara dem underdånig och lydig, icke för deras skull utan för Guds skull. Ty du skall härvid icke fästa din blick vid fader och moder och frukta dem, ej heller göra eller låta något allenast dem till behag; utan du skall se till, vad Gud fordrar och förväntansfullt begär av dig. Underlåter du det, så har du emot dig en vredgad domare, men annars en nådig fader.

328] Dit hör ock, att du icke tillfogar din nästa något lidande, skada eller våld eller på något sätt träder honom för när, det må nu gälla hans egen kropp, hans maka, egendom, ära eller rätt, såsom buden i tur och ordning inskärpa, och det även om du hade tillfälle och orsak därtill och ingen människa straffade dig därför; utan att du gör väl mot var man, är hjälpsam och befordrar din nästas väl, på alla sätt och varhelst du kan, och detta allt blott för Guds skull och honom till behag, i förtröstan på att han rikligen skall löna dig för allt. 329] Sålunda ser du, hurusom första budet är själva huvudet och den källåder, som flyter fram genom alla de andra buden, och hurusom återigen dessa alla gå tillbaka på och bero av detta, så att allt från början till slut är sammanknutet och förbundet med vartannat.

330] Detta är, säger jag, nyttigt och nödvändigt att beständigt förehålla de unga, så att man förmanar och påminner dem, på det att de icke som oskäliga djur må uppfostras blott med aga och tvång, utan i Guds fruktan och med hans ära för ögonen. Ty därest man betänker detta och lägger på hjärtat, att det här icke är fråga om människofunder, utan om det höga Majestätets egna befallningar, och att han själv med sådant allvar vakar däröver, att han drabbar dem med vrede och straff, som förakta hans bud, men så översvinneligt vedergäller dem, som hålla de samma: så måste man av sig själv lockas och drivas att gärna göra Guds vilja.

331] Därför är det icke utan orsak i Gamla testamentet påbjudet, att man skall skriva de Tio buden på alla väggar och i alla hörn, ja, t.o.m. på sina kläder (5 Mos. 6:7f.), icke blott för att de skola vara skrivna där och ställas fram till beskådande, såsom judarna gjorde, utan detta skall ske för att vi oavlåtligen skola hava dem för våra ögon och i vårt minne samt söka uppfylla dem i all vår gärning och vandel, 332] så att var och en låter dem vara sin dagliga övning vid alla tillfällen, sysslor och företag, såsom stode de skrivna över allt, vart han ser, var han går eller står. Så skulle man, både för egen del i sitt hem och gentemot grannar, hava tillfällen nog att öva de Tio buden, så att ingen fördenskull behövde löpa lång väg.

333] Härav ser man nu än en gång, huru högt dessa tio bud förtjäna att upphöjas och prisas framför alla stånd, bud och verk, som man eljest lär och förkunnar. Ty här kunna vi trotsa och säga: låt alla visa och helgon träda fram och försöka, om de kunna åstadkomma ett verk, jämförligt med dem som innehållas i dessa bud, vilka Gud med sådant allvar inskärper och anbefaller under hot om sin strängaste vrede och bestraffning, och till vilka han dessutom fogar så härliga löften om att överhopa oss med allt gott och all välsignelse. Därför bör man ock framför allt annat undervisa om dessa bud samt hålla dem högt och i ära såsom den högsta skatt, av Gud förlänad.