[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Femte delen: Om altarets sakrament

1] På samma sätt som vi hava gjort i fråga om det heliga dopet, så måste vi också tala om det andra sakramentet, nämligen om de trenne styckena: vad det är, vilken nytta det medför och vem som skall mottaga det. Och allt detta skall stödjas på de ord, genom vilka det är av Kristus instiftat, 2] vilka också var och en bör kunna, som vill vara en kristen och gå till sakramentet. Ty vi äro icke sinnade att släppa fram till och utdela sakramentet åt sådana, som icke veta, vad de söka och varför de komma. Men orden lyda:

3] "I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: Tagen och äten! Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse!

Sammalunda tog han ock kalken, tackade Gud och gav åt lärjungarna och sade: Dricken härav alla! Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse."

4] Lika litet som förut vilja vi beträffande detta sakrament kivas och fäkta med dess föraktare och försmädare, utan allra först liksom vid dopet lära oss det varpå allt beror, nämligen att det förnämsta stycket är Guds ord, instiftelse och befallning. Ty det är icke uttänkt eller påfunnet av någon människa, utan av Kristus instiftat utan någons råd och anvisning. 5] Liksom därför de Tio buden, Fader vår och Tron behålla sitt väsen och sin värdighet, även om du aldrig håller buden, beder eller tror, så förbliver också detta högheliga sakrament orubbat, så att det ingenting mister eller förlorar, även om vi ovärdigt bruka och behandla det. 6] Menar du månne, att Gud så aktar våra gärningar och vår tro, att han för deras skull skulle låta sin ordning förändras? I alla världsliga ting förbliver ju allt, såsom Gud har skapat och ordnat det, huru vi än bruka och använda det. 7] Dylikt måste man ständigt framhålla, ty därmed kan man tillbakavisa nästan alla partiandars prat. Ty de bortse vid sakramenten från Guds ord och betrakta dem såsom någonting, som vi göra.

8] Vad är nu altarets sakrament? Svar: det är Herren Kristi sanna lekamen och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka. 9] Och liksom det sades om dopet, att det icke är blott och bart vatten, så säga vi också här, att sakramentet är bröd och vin, men icke blott bröd och vin, sådant som man eljest sätter fram på bordet, utan bröd och vin omslutet av Guds ord och bundet därvid.

10] Ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det icke är blott och bart bröd och vin, utan med rätta kallas Kristi lekamen och blod. Ty det heter: "Accedat verbum ad elementum et fit sacramentum", d.ä. "när ordet kommer till det utvärtes tinget, så blir det ett sakrament". Denna sats av S:t Augustinus är så träffande och riktig, att han knappast har sagt något bättre. Ordet måste göra elementet till sakrament, varom icke, förbliver det rätt och slätt element. 11] Nu är detta icke en furstes eller kejsares, utan själva det gudomliga Majestätets ord och påbud, inför vilket allt skapat borde nedfalla på sina knän och erkänna, att det är så, som han säger, samt taga emot det med all vördnad, fruktan och ödmjukhet.

12] Med det ordet kan du styrka ditt samvete och säga: "Om än hundra tusen djävlar jämte alla svärmare komma med sitt tal: 'Huru kan bröd och vin vara Kristi lekamen och blod?' så vet jag, att alla andar och lärda tillsammans icke äro så kloka som det gudomliga Majestätet i sitt minsta finger." 13] Här står nu Kristi ord: "Tagen och äten! Detta är min lekamen. Dricken härav alla! Detta är det nya förbundet i mitt blod" o.s.v. Därvid förbliva vi, och vi vilja se den, som skall kunna mästra Kristus och få annan mening i det han har talat. Det är väl sant, att om du tar bort ordet från nattvarden eller ser därpå utan ordet, så har du icke annat än bröd och vin rätt och slätt. 14] Men om återigen orden få höra tillsammans därmed, såsom de böra och måste, så hava vi i enlighet med dessas vittnesbörd i sanning Kristi lekamen och blod. Ty såsom Kristi mun talar och säger, så är det, då han icke kan ljuga och bedraga.

15] Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer, såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handhava och utdela sakramentet, och annat av samma slag. 16] Ty inför sådant är vår slutsats klar, och vi säga: även om en bov mottager eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet, d.v.s. Kristi lekamen och blod, lika väl som den som umgås därmed på det allra värdigaste sätt. Ty det är icke grundat på människors helighet, utan på Guds ord. Och likasom intet helgon på jorden, ja, ej ens en ängel i himmelen kan göra bröd och vin till Kristi lekamen och blod, så kan heller ingen förändra eller förvandla sakramentet, även om det missbrukas. 17] Ty för personens eller otrons skull blir icke det ord falskt, genom vilket det har förordnats och insatts till att vara ett sakrament. Ty Kristus säger icke: "Om I tron eller ären värdiga, så undfån I min lekamen och mitt blod", utan: "Tagen, äten och dricken, detta är min lekamen och mitt blod." Vidare säger han: "Gören detta" (nämligen det jag nu gör, instiftar, giver eder och bjuder eder att mottaga). 18] Det vill säga: vare sig du är ovärdig eller värdig, så undfår du här hans lekamen och hans blod i kraft av dessa ord, som äro förbundna med brödet och vinet. 19] Så märk nu och kom väl ihåg detta; ty dessa ord äro vår grundval, vårt skydd och värn emot alla villfarelser och förförelser, som hittills uppkommit eller ännu kunna uppkomma.

20] Sålunda hava vi i korthet behandlat det första stycket, som rör detta sakraments väsen. Vi gå nu vidare och betrakta den kraft och nytta, för vars skull det i sista hand är instiftat, något som i detta sammanhang är högeligen av nöden, på det att man må veta, vad vi där skola söka och hämta. 21] Detta är nu klart och lätt att förstå av de nyss anförda orden: "Detta är min lekamen och mitt blod, för eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse." 22] Det vill korteligen säga: därför gå vi till sakramentet, att vi där må undfå denna skatt, genom och i vilken vi erhålla syndernas förlåtelse. Varför det? Jo, därför att orden stå där och giva oss detta. Ty fördenskull befaller mig Kristus att äta och dricka, att det skall bli mitt och gagna mig såsom en säker underpant och ett tecken, ja, såsom just det goda självt, som för mig är satt emot min synd, emot döden och all olycka.

23] Därför säges nattvarden med rätta vara en själarnas spis, som när och stärker den nya människan. Ty genom dopet bliva vi först pånyttfödda; men därjämte stannar, såsom sagt är, den gamla huden kvar hos människan i hennes kött och blod, dessutom gives det så många hinder och anfäktelser från djävulens och världens sida, att vi ofta bliva trötta och kraftlösa och understundom även stappla.

24] Därför är nattvarden given till daglig spis och föda, för att tron må vederkvickas och stärkas, så att den i en dylik kamp icke må falla till föga, utan bliva allt starkare och starkare. 25] Ty det nya livet skall vara så beskaffat, att det städse tillväxer och förkovras. 26] Men det måste härvid utstå mycket. Ty en så förbittrad fiende är djävulen, att när han ser, att man gör motstånd mot honom och går till angrepp på den gamla människan, och han icke med våld kan övermanna oss, då smyger och stryker han omkring oss på alla sidor, försöker alla konster och upphör icke, förrän han har uttröttat oss, så att vi antingen uppgiva tron eller liknöjt låta världen ha sin gång och bli olustiga och otåliga. 27] Emot sådant är nu den trösten given, att hjärtat, när det känner sådant, som vill bli det för tungt, här kan hämta tröst och vederkvickelse.

28] Här snärja våra kloka andar med sin stora lärdom och klokhet återigen in sig, i det de skrika och väsnas: "Huru kan bröd och vin förlåta synden och stärka tron?" Och det trots att de höra och veta, att vi säga detta icke om bröd och vin, försåvitt som brödet i och för sig självt är bröd, utan om sådant bröd och vin, som är Kristi lekamen och blod och som är förbundet med instiftelsens ord. Detta, säga vi, och intet annat är ju den skatt, varigenom sådan förlåtelse är oss förvärvad. 29] Nu gives förlåtelsen och blir vår egendom endast och allenast genom de orden: "för eder utgiven och utgjutet". Ty i dem har du båda delarna, både att det är Kristi lekamen och blod och att det är din egendom såsom en dig given skatt och skänk. 30] Nu kan ju Kristi lekamen icke vara något ofruktbart och onyttigt, som ingenting uträttar eller gagnar. Dock, huru stor skatten än i och för sig må vara, så måste den omslutas av ordets hölje, när den räckes åt oss; eljest skulle vi icke veta därom, ej heller söka densamma.

31] Därför är det fullkomligt meningslöst, när de säga: "Kristi lekamen och blod är icke vid nattvarden utgiven eller utgjutet för oss, därför kan man icke genom sakramentet vinna syndernas förlåtelse." Ty ehuru verket på korset har skett och syndernas förlåtelse är förvärvad, så kunna de icke på annat sätt än genom ordet komma till oss. Ty huru visste vi eljest om, att detta skett och att det är avsett som gåva åt oss, om man icke genom predikan eller det muntliga ordet förkunnade det? Varifrån hava de (svärmandarna) sin kunskap därom eller huru kunna de fatta om och tillägna sig förlåtelsen, om de icke hålla sig till och tro på Skriften och evangelium? 32] Nu är ju hela evangelium jämte den trosartikeln: "Jag tror på en helig kristlig kyrka, syndernas förlåtelse" o.s.v. genom ordet inneslutet i detta sakrament och oss tillbjudet. Varför skulle vi då låta en sådan skatt ryckas bort ifrån sakramentet, då de (motståndarna) likväl nödgas erkänna, att det här just är fråga om samma ord, som vi allestädes i evangelium höra, och då de lika litet kunna säga, att dessa ord i sakramentet icke äro av något gagn, som de våga påstå, att hela evangelium eller Guds ord, bortsett från sakramentet, till intet gagnar.

33] Vi hava sålunda nu genomgått hela sakramentet, med hänsyn till både vad det är i och för sig och vad det åvägabringar och gagnar. Nu måste man också se, vilken den person är, som undfår dylik kraft och nytta. Och det är kort sagt – såsom ovan i fråga om dopet och eljest ofta är utvecklat – den som tror detta, som orden utsäga och innehålla. Ty de äro icke talade eller förkunnade för stockar och stenar, utan för dem som höra och till vilka Kristus säger: 34] "Tagen och äten" o.s.v. Och emedan det som han tillbjuder och lovar är syndernas förlåtelse, så kan detta icke mottagas på annat sätt än genom tron. Sådan tro fordrar han själv i ordet, då han säger: "För eder utgiven och för eder utgjutet", såsom ville han säga: "Därför giver jag eder detta och bjuder eder att äta och dricka det, för att I skolen mottaga och njuta det." 35] Den som nu låter detta vara sagt till sig och tror, att det är sant, han har det också; men den som icke tror, han har intet, emedan han låter detta förgäves tillbjudas sig och icke vill komma i åtnjutande av en så hälsosam gåva. Skatten är väl upplåten och ligger framför var mans dörr, ja, på var mans bord, men det fordras också, att du tager emot densamma och med visshet tror, vad orden säga dig.

36] Detta är nu hela den kristliga beredelsen till att värdigt mottaga detta sakrament. Ty emedan denna skatt erbjudes oss just genom orden i fråga, kan man icke annat än med hjärtat omfatta och tillägna sig densamma, ty med handen kan man ju icke fatta en sådan skänk och evig skatt. 37] Att fasta och bedja m.m. må väl vara en utvärtes beredelse och barnaövning, på det att kroppen må förhålla sig tuktigt och vördnadsfullt gentemot Kristi lekamen och blod; men det som däri och därmed gives kan icke kroppen fatta eller tillägna sig. Men det gör tron hos ett hjärta, som inser värdet av denna skatt och längtar därefter.

38] Detta må nu vara tillräckligt för den allmänna undervisningen om sakramentet; ty det som vidare kan vara att säga därom får anstå till ett annat tillfälle.

39] Till sist, då vi nu hava en rätt uppfattning och lära om sakramentet, är väl ock en förmaning och uppfordran nödvändig, att man icke må låta en så stor skatt, som man bland de kristna dagligen förvaltar och utdelar, gå sig förbi utan gagn, d.v.s. att de som vilja vara kristna skicka sig att ofta undfå det högheliga sakramentet. 40] Ty vi se, att man härutinnan förhåller sig trög och liknöjd och att deras skara är stor, vilka väl hör evangelium, men – emedan påvens påfund nu äro avskaffade, så att vi äro befriade från hans tvång och bud – kunna låta ett, två, tre år eller längre tid gå utan sakrament, likasom vore de så starka kristna, att de icke behövde detsamma. 41] Somliga låta sig ock hindras och avskräckas från sakramentet därav, att vi hava lärt, att ingen skall gå därtill utan att känna hunger och törst därefter. Andra förebära, att sakramentet är något fritt och icke-nödvändigt och att det är nog, om de blott hava tro. Sålunda komma de flesta därhän, att de bliva alldeles otyglade och förakta både sakramentet och Guds ord.

42] Nu är det visserligen, såsom vi hava sagt, sant, att man på intet sätt får driva eller tvinga någon till sakramentet för att icke återigen införa ett nytt själamördande. Men det skall man dock veta, att sådana människor, som så lång tid äro borta från och undandraga sig sakramentet, icke äro att anse såsom kristna. Ty Kristus har icke inrättat nattvarden för att man skall behandla den som ett skådespel, utan han har bjudit sina kristna, att de skola äta och dricka och göra det till hans åminnelse.

43] Och dock skola väl de, som äro rätta kristna och hålla sakramentet dyrt och högt, själva driva och mana sig därtill. För att likväl de enfaldiga och svaga, som även gärna skulle vilja vara kristna, må desto mera uppfordras att betänka den orsak och det behov, som böra driva dem, vilja vi något litet avhandla denna sak. 44] Ty likasom det i andra angelägenheter, som röra tron, kärleken och tålamodet, icke är nog att blott lära och undervisa, utan vi också dagligen måste förmana, så är det också här av nöden att med all ihärdighet predika, så att vi icke bliva slappa och håglösa, när vi veta och känna, huru djävulen ständigt gör motstånd emot detta och kristligt väsen över huvud och efter förmåga hetsar och driver bort därifrån.

45] Då hava vi först och främst den klara texten i Jesu ord: "Gören detta till min åminnelse." Det är ord, som bjuda och befalla oss och som ålägga alla dem, som vilja vara kristna, att göra bruk av sakramentet. Därför må envar, som vill höra till de lärjungar, med vilka Kristus här talar, betänka detta och rätta sig därefter, icke av tvång och driven av människor, utan av lust att lyda och behaga Herren Kristus. 46] Du invänder likväl: "Det är dock därtill fogat, 'så ofta I gören det', och då tvingar han ju ingen, utan ställer det i vårt fria val." Jag svarar: 47] Det är sant, men detta står ej, för att man aldrig skall göra det. Utan just emedan han begagnar orden: "Så ofta I gören det", så är därvid underförstått, att man bör göra det ofta. Dessa ord äro tillfogade därför, att han vill hava sakramentet fritt och obundet av varje särskild tid, i motsats till judarnas påskalamm, som de skulle äta blott en gång om året och det just på aftonen av den fjortonde dagen efter den första fullmånen utan att få rubba härpå med en enda dag. Det är som ville Kristus med dessa ord säga: "Jag instiftar åt eder en påskhögtid eller nattvard, som I skolen åtnjuta icke allenast denna bestämda afton, en gång om året, utan ofta, när och var I viljen, efter vars och ens lägenhet och behov, utan att I ären bundna vid någon bestämd plats eller tid." 48] Trots detta har påven sedermera vänt upp och ned härpå och åter därav gjort en judehögtid.

49] Du ser sålunda, att friheten icke är given därtill, att man skall förakta sakramentet. Ty det kallar jag förakt, om man utan att hava något förhinder låter sig lång tid gå, varunder man icke begär sakramentet. Vill du hava sådan frihet, så hav lika gärna en ännu större frihet, nämligen att du icke är någon kristen och icke behöver tro och bedja. Ty det ena är lika väl Kristi bud som det andra. Men vill du vara en kristen, så måste du också understundom efterkomma och lyda detta bud. 50] Ty ett sådant bud borde ju beveka dig till självbesinning och till att tänka: "Se, vad är jag för en kristen? Vore jag en rätt kristen, så borde jag ju hysa någon längtan efter det som min Herre har befallt mig att göra."

51] Och just emedan vi förhålla oss så främmande inför sakramentet, så märker man väl, vad slags kristna vi hava varit under påvedömet, i det vi då hava gått därtill av idel tvång och fruktan för människobud, utan lust och kärlek och utan att tänka på att det är Kristi befallning. 52] Men vi tvinga och truga ingen, och ingen behöver göra det oss till tjänst eller välbehag. Men det borde locka och rent av tvinga dig, att Kristus vill det och att det behagar honom väl. Av människor skall man icke låta tvinga sig vare sig till tro eller till något gott verk. Vi göra ingenting vidare än att vi säga och förmana dig, vad du bör göra, icke för vår, utan för din egen skull. Kristus lockar och drager dig; vill du förakta det, så må du själv bära ansvaret därför.

53] Detta är nu vad som i första rummet bör sägas, särskilt åt de kalla och loja, att de må vakna upp och besinna sig över sig själva. Ty såsom jag vet av egen erfarenhet och envar kan pröva på sig själv, är det förvisso sant, att när man drager sig undan från nattvarden, så blir man dag för dag alltmera oemottaglig och kall och hamnar slutligen i förakt för densamma. 54] Men i annat fall kommer man till att rådfråga sitt hjärta och samvete och förhålla sig såsom en människa, som gärna vill ha det rätt ställt gentemot Gud. Ju oftare nu detta sker, desto mera kommer hjärtat till att värmas och upptändas, så att det icke helt och hållet kallnar.

55] Men du invänder: "Om jag då känner, att jag icke är beredd?" Svar: Det är även min anfäktelse. Och den härleder sig framför allt från det gamla väsendet under påvedömet, då man så hårt plågade sig för att vara alldeles ren, så att Gud icke skulle finna det minsta fel hos oss. Härigenom blevo vi så skygga för sakramentet, att var och en plötsligt kunde betagas av skräck och utbrista: "O ve, du är icke värdig." 56] Ty därvid börja natur och förnuft att tänka över vår ovärdighet gentemot den stora, dyra gåvan, och då ter sig det som är vårt såsom en mörk lykta i jämförelse med den klara solen eller såsom gödsel i jämförelse med ädla stenar. Och när man ser detta , så vågar man sig icke fram, utan dröjer, i hopp om att bliva värdig, så länge, att den ena veckan går efter den andra och det ena halvåret efter det andra. 57] Men om du vill se på, huru from och ren du är, och sträva efter att intet må kvälja ditt samvete, så lär du aldrig komma till nattvarden.

58] Därför skall man här göra en åtskillnad mellan människor. Dem som äro fräcka och otyglade skall man säga, att de må hålla sig borta; ty de äro icke skickade att mottaga syndernas förlåtelse då de icke längta därefter och icke hava någon åstundan att vara fromma. 59] De andra däremot, som icke äro sådana ofostrade och självsvåldiga människor, utan gärna skulle vilja vara fromma, de skola icke hålla sig undan därifrån, även om de eljest äro svaga och bristfulla. Detta överensstämmer också med vad S:t Hilarius har sagt: "Om den synd någon har begått icke är av den beskaffenheten, att han med rätta bör uteslutas ur församlingen och gälla för en icke-kristen, så bör han icke avhålla sig från sakramentet", på det att han icke må beröva sig livet. 60] Ty så långt skall ingen människa komma, att hon icke behåller en mängd smärre brister i kött och blod.

61] Därför skola sådana människor lära sig, att den högsta konsten består i att fasthålla, att detta sakrament icke grundar sig på vår värdighet. Ty vi låta icke döpa oss på den grund, att vi skulle vara värdiga och heliga, vi komma ej heller till bikten, såsom vore vi rena och utan synd, utan tvärtom såsom fattiga, eländiga människor och just därför att vi äro ovärdiga, så framt där ej är någon, som icke längtar efter nåd och avlösning och ej heller tänker bättra sig.

62] Men den som gärna vill hava nåd och tröst, han skall själv upptända sin iver och icke låta någon skrämma sig bort från nattvarden, utan säga: "Jag skulle väl gärna vilja vara värdig, men jag kommer icke på grund av någon min värdighet, utan på grund av ditt ord, därför att du har befallt det och jag gärna vill vara din lärjunge, med min värdighet må det sedan gå huru det kan." 63] Men detta är svårt, ty det ligger oss alltid i vägen och hindrar oss, att vi se mera på oss själva än på Kristi ord och mun. Ty naturen vill gärna hava det så, att hon kan tryggt bygga på egen grund; varom icke, vill hon ej vara med. – Detta vare nu nog om det första stycket.

64] För det andra är, såsom vi redan ovan hava hört, till budet också fogat ett löfte, vilket på det allra kraftigaste skall uppmuntra och driva oss. Ty där stå de vänliga, kärleksfulla orden: "Detta är min lekamen, för eder utgiven"; "detta är mitt blod, för eder utgjutet till syndernas förlåtelse." 65] Dessa ord äro, såsom jag har sagt, icke predikade för stockar och stenar, utan för mig och dig, eljest skulle väl Kristus hellre hava tegat och icke instiftat något sakrament. Tänk därför härpå och inneslut även dig i detta "eder", så att icke Kristus förgäves må tala med dig.

66] Ty här erbjuder han oss alla den skatt, som han medfört åt oss från himmelen och till vilken han även eljest på det vänligaste söker locka oss, såsom då han i Matt. 11:28 säger: "Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro." 67] Nu är det ju synd och skam, att, när han så hjärtligt och troget uppfordrar och manar oss till vad som är vår högsta och största lycka, vi då hålla oss så likgiltiga däremot och så länge äro borta från nattvarden, att vi bli alldeles kalla och förhärdade och så att vi icke mera hava någon lust eller kärlek därtill. 68] Det går ju dock icke an att anse sakramentet såsom ett stadigt ting, varifrån man helst bör hålla sig borta, då det fastmer är ett alltigenom hälsosamt, tröstligt läkemedel, som hjälper dig och giver dig liv till både kropp och själ. Ty där själen blivit frisk, där har också kroppen fått hjälp. Varför förhålla vi oss då gentemot detsamma, som vore det ett gift, varigenom man åte sig döden?

69] Det är väl sant, att de som förakta sakramentet och leva okristligt mottaga det till skada och fördömelse; ty för sådana länder ingenting till gagn och hälsa, alldeles som det är med en sjuk, som på trots äter och dricker vad läkaren förbjudit honom. 70] De åter som känna sin svaghet och gärna skulle vilja vara densamma kvitt samt längta efter hjälp härtill, de skola anse och begagna sakramentet såsom ett kostligt medel emot det gift, som de bära inom sig. Ty här skall du i sakramentet av Kristi mun undfå syndernas förlåtelse, som innesluter och för med sig Guds nåd och Ande med alla hans gåvor, skydd, värn och kraft emot död, djävul och allt ont.

71] Sålunda har du från Guds sida Herren Kristi både befallning och löfte. Dessutom bör du å din sida drivas till sakramentet av din egen nöd, som pressar dig och för vars skull Gud på detta sätt befaller, lockar och lovar. Ty Kristus själv säger (Matt. 9:12): "Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka", d.v.s. de som arbeta och äro betungade med synd, fruktan för döden, köttets och djävulens anfäktelse. 72] Är du nu betungad och känner din svaghet, så gå med glädje fram och låt dig vederkvickas, tröstas och stärkas. 73] Ty om du vill bida, till dess du blir fri från allt sådant, så att du ren och värdig kan komma till sakramentet, så måste du för alltid bliva borta därifrån. Ty då fäller Kristus domen och säger: 74] "Är du ren och from, så har du icke behov av mig och icke heller jag av dig." Därför tillkommer benämningen ovärdiga allenast dem, som icke känna sina brister och icke vilja vara syndare.

75] Säger du åter: "Vad skall jag då göra, om jag icke kan känna en sådan nöd eller märker någon hunger och törst efter sakramentet?" Svar: För dem, vilkas sinne är så beskaffat, att de icke känna sig själva, vet jag intet bättre råd, än att de sticka handen i sin egen barm och känna efter, om de icke också hava kött och blod. Om du finner detta, så tag för dig till din vägledning Pauli brev till galaterna (5:19) och hör, vad ditt kött går för: "Köttets gärningar äro uppenbara; de äro otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring, missunnsamhet, mord, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant."

76] Därför, om du icke kan känna det, så tro dock Skriften; den skall icke ljuga för dig, ty den känner ditt kött bättre än du själv. Det heter också vidare hos S:t Paulus (Rom. 7:18): "Ty jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott." Måste S:t Paulus tala så om sitt kött, så vilja ej heller vi vara bättre eller heligare. 77] Att vi likväl icke känna detta, är så mycket värre; ty det är ett tecken till att det är ett spetälskt kött, som ingenting känner, fastän sjukdomen griper omkring sig och fräter vidare. 78] Men såsom sagt, är du på detta sätt alldeles död, så tro dock Skriften, som uttalar domen över dig. Och korteligen, ju mindre du känner din synd och brist, desto större orsak har du att gå åstad för att söka hjälp och läkedom.

79] För det andra, se dig omkring, om du är i världen, eller om du icke vet det, så fråga dina grannar. Är du i världen, så tänk icke, att du skall gå fri för synd och nöd. Ty börja blott och låt människorna förstå, att du vill vara from och förbliva vid evangelium, och se till, om ingen visar sig fientlig mot dig samt gör dig ont, orätt eller våld och därtill ger dig anledning till synder och ogudaktighet. Har du icke erfarit det, så låt Skriften säga dig det; ty där får världen överallt dylikt pris och vittnesbörd.

80] Dessutom skall du ju också hava djävulen omkring dig, vilken du icke lär kunna alldeles trampa under fötterna, då icke ens vår Herre Kristus själv har kunnat undgå honom. Vad är nu djävulen? 81] Ingenting annat än vad Skriften kallar honom, en lögnare och en mandråpare: en lögnare, i det han lockar hjärtat bort från Guds ord och förblindar dig, så att du icke känner din nöd eller kan komma till Kristus; en mandråpare, emedan han icke ett ögonblick unnar dig livet. 82] Om du kunde se huru många knivar, spjut och pilar beständigt äro riktade mot dig, skulle du bli glad att kunna komma till sakramentet, så ofta du kunde. Men att man går sin väg så säker och ovarsam beror blott och bart därav, att vi icke betänka eller tro, att vi befinna oss i köttet och i den onda världen eller i djävulens rike.

83] Försök därför och öva detta med all flit. Gå blott till dig själv och se dig något litet omkring och håll dig allenast till Skriften. Känner du därvid ändå ingenting, så har du desto större anledning att beklaga dig både inför Gud och din broder. Låt då råda dig och bedja för dig och upphör icke, förrän stenen lyftes från ditt hjärta, 84] så skall väl nöden bliva uppenbar och du bliva varse, att du är dubbelt så djupt sjunken som någon annan fattig syndare och mycket mera behöver sakramentet emot ditt elände, som du tyvärr icke ser. Härvid skall Gud giva dig nåd, så att du alltmera känner din nöd och får en så mycket större hunger efter sakramentet, framför allt emedan djävulen så ansätter dig och oavlåtligen lurar på dig för att fånga dig och fördärva dig till både själ och kropp, så att du icke en enda timme kan vara säker för honom. Huru snart skulle han icke kunna oförsett störta dig i jämmer och nöd, när du allra minst väntar det!

85] Detta vare nu sagt till förmaning, icke allenast för oss äldre och vuxna, utan också för ungdomen, som man skall uppfostra i den kristliga läran och till att förstå denna. Ty genom en sådan undervisning kunde man desto lättare bibringa de unga de Tio buden, Tron och Fader vår, så att de med lust och allvar toge emot dem och sålunda alltifrån barndomen övade dem och vande sig därvid. 86] Ty i fråga om de gamla gäller säkerligen, att de äro förlorade, så att man icke kan få dem till sådant och annat. Därför måste man så uppfostra dem, som skola komma efter oss och inträda i vårt ämbete och verk, att de i sin tur med framgång uppfostra sina barn, så att Guds ord och kristenheten må vidmakthållas. 87] Därför må varje husfader veta, att han enligt Guds befallning och bud är pliktig att undervisa sina barn häri och låta dem lära sig, vad de böra kunna. Ty emedan de äro döpta och upptagna i kristenheten, böra de också åtnjuta delaktighet i detta sakrament, på det att de må vara oss till tjänst och nytta; ty de måste dock alla hjälpa oss att tro, älska, bedja och strida emot djävulen.